MÖD 2005:21

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Vänersborgs tingsrätts, miljödomstolen, mellandom 2003-09-11 i mål nr M 265-02, se bilaga A

KLAGANDE

KA

Ombud

AL och KJ

MOTPART

Affärsverket Svenska Kraftnät

Ombud

MH

SAKEN

Skadestånd enligt 32 kap.miljöbalken; nu fråga om preskription

________________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Miljööverdomstolen fastställer miljödomstolens domslut.

Det ankommer på miljödomstolen att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad i Miljööverdomstolen.

________________________

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

KA har yrkat - som det får förstås - att Miljööverdomstolen, med ändring av miljödomstolens mellandom, skall ogilla Svenska Kraftnäts yrkande om fastställelse. Hon har även yrkat ersättning för sina rättegångskostnader vid miljödomstolen.

Svenska Kraftnät har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Miljööverdomstolen.

Miljööverdomstolen har, med stöd av 23 kap. 6 § miljöbalken, tagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

KA har här som grund för sin inställning att preskription inte har inträtt för hennes anspråk endast åberopat att den pågående elektriska verksamheten i kraftledningarna orsakar psykisk immission. Parterna har i övrigt åberopat samma omständigheter och utvecklat sin talan i allt väsentligt på det sätt som framgår av miljödomstolens dom.

Miljööverdomstolen har således att pröva om preskription inträtt för käromålet, vilket grundas på miljöskada till följd av oro för hälsorisker orsakade av elektriska magnetfält från kraftledningarna.

Preskriptionstiden, som för de av KA framställda yrkandena ostridigt är tio år, börjar enligt vedertagen uppfattning löpa från tidpunkten för den skadegörande handlingen (se bl.a. prop. 1985/86:3 s. 31). Detta gäller även om skadan inträffar eller visar sig först senare.

Fråga är om immissionen, som KA hävdat, utgörs av den pågående strömföringen i kraftledningarna eller om den, som Svenska Kraftnät gör gällande, grundas på själva existensen av den uppförda kraftledningsanläggningen. Om immissionen skulle anses utgöras av strömföringen har Svenska Kraftnät hävdat att preskriptionsfristen skall börja löpa i och med att det omkring år 1990 blev allmänt känt att det kan föreligga risk för skada p.g.a. magnetfält från kraftledningar, medan KA hävdat att fristen börjar löpa först när transporten av elektricitet i kraftledningarna upphör.

Den skadegörande handlingen består enligt KA i att Svenska Kraftnät hållit kraftledningarna fortsatt strömförande och därmed orsakat oro. Verksamheten har pågått sedan ledningarna uppfördes för mer än tio år sedan. De potentiellt hälsovådliga magnetfälten har därmed funnits sedan dess. Allmän oro och acceptans för att magnetfält kring kraftledningar kan vara hälsovådliga har funnits åtminstone sedan år 1990. Att ledningarna därefter hållits fortsatt strömförande kan enligt Miljööverdomstolen inte innebära att preskriptionsfristen för den av KA påstådda skadan skall börja löpa vid en senare tidpunkt än 1990; upphörandet av strömtransport i ledningarna skall inte vara utgångspunkt för preskriptionsfristen. Redan på grund härav är KA yrkanden i käromålet preskriberade. Miljödomstolens domslut skall därmed stå fast. Rättegångskostnaderna i Miljööverdomstolen får prövas av miljödomstolen när målet avgörs slutligt.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast 2005-06-08

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Anders Holmstrand och Rose Thorsén, referent, fastighetsrådet Anders Dahlsjö och hovrättsassessorn Paul Magnusson. Enhälligt.

_____________________________

BILAGA A

VÄNERSBORGS TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLEN, MELLANDOM

PARTER

Kärande

KA

Ombud

Advokaten AL och jur. kand. KJ, Advokatfirman Lindahl KB, Box 1214, 251 12 HELSINGBORG

Svarande

Affärsverket svenska kraftnät (Svenska Kraftnät) Box 526, 162 15 VÄLLINGBY

Ombud

Advokaten MH, Stortorget 8, 211 34 MALMÖ

SAKEN

Skadestånd enligt 32 kap.miljöbalken

__________

DOMSLUT

Miljödomstolen fastställer att preskription har inträtt för all miljöskada som uppstått på fastigheten X 9:11 på grund av kraftledningarna och att någon fordran på skadeståndsskyldighet eller inlösensskyldighet enligt 32 kap.miljöbalken därför inte kan göras gällande mot Svenska Kraftnät.

