MÖD 2011:15

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDEStockholms tingsrätts, miljödomstolens, deldom 2007-01-30 i mål nr M 30253-04, se bilaga A

KLAGANDE1. Kammarkollegiet, Box 2218, 103 15 Stockholm

2. Länsstyrelsen i Dalarnas län, 791 84 Falun

3. Naturvårdsverket, 106 48 Stockholm

4. Svenska Naturskyddsföreningen, Box 4625, 116 91 Stockholm

Ombud för 4: Jur.kand. O.A.

MOTPARTTranstrands Besparingsskog, 884400-3817, Östvalla 11, 780 68 Transtrand

Ombud: Advokat L.V.

SAKENAnsökan om lagligförklaring

___________________

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

1. Miljööverdomstolen fastställer miljödomstolens dom i den del som avser lagligförklaring av befintlig vattenanläggning vid Ejforsen bestående av en tröskel, ett kanalintag med lucka för avstängning, en tilloppskanal, rester av en kraftstation, en kraftstationsdamm och en utloppskanal.

2. Transtrands Besparingsskog ska ersätta Kammarkollegiet för rättegångskostnader i Högsta domstolen med 3 750 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 7 maj 2010 till dess betalning sker.

3. Kammarkollegiets yrkande om ersättning för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen lämnas utan bifall.

___________________

BAKGRUND

Högsta domstolen har, i beslut den 7 maj 2010 i mål nr Ö 1941-08, upphävt Miljööverdomstolens slutliga beslut den 8 april 2008 i mål nr 1548-07 och visat målet åter i den del som avser Transtrands Besparingsskogs ansökan om lagligförklaring av befintlig vattenanläggning vid Ejforsen bestående av en tröskel, ett kanalintag med lucka för avstängning, en tilloppskanal, rester av en kraftstation, kraftstationsdamm och en utloppskanal. Miljööverdomstolens handläggning av målet har i denna del återupptagits.

YRKANDEN M.M. I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Kammarkollegiet, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Dalarnas län har, såvitt nu är ifråga, yrkat att Transtrands Besparingsskog ansökan om lagligförklaring ska avslås. Kammarkollegiet har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Högsta domstolen med 3 750 kr och för rättegångskostnader i Miljööverdomstolen med 3 750 kr.

Svenska Naturskyddsföreningen har i första hand yrkat att miljödomstolens dom ska undanröjas och att målet ska visas åter till miljödomstolen för förnyad handläggning. I andra hand har föreningen yrkat i enlighet med Kammarkollegiets m.fl. yrkande.

Transtrands Besparingsskog har bestritt ändring.

UTVECKLING AV TALAN I MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Svenska Naturskyddsföreningen och Transtrands Besparingsskog har vidhållit vad de framfört tidigare i målet angående lagligförklaring av befintlig vattenanläggning. Naturvårdsverket har reviderat sin uppfattning under handläggningen hos Miljööverdomstolen och numera förordat avslag på sökt lagligförklaring. Parterna har anfört bl.a. följande.

Kammarkollegiet

Kraftverket utökades år 1942, dvs. efter ikraftträdandet av 1918 års vattenlag (ÄVL) varför de materiella reglerna i ÄVL bör tillämpas. Det är inte visat att byggnaden som den ser ut i dag uppfyller kriterierna i 2 kap. 3 § ÄVL. Dagens anläggningsrester vid Ejforsen saknar nytta och kan inte erhålla tillstånd enligt ÄVL.

Länsstyrelsen i Dalarnas län

Malungs kommun beslutade den 18 december 1990 att någon upprustning av den sedan 1978 nedlagda verksamheten vid Ejforsen inte skulle ske. År 1992 anslog Malungs Elverk medel för återställning av området och under samma år revs de vitala delarna, räcken sattes upp vid vattenintaget och området städades av. I sammanträdesprotokoll från kommunfullmäktigemötet den 25 januari 1999 beslutades att de åtgärder som Malungs Elverk vidtagit uppfyllde de krav på uppstädning som kunde ställas. Verksamheten får därmed anses ha upphört och de kvarvarande resterna utgör inte någon anläggning.

Naturvårdsverket

Huvudprincipen för att legitimera anläggningar som inte längre uppfyller något syfte bör vara att söka ett helt nytt tillstånd. Någon vattenverksamhet har inte bedrivits på platsen på över 30 år. Flera remissinstanser har påtalat att en faktisk utrivning av vitala delar av anläggningen redan har skett. En generös tillämpning av lagligförklarings- instrumentet för förfallna anläggningar leder till att en prövning enligt miljöbalkens hänsynsregler inte kommer till stånd och ökar förutsättningarna för att ge tillstånd till anläggningar och verksamheter som negativt påverkar miljön och motverkar restaureringsarbetet.

Svenska Naturskyddsföreningen

En lagligförklaring av befintliga rester av anläggningen är inte möjlig.

Transtrands Besparingsskog

Frågan om en anläggnings laglighet ska prövas med utgångspunkt från det regelverk som gällde vid tiden för anläggningens tillkomst. Ejforsens kraftverk möjliggjorde elektrifiering av Sörsjön och bygden omkring. Nu aktuella fastighetsägare har inget anspråk på ersättning för gången tid. Ingenting talar för att anläggningen uppförts eller ändrats på så sätt att motstående intressen trätts förnär.

Övriga yttranden

Yttranden har inkommit från Älvräddarnas Samorganisation och Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund.

MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Det är i målet ostridigt att vattenkraften i Ejforsen utnyttjats för elproduktion sedan år 1917, att kraftverket byggdes om år 1942 och att det togs ur drift år 1978.

Fråga i målet är om förutsättningar finns för att lagligförklara den befintliga vattenanläggningen vid Ejforsen bestående av en tröskel, ett kanalintag med lucka för avstängning, en tilloppskanal, rester av en kraftstation, kraftstationsdamm och en utloppskanal.

Av 17 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken, MP, följer att den som äger eller avser att utnyttja en vattenanläggning för vattenverksamhet får begära prövning av anläggningens laglighet. Enligt 18 § MP ska frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit före ikraftträdandet av miljöbalken utan tillstånd enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser bedömas enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

Av utredningen i målet framgår att Transtrands Besparingsskog har för avsikt att ta anläggningen i bruk. Miljööverdomstolen har att pröva den befintliga anläggningens laglighet. Tidpunkten för anläggningens tillkomst är något oklar, men då kraftverket har varit i drift sedan år 1917 finner Miljööverdomstolen att anläggningen måste ha tillkommit före ikraftträdandet av 1918 års vattenlag (ÄVL). Dess laglighet ska således prövas utifrån de regler som gällde innan ÄVL. Vid denna prövning delar Miljööverdomstolen miljödomstolens bedömning att anläggningen kan lagligförklaras. De invändningar som gjorts i Miljööverdomstolen föranleder ingen annan bedömning. Anläggningen ska därför förklaras vara laglig.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång har Kammarkollegiet, efter det att Högsta Domstolen återförvisat målet till Miljööverdomstolen, slutligen förlorat sin i Miljööverdomstolen förda talan. Vid sådant förhållande innebär bestämmelserna i 25 kap. 2 § andra stycket miljöbalken jämfört med 18 kap. 1 § rättegångsbalken att Kammarkollegiet får stå sina egna kostnader i Miljööverdomstolen varför dess yrkande om ersättning för rättegångskostnader i denna del ska avslås.

Enligt 25 kap. 2 § andra stycket miljöbalken ska en sökande som klagar till högre rätt ersätta de kostnader för motparten som uppkommit genom att sökanden klagat. I enlighet härmed har Kammarkollegiet rätt till ersättning för utförandet av sin talan i Högsta domstolen eftersom Transtrands Besparingsskog överklagade Miljööverdomstolens tidigare avgörande dit. Miljööverdomstolen finner att 3 750 kr utgör skälig ersättning för de rättegångskostnader som Kammarkollegiet åsamkats med anledning av det överklagandet. Kammarkollegiets yrkande om ersättning för rättegångskostnader i Högsta domstolen ska därför bifallas.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga B

Överklagande senast den 2011-05-10

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Dirke, Henrik Runeson, referent, och Peder Munck samt f d miljörådet Sven Bengtsson.

Föredragande har varit EvaLinda Sederholm.

__________________________________________

BILAGA A

STOCKHOLMS TINGSRÄTTS, MILJÖDOMSTOLENS, DELDOM

SÖKANDETranstrands Besparingsskog, 884400-3817Östvalla 11 780 68 Transtrand

Ombud: advokaten L.V.

SAKENAnsökan om tillstånd enligt miljöbalken för ombyggnad och drift av kraftstation samt lagligförklaring av befintlig anläggning vid Ejforsen i Fuluälven, Malungs kommun, Dalarnas län; nu fråga om verksamhetens tillåtlighet m.m.

Uppgifter till miljöboken:Avdelning i miljöboken: IAvrinningsområde: 53:IIKoordinater: x: 6809690 y: 1352690

_____________

DOMSLUT

Lagligförklaring

Miljödomstolen lagligförklarar befintlig vattenanläggning vid Ejforsen bestående av en tröskel, ett kanalintag med lucka för avstängning, en tilloppskanal, rester av en kraftstation, en kraftstationsdamm och en utloppskanal.

Tillåtlighet

Miljödomstolen finner den ansökta verksamheten tillåtlig enligt miljöbalken.

Miljökonsekvensbeskrivning

Miljödomstolen godkänner miljökonsekvensbeskrivningen i målet.

_____________

BAKGRUND

Fuluälven, som är ett källflöde till Västerdalälven, avvattnar trakterna söder om Idre samt norr och öster om Fulufjället. Ejforsens kraftverk, beläget i Fuluälven, några kilometer söder om byn Sörsjön i Malungs kommun, togs i bruk 1917. Dammarna ligger i en grävd kanal öster om Fuluälven. Kraftverket togs ur drift 1978 efter ett maskinhaveri, varvid kraftstationens överbyggnad samt mekanisk och elektrisk utrustning revs ut. Transtrands Besparingsskog (sökanden) har nu för avsikt att återuppta driften av kraftverket.

YRKANDEN OCH MÅLETS HANDLÄGGNING

Sökanden har ansökt om dels lagligförklaring av befintlig anläggning vid Ejforsen, dels tillstånd att bygga om och driva Ejforsens kraftverk med en nominell slukförmåga om 5 m3/s.

Sökanden har vidare hemställt att arbetstiden bestäms till fem år, att tid för talan om oförutsedd skada fastställs till fem år och att den ersättningsfria andelen bestäms till en tjugondel. Sökanden har slutligen anhållit om verkställighetsförordnande.

Sökanden har, som miljödomstolen uppfattat sökanden, yrkat att miljödomstolen i särskild dom skall avgöra frågan om den sökta verksamhetens tillåtlighet och hemställt att strömfallsfastighet fastställs i en senare dom.

Miljödomstolen förordnade i beslut den 6 december 2004 Fiskeriverket att utföra sakkunnigutredning enligt 22 kap 12 § miljöbalken.

Efter underrättelse från Kammarkollegiet beslutade regeringen den 17 mars 2005 att inte vidta någon åtgärd.

Den 30 augusti 2005 inkom sökanden med en reviderad ansökan innebärande att tänkta byggnadsåtgärder begränsades jämfört med den ursprungliga ansökan.

Miljödomstolen har hållit huvudförhandling med syn den 24 oktober 2006.

ANSÖKAN

Orientering

Vattenkraften vid Ejforsen har sedan 1917 utnyttjats för elproduktion. Ägare var Sörsjöns Elektriska AB. År 1942 byggdes kraftverket om och kapaciteten fördubblades till 120 kW. Den årliga energiproduktionen var cirka 0,8 GWh. Turbinen hade en slukförmåga om cirka 4 m3/s. Malungs Elverk övertog anläggningen 1974. Efter ett maskinhaveri 1978 togs kraftverket ur drift, varefter kraftstationens överbyggnad samt mekanisk och elektrisk utrustning nedmonterades. Dammkonstruktionerna och vattenvägarna har i övrigt lämnats orörda så när som på rörliga utskovsdetaljer som avlägsnats.

Den befintliga anläggningen består av en låg tröskel (grunddamm) utförd av trä och belägen i Fuluälven omedelbart nedströms om inledningen till en anlagd sidofåra belägen på vänster strand. Med tröskeln och framförallt den naturliga forsnacken sker en uppdämning i Fuluälven så att en andel av vattenföringen avleds till sidofåran. Delar av tröskeln är skadade till följd av isgång i vattendraget.

