AD 2010 nr 51

Parter:

Jusek; Staten genom Arbetsgivarverket

Nr 51

Jusek

mot

Staten genom Arbetsgivarverket.

Bakgrund och yrkanden

Mellan staten och Jusek (förbundet) gäller kollektivavtal. K.A. är medlem i förbundet. Han anställdes under hösten 2007 för notarietjänstgöring från och med den 1 december 2007 längst till och med den 30 november 2009. Den 1 juni 2008 påbörjade han den del av notarietjänstgöringen som skulle fullgöras vid Göteborgs tingsrätt.

Den 15 december 2008 beslutade Notarienämnden att avskeda K.A. med anledning av att han dömts för misshandel till villkorlig dom och dagsböter. Samma dag fann Personalansvarsnämnden vid Domstolsverket skäl att på samma grund säga upp honom. Förbundet väckte därefter talan i Arbetsdomstolen mot staten genom Arbetsgivarverket (staten) och yrkade bl.a. att avskedandet och uppsägningen skulle ogiltigförklaras. Arbetsdomstolen meddelade i beslut den 1 juli 2009 ett interimistiskt förordnade om att K.A:s anställning, trots avskedandet, skulle bestå intill dess tvisten slutligt avgjorts, dock längst till och med den tidpunkt notarietjänstgöringen var fullgjord, se AD 2009 nr 59. Staten medgav därefter förbundets talan och dom meddelades den 7 oktober 2009 i enlighet med förbundets yrkanden (AD 2009 nr 73).

K.A. återinträdde i tjänst i juli 2009, efter Arbetsdomstolens beslut om interimistiskt förordnande. Lagmannen vid Göteborgs tingsrätt meddelade K.A. den 10 augusti 2009 att denne, med anledning av brottmålsdomen, inte skulle erhålla något förordnande att på eget ansvar handlägga brottmål i enlighet med 18 § 1-3 förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion (tingsrättsinstruktionen) och därmed inte heller tilldelas sådana arbetsuppgifter. Med anledning av detta har tvist uppstått mellan parterna. Förbundet har gjort gällande att K.A. får anses avskedad alternativt uppsagd eller avstängd eller att anställningen får anses upplöst enligt 39 § anställningsskyddslagen, vilket staten bestritt.

Parterna har tvisteförhandlat utan att kunna enas. Förbundet har därefter väckt talan i Arbetsdomstolen mot staten.

1. Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen ska ogiltigförklara avskedandet alternativt uppsägningen av K.A. samt förplikta staten att till K.A. utge allmänt skadestånd med 150 000 kr.

2. För det fall Arbetsdomstolen inte skulle finna att K.A. har avskedats alternativt sagts upp har förbundet yrkat att Arbetsdomstolen ska förplikta staten att till K.A. utge allmänt skadestånd med 150 000 kr för brott mot avstängningsförbuden i 35 § tredje stycket och 37 §anställningsskyddslagen.

3. För det fall Arbetsdomstolen skulle vara förhindrad att pröva yrkandena ovan har förbundet yrkat att staten ska förpliktas att till K.A. utge dels skadestånd enligt 39 § anställningsskyddslagen med 16 månadslöner á 24 500 kr, dels allmänt skadestånd med 50 000 kr för brott mot avstängningsförbudet i 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen.

4. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att något brott mot 39 § anställningsskyddslagen inte föreligger har förbundet yrkat att Arbetsdomstolen ska förplikta staten att till K.A. utge allmänt skadestånd med 100 000 kr för brott mot avstängningsförbudet i 37 § anställningsskyddslagen.

Förbundet har yrkat ränta enligt 6 § räntelagen på skadestånden från dagen för delgivning av stämning, den 16 december 2009, till dess betalning sker.

Staten har i första hand yrkat att förbundets talan ska avvisas och i andra hand bestritt käromålet. Något belopp avseende de allmänna skadestånden har inte vitsordats. Månadslönebeloppet och sättet att beräkna ränta har vitsordats så som skäliga i och för sig. Om Arbetsdomstolen skulle finna att staten är skadeståndsskyldig har staten yrkat att skadeståndet, dock inte ett skadestånd enligt 39 § anställningsskyddslagen, ska jämkas till noll.

Förbundet har bestritt statens avvisningsyrkande samt att det föreligger skäl för jämkning.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader. För det fall förbundet skulle förlora målet har förbundet yrkat att rättegångskostnaderna ska kvittas enligt 5 kap. 2 § arbetstvistlagen. Staten har anfört att det saknas skäl att frångå huvudregeln om att tappande part ska bära rättegångskostnaderna.

Arbetsdomstolen har, med parternas samtycke, avgjort målet utan huvudförhandling med stöd av 4 kap. 10 § tredje stycket arbetstvistlagen.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Händelseförloppet

K.A., som är född år 1968, anställdes av Domstolsverket den 31 oktober 2007 för notarietjänstgöring vid Kronofogdemyndigheten från och med den 1 december 2007 och vid Göteborgs tingsrätt från och med den 1 juni 2008, dock längst till och med den 30 november 2009.

Den 7 maj 2008 dömdes K.A. av Svea hovrätt för misshandel av normalgraden begången den 15 december 2006. Påföljden bestämdes till villkorlig dom och böter med hänsyn till att gärningen, enligt hovrättens bedömning, framstod som en engångsföreteelse. Domen vann laga kraft den 22 september 2008 genom att Högsta domstolen inte meddelade prövningstillstånd.

Den 15 december 2008 beslutade Notarienämnden att avskeda K.A. med anledning av domen. Samma dag fann Personalansvarsnämnden vid Domstolsverket skäl att på samma grund säga upp K.A. Förbundet väckte därefter talan mot staten i Arbetsdomstolen och yrkade bl.a. att avskedandet och uppsägningen skulle ogiltigförklaras.

Arbetsdomstolen meddelade i beslut den 1 juli 2009 ett interimistiskt förordnade om att K.A:s anställning, trots avskedandet, skulle bestå till dess tvisten slutligt avgjorts, dock längst till och med den tidpunkt notarietjänstgöringen var fullgjord. Arbetsdomstolen fann i beslutet att övervägande skäl talade för att omständigheterna varit sådana att inte ens saklig grund för uppsägning förelegat. Staten medgav därefter förbundets talan. Dom meddelades den 7 oktober 2009 i enlighet med förbundets yrkanden.

K.A. återinträdde i tjänst i juli 2009. Lagmannen vid Göteborgs tingsrätt, S.S., meddelade K.A. den 10 augusti 2009 att denne, med anledning av brottmålsdomen, inte skulle erhålla något förordnande att på eget ansvar handlägga brottmål av enklare beskaffenhet och att han därmed inte heller kunde tilldelas sådana arbetsuppgifter samt att detta innebar att han inte skulle erhålla notariemeritering. Lagmannen har därefter och under den nu aktuella processen vidhållit sitt beslut.

K.A. har informerats om att hans anställning, på grund av hans frånvaro med anledning av avskedandet den 15 december 2008 samt sjukdom, förlängts till och med den 12 juli 2010. Det är riktigt, som staten uppgett, att K.A. varit placerad på tvistemålsenheter fram till den 25 januari 2010.

Notarietjänstgöring och notariemeritering

Bestämmelser om notarietjänstgöring och notariemeritering finns bl.a. i notarieförordningen (1990:469) och i Notarienämndens föreskrifter och allmänna råd för notarietjänstgöring vid tingsrätt.

Av Notarienämndens föreskrifter och allmänna råd för notarietjänstgöring vid tingsrätt framgår att notarien ska

- bereda och föredra i målen uppkommande frågor,

- föra protokoll eller anteckningar vid förhandling,

- närvara vid överläggning till dom eller beslut och votera,

- upprätta förslag till domar och beslut,

- föredra ärenden för avgörande,

- göra erforderliga grundläggande rättsutredningar,

- erhålla insikt i kansligöromålen, samt

- utföra domaruppgifter enligt 17 och 18 §§ tingsrättsinstruktionen.

Notarietjänstgöringen fullgörs normalt under två år och efter avslutad tjänstgöring förvärvar notarien notariemeritering, om han eller hon på ett tillfredsställande sätt har fullgjort tjänstgöringen. För att erhålla notariemeritering krävs att en notarie vid tingsrätt utfört domaruppgifter som avses i 17 och 18 §§ tingsrättsinstruktionen (se 5 § notarieförordningen). Detta innebär att notarien på eget ansvar ska ha handlagt brottmål i enlighet med 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen. Bevis om notariemeritering utfärdas av den domstol där tjänstgöringen avslutas. Vid avslutad anställning får notarien också ett tjänstebetyg.