KA skall till Svenska Kraftnät utge ersättning för rättegångskostnader med tjugotusen (20 000) kr jämte ränta enligt lag.

__________

YRKANDEN M.M.

KA är bosatt på fastigheten X 9:11 och har lagfart sedan 1967. Fastigheten är en mindre jordbruksfastighet med närhet till havet och möjlighet att ha hästar. Fastigheten omfattar två delar, en med bostadshuset, ekonomibyggnader och intilliggande tomt- och betesmark samt en del med åker och skogsmark. Söder om huset löper tre parallella kraftledningar. Den närmaste kraftledningen består av högstolpar, s.k. julgransstolpar, med tre upphängda vertikala ledningspaket. Faslinans avstånd till närmaste hushörn är ca 27 m. De två andra kraftledningarna har lägre stolpar med tre upphängda linpaket vardera. Kraftledningarna utgör tillsammans 4 x 400 kV.

KA yrkar att miljödomstolen skall förplikta Svenska Kraftnät att inlösa en del av fastigheten X 9:11, omfattande byggnader samt 2,5 ha mark, och till henne utge 1 150 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för delgivning av ansökan om stämning.

Om inlösensyrkandet inte bifalls yrkar KA att miljödomstolen skall förplikta Svenska Kraftnät att till henne utge ersättning för den marknadsvärdeminskning som fastigheten drabbats av med ett belopp om 605 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för delgivning av ansökan om stämning.

Som grund för yrkandena anger KA att till följd av den inverkan i form av psykisk immission och avsevärt förfulad omgivning som orsakas av kraftledningarna och den elektriska verksamheten intill hennes fastighet är bostadsdelen ej lämplig för boendeändamål. Bostadsdelen har därigenom blivit onyttig för KA och det har uppstått synnerligt men vid användningen av den. Bostadsdelen av fastigheten skall därmed inlösas i enlighet med 32 kap. 11 § miljöbalken och KA skall även ersättas för de kostnader hon förorsakas i anledning härav. Alternativt skall hon ersättas för den marknadsvärdeminskning som fastigheten drabbas av. Svenska Kraftnät är såsom verksamhetsutövare ersättningsskyldig för den skada som uppstått.

Svenska Kraftnät bestrider käromålet i sin helhet och yrkar att miljödomstolen genom mellandom fastställer att preskription har inträtt för all miljöskada som uppstått på X 9:11 på grund av kraftledningarna och att någon fordran på skadeståndsskyldighet eller inlösensskyldighet enligt 32 kap.miljöbalken därför inte kan göras gällande gentemot Svenska kraftnät.

KA medger att preskriptionsfrågan avgörs genom mellandom.

Parterna yrkar ersättning för rättegångskostnader.

I preskriptionsfrågan anför parterna följande.

Svenska Kraftnät

Yrkande om inlösen eller marknadsvärdeminskning kan inte bifallas när yrkandet grundas på sådan miljöskada som uppkommit mer än tio år före talans väckande, eftersom alla anspråk på sådan miljöskada i sin helhet är preskriberade. All miljöskada, estetisk störning såväl som psykiska immissioner, på grund av kraftledningarna på den aktuella fastighetsdelen har uppkommit mer än tio år före talans väckande, och är således preskriberad.

Anspråk grundade på miljöbalkens kap. 32 är föremål för preskription enligt preskriptionslagens regler på samma sätt som andra typer av fordringar. Miljöbalken medger således inte ersättning för skador som härrör sig längre tillbaka i tiden än tio år. Vid införandet av miljöbalken diskuterades huruvida längre preskriptionstid för miljöskador borde införas, eftersom miljöskada i många fall visar sig först efter lång tid. Efter avvägning mellan de skadelidandes och den skadevållandes intresse fann man dock att någon sådan förlängd preskriptionstid inte borde införas (prop. 1997/98:45 del1 s. 566 och prop. 1985/86:83 s. 30-32). Eftersom kraftledningarna i det aktuella fallet har funnits mer än tio år och den avgörande tidpunkten för preskription av anspråk är tiden för den skadegörande handlingen (prop. 1979/80:119 s. 39 ff och prop. 1985/86:83 s. 31), kan inte ersättning utdömas på grund av miljöskada orsakad av kraftledningarna. Det gäller såväl vid inlösen som vid skadestånd.