Sidofåran består av en tilloppskanal, ett litet dämningsområde och en utloppskanal. Tilloppskanalen är cirka 130 m lång och försedd med ett kanalintag i betong med avstängningsanordning. Kanalen mynnar i ett dämningsområde som skapas av en kraftstationsdamm. Dammen består av ett intagsparti utfört i betong och anslutande fyllningsdammar. I höger fyllningsdamm finns ett bräddutskov. Utloppskanalen som leder vattnet åter till Fuluälven är 150 - 200 m lång.

Malungs Elverk har erbjudit sökanden att överta anläggningen. Sökandens planer är att återuppta kraftproduktionen vid Ejforsen, vilket skulle bidra till ett utökat användande av förnybara energikällor. Viss upprustning måste göras av bl.a. kanalintag och kraftverksdamm. En ny kraftstation anläggs på samma plats som den förutvarande och utrustas med en turbin.

Sökanden förvaltar ett skogsmarksinnehav omfattande cirka 20 000 hektar produktiv mark. Allt överskott från förvaltningen återförs till socknen genom underhåll av vägar, bidrag till näringsverksamhet samt andra aktiviteter och åtgärder som bedöms vara till gagn för boende och bygden i allmänhet. Återuppförande av Ejforsens kraftverk bidrar till lokal sysselsättning och utnyttjande av en gemensamt förvaltad naturresurs, vars avkastning kommer bygden till gagn.

Hittillsvarande förhållanden

Kraftverksdrift för elproduktion har bedrivits från 1917 vid Ejforsen. Dessförinnan torde vattenkraften i vart fall ha utnyttjats för sågning.

Det har inte kunnat utrönas om det finns en häradsrättsdom eller motsvarande som låg till grund för utbyggnaden av kraftstationen. I vattenboken finns ingenting antecknat härom.

Till kraftverket leds vatten via en kanal till vänster om åfåran i Ejforsens övre del. Vattenavledningen sker med hjälp av en låg tröskel av trä och sten som utförts i delar av åfåran såsom förstärkning av den naturliga bergnacke som finns där.

Den i åfåran utförda tröskeln har till följd av isgång m.m. fått skador. Trots detta har sedan 1978, då driften nedlades, en inte oväsentlig del av vattenföringen runnit igenom kraftverkets vattenvägar. Trots att kraftverket således inte har varit i drift under en period av år har förhållandena på platsen i inte oväsentlig omfattning varit motsvarande de som förekom vid tiden för faktisk drift av Ejforsens kraftverk.

Utbyggnadsvitsord

Det är nu fråga om återuppbyggnad av ett kraftverk som har varit i drift under större delen av 1900-talet. Av vad som kunnat utredas träffades år 1917 avtal med ägare till huvuddelen av ianspråktagen fallhöjd. Fallhöjden som vid medelvattenföring tillgodogjordes i kraftverket är mellan nivåerna + 400,6 m och + 394,7 m, d.v.s. 5,9 m fallhöjd.

Ianspråktagen fallhöjd som inte omfattas av nyss nämnda kontrakt får anses vara ersatt på annat sätt. Inga oreglerade anspråk från tiden då kraftverket togs i drift är kända. Det må tilläggas att det var ett lokalt elektricitetsbolag som drev kraftverket.

Malungs Elverk AB förvärvade kraftverket med tillhörande rättigheter och skyldigheter år 1974. Elverket är fortfarande ägare men har träffat avtal med sökanden om rätt att övertaga anläggningen med allt vad därtill hör.

Den nu ansökta ombyggnaden och återupptagandet av driften av Ejforsens kraftverk omfattar samma fallhöjd som tillgodogjorts från år 1917. Några tillkommande ersättningar är inte aktuella.

Prövningsförfarandet

Denna ansökan avser dels lagligförklaring av befintliga dammar, kanaler och betongkonstruktion vid Ejforsen, dels tillstånd till erforderliga reparationer och ombyggnader samt uppförande och drift av en ny kraftstation.

Utgångspunkten är att nuvarande faktiska förhållanden är bevarandevärda och att de är förenliga med ett återupptagande av kraftverkets drift utan byggnadsåtgärder i älvfåran och med endast begränsade byggnadsåtgärder på kraftverkets befintliga anläggningsdelar. Det nu aktuella ansökta utförandet innebär såvitt sökanden kan bedöma mycket liten temporär påverkan i samband med byggnadsarbetenas bedrivande samt synnerligen liten, om ens någon, negativ påverkan på lång sikt.

Sökanden anser det motiverat att den vattenmängd som opåverkat rinner förbi kraftverksdammen bör kunna nyttjas för produktion av elkraft, allt i syfte att positivt bidra till Transtrands sockens välstånd.

Iståndsättning av kraftverksdammen säkerställer framtida åtkomst till Öjholmen, från vilken merparten av fisket vid Ejforsen bedrives. Vidare skapas möjligheter att utveckla fisketurism genom anordnande av exempelvis vindskydd, fiskecamp m.m. Återupptagande av driften av Ejforsens kraftverk har ett starkt stöd lokalt och bidrar till ökade sysselsättningar och livskraft i bygden.

Vattenområdet Västerdalälven uppströms Hummelforsen är upptaget i 4 kap 6 § miljöbalken, varför utbyggnad av nya vattenkraftverk i Fuluälven i princip inte är tillåtligt. Med hänvisning till bestämmelsens sista stycke får dock åtgärder vidtagas som endast innebär obetydlig miljöpåverkan. Sökanden gör bedömningen att ombyggnaden och återupptagandet av kraftverksdriften kan genomföras med i verklig mening obetydlig miljöpåverkan. Någon obligatorisk tillåtlighetsprövning av regeringen är inte föreskriven för nu aktuell ombyggnad.

Ejforsen och Fuluälven ingår i område som föreslagits som s.k. Natura 2000-område. Enligt de regler som gäller för Natura 2000-områden är befintlig anläggning med nuvarande vattenföringsförhållanden förenlig med Natura 2000-förordnandet.

Vad som nu skall bedömas enligt 7 kapmiljöbalken är om en betydande påverkan på Natura 2000-området är sannolik till följd av förändringarna som ombyggnaden och återupptagandet av driften av kraftverket innebär. Sökanden gör bedömningen att påverkan inte kan betraktas som betydande och att ombyggnaden och återupptagandet av kraftverksdriften således kan genomföras utan att förnärma Natura 2000-förordnandet. Någon tillåtlighetsprövning enligt 7 kap 28 § miljöbalken kan rimligen inte erfordras. Skulle å andra sidan bedömningen göras att ansökt förslag innebär betydande påverkan, erfordras även tillstånd enligt 7 kap 28 a och b §§ miljöbalken. Planerad verksamhet skadar inte livsmiljö som skyddas genom förordnandet och ej heller försvårar skyddade arters bevarande på betydande sätt. Tillstånd kan därför lämnas enligt nyss nämnda paragrafer.

Planerad ombyggnad

Befintliga rester av tröskeln i Fuluälven, som utgörs av en träkonstruktion delvis stabiliserad av sten i en s.k. stenkista, bibehålles i befintligt utförande.

Kanalintaget, som idag består av en betongkonstruktion med två öppningar med en fri bredd på 2,97 m och tröskelnivå +399,04, rustas upp eller förnyas med bibehållande av den fria bredden och tröskelnivån. Kanalintaget förses med maskinell lucka för automatisk drift.

Tilloppskanalen, som är cirka 130 m lång och har en area om 3-5 m2, bibehålls oförändrad. Även kanalens botten bibehålls oförändrad.

Kraftstationsdammen bibehålls i befintligt skick men rustas upp i erforderlig omfattning. Dammkrönet hos fyllningsdammen uppjusteras till +400,80 på hela sin längd. Bräddutskovet i höger del av fyllningsdammen bibehålls i nuvarande utformning trots att det inte behövs för normal drift med planerad nivåautomatik.

Intaget till kraftstationen förses med en ny luckkonstruktion och intagsgaller med ett fritt avstånd mellan grindjärnen på 40 mm. Kraftstationen, som anläggs på samma plats som den förutvarande, utrustas med en dubbelreglerande turbin med löphjul av Kaplantyp och tillhörande generator. Turbinens nominella slukförmåga planeras till 5 m3/s.

Från sugrörsutloppet och till älvfåran nyttjas befintlig utloppskanal som vattenväg. Kanalen är 150-200 m lång och har en area om 7-8 m2.

Byggnadsarbetenas bedrivande

Arbetena inleds med att befintlig damm vid kanalintaget byggs om. För att utföra detta arbete erfordras att en arbetsväg anläggs längs dämningsorådets vänstra strand. Arbetet med kanalintaget och tilloppskanalen sker i torrhet bakom en fångdamm av jordmassor som läggs ut i lugnvatten vid tilloppskanalens uppströmsände. När tilloppskanalen är torrlagd utförs också justering av krön och slänter på fyllningsdammen.

För arbetena med kraftstationens grundläggning fordras torrläggning av området omedelbart nedströms kraftstationsdammen. En fångdamm av jordmassor läggs därför ut i lugnvatten vid utloppskanalens uppströmsände.

Röjning av ung skog och sly behöver ske i någon omfattning liksom avverkning av enstaka träd, bl.a. på dammanslutningarna. Vidare erfordras byggandet av en tillfartsväg till intaget. Den utnyttjar delvis befintlig kraftledningsgata.

Den grumling som uppkommer vid arbeten med fångdammarna blir ytterst begränsad dels genom att fångdammarna är små, dels genom att de läggs ut och schaktas bort i lugnvatten.

Fiskeintresset bedöms inte påverkas negativt av byggnadsarbetena. Skulle mot förmodan tillfällig störning uppkomma kan den kompenseras genom fiskvårdande åtgärder i samråd med fiskevårdsområdesföreningen.

Arbetstiden för samtliga byggnadsarbeten beräknas till sex månader.

Sammantaget görs bedömningen att inverkan av byggnadsarbeten blir av mycket liten omfattning.

Vattenhushållning och hydrologi

Fuluälven saknar regleringsmagasin av betydelse uppströms Ejforsen. Den vattenvolym som tröskeln i Fuluälven dämmer upp är obetydlig och inte möjlig att använda för vattenreglering. Vattenföringen vid Ejforsen är således oreglerad.

Under den tid Ejforsens kraftverk var i drift avleddes från Fuluälven en vattenmängd något större än kraftstationens slukförmåga. Orsaken till att en större vattenföring avleddes var att man inte hade någon nivåautomatik. Man höll således nivån vid kraftstationsdammen genom att använda bräddutskovet i höger fyllningsdamm. Vid de tillfällen då vattenföringen i Fuluälven översteg kraftverkets behov bräddades vatten över tröskeln. Under de perioder då vattenföringen var lägre än slukförmågan avleddes hela vattenmängden till kraftstationen.

Medelvattenföringen i Fuluälven vid Ejforsen är 14,7 m3/s och lägsta lågvattenföring 1,7 m3/s. Kännetecknande för vattendrag i regionen är relativt låga vattenföringar vintertid jämte kraftiga vår- och försommarflöden. Under våren och sommaren 2004 har fördelningen av vattenföringen analyserats med hjälp av fältmätningar. Analysen visar att vattenföringen fördelar sig enligt följande.

Total vatten- Vattenföring i Vattenföring i Andel vattenföring iföring (m3/s) Ejforsen (m3/s) sidofåran (m3/s) sidofåran (%) 1,7 (LLQ) 0,6 1,1 65 2,9 (MLQ) 1,3 1,6 55 5 2,7 2,3 46 10 6,5 3,5 35 14,7 (MQ) 10,3 4,4 30 20 15,0 5,0 25 30 24,3 5,7 19 50 43,5 6,5 13

Det nya kraftverket skall drivas som strömkraftverk eftersom vattenföringen i Fuluälven är helt oreglerad. Den naturliga vattenföringen i älven fördelas mellan forsen och anläggningen på i princip samma sätt som nu sker. Utbyggnaden av kraftverket medför ingen förändring. Kraftverket kan utnyttja vattenföringar upp till 5 m3/s. Vid vattenföringar mindre än 20 m3/s kan inte kraftverkets nominella slukförmåga (5 m3/s) utnyttjas eftersom tilloppskanalens dimensioner då begränsar vattenframledningen. Vattenföringens fördelning mellan forsen och kraftverket framgår av följande tabell.

Total vattenföring Vattenföring i Vattenföring i(m3/s) Ejforsen (m3/s) kraftverket (m3/s)>20 Vattenföringen -5,0 5,015,0 10,5 4,510,0 6,5 3,55,0 2,7 2,33,0 1,4 1,62,6 1,2 1,4<2,6 Hela vattenföringen 0

Således kommer vid vattenföringar mindre än cirka 2,6 m3/s hela vattenföringen att släppas i forsen eftersom den vattenmängd som då leds in via tilloppskanalen är för liten föra att driva kraftverket. Detta förhållande kommer att råda under cirka 20 dagar per år.