En notarietjänstgöring syftar till att bereda notarien en allsidig utbildning. Därutöver ska notarien tillgodose det arbetskraftbehov som föreligger vid den tingsrätt där notarien tjänstgör. Tjänstgöringen, som innehåller såväl praktik- som utbildningsinslag, ska alltså ge notarien en praktisk inskolning i juridiskt arbete samtidigt som notarien ska bidra till att uppfylla domstolens verksamhetsmål. För varje notarie ska en handledare utses som ska utgöra stöd i arbetet samt främja notariens utveckling. Handledaren ska även se till att notarien får utföra adekvata och kvalificerade arbetsuppgifter som tillgodoser syftet med tjänstgöringen. Detta framgår även av Domstolsverkets rapport 2003:5; Idéskiss till notarietjänstgöringens innehåll. I rapporten fastslås även att målet med notarietjänstgöringen är att notarien ska utvecklas så att han eller hon i det praktiska arbetet uppnår goda resultat inom de områden som betygssätts vid meriteringen, nämligen skicklighet, omdöme, arbetsförmåga, förmåga att uttrycka sig i tal och skrift, noggrannhet och ordning, samt samarbetsförmåga.

Uteblivet förordnande är i strid mot reglering och praxis

Av 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen följer att lagmannen vid en tingsrätt får förordna en tingsnotarie som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar handlägga vissa brottmål. Bestämmelsen innebär att en notarie som uppfyller kunskaps- och erfarenhetskraven för ett sådant förordnande har rätt att bli förordnad förutsatt att han eller hon genomgått Domstolsverkets behörighetskurs för ändamålet.

Av ett preliminärt tjänstgöringsbetyg avseende perioden den 25 augusti - 23 december 2008 framgår att K.A. har utfört sina arbetsuppgifter väl och avseende samtliga bedömningspunkter uppfyllt de krav som ställs på en notarie vid en tvistemålsavdelning. Avseende samtliga moment som bedömdes med sifferbetyg fick han betyget 4 på en skala 1-5.

K.A. har under sin tjänstgöring hittills åtnjutit samma förtroende och erhållit samma arbetsuppgifter som övriga notarier, utom vad avser att handlägga brottmål i enlighet med 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen. Vid Göteborgs tingsrätt är det brukligt att en notarie, som genomgått behörighetskursen, erhåller ett sådant förordnande efter sex månaders tjänstgöring vid tingsrätten. Behörighetskursen genomgås regelmässigt i nära anslutning till det aktuella förordnandet.

K.A. genomgick behörighetskursen för att döma i brottmål den 9 - 11 december 2008. Han hade därefter kunnat förvänta sig ett förordnande enligt 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen. Trots goda vitsord och genomgången behörighetskurs har K.A. emellertid inte erhållit nämnda förordnande.

K.A. har med fog kunnat förutsätta att han under sin tjänstgöring skulle komma att tilldelas sådana arbetsuppgifter som, om de utförs på ett tillfredsställande sätt, leder till att han efter avslutad tjänstgöring förvärvar notariemeritering. Detta förutsatt att han inhämtat tillräcklig kunskap och erfarenhet för att utföra uppgifterna. Det har inte från statens sida hävdats att K.A. brister i dessa hänseenden. Beslutet att inte förordna K.A. enligt 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen står därför i strid mot de aktuella författningar som reglerar notarietjänstgöring och notariemeritering.

Innebörden av lagmannens agerande

Det uteblivna förordnandet och därmed vägran att tilldela K.A. uppgiften att på eget ansvar handlägga vissa brottmål innebär att han inte kan erhålla notariemeritering. En notariemeritering är, förutom en kvalitetsstämpel, i många fall ett absolut krav för att komma i fråga för olika anställningar som jurist inom såväl den offentliga som den privata sektorn. De arbetsuppgifter han har förvägrats är alltså väsentliga och avgörande för anställningen som notarie.

Syftet med att söka, erhålla och fullgöra en anställning som notarie är uteslutande att personen i fråga kan förvänta sig att anställningen leder till ett bevis om notariemeritering. Trots att K.A. vid tidpunkten för lagmannens besked i augusti 2009 genomgått Domstolsverkets behörighetskurs för att kunna få ett förordnade enligt 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen och hade och har tillräcklig kunskap och erfarenhet för att utföra uppgifterna har han inte erhållit något förordnade. Den inskränkning av K.A:s arbetsuppgifter lagmannens agerande alternativt underlåtenhet innebär är att bedöma som ett sådant ingrepp i K.A:s anställningsavtal att agerandet är att likställa med ett avskedande eller en uppsägning av honom. Med hänsyn till statens inställning i tvisten står det klart att K.A. inte heller kommer att tilldelas något förordnade. Att K.A. dömts för misshandel utgör inte ett sakligt skäl för att neka honom nu aktuellt förordnande och utgör inte laga skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning. Gärningen begicks redan i december 2006, dvs. ca ett år innan han anställdes som notarie, och har av hovrätten bedömts som en engångsföreteelse. Om han inte begärt prövningstillstånd i Högsta domstolen hade den tvååriga prövotiden med anledning av den villkorliga domen gått ut våren 2010. Det saknas fog för uppfattningen, som staten framfört, att brottmålsdomen skulle rubba allmänhetens förtroende för honom eller domstolen om han tilläts att på eget ansvar hantera sådana enklare brottmål som det är fråga om.

Lagmannens beslut att neka honom att utföra de aktuella arbetsuppgifterna står i strid mot det skydd mot godtycke som arbetstagare åtnjuter då beslutet inte är fattat på objektiva grunder. Detta särskilt mot bakgrund av Arbetsdomstolens beslut om interimistiskt förordnande och det faktum att staten medgav förbundets talan om ogiltigförklaring av avskedandet och uppsägningen. Beslutet strider mot god sed på arbetsmarknaden. Beslutet skiljer sig inte från andra godtyckliga och osakliga beslut, som innebär långtgående ingrepp i anställningen. Det är inte heller främmande att anta att lagmannen agerade i syfte att förmå K.A. att säga upp sig från sin anställning.

Effekterna av lagmannens agerande är i vart fall så ingripande att de är att likställa med en avstängning. Avstängningen har pågått från det att lagmannen den 10 augusti 2009 meddelade K.A. att han inte skulle erhålla det aktuella förordnandet. Avstängningen har inte upphört. Från och med den 10 augusti 2009 fram till och med domen den 7 oktober 2009 förelåg ett beslut om att anställningen, trots avskedandet, skulle bestå under den då pågående tvisten. K.A. får anses otillåtet avstängd under denna period, eftersom avstängningen varit grundad på samma omständigheter som föranledde avskedandet den 15 december 2008, dvs. brottmålsdomen. Från den 7 oktober 2009, då domen om ogiltigförklaring av avskedandet och uppsägningen meddelades, har han varit fortsatt avstängd från arbetet på grund av samma omständigheter som föranledde avskedandet och uppsägningen.

I sista hand görs det gällande att lagmannens agerande innebär en vägran att rätta sig efter Arbetsdomstolens dom om ogiltigförklaring av avskedandet och uppsägningen av K.A. Anställningsförhållandet får därmed anses upplöst.

Det allmänna skadeståndet

Det bör vid bestämmandet av ett allmänt skadestånd fästas särskild vikt vid att statens beslut fattats efter Arbetsdomstolens beslut den 1 juli 2009 om interimistiskt förordnande samt att beslutet vidhållits efter Arbetsdomstolens dom den 7 oktober 2009. Det finns ingen grund för jämkning. Syftet med ett allmänt skadestånd är att den skadelidande ska erhålla ersättning för den kränkning och det lidande som lagbrottet inneburit.

Sammanfattning av grunderna för förbundets talan

Lagmannen vid Göteborgs tingsrätt har den 10 augusti 2009 meddelat K.A. att denne inte skulle komma att erhålla något förordnande att på eget ansvar handlägga brottmål i enlighet med 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen och därmed inte heller tilldelas sådana arbetsuppgifter. K.A. har inte heller fått något sådant förordnande därefter.

Lagmannens agerande innebär en sådan inskränkning av K.A:s arbetsuppgifter att agerandet är att bedöma som ett sådant ingrepp i K.A:s anställningsavtal som kan likställas med ett avskedande eller uppsägning av honom. Det har inte förelegat laga skäl för avskedande alternativt saklig grund för uppsägning. Avskedandet, alternativt uppsägningen, ska därför ogiltigförklaras och staten ska utge allmänt skadestånd till K.A.

Agerandet innebär i vart fall att K.A. får anses avstängd från arbete. Han har då varit avstängd i strid med regleringen i 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen såvitt avser tiden från den 10 augusti 2009 till dess domen om ogiltigförklaring av avskedandet och uppsägningen av honom meddelades den 7 oktober 2009. Därefter har han varit avstängd i strid med regleringen i 37 § anställningsskyddslagen. Staten är då skyldig att utge allmänt skadestånd till K.A.

För det fall Arbetsdomstolen skulle vara förhindrad att pröva talan om ogiltigförklaring av avskedande alternativt uppsägning samt avstängning får statens agerande anses innebära en vägran att rätta sig efter Arbetsdomstolens dom om ogiltigförklaring av avskedandet och uppsägningen av K.A., varför anställningsförhållandet får anses upplöst. Staten är därmed skyldig att utge skadestånd motsvarande 16 månadslöner till K.A. i enlighet med 39 § anställningsskyddslagen. I det fallet får han anses otillåtet avstängd i tiden före domen, för vilket allmänt skadestånd ska utges. Om Arbetsdomstolen inte skulle finna att statens agerande innebär en vägran att rätta sig efter domstolens dom om ogiltigförklaring på så sätt att anställningsförhållandet får anses upplöst är agerandet, i tiden efter domen om ogiltigförklaring, i vart fall att bedöma som en avstängning i strid mot 37 § anställningsskyddslagen, för vilken allmänt skadestånd ska utges.