Jämförelse kan göras med reglerna om inlösen i PBL 14 kap. 8 § 4 stycket, som även begränsar bedömningen av frågan om inlösen till omständigheter som inträffat inom en tioårsperiod. Den skadegörande handlingen i det aktuella fallet är uppförandet av kraftledningarna. Att den estetiska störningen uppkom vid uppförandet torde vara ostridigt. Vid psykisk immission är det den enskildes subjektiva upplevelse av obehag och inte någon påvisbar fysisk skada som utgör immissionen. Storleken på immissionen påverkas därför inte av omfattningen av kraftöverföringen, eftersom denna inte vid varje tillfälle är känd för den enskilde. Den psykiska immissionen grundar sig därför i själva förekomsten av kraftledning som är omgiven av magnetfält. Samtliga kraftledningar har uppförts mer än tio år före talans väckande, varför den psykiska immissionen skall anses ha uppkommit vid uppförandet av kraftledningarna.

I andra hand görs gällande att den psykiska immissionen har uppkommit i vart fall när diskussionen om magnetfält och deras eventuellt skadliga inverkan blev allmänt känd. Debatten kring risker och skadlighet av magnetfält kring kraftledningar inleddes i slutet av 1970-talet. Vid mitten av 1980-talet eller i vart fall 1990 var det allmänt känt och accepterat att det kunde föreligga en risk för skada av magnetfält kring kraftledningar. Svenska Kraftnät får i denna fråga hänvisa till Stockholms tingsrätts dom 2001-04-20 i mål nr F 9-70-97, s. 43 f, i vilken slås fast att senast år 1990 var sambandet magnetfält - kraftledningar allmänt känt och hade påtaglig inverkan på priset. Den psykiska immissionen har således uppkommit mer än tio år före talans väckande i det aktuella fallet, och är i sin helhet preskriberad.

KA

För bedömningen av preskriptionsfrågan är störningens art betydelsefull. Starkströmsledningar med växelström omges av lågfrekventa elektromagnetiska fält. Omfattningen av dessa bestäms bl.a. av strömlasten (ampere) och fasernas inbördes placering. Generellt gäller att mer omfattande ledningsanläggningar som den aktuella omges av starkare magnetfält än mindre ledningar och att dessa kan konstateras föreligga på längre avstånd från ledningen än vid mindre anläggningar. Magnetfälten mäts i mikrotesla och förekommer allmänt i någon omfattning. En inventering har visat att en normal tätort har ett magnetfält av ca 0,1 mikrotesla och en arbetsplats normalt 0,2 mikrotesla. Magnetfält på landsbygd är som regel lägre. Uttalanden från myndigheter, bl.a. Boverket, har pekat på att i nuläget upp till 0,2 mikrotesla skall få accepteras utan åtgärd även i en bostad.

För arbetsplatser har inventeringar visat på att olika yrkesgrupper utsätts för magnetfält i olika utsträckning. Den yrkesgrupp som utsätts för högst magnetfält är enligt foldern ”Myndigheternas försiktighetsprincip - om lågfrekventa elektriska och magnetiska fält” yrkesgruppen svetsare som över dagen utsätts för i genomsnitt 1,1 mikrotesla. I det aktuella fallet är magnetfältet i KAs bostad mångfallt högre än även de värst utsatta yrkesgrupperna.

I målet nr 3224-00 vid Kammarrätten i Sundsvall (dom den 4 december 2002) var frågan uppe om huruvida magnetfält kan utgöra sanitär olägenhet (numera olägenhet för människors hälsa). Kammarrätten i Sundsvall menar att sannolikheten för att någon skall drabbas av fysisk ohälsa på grund av exponering för magnetfält inte är så stor att den ensam innebär sanitär olägenhet. Däremot inverkar fastighetsägarens oro för sjukdom så påtagligt på hennes psykiska välbefinnande att störningen av denna anledning kan betraktas som en sanitär olägenhet. I det aktuella målet rörde det sig om endast 2-2,5 mikrotesla att jämföra med 4-4,5 mikrotesla i detta mål.

Av såväl propositionen till miljöbalken som vad som uttalats i betänkandet SOU 1996:103 s. 93, framgår att den ändrade lydelsen ”olägenhet för människors hälsa” inte innebär någon ändring i sak från vad som tidigare varit fallet enligt hälsoskyddslagen. Inte heller skall kravet på en olägenhets art eller omfattning sättas annorlunda enligt miljöbalken än enligt vad som tidigare varit fallet vid tillämpning av hälsoskyddslagen för att motivera åtgärd. Kravet skall alltjämt vare att en klinisk eller hygienisk bedömning skall ligga till grund för en bedömning av påverkan på välbefinnandet (prop. Del 1 s. 350 f.).

