MÖD 2004:72

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, avd. 9, miljödomstolen, dom 2000-06-29 i mål nr M 69 99, se bilaga A

KLAGANDE OCH MOTPART

Söderenergi Aktiebolag, 556400-3175

Ombud

Advokaten MB

KLAGANDE

Södertälje kommun, 151 89 SÖDERTÄLJE

SAKEN

Tillstånd enligt miljöskyddslagen (1969:387) till fortsatt och ändrad verksamhet i Igelstaverket i Södertälje kommun, vad gäller bränsleanvändningen

_________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen ändrar miljödomstolens dom på följande sätt.

Tredje stycket under rubriken domslut skall ha följande lydelse.

Söderenergi Aktiebolag ges tillstånd till samförbränning av högst 10 000 ton per år förorenade lösningsmedel och högst 20 000 ton per år rest- och spilloljor samt oljehaltiga kassationer. Värmevärdet (Hi) får variera från 8 till 40 MJ/kg. Flödet får inte överstiga 50 MW. De maximala halterna av föroreningar får utgöra 1 viktprocent klorid, 0,1 viktprocent fluorid, 3 viktprocent svavel, 1 ppm arsenik, 1 000 ppm bly i rest- och spilloljor och i oljeförorenade kassationer, 10 ppm bly i lösningsmedel, 50 ppm kadmium i rest- och spilloljor, 5 ppm kadmium i oljeförorenade kassationer och lösningsmedel, 5 ppm kvicksilver samt 2 ppm PCB.

Sjätte stycket under rubriken domslut skall ha följande lydelse.

Tillståndet för de i miljödomstolens dom och i denna dom lovgivna utbyggnaderna m.m. skall tas i anspråk före utgången av år 2009, vid äventyr att tillståndet förfaller i de delar som då inte har tagits i anspråk.

Villkoren nr 4, 6 och 12 skall ha följande lydelse.

4. Utsläppet av kväveoxider, räknat som kvävedioxid, får som månadsmedelvärde och riktvärde* motsvara högst 70 mg/MJ tillfört bränsle och som årsmedelvärde uppgå till högst 70 mg/MJ tillfört bränsle.

6. Verksamheten skall bedrivas på sådant sätt att olägenheter i form av damning, nedskräpning eller besvärande lukt inte uppkommer i omgivningen.

12. Utsläppet av dikväveoxid får från respektive panna som månadsmedelvärde och riktvärde inte överstiga 15 mg/ m³ norm torr gas vid 11 % O2.

_________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Söderenergi Aktiebolag (bolaget) har yrkat att Miljööverdomstolen med ändring av den överklagade domen skall lämna bolaget tillstånd till samförbränning av högst 10 000 ton per år förorenade lösningsmedel samt högst 20 000 ton per år rest- och spilloljor samt oljehaltiga kassationer, utan ursprungsbegränsning och med de begränsningar som föreskrivits i den överklagade domen avseende värmevärde, flöde och föroreningshalter.

Bolaget har vidare yrkat att villkor 4 och 12 skall ändras enligt följande

4. Utsläppet av kväveoxider, räknat som kvävedioxid, får som riktvärde och årsmedelvärde motsvara högst 60 mg/MJ tillfört bränsle och som årsmedelvärde uppgå till högst 70 mg/MJ tillfört bränsle.

12. Utsläppet av dikväveoxid får från respektive panna som riktvärde inte överstiga 15 mg/m³ n.t.g.

Bolaget har slutligen hemställt att Miljööverdomstolen skall justera igångsättningstiden till att gälla t.o.m. år 2009.

Södertälje kommun (kommunen) har yrkat att en lokaliseringsprövning skall ske av verksamheten vad gäller eldning av långväga transporterat farligt avfall och dito kraftigt förorenat avfall/bränsle.

Kommunen har vidare yrkat att villkor 6 ersätts med följande.

6. Verksamheten skall bedrivas på sådant sätt att olägenheter inte uppkommer i omgivningen på grund av damning, nedskräpning, eller spridning av mikroorganismer. För omgivningen besvärande lukt får inte förekomma. Villkoret gäller från och med 2002.

Kommunen har i andra hand yrkat att villkor 6 ges följande lydelse.

