NJA 2011 s. 109
Tre samebyar har befunnits ha en på sedvana grundad rätt till renskötsel (vinterbete) på privatägda fastigheter i Nordmalings kommun.
Umeå tingsrätt
Drygt hundra fastighetsägare i Nordmalings kommun förde talan vid Umeå tingsrätt mot Rans sameby, Ubmeje Tjeälddie (Umbyns sameby) och Vapstens sameby så som framgår av tingsrättens dom.
Tingsrätten (lagmannen Thomas Södermark, rådmannen Anders Aurell och tingsfiskalen Magnus Forsberg) anförde följande i dom den 20 januari 2006.
Orientering
Uppgifter om parterna m.m.
I nu aktuella mål prövas en negativ fastställelsetalan av fastighetsägare i Nordmalings kommun (i fortsättningen fastighetsägarna) mot Rans, Umbyns och Vapstens samebyar (i fortsättningen samebyarna) om att sedvanerätt till renbete till förmån för samebyarna inte belastar fastighetsägarna tillhöriga fastigheter. Samtliga fastighetsägare innehar jordbruksfastigheter i Nordmalings kommun, och tvisten gäller om det finns sedvanerätt till förmån för samebyarna till vinterbete med ren inom dessa fastigheter.
Talan anhängiggjordes genom en ansökan om stämning som ingavs till tingsrätten den 20 oktober 1998, mål T 1733-98.
Vidare väcktes talan avseende ytterligare en fastighet, Nordmaling Öre 22:1, genom en ansökan om stämning som ingavs till tingsrätten den 19 oktober 2005, mål T 2081-05.
Tingsrätten beslutade den 25 oktober 2005 att de båda målen skulle handläggas gemensamt, och att akten skulle föras i mål T 1733-98.
Parterna har förklarat att yrkanden och inställning till yrkandena är desamma i de båda målen, liksom att de i målen åberopar samma grunder, omständigheter och bevisning.
Den i bilaga 1 upptagna förteckningen över fastigheter och fastighetsägare (ej återgiven här) visar nu aktuella förhållanden. Vissa ändringar har förekommit sedan ansökan om stämning ingavs den 20 oktober 1998, genom återkallelser av talan och ägarskiften. Tingsrätten har avskrivit målet i återkallade delar. Samebyarna har förklarat sig inte ha någon erinran mot de partsförändringar som ägarskiftena har medfört.
Nordmalings kommun är belägen i södra delen av Västerbottens län. Huvuddelen av kommunen tillhör landskapet Ångermanland; endast en mindre del av östra Nordmaling ingår i landskapet Västerbotten.
Nordmalings kommun har omkring 7 500 invånare. Cirka hälften av dessa bor i tätorter. 32 procent av kommunens invånare är bosatta i centralorten Nordmaling.
Kommunen har en landareal om 1 234 km2. Tre älvar rinner genom kommunen, nämligen Lögdeälven, Leduån och Öreälven. Kommunen genomkorsas av Europaväg 4 och av järnvägen Långsele-Vännäs (norra stambanan). De pågående arbetena med Botniabanan berör också Nordmalings kommun.
Näringslivet i kommunen består av jord- och skogsbruk samt varierande industri, mest mindre industrier.
Följande uppgifter har lämnats om de tre samebyarna, uppgifter hämtade från länsstyrelsens beskrivningar av respektive sameby.
Rans sameby
Av samebyarna inom Västerbottens län är Ran den andra norrifrån räknat. Samebyns betesområde följer i stort sett Vindelälvens dalgång från fjällen i väster till havskusten i öster. På nordsidan gränsar samebyn mot Grans sameby. I söder återfinns Umbyns sameby. Åretruntmarkerna finns inom Sorsele kommun, medan vinterbetesmarkerna finns inom kommunerna Sorsele, Lycksele, Vindeln och Umeå.
Enligt länsstyrelsens kungörelse av den 25 maj 1946 om byordning för Rans sameby bestäms gränserna för den del av samebyns betesområde, som är belägen ovanför odlingsgränsen enligt följande.
I söder: Lilla Umevattnet-Aureträsket-sockengränsen mellan Tärna och Sorsele till Svärfarbäcken-Forsavan-Grundträsket-Bjellojaure nordände-Vatjaurjaure-Garnoken-Överst Juktan-Juktån till odlingsgränsen.
I väster: Riksgränsen.
I norr: en linje dragen från Kalmejaur 2 km söder om Rr. 223-Essmisstjokko-Amnmarjaure-Gautsträsk-Vindelådalen till odlingsgränsen.
I öster: odlingsgränsen.
Den del av lappbyns betesområde, som är belägen nedom odlingsgränsen omfattar Sorsele socken mellan Juktan och Vindeln, av Lycksele socken området mellan Vindeln och en linje ”Tullryggen”-Holmträsk-Guorkasjöarna-Metsekbäcken-Falåström-Falträsk-Abborrträsk-Arvträsk samt, ehuru ej ensamt, landet norr om Vindelälven fram mot Burträsk och Lövångers kyrkoplatser ned mot kusten, således socknarna Degerfors, Nordmaling, Umeå, Burträsk, Sävar, Bygdeå, Nysätra och Lövånger.
Den totala arealen (bruttoareal) renbetesmark som finns inom detta område uppgår till 4 592 km2, därav vinterbete 1 749 km2. Nettoarealen, som beskriver betningsbar mark, uppgår till 3 834 km2, vinterbete 1 467 km2.
Nedanför odlingsgränsen är gränserna mellan samebyarna ej fastställda rent formellt.
Rans sameby består av 25 rennäringsföretag och medlemsantalet är 62. Det högsta renantal som gäller för Rans sameby är 10 600 renar, kalvar ej inräknade.
Umbyns sameby
Umbyns sameby är den tredje fjällsamebyn från norr inom Västerbottens län. Rans sameby är granne på nordsidan medan Vapsten återfinns på sydsidan. Byns betesområde finns inom kommunerna Storuman, Sorsele, Lycksele, Vindeln, Bjurholm, Vännäs, Nordmaling och Umeå.
Enligt länsstyrelsens kungörelse av den 25 maj 1946 om byordning för Umbyns sameby bestäms gränserna för den del av samebyns betesområde som är belägen ovanför odlingsgränsen enligt följande.
I söder: Storuman-Umnässjön-Gardsjön-Gäutajaure-Laisan-Jovattenån-
Övre Jovattnet.
I väster: Riksgränsen.
I norr: Lilla Umevattnet-Aureträsket-sockengränsen mellan Tärna och Sorsele till Svärfarbäcken-Foravan-Grundträsket-Bjellojaurs nordände-Vatjojaure-Garnoken-Överstjuktan-Juktån till odlingsgränsen.
I öster: odlingsgränsen.
Den del av samebyns betesområde, som är belägen nedom odlingsgränsen, omfattar Stensele socken norr om Ume älv samt delar av Sorsele socken, den del av Lycksele socken som faller mellan Ume älv och en linje ”Tullryggen”-Holmträsk-Guorkasjöarna-Metsekbäcken-Falåström-Falträsk-Aborrträsk-Arvträsk, nedom Lycksele köping området mellan Öre älv och Ume älv. Nedom lappmarksgränsen omfattar den, ehuru ej fullt ensamt, området mellan Vindelälven och länsgränsen mot Västernorrland ned mot havskusten, således socknarna Bjurholm, Nordmaling, Degerfors, Vännäs och Umeå.
Den totala arealen (bruttoareal) renbetesmark som finns inom detta område uppgår till 4 390 km2, därav vinterbete 1 051 km2. Nettoarealen, som beskriver betningsbar mark, uppgår till 3 760 km2, vinterbete 899 km2.
Nedanför odlingsgränsen är gränserna mellan samebyarna ej fastställda rent formellt.
Umbyns sameby består av femton rennäringsföretag, och medlemsantalet är 36. Det högsta renantal som gäller för Umbyns sameby är 6 700 renar, årskalvar ej inräknat.
Vapstens sameby
Vapstens sameby har sina betesmarker inom kommunerna Storuman, Vilhelmina, Lycksele, Vindeln, Bjurholm, Vännäs, Umeå och Nordmaling. Samebyn gränsar i norr mot Umbyns sameby och i söder mot Vilhelmina Norra sameby.
Enligt länsstyrelsens kungörelse av den 25 maj 1946 bestäms gränserna för den del av samebyns område, som är belägen ovan odlingsgränsen, enligt följande.
I söder: sockengränsen mellan Tärna och Vilhelmina till Virisjaurs östra ände-Granån-Gransjön-N. Klitvallsbäcken-Dalsån-Grankullen-Skikkibäcken-sockengränsen mellan Stensele och Vilhelmina.
I väster: Riksgränsen.
I norr: Storuman-Umnässjön-Gardsjön-Gäutajaure-Laisan-Jovattenån-Övre Jovattnet.
I öster: odlingsgränsen.
Den del av lappbyns betesområde, som är belägen nedom odlingsgränsen, omfattar i huvudsak Stensele och Lycksele socknar söder om Ume älv samt Örträsks socken.
Den totala arealen (bruttoareal) renbetesmark som finns inom detta område uppgår till 3 899 km2, därav vinterbete 2 033 km2. Nettoarealen, som beskriver betningsbar mark, uppgår till 3 468 km2; vinterbetet till 1 878 km2. Markerna uppges i dag uppvisa sämre möjlighet till nyttjande än tidigare.
Nedanför odlingsgränsen är gränserna mellan samebyarna ej fastställda formellt. Arbete med detta pågår inom länsstyrelsen, enligt vad samebyn uppgett.
Vapstens sameby består av sex rennäringsföretag och arton medlemmar. Det högsta antal renar som gäller för Vapstens sameby är 6 500 renar, årskalvar inte inräknade.
Rennäringslagstiftningen
Rätten till renskötsel regleras i rennäringslagen (1971:437).
När rennäringslagen trädde i kraft upphörde lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige att gälla. Före 1928 års lag hade renbetesrätten reglerats i lagar av år 1886 och år 1898.
