HFD 2011:8

Omkostnader som kan uppstå för ledsagare i samband med fritids- och kulturella aktiviteter ingår inte i insatsen ledsagarservice enligt 9 § 3 lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

M.L., som tillhörde personkretsen i 1 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, ansökte om fortsatt ledsagarservice under ett år samt ersättning för omkostnader för ledsagare. Socialnämnden i Bodens kommun beviljade ledsagarservice men avslog ansökan i vad den avsåg ersättning för omkostnader för ledsagare. Som skäl för beslutet angavs att de omkostnader som kan uppstå i samband med aktiviteter, såsom resor och inträdesbiljetter, var den enskildes ansvar även till den del kostnaden avsåg ledsagaren.

Länsrätten i Norrbottens län

M.L. överklagade nämndens beslut hos länsrätten och yrkade ersättning för ledsagarens kostnader. Han anförde bl. a: Andra ungdomar i hans ålder har inte behov av ledsagare. Gör de en aktivitet tillsammans med någon, till exempel en kompis, är det en självklarhet att var och en står för sin egen kostnad. Så ska det även vara för honom i hans dagliga liv. Det är orimligt att han ska betala för ledsagarens kostnader för inträden, resor, måltider m.m. Ett av hans handikapp avser det sociala livet, att beställa mat, att handla i affär, att prata med någon på stan, att ringa någon m.m. Detta gör hans värld väldigt liten och i och med det aktuella beslutet har den blivit ännu mindre. Hans ekonomiska situation gör det omöjligt att betala ledsagarens omkostnader.

Socialnämnden vidhöll sitt beslut och anförde bl. a: Socialnämnden kan inte finna att kommunen med stöd av LSS, förarbeten eller rättspraxis kan förpliktigas att svara för de kostnader saken gäller. Den sortens bidrag kan däremot prövas som ekonomiskt bistånd enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen.

Domskäl

Länsrätten i Norrbottens län (2007-12-11, ordförande Kvennberg) yttrade: Av förarbetena till LSS framgår bl. a. följande (prop. 1992/93:159 s. 74 och 178). Ledsagarservice är en betydelsefull verksamhet som kan underlätta för personer med omfattande funktionshinder att delta i samhällslivet. Servicen bör erbjudas personer, som tillhör lagens personkrets men inte har personlig assistans, för att t.ex. besöka vänner, delta i fritidsaktiviteter eller i kulturlivet eller för att bara promenera. Ledsagarservice syftar till att bryta den isolering som ofta blir följden av ett omfattande funktionshinder. Den ges som ett led i strävanden att underlätta för den enskilde att ha kontakter med andra. Insatsen bör ha karaktären av personlig service och anpassas efter de individuella behoven. - I prop. 1992/93:159 s. 99 f. anförs att en viktig handikappolitisk princip är att människor inte skall ha merkostnader på grund av funktionshinder. Det är angeläget att omfattande stödbehov på grund av funktionshinder inte medför en lägre levnadsstandard än den som gäller för personer som inte har motsvarande behov. Vidare uttalas vad gäller avgifter för stöd och service att den enskilde, vid deltagande i fritids- och kulturella aktiviteter, bör svara för sina egna kostnader men inte ha kostnader för den eventuella följeslagare som behövs för att kunna genomföra aktiviteten. - Socialnämnden har avslagit ansökan om ekonomiskt bidrag i form av omkostnader för ledsagaren och angett att detta inte ansetts ingå i den ledsagarservice som beviljats med 34 timmar per vecka. Såsom framgår av ovan återgivna uttalanden i förarbetena till LSS bör emellertid den enskilde inte ha kostnader för en följeslagare vid deltagande i fritidsaktiviteter eller andra kulturella aktiviteter. M.L. har i sin skrivelse med överklagande gett ett antal exempel på sådana aktiviteter, såsom biobesök, bowling och minigolf samt som åskådare vid fotbolls- eller ishockeymatcher. Enligt länsrättens bedömning är det här fråga om aktiviteter som väl innefattas i vad som i propositionen åsyftas med fritidsaktiviteter och kulturella aktiviteter. Socialnämnden har således inte haft fog för att begränsa den beviljade insatsen i form av ledsagarservice på sätt som skett. - Länsrätten upphäver den del av socialnämndens beslut genom vilken nämnden avslagit rätten till ersättning för ledsagarens omkostnader och beviljar M.L. rätt till ersättning för de omkostnader som uppkommer för ledsagare vid fritidsaktiviteter och kulturella aktiviteter.