6. Hantering av bränslen skall ske på sådant sätt att damning, nedskräpning, lukt samt spridning av mikroorganismer undviks, vilket dock inte innebär hinder mot användning av gripskopa eller frontlastare vid lossning av bränslen från båt.

Kommunen har även yrkat att ett nytt villkor 7 skall meddelas enligt följande.

7. Bergrumslagren för bränsle skall avventileras via skorsten senast 2002 för att skydda omgivningen från brandgaser.

Kommunen har slutligen yrkat att delegationen till tillsynsmyndigheten enligt 20 § miljöskyddslagen rörande hantering av bränslen bör kompletteras med ett villkor om samrådsskyldighet avseende användning eller val av bränslen enligt följande.

Bränsleanvändningen skall ske i samråd med tillsynsmyndigheten. Detta gäller bränslen med miljörelaterade egenskaper som avviker från eller ej regleras av lämnade åtaganden, samt i andra fall då förenligheten med gällande tillstånd inte är klar.

Bolaget har bestritt kommunens yrkanden.

Kommunen har såvitt avser bolagets yrkanden tillstyrkt eldning av lösningsmedel där alternativ återvinning ej är möjlig. Kommunen har avstyrkt bifall till yrkandet avseende rest- och spilloljor samt oljehaltiga kassationer. Bolagets yrkande om ändring av villkor för kväveoxider, (NOx) har tillstyrkts som provisoriskt villkor för panna 1 under förslagsvis 3 år, kombinerat med utredningsvillkor avseende optimering av kväveoxidutsläppet samt nytt villkorsförslag från bolaget. Yrkandet avseende villkoret för dikväveoxid (lustgas) har godtagits med förtydligandet att villkoret inte bör låsas till mätning enbart vid besiktning.

Miljööverdomstolen fann i beslut den 25 juni 2002 att prövningsplikt enligt 4 kap. 1 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. förelåg för utförande av den ansökta verksamheten och överlämnade med eget yttrande i tillåtlighetsfrågan, målet till regeringen.

Den 15 april 2004 beslutade regeringen att inte vidta någon åtgärd med anledning av Miljööverdomstolens yttrande och återlämnade handlingarna till Miljööverdomstolen. Handläggningen av målet har därefter återupptagits i Miljööverdomstolen.

UTVECKLING AV TALAN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Bolaget har utöver vad som framfördes vid miljödomstolen anfört i huvudsak följande.

Miljökonsekvenserna vid förbränning av ”lokalt” och ”externt” uppkomna lösningsmedel, oljor samt oljehaltiga kassationer blir desamma. Det saknas därför grund i miljöskyddslagen för den föreskrivna ursprungsbegränsningen. Begränsningen avseende lösningsmedel är oskälig då den i praktiken hänvisar bolaget till endast en leverantör, nämligen Astra Zeneca AB i Södertälje. Med hänsyn till att bolaget ställer kvalitetskrav på bränslena är det av stor vikt att det finns flera leverantörer att välja mellan. Astra Zeneca AB genererar dessutom en betydligt mindre mängd än 10 000 ton per år.

Beträffande den föreskrivna mängdbegränsningen 10 ton per år för rest- och spilloljor samt oljehaltiga kassationer åberopas följande. Hanteringen av spillolja vid Igelstaverket kommer att ske helt slutet. Spilloljan levereras till verket med tankbil och/eller mindre tankfartyg och pumpas sedan till cisterner, placerade på en hårdgjord yta med invallningar som rymmer hela cisternvolymen. Från cisternerna leds bränslet genom distributionsledningar direkt till brännaren för förbränning. Samtliga nämnda anläggningsdelar kommer att byggas i enlighet med Sprängämnesinspektionens föreskrifter.

Förbränning av rest- och spilloljor samt oljehaltiga kassationer sker i ett flertal samförbränningsanläggningar. Såvitt Söderenergi känner till har nämnda förbränning inte givit upphov till några olägenheter i omgivningen.

Vissa rest- och spilloljor innehåller förhållandevis höga halter av kadmium. Sådana oljor kommer dock inte att tas emot vid Igelstaverket, något som kommer att säkerställas genom den i ansökan beskrivna kvalitetskontrollen.