Rennäringslagen innehåller i 1 och 3 §§ följande bestämmelser.
1 §: Den som är av samisk härkomst (same) får enligt bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar.
Rätten enligt första stycket (renskötselrätten) tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd.
Renskötselrätten får endast utövas av den som är medlem i sameby.
3 §: Renskötsel får bedrivas inom följande områden (renskötselområdet)
1. hela året (året-runt-markerna)
i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark) eller utgör renbetesland,
på renbetesfjällen i Jämtlands län,
inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete,
2. den 1 oktober-30 april (vinterbetesmarkerna)
i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen,
inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.
Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.
En statlig utredning, Gränsdragningskommissionen (dir 2002:7), arbetar med frågorna om sedvanerättens utbredning. Kommissionen beräknas lämna ett betänkande i februari 2006.
Yrkanden och grunder m.m.
Yrkanden m.m.
Fastighetsägarna har yrkat att tingsrätten förklarar att någon av avtal oberoende rätt till renskötsel inte belastar dem tillhöriga fastigheter.
Samebyarna har bestritt käromålet.
Parterna har yrkat ersättning av varandra för rättegångskostnader.
Fastighetsägarnas ansökan om stämning
I den ansökan om stämning som ingavs den 20 oktober 1998 anförde fastighetsägarna följande.
Kärandena är samtliga ägare av jordbruksfastigheter i Nordmalings kommun.
Samebyarna hävdar rätt till renskötsel inom område i kommunen. Sedan 1980-talet har renskötsel börjat bedrivas på eller i trakten av fastighetsägarnas fastigheter.
Renarna sprider sig över skog och mark och vållar skador. Särskilt känsliga marker är nyanlagda vallar. Det förekommer att vallarna drabbas av så kallad tjälabränna genom renars tramp och avbetning av skyddande växtdelar. I skogsmark är föryngringsytor känsliga för renarnas tramp och ungskog uppvisar ofta skador till följd av renarnas fejande med hornen. Vidare utgör renarna hinder vid jakt. De snöskoterkörningar som förekommer i samband med renskötseln är till men för bland annat skogsbilvägar.
Skulle fastigheten vara belastad med renskötselrätt har fastighetsägaren att ta hänsyn därtill vid dispositioner över fastigheten. Utöver att fastighetsägaren måste tåla betande på fastigheten, med allt vad det innebär, måste han vid överlåtelse av fastigheten och upplåtelse på denna beakta den eventuellt föreliggande rätten, som även kan påverka möjligheterna till exploatering och ändrad markanvändning.
Fastighetsägarna gör gällande att det saknas rätt att bedriva renskötsel i de delar av Nordmalings kommun där de har sina fastigheter. Enligt 3 § rennäringslagen förutsätter nämligen renskötsel utanför lappmarkerna och renbetesfjällen att renskötsel bedrivits i trakten av ålder vissa tider av året.
Renskötselrätten anges numera i 1 § rennäringslagen vara en på urminnes hävd grundad rättighet. Frågan om renskötselrätt belastar viss fastighet, är att avgöra i den ordning som gäller för bevisning rörande förekomst av urminnes hävd (jfr t.ex. prop. 1971:51 s. 158). Av 6 § lagen (1970:995) om införande av nya JB följer att rättigheter som grundas på urminnes hävd visserligen består, men sedan JB trädde ikraft år 1972 är sådana rättigheter inte möjliga att förvärva.
Bestämmelserna i 15 kap. 1 och 4 §§ i 1734 års jordabalk kom att gälla fram till dess nya JB trädde i kraft. Enligt stadgandena gällde att den som påstår sig ha urminnes hävd har att styrka denna.
I rättspraxis har ansetts gälla att rekvisitet av ålder utgör en tid om ca 90 år (se UndŽn, Svensk sakrätt II, Fast egendom, förra avdelningen, 4:e genomsedda upplagan sid. 141). Renskötsel ska alltså ha bedrivits i trakten sedan åtminstone 90 år före JB:s ikraftträdande, dvs. i vart fall sedan år 1882. Om sådan rätt uppkommit krävs också att renskötseln utövas regelbundet. Rättigheten upphör om den inte utövas under en period av 30 år (jfr Huss, Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län stencil 1959 s. 332 f. och däri gjorda hänvisningar).
Fastighetsägarna gör gällande att det inte förekommit någon renskötsel av ålder på eller i trakten av deras fastigheter, vare sig under överskådlig tid före den första renbeteslagens tillkomst år 1886 eller under tiden därefter fram till år 1972. I vart fall har inte renbete skett i sådan omfattning eller på sådant sätt att det konstituerat renbetesrätt enligt 3 § rennäringslagen. Under alla förhållanden har sådana uppehåll i hävden förekommit, att de rättigheter som trots allt kan ha förlegat har upphört att gälla.
På grund härav gör fastighetsägarna gällande, att samebyarna inte har någon rätt att bedriva renskötsel på deras fastigheter.
Fastighetsägarna utgår från att samebyarna till bemötande av käromålet kommer att åberopa en på urminnes hävd grundad rätt att bedriva renskötsel.
1882 års kommitterade framlade 1883 ett förslag som kallades ”Förslaget till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige”. I förslaget lämnade de kommitterade (sid. 43 i förslaget) en redovisning av lapparnas ”nuvarande utbredning inom Sverige”. Såvitt angick Rans sameby, Sorsele socken, uttalades att de i december flyttade ”längre österut och gå då ned mot kusten, någon gång ända ned till hafvet, samt tåga dervid, liksom öfrige Lappar inom detta län icke blott längs och mellan elfvarne, utan företrädesvis mera rätt i öster och vester, så att de korsar dem. Deras uppehållsorter under vintern bestämmas i främsta rummet af de personers boplatser, af hvilka de emottagit renar att vårda.”
Vad sedan angick Umbyns och Vapstens samebyar i Stensele socken, uttalades att de kom till höstvistena ”i början av September, qvarstanna der under slagttiden på hösten samt börja i November, när snö fallit, draga österut och uppehålla sig under vintern antingen i skogarne inom Lycksele eller, och detta är det vanligaste, i kustlandet. ströfvande der utan någon egentlig ordning tvärs öfver och längs dalgångarne, ofta nog ända ned mot kusten”.
Det ska här anmärkas, att med kustlandet avses hela området mellan lappmarksgränsen och havet.
På en karta, som var fogad till de kommitterades lagförslag, den så kallade Haars karta, finns utritat var samebyarna uppehöll sig och även med streck markerat hur de vintertid sökte sig österut för vinterbete. Kartan visar inget renbete inom aktuella områden.
Av de kommitterades utredning med karta kan inga slutsatser dras om att samebyarna varit i Nordmalingstrakten och än mindre att där uppstått någon sedvanerätt för samebyarna att bedriva renskötsel. Kartan ger närmast intryck av att utvisa den östligaste del vartill sedvanerätt uppkommit.
År 1895 uppdrog regeringen åt en särskild lapplagskommitté att vidta en revision av gällande lagbestämmelser angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige och angående renmärken. Under lapplagskommittŽns arbete med lagförslaget hölls ett sammanträde den 10 augusti 1895 i Lycksele med bl.a. lappallmogen i Sorsele, Stensele och Vilhelmina. I fråga om flyttningarna upplystes att de flesta Sorselelappar flyttade längs Vindelns, Umans och Hjuktaälvens vattendrag nedåt Degerfors och Umeå, men att några få familjer drog sig norrut till Norsjö och undantagsvis fram till Skellefteå samt att en del Sorselelappar fortfarande flyttade till Norge, men endast till fjälltrakterna närmast gränsen. Sorselelapparna uppgav att de i början av oktober brukade överskrida odlingsgränsen, att de uppehöll sig i lappmarken så länge bete fanns där och att de i allmänhet i januari, ytterst sällan i december och aldrig före den 1 december, brukade komma ner i kustlandet. Det upplystes att lapparna från norra delen av Vilhelmina socken brukade flytta utefter Gideå- och Lögdeälvar över Åsele, Hällan och Anunsjö nedåt Örnsköldsvik och Nordmaling.
1895 års lapplagskommitté uttalade, med hänvisning till 1882 års kommitterades utredning, att ”i allt väsentligt jämväl beträffande lapparnes vinterflyttningar utom lappmarken och renbetesfjellen i Jemtlands län, hafva kommitterade funnit denna utredning tillförlitlig”.
I propositionen till 1928 års renbeteslag åberopades, att i den utredning som förevarit (SOU 1927:25) hade den tillsatta kommittŽn funnit att sedvanerätten omfattade Västerbotten och Västernorrlands län i deras helhet. Någon förklaring till varför man kunde dra denna långtgående slutsats lämnades inte.
Möjligheterna att utnyttja större områden för renskötsel utreddes av den s.k. renbetesmarksutredningen (SOU 1966:12). I utredningens betänkande redovisas renskötselområdets dåvarande omfattning. Av den redovisning som gjordes i utredningen (karta) framgår, att de omstämda områdena inte ansågs vara renskötselområden vid den aktuella tidpunkten.
På senare år har renskötsel förekommit i kommunen. All eventuell renskötsel som förekommit efter år 1972 saknar emellertid, mot bakgrund av upphävandet av 1734 års jordabalk, varje verkan i fråga om förvärv av renskötselrätt.
Samebyarnas grunder för bestridandena
Samebyarna har anfört.
Rans sameby konstaterar att dess medlemmar inte bedriver renskötsel på någon av de fastighetsägarna tillhöriga fastigheter som anges i ansökan om stämning. Rans sameby gör emellertid gällande att byn, som företrädare för det samiska kollektivet, har en på urminnes hävd grundad rätt till renbete på de i målet aktuella fastigheterna.