Således kan det konstateras att det är fråga om en faktisk störning och inte ett hjärnspöke hos den drabbade. Den störning som är för handen är helt och hållet hänförlig till den pågående verksamheten. Hade strömmen stängts av och detta varit känt hade inte heller olägenheten kvarstått och inte heller den brutala påverkan på fastighetens värde.

I fråga om infrastrukturprojekt kan man oftast urskilja två från varandra fristående skeenden; å ena sidan byggnationen av en anläggning och å andra sidan verksamheten som där bedrivs. Detta kan gälla å ena sidan byggandet av vägbanan och å andra sidan trafiken, å ena sidan byggandet av en flygplats och å andra sidan flygtrafiken som bedrivs. På samma sätt förhåller det sig med ledningsbyggnationen som sådan, med linor och stolpar, respektive transporten av elektricitet.

I samtliga ovannämnda fall medför själva byggnationen och anläggningen i sig en viss påverkan och verksamheten en helt annan påverkan. Skulle verksamheten inte vara i drift så skulle i samtliga ovannämnda fall påverkan vara blygsam. Genom själva anläggningen är det kanske endast synintrycket som kan medföra skada medan övriga immissioner uteblir.

Det är klart att den inverkan som sker av själva byggandet av anläggningen är en skadegörande handling som kan isoleras i tid och rum och som kan vara grundande för preskription. Åberopar man en estetisk skada som uppkommit till följd av själva byggandet av en anläggning, är detta en skada som i många fall bör vara preskriberad tio år efter att anläggningen byggdes. Detta gäller också andra skador som kan uppstå till följd av byggnationen; sprängskador och sättningsskador m.m.

Det är relativt självklart att det inte är de anlagda stolparna och linorna i sig som medför den huvudsakliga och centrala delen av påverkan på boendemiljön eller risk för boendes hälsa. Det är i stället transporten av elkraft, dvs. den pågående verksamheten som ger de huvudsakliga störningarna. Hade transporten av elkraft upphört hade också oro och risk för hälsa upphört. Stolparna i sig utan pågående verksamhet är därmed inte alls ett lika stort problem som den pågående verksamheten.

Det är därmed inte anläggandet av ledningskomplexen som är utgångspunkten för den preskription som kan föreligga utan störningen genom den pågående verksamheten. Då verksamheten pågår kan det således inte heller föreligga preskription.

I boken "Rätten till ersättning vid miljöskador" (Norstedts, 1986) har författaren AE angivit på s. 106 "När ett avsiktligt eller vårdslöst handlande ligger bakom en störning torde störningen oftast inträffa i omedelbar anslutning till handlandet. I en del fall torde dock störningen vara av varaktigt slag. I sådana fall torde det stämma bäst överens med motiven bakom miljöskadelagen att låta tidpunkten för störningens upphörande bilda utgångspunkt för preskriptionstiden".

Det kan således konstateras att den pågående verksamheten inte skall vara föremål för preskription förrän tio år efter att den har upphört.

De preskriptionsresonemang som normalt brukar ha samband med miljöskador är oftast förknippade med förutsägbarhet och rättssäkerhet. Detta sammanhänger med att en verksamhetsutövare och skadevållare, inte under alltför lång tid skall behöva ha beredskap för en skada som visar sig först långt senare. Ett exempel på detta är just den förändring som avhandlas i prop. 1997/98:45 s. 566. Till skillnad från nu aktuell skada rörde detta resonemang momentana skador i svunnen tid; utsläpp, explosioner eller liknande vars konsekvenser kanske visar sig först långt senare och där framför allt försäkringstekniska frågor stod i vägen för en förändring. I målet är det i stället fråga om en verksamhet som alltjämt pågår och över vilken verksamhetsutövaren har kontroll. Dess konsekvenser och påverkan på fastighetens värde sker samtidigt.

Konsekvenserna av denna alltjämt pågående verksamheten kan inte sägas vara svårhanterliga för verksamhetsutövaren från vare sig rättssäkerhetssynpunkt eller förutsägbarhetssynpunkt. Ansvaret följer i stället den pågående verksamheten på samma sätt som annan alltjämt pågående miljöfarlig verksamhet vid ex. fabriker, flygplatser eller hamnar, där det föreligger en fortlöpande skyldighet att svara för skador och olägenheter som verksamheten ger upphov till.

Det är således inte en gärning som begåtts i gången tid som är upphov till störningen i detta mål utan den i dag pågående och i framtiden pågående verksamheten. Det är således ointressant från preskriptionssynpunkt när i tiden ledningarna byggdes.