Det beräknade utsläppet av kadmium från produktion av 100 GWh värme uppgår till 6 g vid utnyttjande av spillolja jämfört med 1 - 10 g vid utnyttjande av returflis, bränslekross och tallbeckolja. Något skäl från miljösynpunkt till den föreskrivna mängdbegränsningen kan därmed inte föreligga.

Rest- och spillolja samt oljehaltiga kassationer är tillsammans med förorenade lösningsmedel en viktig del av Söderenergis ansökan. Det är främst dessa bränsleslag som bedöms ge bolaget det ekonomiska underlag som krävs för att uppfylla de villkor bolaget föreslagit och miljödomstolen föreskrivit. Med de mängder som den överklagade domen innebär blir utrymmet för att vidta erforderliga miljöskyddsåtgärder avsevärt begränsat och det finns risk att den planerade förändringen av bränsleanvändningen över huvudtaget inte kommer till utförande.

Villkor för utsläpp av kväveoxider. Av de anläggningar som kan anses motsvara Igelstaverket efter planerad förändring av bränsleanvändningen har ett tiotal månadsmedelvärden eller begränsningsvärden med kortare tidsenheter för utsläpp av kväveoxider. Samtliga ligger inom intervallet 130-260 mg/MJ. Syftet torde vara att förhindra kraftiga variationer av utsläppen under året. Utsläppet av kväveoxider från Igelstaverket kommer att ligga på en betydligt lägre nivå och variationerna under året kan knappast vara av den storleken att någon risk för påverkan på miljön eller människors hälsa kan föreligga. Ett månadsmedelvärde för utsläppet är därför inte motiverat.

Den föreskrivna nivån, 60 mg/MJ, skulle dessutom få följande konsekvenser. Panna 1 drivs med i huvudsak bränslekross (papper, plast och trä från industrin), panna 2 med beckolja och torv (som senare helt eller delvis kan ersättas med rest- och spillolja samt förbrukade lösningsmedel) och panna 3 med returflis. Då bränslekrossen är betydligt billigare än övriga bränsleslag eftersträvas så lång drifttid som möjligt för panna 1. Den är i praktiken ensam i drift då fjärrvärmebehovet är begränsat, dvs. i början och slutet av säsongen.

Bolaget räknar med att genom förbättringar av utrustningen kunna minska utsläppet av kväveoxider till ca 55-65 mg NO2/MJ från panna 1 och 40-50 mg NO2/MJ från panna 2 och 3. Bolaget kommer då att kunna innehålla det föreskrivna årsmedelvärdet 70 mg/MJ även med bibehållande av den ovan beskrivna körordningen. Med nivån 60 mg/MJ måste panna 1 troligtvis stoppas redan under maj och startas först under oktober. Under mellantiden får den ersättas med de två andra pannorna. Vidare tvingas bolaget under revision av panna 2 och 3, då endast panna 1 kan utnyttjas, använda eldningsolja i stället för bränslekross, eftersom det är det enda alternativ som ger tillräckligt låga kväveoxidutsläpp. Detta skulle innebära avsevärda merkostnader. Dessutom torde det finnas ett intresse i samhället att bränslekrossen tas tillvara för energiåtervinning. Det föreskrivna årsmedelvärdet framstår därmed som oskäligt enligt 5 § ML. Om ett riktvärde om 70 mg/MJ skall föreskrivas bör det anges som årsmedelvärde.

Villkor för utsläpp av N2O. Utsläppet av N2O från panna 3 mäts kontinuerligt sedan 1995 med ett s.k. kombinationsinstrument. Kostnaden för installationen uppgick till ca 700 000 kr. År 1999 började bolaget utnyttja instrumentet även för mätning från panna 1. Att kontinuerligt växla mellan två pannor är inte optimalt eftersom mätvärdena blir alltför få och instrumentet kräver lång mättid innan rätt nivå är uppnådd. Bolaget vill då nya bränslen skall introduceras utnyttja instrumentet för kampanjvisa mätningar på en panna i taget. Ett månadsmedelvärde för utsläpp av N2O från panna 1 och 3 förutsätter kontinuerlig mätning. Det bedöms inte vara erforderlig då bolaget under lång tid visat att utsläppet av N2O ligger på en mycket låg nivå. Vid så låga nivåer föreligger dessutom en mätosäkerhet. Om ett månadsmedelvärde föreskrivs för panna 1 och 3 krävs ett nytt instrument för kontinuerlig mätning. Kostnaden bedöms uppgå till mer än 500 000 kr.