Umbyns sameby och Vapstens sameby konstaterar att vissa av fastighetsägarnas fastigheter ligger utanför respektive bys renskötselområde och att Umbyns samebys respektive Vapstens samebys medlemmar ej bedriver renskötsel på någon av dessa fastigheter. Vapstens sameby och Umbyns sameby gör emellertid gällande att byarna, som företrädare för det samiska kollektivet, har en på urminnes hävd grundad rätt till renbete på de i målet aktuella fastigheterna.
Umbyns sameby och Vapstens sameby bestrider vidare talan avseende de fastigheter, vilka ligger inom respektive bys renskötselområde, på den grunden att Umbyns sameby och Vapstens sameby som företrädare för det samiska kollektivet, har en på urminnes hävd grundad rätt till renbete på de i målet aktuella fastigheterna.
Parternas utveckling av talan
Eftersom det är fråga om en negativ fastställelsetalan redovisas samebyarnas framställning först. De citat ur olika handlingar som parterna har åberopat återges i fråga om kortare citat inom citationstecken och i fråga om längre citat med kursiv stil. (I detta referat återges de längre citaten i mindre stil, inte i kursiv. Red:s anm.)
Tolkningen och tillämpningen av 3 § rennäringslagen
Som framgår ovan är renskötsel enligt 3 § rennäringslagen tillåten under tiden den 1 oktober till den 30 april (vinterbetesmarkerna) inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.
Parterna är oense om tolkningen och tillämpningen av begreppen trakt, renskötsel och av ålder. De har också skilda uppfattningar i fråga om bevisbörda och beviskrav i en tvist om sedvanerätt.
Parterna har i dessa frågor anfört följande.
Samebyarna
Begreppet trakt
Vad som avses med ”trakter” anges inte närmare i rennäringslagen. Begreppet är alltså inte definierat till viss typ av areal, omfång eller liknande. Det finns inte heller några klara uttalanden i förarbetena till den nuvarande rennäringslagen eller dagens doktrin.
Av Norstedts ordbok (första upplagan 1997) framgår att ordet trakt avser ett ”geografiskt område med obestämd avgränsning, ofta om landsbygdsområde”. Ordet används ofta synonymt med bygd som enligt samma ordbok avser ett ”bebyggt område i landsorten som traditionellt utgör en enhet av t.ex. historiska, geografiska eller ekonomiska skäl; ibland inklusive mindre tätorter, ofta med tonvikt på den gemensamma kulturen etc.”.
En annan källa när det gäller etymologi är professor Hellquists Svensk Etymologisk ordbok (Liber Läromedel, Lund 1980). Hellquist framhåller att ordet ”trakt” är belagt i svenskan först år 1670 och senare, med belägg år 1674, i Samuel Columbus ordbok ”En svensk ordeskötsel”, utgiven år 1690. Ordet stammar från latinets tractus, det vill säga drag och har således betydelsen ”nejd med vissa bestämda drag”, alltså ett område med liknande landskapsdrag.
Renskötsel på vinterbetesmarkerna enligt 3 § rennäringslagen innebär i princip vinterbete. Det vill säga traktbegreppet definieras av vad som är ett område hävdat för renbete.
Vad som är vinterbete styrs i grunden av klimatet, ett begrepp som i och för sig vetenskapligt kan beskrivas och som bygger på långsiktiga förhållanden och som inrymmer stora variationer.
Vinterbete kan delas upp i ordinärt vinterbete och reservbete (flenbete eller bete på grund av andra faktorer).
Under normala klimatologiska förhållanden, under vanliga vintrar, drar sig renen som oftast mot det ordinarie vinterbetet, mot de vanliga vinterbetesplatserna. Man söker sig oftast till de betesområden som ligger närmast höstmarkerna, och dessa har vid så kallade normalår kommit att bli beten som nyttjas vanligtvis. Det är dock viktigt att poängtera att man idag inom många områden blivit tvungen att nyttja betesområden, som i normala fall skulle användas som flenbete, som vanligt bete, eftersom betet inåt landet har blivit omöjligt att beta på grund av skogsavverkningar, urbanisering, vattenreglering med mera. Under en vinter kan en vintergrupp inom en sameby vara tvungen att flytta till ett reservbetesområde om betet låst sig inom ett ordinarie vinterbetesområde. Detta visar att betet i allra högsta grad är styrt av klimatet, och att trakten för renbete ofta är vidsträckt. Under ovanliga vintrar, då vädret avviker från klimatnormen, kommer renen att gå mot reservbetesplatserna, speciellt eftersom de så kallade flenområdena oftast är områden som har goda snöförhållanden och också är goda betesområden.
Trakten måste därför bestämmas så vidsträckt att området omfattar ett vinterbete (styrt av klimatet) som även innehåller reservbete (styrt av det år från år varierande vädret). Skulle nämligen traktbegreppet definieras för snävt och reservbetesområden bortfalla, finns en klar risk att därmed även väl hävdade beten för normala vinterbetesår berövas samerna. Trakt måste definieras så att vissa områden kommer att vara oftare hävdade än andra.
Av förarbetena framgår att hela län, till exempel Västerbottens län, kan utgöra trakt i lagens mening. Renskötsel har naturligtvis inte bedrivits i hela länet för att lagstiftaren har kunnat komma till denna slutsats. Rimligen har renskötsel i stället förekommit på ett ställe ett år och ett annat ställe nästa år, men lagstiftaren har sammanfattningsvis, med hänsyn tagen till renskötselns särdrag, kommit till slutsatsen att hela länet får betraktas som trakt i lagens mening.
Västerbottens län kan tjäna som utgångspunkt för traktbegreppet i målet, men samebyarna gör gällande resonemanget ovan; begreppet kan inte definieras förrän aktuell bevisning lagts fram. Under alla omständigheter står klart att fastighetsägarnas fastigheter ligger inom det område där belägg som utvisar renskötsel som grundar renskötselrätt har visats i målet.
Samebyarna anser alltså att trakt i målet är ett ganska omfattande och inte klart avgränsat kustområde, som väl omfattar nuvarande Nordmalings kommun men också sträcker sig längs kusten norr och söder om kommunen.
Begreppet renskötsel
Bland fjällsamerna delas året av tradition in i åtta årstider: vårvinter, vår, vårsommar, sommar, höstsommar, höst, höstvinter och vinter. Renskötselns olika faser följer denna indelning. De långa flyttningarna mellan skogsland, lågfjäll och högfjäll är en anpassning såväl till olika naturförhållanden, främst betesförhållanden, som till de skilda årstiderna.
Traditionell renskötsel innebär att hålla renar, att driva dessa längs flyttleder till bete samt att skilja, märka och slakta renar. Därtill kommer bisysslor som jakt och fiske. Med renskötselrätten följer således viss rätt till jakt och fiske, rätt att sätta upp bodar, visthus och kåtor samt rätt till ved. Det viktigaste är rätten till bete. Renskötseln skall utföras av same eller någon i en sames familj som dock inte nödvändigtvis behöver vara av samiskt ursprung. För sakens bedömning saknar det betydelse om renskötseln bedrivits av fjäll- eller skogssamer eller vilken sameby som bedrivit renskötseln eftersom det är det samiska kollektivet som räknas. Att hålla enstaka tamrenar inom egen fastighet utgör dock inte renskötsel som kan kvalificera till renskötselrätt. Det kan diskuteras hur förekomsten av strövrenar skall bedömas. De kan vara ett tecken på att renskötsel bedrivits i ett visst område.
Allt arbete som samerna utför med anknytning till renarna är renskötsel. Det är renskötsel bara att övervaka renarna. Det är renskötsel att följa flocken längs en flyttled och naturligtvis att påverka renflockens väg eller samla ihop den. Det kan ibland vara aktuellt med renskiljning för att hjordar blandats. Att stödfodra renarna är renskötsel. Renskötsel innebär för en same att följa renen från kalvningen till slakten.
Begreppet av ålder
Såsom framgår av 1 § rennäringslagen grundas renskötselrätten på urminnes hävd. I förarbetena till 3 § rennäringslagen uttalas (prop. 1971:51, s. 158) att ”i tvistiga fall skall frågan om sedvanerätt avgöras av domstol på grund av sådan bevisning, som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd”.
Denna hänvisning gör inte reglerna om urminnes hävd enligt äldre JB och den nya JB:s övergångsregler, bl.a. 6 § lagen om införande av nya JB, direkt tillämpliga på tvister under rennäringslagen. I stället ger hänvisningen endast ett direktiv om vad den part, som befinns ha bevisbördan i en tvist om urminnes hävd under rennäringslagen, har att åberopa som bevisning.
För tolkningen av den innebörd begreppet urminnes hävd har enligt rennäringslagen saknar den praxis relevans som utbildat sig för bedömningen av urminnes hävd enligt de i gamla JB upptagna bestämmelserna. Enligt denna praxis skall urminnes hävd anses föreligga när mark obestritt brukas sedan 90 år tillbaka utan längre sammanhängande avbrott än under 30 år. Samebyarna hävdar att de uppfyller dessa kriterier, men att renskötselrätten inte är kopplad till dessa bestämningar av begreppet urminnes hävd.
I stället skall renskötselrätt anses föreligga när den utövats under en tillräckligt lång tid. Vidare gäller inte den yttersta gräns för förvärv av rättighet genom urminnes hävd som satts till ikraftträdandet av nya JB, eller den 1 januari 1972. Även nyttjande av mark under tid därefter kan kvalificera för rätt till renskötsel grundad på urminnes hävd. Begreppet urminnes hävd infördes i rennäringslagen genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:2). Det finns inte någon antydan i lagstiftningen eller dess förarbeten att man velat sätta en bortre parentes för möjligheten att förvärva rätt på grund av urminnes hävd.
Det kan från samebyarnas sida inte anges att renskötseln skall ha pågått ett visst antal år, men det skall vara ett stort antal år som renskötsel skett på en fastighet med fastighetsägarens goda minne eller i vart fall utan hans protest. Tiden kan vara betydligt kortare än 90 år. Avbrotten kan också vara väsentligt längre än 30 år, utan att sedvanerätten går förlorad.