Frågan om preskription vid miljöskada har varit uppe till prövning i ett mål vid fastighetsdomstolen i Jönköping, Mål F 2387 98:1, rörande flygtrafik, där frågan var om störningarna från flygverksamheten preskriberas med utgångspunkt från när flygplatsen tillkom 1961 eller med utgångspunkt från den verksamhet som nu pågår. Tingsrätten uttalade där att

"I målet är fråga om ersättning för förmögenhetsskada genom marknadsvärdeminskning på fastighet. Den påstådda marknadsvärdeminskningen orsakas av flygverksamheten vid Jönköpings flygplats. Flygverksamheten har inte givit upphov till marknadsvärdeminskning genom bestående fysiska skador på de aktuella fastigheterna. Marknadsvärdeminskningen skall inte heller realiseras genom att berörda fastigheter skall inlösas eller på annat sätt avstås. I stället är det fråga om marknadsvärdeminskning som upprätthålls så länge flygverksamheten pågår. Marknadsvärdeminskningen är inte konstant över tiden. Den kan öka eller minska och t.o.m. helt försvinna beroende på störningarnas art och omfattning. Marknadsvärdeminskningen skall sålunda uppskattas under pågående och fortsatt innehav. Under sådana förhållanden bör värdetidpunkten vara domens dag. Marknadsvärdet denna dag blir närmast beroende av vilka bedömningar som marknaden då kan väntas göra om den rådande störningssituationen och de förändringar som kan komma att inträffa i framtiden. Under dessa förhållanden kan preskription ifråga om ersättning för minskat marknadsvärde inte anses ha inträffat så länge den störande verksamheten pågår. "

Även om det går att hitta skillnader mellan flygtrafik och transport av elektrisk ström så föreligger ändå samma förhållande beträffande verksamhetens och störningens art. Skulle strömmen stängas av så kommer detta att innebära att marknaden kommer att uppfatta ledningarna och stolparna på ett annat sätt, eftersom det då bevisligen inte kan förekomma någon inverkan genom elektromagnetiska fält. Såväl den faktiska påverkan som marknadens uppfattning kan också variera över tiden. Man måste således även från preskriptionssynpunkt skilja mellan anläggningen och den därå bedrivna verksamheten.

Svenska Kraftnät

Svenska Kraftnät delar uppfattningen att störningens art är betydelsefull för bedömningen av preskriptionsfrågan. Den angivna grunden för inlösenyrkandet är att bostadsdelen på KAs fastighet ej längre är lämplig för boendeändamål till följd av inverkan "i form av psykisk immission och avsevärt förfulad omgivning som orsakas av kraftledningarna och den elektriska verksamheten". Parterna förefaller dock nu vara överens om att den estetiska skadan på fastigheten är preskriberad . Som grund för inlösenyrkandet kvarstår således den psykiska immissionen i form av oro för magnetfältens hälsorisker. Svenska Kraftnät ifrågasätter uppgiften i motpartens inlaga om att Boverket skulle ha angett att endast 0,2 mikrotesla skulle få accepteras utan åtgärd i en bostad. Svenska Kraftnät har i svaromålet utvecklat sin inställning till magnetfältens hälsorisker och har därvid bl.a. redogjort för försiktighetsprincipen som har sin grund i det förhållande att man inte kunnat påvisa något direkt samband mellan magnetfält och hälsorisker och att forskningsresultaten inte kan anses motivera några gränsvärden eller andra tvingande begränsningar för magnetiska fält. Elsäkerhetsverket har i en ny rapport "Reduktion av magnetfält från kraftledningar" (november 2002) konstaterat att det inte finns grund för någon ändrad inställning från myndigheternas sida. Några gränsvärden av betydelse för tillämpningen av försiktighetsprincipen är således inte att vänta. Elsäkerhetsverket noterar däremot i sin rapport att det kan inträffa att en miljödomstol eller en kommunal miljöförvaltning kan pröva EMF (elektromagnetiska fält) från en kraftledning som redan fått koncession och föreslår därför att tillämpningen av el respektive miljölagstiftningen med avseende på hantering av EMF frågor klarläggs. Elsäkerhetsverket anger också i rapporten att man avser att genomföra en ny studie av antalet boende vid kraftledningar med olika exponeringsnivåer. En sådan studie genomfördes senast 1995. Av studien från 1995 framgick att 67 000 personer bor invid kraftledningar där fältstyrkan överstiger 0,2 mikrotesla, varav ca 30 000 har magnetfält som överstiger 0,5 mikrotesla och 15 000 har magnetfält som överstiger 1,0 mikrotesla. Av de som hade magnetfält som översteg 1,0 mikrotesla bodde 6 132 invid Svenska Kraftnäts 220 och 400 kV ledningar. Om det skulle bli aktuellt med inlösen av dessa fastigheter är det uppenbarligen fråga om mycket stora belopp som bör bli föremål för noggranna samhällsekonomiska bedömningar.