När vattenföringen i Fuluälven är större än cirka 20 m3/s eller mindre än cirka 2,6 m3/s kommer inledningen av vatten till kraftverket att regleras med en automatikfunktion som styr luckan i kanalintaget. Automatikfunktionen kommer att erhålla uppgift om vattennivån i kraftstationsdammen och när vattenståndet där tenderar att gå över nivån +400,20 stryps vattenföringen i tilloppskanalen så att den inte blir större än vad kraftverket förmår sluka. Vid låga vattenföringar som inte förmår driva kraftverket kommer luckan att stängas så att i princip hela vattenföringen avbördas i Ejforsen.

Vid fel som stoppar kraftverket kommer automatikfunktionen att stänga luckan så att tillflödet till kraftstationsdammen upphör.

Strömfallsfastighet, mark för anläggningar och byggnadsarbeten

Sökanden förvaltar Södra Brändan s:9 inom vilken fastighet delar av utloppskanalen är belägen. Maskinstation och kraftverksdamm ligger inom fastigheten X 3:5. Tilloppskanalen och tröskeln i ån berör X 3:4, 3:15 och 9:3.

Någon lämpligt bildad strömfallsfastighet finns inte sedan tidigare, varför ianspråktagande av mark från berörda fastigheter erfordras.

En strömfallsfastighet bör om möjligt omfatta anläggningsdelar och tillfartsmöjligheter. Sökanden avser att nå frivilliga uppgörelser med berörda markägare. Reservationsvis yrkas tvångsrätt att för strömfallsfastighet ianspråktaga de delar av fastigheterna som ingår i byggnadsområdet.

Med hänsyn till nyssnämnda avsikt att söka överenskommelse med fastighetsägarna redovisas inte här ett detaljerat ersättningsförslag. Totalt rör det sig om cirka 2,82 hektar mark och vattenområde varav cirka 1,37 hektar mark. Med användande av ett schablonvärde om 5 000 kr per hektar frånsett rotstående skog, uppgår markvärdet till cirka 10 000 kr.

Miljökonsekvenser

Byggnadsskedet ger med nödvändighet viss påverkan på miljön. Effekterna är dock över lag temporära. Viss påverkan på naturmiljön uppkommer också genom tillfartsväg till intagsdammen m.m.

Ejforsens kraftverk med befintliga vattenvägar är sedan lång tid ett naturligt inslag i miljön på platsen. Utbyggnadsplanerna baseras på att den anläggning som varit i drift och som i stora delar finns kvar kan nyttjas samt att det driftsätt används som tillämpats vid tidigare drift. Någon minskning av vattenföringen i Fuluälven (huvudfåran) jämfört med nuvarande förhållanden uppkommer inte i något driftskede.

Ett återupptagande av elkraftproduktionen kommer även fortsättningsvis att innebära ett vandringshinder för fisk som vandrar uppströms via utloppskanalen. Planerade åtgärder påverkar inte vandringsmöjligheterna för fisk i huvudfåran.

Åtgärderna kommer inte att innebära någon förändrad påverkan på den kring uppdämningen och i åfåran befintliga vegetationen, naturvärden och det rörliga friluftslivet.

Ejforsens kraftverk avses byggas som ett strömkraftverk vilket innebär att enbart det framrinnande vattnet kommer att passera genom turbinen. Således kommer det i nu aktuellt vattenföretag inte att förekomma någon korttidsreglering utan en jämn nivå kommer att hållas i kraftverksdammen. Uppströms grunddammen kommer dock naturliga fluktuationer att ske.

Miljökonsekvensprocessen

Inledande samråd har hållits med myndigheter och närboende. Efter länsstyrelsens beslut avseende betydande miljöpåverkan har utökat samråd hållits.

Hänsynsreglerna

Sökandens verksamhet har berörts ovan. Erfarenheter och kunskap om förvaltning av gemensamt ägda naturresurser finns sedan gammalt. I erforderliga delar har engagerats konsulter med mångårig erfarenhet av respektive ämnesområde. Sökanden har goda förutsättningar att driva ett lokalt ägt minikraftverk vars avkastning kvarstannar i bygden.

Utformningen av ombyggnadsförslaget är gjord med hänsyn till såväl bevarandeintressen som hänsyn till de lokala naturförhållandena. Arbetet sker även i samklang med statsmakternas intensioner att tillgodogöra förnybar svensk energi samtidigt som inverkan på miljön och luftföroreningar från fossil elproduktion begränsas. De skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som iakttages är väl anpassade till lokala skyddsintressen.

Ombyggnaden av kraftverket sker efter god och väl etablerad teknik.

Lokaliseringen av Ejforsens kraftverk är given med hänsyn till fallhöjdens placering. Ett fortsatt utnyttjande av vattenkraften skall också ses som ett mått av hushållning i enlighet med miljöbalkens mål.

Vad avser krav på återanvändning och återvinning må noteras att utnyttjandet av befintliga anläggningsdelar är just återanvändning.

Produktvalsprincipen kommer så långt möjligt tillämpas i samband med upphandling samt utförande av byggnadsarbeten.

Planfrågor m.m.

Någon detaljplan eller områdesbestämmelse för området finns inte fastställda. Som nämnts är vattendraget i princip undantaget från vattenkraftutbyggnad. Därtill är Fuluälven föreslagen som Natura 2000-område.

I kommunens översiktsplan anges bl.a. att byggande av vattenkraft i området kräver en särskilt noggrann prövning.

Tillåtlighet

Ombyggnaden av Ejforsens kraftverk strider inte mot allmänna planeringssynpunkter eller fastställda planer. Förslaget till ombyggnad är utformat på sådant sätt att miljöpåverkan jämfört med nuvarande förhållanden blir obetydlig varför åtgärderna är förenliga med aktuella bestämmelser om riksintresse ävensom föreslaget förordnande av Fuluälven som Natura 2000-område i nämnvärd utsträckning.

Ombyggnaden av kraftverket beräknas uppgå till cirka 6,9 miljoner kronor. Årskostnaden för drift, underhåll och avskrivning kan beräknas till cirka 3,8 miljoner kronor. Företaget är ekonomiskt fördelaktigt. Något hinder mot tillstånd föreligger inte. Något skäl till jämkning utöver de försiktighetsmått och anpassningar som föreslagits föreligger inte.

HÖJDSYSTEM

I detta mål angivna höjder hänför sig till rikets system RH 70. Huvudfixpunkt med höjden + 407,282 redovisas i bilaga A:2 till den tekniska beskrivningen.

YTTRANDEN M.M.

Övre Västerdalarnas Naturskyddsförening

Kraftverksplanerna utgör ett mycket allvarligt hot mot nationella och vitala naturvårdsintressen. Betydelsen av att få till stånd en utbyggnad är inte i första hand energiutvinningen, utan att syftet är strategiskt, att skada bevarandevärdena genom ett ingrepp i ett lagskyddat källflöde till Västerdalälven. Malungs kommun har alltid avvisat alla kraftverksplaner i Västerdalälven sedan 1970-talets början och i fallet Ejforsen sedan 1982. Senast 1997 avslog Malungs kommuns fullmäktige enhälligt en motion om utbyggnad. Övre Västerdalskretsen av Svenska Naturskyddsföreningen, SNF, vill upplysa domstolen om att Malungs kommun liksom SNF var initiativtagare till Hälla naturreservat som invigdes av landshövdingen 1994. Av reservatsbestämmelserna framgår att det tillkommit för att skydda områdets dokumenterat höga naturvärden och att bestämmelserna är riktade mot skogsbruk och vattenkraftsutbyggnad. En utbyggnad skulle skada främst ett av Sveriges bästa strömfiskevatten och även övre Västerdalälven, det vattenområde där Hälla ligger närmast och direkt anknyter till Fuluälven.

Att, som sökanden påstår, en lagligförklaring och en bortledning av Fuluälvens vatten, så när som en minitappning vintertid om 600 liter per sekund, ryms inom bestämmelsen i 4 kap 6 § 3 stycket miljöbalken är orimligt och felaktigt. Om myndigheter och domstolar mot förmodan skulle godta sökandens påstående att utbyggnad innebär endast en ”obetydlig miljöpåverkan” så vore det att allvarligt bidra till en förflackning av ordet obetydlig i svenska språket. Utöver lagskyddet i miljöbalken vill SNF även framhålla att hinder, i motsats till vad sökanden påstår, föreligger genom att projektet Ejforsens kraftverk strider mot allmänna planeringspunkter enligt 3 kap 1 § vattenlagen (1983:291). Bl.a. i form av Malungs kommuns energiplan från 1982 och översiktsplanen från 1990. Lagliga förutsättningar finns inte för att tillåta detta kraftverksbygge.

När regeringen i mars 2005 vid sin tillåtlighetsprövning fann att en lagligförklaring enligt ansökan var olaglig trodde de flesta att en mer än 25-årig strid om Ejforsen var över. Tyvärr visade sig detta vara fel. Att några månader efter att landets regering och statens myndigheter så tydligt avvisat utbyggnadsplanerna som olagliga åter ta upp ärendet visar en brist på respekt för lag och rätt.

Att i efterhand genom en lagligförklaring godta de ingrepp med tillhörande vattenbortledning från Ejforsen som tidigare skett utan vederbörliga tillstånd och som då skulle få fortsätta kan inte accepteras.

Den ekologiska grundsyn som gjort att riksdagen i lag beslutat att hela Västerdalälvens vattenområde uppströms Hummelforsen ska vara skyddat går ej att bortse ifrån. Staten håller också på att ta fram en särskilt bevarandeplan för området och det kommer att bli ett ännu starkare skydd genom Natura 2000-förordnandet.

Att den justerade ansökan om tillstånd vilar på en redan föråldrad kalkyl om framtida ersättning från elcertifikat medför sannolikt dessutom att även de ekonomiska förutsättningarna saknas för att nyuppföra och driva Ejforsens kraftverk.

I sammanfattningen anser Övre Västerdalarnas Naturskyddsförening att inget nytt i det justerade förslaget till lagligförklaring ger anledning till en omprövning av tidigare ställningstagande. Tvärtom finns det starka skäl att avvisa ansökan från fortsatt handläggning.

Kammarkollegiet

Tillstånd

Kammarkollegiet bestrider att begärt tillstånd meddelas sökanden.

Den sökta verksamheten skulle, genom den maskinella luckan i kanalintaget, innebära en negativ påverkan på den naturliga vattenföringen. Vidare skulle skador uppstå på fiskbeståndet i och med att en del fiskar dör i turbinen. Slutligen skulle den grumling som uppstår under byggtiden påverka det biologiska livet.

Enligt 4 kap 6 § miljöbalken får vattenkraftverk inte utföras i Västerdalälven uppströms Hummelforsen. Undantaget omfattar även älvens bi- och källflöden. Fuluälven är ett källflöde till Västerdalälven.

I propositionen 1985/86:3 ”Lag om hushållning med naturresurser m.m.”, redovisas förslag till förbud mot vattenkraftutbyggnad i de älvar och älvsträckor som enligt riksdagens beslut är undantagna från vattenkraftutbyggnad. Huvudprincipen är att ett totalt utbyggnadsförbud råder i dessa utpekade vattendrag. I älvar och älvsträckor där det redan finns vattenkraftanläggningar bör dock ett undantag från utbyggnad inte innebära att smärre åtgärder som hänför sig till exempelvis redan företagen reglering helt skall förhindras. Ersättningsbyggnader, ombyggnader och effektiviseringar bör kunna tillåtas om de har endast obetydlig miljöpåverkan. d.v.s. om åtgärderna endast i ringa utsträckning påverkar de bevarandevärden som utgjort motiv för att älven eller älvsträckan skall undantas från vattenkraftutbyggnad.

Enligt Kammarkollegiet kan sökt verksamhet inte omfattas av något undantag enligt 4 kap 6 § 3 stycket miljöbalken. Någon befintlig vattenkraftanläggning som kan bli föremål för ombyggnadsåtgärder eller effektivisering finns inte. Kollegiets uppfattning stöds av Länsstyrelsens i Dalarna ”Bevarandeplan för Natura 2000 SEO620016 Fuluälven” där länsstyrelsen uttalar att ”Vid Edforsen finns rester efter ett tidigare strömkraftverk. Dessa lämningar innebär varken dämning eller vandringshinder”. Kammarkollegiet noterar att även sökanden i ansökan uttrycker en liknande åsikt. Där uttalas att ”Nuvarande förhållanden för bedömas som ett väletablerat naturtillstånd som blivit uppskattat och skyddsvärt”.