Renskötselrätten är en ständigt pågående rätt och den utgör en väsentlig grund för den samiska kulturens fortlevnad. Det kan därför knappast vara korrekt att syftet med 6 § lagen om införande av nya JB, eller med införandet av begreppet ”urminnes hävd” i 1 § rennäringslagen för den delen, varit att upphäva möjligheten att förvärva en sådan rätt efter år 1972. Det faktum att begreppet ”urminnes hävd” infördes i 1 § rennäringslagen efter det att reglerna om urminnes hävd enligt JB upphävdes tyder också på att reglerna om urminnes hävd inte är direkt tillämpliga.
Bevisbörda och beviskrav
Samebyarna gör gällande att bevisreglerna och beviskraven i målet måste ses under hänsynstagande till de unika förhållanden som både historiskt gällt och i nutid gäller beträffande renskötseln. Tre sådana faktorer är renens belastning på marken, klimatets påverkan på renens vandringar samt vad som gäller beträffande dokumentation av samiskt liv i allmänhet och av renskötseln i synnerhet.
Vad gäller renens belastning på marken, framkommer i litteraturen om samer och renskötsel ofta att renskötseln lämnar få spår i naturen. Inte heller står renen inom de skogsområden där den förekommer för annat än marginell skada på jord- och skogsbruksmark. I detta sammanhang är älgen den stora boven. Grova beräkningar av älgskador enbart på tallungskog brukar hamna på upp till flera hundra miljoner kronor per år. Det går således i mycket begränsad omfattning, historiskt sett, kanske inte alls, att direkt i naturen se var det funnits renar eller renskötsel.
Klimatet och det aktuella vädret under en viss tid är en annan styrande faktor vad gäller renens vandringar och därmed renskötsel. Det kan således beläggas att vädret under ett visst antal år, under en viss vinter eller under en viss period styrt eller i vart fall sannolikt styrt renens vandringar och renskötarnas flyttningar av hjordarna, men någon annan form av bevisning än indirekt sådan går inte att förmedla.
I fråga om dokumentationsläget gäller att samerna med vissa undantag står utan egen dokumentation fram till långt inpå 1900-talet. Till detta förhållande finns flera orsaker. Samerna var länge analfabeter. Även när de kom i åtnjutande av skolgång, var det ofta i mindre utsträckning än andra folkgrupper i Sverige vid jämförbar tid.
Samerna själva har inte producerat redogörelser, dagböcker, protokoll med mera. Samerna hade svårt att föreställa sig att deras sedvanliga färder och deras inställning till marken skulle komma att sättas i fråga i framtiden. Det finns därför mycket begränsat samiskt material som samebyarna har kunnat ta fram bevisning ur. De skriftliga källor som finns är sådana källor som har sitt ursprung huvudsakligen i den svenska överhetens verksamhet, prästernas kyrkobokföring, lappfogdarnas undersökningar och protokoll, domböcker med mera. Förutsättningarna för dessa handlingar är att det har funnits ett myndighetens syfte för dokumentationen, och detta har i många fall varit ett annat än att kartlägga om renskötsel ägt rum eller inte. Under de senaste hundra åren har också tidningar och tidskrifter utgjort källmaterial, men här är perspektivet också som regel ett annat än att kartlägga renskötsel. Det är ofta nyhetsnotiser som tagits in, till exempel notiser om olycksfall.
Beträffande historiskt källmaterial är frågan om slutsatser e silentio en grundläggande fråga, det vill säga varför material saknas och vilka slutsatser man kan dra av frånvaron av uppgifter, och vilka slutsatser man inte kan dra. Frånvaron av uppgifter om renskötsel i det historiska källmaterialet betyder inte att renskötsel inte har förekommit.
Samebyarna anser att det ankommer på markägarna att visa att rätt till renskötsel på grund av urminnes hävd ej föreligger. Under alla förhållanden måste bevisbördans placering bestämmas i ljuset av renskötselns särskilda karaktär och vilka möjligheter det finns att framlägga full bevisning. I allt fall måste samebyarna få en betydande lättnad i bevisbördan redan därför att det rör sig om tid som ligger mycket långt tillbaka.
Det i målet aktuella området är det inom vilket kärandenas fastigheter ligger samt omkringliggande områden där belägg som indikerar att renskötsel bedrivits kan påvisas. Ett belägg avseende renars förekomst och samisk befolknings närvaro inom ett område kan få antas som bevis på att renskötsel i samband härmed bedrivits inom det område där fastigheterna är belägna. De belägg som finns av olika karaktär måste sättas i ett kulturhistoriskt perspektiv och sammanhang för att kunna tolkas korrekt i det nu aktuella området.
För att kunna anlägga ett rimligt synsätt vid värderingen av den bevisning som framläggs avseende renskötsel i målet måste utövandet av renskötsel till sin natur förstås. Det har bland annat att göra med flyttningar över stora områden och det handlar om en verksamhet ständigt under rörelse. Det är också en verksamhet som över tiden påverkas av klimatet år från år.
Det är mot denna bakgrund som händelser som kunnat dokumenteras i närliggande områden även har betydelse. En dokumenterad händelse, till exempel ett barndop i närliggande område, kan således sammantaget med all annan bevisning som föreligger för just den aktuella perioden, anses visa att renskötsel får accepteras såsom bedriven i området.
I denna typ av mål måste också beaktas att arbetet med framtagande av bevisning har klara särdrag i jämförelse med andra mål. Det är tillfälligheter som gör att man kan hitta belägg för renskötsel på en viss plats. En ytterligare faktor vid bevisvärderingen är att avsaknaden av belägg alls inte kan tas till intäkt för att renbete inte förekommit på platsen. Som alltid - och i särskilt hög grad i detta mål - gäller därför försiktighet med e contrario slutsatser. Rätten måste därför vara öppen för att sätta in det enskilda belägget i sitt sammanhang och därvid göra en sammantagen bedömning av olika tidsperioder som kan vara aktuella.
Sammantaget menar byarna att den bevisning som åberopas visar att olika typer av belägg sammantaget övertygande leder till slutsatsen att renskötsel får anses ha bedrivits under sådan tid och i sådan omfattning att renskötselrätt grundad på urminnes hävd föreligger i ett område som väl motsvarar nuvarande Nordmalings kommun.
Fastighetsägarna
Begreppet trakt
Fastighetsägarna gör gällande att traktbegreppet är ett snävare begrepp än vad samebyarna hävdar, och begreppet skall ses mot bakgrund av den civilrättsliga verkan som markägarnas passivitet hade enligt 15 kap. 4 § äldre JB.
Med trakt i rennäringslagens mening får i första hand förstås skifteslag. Renskötsel får alltså anses ha bedrivits inom den trakt i vilken en fastighet ligger om renskötsel har bedrivits inom skifteslaget.
Samebyarna har gjort gällande att bevisning skall föras om förekomsten av renskötsel inom ett sådant område som efter förd bevisning får konstateras utgöra trakt i lagens mening. Frågan om traktbegreppet är emellertid väsentligen en rättstillämpningsfråga och tingsrätten kan bedöma en sådan fråga utan hänsyn till parternas åberopanden och bevisning.
En kungörelse utfärdad av länsstyrelsen i Västerbottens län den 6 maj 1914 angående vissa till nödigt skydd för renskötseln givna föreskrifter visar att länsstyrelsen i Västerbottens län inte haft uppfattningen att hela länet utgjorde trakt enligt den då gällande 1898 års renbeteslag, eftersom länsstyrelsen inte kan ha avsett att alla länets hundar skulle hållas bundna.
Av förekommen anledning vill Konungens Befallningshavande härigenom ånyo erinra befolkningen inom länet om bestämmelserna i 25 och 26 §§ av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, varigenom stadgats bland annat:
att den, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar att renarne av hundar eller på annat sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen eller söker att fördriva dem därifrån, straffas, där ej förseelsen är efter allmän lag straffbar, med böter från och med 5 till och med 200 kronor samt tillika är skyldig ersätta skadan;
att lag samma gäller, där någon uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att vid skogsavverkning renar skadas eller dödas genom fällning av träd, varvid, om vid arbetet anställd person gjort sig därtill skyldig, jämväl den, för vars räkning avverkningen sker, är ansvarig för skadans ersättande;
att om ren ofredas på tillåtet uppehållsställe av hund, hundens ägare är pliktig ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt eller vållande;
att under skada, som här avses förstås icke blott skada, som tillfogats ren, utan ock, där i något av de angivna fallen renhjord blivit skingrad, kostnad och besvär, som uppkommit för renhjordens hopsamlande, ävensom skada, som renarna genom skingringen kunna hava förorsakat;
att under den tid, då lappar med renar uppehålla sig å trakt där de enligt nämnda lag då äga vistas, samtliga i trakten befintliga, den bofasta befolkningen tillhöriga hundar skola vara försedda med halsband, varjämte hundar, som kunna jaga ren, skola hållas bundna, då de icke användas till jakt; att överträdelse härav straffas med böter från och med 5 till och med 50 kronor; samt
att hund, som anträffas jagande ren på tillåtet uppehållsställe, må saklöst dödas.
Det åligger kronolänsmännen, var inom sitt distrikt, att sörja för att ett exemplar av denna kungörelse varder uti sockenstugan anslaget samt att i allt vad som på kronolänsmännen kan ankomma vaka över noggrann efterlevnad av dessa till nödigt skydd för renskötseln givna föreskrifter.
Begreppet renskötsel
Fastighetsägarna godtar inte att varje förekomst av renar på en fastighet är renskötsel enligt 3 § rennäringslagen. Vad som utgör renskötsel torde vara ett elastiskt begrepp och sålunda växla från tid till annan. Fastighetsägarna bestrider därför rent generellt att annan skötsel än sådan som bedrivits med sådan intensitet och varaktighet att renskötseln inneburit ett sådant synbart besittningsförhållande till den aktuella marken, att det ålegat markägarna att protestera vid äventyr man blir bunden av passivitet enligt 15 kap. 1 § äldre JB, kan anses som sådan renskötsel som kan tillgodoräknas samebyarna vid bedömningen av frågan om sedvanerätt till renskötsel föreligger.