Kammarrätten i Sundsvall

Socialnämnden överklagade länsrättens dom hos kammarrätten. Nämnden yrkade att domen skulle upphävas och socialnämndens beslut fastställas. Till stöd för yrkandet anförde nämnden i huvudsak följande. LSS är en s.k. pluslag som tillförsäkrar en definierad grupp funktionshindrade ett antal i lagen angivna insatser (9 §). Det är endast dessa insatser som den enskilde kan få rätt till enligt LSS. Det medför att vad som ingår i respektive LSS-insats blir av stor betydelse. Några ekonomiska bidrag regleras inte i LSS, däremot ska kommunen svara för kostnaderna för de angivna insatserna. Här finns en tydlig skillnad mot bistånd i socialtjänstlagen som kan vara ”vad som helst” som den enskilde behöver för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Tjänster och ekonomiskt bistånd behöver då inte särskiljas så tydligt. I förarbetena beskrivs insatsen ledsagarservice mycket knapphändigt. Som exempel på situationer då ledsagning kan bli aktuell nämns för att ”besöka vänner, delta i fritidsaktiviteter eller kulturlivet eller bara för att promenera” (prop. 1992/93:159 s. 74). Någon kommentar om kostnaderna lämnas inte.

M.L. bestred överklagandet genom sina ombud. Till stöd för inställningen i målet hänvisades till vad M.L. tidigare anfört i länsrätten med bl.a. följande tillägg. M.L. kan inte på grund av sitt handikapp göra samma saker som andra personer i hans ålder. Det låter orimligt att han ska söka ekonomiskt bistånd för varje gång som han ska gå ut och äta med ledsagaren eller spela bowling. M.L. ska kunna leva ett normalt liv och inte bli nedtryckt i samhällsstegen på grund av sitt funktionshinder. I propositionen 1992/93:159 s. 99 står det att en viktig handikappolitisk princip är att människor inte ska ha några merkostnader på grund av sitt funktionshinder. Så ska det vara även för honom i hans dagliga liv. Det är orimligt att han ska betala för ledsagarens inträden, resor, måltider med mera.

Kammarrätten inhämtade yttrande från Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting.

Socialstyrelsen anförde bl.a. följande. En viktig handikappolitisk princip är att människor inte ska ha merkostnader på grund av funktionshinder (prop.1992/93:159 s. 99 f.). Vad gäller avgifter för stöd och service anförs i förarbetena att den enskilde bör svara för sina egna kostnader vad gäller deltagande i fritids- och kulturella aktiviteter, men inte ha kostnader för den eventuella följeslagare som behövs för att kunna genomföra aktiviteten. Att begränsa insatsen ledsagarservice på det sätt som skett strider mot den viktiga handikappolitiska principen. Mot bakgrund av bl.a. det anförda anser Socialstyrelsen att den som har beviljats insatsen ledsagarservice inte ska drabbas av merkostnader vid deltagande i fritids- och kulturella aktiviteter. Därför bör kommunen svara för ledsagarens utgifter som kan uppkomma i samband med ovannämnda aktiviteter.