Staten

Händelseförloppet

K.A. återinträdde i tjänst i enlighet med Arbetsdomstolens beslut den 1 juli 2009 om interimistiskt förordnande. Det är riktigt att lagmannen S.S. den 10 augusti 2009 samtalade med K.A. Lagmannen uppgav i samtalet att han för närvarande inte var beredd att ge K.A. ett sådant förordnande som innebär att han kan utföra arbetsuppgifter enligt 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen. Lagmannens ställningstagande var dock inte definitivt vilket han också underrättade K.A. om. Det är således fortfarande möjligt att lagmannen omprövar frågan om ett förordnande.

K.A. har fram till den 25 januari 2010 varit placerad på tvistemålsenheter.

Ingen rätt till förordnande eller notariemeritering

Enligt 18 § tingsrättsinstruktionen får lagmannen förordna en notarie att handlägga vissa typer av brottmål. Som framgår av instruktionen är en nödvändig förutsättning för ett förordnande att notarien har tillräckliga kunskaper och erfarenhet, men det är inte tillräckligt. Därutöver är det lagmannen som ska bestämma om det ska bli något förordnande. Paragrafen innehåller alltså ingen skyldighet för lagmannen att förordna en notarie att handlägga vissa mål. Hade paragrafen inneburit en absolut rättighet för notarien att erhålla ett förordnande hade bestämmelsen i stället angett att notarien ska förordnads under förutsättning att villkoren för ett förordnande är uppfyllda. För det fall lagmannen anser att en notarie inte är lämplig för uppgiften kan han eller hon således avstå från att ge notarien behörighet att självständigt handlägga brottmålen i fråga så länge det finns sakliga skäl att underlåta att utfärda ett förordnande. Även i fråga om återkallelse av ett förordnande på grund av olämplighet eller liknande är det lagmannen som ensam beslutar. Enligt 21 § tingsrättsinstruktionen ska förordnanden enligt 16-18 §§ samma förordning ständigt omprövas.

En lagmans underlåtenhet eller beslut att utfärda ett förordnande ingår i hans eller hennes befogenhet att leda och fördela arbetet. Befogenheten vilar på förvaltningsrättslig grund och lagmannen är suverän i den frågan. Lagmannens agerande kan inte angripas rättsligt.

Normalt sett erhåller en notarie vid Göteborgs tingsrätt, som genomgått Domstolverkets behörighetskurs, ett förordnande om att på egen hand handlägga brottmål i enlighet med 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen efter sex månaders tjänstgöring vid tingsrätten. För att få utföra de aktuella arbetsuppgifterna krävs dock, utöver ett förordnande, att notarien tjänstgör vid en enhet som handlägger brottmål, att notarien har erhållit viss erfarenhet av handläggning av brottmål och att de aktuella arbetsuppgifterna finns tillgängliga. De aktuella arbetsuppgifterna brukar typiskt sett tilldelas notarier under den senare delen av en placering på en sådan enhet. K.A. har varit placerad på tvistemålsenheter fram till den 25 januari 2010. Det har alltså inte varit aktuellt att tilldela honom de aktuella arbetsuppgifterna förrän i mars 2010.

Det föreligger inte heller någon rätt för en tingsnotarie att erhålla notariemeritering. Den frågan kan prövas i särskild ordning.

Sakliga skäl för att inte förordna K.A.

K.A. har dömts för ett allvarligt brott, misshandel av normalgraden. Prövotiden avseende den villkorliga domen har inte gått tillända varför han alltjämt verkställer påföljden av domen. Påföljden kan omvandlas till fängelse.

I 7 a § notarieförordningen anges att innan Domstolsverket beslutar i ett ärende om anställning av tingsnotarie ska uppgifter om den som verket avser att anställa inhämtas ur belastningsregistret. Genom denna bestämmelse har lagstiftaren markerat vikten av den personliga vandeln hos notarien. Om den aktuella domen funnits i belastningsregistret vid anställningstidpunkten hade K.A. i enlighet med Notarienämndens praxis inte anställts som notarie. Att domen i detta fall vunnit laga kraft efter tidpunkten för kontrollen i enlighet med 7 a § notarieförordningen hindrar inte att domen kan beaktas vid bedömningen inför ett förordnande enligt tingsrättsinstruktionen.

En domare måste åtnjuta allmänhetens förtroende och allmän aktning för att kunna fullgöra sin uppgift. Det måste ställas särskilt stora krav på en domares redbarhet och oförvitlighet. Det saknas skäl att ställa andra och lägre krav på en notarie än på andra som utför dömande arbetsuppgifter. Att låta en domare som dömts för ett allvarligt brott döma i brottmål innebär att förtroendet för såväl den enskilde befattningshavaren som rättsväsendet i stort riskerar att påverkas på ett negativt sätt.

Lagmannens handlande är mot bakgrund av det ovan anförda inte att beakta som godtyckligt, osakligt eller i strid med god sed på arbetsmarknaden.

Förbundets talan ska avvisas

Förbundets talan kan inte uppfattas på annat sätt än som ett försök att föregripa frågan om K.A. ska erhålla notariemeritering eller inte. Ett sådant beslut kan enligt 19 § notarieförordningen, jämförd med 5 § samma förordning, överklagas till Notarienämnden. Arbetsdomstolen är inte behörig att pröva en sådan talan enligt 1 kap. 2 § tredje stycket arbetstvistlagen. Lagmannens bedömningar, grundade på tingsrättsinstruktionen, kan inte prövas i en arbetsrättslig tvist.

Lagmannen vid Göteborgs tingsrätt har inte fattat något beslut, vare sig negativt eller positivt, beträffande ett förordnande för K.A. att på eget ansvar handlägga vissa brottmål. Det finns således inget beslut att angripa rättsligt. Förbundet synes försöka framtvinga ett sådant beslut. För det fall Arbetsdomstolen likväl skulle finna att ett beslut faktiskt har fattats innebär beslutet myndighetsutövning. Det saknas författningsstöd att pröva ett sådant beslut i Arbetsdomstolen. Skulle Arbetsdomstolen pröva den omtvistade arbetsledningen, skulle det i praktiken innebära att domstolen skulle ta över lagmannens suveräna rätt att avgöra om notarien ska döma i domstol.

Staten har inte skilt K.A. från anställningen eller stängt av honom från arbete

K.A. har kvar sin anställning som tingsnotarie, han har utfört och utför arbete som ligger inom ramen för anställningen och han avlönas för arbetet. Arbetsuppgifterna, som är kvalificerade, har utförts och utförs på arbetsplatsen till vilken han har haft och har samma tillträde till som övriga notarier. Anställningsvillkoren har varit och är även i övrigt oförändrade. Han har inte fråntagits några arbetsuppgifter. K.A. har alltså inte tvingats att underkasta sig sådana förändringar av arbetsuppgifterna som lett till att anställningen i grunden ändrats. Det finns ingen garanti att som tingsnotarie få utföra arbetsuppgifter som leder till notariemeritering. De omtvistade arbetsuppgifterna är till sin omfattning högst begränsade och utförs vanligen under en begränsad period.

Att K.A. inte anförtrotts vissa - från hans sida önskvärda - arbetsuppgifter är mot bakgrund av vad som ovan anförts, inte att likställa med ett avskedande, en uppsägning eller en avstängning. Under alla omständigheter ska en bedömning av arbetsgivarens agerande bedömas från den tidpunkten det uteblivna förordnandet fått faktisk effekt, dvs. från och med mars 2010.

Det framgår inte uttryckligen av 5 § notarieförordningen vilka domaruppgifter som en tingsnotarie ska ha utfört för att erhålla notariemeritering. Lagmannens vid Göteborgs tingsrätt uppfattning är att en tingsnotarie som inte utfört arbetsuppgifter enligt 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen inte uppfyller villkoren för notariemeritering. Notarienämnden kan dock göra en annan bedömning.

Staten har inte vägrat att rätta sig efter Arbetsdomstolens dom

Staten har rättat sig efter Arbetsdomstolens dom om ogiltigförklaring av avskedandet och uppsägningen av K.A. och berett honom fortsatt anställning som tingsnotarie vid Göteborgs tingsrätt. I förevarande mål gäller frågan om lagmannens ovilja att fatta ett beslut om förordnande utgör ett skiljande från anställningen, en fråga som inte prövats av Arbetsdomstolen. Staten kan därmed inte anses ha vägrat att rätta sig efter Arbetsdomstolens dom om ogiltigförklaring.