Drivning av renar genom ett område är inte en renskötsel som kan ge en hävdvunnen renskötselrätt utan möjligen endast en sedvanerätt till flyttleden. För att renskötselrätt skall kunna uppstå i ett område krävs att man håller renarna där och utför sedvanligt arbete i samband med bete. Det skall vara fråga om ett besittningsförhållande där marken nyttjas för att kvalificera någon rätt. Verksamheten måste också bedrivas med en viss varaktighet. Förekomsten av strövrenar utan tillsyn utgör inte renskötsel. Inte heller att hålla renar på en viss fastighet. Renskötseln skall kunna härledas till någon sameby eftersom det är samebyarna som är bärare av det samiska kollektivets rättigheter. Bedrivande av jakt och fiske i ett område ger inte rätt till renskötsel.
Renskötsel mot avgift medför inte sedvanerätt. Detsamma gäller renskötsel som skett lagstridigt, genom att samerna uppehållit sig utanför lappmarkerna i strid mot under 1700- och 1800-talen gällande författningar från år 1723, 1748 och 1757.
Renskötselbegreppet belyses av en byordning för lappbyarna i Västerbottens län, fastställd av länsstyrelsen genom resolution den 23 mars 1914, §§ 2-4.
§ 2: Lapp åligger, att för de renar han äger eller har under sin vård, under alla tider av året använda följande antal till arbete dugliga vårdare, av vilka ingen i ålder må understiga 15 år: för ett antal av intill 100 renar två vårdare, för ett antal av 100 intill 400 renar tre vårdare samt för varje påbörjat trehundratal renar därutöver ytterligare en vårdare, vid vite av etthundra kronor för varje vårdare som brister.
Lappar, som vardera besitta mindre antal renar än 1000, äga rätt att för gemensam vård inom sina renbetestjäll förena hjordarne, till dess de uppnå nämnda antal, samt att beräkna antalet vårdare såsom vore det endast en ägare av hela hjorden, men stånde, vid brist i antalet vårdare, var och en av de skyldige det ansvar, som i första stycket här ovan sägs.
Förena lappar större antal renar för gemensam vård än ovan är sagt, skola de vardera vara förfallna till vite från tjugufem till etthundra kronor.
§ 3: Renarna skola bevakas med den omsorg, som skäligen kan ifrågakomma. Brister någon i den tillsyn honom åligger och är han ej förfallen till straff enligt lag eller särskild föreskrift i denna byordning, straffes med vite från två till etthundra kronor.
§ 4: Då lapp under sina sedvanliga flyttningar färdas med renboskap genom annans renbetesfjäll, äge han där icke utan medgivande av renbetesfjällets innehavare rätt till bete för sin hjord under längre tid än ett dygn, där ej ovanliga väderleksförhållanden göra längre uppehåll i flyttningen nödvändigt, vid påföljd för överträdelse härav som i 5 § sägs.
I övrigt åligger lapp att vid flyttning efterkomma de nödiga föreskrifter, som i avseende å flyttningen meddelas av lappfogden, ordningsmannen eller särskild förordnad tillsyningsman, så att ej skada, oreda eller brist i renarnas bevakning uppstår. Försummelse härutinnan straffes med vite från tio till etthundra kronor.
Lapp, vars hjord i sin helhet eller till större delen betar i Norge, vare pliktig att följa hjorden. Uppehåller han sig utan giltigt skäl i Sverige, vare förfallen till vite från tjugofem till etthundra kronor.
Begreppet av ålder
För att en sedvanerätt till renskötsel skall ha uppkommit krävs att renskötsel skall ha bedrivits under omkring 90 år utan längre uppehåll. Vidare krävs att rätten inte varit bestridd. Möjligheten att genom urminnes hävd vinna sådan rätt upphörde den 1 januari 1972. I den eller de trakter där fastighetsägarnas fastigheter ligger har inte bedrivits renskötsel under sådan tid att sedvanerätt till renskötsel uppkommit. Om så skulle anses vara fallet har rätten i så fall upphört på grund av långt uppehåll i utövandet. Efter ett uppehåll på trettio till fyrtio år kan en sådan rätt inte längre göras gällande. När det gäller uppehåll i nyttjandet skall även tid efter den 1 januari 1972 beaktas. För att rätt till renskötsel skall uppkomma krävs mer i fråga om kontinuerlig verksamhet än för att bibehålla en redan uppkommen rätt.
Det vitsordas att det efter 1972 års ingång förekommit renskötsel i den eller de trakter där fastighetsägarnas fastigheter ligger, men rätten till renskötseln har varit ifrågasatt i vart fall sedan 1980-talet. Protesterna mot renskötseln talar för att någon rätt till renskötsel inte heller funnits dessförinnan.
Bevisbörda och beviskrav
Bedömningen av frågan om urminnes hävd föreligger skall göras utifrån de numera upphävda reglerna om urminnes hävd i gamla JB. De regler för bevisbördans placering som där anges överensstämmer med vad som allmänt gäller i detta avseende.
Det är frågan om en negativ fastställelsetalan. Det ligger därför i sakens natur att det ankommer på samebyarna att åberopa de faktiska omständigheterna i målet.
Förarbetena till renbeteslagarna
Parterna har i sin argumentation åberopat avsnitt ur förarbetena till renbeteslagarna och rennäringslagen och därvid anfört följande.
Samebyarna
1886 års renbeteslag
Genom kungligt brev tillsattes år 1882 en kommitté med uppgift att utreda förhållandet mellan de svenska lapparna och landets bofasta befolkning samt utarbeta förslag till lagbestämmelser på området. Den närmaste anledningen till kommittŽns tillkomst var klagomål från samerna i Jämtlands län över att de var undanträngda från nödvändiga betesmarker. Därutöver hade några jordägare i Tännäs och Hede inkommit med klagomål över intrång och skadegörelse som samerna åsamkat dem. Utöver klagomålen fanns ytterligare skäl att tillsätta kommittŽn. Under en lång tid hade det nämligen förts förhandlingar med Norge avseende gemensamma regler för hur den gränsöverskridande renskötseln skulle bedrivas. Under dessa förhandlingar upptäckte man att de svenska reglerna var ganska osammanhängande, varför många principer måste fastställas och många förtydliganden göras.
KommittŽns majoritet yttrade att den visserligen kunde förstå jordägarnas önskan att få vissa inskränkningar i samernas betesrätt men menade att en sådan inskränkning skulle vara berättigad endast om samernas flyttningar inte motsvarade ett verkligt behov.
Så länge samerna inte kunde avstå från sina flyttningar utan att lida skada menade kommittŽn att någon inskränkning i samernas rätt inte skulle göras. Det var alltså renarnas behov som skulle vara avgörande och inte jordägarnas.
I frågorna om sedvanerätt och vinterbetesrätt uttalade kommittŽn bland annat följande i betänkande den 25 augusti 1883 med förslag till dels förordning angående de svenska lapparna och de bofasta i Sverige dels förordning angående renmärken.
Sid. 22. Då, såsom ofvan blivit anmärkt, renskötseln bedrifves olika inom särskilda delar av Norrland, hafva komiterade ansett en bild deraf samt af Lapparnes och nybyggarnes inbördes förhållanden icke kunna erhållas med mindre redogörelse lemnas för, huru detta för närvarande gestaltar sig i hvarje särskild lappmarksförsamling, i tillgränsande delar af kustlandet samt uti Jemtland och Härjeådalen. För att göra denna utredning fattlig och åskådlig hafva komiterade låtit komplettera bifogade exemplar av Haahrs karta öfver Norrland med flyttningsvägar, skattefjäll m.m.
Sid. 43-47. Umeå lappmark består af församlingarne Lycksele med Örträsk, Sorsele och Stensele med Tärna kapell.
Uti Lycksele och dess Kapellförsamling Örträsk finnas numera inga renegande Lappar annat än under vintern, då angränsande socknars Lappar antingen därinom taga sina vinterstamhåll eller på flyttningen fram och tillbaka från kusten för kort tid der uppehålla sig med sina renar.
Ranbyns Lappar hafva sina visten å det stora Björkfjället på sluttningen mot Windeln. De flytta vesterut från dessa visten i mediet av Juni samt uppehålla sig under en del av Juli och Augusti månader i Norge uti Ranen, hvarefter de tåga, under några dagars uppehåll här och hvar, åter mot sina hufvudvisten, hvilka de intaga i slutet af September. I December flytta de längre österut och gå då ned mot kusten, någon gång ända ner till hafvet, samt tåga dervid, likasom öfrige Lappar inom detta län, icke blott långs och mellan elfvarne, utan företrädesvis mera rätt i öster och vester, så att de korsa dem. Deras uppehållsorter under vintern bestämmas i främsta rummet av de personers boplatser, af hvilka de mottagit renar att vårda. Dessa fjällappar, äfvensom i allmänhet de Lappar, som tillhöra Westerbottens län, hafva namn om sig att egna renarne en omsorgsfull vård.
Granbyns Lappar hafva sina höst- och vårvisten i björkskogsregionen å Givort- och Amartfjäll samt de fjäll, som ligga på södra sidan af Juktan. Inom sjelfva fjällandet flytta de söder om Windeln efter Juktans floddal samt emellan denna och Windelns. De hafva samma ordningar för sina flyttningståg som Ranbyns Lappar både för sommar- och vintertiden. Antalet renar inom socknen är uppgifvet till 7360.
Mellan de bofaste, som sålunda äro egare av renhjordar, och nomaderna eger gott förhållande rum. Några klagomål öfver skada, som af renar förorsakas å ängar, afhör man ej under det dessa stå i växt, detta är en följd deraf att Lapparne denna tid hålla sig utanför den mark, der ängarne ligga, antingen inom annat rike eller å svenskt område på det omkring sex mil breda bälte, från riksgränsen räknadt, till hvilket odlingen ej sträckt sig eller kommer att sträcka sig, och derå några insynade ängslägenheter icke förefinnas. Klagomål föras dermot deröfver, att Lapparne under sina flyttningar österut göra skada på det hö, som är upplagdt i hässjor och ej blifvit hemfördt.