Kommunen har till utveckling av sin talan anfört.

Det krävs en lokaliseringsprövning vad gäller eldning av långväga transporterat farligt avfall och dito kraftigt förorenat avfall/bränsle. Igelstaverket tillskapades för att elda kol. Införandet av avfallsbränslen medför helt andra förutsättningar som inte förutsågs vid den tidigare gjorda lokaliseringsprövningen. Bolaget har inte velat åta sig några begränsningar avseende proportioner mellan importerat respektive regionalt bränsle. Lokaliseringen av en anläggning för bortskaffande av långväga transporterat farligt eller kraftigt förorenat avfall/bränsle är inte rimlig utan en jämförelse med alternativ för motsvarande hantering i producentländerna eller producentregionerna.

Det bör ske en bedömning av den totala miljöpåverkan som blir följden av att långväga transporterat avfall från andra länder används i Igelstaverket, jämfört med att endast lokalt uppkomna avfall eldas i anläggningen. Mottagnings- och behandlingskapaciteten för avfall i producentländerna eller -regionerna respektive i Stockholmsregionen bör studeras specifikt enligt de s.k. närhets- och självförsörjningsprinciperna. Införandet av avfallsbränslen medför förutsättningar att pröva lokaliseringen av förbränningen.

Verksamheten vid Igelstaverket har orsakat damning, nedskräpning samt lukt, främst från bränslehanteringen. Villkor 6 i domen är begränsat till damning vid lossning av fuktiga biobränslen och torv. Störningar kan uppstå vid hantering av andra bränsleslag. Villkoret bör gälla från 2002 med hänsyn till tid för byggnadsåtgärder m.m. Fram till dess kan andrahandsyrkandet eller nuvarande villkor 6 gälla. - Beträffande brandgaser bör bergrumslagren för bränsle kunna avventileras via skorsten. Bränderna i dessa lager har hittills varit mycket svårsläckta. Den långa släckningstiden ökar miljö- och hälsoriskerna.

Det bör föreskrivas en skyldighet att samråda med tillsynsmyndigheten avseende val och användning av bränslen. Det är framförallt motiverat för bränslepartier med hittills oförutsedda negativa egenskaper ur miljösynpunkt samt då tolkningen av förenligheten med gällande tillstånd är komplicerad. Eventuella tvister om bränsleanvändningen får hänskjutas till miljödomstolen.

YTTRANDEN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN M.M.

Yttrande har inkommit från LJ, Södertäljekretsen av Villaägarnas Riksförbund/enskilda närboende och Länsstyrelsen i Stockholms län. Naturvårdsverket har avstått från att yttra sig.

LJ har hemställt att bolagets ansökan om att få elda externt uppkomna spilloljor och oljehaltiga kassationer skall avslås. Han har bl.a. anfört att bolaget inte har kunnat specificera mängden av giftiga metaller m.m. som ingår i de potentiella bränslena och att bolaget saknar kunskaper om föroreningsbild i de spilloljor man avser att förbränna.

Södertäljekretsen av Villaägarnas Riksförbund och enskilda närboende har instämt i kommunens i första hand framställda yrkande om ändring av villkor 6, yrkandet om ett nytt villkor 7 samt yrkandena om lokaliseringsprövning och samrådsskyldighet. De har motsatt sig bolagets yrkanden om tillstånd att få förbränna 10 000 ton per år förorenade lösningsmedel och 20 000 ton per år rest- och spilloljor samt oljehaltiga kassationer utan ursprungsbegränsning.

Länsstyrelsen

Kommunens överklagande.

Länsstyrelsen har inga invändningar mot att villkoret 6 ändras och att ett nytt villkor 7 föreskrivs i enlighet med kommunens förslag.