Jämkning

Syftet med ett allmänt skadestånd för ett felaktigt skiljande från anställningen är att kompensera den som faktiskt förlorat sitt arbete. En sådan skada har inte drabbat K.A. Vad gäller allmänt skadestånd på grund av avstängning ska det kompensera den som hindrats från att utföra arbete i syfte att försvåra en återgång hos arbetsgivaren. Inte heller det har varit fallet för K.A. Arbetsgivaren har över huvud taget inte haft för avsikt att skilja K.A. från anställningen eller stänga av honom från arbete. Mot bakgrund av dessa omständigheter ska ett eventuellt skadestånd på grund av avskedande, uppsägning eller avstängning i första hand sättas ner till noll.

Sammanfattning av grunderna för bestridandet

Förbundets talan ska avvisas då Arbetsdomstolen inte är behörig att pröva förbundets talan.

För det fall Arbetsdomstolen inte avvisar förbundets talan ska den ogillas. Lagmannens besked till K.A. innebär inte att han kan anses ha blivit avskedad eller uppsagd från sin anställning. Om han anses ha blivit skild från sin anställning har det förelegat laga skäl för åtgärden. Det föreligger därför inte grund för ogiltigförklaring. Lagmannens besked till K.A. innebär inte heller att han kan anses avstängd från arbete. Staten har inte vägrat att rätta sig efter Arbetsdomstolens dom den 7 oktober 2009 om ogiltigförklaring varför anställningsförhållandet inte kan anses upplöst. Staten är således inte skadeståndsskyldig.

Förbundet

Avvisningsyrkandet

Förbundets talan avser inte en prövning huruvida K.A. har rätt att erhålla notariemeritering eller inte och det är riktigt att Arbetsdomstolen inte kan framtvinga att lagmannen ger K.A. aktuellt förordnande. Det tvisten handlar om är huruvida staten gjort sig skyldig till brott mot anställningsskyddslagen. En sådan tvist ska handläggas i arbetsrättslig ordning. Eftersom förbundet står i kollektivavtalsförhållande med staten ska en sådan talan, efter det att parterna tvisteförhandlat, prövas av Arbetsdomstolen i enlighet med arbetstvistlagen. Förbundets talan ska alltså inte avvisas.

Domskäl

Bakgrund

I oktober 2007 anställdes K.A. av Domstolsverket för notarietjänstgöring. Han inledde tjänstgöringen den 1 december 2007 vid Kronofogdemyndigheten och fortsatte tjänstgöringen från och med den 1 juni 2008 som tingsnotarie vid Göteborgs tingsrätt. Anställningen var tidsbegränsad till längst den 30 november 2009. Den 15 december 2008 fattades beslut om att både avskeda och säga upp K.A. Statens skäl för att skilja honom från anställningen var att han dömts för misshandel av normalgraden begången den 15 december 2006 till villkorlig dom och böter. Domen vann laga kraft den 22 september 2008 genom att Högsta domstolen inte beviljade prövningstillstånd.

Förbundet väckte talan mot staten i Arbetsdomstolen och yrkade bl.a. att avskedandet och uppsägningen skulle ogiltigförklaras. Arbetsdomstolen meddelade i beslut den 1 juli 2009 ett interimistiskt förordnade om att K.A:s anställning, trots avskedandet, skulle bestå tills tvisten slutligt avgjorts, dock längst till och med den tidpunkt notarietjänstgöringen var fullgjord (AD 2009 nr 59). Av skälen för beslutet framgår bl.a. följande.

Brottsliga handlingar av vissa offentliga tjänstemän kan i större utsträckning än sådant agerande av andra anställda leda till att handlingarna anses innefatta ett grovt åsidosättande av den anställdes åligganden mot arbetsgivaren. När det gäller styrkan av de krav som kan ställas på den offentliganställde finns det naturligtvis anledning att ta hänsyn till anställningens närmare natur. Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden uttalat att en domare måste åtnjuta allmänhetens förtroende och allmän aktning för att kunna fullgöra sin uppgift och att därför särskilt stora krav måste ställas på en domares redbarhet och oförvitlighet (se AD 1989 nr 52 och AD 2007 nr 63). Det är givetvis av stor vikt att även den som har anställning som tingsnotarie, och som i den egenskapen kan anförtros vissa dömande uppgifter, inte handlar på ett sådant sätt att allmänhetens förtroende för honom eller henne eller för domstolsväsendets anseende allvarligt skadas. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det emellertid inte utan vidare ställas krav av samma styrka på den som har anställning som tingsnotarie som på den som är anställd som domare.

Vid bedömningen av om K.A:s handlande utgjort skäl att skilja honom från anställningen måste en helhetsbedömning göras utifrån samtliga föreliggande omständigheter. Det kan då konstateras att den gärning som K.A. fällts till ansvar för begicks närmare ett år innan han anställdes som notarie och omkring två år innan han delgavs underrättelse om avskedande och uppsägning. Av den hittills presenterade utredningen framgår att K.A. är en skötsam person och annat har inte framkommit än att han har utfört sina arbetsuppgifter utan anmärkning. Någon anledning att se gärningen som annat än en ren engångsföreteelse saknas alltså. Sammantaget finner Arbetsdomstolen att övervägande skäl talar för att omständigheterna varit sådana att inte ens saklig grund för uppsägning av K.A. förelegat. Juseks interimistiska yrkande ska därför bifallas.

K.A. återinträdde i tjänst i juli 2009, efter Arbetsdomstolens beslut om interimistiskt förordnande. Parterna är överens om att lagmannen vid Göteborgs tingsrätt hade ett samtal med K.A. den 10 augusti 2009 om att denne i vart fall inte då skulle få något förordnande att på eget ansvar handlägga brottmål i enlighet med 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen och att ett uteblivet förordnande innebar att K.A. inte skulle bli notariemeriterad.

Efter Arbetsdomstolens beslut den 1 juli 2009 medgav staten förbundets ovan nämnda talan och Arbetsdomstolen meddelade den 7 oktober 2009 dom i enlighet med förbundets yrkanden. I domen ogiltigförklarades således både avskedandet och uppsägningen. K.A. har inte heller efter det att domen meddelades erhållit förordnande att på eget ansvar handlägga brottmål i enlighet med 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen.

I målet är upplyst att K.A. informerats om att hans anställningstid förlängts till och med den 12 juli 2010.

Tvisten

Den huvudsakliga tvistefrågan avser om staten genom lagmannens agerande brutit mot anställningsskyddslagen.

Förbundet har gjort gällande att lagmannens agerande att inte förordna K.A. att på eget ansvar handlägga vissa brottmål enligt 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen och därmed inte heller tilldela honom sådana arbetsuppgifter innebär

- att K.A. felaktigt skilts från sin anställning - att han får anses avskedad eller uppsagd - eller

- att han felaktigt stängts av från arbete, eller

- att staten inte rättat sig efter Arbetsdomstolens dom om ogiltigförklaring av avskedandet och uppsägningen av K.A. och att anställningen därför får anses upplöst eller att K.A. får anses avstängd från arbete i tiden efter domen om ogiltigförklaring.

Staten har bestritt förbundets samtliga påståenden.

Därutöver råder tvist om Arbetsdomstolen är behörig att pröva förbundets talan. Arbetsdomstolen prövar först statens avvisningsyrkande.

Ska förbundets talan avvisas?

Staten har yrkat att förbundets talan ska avvisas och har anfört i huvudsak följande. Av 6 § notarieförordningen framgår att bevis om notariemeritering utfärdas av den domstol där notarietjänstgöringen avslutas. Förbundets talan utgör ett försök att föregripa frågan huruvida K.A. ska erhålla notariemeritering eller inte. Ett beslut angående notariemeritering kan, enligt 19 § notarieförordningen, överklagas till Notarienämnden. Arbetsdomstolen är inte behörig att pröva en sådan talan enligt 1 kap. 2 § tredje stycket arbetstvistlagen. Lagmannen vid Göteborgs tingsrätt har därutöver inte fattat något beslut, vare sig negativt eller positivt, beträffande ett förordnande för K.A. att på eget ansvar handlägga vissa brottmål. Det finns således inget beslut att angripa rättsligt. Förbundet synes försöka framtvinga ett sådant beslut. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att ett beslut faktiskt har fattats innebär beslutet myndighetsutövning. Det saknas författningsstöd att pröva ett sådant beslut i Arbetsdomstolen. Skulle Arbetsdomstolen pröva den omtvistade arbetsledningen, skulle det i praktiken innebära att domstolen skulle ta över lagmannens suveräna rätt att avgöra om notarien ska döma i domstol. Lagmannens bedömningar, grundade på tingsrättsinstruktionen, kan inte prövas i en arbetsrättslig tvist.

Förbundet har invänt häremot och bl.a. gjort gällande att tvisten i enlighet med arbetstvistlagen ska avgöras av Arbetsdomstolen då frågan i målet gäller huruvida staten gjort sig skyldig till brott mot anställningsskyddslagen.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Arbetstvistlagen är i princip tillämplig på alla tvister som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (1 kap. 1 § första stycket arbetstvistlagen). Från lagens tillämpningsområde gäller enligt 1 kap. 2 § vissa undantag. Enligt tredje stycket i den nämnda paragrafen anges undantag för vissa tvister om offentliga anställningsförhållanden. Där anges att arbetstvistlagen inte ska tillämpas på mål som rör arbetstagare hos arbetsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning föreskrivs att beslut i frågan får överklagas hos regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet. Bestämmelsen ger uttryck för tanken att arbetstvister på den offentliga sektorn ska prövas antingen enligt arbetstvistlagen eller genom förvaltningsrättsliga förfaranden och att arbetstvistlagen ska tillämpas om inte annat är föreskrivet.