Sökanden har rubricerat saken som en ombyggnad och återupptagande av drift av en kraftstation. Enligt Kammarkollegiet kan det som idag återstår av kraftverksanläggningen närmast betraktas som övergivna rester som inte kan bli föremål för en ombyggnad i ordets egentliga bemärkelse, än mindre en effektivisering. Berört område ingår i ett Natura 2000-område vilket visar att man betraktar vattendraget inklusive kraftverkskanalen som en mer eller mindre opåverkad naturtyp. För utpekade områden skall Sverige vidta de åtgärder som behövs för att bevara naturtypen.

Lagligförklaring

Ansökan omfattar även lagligförklaring av befintlig anläggning vid Ejforsen. Enligt ansökan upphörde driften av Ejforsens kraftverk 1978. Då nedmonterades kraftstationsbyggnaden samt mekanisk och elektrisk utrustning. Vidare avlägsnades anläggningens rörliga utskovsdetaljer. Det har nu gått 26 år sedan dess. Enligt rättsfallet NJA 1984 s 790 ansågs företaget övergivet då det inte utnyttjats under 55 år. Med miljöbalkens införande är det dock uppenbart att synsättet beträffande ett tillstånds giltighet i tiden ändrats radikalt. Under vissa förutsättningar kan ett tillstånd när som helst upphävas, begränsas eller omprövas. Alla tillstånd kan omprövas efter 10 år. Enligt den tidigare gällande vattenlagen kunde villkor omprövas efter 10-30 år. Själva tillståndet kunde överhuvudtaget inte omprövas. Kollegiets uppfattning är att man idag kan hävda att ett företag är övergivet som inte utnyttjats under 26 år. Då anläggningen saknar tillstånd blir det här inte fråga om att det är tillståndet som förverkas utan det är själva rättigheten att ha kvar anläggningen som förverkas. En lagligförklaring av kvarvarande rester av anläggningen är enligt kollegiets mening inte möjlig.

Malungs Fiskevårdsområdesförening

Allt sedan nya kraftverksplaner blev kända under 70-talet har fiskevårdsområdena runt Västerdalälvens dalgång samarbetat mot kraftverksplanerna, varhelst de dykt upp. Transtrands Fiskevårdsområdesförening har inte utgjort något undantag. Tvärtom var det så att det var fiskarna och den dåvarande ledningen för Transtrands Fiskevårdsområdesförening som tog initiativet till att den havererade kraftstationen så småningom revs ut och att området skulle återställas så långt som möjligt. Ägarna till Transtrands Fiskevårdsområdesförening, dvs. Transtrands Besparingsskog, har dock efter denna erfarenhet sett till att få en mer kraftverksvänlig ledning för fiskevårdsområdesföreningen som medverkar istället för att motverka kraftverksplaner.

Sökanden påstår i den reviderade ansökan att vattnet fördelar sig ”naturligt” (s 1) och att ”Nuvarande förhållanden får bedömas som ett väletablerat naturtillstånd som blivit uppskattat och skyddsvärt” (s 2). Sökandens påståenden blir inte mer trovärdigt av att man citerar Naturvårdsverkets yttrande i sammanhanget. Sanningshalten i påståendet faller samman när man studerar tabellen på s 2. Mellan en fjärdedel och hälften av vattnet skulle tas från älven vid en vattenföring mellan 20 m3/s och 2,9 m3/s. Sämst och därmed värst för fisket och bottenfaunan skulle det bli vid en vattenföring om 2,6 m3/s i älven. Då skulle vattenföringen i Ejforsen hamna under lägsta vattenföring som uppges till 1,7 m3/s (LLQ) med ytterligare 0,5 m3/s ned till 1,2 m3/s.

Malungs Fiskevårdsområdesförening tror inte att projektet är ekonomiskt bärkraftigt. Sökandens kalkyl bygger ju till en betydande del på ersättningar från elcertifikat. En subvention som kommer att bortfalla. Malungs Fiskevårdsområdesförening anser inte att anläggandet av en ny kraftstation och en lagligförklaring i övrigt enligt den reviderade ansökan innebärande bortledning av ibland så mycket som hälften av Fuluälvens vatten från Ejforsen är fråga om en obetydlig miljöpåverkan enligt miljöbalken. Sökandens ansökan bör därför avslås.

Svenska Naturskyddsföreningen

Svenska Naturskyddsföreningen, SNF, har under mycket låg tid verkat för att naturvärdena i strömmande vatten ska bevaras eller, där så är möjligt, återskapas. Genom utbyggnaden av vattenkraften och annan exploatering i strömmande vatten har många älvekosystem antingen helt förstörts eller skadats allvarligt, vilket har lett till mycket stora negativa konsekvenser för många strömvattenlevande organismer. Det är därför mycket angeläget att dels skydda de få vattendrag som ännu finns kvar i någorlunda ostört skick, dels i så stor utsträckning som möjligt restaurera påverkade vattendrag. Detta poängteras i de av riksdagen beslutade nationella miljömålen.

Vid sidan av de fyra stora nationalälvarna är endast ett mindre antal fritt strömmande vattensträckor bevarade, numera med stöd av miljöbalken. Riksdagen har beslutat om ett nationellt planeringsmål för vattenkraftens bidrag till energiförsörjningen, senast bekräftat i 1997 års uppgörelse om de energipolitiska riktlinjerna (prop. 2001/02:143). Detta mål är i huvudsak uppnått. SNF anser därför att inga nya vattenkraftföretag bör tillåtas, endast ombyggnader och effektiviseringar som inte skadar den biologiska mångfalden.

Fuluälven är ett av källflödena till Västerdalälven och skyddas därmed från vattenkraftutbyggnad enligt 4 kap 6 § miljöbalken. Endast vattenverksamhet som orsakar endast obetydlig miljöpåverkan kan tillåtas. SNF bedömer att den planerade utbyggnaden skulle innebära en betydande miljöpåverkan på ekosystemet om Ejforsens vatten tilläts att nästan helt bortledas till en ny kraftstation under en stor del av året. Endast en mycket låg minimitappning skulle garanteras under fem vintermånader, vilket skulle förvandla forsen till en rännil. SNF anser därför att ansökan skall avslås.

Länsstyrelsen i Dalarnas län

Sammanfattning

Länsstyrelsen anser att de sökta åtgärderna strider mot 4 kap 6 § miljöbalken och inte är förenliga med syftet och bevarandemålen för Natura 2000-området. Ansökan bör därför avslås i sin helhet.

Bedömning

Ejforsen i Fuluälven omfattas av 4 kap 6 § första stycket miljöbalken. Älvar och vattenområden med käll- och biflöden som omfattas av bestämmelsen ska skyddas mot åtgärder för kraftverksändamål.

Ansökan avser lagligförklaring av befintlig anläggning vid Ejforsens kraftverk i Fuluälven, samt tillstånd att bygga om och på nytt driva kraftverk.

I 4 kap 6 § första stycket miljöbalken finns angivet i vilka vattenområden som vattenkraftverk m.m. inte får utföras. Vad gäller Dalälven finns Västerdalälven uppströms Hummelforsen angiven. Sedan 2002 är dessutom aktuell del av älven Natura 2000-område och omfattas av det skydd som finns i 7 kap 28 § miljöbalken.

Definitionen enligt Natura 2000 för den naturtyp som älven utgör, är ett mer eller mindre naturligt vattendrag. Höga naturvärden i och i anslutning till sjöar och vattendrag är ofta kopplade till naturlig vattendynamik och opåverkad omgivning. Syftet och målsättningen med Natura 2000-området är att bibehålla eller uppnå ett långsiktigt bevarande av naturtypen och de arter som är knutna till denna. Vid värderingen av Fuluälvens bevarandestatus inkluderas förhållandena i vattendraget inom hela Natura 2000-området samt även biflöden.

Ett av bevarandemålen är att bibehålla eller förbättra förhållanden avseende vattenföring och flödesdynamik i Fuluälvens vattensystem. Habitatdirektivet anger att medlemsstaterna ska bibehålla och återställa utpekade livsmiljöer, samt sträva efter att göra dessa miljöer mer ekologiskt sammanhängande.

Fuluälven är sedan länge känd för sitt rika fiske och utgör en av de få kvarvarande oreglerade älvar som finns i länet. Den och dess biflöden hyser bl.a. lokaler för flodpärlmussla. Dessa värden har utgjort värderingsgrunden för att Västerdalälven med dess biflöden skyddats med naturresurslagen och numera med miljöbalken. Dess höga naturvården och höga värden för friluftslivet har också manifesterats i Malungs kommuns översiktsplan. Den anger att inga exploateringsföretag bör tillåtas i området och att om önskemål om utbyggnad för kraftändamål förs fram erfordras en särskilt noggrann prövning och endast kraftföretag som får obetydlig påverkan kan komma ifråga. Länsstyrelsen anser därför att hinder finns från allmän planeringssynpunkt till att bevilja sökanden tillstånd att uppföra kraftverk i Fuluälven. Det är av yttersta vikt att Västerdalälven med dess biflöden får bibehålla helheten och att naturvärdena inte utsätts för fragmentering genom exploatering av enstaka fallhöjder.

Med anledning av den tid som förflutit sedan kraftverket var i drift anser länsstyrelsen att ett nytt naturtillstånd kan anses ha inträtt på platsen då de hydrologiska och biologiska förhållandena till viss del återgått till ett mer naturligt tillstånd. Det flödesmönster som nu råder i Ejforsen och kraftverkskanalen är förändrade till det bättre jämfört med de förhållanden som rådde när kraftverket var i drift.

Möjligheterna att tillämpa undantagsbestämmelsen i 4 kap 6 § tredje stycket miljöbalken avser endast vattenverksamhet som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan. Enligt förarbetena bör tillstånd enligt undantagsbestämmelsen kunna lämnas för smärre åtgärder som hänför sig till redan företagen utbyggnad, t.ex. ersättningsbyggnader till befintligt kraftverk och ombyggnader eller effektiviseringar. Förutsättningen är att inverkan på naturmiljön inte ökar i nämnvärd omfattning. På den aktuella platsen återstår endast rester av ett tidigare kraftverk. Kraftverket som inte varit i drift sedan 1978 saknade tillstånd. Länsstyrelsen anser att inverkan på naturmiljön om de sökta åtgärderna genomförs är alltför stor för att undantaget i 4 kap 6 § tredje stycket miljöbalken skall vara tillämpbart. En lagligförklaring av kvarsvarande rester av anläggningen bör enligt länsstyrelsens mening inte komma till stånd.

Om miljödomstolen skulle bevilja tillstånd till sökt verksamhet får detta inte hindra att biotopförbättrande åtgärder vidtas i huvudfåran.

Älvräddarnas Samorganisation

Älvräddarnas Samorganisation anser att detta kraftverksprojekt är det mest kontroversiella som aktualiserats sedan 1960-talet, eftersom ansökan avser anläggandet av en kraftstation i ett lagskyddat källflöde till en av Sveriges huvudälvar, vilket gör det unikt. Det justerade förslaget som nu är i fråga innebär fortfarande att en ny kraftstation ska anläggas. Det har aldrig varit statsmakternas avsikt att genom förbud först skydda vattendrag mot utbyggnad för att sedan i efterhand tillåta utbyggnad.

Regeringsrätten har i en genomgång av prövade ärenden i skyddade älvar funnit, att rättspraxis visar att rättstillämpningen varit mycket strikt. Det har visat sig omöjligt att få tillstånd till kraftverksbyggen även där det i en del fall tidigare förekommit reglering som i Vistån (Piteälven) eller som i biflödet Teurajoki (Kalixälven) där det fanns en befintlig flottningsdamm. Lagstiftningen har alltså tillämpats helt i överensstämmelse med vad lagstiftarna avsett. I detta avseende anses införandet av miljöbalken inte innebära något nytt.

Att lagligförklara resterna av en sedan 27 år nedlagd och övergiven anläggning vore inte i överensstämmelse med tidigare rättsfall, vilket Kammarkollegiet tidigare påtalat i detta mål. Att genom lagligförklaring tillåta vattenöverledning (vattenbortledning) enligt ansökan till en ny kraftstation vid Ejforsen strider därmed mot 4 kap 6 § första stycket miljöbalken.

Ett tillstånd till en utbyggnad i ett källflöde till Dalälven vore lika oförenligt med lagens bestämmelser om skydd, som om ansökan gällt ett motsvarande källflöde till Kalixälven.

Som ett Natura 2000-område ingår Ejforsen som ett särskilt skydds- eller bevarandevärt område enligt 7 kap 28 § miljöbalken. Området har bevisligen genom lagskyddet enligt 4 kap 6 § miljöbalken ett väsentligt allmänintresse. Den lilla energiproduktion som skulle kunna utvinnas utgör ingen svårighet att producera på annat sätt. Däremot saknas tvingande orsaker till att gå emot allmänintresset. Den bästa långsiktiga hushållningen med mark och vatten har redan bedömts och gjorts för området av lagstiftarna. Från Älvräddarnas sida vill vi åter hänvisa till den rapport som SwedPower AB framtagit på uppdrag av Malungs Elverk år 2001. Det är betitlad ”Utrivning av dammar vid Ejforsen i Fulan Västerdalälven i Malungs kommun” och till rapporten finns ett utarbetat förslag med en miljökonsekvensbeskrivning.