Verksamheten har tidigare lokaliseringsprövats av regeringen enligt 136 a § byggnadslagen och av Koncessionsnämnden för miljöskydd enligt miljöskyddslagen. Länsstyrelsen bedömer att användning av ytterligare avfallsbränslen inte innebär att verksamheten inte skulle vara tillåtlig på den aktuella platsen, under förutsättning att bolaget vidtar åtgärder som innebär att störningarna i omgivningen inte ökar. - Det är inte tillsynsmyndighetens uppgift att i samråd med bolaget välja bränslen. Det är bolaget som har ansvaret för att tillståndsbeslutet efterlevs och att åtaganden uppfylls. Införandet av nya bränslen bör lämpligen anmälas till Miljönämnden i Södertälje kommun som efter yttrande från länsstyrelsen bland annat har att bedöma om ändringen är sådan att den kan anmälas eller om den kan anses tillståndspliktig. Miljönämnden har i egenskap av tillsynsmyndighet möjlighet att granska om införande av nya bränslen ryms inom tillståndet. Länsstyrelsen avstyrker kommunens yrkande.

Bolagets överklagande.

Länsstyrelsen tillstyrker att bolaget får förbränna 10 000 ton förorenade lösningsmedel utan begränsning av att de skall vara lokalt uppkomna. Det är rimligt att bolaget tillåts förbränna mer rest- och spillolja i anläggningen än 10 ton per år från den egna verksamheten. Bolaget har uppgivit att mängden rest- och spillolja kan komma att uppgå till högst cirka 2 000 ton per år. Årsmängden 20 000 ton är således långt över vad som redovisades i tillståndsprövningen. Länsstyrelsen avstyrker att bolaget tillåts använda 20 000 ton rest- och spilloljor men tillstyrker att mängden ändras till 2 000 ton per år.

Kommande miljökvalitetsnorm för kvävedioxid är relaterad såväl till kort tid (tim- och dygnsmedelvärde) som längre tid (årsmedelvärde). Det är således inte orimligt att föreskriva ett månadsmedelvärde för utsläpp av kväveoxider för en sådan betydande utsläppskälla som Igelstaverket. Med hänsyn till pannornas körschema och till att panna P1 också efter åtgärder riskerar att ha ett utsläpp som ibland överstiger 60 mg/MJ som månadsmedelvärde, anser länsstyrelsen att månadsmedelvärdet kan ändras till 70 mg/MJ.

Med den mätutrustning som finns idag hävdar bolaget att det inte är möjligt att kontrollera efterlevnaden av ett månadsmedelvärde för utsläpp av N2O från pannorna P1 och P2. Kontinuerlig mätning skulle kräva ytterligare ett mätinstrument. Länsstyrelsen bedömer att bolaget har en tillfredsställande kontroll av N2O-utsläppet. Genomförda mätningar har också visat att utsläppet ligger under föreskrivet riktvärde. Den kampanjvisa kontroll som nu sker kan dock inte med säkerhet visa att ett månadsmedelvärde alltid efterlevs. Länsstyrelsen bedömer att det inte är ekonomiskt rimligt att kräva installation av ytterligare ett mätinstrument och tillstyrker att riktvärde för utsläpp av N2O från pannorna P1 och P2 ändras till årsmedelvärde.

BEMÖTANDEN

Bolaget har i bemötande anfört.

Bolaget har åtagit sig att bygga in lager med bränslen som skulle kunna ge upphov till damning eller lukt. De bränsleslag som bolaget avser att utnyttja innehåller inte mikroorganismer i nämnvärd utsträckning. Nedskräpning minimeras genom inbyggnaden. Om störningar ändå skulle inträffa kan tillsynsmyndigheten med stöd av delegering i domen lämna särskilda föreskrifter. Detta bör vara tillräckligt tillsammans med bolagets åtaganden och det allmänna villkoret. - Bolaget har vidtagit en rad åtgärder för att minimera risken för framtida bränder i bergrumslagren, bl.a. minskat lagervolymerna. Avventilering av brandgaser är mycket komplicerat och kostsamt med hänsyn till hur lagren är utformade. Det yrkade villkoret 7 är varken motiverat eller skäligt.