Sveriges Kommuner och Landsting anförde bl.a. följande. LSS utgör ett komplement till andra lagar och är således inte avsedd att täcka alla de behov som de som omfattas av lagen kan ha. Lagen innebär inte heller någon inskränkning i de rättigheter som kan tillkomma den enskilde enligt någon annan lag. I förarbetena (prop. 1992/93:159 s. 171) framhålls bl.a. att det, i samband med prövningen av behovet av insatser enligt LSS, ofta även är nödvändigt att pröva om det därutöver behövs insatser enligt socialtjänstlagen. Av 5 kap.7 och 8 §§socialtjänstlagen framgår socialtjänstens särskilda ansvar för människor med funktionsnedsättning. - LSS innehåller ingen reglering av frågan om ansvaret för sådana kostnader som uppkommer i samband med att en ledsagare används under t.ex. ett biobesök eller liknande. Frågan berörs inte heller i förarbetena. Uttalanden som nämns i prop. 1992/93:159 s. 74 avser endast den situation då den enskilde inom ramen för beviljad insats i form av boende deltar i sådan fritids- eller kulturell aktivitet som ingår i sådan insats (jfr 9 c och 19 §§ LSS). Bestämmelser om ekonomiskt stöd till kostnader som uppkommer i samband med insats finns endast avseende insatsen personlig assistans. Som framgått är dock de som omfattas av LSS på samma villkor som andra berättigade till t.ex. ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen och ersättning enligt den särskilda lagstiftningen handikappersättning och vårdbidrag. - Regeringsrätten har i ett mål (RÅ 1996 ref. 45) tagit ställning till huruvida en kommun kunde förpliktas att svara för kostnaden för resor till och från beviljad daglig verksamhet. Regeringsrätten fastslår att LSS inte innehåller någon föreskrift om att sådana resor omfattas av de särskilda insatserna. Rätten konstaterar att det inte heller skulle strida mot lagens syfte och allmänna uppbyggnad om kostnaderna för sådana resor förklarades falla vid sidan av LSS. Kommunen kunde därför inte med stöd av LSS förpliktas att svara för kostnaderna i fråga. - För att ta ställning till M.L:s ansökan vad avser ersättning för omkostnader skulle kommunen behöva göra en separat prövning hur stora kostnader som kan accepteras under viss, av kommunen bestämd period. Som framgått av yttrandet innehåller emellertid lagstiftningen, med undantag för personlig assistans, ingen bestämmelse som berättigar den enskilde till ekonomiskt stöd. Inte heller finns någon annan bestämmelse som ålägger kommunen att svara för sådana kostnader som uppkommer när den enskilde väljer att utnyttja beviljad ledsagarservice under t.ex. ett biobesök, en konsert eller liknande. Utan uttryckligt lagstöd kan inte heller förarbetenas uttalanden om allmänna handikappolitiska principer läggas till grund för att ålägga kommunen en sådan skyldighet. Mot bakgrund härav anser Sveriges Kommuner och Landsting att kommunen inte med stöd av LSS kan förpliktas att svara för sådana kostnader som avses i målet. LSS är emellertid en lag av kompletterande karaktär som inte på något sätt inskränker den enskildes rätt till insatser enligt socialtjänstlagen eller stöd inom ramen för socialförsäkringssystemet.

Domskäl

Kammarrätten i Sundsvall (2009-03-17, Sjödin, Kareld, referent, Eberstein) yttrade: LSS innehåller i 9 § en uppräkning av insatser enligt lagen. Som insats för särskilt stöd och särskild service räknas enligt 9 § första stycket 3 ledsagarservice. I målet är ostridigt att M.L. ges sådan insats som avses i 9 § första stycket 3 LSS. - Den i målet aktuella frågan är om insatsen ledsagarservice kan anses innefatta även ledsagares omkostnader i samband med fritids- och kulturella aktiviteter. - Enligt 9 c § LSS sägs bl.a. att i insatserna bostad med särskild service för barn och ungdomar samt bostad med särskild service för vuxna ingår också fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter. Insatserna bostad med särskild service för barn och ungdomar och vuxna följer av 9 § 8 respektive 9 § 9 LSS. I 18 § anges att av dem som enligt beslut av Försäkringskassan är berättigade att få assistansersättning får avgift för personlig assistans tas ut inom ramen för sådan ersättning. Av 19 § framgår att skäliga avgifter för bostad, fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter i vissa fall får tas ut enligt de grunder som kommunen bestämmer och att avgifterna inte får överstiga kommunens självkostnader. I 21 § sägs vidare att i andra fall än som anges i 18-20 §§ får avgifter eller ersättning för kostnader inte tas ut för insatser enligt LSS. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Av 9 c § respektive 21 § LSS framgår att omvårdnad inte ingår i ledsagarservice och att insatsen är avgiftsfri. - I förarbetena till lagstiftningen (prop. 1992/93:159 s. 99 f.) uttalas att ”en viktig handikappolitisk princip är att människor inte ska ha merkostnader på grund av funktionshinder”. Insatser enligt lagen är därför, med vissa reglerade undantag, avgiftsfria. - Vidare sägs bl.a. att ”Vid deltagande i fritids- och kulturella aktiviteter bör den enskilde svara för sina egna kostnader men inte ha kostnader för den eventuella följeslagare som behövs för att genomföra aktiviteten. - LSS innehåller inte någon reglering av frågan om ansvaret för sådana kostnader som uppkommer i samband med att en ledsagare deltar under t.ex. ett biobesök eller liknande. Frågan berörs inte heller i förarbetena. Det ska härvid noteras att det uttalande som görs vad gäller kostnader för eventuella följeslagare (a. prop. s. 99 f.) endast avser den situation då den enskilde inom ramen för beviljad insats i form av boende deltar i sådan fritidsverksamhet eller kulturella aktiviteter som ingår i denna insats (jfr 9 c § respektive 19 § LSS). Vid angivna förhållanden kan kammarrätten inte med stöd av LSS förplikta socialnämnden att ersätta M.L. för de omkostnader som uppkommer för ledsagare vid fritids- och kulturella aktiviteter. Överklagandet ska därför bifallas. - Med ändring av länsrättens dom fastställer kammarrätten Socialnämnden i Bodens kommuns beslut den 27 september 2007, i den del det avser rätten till ersättning för ledsagares omkostnader som uppkommer vid fritids- och kulturella aktiviteter.