Regeringen har efter sitt beslut den 17 mars 2005 i ett svar på en fråga i riksdagen den 23 mars 2005 till Lennart Fremling (fp) gett ett tydligt besked om att något kraftverksbygge i Ejforsenområdet inte kommer att tillåtas. I stället har Länsstyrelsen i Dalarna getts i uppdrag att till Naturvårdsverket redovisa hur skyddet av området som ett Natura 2000-område ska säkerställas.

En annan grund till varför det ändrade förslaget rimligen inte heller är tillåtligt vid en prövning är ekonomin. Genom att elcertifikaten till minikraftverk ska försvinna så saknas de ekonomiska förutsättningarna för projektet.

Ansökan skall således avslås av miljödomstolen.

Kommittén Rädda Västerdalälven

I ett justerat förslag söker Transtrands Besparingsskog på nytt om tillstånd till en utbyggnad av Ejforsen. Skillnaden mot det förra utbyggnadsförslaget är i det senaste att en föreslagen dammarm över älven skulle, i vart fall för närvarande, utgå. Den starka kritik som det förra förslaget möttes av hoppas sökanden att man nu ska kunna bortse från.

Att angelägenhetsgraden från kraftindustrin för projektet Ejforsen är mycket stor behöver man inte betvivla. I 25 års tid har frågan om ett nytt kraftverk vid Ejforsen stötts och blötts, men en ansökan till domstol har tidigare alltid förhindrats när Malungs kommun som huvudman för Malungs Elverk stoppat planerna.

Redan i november 1973, när den Sehlstedtska utredningen besökte Västerdalälven och Hällaområdet, uttalade Storas dåvarande kraftdirektör Thorild Persson (bl.a. ansvarig för Trängsletmagasinet och utbyggnaden av Österdalälven) att ”får vi inte bygga Hällamagasinet så börjar vi i älven någon annanstans”.

Vi som levt och har historien levande vet att så skedde. Stora projekterade genom Vesterdalelfvens Kraft AB för en total utbyggnad av Västerdalälvens forsar i Vansbro och Gagnefs kommuner, innan riksdagen genom ett särskilt beslut inom den fysiska riksplaneringen stoppade planerna i december 1979.

Att Kommittén Rädda Västerdalälven, som bildades 1968 i de tre Västerdalskommunerna, finner grundad anledning till oro för älvens framtid beror på att kraftindustrin trots regerings avslag så ihärdigt vidhåller sin önskan att få tillstånd till en utbyggnad.

Ett ekonomiskt dåligt projekt (bortfallet av elcertifikat) skulle på några års sikt kunna förbättras inom föreskriven byggtid för ett tillstånd. Detta genom t.ex. att en ansökan inlämnades under tiden med önskemål om att få ta i anspråk den nedlagda flottningsdammen uppströms vid Fulusjön. ”Allt i syfte” för att kunna reglera älvens flöde och därmed bidra till ökad kraftproduktion och en förbättrad lönsamhet för Ejforsens kraftverk. När utbyggnaden och regleringen vore ett faktum finns inget som hindrar att på nytt i efterhand pröva möjligheten att få tillstånd till en utbyggnad enligt ursprungsförslaget i detta mål.

Det ena ingreppet kan så att säga bana väg för det andra.

Enligt Kommittén Rädda Västerdalälven finns det minst två skäl till varför kraftindustrin så envist sökt att få till stånd en prövning och ett tillstånd till en utbyggnad av Ejforsens kraftverk:

- att Ejforsen som ett pilotprojekt är ett test på viljan hos myndigheterna och tillståndsprövande domstolar och regeringen att hävda 4 kap 6 § miljöbalken

- att det viktigaste med projektet Ejforsen inte är kraftnyttan och avkastningen på satsat kapital, utan det centrala är att få ett tillstånd till bortledningen av Ejforsen. Därmed skulle ett strategiskt mål, att få in en fot i den mot vattenkraftutbyggnad skyddade Västerdalälven, vara uppnått.

Om denna utbyggnad skulle bli möjlig, som ovan skisserats, med hänvisning till undantagsregeln om obetydlig miljöpåverkan, så skulle älvens skyddsvärde i framtiden kunna försvagas och därmed på sikt öppna för en total utbyggnad. Lagar kan som bekant ändras och kraftindustrin arbetar långsiktigt.

Sammanfattningsvis vill Kommittén Rädda Västerdalälven understryka vikten av att vattenkraftsprojektet ses i ett vidare sammanhang och att hinder finns mot en bortledning av en betydande mängd vatten, vissa tider mer än 50 % från Fuluälven till en ny kraftstation:

- dels enligt 4 kap 6 § första stycket miljöbalken

- dels vid prövning enligt miljöbalkens 7 kap 28 § eftersom Ejforsen är ett Natura 2000-område

- dels torde ekonomiska hinder föreligga mot projektet genom att 40 % av intäkterna genom elcertifikatens avskaffande aldrig kommer att erhållas

- dels att rätten till att ha kvar den nedlagda anläggningen har förfallit.

Eftersom regeringen i sitt beslut den 17 mars 2005 fann att den sökta lagligförklaringen inte var fråga om obetydlig miljöpåverkan enligt lagen, så är frågan om det finns anledning att pröva om den justerade ansökan i detta avseende innebär någon avgörande ändring mot ursprungsförslaget.

Sökandens ansökan skall således avslås. I annat fall bör frågan om tillåtligheten på nytt hänskjutas till regeringen.

Naturvårdsverket

Sammanfattning

Naturvårdsverket motsätter sig att tillstånd meddelas i rubricerat mål.

Då den tidigare verksamheten kan betraktas som avslutad anser Naturvårdsverket att den ansökan som nu lämnats in bör uppfattas som ett uppförande av ett nytt kraftverk.

Enligt 4 kap 6 § miljöbalken får vattenkraftverk inte uppföras i Västerdalälven uppströms Hummelforsen. Detta omfattar såväl älvens biflöden som källflöden. Fuluälven är ett källflöde till Västerdalälven. För att få tillstånd att utföra vattenverksamhet i 4:6-område krävs det att sökande visar att verksamheten endast medför obetydlig miljöpåverkan.

Naturvårdsverket anser att sökanden inte visat att verksamheten kommer att utgöra endast obetydlig påverkan på 4:6-området. Ansökan bör därför avslås. Vidare har sökanden inte inkommit med någon kompletterande miljökonsekvensbeskrivning i samband med den reviderade ansökan, som förändrar Naturvårdsverkets ställningstagande.

Naturvårdsverkets ställningstagande

Skyddat område enligt 4 kap 6 § miljöbalken

Enligt 4 kap 6 § miljöbalken får vattenkraftverk inte uppföras i Västerdalälven uppströms Hummelforsen. Detta omfattar såväl älvens biflöden som källflöden. Fuluälven är ett källflöde till Västerdalälven.

Skyddet mot vattenkraftutbyggnad innebär att den verksamhetsutövare som vill utföra vattenverksamhet i 4:6-område ska visa att verksamheten endast medför obetydlig miljöpåverkan. Sökanden har inte styrkt att verksamheten endast kommer att medföra obetydlig påverkan. Vidare har sökanden inte inkommit med någon kompletterande miljökonsekvensbeskrivning i samband med den reviderande ansökan

Natura 2000

Då Länsstyrelsen i Dalarnas län har bedömt att ett återuppförande av kraftverket i Fuluälven kan antas medföra betydande påverkan på miljön åligger det sökande att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning som beskriver på vilket sätt den planerade verksamheten kan komma att påverka Natura 2000-området. I miljökonsekvensbeskrivningen ska både de direkta och indirekta effekterna på Natura 2000-området beskrivas. Miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en bedömning av hur verksamheten kan komma att påverka området och arterna i sin helhet. Dessutom ska miljökonsekvensbeskrivningen redogöra för hur verksamheten ensam eller tillsammans med andra planerade eller pågående aktiviteter kan komma att inverka på naturtypen på såväl kort som lång sikt. En förhållandevis liten åtgärd kan i praktiken innebära stor påverkan.

Naturvårdsverket anser att bristerna i miljökonsekvensbeskrivningen, exempelvis avsaknaden av undersökningar som beskriver bottenfauna, fiskeförekomster och vegetationen utmed stränderna samt bristerna i samrådsredogörelsen innebär att sökanden inte styrkt att vattenverksamheten inte kan medföra skada på Natura 2000 Fuluälven. Dessutom har sökanden inte presenterat några uppgifter om på vilket sätt Natura 2000-området kommer att påverkas i hela sin utbredning.

Vid en bedömning av påverkan på ett specifikt Natura 2000-område är det länsstyrelsens bevarandeplan som ska ligga till grund för prövningen.

I bevarandeplanen för Natura 2000 Fuluälven står det att planens mål är att främja den naturliga vattenföringen och flödesdynamiken i Fuluälven och dess biflöden . Ingen ny vattenreglering ska tillkomma och regleringsgraden i befintliga regleringsmagasin ska bibehållas på nuvarande nivå eller minska. I bevarandeplanen står det att Länsstyrelsen i Dalarna har för avsikt att, i enlighet med EG:s ramdirektiv för vatten, ta fram ett fördjupat åtgärdsprogram för Fuluälven som bland annat syftar till att förbättra sjöarnas och vattendragens status. I framtiden kan det innebära en omprövning av vattendomar och restaurering av tidigare fysisk påverkan och vandringshinder i vattendragen, enligt bevarandeplanen.

Lagligförklaring

Den ursprungliga kraftverksanläggningen togs i drift 1917. Vid denna tid saknades det regler om prövning av vattenverksamhet som infördes i och med äldre vattenlagen 1918. Den utbyggnad som skedde 1942 kan vid tiden ha varit tillståndspliktig. Naturvårdsverket finner emellertid inte några uppgifter som tyder på att anläggningarna inte skulle ha godkänts vid tiden för dess uppförande. Befintliga anläggningsdelar bör av det skälet kunna i enlighet med sökandens yrkanden. Naturvårdsveket vill dock poängtera att för det fall verksamheten lagligförklaras betyder det inte att ett återupptagande av verksamheten kan tillåtas.

Tillståndsprövning

Då det har gått 28 år sedan vattenkraftverket var i drift och det faktum att regleringsanordningarna är nedmonterade samt att övrig utrustning för elkraftsproduktion också är nedmonterad instämmer Naturvårdsverket med Kammarkollegiet att den tidigare verksamheten bör betraktas som avslutad. Detta innebär att den ansökan som nu lämnats in skall uppfattas som en ny verksamhet vid tillståndsprövningen.

3 kap 1 § miljöbalken

Vidare hänvisar Naturvårdsverket till 3 kap 1 § miljöbalken som föreskriver att mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde ska ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. Naturvårdsverket anser att det starka naturvårdsintresse som 4:6 och Natura 2000 innebär ska ges företräde framför de ansökta åtgärderna. Ett återuppförande av Ejforsens kraftverk innebär proportionellt sett inte något stort samhällsekonomiskt värde i förhållande till det värde som 4:6-området och Natura 2000 området representerar i sin helhet.

Naturvårdsverkets slutsats

Naturvårdsverket anser att genom att sökanden inte visat att verksamheten kommer att innebära endast obetydlig påverkan på riksintresseområdet så utgör detta grund för avslag. Dessutom har sökanden inte uppfyllt kraven för hur miljökonsekvensbeskrivningen ska utformas då en verksamhet kan antas medföra betydande miljöpåverkan. Vidare har sökanden inte lämnat in någon kompletterande miljökonsekvensbeskrivning i samband med den reviderade ansökan. Därmed motsätter sig Naturvårdsverket att tillstånd meddelas i detta mål.

Malungs kommun, miljönämnden

Miljönämnden avstyrker bifall till ansökan och hänvisar till yttrande från miljökontoret. Av yttrandet framgår i huvudsak följande. Det krävs många energikällor för att försörja vårt samhälles framtida energibehov. Detta ska enligt riksdagen göras på ett långsiktigt hållbart sätt. Miljöanpassad el- och värmeproduktion kommer från förnybara (biobränslen) och flödande (sol, vind, vatten) energikällor. Befintlig vattenkraft anses vara en långsiktigt hållbar energikälla. Den frågan som aktualiseras i detta fall är om Ejforsens kraftverk kan anses befintligt eller ej.