Igelstaverket har lokaliseringsprövats av regeringen i beslut år 1980 och 1981 och har då befunnits uppfylla gällande lokaliseringskrav. Den sökta förbränningen leder till endast smärre förändringar av den befintliga anläggningen. De nya bränsleslag som Söderenergi nu begär tillstånd till kommer inte - med de villkor och försiktighetsmått som bolaget åtagit sig - att leda till ökade störningar av någon betydelse. Transporterna av de nya bränsleslagen kommer inte heller att leda till ökade störningar, snarare minskade sådana, eftersom de nya bränsleslagen bedöms ha ett bättre värmevärde än de bränsleslag som de ersätter. I bedömningen av huruvida Igelstaverket utgör det från miljösynpunkt bästa lokaliseringsalternativet bör utgångspunkten vara att ändamålet med verksamheten - produktion av fjärrvärme till det fjärrvärmenät verket är anslutet till - uppfylls. Med den utgångspunkten utgör Igelstaverket det bästa alternativet.

Bränsleanvändningen är redan reglerad i domen genom att tillstånd lämnats till specifika bränsleslag med villkor. Domstolen har även överlåtit åt tillsynsmyndigheten att vid behov lämna föreskrifter. Att därutöver föreskriva samrådsskyldighet skulle innebära en onödig dubbelreglering. Dessutom skall framhållas att frågan om bränsleval utgör en tillståndsfråga och kan därför inte delegeras. I den mån lovgivna bränslen skulle visa sig ha ”oförutsedda negativa egenskaper” kan miljöbalkens omprövningsregler tillämpas. Vid osäkerhet om specifika bränslepartier inom gällande tillstånd finns redan idag en skyldighet att samråda med tillsynsmyndigheten.

Bolaget har lämnat uppgifter om föroreningsinnehållet i lösningsmedel och rest- och spilloljor i den tekniska beskrivningen till ansökan. Man har en mycket noggrann mottagningskontroll av samtliga bränslen. - Bolaget har aldrig hävdat att man endast skulle hantera lokalt uppkomna bränslen.

Kommunen har inte motiverat varför tillståndet till eldning av lösningsmedel bör begränsas till förbränning där alternativ återvinning inte är möjlig. Den föreslagna begränsningen är dessutom inte tillräckligt preciserad. I de fall återvinning skulle vara möjlig till rimliga kostnader kommer lösningsmedlet med största sannolikhet att återvinnas och inte utnyttjas som bränsle. Det föreligger därför inte heller behov av begränsningen.

Att förbränna kraftigt förorenade lösningsmedel är inte aktuellt med hänsyn till de föreskrivna villkoren om föroreningshalter. Lösningsmedlets ursprung bör inte regleras vare sig i tillståndsdomen eller med stöd av delegering, eftersom begränsningar av detta slag saknar stöd i miljöskyddslagen.

Bolaget har i ansökan uppskattat tillgången på rest- och spilloljor till ca 2 000 ton per år, men i ett senare skede begränsat yrkandet till 20 000 ton per år. Nivån har valts med hänsyn till att tillgången ökat. Länsstyrelsen har inte haft invändning mot mängden av miljöskäl. Behovet skall inte beaktas vid tillämpning av miljöskyddslagen. - Bolaget har god marginal till miljökvalitetsnormen avseende utsläpp av kvävedioxid.

Kommunen har i bemötande anfört följande.

Innan eldning sker av lösningsmedelsavfall skall dess ursprung och föroreningshalt redovisas. Förbränning i Igelstaverket av rest- och spilloljor samt kassationer är inte lämplig p.g.a. det höga och varierande föroreningsinnehållet. Förorenade lösningsmedel har i tillståndsprövningen beskrivits som relativt harmlösa ur miljösynpunkt. Den rubricerade domen reglerar föroreningshalterna i allt farligt avfall - däribland förorenade lösningsmedel - avseende klorid, fluorid, svavel, arsenik, kadmium, bly, kvicksilver samt PCB. Halter av dessa föroreningar upp till regleringens nivå är alltså tänkbar.