För att klargöra exakt vilka magnetfält som KAs fastighet är exponerad för, så har Svenska Kraftnät låtit bitr. professorn i elektromagnetik YH genomföra mätningar på fastigheten. Av rapporten framgår att årsmedelvärdet i bostaden uppgår till ca 4,1 mikrotesla i husets närmaste punkt och ca 2,1 mikrotesla i det hörn i huset som ligger längst från ledningen. H konstaterar att magnetfälten därmed avviker från vad som kan anses normalt i den aktuella miljön och att det första rekvisitet vid tillämpningen av försiktighetsprincipen därmed är uppfyllt. Frågan är då om åtgärder kan vidtas till rimliga kostnader och konsekvenser i övrigt. H påpekar härvid att rimligheten i kostnaden för en åtgärd beror på hur många som berörs av åtgärden. Vid bedömningen av rimligheten av kostnaden måste också de samhällsekonomiska konsekvenserna beaktas, dvs. vilka åtgärder som därvid rimligen måste göras i motsvarande boendemiljöer.

I den av motparten åberopade domen från Kammarrätten i Sundsvall (Norsjödomen) görs motsvarande bedömningar som H refererar till. Kammarrätten konstaterar att den i målet omtvistade åtgärden att flytta bostadshuset kan sägas ligga i linje med försiktighetsprincipen, men anser inte att kostnaden "står i rimlig proportion till den effekt, om någon, som åtgärden kan anses få". Kammarrätten undanröjer därför föreläggandet från kommunen att bostadshuset skall flyttas.

Motparten anser att man ur preskriptionssynpunkt skall särskilja byggnationen av en anläggning från verksamheten som där bedrivs och jämställer därvid kraftledningar med vägar och flygplatser. Svenska Kraftnät anser dock inte att kraftledningar i detta avseende kan jämställas med vägar och flygplatser eller andra anläggningar som ger upphov till faktiska fysiska immissioner såsom buller, skakningar eller luftföroreningar. Gemensamt för dessa anläggningar med fysiska immissioner är att immissionerna är en direkt följd av verksamheterna och direkt avhängiga av verksamheternas omfattning och intensitet. För kraftledningar saknas detta samband. Visserligen är magnetfälten beroende av strömlasterna i ledningen, men den oro för magnetfälten som grundar de psykiska immissionerna torde inte vara avhängiga av strömlasterna eller de faktiska magnetfält som dessa alstrar. Istället är det synintrycket av ledningen som orsakar oron. Detta förhållande har också kommit till uttryck i rättspraxis vid bedömning av marknadsvärdepåverkan på fastigheter på grund av psykiska immissioner. Sålunda har Hovrätten över Skåne och Blekinge (2000-10-10, UÖ 2156, Baltic Cable) bedömt att ersättning för marknadsvärdeminskning vid anläggande av ny kraftledning huvudsakligen skall grundas på den visuella störningen. Det förhållande att Baltic Cable var en likströmsledning och därför inte genererade några magnetfält alls ansågs inte ha någon betydelse för skadebedömningen. På samma sätt värderas idag nya kraftledningsintrång med utgångspunkten från att såväl de estetiska störningarna som de psykiska immissionerna påverkar fastigheternas värde genom det visuella synintrycket oberoende av om de faktiska magnetfälten i boendemiljön avviker från vad som kan anses normalt i den aktuella miljön. Oron för hälsorisker på grund av magnetfält är således en följd av anläggningen som sådan och inte av verksamheten som där bedrivs. Det påstås inte heller i målet att verksamheten skulle ha ökat eller förändrats på något sätt som skulle utlösa oro eller marknadsvärdepåverkan. Till skillnad från vägar och flygplatser är det för kraftledningar endast den subjektiva upplevelsen av anläggningen som har förändrats. Det är med andra ord endast fastighetsägarens och marknadens värdering av skadan som har förändrats på samma sätt som marknaden vid olika tidpunkter upplever andra estetiska störningar såsom järnvägar och vägar på olika sätt. Att en skada värderas olika vid olika tidpunkter kan inte medföra att skadan inte skulle blir föremål för preskription. Vid ökad fysisk belastning på en fastighet i form av ökad trafik eller ökade utsläpp är förhållandet annorlunda. Som fastighetsdomstolen i Jönköping funnit i den av motparten åberopade domen rörande flygtrafik är det flygverksamheten och inte flygplatsen som ger upphov till skada på de aktuella fastigheterna. Under sådana förhållanden bör värdetidpunkten vara domens dag. För kraftledningar är det däremot anläggningen och inte verksamheten som ger upphov till skada. Värdetidpunkten för dessa skador är därför uppförandet av anläggningen. Det är vid denna tidpunkt som skadan skall bedömas och ersättas i enlighet med de ersättningsregler som gäller vid tidpunkten ifråga.