Den talan som förbundet för i målet avser om staten, genom lagmannen vid Göteborgs tingsrätt, på något sätt brutit mot regleringen i anställningsskyddslagen. Parterna är överens om att ett eventuellt bifall till förbundets talan i någon del inte i sig leder till ett förordnande enligt tingsrättsinstruktionen. Talan avser ingen prövning av om K.A. efter avslutad anställning ska erhålla bevis om notariemeritering. Förbundet har inte och kan inte heller anses ha överklagat något av staten fattat beslut som ska prövas i särskild ordning. Förbundets talan ska därmed prövas enligt arbetstvistlagen i Arbetsdomstolen som första domstol. Statens avvisningsyrkande ska alltså avslås.

Sammanfattning av parternas ståndpunkter i frågan om brott mot anställningsskyddslagen

1. Förbundet har i första hand gjort gällande att K.A. får anses ha blivit avskedad eller uppsagd. Förbundet har sammanfattningsvis anfört följande. Lagmannen vid Göteborgs tingsrätt har den 10 augusti 2009 meddelat K.A. att denne inte skulle erhålla något förordnande att på eget ansvar handlägga brottmål i enlighet med 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen. Lagmannen har inte heller därefter gett K.A. något sådant förordnande och har uppgett att det uteblivna förordnandet och de därmed uteblivna arbetsuppgifterna innebär att han inte kommer att erhålla bevis om notariemeritering. K.A. har i augusti 2009 med fog kunnat förvänta sig att få det aktuella förordnandet. Han har genom lagmannens agerande förvägrats arbetsuppgifter som är väsentliga och avgörande för anställningen som notarie. Denna inskränkning av hans arbetsuppgifter är att bedöma som ett sådant ingrepp i K.A:s anställningsavtal att agerandet är att likställa med ett avskedande eller uppsägning av honom. Den aktuella brottmålsdomen, vari K.A. dömts för misshandel, utgör inte ett sakligt skäl för att neka honom förordnandet i fråga och utgör inte laga skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning.

Enligt statens uppfattning har lagmannens besked och det faktum att K.A. ännu inte erhållit något förordnande att på eget ansvar handlägga vissa brottmål inte inneburit att K.A. skilts från sin anställning eftersom anställningen inte i grunden ändrats. Staten har bl.a. pekat på att K.A. har kvar sin anställning som tingsnotarie vid Göteborgs tingsrätt, att han har utfört och utför arbete som ligger inom ramen för anställningen, att de arbetsuppgifter han utfört och utför är kvalificerade, att han avlönas för arbetet och att han inte fråntagits några arbetsuppgifter samt att det inte föreligger någon rätt för en notarie att bli förordnad i enlighet med 18 § tingsrättsinstruktionen. Staten har därutöver anfört att det med anledning av brottmålsdomen funnits sakliga skäl att inte förordna K.A. att på eget ansvar handlägga brottmål i enlighet med 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen.

2. Förbundet har därefter gjort gällande att det uteblivna förordnandet och de uteblivna arbetsuppgifterna, av de skäl som anförts ovan, i vart fall är att likställa med en avstängning, i strid mot 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen såvitt avser perioden den 10 augusti-7 oktober 2009 och i strid mot 37 § samma lag avseende tiden därefter, dvs. efter Arbetsdomstolens dom om ogiltigförklaring av avskedandet och uppsägningen av K.A. Förbundet har anfört att det varit fråga om otillåtna avstängningar, eftersom skälet för inskränkningen av K.A:s arbetsuppgifter - både före och efter Arbetsdomstolens dom om ogiltigförklaring - varit brottmålsdomen, dvs. samma omständighet som föranledde besluten i december 2008 om avskedande och uppsägning.

Staten har invänt att staten rättat sig efter både beslutet om interimistiskt förordnande och domen om ogiltigförklaring eftersom K.A. i juli 2009 återinträtt i tjänst och även efter domen den 7 oktober 2009 fortsatt att, på sätt som anförts, utföra arbetsuppgifter som tingsnotarie vid Göteborgs tingsrätt och att det därför inte varit fråga om någon avstängning i lagens mening.

3. För det fall Arbetsdomstolen skulle vara förhindrad att pröva frågorna om avskedande alternativt uppsägning eller avstängning har förbundet gjort gällande, på de skäl som anförts ovan, att inskränkningen av K.A:s arbetsuppgifter får anses innebära att staten vägrat att rätta sig efter domen den 7 oktober 2009 om ogiltigförklaring. Förbundet hävdar att anställningsförhållandet då får anses upplöst eller att agerandet utgör en avstängning i strid mot 37 § anställningsskyddslagen.

Staten har även här invänt att domen om ogiltigförklaring har efterföljts eftersom K.A. återinträtt i tjänst och även efter den 7 oktober 2009 fortsatt att utföra arbetsuppgifter som tingsnotarie vid Göteborgs tingsrätt, varför K.A. inte stängts av i tiden efter domen och anställningsförhållandet inte heller kan anses upplöst.

Rättsliga utgångspunkter

Något om arbetsledningsåtgärder som är att likställa med ett skiljande från anställningen m.m.

För att en arbetsledningsåtgärd, där arbetsuppgifterna för en arbetstagare förändras, ska likställas med ett avskedande eller en uppsägning krävs, enligt Arbetsdomstolens praxis, att arbetstagaren har tilldelats arbetsuppgifter som inte ryms inom hans eller hennes arbetsskyldighet. Om en arbetstagare omplaceras till arbetsuppgifter som faller inom den personliga arbetsskyldigheten kan arbetstagaren som huvudregel alltså inte anses skild från sin anställning. I domen AD 1978 nr 89 uttalar Arbetsdomstolen följande angående arbetstagare inom det som tidigare ofta benämndes SAF/LO-området. "Det nu anförda innebär att man på SAF/LO-området normalt sett inte har att räkna med att en arbetstagares anställning påverkas av den omständigheten att han på arbetsplatsen omplaceras till andra arbetsuppgifter inom kollektivavtalets ram. Detta gäller i allmänhet även om de ändrade arbetsuppgifterna faller utom området för arbetstagarens individuella arbetsskyldighet. I detta senare fall gör sig arbetsgivaren visserligen skyldig till avtalsbrott genom att ålägga arbetstagaren de ändrade uppgifterna men arbetstagarens anställningsförhållande ändras inte". Inom tjänstemannasektorn kan anställningsförhållandet vara mer knutet till en viss befattning eller vissa arbetsuppgifter som gör att utrymmet för att inom det bestående anställningsförhållandet flytta arbetstagaren till andra uppgifter blir mer begränsat (se t.ex. AD 1983 nr 174). Om tjänstens beskaffenhet i grunden ändras i sådan grad att det blir fråga om en helt ny anställning anses arbetstagaren skild från sin tidigare anställning (se t.ex. AD 1983 nr 105). En omplaceringsåtgärd som vidtas inom ramen för anställningen kan som regel inte angripas rättsligt. Från denna huvudregel har dock utvecklats undantag i praxis, enligt den s.k. bastubadarprincipen (AD 1978 nr 89). I avgörandet AD 1982 nr 112 uttalar sig domstolen om möjligheten att överpröva en myndighets beslut att omplacera en statstjänsteman. Av domen framgår bl.a. följande.

Det senast anförda betyder emellertid inte att myndighets beslut om skyldighet för statstjänsteman att utöva annan tjänst ej någonsin skulle kunna prövas av domstol. Till en början bör framhållas att beslutets karaktär skall bestämmas utifrån dess reella innebörd och inte efter det formella innehållet. Om ett beslut om utövande av annan tjänst i realiteten innebär ett skiljande från tjänsten, skall givetvis beslutet kunna prövas som om det även enligt sin lydelse haft denna innebörd. Vidare är det på det sättet att myndigheten självfallet inte får handla godtyckligt eller eljest på sätt som strider mot lag och goda seder. Detta följer för övrigt redan av den skyldighet myndigheten har enligt 1 kap 9 § regeringsformen att iaktta saklighet och opartiskhet. Det sist sagda gäller i princip alla arbetsledningsbeslut. I enlighet med det anförda kan postverkets beslut att omplacera M i vart fall prövas av domstol till utrönande av om postverket har handlat godtyckligt eller på sätt som strider mot lag och goda seder.