Villkoret för utsläpp av NOx. Villkoren för kväveoxider i domen är inte särskilt stränga. Det är bara panna 1 som inte klarar riktvärdet på 60 mg/MJ månad. Kommunen anser inte att skillnaden mellan ett månadsmedelvärde på 60 eller 70 mg/MJ är viktig när det gäller haltbidraget vid markytan i närområdet. Verkets haltbidrag är ringa även som timmedelvärde i ogynnsamma väder- och utsläppssituationer p.g.a. den höga skorstenen. I situationen då riktvärdet 60 mg/MJ ej uppges klaras sker dessutom utsläpp endast från en panna. Bolagets villkorsförslag bör därför godtas som provisoriskt villkor för panna 1 under förslagsvis 3 år, kombinerat med utredningsvillkor avseende optimering av kväveoxidutsläppet samt nytt villkorsförslag från bolaget. För de övriga pannorna bör villkoret i domen kvarstå.

Kommunen godtar bolagets yrkande om villkor för dikväveoxid som riktvärde på 15 mg/m3 utan tidsbasis. Villkoret bör dock inte låsas till mätning enbart vid besiktning. De närmare formerna för mätning kan inarbetas i kontrollprogrammet med beaktande av möjligheterna till mätning efter anpassning till mätkraven enligt förordningen om förbränning av farligt avfall, samt eventuellt ändrade emissioner av dikväveoxid.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Målet skall enligt 6 § första stycket lagen (1998:811) om införande av miljöbalken i sak bedömas enligt miljöskyddslagen (1969:387) och lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

1. Tillstånd till samförbränning av förorenade lösningsmedel, rest- och spilloljor samt oljehaltiga kassationer m.m.

Som miljödomstolen har konstaterat utgör flera av de nu ansökta bränsleslagen, bl.a. spillolja, restolja, oljeslam och lösningsmedel, farligt avfall. Kommunen har anfört att de nya bränsleslagen innebär ändrade förutsättningar som ställer krav på lokaliseringsprövning och att en bedömning särskilt skall göras avseende det långväga transporterade farliga avfallet mot bakgrund av den s.k. närhetsprincipen.

Miljööverdomstolen gör inledningsvis följande överväganden. Den tillståndssökta verksamheten, där avfall avses att användas som bränsle för att generera energi, innebär ett sådant återvinningsförfarande som enligt bilagan till avfallsförordningen klassificeras som s.k. R 1-förfarande. I EG-domstolens praxis har slagits fast att R-avfall bör vara föremål för fri handel för att stimulera återvinning inom hela EU och att närhetsprincipen normalt inte är tillämplig på sådant avfall, jfr Chemische Afvalstoffen Düsseldorp BV (ECR 1998 s. 4075) och Daimler/Chrysler AG (mål C 324/99, 13/12-01). Närhetsprincipen innebär i detta fall inget hinder mot bifall till bolagets ansökan.

I samband med att Miljööverdomstolen genom beslutet den 26 juni 2002 överlämnade målet till regeringen för tillståndsprövning enligt 4 kap.naturresurslagen gjorde domstolen bedömningen att den sökta verksamheten var tillåtlig under iakttagande av erforderliga skyddsåtgärder. Miljööverdomstolen uttalade därvid följande (aktbilaga 45, prot.bil.).

”Vid en bedömning av om en miljöfarlig verksamhet skall vara tillåtlig utifrån lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. skall bl.a. en avvägning göras mellan lokaliseringen av verksamheten och den miljöpåverkan som verksamheten bedöms medföra. Anläggningen Igelstaverken är tidigare lokaliseringsprövad. Prövningen gjordes då utifrån andra förutsättningar vad avser bränsleval än vad som nu är fallet. Den nuvarande lokaliseringen av förbränningsanläggningen bör kunna godtas även för de ansökta bränsleslagen om dessa inte på ett betydande sätt ger upphov till försämringar för människors hälsa eller miljön. Miljööverdomstolen gör den bedömningen att eventuell miljöpåverkan genom samförbränning med de nu ansökta bränsleslagen kan begränsas genom att ett tillstånd förenas med villkor om skyddsåtgärder såsom begränsningsvärden för väsentliga föroreningsparametrar för inkommande bränslen samt begränsningsvärden gällande utsläpp från verksamheten. Vidare finns ytterligare regler för hur samförbränning av farligt avfall skall genomföras i förordningen (1997:692) om förbränning av farligt avfall. En noggrann mottagningskontroll av det farliga avfall som skall behandlas i anläggningen torde vidare medföra att avfallens ursprung saknar betydelse för anläggningens påverkan på människors hälsa och miljön så länge som föreskrivna villkor innehålls och anläggningen i övrigt drivs optimalt.”