Sammanfattningsvis är parterna ense om att en skada som uppkommit till följd av byggandet av en anläggning är preskriberad tio år efter att anläggningen byggdes. Frågan som återstår att besvara är huruvida skada på grund av oro för magnetfältens hälsorisker uppkommer på grund av anläggningen eller verksamheten. Om ledningen hade byggts idag torde inte råda någon tvekan om att skadan skulle anses ha uppkommit till följd av byggandet av anläggningen och att faktiska strömlaster och magnetfält saknar avgörande betydelse för bedömning av skadan. Skall då det förhållande att oron för magnetfältens hälsorisker inte hade fått genomslag på fastighetsmarknaden vid anläggandet av kraftledningen medföra att skadan istället skall anses hänförlig till verksamheten? Nej, självfallet bör inte sådana omständigheter få betydelse vid tillämpningen av grundläggande rättssäkerhetsregler såsom den tioåriga preskriptionstiden av skadeståndskrav. Den avgörande tidpunkten för preskription av skadeståndsanspråk är tiden för den skadegörande handlingen (prop. 1979/80:119 sid. 39 ff och prop. 1985/86:83 sid. 31). Eventuella skador på intilliggande fastigheter uppkommer i samband med byggandet av kraftledningar. Expropriationslagens ersättningsregler förutsätter att samtliga skador värderas vid värdetidpunkten och regleras genom engångsersättning. Att en skada upplevs och värderas annorlunda vid en senare tidpunkt kan inte medföra att skadan anses ha uppkommit vid denna tidpunkt.

KA

Med den tilltagande kännedomen hos allmänheten om de elektriska magnetfälten är det i dag utan tvekan så att den normala köparen kan göra skillnad mellan ett synintryck och en skadlig pågående verksamhet. Orsaken till att ett komplex av ledningar och stolpar anses förfulande är kännedomen om att verksamheten ger upphov till skadliga magnetfält. Hade utsikten rört en snarlik fackverkskonstruktion, t.ex. Eiffeltornet, hade säkerligen det estetiska intrycket i stället höjt värdet på fastigheten, oavsett hur dominerande intrycket hade varit.

KA vidhåller att man ur preskriptionssynpunkt skall särskilja byggnationen av en anläggning från den därvid bedrivna verksamheten. Det vidhålles likaså att man i detta avseende kan göra en jämförelse mellan kraftledningar och t.ex. flygplatser eller fabriker.

Vid flygplatser, fabriker eller liknande anläggningar och verksamheter, är immissionerna, t.ex. buller eller luftföroreningar, en direkt följd av verksamheterna och direkt avhängiga av verksamhetens omfattning och intensitet. Parterna är eniga om detta.

Till skillnad från SvK anser dock KA att ovanstående samband föreligger även för kraftledningar. Verksamheten som bedrivs, dvs. transporten av elkraft, förorsakar magnetfält liksom att verksamheten i en fabrik förorsakar luftföroreningar.

Hade verksamheten definitivt upphört och detta blivit känt för allmänheten hade stolparnas befintlighet knappast avhållit en spekulant från att bosätta sig på fastigheten även om stolparna tett sig skrymmande, på samma sätt som för en fabrik.

Vid jämförelsen med Baltic Cable målet skall det också beaktas att värdetidpunkten och de bedömningar som gjordes beträffande människors reaktioner i det målet avser tidpunkten 1 november 1992. Kunskapen hos även allmänheten om elektromagnetiska fält och dess risker har sedan dess ökat väsentligt.