Högsta förvaltningsdomstolen

M.L. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva domen och besluta att han inte hade ansvar för ledsagarens omkostnader. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. följande. Kammarrätten har beslutat att det är den enskilde som ansvarar för att betala ledsagarens omkostnader, vilket utifrån flera aspekter är en felaktig bedömning. Situationen kan ses ur ett arbetsgivar- /arbetstagarperspektiv eller ett rättighetsperspektiv. Ledsagaren är anställd för att utföra ett uppdrag som medför en del aktiviteter. I samband med detta har den anställde olika omkostnader som den anställde har rätt att få ersättning för. Mellan den enskilde och ledsagaren finns i juridisk mening inget ansvarsförhållande när det gäller ersättning för utlägg. Det är arbetsgivaren som har ansvar för den anställde och för att denne kan utföra sitt uppdrag. Den enskilde är beviljad en insats enligt LSS för att kunna få möjlighet att leva som andra och uppnå goda levnadsvillkor. Det är en handikappolitisk princip att den enskilde inte ska drabbas av merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning. Det är inte rätt att den enskilde ska vara tvungen att ansöka om bistånd till kostnader som inte är den enskildes egna. Den enskilde måste även uppfylla kraven för att erhålla ekonomiskt bistånd, vilket inte är säkert att den enskilde gör. Det är högst oklart om Försäkringskassan skulle anse att denna typ av kostnader för ledsagare skulle ge rätt till handikappersättning. Kostnader för ledsagare kan således inte kompenseras med vare sig ekonomiskt bistånd eller handikappersättning. Merkostnaderna kan variera oerhört mellan olika personer. Även personer med funktionsnedsättning har olika fritidsintressen och olika kostnader för dessa. Den enskilde står själv för sina egna kostnader men ska inte behöva ha dubbel kostnad på grund av ledsagarservicen.

Socialnämnden bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. LSS tillförsäkrar en definierad grupp funktionshindrade ett antal i lagen angivna insatser. Det är endast dessa insatser som den enskilde kan få rätt till enligt LSS. Det medför att vad som ingår i respektive LSS-insats blir av stor betydelse. Några ekonomiska bidrag regleras inte i LSS. Däremot ska kommunen svara för kostnaderna för de angivna insatserna. I förarbetena beskrivs insatsen ledsagarservice mycket knapphändigt. Som exempel på situationer då ledsagning kan bli aktuell nämns att ”besöka vänner, delta i fritidsaktiviteter eller kulturlivet eller bara för att promenera” (prop. 1992/93:159 s. 74). Det rör sig om ganska enkla och vardagliga situationer. Någon kommentar om kostnaderna lämnas inte. Beträffande två andra insatser enligt LSS har Regeringsrätten prövat frågan om vad som ingår i insatsen. Resor till och från daglig verksamhet ingår inte i insatsen daglig verksamhet (RÅ 1996 ref. 45) och hemutrustning ingår inte i insatsen gruppbostad (RÅ 1991 ref. 101). Den handikappolitiska principen att en person inte ska behöva ha merkostnader för sitt funktionshinder kan enligt socialnämndens mening inte läggas till grund för att kommunen ska betala omkostnader för ledsagare. Det är en allmän princip som inte kan få den räckvidden. Den statliga handikappersättning som lämnas inom ramen för socialförsäkringssystemet syftar till att kompensera personer med funktionshinder för merkostnader. Socialnämnden kan inte finna att kommunen med stöd av LSS, förarbeten eller rättspraxis kan förpliktas att svara för de kostnader som målet gäller. Den sortens bidrag kan däremot prövas som ekonomiskt bistånd med stöd av bestämmelserna för bistånd enligt socialtjänstlagen.