Stensele med Tärna kapell
Inom denna socken förekomma tvänne Lappbyar: Umby och Wapste, hvilka, i likhet med hvad ofvan är sagdt för Sorsele, numera, sedan de renegande Lapparna inrymts å land, der de hafva sina höst- och vårvisten, förlorat en del af sin förra betydelse. Umans vattendrag utgjorde skilnad mellan de trakter, inom hvilka dessa Lappar drogo fram, Umbyns Lappar på norra, Wapstes Lappar på södra sidan om detta stora vatten. Inom Stensele förekomma blott tvänne renbetesland, inom Tärna kapellförsamling däremot femton, hvilka land innefatta såväl fjällskogsmark som lågfjäll. De begagnas som renbetesland höst och vår, då hvarje Lapp, som ensam är inrymd på något land, endast har sina renar under vård, eller, der flera äro å landet inrymde, deras renar hållas tillsamman i en hjord. Vid midsommaren draga de till fjälls samt gå ned i Norge, der de under en del af Juli och Augusti månader beta sina renar dels å de fjällsluttningar och fjällplatåer, som ligga i närheten af riksgränsen dels längre österut inom Ranens och Wefsens dalgångar. Till höstvistena komma de i början af September, qvarstanna der under slagttiden på hösten samt börja i November, när snö fallit, draga österut och uppehålla sig under vintern antingen i skogarna inom Lycksele eller, och detta är det vanligaste, i kustlandet, ströfvande der utan egentlig ordning tvärsöfver och längs dalgångarne, ofta nog ända ned mot kusten.
Inom Åsele lappmark, hvilken omfattar socknarne Åsele, Fredrika, Wilhelmina och Dorothea, finnes för närvarande ej renegande Lappar annat än i de tvänne sistnämnda. Af dessa tvänne socknar sträcker sig Wilhelmina till riksgränsen, Dorothea deremot ej. Denna senare bildar en mot fjällen inskjuten kil mellan Ångermanland, Jemtland och Wilhelmina. I Dorothea finns nybyggen upp till socknens vestligaste punkt, hvilken ligger fem till sex mil från riksgränsen.
Redan i November äro dessa socknars Lappar på tåg österut samt finnas då vid Åsele och Fredrika men draga sedan än längre mot öster och komma de flesta år, följande Ångermandalen, ända ner till kusten, der de till och med lägra sig i närheten af Hernösand. Dessa Lappar lemna sålunda sina renbetesland och höstvisten i regel tidigare än de Lappar, om hvilka komiterade förut talat.
Sid. 64 och 65. Komiterade får härefter övergå till redogörelse för de allmänna grunderna för förslaget, dervid första frågan blifver, å hvilka orter det för framtiden skall vara lapparne tillåtet att vistas med sina renar.
Man kunde förmena, att det lämpligaste sättet för denna frågas lösning bestode däri, att Lappen - nomaden - och den jordbrukande befolkningen hänvisades till olika områden, der de hvar för sig egde att idka sina skiljaktiga näringsfång. Att genomföra en sådan tanke är numera omöjligt. Jordbruket har utbredt sig å trakter, från hvilka Lapparne inte utan att lida väsentlig skada skulle kunna utestängas; att genom expropriation åt Lapparne förvärfva de områden, som å sådana trakter kommit i enskild ego skulle vålla kostnader, de der öfverstege hvad för dylikt ändamål skäligen kunde ifrågasättas. Planen att åvägabringa en fullständig särskiljning mellan nomaden och jordegaren skulle för öfrigt ej hafva varit lämplig ens å en tid, då densamma kunnat utan svårighet utföras. Såsom redan blifvit anfördt, vistas Lapparne å skilda trakter under årets olika tider. Om då åt dem skolat för uteslutande bruk förbehållas alla de marker, af hvilka de för sin närings bedrifvande hade behof, så skulle odlingen hafva förhindrats att sträcka sig till sådana landsdelar, hvarå nomaden allenast vintertiden behöfver uppehålla sig. Men sådant skulle ej hafva varit välbetänkt.
Om nu tanken på jordbrukets och nomadväsendets hänvisande till skilda orter ej mera kan och överhuvudtaget aldrig bort sättas fullständigt i verket, så är det dock angeläget, att densamma till någon del varder genomförd. Hvad en riktig ordning i lappväsendet, - åtminstone så vidt detta afser fjällapparne - kräver, är Lapparnes och de bofastes särskiljning från hvarandra den tid av året, då marken bär, då följaktligen Lapparnes vistelse å samma trakter som de bofaste skulle, i följd af svårigheten att mot renarnes åverkan skydda frukterna af odlarens möda, vålla ett väsentligt intrång samt genom deraf föranledda stridigheter ett för båda parterna olidligt tillstånd. Lapparne böra hafva trakter sig anvisade, å hvilka de under den tiden kunna finna alla vilkor för sin närings bedrifvande och dit jordbruket ej må komma. Under den öfriga delen af året - den tid alltså, då marken i regel icke afkastar något som för jordbrukaren är af egentligt värde - må Lapparne ega att vistas med sina hjordar jemväl å trakter, dit odlingen fortskridit.
Sid. 66-71. Nämnda läns (Norrbottens och Västerbottens län) lappar ega vidare att inom de delar af länens lappmarker, hvilka komma att ligga nedom odlingsgränsen, använda under hvarje tid af året sådana områden, hvilka blifvit till särskilt bruk för Lapparne från staten upplåtna, och hvilka förekomma under benämningarna renbetesland, lappskatteland eller skattefjäll. Dessa land äro för framtiden i mån af behof åt Lapparne uttryckligen förvarade genom den i nämnda § af 1873 års stadga innehållna bestämmelsen att, om efter kulturgränsens fastställande renbetesland finnes vara beläget nedom densamma, det må, så vidt för Lapparnes behov af renbete erfordras, fortfarande dertill användas. Slutligen ega Lapparne inom berörda tvänne län att under hvarje årstid till bete för renarne anlita statens i länens lappmarker belägna skogar. Å andra marker än nu är sagdt hafva de ej rätt att sommartiden vistas. Förbud häremot innehålles i meranämnda lagrum. Grundsatsen, att Lapparne under sistnämnda tid af året må hålla sig utom enskildes marker, är alltså inom nämnda län i allt väsentligt genomförd. Om vintern ega dermot ifrågavarande läns Lappar att vistas jemväl utom nu angifna områden, att flytta såsom de af ålder gjort samt dervid anlita äfven enskildes egor. I den mån dessa deras vinterflyttningar ej gå utom lappmarkerna, äro de genom afvittringsstadgans anförda paragraf uttryckligen medgifvna. Många af Lapparne utsträcka emellertid dessa sina vandringar ned inom det norrländska kustlandet. Något särskildt lagbud tillerkänner dem väl ej rättighet härtill; men dessa Lapparnes flyttningar måste, då de af ålder allt hitintills opåtaldt egt rum, anses vara grundade på sedvanerätt.
De Lappar, som höra till Jemtlands län, hafva vid den derstädes tilländabragta afvittringen fått sig för uteslutande bruk tilldelade särskilda områden under benämningen skattefjäll. Sommartiden - det vill säga under månaderna Maj, Juni, Juli, Augusti och September - ega de ej öfverskrida dessas gränser. Men enahanda rätt till vinterflyttningar, hvilka ofvan sades tillkomma de tvänne nordligaste länens Lappar, synes jemväl enligt gammal sedvana tillkomma Lapparne inom Jemtlands län.
Påståendet att, liksom Lapparne inom Norrbottens och Vesterbottens län ega i kraft af sedvanerätt vintertid vistas i landet nedom lappmarkerna, enahanda befogenhet skulle tillkomma äfven Lapparne inom Jemtlands län utom de för dem afsatta skattefjäll, torde emellertid att från några håll möta motsägelse. Man har understundom sagt, att syftet med den områdestilldelning, som vid afvittringen inom Jemtlands län gjordes till Lapparne, varit att anvisa dessa allt, hvad de af utrymme behöfde, att Lapparne inom nämnda län för den skull ej ega att någon tid af året gå utom sina land, samt att således de vinterflyttningar, dem de efter afvittringen faktiskt utöfvat, varit allenast en sedvana, med hvilken man haft fördrag utan att vara dertill förpligtad. Frågan, huru härmed rätteligen förhåller sig, är af väsentlig vigt och torde för den skull böra något nogare skärskådas.
Den författning, i följd af hvilken gränserna för lappskattefjällen inom Jemtlands län blifvit i samband med afvittringen bestämda, utgöres ett Kongl. Bref till Kammarkollegium den 20 April 1841.
Anledningen till brefvets tillkomst angifves hafva varit en ansökan från lappallmogen inom Undersåkers socken.
Deras framställning var ett uttryck af samma intresse som det, hvilket för Norrbottens och Vesterbottens län blifvit tillgodosedt genom bestämmelsen om fastställandet af en odlingsgräns. I deras uppfattning ingick nog i enlighet med hvad ofvan sades, den tanken, att med en sådan gräns skulle måttet af deras rätt för sommaren varda bestämdt. Men icke åsyftade de, att genom uppdragandet af densamma deras gamla vinterflyttningar skulle upphäfvas.
Det i 1841 års bref föreskrifna förfarande åsyftade derför, enligt komiterades uppfattning, endast afsättandet af vissa gränser, intill hvilka jordbruket skulle få gå, men å andra sidan om hvilka Lapparne skulle ega att med jordbrukets utestängande vistas, och väl äfven fastställandet af Lapparnes rätt till betesmark sommartiden. Men huruvida de om vintern skulle hafva någon rättighet utom den odlingsgräns, hvilken sålunda uppdrogs, den frågan vidrördes hvarken i ansökningen eller genom de med anledning deraf anbefalda åtgärder. Egde Lapparne före afvittringen icke att företaga sina vinterflyttningar i kraft af verklig sedvanerätt, då torde de ej heller nu hafva någon dylik rättighet. Men bestodo deras vinterflyttningar såsom en sådan rätt - då lära de väl hafva denna rättighet än i dag. Afvittringen och dermed sammanhängande åtgärder hafva derutinnan icke medfört någon förändring.