Vid avgörande av om rättssäkerhetsproblem föreligger skall man skilja på, å ena sidan, de fall där man utfört en gärning momentant och en konsekvens kan uppkomma långt efteråt, och, å andra sidan, de fall, såsom detta och exempelvis flygverksamhet, där den pågående verksamheten alltjämt bedrivs. I det senare fallet har verksamhetsutövaren, såsom alla verksamhetsutövare, ett fortlöpande ansvar för verksamheten och dess konsekvenser. "Gärningen" begås således varje dag fortlöpande under den tid verksamheten och störningen pågår. Det är även av denna anledning som koncessionen för starkströmsledningar tidsbegränsas och utsätts för omprövning. Detta sker bl.a. för att bedöma den omgivningspåverkan som uppkommer. Någon preskription såtillvida sker inte och något rättssäkerhetsproblem föreligger inte.

Det är således den pågående verksamheten, dvs. transporten av elkraft, som ger de huvudsakliga störningarna. Utgångspunkten i preskriptionsfrågan skall vara störningen som orsakas av den pågående verksamheten. Då verksamheten fortfarande pågår kan det inte föreligga preskription. Såsom motiven till miljöskadelagen måste förstås skall tidpunkten för en pågående verksamhets upphörande bilda utgångspunkt för preskriptionstiden. Inte förrän tio år efter det att transporten av elkraft upphört i ledningarna kan den pågående verksamheten bli föremål för preskription.

Även om den estetiska störningen uppkom vid uppförandet så förelåg vid denna tidpunkt, med hänsyn till den okunskap som då rådde, inte den påverkan på värdet som den estetiska störningen skulle ge upphov till idag. Bl.a. detta är orsaken till att det i dag finns ett stort antal bostäder invid kraftledning. Den allt överskuggande delen av påverkan på fastighetens värde åvilar i dag magnetfältsstörningen.

KA ifrågasätter relevansen i SvK:s diskussion om magnetfältens hälsorisker såväl generellt som från preskriptionssynpunkt. Det är inte den kliniska bedömningen om magnetfältens faktiska farlighet som är intressant i målet utan marknadens reaktion på förekomsten av magnetfält. Det är således tillräckligt att folk i allmänhet är rädda för magnetfälten. Samtidigt kan inte ens den medicinska expertisen eller WHO utesluta att ett samband med cancersjukdomar föreligger. Vid den senaste graderingen från NIEHS panelen: US National Institute of Environmental Health Sciences (NIEHS) ökade man dessutom riskgraderingen något till bedömningen "Möjligen carcinogen för människor", varför det trots allt ter sig mer och mer sannolikt att det föreligger ett samband. WHO har ett program för att öka kunskapen om möjliga hälsoeffekter och de räknar med att det dröjer till omkring år 2006 2007 innan dagens bedömning på allvar kan revideras. Att det inte är fullt bevisat att elektromagnetiska fält är farliga är i sammanhanget en klen tröst och inget som en spekulant på en fastighet bryr sig om.

Professor H rapport ger å sin sida stöd åt den bedömning som gjorts av KA beträffande magnetfältens omfattning och ger å andra sidan inte någon ledning för preskriptionsbedömningen.

DOMSKÄL

Skadestånd som grundar sig på miljöskador är som Svenska Kraftnät anfört underkastade vanliga regler om tioårig preskription.

Som grund för käromålet har angetts inverkan i form av psykisk immission och avsevärt förfulad omgivning, s.k. estetisk störning.

När det gäller den estetiska störningen finns uttalanden i doktrinen (Stefan Lindskog, Preskription, 2002, s. 389 ff) och avgöranden i underrätt som stöder Svenska Kraftnäts påstående att den skadan uppkom när kraftledningarna restes. Miljödomstolen gör samma bedömning och finner således att ersättningsanspråk grundad på estetisk störning är preskriberad.

Frågan är då om det finns anledning att betrakta inverkan i form av psykisk immission på något annat sätt när det gäller preskription, dvs. om oron för hälsorisker på grund av magnetfält är en följd av anläggningen eller av verksamheten som bedrivs där. På de skäl som anförts av Svenska Kraftnät finner miljödomstolen att det är byggnationen av anläggningen och inte verksamheten som har gett upphov till den skada som görs gällande i denna del.

KAs krav på ersättning från Svenska Kraftnät har alltså i sin helhet preskriberats.

Svenska Kraftnät har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 20 000 kr. KA har vitsordat det yrkandet som skäligt i sig.

Omständigheterna är sådana att mellandomen bör få överklagas särskilt.

ÖVERKLAGANDE, se bilaga (Formulär A).

Överklagande senast den 2 oktober 2003.

På miljödomstolens vägnar

Gunnar Bergelin

__________

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Gunnar Bergelin och fastighetsrådet Hans-Yngve Eriksson