Avstängningsförbudet i 35 § anställningsskyddslagen

En arbetsgivare får, enligt 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen, inte stänga av en arbetstagare från arbete på grund av omständigheter som föranlett ett avskedande, om en domstol interimistiskt förordnat att anställningen trots avskedandet ska bestå tills tvisten slutligt avgjorts. Bestämmelsen syftar till att betydelsen av en ogiltigförklaring inte ska omintetgöras genom att en återgång i arbete skulle försvåras på grund av den annars uppkomna frånvaron. Något utrymme för avstängning om särskilda skäl föreligger finns då inte, vilket är fallet vid en uppsägning (se 34 § anställningsskyddslagen). Vid ett interimistiskt förordnande enligt 35 § anställningsskyddslagen, om att anställningen trots ett avskedande ska bestå, har domstolen nämligen även interimistiskt avgjort att omständigheterna varit sådana att inte ens saklig grund för uppsägning förelegat.

Av motiveringen till 34 § anställningsskyddslagen (prop. 1973:129 s. 277) framgår bl.a. följande om vad förbudet mot avstängning innebär.

Bestämmelsen innebär ingen ovillkorlig rätt till arbetsplatsen för den uppsagde arbetstagaren. Han kan på samma sätt som övriga arbetstagare permitteras om det råder arbetsbrist. Vidare lägger bestämmelsen inte hinder i vägen för en avstängning som sker på grund av annan förseelse än som föranlett uppsägningen. Arbetstagaren är även skyldig att vidkännas de andra förändringar i anställningen som arbetsgivaren kan ha rätt att vidta. Bestämmelsen innebär endast att arbetsgivaren inte får undanhålla arbetstagaren arbetsuppgifter med hänvisning till det beteende från arbetstagaren som har lagts till grund för uppsägningen.

Om en arbetstagare inte får tillträde till arbetsplatsen eller inte tilldelas några arbetsuppgifter är det fråga om en avstängning. En avstängning kan även föreligga när en arbetstagare förhindras eller nekas att utföra vissa av sina arbetsuppgifter eller tilldelas nya arbetsuppgifter. Arbetsdomstolen fann i avgörandet AD 1976 nr 12 att en grävmaskinist avstängts när han under en uppsägningstvist erbjudits att utföra arbete vid bolagets materialgård. Enligt Arbetsdomstolens mening skilde sig de nya arbetsuppgifterna väsentligt från de arbetsuppgifter arbetstagaren normalt sett haft att utföra.

Arbetsdomstolens dom AD 1978 nr 58 avsåg en resebyråtjänsteman som avskedats efter det att hon försummat att deponera dagskassan i bolagets bankfack och som, efter det att Arbetsdomstolen förordnat att hennes anställning skulle bestå under tvisten, fråntogs alla arbetsuppgifter som innebar att hon skulle ansvara för penningmedel. Arbetsdomstolen fann att de begränsningar som företagits avseende hennes arbetsuppgifter måste jämföras med en avstängning. Domstolen hänvisade därvid till ovan redovisade förarbetsuttalande om att arbetsgivaren inte får undanhålla arbetstagaren arbetsuppgifter med hänvisning till det beteende från arbetstagaren som har lagts till grund för uppsägningen.

Regleringen i 37 och 39 §§anställningsskyddslagen

På motsvarande sätt som gäller enligt 35 § anställningsskyddslagen får en arbetsgivare inte heller, enligt 37 § samma lag, stänga av en arbetstagare efter det att en domstol genom lagakraftvunnen dom har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande, dvs. på grund av de omständigheter som föranlett uppsägningen eller avskedandet. Avstängningsförbudet i denna paragraf är inte begränsat till viss tid. En arbetsgivare som från början tar tillbaka arbetstagaren i arbete har alltså inte rätt att någon tid därefter avstänga arbetstagaren med hänvisning till samma omständigheter som låg till grund för uppsägningen eller avskedandet.

Innebörden av en dom varigenom ett avskedande eller en uppsägning har förklarats ogiltig är att anställningen alltjämt består och att arbetsgivaren ska återta arbetstagaren på samma villkor som tidigare. Arbetstagaren kan dock inte på rättslig väg bereda sig fortsatt anställning hos en arbetsgivare som åsidosätter domstolens förklaring om ogiltighet. Av 39 § anställningsskyddslagen följer att anställningsförhållandet i stället ska anses upplöst och att arbetsgivaren för sin vägran är skyldig att betala skadestånd till arbetstagaren, motsvarande ett visst antal månadslöner beroende på arbetstagarens anställningstid hos arbetsgivaren. Av förarbetena (prop. 1973:129 s. 281 f.) framgår att en avstängning som sker i strid mot regleringen i 36 §, nuvarande 37 §, anställningsskyddslagen får till följd att anställningsförhållandet anses upplöst.

Arbetstagaren kan inte kringgå regleringen i 39 § anställningsskyddslagen genom att på nytt väcka talan mot arbetsgivaren och hävda att arbetsgivarens agerande innebär en ny uppsägning eller ett nytt avskedande och med stöd av 34 eller 35 § anställningsskyddslagen åstadkomma att anställningen alltjämt består (se AD 1983 nr 142).

Frågan om en arbetsgivare åsidosatt en domstols förklaring om ogiltighet av en uppsägning har behandlats av Arbetsdomstolen i avgörandet AD 1981 nr 115. Målet rörde en verkställande direktör (vd) vid en stiftelse som, efter att en uppsägning av honom hade ogiltigförklarats av domstol, inställde sig hos arbetsgivaren för att återuppta sitt arbete. Stiftelsen hade emellertid redan tillsatt en ny vd som i stället tilldelade honom vissa utredningsuppgifter. Arbetstagarorganisationen gjorde gällande att arbetsgivaren genom att inte återta arbetstagaren i tjänsten som vd avstängt honom från tjänsten eller väsentligen ändrat arbetsuppgifterna på ett sätt som var att jämställa med en avstängning och att arbetsgivaren därigenom upphävt anställningsförhållandet. Arbetsgivarsidan anförde att det inte var fråga om en situation enligt 39 § anställningsskyddslagen och påpekade att stiftelsen varken vägrat arbetstagaren tillträde till arbetsplatsen, trakasserat honom eller vägrat tilldela honom relevanta arbetsuppgifter. Arbetsdomstolen, som konstaterade att anställningsförhållandet var upplöst, anförde att det var tveksamt - men att det saknade betydelse för prövningen - huruvida de nya arbetsuppgifterna låg inom ramen för anställningen som vd. Arbetsdomstolen fann det nämligen klarlagt att den nye vd:n, med stöd av stiftelsens styrelse, vägrat arbetstagaren att återinträda i ställningen som vd. Arbetsdomstolen fann att arbetsgivaren genom den nya vd:ns agerande åsidosatt domstolens förklaring om ogiltighet av uppsägningen och att det därmed förelåg skyldighet att utge skadestånd enligt regleringen i 39 § anställningsskyddslagen. Angående talan om skadestånd även för brott mot avstängningsförbudet i dåvarande 36 §, nuvarande 37 §, anförde domstolen följande.

Den ifrågavarande bestämmelsen skall emellertid enligt arbetsdomstolens mening tillämpas under beaktande av att anställningsskyddslagen har den innebörden att arbetsgivaren inte är ovillkorligen förpliktad att behålla arbetstagaren i sin tjänst sedan en uppsägning har förklarats ogiltig. Påföljden för att arbetsgivaren vägrar att efterkomma domstolens förklaring är angiven i 39 § i lagen. Anställningsförhållandet skall då anses upplöst och normerat skadestånd skall utgå. Åtminstone i normalfallet finns enligt domstolens mening inget utrymme för att vid sidan av denna påföljd utdöma allmänt skadestånd för åsidosättande av 36 § anställningsskyddslagen. Saken kan också uttryckas så att arbetsgivaren är oförhindrad att i sista hand frigöra sig från ett anställningsförhållande genom att betala det normerade skadeståndet till arbetstagaren. I det föreliggande fallet intog stiftelsen den ståndpunkten sedan tingsrättens dom hade fallit att B inte skulle tillåtas återuppta uppgifterna som verkställande direktör. Det förhållandet att stiftelsen sökte nå en uppgörelse med B om omplacering av denne till annat arbete och att därför frågan om hans anställning blev svävande under någon tid efter det att domen hade meddelats bör inte föranleda att stiftelsen skall anses ha åsidosatt 36 § anställningsskyddslagen. Domstolen finner alltså att yrkandet om skadestånd för åsidosättande av nämnda paragraf skall avslås.

Kan statens agerande bedömas som ett avskedande alternativt en uppsägning?

Förbundets förstahandsståndpunkt är, som redovisats ovan, att K.A. ska anses avskedad eller uppsagd och att avskedandet alternativt uppsägningen ska förklaras ogiltig.

De åtgärder och det händelseförlopp som förbundet lägger till grund för sin talan avser två tidsperioder. Den första perioden sammanfaller med den tid under vilken förbundets talan mot staten i mål A 47/09 var föremål för prövning i Arbetsdomstolen, dvs. talan om bl.a. ogiltigförklaring av besluten i december 2008 om avskedande och uppsägning av K.A. Den perioden avser alltså tiden från lagmannens besked den 10 augusti 2009 fram till och med dagen för Arbetsdomstolens dom den 7 oktober 2009. Den andra tidsperioden avser tiden därefter.

Frågan är om statens agerande under någon av dessa tidsperioder över huvud taget kan betraktas som ett avskedande eller en uppsägning.