Då nu inom Jemtlands län Lapparne från ålder och intill våra dagar, fått under vintern opåtaldt flytta kring med sina hjordar, och först å de allra senaste tiderna från den jordbrukande befolkningens sida några invändningar deremot förnummits, samt ostridigt är, att odlingen trängt in på stora områden, hvilka ursprungligen endast af Lapparne begagnats, så synes det antagandet fullt berättigadt, att Lapparnes flyttningar vintertiden inom Jemtlands län äro grundade i sedvanerätt. Ett ytterligare stöd kan hemtas af ett uttalande i den från 1873 års afvittringsstadga ofvan anförda paragrafen.
Om Lapparne inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker säges der, att de skola äfven efter afvittringen vara, såsom dittills, berättigade att begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas nuvarande område. Härmed har lagstiftaren uttryckligen förklarat, att Lapparne inom de nämnda länen varit före afvittringen berättigade att till bete för sina renar använda all skogsmark inom lappmarkerna. Den rättigheten, hvilken berörda lagrum betecknar såsom förefintlig, hade dock aldrig blifvit åt Lapparne genom något stadgande uttryckligen upplåten till det omfång, hvari densamma uti nämnda lagbud erkännes. Den hade vunnit helgd genom att från ålder obestridt utöfvas. Men hvad sålunda erkänts vara rätt inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker bör väl ock finnas vara befogadt inom Jemtlands län, der enahanda rättighet af Lapparne obestridt från gamla tider utöfvats. Så har ock i äldre författningar rörande Lapparne beteckningen Jemtlands lappmark förekommit i sådan bemärkelse, att derunder förstås ej allenast trakter, der endast Lappar hölle till, men äfven sådana, dem jordbruket tillgodogjort sig, och en rättighet för Lapparne att vistas å sistnämnda måste dervid underförstås, då eljest beteckningen saknat allt fog.
Vid fråga om den rättsliga befogenheten af de jemtländska Lapparnes här ifrågavarande vinterflyttningar må man i öfrigt uppmärksamma att - såsom och i den förutgående framställningen finnes anmärkt - dessa flyttningar i en mängd fall företagas i följd af ett ovilkorligt bjudande behof. När under vissa väderleksförhållanden isskorpa betäcker marken från hösten eller sådan hårdskare bildas å snön, att renen ej kan åtkomma någon föda, då måste Lappen, för att ej gå under, söka bete åt sin renhjord utom skattefjället och på enskilde jordägares marker.
I proposition 1886 nr 2, med förslag till förordning ang. de svenska lapparna och de bofasta i Sverige, redovisades på sid. 3-7 yttranden från remissbehandlingen av kommittŽns förslag, vilka departementschefen uttalade sig om på sid. 34-36.
Sid. 3-7. Justitierådet Östergren: Såsom af § 1 inhemtas, åsyftar förslaget att genom lag förklara Lapparne berättigade att med sina renar uppehålla sig icke allenast å de områden, der de enligt nu gällande lagbestämmelser ega vistas hela året, nemligen inom lappmarkerna samt i Jemtlands län å de för Lapparne genom afvittring afsatta skattefjell, utan äfven å de trakter i öfrigt, de efter gammal sedvana hittills hafva besökt, en bestämmelse, som på somliga orter skulle gifva Lapparnes flyttningar ända ned till kusten det stöd af lag, som nu saknas.
Grunden för detta stadgande hafva komiterade velat finna deri, att en sedvanerätt af nämnda art redan skulle finnas till, något som hvad Norrbottens och Vesterbottens läns kustland angår skulle vara ostridigt och som skulle gälla äfven beträffande Jemtlands län, ehuru frågan härom i anledning af det sätt, hvarpå afvittringen i sistnämnda län tillkommit, måst göras till föremål for en särskild undersökning, som bibringat komiterade den åsigt, att nämnda afvittring afsett endast att vinna en gräns, den jordbruket ej skulle få öfvergå, men ej att bestämma all Lapparnes rätt till bete, så att de äfven vintertiden skulle vara inskränkta till de åt dem genom afvittringen avsatta fjell.
Att Lapparne på flera ställen sedan gammalt opåtaldt fått öfverskrida lappmarkernas och skattefjellens områden är en känd sak, men för att upphöja denna vana till rätt och genom lag för all framtid godkänna densamma att gälla på hvarje trakt, der den nu utöfvas, torde kräfvas andra förutsättningar, än blotta tillvaron af en sådan vana, och det är troligt, att om befolkningen inom kustlandet i Vesterbottens och Norrbottens län samt inom Vesternorrlands län fått tillfälle att yttra sig öfver komiterades förslag, att Lapparne hädanefter skulle ha lagstadgad rätt att under de fem vintermånaderna icke allenast beta sina renar, utan äfven idka jagt och fiske samt med vissa förbehåll taga skog å alla de enskilda egor, som Lapparne af gammal sedvana besökt, skulle samma förslag mötts af de kraftigaste protester.
Justitierådet Olivecrona: 1734 års lagstiftare har ingalunda lemnat gammal sedvana eller landssed utan uppmärksamhet. Uti 1 kap. 11 § Rättegångsbalken är det domaren medgifvet att grunda sin dom på landssed, dock med det uttryckliga vilkor, att sådan sed icke har oskäl med sig och att beskrifven eller stiftad lag icke finnes. Den plats, som lagstiftaren alltså tillerkänt landsseden i det svenska folkets rättsförfattning, är följaktligen allena en underordnad. Landsseden är deri upptagen såsom ett undantag från regeln, hvilken domaren tillåtes tillämpa endast i saknad af lagar, som utgått från den lagstiftande makten. Detta är en omständighet, som i närvarande fall ingalunda bör förbises. Den gällande allmänna lagen tillägger jordegare i Sverige rätt att, inom de af lagen sjelf eller särskilda författningar stadgade gränser, fritt disponera öfver sin fasta egendom utan allt intrång af främmande personer, derest icke dessa, på grund af överenskommelse eller lagens bestämmelser, äro dertill särskildt berättigade.
Sid. 34-36. Departementschefen anförde vidare:
Mot förslaget till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige har af fyra af Högsta Domstolens ledamöter blifvit anmärkt, att den sedvana Lapparne haft att under vissa tider af året med sina renhjordar genomströfva det nedre odlade landet samt der beta renarne, jaga, fiska och taga nödigt virke icke borde upphöjas till en genom lag stadgad rättighet, hvarigenom den bofasta befolkningens i dessa trakter egande- och besittningsrätt till jorden skulle i hög grad kränkas.
Häremot torde i främsta rummet böra erinras, att Lapparnes sedvana, att med sina renar vintertiden flytta från fjellen nedåt vissa trakter af den sedan äldre tider bebyggda, närmare kusten belägna delen af Norrland och att å skogsmarken inom dessa trakter under nämnda tid beta sina renar, af Lapparne blifvit utöfvad från uråldriga tider, utan att denna flyttning mött någon gensägelse från den bofasta befolkningens sida. Från befolkningen inom det egentliga kustlandet har aldrig försports någon klagan öfver Lapparnes besök under vintern. I denna flyttning, hvars nödvändighet blifvit till fullo ådagalagd genom den utredning, som i detta ärende förebragts angående ej mindre Lapparnes lefnadsvanor än äfven beskaffenheten af de för dem afsatta land, har icke åstadkommits någon förändring genom den fortgående upplåtelsen till enskilda personer af de förut obebyggda trakterna emellan fjellen och den gamla bygden. Äfven de nybyggare, hvilka bosatt sig inom detta område, hafva med enstaka undantag ej framstält någon anmärkning mot sjelfva renflyttningen under vintertiden. De klagomål öfver intrång af Lapparne, hvilka mer eller mindre högljudt å vissa orter försports, hafva nästan utan undantag afsett skada, som af renarna förorsakats under våren eller sommaren, eller ock skada som skett å höstackar, och svårigheten att derför erhålla ersättning.
Vid angifna förhållande och då Lapparne städse ansett flyttningen vintertiden såsom en rättighet, hvilken af ålder tillkommit dem, synes man med fullt skäl berättigad antaga, det Lapparnes flyttning under vintern å de trakter, som de af gammal sedvana hittills hafva besökt, måste vara icke blott ett af den bofasta befolkningen tåldt intrång utan en verklig rätt, äfven om något uttryckligt lagstadgande till stöd för denna rätt hittills inte förefunnits. De i 15 kap. 1 § Jordabalken uppstälda vilkor för att en rättighet skall kunna grundas å urminnes häfd eller att man en ”rättighet i så lång tid oqvald och ohindrad besuttit, nyttjat och brukat hafver, att ingen minnes eller af sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän först dertill komne äro”, hafva tydligen i fråga om denna sedvana blifvit uppfyllda. Lapparnes rätt till renbete vintertiden utom gränserna för de till deras uteslutande begagnande upplåtna fjelltrakterna synes derföre fullt jemförlig med den betesrätt, som enligt lag tillkommer en by inom en annan bys område, då visas kan, att en dylik rättighet sedan urminnes tid oqvald och ohindrad brukats. På dessa och öfriga grunder, som i komiterades betänkande blifvit anförda, synes komiterades uppfattning af sedvanans betydelse i fråga om Lapparnes gamla vinterflyttningar vara den rätta.