Domskäl

Högsta förvaltningsdomstolen (2011-02-14, Billum, Knutsson, Jermsten, Stenman, Nymansson) yttrade: Skälen för avgörandet.

Rättslig reglering

Av 7 § första stycket LSS följer att personer som tillhör lagens personkrets har rätt till insatser i form av särskilt stöd och särskild service enligt 9 § 1-9 om de behöver sådan hjälp i sin livsföring och om deras behov inte tillgodoses på annat sätt. En sådan insats är ledsagarservice (9 § 3).

Av 7 § andra stycket framgår bl.a. att den enskilde genom insatserna ska tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna ska anpassas till mottagarens individuella behov och utformas så att de är lätt tillgängliga för dem som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.

Det är ostridigt i målet att M.L. tillhör personkretsen i LSS. Han har av socialnämnden beviljats ledsagarservice med 34 timmar per vecka. Frågan i målet gäller om den sålunda beviljade insatsen även omfattar ansvar för sådana omkostnader som uppstår för en ledsagare som följer med M.L. på olika fritids- och kulturella aktiviteter eller om sådana omkostnader faller utanför LSS.

Insatser enligt LSS är med några här inte aktuella undantag avgiftsfria för den enskilde (21 § LSS). Lagen innehåller vidare, bortsett från den särskilda regleringen av personlig assistans, inga bestämmelser om skyldighet eller möjlighet för kommunen att betala ut ekonomiskt stöd eller ersättning (jfr 4 kap.1 och 2 §§socialtjänstlagen /2001:453/).

LSS bygger på förslag från 1989 års Handikapputredning, som i sitt betänkande Handikapp, Välfärd, Rättvisa (SOU 1991:46) framlade förslag till en sådan lag att ersätta bl.a. 1985 års omsorgslag. En av huvudpunkterna i Handikapputredningens förslag var rätten till personlig assistans, och därmed sammanhängande frågor behandlas utförligt i betänkandet liksom i den följande propositionen. Insatsen ledsagarservice motsvaras i Handikapputredningens förslag av en insats benämnd ”tidsbunden hemtjänst”. Utredningen anförde att denna insats, som annars kunde ges enligt 1980 års socialtjänstlag, såvitt gällde personkretsen för LSS borde ges enligt den lagen och inte enligt socialtjänstlagen (a. bet. s. 536 f.). Denna punkt omfattade enligt utredningen även ledsagarservice som syftar till att bryta den isolering som ofta blir följden av ett stort funktionshinder.

Handikapputredningen behandlade även frågor om tillgång till fritid, kultur och rekreation för lagens personkrets. Utredningen pekade i denna del (a. bet. s. 434) främst på förslaget om biträde av personlig assistent, vilket skulle stärka den enskildes möjligheter till självbestämmande och inflytande. På motsvarande sätt ansågs förslaget om biträde av kontaktperson kunna vara ett stöd och underlätta kontakter med fritids- och rekreationsutbudet.

Handikapputredningens förslag om insatsen tidsbunden hemtjänst ifrågasattes av remissinstanserna. Däremot ansåg flera att ledsagarservice borde anges i lagtexten (prop. 1992/93:159 s. 276). Departementschefen konstaterade att utredningen inte utvecklat några motiv för att hemtjänst skulle vara reglerad i den nya lagen. Han fann för egen del inte skäl att föreslå hemtjänst som en särskild insats enligt den nya lagen (a. prop. s. 74). Han anförde vidare bl.a. följande. Ledsagarservice är en stödform som ursprungligen utvecklades för synskadade personer, men som senare kommit även andra grupper av funktionshindrade till del. I regel är det hemtjänsten som svarar för ledsagarservicen. Ledsagarservice är en betydelsefull verksamhet som kan underlätta för personer med omfattande funktionshinder att delta i samhällslivet. Ledsagning bör vara en uppgift som ingår i personlig assistans för dem som har sådant stöd. Jag anser emellertid att ledsagarservice bör urskiljas som en särskild insats enligt den nya lagen. Servicen bör erbjudas personer som tillhör lagens personkrets men inte har personlig assistans, för att t.ex. besöka vänner, delta i fritidsaktiviteter eller i kulturlivet eller för att bara promenera. Insatsen bör ha karaktären av personlig service och anpassas efter de individuella behoven. I specialmotiveringen till bestämmelsen (a. prop. s. 178) anförs bl.a. att avsikten är att den enskilde ska få hjälp med att komma ut bland andra människor, exempelvis ledsagning för besök hos vänner eller vid deltagande i kulturlivet. Ledsagarservicen syftar till att bryta den isolering som ofta blir följden av ett omfattande funktionshinder.