Miljökontoret har i dagsläget inte underlaget för att göra bedömningen om ett nytt naturtillstånd uppstått i Fuluälven eller kraftverkets demontering. I och med att endast den ena av strömfårorna användes för elproduktion finns en naturlig vandringsväg för biologiskt liv. Av naturhänsyn är den nya framställningen i ansökan att föredra mot den förra.

Till skydd för våra älvar är vattenkraftstillbyggnaden reglerad i vissa av dem. Enligt 4 kap 6 § miljöbalken ”får vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål inte utföras” i Västerdalälven uppströms Hummelforsen i Vansbro kommun.

Fiskeriverket

Fiskeriverkets synpunkter

- Fiskeriverket anser att befintliga anläggningsrester inte skall lagligförklaras.

- Ett återupptagande av driften av en kraftstation på platsen skall därför ses som ett helt nytt kraftverksföretag och prövas i relation till de förhållanden som rådde i vattendraget innan det tidigare kraftverket anlades.

- Fiskeriverket menar att uppförande och drift av ett kraftverk i Ejforsen enligt ansökan kommer att innebära dels en inte obetydlig lokal påverkan på fiskeintresset, dels en påtaglig skada på riksintresseområdets naturliga och orörda karaktär. Fiskeriverket menar därför, med stöd av 3, 4 och 7 kapmiljöbalken, att den ansökta verksamheten inte skall tillåtas.

Områdesskydd

Området i vilket Ejforsen är belägen är dels utpekat som riksintresse för naturvård (NRO20006 Fuluälven), dels är området av riksintresse genom att Västerdalälven uppströms Hummelforsen är uppräknad i 4 kap 6 § miljöbalken samt att det omfattas av bestämmelserna i 4 kap 8 § samma balk. I egenskap av Natura 2000-område omfattas området dessutom av miljöbalkens bestämmelser om särskilt skyddade områden enligt 7 kapitlet.

Fiskeriverkets bedömning

Lagligförklaring

Det finns idag på den aktuella platsen ingen anläggning i drift för vattenkraftproduktion. Endast en byggnadskonstruktion av betong återstår. Det har förflutit drygt 27 år sedan anläggningen togs ur drift 1978. Fiskeriverkets bedömning är därför att en ansökan om lagligförklaring av de anläggningsrester som finns kvar och ett återupptagande av drift av en kraftstation på platsen skall ses som ett helt nytt kraftverksföretag. Det skall därför prövas i relation till de förhållanden som rådde i vattendraget innan det tidigare kraftverket anlades i början av 1900-talet.

Verksamhetens miljöpåverkan

Vid anläggandet av ett nytt kraftverk kommer ett vandringshinder att permanentas i kraftverkskanalen. Dessutom kommer nedströmsvandrande fisk att skadas och/eller dödas vid passage genom turbinen. Påverkan utgörs även av den från huvudfåran, till den grävda kanalen, undandragna vattenmängden.

Fiskeriverkets uppfattning är därmed att det ansökta företagets planerade utnyttjande av de gamla anläggningsdelarna och vattenföringen i den grävda intagskanalen inte kan betraktas som endast en obetydlig miljöpåverkan.

Fiskeriverket anser att redan dagens förhållanden utgör en ej obetydlig påverkan på fiskbestånden och det allmänna fiskeintresset jämfört med det tillstånd som rådde innan kraftverket och en konstgjord intagskanal med regleringsdammar samt en utloppskanal tillskapades. Fiskeriverkets uppfattning är att ett avlägsnande av befintliga anläggningsrester bäst skulle främja det allmänna fiskeintresset.

Miljöpåverkan på skyddat område

Ejforsen ingår i ett riksintresseområde som omfattas av miljöbalkens såväl grundläggande (3 kap) som särskilda (4 kap) bestämmelser för hushållning med mark- och vattenområden. Att det aktuella området är uppräknat i 4 kap 6 § miljöbalken och omfattas av 8 § innebär att området i sin helhet är av riksintresse

(4 kap 1 § miljöbalken). Följaktligen kan inte en lokal påverkan inom området ses som en isolerad företeelse utan den ska betraktas som ett ingrepp i riksintresset. Fiskeriverket anser att uppförande och drift av ett kraftverk i Ejforsen enligt den reviderade ansökan kommer att innebära en inte obetydlig lokal påverkan på fiskeintresset och en påtaglig skada på områdets naturliga och orörda karaktär, vilken utgör grunden för riksintressestatusen.

Fiskeriverket anser att bevarandet av sammanhängande vattendragssträckor med av vattenkraftverksamhet opåverkade områden är av stort värde för det allmänna fiskeintresset. Därmed kvarstår Fiskeriverkets inställning från tidigare yttrande att verksamheten inte kan tillåtas enligt bestämmelserna i 4 kapmiljöbalken.

Av de grundläggande hushållningsbestämmelserna i miljöbalken (3 kap 2 § miljöbalken) framgår att stora vattenområden som inte alls eller obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljö så långt möjligt ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan påverka områdenas karaktär. För områden utpekade som riksintresse för naturvård finns det dessutom en stoppregel (3 kap 6 § miljöbalken) där det framgår att dessa skall skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön. Områdena med riksintressestatus enligt både de särskilda och de grundläggande bestämmelserna bör följaktligen vara skyddade mot alla slags åtgärder som innebär påtaglig skada. Fiskeriverket anser att detta synsätt är tillämpligt för det aktuella området kring Fuluälven.

Genom sitt skydd i 3, 4 och 7 kapmiljöbalken menar Fiskeriverket dessutom att det inte kan råda något tvivel om att naturmiljön i området är avsedd att skyddas från exploatering och bevaras till kommande generationer, i linje med miljöbalkens portalparagraf (1 kap 1 §).

Malungs kommun

Kommunfullmäktige tillstyrker ansökan. Av protokollet framgår i huvudsak följande. Kommunfullmäktige i Malungs kommun beslutade den 13 december 2004 att tillstyrka den ursprungliga ansökan. Detta bl.a. utifrån konstaterandet att det i Malungs kommuns översiktsplan finns följande formulering ”att en upprustning av Ejforsens kraftstation inte kan få komma till stånd”. Den aktuella ansökan gällde dock en lagligförklaring och återupptagande av drift vid den aktuella kraftstationen. Vare sig en lagligförklaring eller ett återupptagande av drift vid den aktuella kraftstationen kunde enligt kommunfullmäktiges uppfattning stå i strid med kommunens översiktsplan, då planens uttalande ansågs rikta sig mot ett uppförande av en anläggning som storleksmässigt väsentligt skilde sig från den ursprungliga anläggningen. Det var även kommunfullmäktiges uppfattning att de i ansökan upptagna åtgärderna utgjorde en ringa miljöpåverkan. Då den ändrade ansökan avser mindre omfattande åtgärder än den ursprungliga måste kommunfullmäktiges ursprungliga resonemang även vara tillämpligt beträffande nu aktuell ansökan.

Transtrands Fiskevårdsområdesförening

Föreningen har den lokala kunskapen om fiskeförhållandena vid Ejforsen och kan inte se några negativa effekter för fisket vid ett återupptagande av driften i den omfattning som den har haft tidigare. Föreningen ser möjligheter att kunna utveckla området kring Ejforsen och göra det mera attraktivt och lättillgängligt för fiskare. Om Transtrands Besparingsskog står som ägare till kraftverket finns det kanske möjligheter för Transtrands Fiskevårdsområdesförening att få bidrag till åtgärder som är positiva för fiskeintressena i Transtrand.

E.H., ägare till fastigheten X 3:5.

I början av 1980-talet hade dåvarande ägaren, Malungs Elverk AB, avancerade planer på att bygga ut kraftstationen. En utbyggnad skulle få förödande inverkan på miljön i området och en kraftig lokal opinion lyckades den gången avstyra planerna. Av handlingarna i det nu aktuella målet framgår dock att kraftstationen avses rustas upp till det skick den befann sig tidigare och att det inte är aktuellt med någon utbyggnad. Under sådana förhållanden utgår jag från att miljöpåverkan i området blir marginell och jag kan därför tillstyrka ansökan.

SÖKANDENS BEMÖTANDE

Av de yttranden som inkommit med anledning av Transtrands Besparingsskogs justerade ansökan framgår att tidigare redovisade inställningar kvarstår, snarast oförändrade. Några analyser av anpassningarna och inskränkningarna i ansökan för de justerade förslaget redovisas inte i erinringarna. Detta förhållande kan måhända tolkas på skilda sätt.

En tolkning kan vara att de som bestrider gör detta närmast av principiella skäl. Minsta förändring är då inte acceptabel. En annan tolkning kan vara att också det justerade förslaget bedöms ge mer än obetydlig miljöpåverkan. Denna inställning skall dock rimligen grundas på faktiska förhållanden och inte exempelvis på hur älven såg ut för mer än 100 år sedan. Inte heller bör bedömningen utgå från en situation då befintliga anläggningsdelar vore borttagna.

En annan tolkning kan vara att sökanden fortfarande inte lyckats tillräckligt tydligt klargöra de faktiska förhållandena på platsen. Skriftlig redovisning kan aldrig ersätta besiktning på plats. Genomgående må noteras att de som är för ett återupptagande av kraftverket har lokal anknytning. Malungs kommuns fullmäktige och ett stort antal närboende är positiva till förslaget.

Sökanden anser sig ha god grund för bedömningen att Ejforsens kraftverk kan sättas i stånd utan förfång för de bevarandemål som finns för området. Med mycket små byggnadsinsatser på befintliga anläggningsdelar kan kraftverket färdigställas. Driften kommer att innebära mera vatten i huvudfåran jämfört med nuvarande förhållanden.

Sökanden har i kompletterande skrift redovisat följande.

Vattenståndet vid dammen: När turbinen stänger med ledskenorna stänger också luckan vid kanalintaget samt vice versa. Nivån vid kraftverksdammen vidmakthålls i princip oförändrat. Någon tömning av ”magasinet” är inte avsedd.

Fingrindar: innebär en fallhöjdsförlust motsvarande 1-2 cm samt rensningsproblem.

Inflödeshastigheten till turbinen: ca 0,66 m/s i drivvattenföring 5 m3/s

DOMSKÄL

Som redogjorts för ovan har sökanden yrkat att miljödomstolen i särskild dom skall avgöra frågan om verksamhetens tillåtlighet. Enligt 22 kap 26 § miljöbalken får miljödomstolen på yrkande av sökanden i särskild dom pröva tillåtlighetsfrågan om frågan inte enligt 17 kap 1, 2 eller 3 § skall prövas av regeringen. Den sökta verksamheten omfattas inte av bestämmelserna om obligatorisk tillåtlighets-prövning. Regeringen har den 17 mars 2005, efter underrättelse från Kammar-kollegiet, beslutat att inte vidta någon åtgärd, dvs. att inte förbehålla sig tilllåtlighetsprövningen. Enligt miljödomstolens bedömning föreligger det inte heller något annat skäl för domstolen att, som Kommittén Rädda Västerdalälven begärt, överlämna målet till regeringen.

Sökandens yrkande om särskild dom avseende frågan om verksamhetens tillåtlighet sammanhänger med att det inte finns någon fastställd strömfallsfastighet. Sökanden har, som miljödomstolen uppfattat sökanden, hemställt att miljödomstolen först tar ställning till frågan om verksamhetens tillåtlighet och därefter, om domstolen skulle tillåta verksamheten, i en senare dom prövar resterande frågor, däribland frågan om strömfallsfastighet. Miljödomstolen finner, mot bakgrund av vad sökanden anfört, att det föreligger förutsättningar att i deldom ta ställning till frågan om den sökta verksamhetens tillåtlighet. I samma dom skall också frågan om lagligförklaring prövas.

Rådighet

Sökanden har uppgett att det år 1917 träffades avtal med ägarna till huvuddelen av ianspråktagen fallhöjd. Av en av sökanden ingiven avskrift av ett kontrakt daterat 1916 framgår att avtal tecknats med tre av fem berörda fastighetsägare. Sökanden har vidare uppgett att ianspråktagen fallhöjd som inte omfattas av kontraktet från 1916 får anses vara ersatt på annat sätt och att inga oreglerade anspråk från tiden då kraftverket togs i drift är kända. Sökandens uppgifter har inte ifrågasatts. Miljödomstolen finner att sökanden äger s.k. utbyggnadsvitsord enligt 2 kap 8 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Miljökonsekvensbeskrivning

Naturvårdsverket har anfört att sökanden inte uppfyllt kraven för hur en miljökonsekvensbeskrivning skall utformas då en verksamhet kan antas medföra betydande miljöpåverkan. Naturvårdsverket har vidare anfört att sökanden inte lämnat in någon kompletterande miljökonsekvensbeskrivning i samband med den reviderade ansökan.