En arbetstagare som är uppsagd från sin anställning kan på nytt skiljas från anställningen genom ett avskedande, på grund av samma händelse som föranledde uppsägningen eller på grund av andra omständigheter. En avskedad arbetstagare som under en pågående process om ogiltigförklaring av avskedandet och efter ett beslut av domstol om interimistiskt förordnande återinträtt i tjänst kan avskedas på nytt med anledning av t.ex. en händelse som inträffat efter att han eller hon återkommit i arbete. Om en arbetsgivare, trots ett beslut om interimistiskt förordnande om att anställningen ska bestå, vägrar att återta en avskedad arbetstagare på grund av samma omständigheter som låg till grund för avskedandet, anses dock arbetstagaren inte på nytt avskedad utan som avstängd.

Även en vägran att rätta sig efter en domstols lagakraftvunna dom om ogiltigförklaring av en uppsägning eller ett avskedande betraktas som en avstängning och inte som ett nytt avskedande eller en ny uppsägning. Arbetstagaren kan inte tvinga till sig sin tidigare anställning, utan arbetsgivaren kan frigöra sig från anställningsförhållandet varefter anställningen anses upplöst. En arbetstagare eller dennes organisation kan alltså inte därefter ”väcka liv” i anställningen genom att på nytt föra talan mot arbetsgivaren med ett påstående om att arbetsgivaren vägrat att rätta sig efter den tidigare domen om ogiltigförklaring och att denna vägran i sig innebär en ny uppsägning eller ett nytt avskedande.

Det förbundet i detta fall gör gällande är att staten ska anses ha avskedat eller sagt upp K.A. på nytt efter att han, under den pågående processen om ogiltigförklaring av avskedandet och uppsägningen i december 2008, återinträtt i tjänst och staten med hänvisning till brottmålsdomen förvägrat honom det aktuella förordnandet och de aktuella arbetsuppgifterna. Parterna är överens om att skälet till detta varit enbart brottmålsdomen i sig, dvs. samma omständighet som föranledde besluten i december 2008 om avskedande och uppsägning. Med anledning härav finner Arbetsdomstolen att vad som läggs staten till last inte kan bedömas som att K.A. på nytt blivit avskedad eller uppsagd utan avser frågan om han stängts av från arbete eller inte. Detta gäller såväl i tiden före som efter Arbetsdomstolens dom den 7 oktober 2009.

Förbundets talan om ogiltigförklaring enligt 35 alternativt 34 § anställningsskyddslagen och om skadestånd för brott mot 18 alternativt 7 § samma lag kan alltså inte vinna bifall.

Arbetsdomstolen övergår härefter till att behandla avstängningsfrågorna. Såvitt avser den ovan nämnda första perioden har förbundet gjort gällande att K.A. stängts av från arbete i strid mot avstängningsförbudet i 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen. Av skäl som kommer att framgå senare behandlar dock domstolen först frågan om K.A. kan anses avstängd i tiden efter Arbetsdomstolens dom den 7 oktober 2009.

Påföljd vid avstängning i strid mot 37 § anställningsskyddslagen

I 39 § anställningsskyddslagen anges att om en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en lagakraftvunnen dom om ogiltigförklaring av ett avskedande eller en uppsägning ska anställningsförhållandet anses upplöst. Arbetsgivaren är då skyldig att utge ett normerat skadestånd på sätt som anges i bestämmelsen. Av förarbetena till 37 och 39 §§anställningsskyddslagen, som redovisats ovan, framgår att 39 § avser att reglera påföljden vid en avstängning i strid mot 37 §. Vad som får anses åsyftas är vilken påföljd som ska följa när arbetsgivaren över huvud taget inte återtar arbetstagaren i något arbete eller erbjuder arbetsuppgifter som innebär att arbetstagaren inte återfår sitt arbete i enlighet med sitt anställningsavtal, dvs. att anställningen inte består och därmed får anses upplöst. Regleringen om skadestånd enligt 38 § anställningsskyddslagen är då inte tillämplig utan i stället är det 39 § om normerat skadestånd som ska tillämpas (se ovan citerade uttalande i domen AD 1981 nr 115).

Enligt Arbetsdomstolens mening behöver dock en avstängning i strid mot 37 § anställningsskyddslagen inte alltid innebära att anställningsförhållandet ska anses upplöst. Det kan t.ex. vara fråga om ändrade arbetsuppgifter som inte leder till bedömningen att det är fråga om ett skiljande från anställningen men som likväl innebär att arbetstagaren stängts av från arbete. I sådana fall blir skadeståndsbestämmelsen i 38 § anställningsskyddslagen i stället tillämplig. Frågeställningen har inte berörts i förarbetena till anställningsskyddslagen, men enligt Arbetsdomstolens mening är det uppenbart att lagtextens ordalydelse i 37-39 §§ medger en sådan tillämpning (se även Arbetsdomstolens uttalanden i domen AD 1981 nr 115).

Arbetsdomstolen inleder prövningen av avstängningsfrågan med att behandla frågan om K.A. stängts av från arbete på sådant sätt att 39 § är tillämplig.

Har staten ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 39 § anställningsskyddslagen?

Förbundet har anfört att de uteblivna arbetsuppgifterna inneburit en sådan inskränkning i K.A:s anställningsavtal att statens agerande är att jämställa med att han skiljts från sin notarieanställning och att anställningen därmed får anses upplöst, vilket staten bestritt.

Följande omständigheter är av intresse såvitt avser anställningen som notarie. Det är fråga om en tidsbegränsad anställning av en mycket speciell karaktär. Den är författningsreglerad bl.a. genom notarieförordningen. Av Notarienämndens föreskrifter och allmänna råd för notarietjänstgöring vid tingsrätt framgår vilka arbetsuppgifter som en notarie förväntas utföra under sin notarietjänstgöring, som normalt varar i två år. Anställningen syftar till att notarien ska erhålla notariemeritering. Notariemeritering är en förutsättning för att komma i fråga för vissa arbeten inom såväl privat som offentlig sektor. Enligt 5 § notarieförordningen förvärvas notariemeritering av den som på ett tillfredsställande sätt har fullgjort notarietjänstgöring och som under tjänstgöringen som tingsnotarie utfört domaruppgifter som avses i 17 och 18 §§ tingsrättsinstruktionen. Av 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen framgår att lagmannen får förordna en tingsnotarie som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar

1. handlägga mål om brott för vilket inte är föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet inte är fråga om företagsbot,

2. besluta om avskrivning av brottmål när åtalet har lagts ned,

3. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken.

Såvitt avser K.A:s arbetssituation från och med juli 2009 är parterna överens om att han haft tillträde till arbetsplatsen alltsedan han återinträdde i tjänst och att han därefter utfört arbetsuppgifter som ligger inom ramen för anställningen som notarie. Enligt Arbetsdomstolens mening kan K.A. därmed inte anses avstängd från arbete på så sätt att arbetsgivaren över huvud taget inte återtagit honom i anställning. Frågan är om det faktum att han inte erhållit det aktuella förordnandet och de därmed sammanhängande arbetsuppgifterna innebär att han ändå kan anses avstängd från arbete på sådant sätt att han skilts från anställningen som notarie.

En arbetstagare har normalt inte någon rätt att göra anspråk på att få utföra vissa arbetsuppgifter enbart på den grunden att de ryms inom hans eller hennes arbetsskyldighet. När en arbetsgivare återtar en arbetstagare efter en ogiltigförklaring av ett avskedande eller en uppsägning har arbetsgivaren således ingen skyldighet att tilldela arbetstagaren nya arbetsuppgifter, även om det i tiden före avskedandet eller uppsägningen varit aktuellt att tilldela arbetstagaren dessa uppgifter. Att arbetstagaren inte kommer i fråga för de nya arbetsuppgifterna eller andra arbetsuppgifter på grund av de omständigheter som föranledde skiljandet från anställningen kan normalt inte betraktas som en avstängning.

En anställning som notarie skiljer sig dock från ett sedvanligt anställningsavtal på så sätt att i det anställningsavtalet får anses ingå att notarien i normalfallet ska tilldelas alla de olika arbetsmoment och arbetsuppgifter som leder till att syftet med anställningen ska kunna uppnås, nämligen notariemeritering. Förutsättningen för detta är att notarien uppfyller kraven på tillräcklig kunskap och erfarenhet. Till skillnad från ett sedvanligt anställningsavtal får i anställningsavtalet som notarie, och under de angivna förutsättningarna, alltså anses ingå att notarien successivt ska tilldelas nya och ändrade arbetsuppgifter. Som närmare motiveras nedan får K.A. anses ha haft befogad anledning att förvänta sig att även han under sin notarietid skulle få ett förordnande enligt 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen.