Bedömning

LSS är en s.k. pluslag till socialtjänstlagen och innehåller bestämmelser om rätt till vissa särskilt angivna insatser avsedda för personer med svåra funktionshinder. Andra insatser än de särskilt angivna kan inte ges enligt LSS. Däremot kan en begäran om insatser av annat slag eller annan karaktär prövas enligt socialtjänstlagen, oavsett om den enskilde hör till personkretsen i LSS eller inte. Detsamma gäller anspråk på ekonomiskt stöd eller ekonomisk ersättning som inte avser personlig assistans.

Här kan anmärkas att 7 § andra stycket LSS anger en kvalitetsnivå på de insatser en enskild har rätt till enligt lagen (se prop. 1992/93:159 s. 172). Bestämmelsen saknar alltså betydelse för bedömningen av någons rätt till insats enligt lagen liksom för frågan om vad som ryms inom respektive insats enligt 9 § LSS.

Som konstaterats i underinstanserna är förarbetena till bestämmelsen om ledsagarservice mycket knapphändiga, vilket synes hänga samman dels med att sådan service då ännu var tämligen outvecklad, dels med att Handikapputredningens ursprungliga förslag tog sikte på en lagstadgad rätt till hemtjänst vilken avsågs omfatta även ledsagning. Frågan om att kostnader skulle kunna uppstå för ledsagaren i samband med deltagande i olika aktiviteter synes över huvud taget inte ha aktualiserats i lagstiftningsärendet. Vad som menas med att delta i fritidsaktiviteter anges inte. Andra exempel som nämns tar sikte på ganska vardagliga aktiviteter såsom besök hos vänner och promenader.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening talar övervägande skäl för att lagstiftarens avsikt har varit att insatsen ledsagarservice tar sikte på en tämligen begränsad insats, avsedd att ge funktionshindrade som inte uppfyller förutsättningarna för personlig assistans ökade möjligheter att genomföra enklare aktiviteter och bryta social isolering. Det har därför saknats anledning att i LSS reglera ansvar för ledsagarens omkostnader. För en sådan snävare tolkning talar även att bestämmelsen framstår som en inskränkning av det ursprungliga förslaget om tidsbunden hemtjänst inbegripet ledsagarservice. Det bör också framhållas att en tolkning som innebär att insatsen ledsagarservice även skulle omfatta alla omkostnader som till följd av den enskildes önskemål om aktiviteter kan uppstå för ledsagare kan medföra mycket stora och oförutsebara kostnader för en kommun, kostnader som kommunen inte kan styra. Det är inte sannolikt att lagstiftaren skulle lämna en sådan situation helt oreglerad.

Omfattande insatser i assistansliknande former kan alltså inte anses ligga inom ramen för vad en kommun kan förpliktas att svara för som ledsagarservice enligt 9 § 3 LSS. Inte heller olika omkostnader som kan uppstå för ledsagare ingår i den insats som regleras i nämnda lagrum. Insatser som går utöver vad som följer av LSS kan bara ges med stöd av socialtjänstlagen. Som ovan framgått saknar LSS även bestämmelser som gör det möjligt för kommunen att utge ekonomiskt stöd till kostnader som inte avser personlig assistans. Även anspråk på ekonomisk ersättning för utlägg kan därför bara prövas enligt socialtjänstlagen. Det kan erinras om att kommunen har möjlighet att om det finns skäl för det ge bistånd även om den enskilde inte uppfyller förutsättningarna för rätt till bistånd (4 kap. 2 §).

De omkostnader för ledsagare som M.L. anser att kommunen ska ansvara för framstår visserligen inte som anmärkningsvärda. Som kammarrätten funnit saknas dock laglig möjlighet att förplikta kommunen att ersätta dessa enligt LSS. Överklagandet ska därför avslås.

Domslut

Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen avslår överklagandet.

Föredraget 2011-01-13, föredragande Mattsson, målnummer 2746-09