Miljödomstolen konstaterar att Naturvårdsverket inte närmare utvecklat i vilket avseende miljökonsekvensbeskrivningen inte uppfyller uppställda krav. Enligt miljödomstolens bedömning innehåller miljökonsekvensbeskrivningen de uppgifter som erfordras och är således upprättad på ett sätt som överensstämmer med miljöbalkens krav. De miljöeffekter m.m. som beskrivs i miljökonsekvens-beskrivningen bedöms i allt väsentligt gälla även den reviderade ansökan. Den enda skillnaden av någon betydelse synes vara att flödesförhållandena endast kommer att förändras till det bättre för miljön, vilket framgår av uppgifterna i den reviderade ansökan och av det som redovisades vid huvudförhandlingen. Miljödomstolen delar mot den bakgrunden inte Naturvårdsverkets uppfattning. Miljödomstolen anser således att den i målet upprättade miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i 6 kapmiljöbalken och att den därför kan godkännas.

Lagligförklaring

Sökanden har yrkat att befintlig anläggning vid Ejforsen, nämligen tröskel, kanalintag med lucka, tilloppskanal, rester av kraftstation (betongfundament m.m.), kraftstationsdamm och utloppskanal, skall lagligförklaras. Bl. a. Kammarkollegiet har hävdat att en lagligförklaring av kvarvarande rester av anläggningen inte är möjlig. Kammarkollegiet har därvid hänvisat till att ett vattenbyggnadsföretag som inte utnyttjats sedan 1978 kan anses vara övergivet. Då anläggningen saknar tillstånd blir det enligt Kammarkollegiet inte fråga om att det är tillståndet som förverkas utan det är själva rättigheten att ha kvar anläggningen som förverkas.

Miljödomstolen gör följande bedömning.

Av 17 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken följer att den som äger en vattenanläggning eller avser att utnyttja den för vattenverksamhet får begära prövning av anläggningens laglighet hos domstolen om anläggningen tillkommit utan tillstånd enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lagstiftning eller om tillståndsfrågan beträffande en sådan anläggning är oklar. Enligt 18 § samma lag skall lagligheten av en sådan anläggning bedömas enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.

Kammarkollegiet har, som miljödomstolen uppfattat kollegiet, gjort gällande att de rester som finns kvar av kraftverksanläggningen inte kan anses vara en sådan vattenanläggning som kan lagligförklaras och att ansökan således skall anses avse tillstånd till en ny verksamhet. Enligt 11 kap 3 § miljöbalken avses med vattenanläggning en sådan anläggning som har kommit till genom en vattenverksamhet. De anläggningsrester som nu är ifråga innefattar bl. a. en damm. Anläggningen eller anläggningsresterna är enligt miljödomstolens mening sådana att de kan vara föremål för laglighetsprövning enligt ovannämnda bestämmelser.

Kraftverket vid Ejforsen togs enligt uppgift i drift 1917 vilket innebär att anläggningen tillkommit före gamla vattenlagens ikraftträdande och därefter underhållits till dess att kraftstationen togs ur bruk 1978. Anläggningar som är så gamla bör anses lagliga om det inte kan anses visat att de i något avseende förnärmat annans rätt eller allmänna intressen. Mot bakgrund härav finner miljödomstolen att det kan antas att anläggningen uppförts enligt då gällande bestämmelser och med hänsynstagande till motstående intressen. Anläggningen kan därför förklaras vara laglig.

Tillåtlighet

4 kap 6 § miljöbalken

Av 4 kap 6 § första stycket miljöbalken framgår att vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål inte får utföras i Västerdalälven uppströms Hummelforsen med tillhörande käll- och biflöden. Fuluälven är ett källflöde till Västerdalälven och omfattas således av förbudet mot vattenkraftverk. Enligt tredje stycket i samma bestämmelse gäller dock bestämmelsen i bl. a. första stycket inte vattenverksamhet som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan.

I vissa älvar och älvsträckor som, liksom Fuluälven, är undantagna från utbyggnad finns redan vattenkraftanläggningar. Ett undantag från utbyggnad bör enligt förarbetena inte innebära att smärre åtgärder som hänför sig t.ex. till en redan företagen reglering skall förhindras (prop. 1985/86:3 s 110). Ersättningsbyggnader, ombyggnader eller effektiviseringar bör kunna tillåtas om de har endast obetydlig miljöpåverkan, dvs. om åtgärderna endast i ringa utsträckning påverkar de bevarandevärden som utgjort motiv för att älven eller älvsträckan skall undantas från vattenkraftsutbyggnad (a. prop. s 110).

Bestämmelsen i 4 kap 6 § miljöbalken utesluter inte heller att tillstånd meddelas till en ny vattenkraftutbyggnad. I förarbetena (a. prop. s 110) behandlas särskilt frågan om utbyggnad av s.k. minikraftverk, dvs. anläggningar med en högsta effekt om 1,5 MW. En sådan bör enligt dessa kunna aktualiseras endast i två situationer. Den ena avser fall då andra alternativ för att ordna energiförsörjningen för enstaka hushåll kan innebära större inverkan på miljön än ett minikraftverk. Den andra situationen avser fall då det på den aktuella platsen redan finns en anläggning som påverkar vattendraget, t.ex. en dammanläggning eller liknande. I det fallet kan, enligt förarbetena, tillkomsten av ett minikraftverk t.o.m. innebära vissa fördelar, t.ex. om det innebär att en befintlig, dåligt underhållen flottningsdamm samtidigt kan restaureras. En förutsättning för att utbyggnad i ett sådant fall skall kunna tillåtas är dock alltid att åtgärden kan vidtas utan att syftet med bestämmelsen om vattenkraftutbyggnad förfelas. Man bör också kunna ställa särskilda krav på åtgärdernas utformning med tanke på naturvården, fisket och landskapsbilden.

Som Regeringsrätten anfört i rättsfallet RÅ 1993 ref 44 innebär prövningen av frågan om ett vattenföretag orsakar ”endast obetydlig miljöpåverkan” i den mening som avses i 4 kap 6 § tredje stycket miljöbalken uteslutande en tolkning och tillämpning av denna lagregel. I prövningen ingår därför inte någon form av lämplighetsöverväganden. I rättsfallet uttalade Regeringsrätten vidare att redan den omständigheten att begreppet "obetydlig miljöpåverkan" används i lagtexten måste ge vid handen att en mycket restriktiv bedömning åsyftas.

En första fråga i målet är vilka förhållanden miljödomstolen har att utgå ifrån vid bedömningen av vilken miljöpåverkan den sökta verksamheten har. Bl.a. Fiskeriverket har gjort gällande att ett återupptagande av driften av en kraftstation på platsen skall ses som ett helt nytt kraftverksföretag och prövas i relation till de förhållanden som rådde i vattendraget innan det tidigare kraftverket anlades och togs i drift 1917. Någon närmare utredning om de förhållanden som rådde innan kraftverket anlades finns inte. Av en i målet ingiven karta framgår att man i vart fall omkring 1870-talet utnyttjade vattenkraften för sågverksamhet och att väsentliga delar av den anläggning som nu avses användas för elkraftproduktion - i vart fall tilloppskanal, dammkonstruktion och utloppskanal - fanns redan då. Det finns dock ingen uppgift om hur länge sågverksamhet pågick och hur det senare, vid tiden före kraftverksbygget, såg ut på platsen. Kraftverksdriften pågick sedan, efter viss ombyggnad 1942, fram till 1978 då det togs ur drift. Efter det att kraftverket togs ur bruk har överbyggnad med mekanisk och elektrisk utrustning demonterats. Därefter har kvarvarande anläggningsdelar förfallit något. Enligt miljödomstolens mening är det varken rimligt eller möjligt att i den prövning av graden av miljöpåverkan som nu är aktuell utgå från förhållanden som rådde vid en tidpunkt så långt tillbaka i tiden som före kraftverkets anläggande. Det torde vara riktigare att utgå från de förhållandena som rådde när det lagstadgade skyddet för Fuluälven infördes. Miljödomstolen konstaterar att älven skyddades mot kraftverksutbyggnad vid en tid då det gamla kraftverket tagits ur bruk och att det då, i vart fall i flödeshänseende, rådde i stort sett samma förhållanden som idag. Dessa förhållanden bör enligt miljödomstolen vara utgångspunkten för bedömningen av vilken miljöpåverkan den sökta verksamheten kan komma att ha.

Nästa fråga är om den ansökta verksamheten är att betrakta som sådana smärre åtgärder som hänför sig till en redan företagen utbyggnad, t.ex. ersättningsbyggnader ombyggnader eller effektiviseringar, som nämns i förarbetena. Fiskeriverket anser, som framgår ovan, att det är fråga om ett helt nytt kraftverksföretag. Länsstyrelsen har anfört att ett nytt naturtillstånd kan anses ha inträtt på platsen då de hydrologiska och biologiska förhållandena till viss del återgått till ett mer naturligt tillstånd och att det flödesmönster som nu råder i Ejforsen och kraftverkskanalen är förändrade till det bättre jämfört med de förhållanden som rådde när kraftverket var i drift. Länsstyrelsen anser vidare att det återstår endast rester av ett tidigare kraftverk. Enligt Kammarkollegiet kan det som idag återstår av kraftverksanläggningen närmast betraktas som övergivna rester som inte kan bli föremål för en ombyggnad i ordets egentliga bemärkelse, än mindre en effektivisering. Naturvårdsverket har också instämt i Kammarkollegiets bedömning. Miljödomstolen delar i allt väsentligt myndigheternas uppfattningar i den delen.

Enligt förarbetena är det dock, som konstaterats ovan, inte helt uteslutet att tillstånd kan meddelas till en ny vattenkraftutbyggnad; det anges att utbyggnad av s.k. minikraftverk i vissa fall kan vara möjlig. Den ena av de två situationer där, enligt förarbetena, en sådan utbyggnad bör kunna aktualiseras avser fall då det på den aktuella platsen redan finns en anläggning som påverkar vattendraget, t.ex. en dammanläggning eller liknande. En förutsättning för att utbyggnad i sådana fall skall kunna tillåtas anges dock alltid vara att åtgärden kan vidtas utan att syftet med bestämmelsen om undantag från vattenkraftutbyggnad förfelas. Först kan konstateras att det nu är fråga om ett s.k. minikraftverk. Av utredningen i målet framgår vidare att de anläggningsdelar som idag finns kvar av Ejforsens kraftstation utgörs av rester av en tröskel, ett kanalintag med lucka för avstängning, en tilloppskanal, en dammbyggnad med intagsparti, rester av själva kraftstations-byggnaden och en utloppskanal. Miljödomstolen kan inte se annat än att det är fråga om anläggningar som på ett betydande sätt påverkar vattendraget, låt vara att anläggningarna inte har bibehållits i det skick som de hade när kraftverket var i drift. Med hänsyn härtill och utifrån de överväganden som gjorts vid införandet av den aktuella undantagsbestämmelsen, är det således inte uteslutet att tillstånd till den sökta verksamheten kan ges.

Miljödomstolen övergår härefter till en bedömning av om den sökta verksamheten faktiskt orsakar ”endast obetydlig miljöpåverkan” i den mening som avses i 4 kap 6 § tredje stycket miljöbalken. Miljödomstolen finner därvid att det är lämpligt att som utgångspunkt först söka utröna vilka bevarandevärden som man har avsett att skydda med den aktuella bestämmelsen. Bakgrunden till att riksdagen har beslutat att de älvar och älvsträckor som anges i 4 kap 6 § miljöbalken skall undantas från vattenkraftutbyggnad är de mycket stora naturvårds-, kulturminnesvårds- och friluftsintressen som finns utefter dessa älvar och älvsträckor samt de stora värden som ligger i outbyggda vattensystem också för andra intressen, t.ex. fisket. I länsstyrelsens Bevarandeplan Natura 2000 för Fuluälven anges vissa bevarandemål m.m. som kan ge ledning vid utredning av vilka bevarandevärden som finns i området i och kring Fuluälven. Som bevarandemål anges där bl.a. att arealen av ingående naturtyper bibehålls eller ökar, att naturlig vattenföring och flödesdynamik bibehålls och att ingen ny vattenreglering tillkommer. Av bevarendeplanen framgår vidare bl.a. att grunden för Fuluälvens höga naturvärde är att vattnet i huvudsak är oreglerat, att fiskbeståndet i älven är mycket rikt och att älven anses vara ett av landets bästa strömfiskevatten. Det som sägs i bevarandeplanen synes i allt väsentligt gå hand i hand med de tidigare nämnda mer allmänt hållna uttalandena om vad skyddet av älvarna syftar till. Det lagstadgade skyddet av den del av Fuluälven som berörs av den aktuella ansökan får mot denna bakgrund anses vara starkt knutet till att förhållanden avseende vattenföring och flödesdynamik inte skall förändras så att negativa effekter uppstår för djur- och växtlivet, och därmed även för fisket och andra friluftsintressen, i och invid Fuluälven. Att det vid Ejforsen skulle finnas något bevarandevärde med avseende på kulturminnesvården har inte framkommit i målet.