Arbetsuppgiften att som notarie få självständigt handlägga vissa brottmål ingår i de domaruppgifter som avses i 17 och 18 §§ tingsrättsinstruktionen, vilka särskilt anges i 5 § notarieförordningen som förutsättning för notariemeritering. Uppgiften är dock en av flera uppgifter och utförs under en liten del av den sammanlagda anställningstiden. Arbetsuppgiften utgör också normalt sett en liten del av de arbetsuppgifter som en notarie utför såvitt avser brottmålshantering. Arbetsdomstolen gör bedömningen att det uteblivna förordnandet och de uteblivna arbetsuppgifterna på intet sätt kan anses innebära att anställningen som tingsnotarie i grunden ändrats på ett sådant sätt att det blivit fråga om en ny och annan anställning. Statens agerande innebär alltså inte att K.A:s anställning som notarie är upplöst. Förbundets talan om skadestånd enligt 39 § anställningsskyddslagen kan därmed inte vinna bifall.

Har staten ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 38 § anställningsskyddslagen?

Arbetsdomstolen har alltså funnit att K.A:s anställning som notarie inte är upplöst och att staten inte ådragit sig skadeståndsskyldighet enlig 39 § anställningsskyddslagen. Frågan är då om K.A. ändå kan anses avstängd i strid mot regleringen i 37 § anställningsskyddslagen på sådant sätt att allmänt skadestånd enligt 38 § samma lag kan komma i fråga.

Som redan anförts får det i ett anställningsavtal som notarie anses ingå att notarien, under förutsättning att han eller hon har tillräcklig kunskap och erfarenhet, ska tilldelas nya och ändrade arbetsuppgifter under sin notarietid i syfte att möjliggöra en notariemeritering och att det därvid är av betydelse att få utföra de omtvistade domaruppgifterna. En tingsnotarie har dock ingen ovillkorlig rätt att bli förordnad i enlighet med 18 § tingsrättsinstruktionen. Även om det inte föreligger någon sådan rätt kan statens inställning i målet inte uppfattas på annat sätt än att K.A. skulle ha förordnats och tilldelats arbetsuppgifterna i fråga om det inte varit så att han dömts för misshandel på sätt som skett. Staten har inte anfört att K.A. skulle sakna tillräcklig kunskap eller erfarenhet, som anges som förutsättningar för att ett förordnande ska kunna ges, utan har som skäl för att han inte förordnats åberopat samma grund som anfördes som skäl för avskedandet och uppsägningen, nämligen att han inte är lämplig på grund av brottmålsdomen i sig. Arbetsdomstolen noterar att domstolen i sitt beslut med interimistiskt förordnade, vari domstolen fann att övervägande skäl talade för att omständigheterna varit sådana att inte ens saklig grund för uppsägning av K.A. förelegat, beaktade att det i notarietjänstgöringen ingår dömande uppgifter.

Arbetsdomstolens bedömning är, mot bakgrund av de ovan angivna omständigheterna - däribland vad som anförts om notarietjänstgöringens speciella karaktär och den stora betydelse som just de omtvistade arbetsuppgifterna har för att komma i fråga för notariemeritering - att det uteblivna förordnandet och därmed de uteblivna arbetsuppgifterna bör kunna jämställas med en avstängning i strid mot 37 § anställningsskyddslagen.

För att ett sådant undanhållande av arbetsuppgifter för en tingsnotarie som angetts ovan ska kunna bedömas som en avstängning krävs dock, enligt Arbetsdomstolens mening, att det varit aktuellt att tilldela notarien arbetsuppgifterna i fråga under den tidsperiod som påstås utgöra en avstängning. Enbart den omständigheten att notarien inte erhåller ett förordnande kan inte vara tillräcklig för att det ska anses vara fråga om en avstängning om det inte varit aktuellt att utföra arbetsuppgifterna i enlighet med förordnandet.

Parterna är överens om dels att det för att erhålla ett förordnande enligt 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen krävs att notarien genomgått Domstolsverkets behörighetskurs för ändamålet, dels att en tingsnotarie vid Göteborgs tingsrätt i normalfallet erhåller ett sådant förordnande efter ca sex månaders tjänstgöring vid tingsrätten.

K.A. började sin notarietid vid Göteborgs tingsrätt den 1 juni 2008 och genomgick behörighetskursen i början av december 2008, strax innan han avskedades och sades upp. Han återinträdde i tjänst i juli 2009 i enlighet med Arbetsdomstolens beslut om interimistiskt förordnande. Vid tidpunkten för ogiltigförklaringen av avskedandet och uppsägningen av honom, den 7 oktober 2009, hade han således tjänstgjort ca tio månader vid tingsrätten. Förbundet har uppgett att av ett tjänstgöringsbetyg avseende perioden den 25 augusti-23 december 2008 framgår att K.A. har utfört sina arbetsuppgifter väl och att han på samtliga bedömningspunkter uppfyllt de krav som ställs på en notarie vid en tvistemålsavdelning samt att i de moment som bedömdes med sifferbetyg fick han betyget 4 på en skala 1-5. Dessa uppgifter har inte emotsagts av staten.

Mot bakgrund av de ovan angivna omständigheterna får enligt Arbetsdomstolens mening K.A. anses haft fog för att förvänta sig att även han skulle komma att förordnas och därefter tilldelas arbetsuppgifter i enlighet med 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen.

I målet är upplyst att K.A. varit placerad på tvistemålsenheter fram till i slutet av januari 2010 och att han därefter har en placering på en brottmålsenhet och att hans sista anställningsdag, såvitt känt, är den 12 juli 2010. Staten har invänt att det inte varit aktuellt att tilldela K.A. arbetsuppgifterna i fråga förrän tidigast i mars 2010, efter det att K.A. placerats på brottmålsenhet och fått viss erfarenhet av handläggning av brottmål. Det finns inget påstående om att K.A. borde ha placerats på brottmålsenhet tidigare för att där tilldelas de omtvistade arbetsuppgifterna eller att det är brukligt vid tingsrätten att en notarie även vid en placering på en tvistemålsenhet t.ex. tilldelas ett s.k. notarieting och att K.A. alltså i tiden före mars 2010 borde ha tilldelats arbetsuppgifterna i fråga. Mot den bakgrunden finner Arbetsdomstolen inte utrett att staten i tiden före mars 2010 undanhållit K.A. de aktuella arbetsuppgifterna. Staten får däremot anses ha vitsordat att han hade kunnat komma i fråga för arbetsuppgifterna från och med mars månad 2010.

Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning är därmed, mot bakgrund av vad som ovan anförts, att staten får anses ha stängt av K.A. från arbete i strid mot 37 § anställningsskyddslagen när denne i vart fall från och med mars månad 2010 inte blivit förordnad att handlägga brottmål i enlighet med 18 § 1-3 tingsrättsinstruktionen och det därmed inte varit möjligt att från och med denna tidpunkt tilldela honom de i de angivna punkterna uppräknade arbetsuppgifterna. Enligt Arbetsdomstolens mening har staten därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 38 § anställningsskyddslagen.

Har staten brutit mot avstängningsförbudet i 35 § anställningsskyddslagen?

Arbetsdomstolens ställningstaganden ovan innebär att K.A. inte kan anses avstängd under tiden den 10 augusti-7 oktober 2009. Förbundets talan om skadestånd för brott mot 35 § anställningsskyddslagen kan alltså inte vinna bifall.

Skadestånd m.m.

Förbundet har för brottet mot 37 § anställningsskyddslagen yrkat att staten ska förpliktas att betala ett allmänt skadestånd till K.A. om 100 000 kr. Staten har yrkat att skadeståndet ska jämkas till noll.

Enligt Arbetsdomstolens mening ska ett allmänt skadestånd utges. Av Arbetsdomstolens praxis framgår att allmänt skadestånd i den storleksordning som förbundet yrkat, för brott mot anställningsskyddslagen, utdöms i de fall arbetstagaren skilts från sin anställning. Arbetsdomstolen anser mot den bakgrunden att skadeståndsbeloppet i detta fall bör sättas betydligt lägre än yrkat. Domstolen finner att ett allmänt skadestånd om 40 000 kr är skäligt.

Förbundet har yrkat ränta på det allmänna skadeståndet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 16 december 2009. Arbetsdomstolen har funnit att den skadeståndsgrundande avstängningen inte inträffat förrän i och med mars månad 2010. Staten har dock vitsordat sättet att beräkna räntan varför ränta ska utges i enlighet med förbundets yrkande.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har funnit att förbundets talan om ogiltigförklaring av ett avskedande eller en uppsägning alternativt om ett normerat skadestånd inte kan vinna bifall, men att förbundets talan om allmänt skadestånd ska bifallas på så sätt att staten ska förpliktas att betala ett allmänt skadestånd om 40 000 kr enligt 38 § anställningsskyddslagen till K.A. för brott mot avstängningsförbudet i 37 § samma lag. Förbundet har således förlorat sin talan till viss del men får, enligt Arbetsdomstolens mening, anses ha vunnit målet i sådan grad att organisationen bör tillerkännas en till hälften jämkad ersättning för sina rättegångskostnader. Förbundet har yrkat ersättning med 100 000 kr motsvarande 40 timmars arbete. Staten har överlämnat till domstolen att avgöra skäligheten av den yrkade ersättningen, särskilt med beaktande av debiteringen per timme. Domstolen finner den yrkade ersättningen skälig. Staten ska alltså betala 50 000 kr till förbundet avseende rättegångskostnader.