Det skall tilläggas att vid den tidpunkt då bolagets ansökan gjordes gällde förordningen (1997:692) om förbränning av farligt avfall vilken skulle tillämpas på befintliga anläggningar fr.o.m. den 1 juli 2000. Under målets handläggning har förordningen (2002:1060) om avfallsförbränning trätt i kraft. Äldre bestämmelser, dvs. 1997 års förordning skall dock tillämpas t.o.m. den 28 december 2005 i fråga om bl.a. anläggningar som är i drift och omfattas av tillstånd som getts före den 28 december 2002.

Det finns inte skäl att nu tillämpa andra bedömningsgrunder för tillåtligheten än vad ovan uttalats. Mot bakgrund av de överväganden som där redovisats finner Miljööverdomstolen att bolagets ansökan om tillstånd till samförbränning skall bifallas utan begränsningar med avseende på bränslets ursprung. Miljööverdomstolen finner vidare i likhet med länsstyrelsen att bolaget rimligen bör ges tillstånd att förbränna en större mängd rest- och spillolja än vad miljödomstolen har medgivit. Miljööverdomstolen bedömer att bolaget, såväl tekniskt som personellt och med beaktande av de villkor som kommer att gälla för tillståndet, har förmåga att hantera den yrkade mängden rest- och spilloljor samt kassationer, 20 000 ton per år. Miljööverdomstolen bedömer vidare att bolaget även har förutsättningar att uppfylla de krav som kommer att följa av den nya förordningen om avfallsförbränning samt de med stöd därav meddelade föreskrifterna.

Mot denna bakgrund finner Miljööverdomstolen sammanfattningsvis att bolagets överklagande skall bifallas i denna del så att tillstånd ges till förbränning av de ansökta mängderna av förorenade lösningsmedel, rest- och spilloljor samt oljehaltiga kassationer utan ursprungsbegränsning.

Miljööverdomstolen delar länsstyrelsens mening att det saknas skäl att föreskriva villkor om samrådsskyldighet avseende användning eller val av bränslen.

2. Utsläpp till luft

Miljööverdomstolen anser liksom miljödomstolen och länsstyrelsen att det är befogat att föreskriva ett månadsmedelvärde för utsläpp av kväveoxider. Miljööverdomstolen delar vidare länsstyrelsens uppfattning att det finns skäl att ändra det av miljödomstolen bestämda villkoret på så sätt att månadsmedelvärdet skall bestämmas till 70 mg/MJ.

Vad gäller villkoret för utsläpp av dikväveoxid anser Miljööverdomstolen lika med kommunen att frågan om formerna och metoderna för mätning i första hand skall regleras i bolagets kontrollprogram och därför inte vägas in när villkoret formuleras. Miljööverdomstolen anser således att villkoret bör utformas med angivande av en likalydande parameter för respektive panna. Det saknas anledning att föreskriva strängare villkor än vad som är motiverat av tillsynsskäl. Villkoret bör enligt Miljööverdomstolens mening utformas som ett månadsmedelvärde, 15 mg/ m³ norm torr gas, för samtliga pannor.

3. Övrigt

Miljödomstolen har föreskrivit villkor till undvikande av damning vid lossning och lagring av fuktiga biobränslen och torv. Det är enligt Miljööverdomstolens mening mest ändamålsenligt att ålägga bolaget att begränsa störningar i form av damning, nedskräpning och lukt för omgivningen avseende all bolagets verksamhet vid anläggningen. Villkoret nr 6 skall därför ges den lydelse som framgår av domslutet.

Miljööverdomstolen finner inte skäl att mot bolagets bestridande föreskriva villkor om avventilation av bergrumslagren.

Avslutningsvis finner Miljööverdomstolen anledning att förlänga igångsättningstiden på sätt bolaget har yrkat.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2004-12-27

I avgörandet har deltagit hovrättsrådet Anders Holmstrand, miljörådet Rolf Svedberg och hovrättsrådet Henrik Runeson, referent, samt hovrättsassessorn Charlotte Håkansson. Enhälligt.