Härefter gör miljödomstolen en sammanfattande genomgång av den faktiska påverkan som verksamheten kan förväntas ge upphov till:

Påverkan vid arbetenas utförande:

- Viss kortvarig grumling torde uppkomma framförallt vid utläggningen och borttagningen av fångdammarna. Efter uppbyggnaden av fångdammarna sker arbetena i huvudsak i torrhet varför man knappast kan förvänta någon grumling av betydelse.

- Fångdammarna innebär vidare att flödet i kanalen stängs av helt. Det medför bl.a. att de fiskar som befinner sig i dämningsområdet tillfälligt kommer att vara förhindrade att röra sig upp- eller nedströms.

- Visst buller uppkommer bl.a. när grävmaskiner arbetar, lös betong bilas bort, träd och buskar röjs m.m.

Påverkan efter arbetenas utförande och sedan anläggningen tagits i drift:

- Synintrycket kan komma att förändras något genom att vissa av de befintliga anläggningarna delvis förses med ny betong, dammkrönet justeras, en ny kraftstationsbyggnad uppförs m.m. När det gäller själva kraftstationen är det fråga om en mindre byggnad, i storleksordningen 10 m2, med en överbyggnad, förmodligen i trä, som avses få ett utseende som smälter väl in i miljön. Anläggningsdelarna i övrigt kommer till att börja med att ge ett delvis nyuppfört intryck jämfört med hur de nu ser ut, men de nuvarande dimensionerna bibehålls i allt väsentligt. Därutöver kommer den nya tillfartsvägen till kanalintaget, en mindre grusväg, att medföra viss påverkan på synintrycket. Den kommer visserligen att till stor del dras i den befintliga kraftledningsgatan, men en del träd kommer ändå att behöva avverkas. Viss annan röjning av sly och ungskog måste också ske, vilket torde ger ett något förändrat synintryck.

- Vid högre flöden än 20 m3/s och lägre flöden än 2,6 m3/s kommer flödet att fördelas mellan älvfåran och kraftverkskanalen så att mer vatten tillförs älvfåran jämfört med nuvarande förhållanden. Däremellan råder exakt samma fördelning som idag. Vid riktigt låga flöden (< 2,6 m3/s) kommer delflödet genom kraftverkskanalen att stoppas helt varför de fiskar som då befinner sig i dämningsområdet kommer att vara förhindrade att röra sig upp- eller nedströms. Nivån vid kraftverksdammen kommer dock i sådana situationer att vara oförändrad.

- Fisk som vandrar nedströms kan eventuellt hamna i kraftverkskanalen och skadas eller dödas i turbinen.

Miljödomstolen gör följande bedömning av de ovan beskrivna störningarnas omfattning.

De i tiden begränsade störningarna i form av grumling, buller m.m. som kan uppkomma i samband med arbetena bedöms inte vara av den omfattningen att de kan anses medföra mer än obetydlig miljöpåverkan.

Området ger idag inte ett opåverkat intryck. Den största synbara förändringen i området jämfört med idag torde vara den nya tillfartsvägen och det nya turbinhuset. Vägbyggnationen kommer dock inte att beröra något vattenområde. Vägen kommer att få karaktären av mindre skogsväg, dvs. en typ av väg som synes vara relativt vanligt förekommande i området. Turbinhuset kommer att blir förhållandevis litet och få ett utseende som inte är särskilt iögonfallande eller störande i miljön. I övrigt torde den aktuella förnyelsen av vissa anläggningsdelar innebära en mycket marginell påverkan på synintrycket. Den förändring av synintrycket som verksamheten innebär kan mot den bakgrunden knappast anses medföra mer än en obetydlig miljöpåverkan.

Verksamhetens påverkan på flödet i älvfåran kan inte anses vara annat än positiv för fisket, naturmiljön och älvsträckans relativt orörda karaktär. I det avseendet är det således fråga om en positiv miljöpåverkan.

Det förhållandet att fisk tillfälligt kan bli instängd i dämningsområdet vid låga flöden kan innebära en viss negativ effekt. Det har dock inte framkommit att kraftverkskanalen skulle vara av så stor betydelse för fiskfaunan eller andra naturvärden att en tillfällig avstängning vid låga flöden skulle kunna anses medföra mer än obetydlig miljöpåverkan i kraftverkskanalen. Avstängningen av kraftverkskanalen vid låga flöden innebär ju, som framgått ovan, också att den torrläggning som idag kan uppkomma i huvudfåran vid låga flöden uteblir, vilket mer än väl uppväger de eventuellt negativa effekter i kraftverkskanalen som en avstängning skulle kunna innebära. I det sammanhanget kan noteras att det av den ovan nämnda bevarandeplanen framgår att nu rådande förhållanden innebär att ”lågvattensituationer i Edsforsen (huvudfåran) förstärks” vilket kan påverka djur- och växtlivet negativt. Detta får tolkas så att det enligt bevarandeplanen är önskvärt med en förändring av fördelningen av flödet vid lågvattensituationer så att en större del än idag leds i huvudfåran och torrläggning där undviks, dvs. just det som den sökta verksamheten innebär. Den samlade effekten när det gäller flödesförhållandena i området torde således inte kunna bedömas vara annat än positiv för miljön jämfört med nuvarande förhållanden.

Det finns ingen anledning att ifrågasätta Fiskeriverkets påstående om att påverkan på nedströmsvandrande fisk vid turbinpassage kan vara av viss betydelse. De vetenskapliga undersökningar som är gjorda på detta område får också anses visa att så är fallet och att sökandens antagande om att det enbart är sjuka fiskar som skadas och dödas i turbiner således inte är riktigt. Frågan är vilken betydelse denna effekt har i detta fall. Härvid bör beaktas att det under en relativt stor del av tiden är så att den allra största delen av flödet går i älvfåran. Vid sådana förhållanden är det inte osannolikt att tänka sig att endast en mindre andel av de nedströmsvandrande fiskarna väljer eller råkar hamna i kraftverkskanalen. Vidare är miljödomstolens tolkning av resultaten från vissa försök på detta område (se Montén: ”Fisk och turbiner”, 1985), där förhållandena bäst synes överensstämma med det nu aktuella fallet, att en relativt liten andel av de fiskar som passerar turbinen riskerar att skadas eller dödas. Det finns vidare möjligheter att, om det bedöms nödvändigt för att begränsa dessa effekter, vidta ytterligare skyddsåtgärder, såsom exempelvis installation av en s.k. fingrind, vilket är en relativt vanligt förekommande åtgärd. Det kan slutligen ifrågasättas om inte redan det förhållandet att man i förarbetena uttalat att även nya minikraftverk i vissa fall kan tänkas medföra endast obetydlig miljöpåverkan, talar för att man bedömt att den fiskdöd och fiskskada som ofrånkomligen uppkommer i alla sådana kraftverk inte i sig kan anses medföra mer än obetydlig miljöpåverkan. Mot ovanstående bakgrund kan miljödomstolen inte se annat än att den effekten endast kan anses innebära en obetydlig miljöpåverkan.

Bl.a. Fiskeriverket har anfört att den permanentning av ett befintligt vandrings-hinder som ett tillstånd innebär gör att det är fråga om mer än obetydlig miljö-påverkan. Miljödomstolen finner dock även i detta avseende, mot bakgrund av vad som sagts ovan angående nya minikraftverk, att enbart permanentningseffekten inte kan anses innebära mer än en obetydlig miljöpåverkan. I detta sammanhang noteras att Kommittén Rädda Västerdalälven anfört att ett tillstånd till att återuppta kraftverksproduktion vid Ejforsen på sikt öppnar för en total utbyggnad av vattenkraften i den skyddade delen av Västerdalälven. Enligt miljödomstolen finns det inte någon grund för att befara att så skulle ske.

Miljödomstolen kan slutligen inte heller se att de ovan redovisade mindre effekterna tillsammans kan anses medföra mer än obetydlig miljöpåverkan. Den nu sökta verksamheten synes väl motsvara ett sådant typexempel på undantag från förbudet mot vattenkraftutbyggnad i 4 kap 6 § miljöbalken som nämnts i förarbetena. Miljödomstolen finner således att den sökta verksamheten, med avseende på det ovan beskrivna skyddsvärdet, inte kan anses medföra annat än obetydlig miljöpåverkan.

7 kap 28 a § miljöbalken

I 7 kap 28 a § miljöbalken anges att tillstånd krävs för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i ett naturområde som har förtecknats enligt 27 § första stycket 1 eller 2 (Natura 2000-områden).

Miljödomstolen konstaterar att området där kraftverket skall byggas är förtecknat som ett s.k. Natura 2000-område. Enligt miljödomstolens bedömning ovan innebär den sökta verksamheten inte mer än en obetydlig miljöpåverkan. Miljödomstolen finner att verksamheten inte heller på ett betydande sätt kan anses påverka miljön i Natura 2000-området, varför tillstånd enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken inte krävs.

Hänsynsreglerna i 2 kapmiljöbalken

Enligt 2 kap 6 § (tidigare 4 §) första stycket miljöbalken skall för en verksamhet som tar i anspråk ett vattenområde väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet skall kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Av andra stycket framgår att bestämmelserna i 3 och 4 kap skall tillämpas vid prövningen.

Det har, med hänvisning till 3 kap 1 § miljöbalken, anförts från bl.a. Naturvårdsverket att det starka naturvårdsintresset i området skall ges företräde framför de ansökta åtgärderna. Miljödomstolen kan dock inte se annat än att den valda platsen innebär en från allmän synpunkt god hushållning. De huvudsakliga skälen är dels det faktum att det vid den valda platsen sedan mycket lång tid finns kvar väsentliga delar av en tidigare vattenkraftverkanläggning, dels miljö-domstolens bedömning enligt ovan att verksamheten inte kommer att medföra mer än obetydlig miljöpåverkan. Miljödomstolen har, som redovisats ovan, gjort bedömningen att verksamheten inte strider mot bestämmelserna i 4 kapmiljöbalken. Det framgår av utredningen i målet att det är uppenbart att det inte finns några alternativa platser för sökanden som skulle vara bättre än den valda.

Miljödomstolen konstaterar att det inte finns någon fastställd detaljplan för området och att den sökta verksamheten inte heller strider mot några områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen, varför det inte föreligger något hinder mot verksamheten enligt 2 kap 6 § tredje stycket (tidigare 16 kap 4 §) miljöbalken.

Beträffande frågan om allmänna planeringssynpunkter visar utredningen i målet att verksamheten inte strider mot kommunens översiktsplan. Miljödomstolen kan inte heller se att verksamhet i övrigt strider mot några allmänna planeringssynpunkter utöver de som diskuterats tidigare i denna dom.

Sökanden får anses ha lämnat uppgifter som ger tillräcklig grund för bedömningen att även övriga hänsynsregler i 2 kapmiljöbalken iakttas.

Avvägning enligt 11 kap 6 § miljöbalken

Av 11 kap 6 § miljöbalken framgår att en vattenverksamhet får bedrivas endast om dess fördelar från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den.

Det har i detta sammanhang invänts i målet att sökanden vid sin beräkning av intäkterna inte beaktat att de s.k. elcertifikaten kommer att avskaffas. Miljödomstolen konstaterar att det i budgetpropositionen för 2007 föreslås att småskalig vattenkraft skall berättiga till elcertifikat i 15 sammanhängande år, dock längst till utgången av 2030 (prop. 2006/2007:1 Utgiftsområde 21, s. 106). Enligt miljödomstolen är det uppenbart att fördelarna av verksamheten under dessa förutsättningar kommer att överstiga kostnaderna samt de eventuella obetydliga skador och olägenheter som verksamheten enligt vad som redovisats ovan kan komma att ge upphov till.

Samlad bedömning

Miljödomstolen finner vid en samlad bedömning att den sökta verksamheten är tillåtlig enligt miljöbalken.

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se domsbilaga (TSH-MD 1)

Överklagande, ställt till Svea hovrätt, Miljööverdomstolen, skall ha kommit in till Stockholms tingsrätt, miljödomstolen, senast den 20 februari 2007.

Ylva OsvaldJan-Olof Arvidsson

__________

I domstolens avgörande har deltagit rådmannen Ylva Osvald och miljörådet Jan Olof Arvidsson samt sakkunniga ledamöterna Kerstin Kellerman och Staffan Modig. Domen är enhällig.