Men är sålunda Lapparnes flyttning vintertiden för dem en verklig rättighet, kan denna rättighets upptagande i och närmare begränsning genom lagstiftningen icke innebära ett tillspillogifvande af skyddet for den privata eganderätten eller någon inskränkning i den rätt, som nu enligt lag tillkommer den enskilde jordegaren, att fritt disponera öfver sin fasta egendom. Det innebär icke något annat än ett tillbörligt skydd för en rättighet, hvilken kräfver lika värn som eganderätten och hvars åsidosättande statens förnuftiga intresse ingalunda tillåter. Mot den af en ledamot i Högsta Domstolen uttalade mening, att de nomadiserande Lapparne måste vara underkastade den allmänna lagen att utdö och gå under, derest de icke efter hand vilja egna sig åt jordbruk eller sysselsättningar, som endast äro förenliga med stadigt hemvist, torde nemligen böra erinras att erfarenheten tillräckligt vitsordat rigtigheten af det i motiven till förevarande lagstiftning åberopade förhållande, att i norra delarne af vårt land finnas vidsträckta fjelltrakter, så beskaffade, att endast genom Lapparne och deras renar utkomst åt menniskor der kan skapas.
Från rättslig synpunkt kan den medgivna flyttningsrätten sålunda väl försvaras och denna rätt synes ock i förslaget vara tillräckligt bestämd för att de tvister, som möjligen vid dess utöfning kunna uppkomma, i hvarje fall låta sig utan svårighet afgöra enligt den i 1 § uti förslaget upptagna rättsregeln. Någon svårighet bör nemligen icke kunna uppstå att afgöra, huruvida Lapparne efter gammal sedvana hittills hafva besökt en trakt eller icke.
Af tvenne ledamöter i Högsta Domstolen har uttalats den farhåga, att en i lag medgifven rättighet för Lapparne att vintertiden flytta med sina renar äfven på enskild mark skulle medföra en obillig tunga för den idoga befolkning, som i Norrland odlar jorden eller drifver trävarurörelse och annan industri, samt hämmande inverka på dessa näringars utveckling. Häremot må erinras, att det icke torde låta sig uppvisa, det i någon trakt af Norrland jordbruksnäringen lider någon skada deraf att renar under tiden från och med Oktober till och med April månad få vistas i trakten och i utmarken uppsöka den renlaf hvaraf dessa djur under vintertiden hafva sin förnämsta näring. Vid sådant förhållande är det svårt att inse på hvad sätt Lapparnes vistelse under nämnda tid i en trakt skall i och för sig kunna innebära någon särdeles tunga för den jordbrukande befolkningen. Hvad åter angår trävaruindustrien är genom talrika intyg af jordegare och offentlige tjenstemän tillförlitligen ådagalagdt, att Lapparne icke misshushålla med skogen och att de lika litet för laftägt som för andra ändamål utan yttersta nödfall taga sådan skog, som för nämnda industri är användbar, och det synes följaktligen icke kunna befaras, att Lapparnes uppehåll vintertiden å någon trakt skulle kunna för trävarurörelsen eller annan industri i trakten medföra någon som helst olägenhet. Erfarenheten från så väl Ångermanland som de delar af kustlandet inom Vesterbottens och Norrbottens län, der Lappar vintertiden uppehålla sig, ådagalägger ock tillräckligt tydligt grundlösheten af den uttalade farhågan.
De allmänna anmärkningar, som blifvit framställda mot det remitterade förslaget, kunna sålunda icke af mig biträdas, utan synes förslaget i hufvudsak erbjuda en lämplig grund för ordnandet af de svenska Lapparnes och de bofastes inbördes förhållanden - ett ordnande som särskildt inom Jemtlands län från så väl de bofastes som från Lapparnes sida i öfrigt påyrkas, och hvilket der jemväl torde vara i så hög grad av behofvet påkalladt att det icke utan synnerligen stor olägenhet kan uppskjutas.
I behandlingen av lagförslaget uttalade särskilda utskottet 1886 i sitt utlåtande följande.
Sid. 14-20. Af dessa grundsatser framställer sig i första rummet till pröfning den, enligt hvilken skola bestämmas de områden hvarinom lapparne må ega uppehålla sig med sina renar. I afseende härå har skilnad bort göras mellan sommar- och vintertiden. Under sommaren ströfva fjellapparne med sina renar omkring i fjelltrakterna på svenskt eller norskt område. Inom Norr- och Vesterbottens län erbjuder dem för denna tid landet ofvan om odlingsgränsen mer än tillräckligt utrymme. I Jemtland innesluta visserligen icke skattefjellen allmänt de för renskötseln under våren, sommaren och hösten nödiga förutsättningar, men vid lagförslagets uppställning har man tänkt sig, att bristen i detta hänseende skulle fyllas på det sätt som nedanför kommer att närmare angifvas. Det har derför kunnat, på sätt i lagförslagets 1 § skett, förbjudas lapparne att med sina renhjordar sommartiden lemna de dem förbehållna trakter inom lappmarkerna eller träda utom de i Jemtlands län dem anvisade skattefjellens gränser. Då detta förbud, som lagförslaget sökt göra verksamt genom att stadga bötesstraff för dess öfverträdande och ovilkorlig ersättningsskyldighet enligt § 10 för sommartiden genom renarne vållad skada å gröda på åker och äng eller dermed lika ansedda utängsslåtter, naturligtvis äfven omfattar skogslapparne, kan man förvänta, att desses osed att under nämda tid släppa sina renar ”i villan” utan vaktare torde komma att vederbörligen stäfjas. För såvidt angår sommartiden, har för den skull den nya lagens uppgift varit jemförelsevis enkel och synes från det framlagda lagförslagets synpunkt det område, hvarinom lapparne må ega att uppehålla sig, vara så bestämdt, att anledning till konflikter med de bofaste ej kan anses vara för handen.
Svårare har frågan stält sig med afseende på vintertiden. Enklaste sättet att lösa den föreliggande uppgiften i denna del vore att föreskrifva uppdragandet af en geografisk gränslinie för det område, hvarinom lapparne skulle ega att jemväl vintertiden ströfva omkring, hvilken gränslinie det skulle vara dem förbjudet att under någon omständighet med sina renar öfverskrida. Under ärendets förberedande behandling har uttalats, att denna lösning vore den enda riktiga. Och jemväl inom utskottet har en sådan mening, gifvit sig tillkänna. Af hvad Utskottet inhemtat, angående beskaffenheten af det näringsfång, hvaraf nomadlappen lefver, eller renskötseln, har emellertid Utskottet vunnit den öfvertygelse, att en sådan delning af landet, äfven om den vore, hvad Utskottet betviflar, praktiskt utförbar, likväl icke skulle kunna upprätthållas och att således det dermed afsedda ändamålet skulle förfelas. Utskottet har ofvanför anfört, huru som renen har helt olika lefnadsbehof vinter och sommar, att han af naturdrift uppsöker de trakter der han år efter år vant sig att få dessa behof tillfredsstälda och att fjelltrakterna, som under sommaren erbjuda hvad dertill fordras, icke göra det under vintern. I öfrigt är bekant, att då renen jagas af hunger, snöstormar eller rofdjur ingen renvaktare har makt med honom, och att till följd af allt detta det lika ofta är renen som bestämmer lappens vistelseort som tvärtom. Häraf torde vara klart, att huru den geografiska gränsen för ett lappterritorium än blefve uppdragen, skulle likväl aldrig vinnas trygghet för att ej för lappen kunde under vintern inträda nödtvång att öfverskrida denna gräns. Ett effektivt upprätthållande af gränslinien skulle, förutsatt det vore möjligt, i många fall för lappen betyda undergång för hans renhjord. Tanken på en geografisk gränslinie med den betydelse förut är sagdt mellan lapparnes land och de bofastes land måste derför betecknas såsom absolut outförbar. På sätt äfven förut blifvit antydt, är gränsen mellan Lappland, å ena, samt Vesterbottens och Norrbottens läns kustland å andra sidan uteslutande territoriel och har ingalunda betydelsen af att vara en sådan demarkationslinie, som här är i fråga. En sådan betydelse har icke heller den inom Lappland på senare tid uppdragna odlingsgränsen, hvarmed blott åsyftats, hvad sjelfva ordet anger, att begränsa odlingen, eller att afskilja det lapparna förbehållna, för deras renbete sommar, höst och vår beräknade minimum af utrymme, å hvilket jordbruket icke vidare skulle ega att inkräkta. Ordalagen i 3 punkten af 1 § i gällande stadga om afvittring i Vesterbottens och Norrbottens läns lappmarker, sådant detta lagrum lyder enligt Kungl. Kungörelsen den 13 juli 1883, styrka detta påstående.
Men kan således icke området för lapparnes vinterflyttningar förmedelst en yttre, fysisk rålinie utstakas, återstår endast att derför uppdraga juridiska gränser, dvs. genom lag ordna dessa flyttningar så, att de icke medföra en otillbörlig inskränkning af den bofastes egande- och besittningsrätt till sin jord.
Uti 8 § af berörda afvittringsstadga innefattas nu gällande föreskrifter, beträffande området för lapparnes renbetesrätt inom lappmarkerna i Norrbottens och Vesterbottens län. Detta lagrum tillförsäkrar lapparne utan afseende å afvittringen och odlingsgränsen rätt ”såsom hittills” till renbete å all skogsmark inom lappmarkernas nuvarande område, likväl endast vintertiden å enskildes skogar nedanför odlingsgränsen. Denna lapparnes med afseende å de nämnda länens lappmarker i lag stadgade befogenhet att vintertiden beta sina renar å enskildas skogsmark nedanför odlingsgränsen hafva komiterade, och i likhet med dem fast i något förändrade ordalag Kongl. Maj:t, i lagförslaget utsträckt jemväl till enskildes egor utom lappmarkerna, enär denna befogenhet såsom för lapparne nödvändig och af ålder utöfvad vore grundad i sedvanerätt. Häremot hafva emellertid redan inom komitŽn, och derefter under ärendets vidare behandling inlagts de allvarligaste gensagor. Man har sagt, att upphöjande till lag af lapparnes sedvana att under vissa tider af året med sina renhjordar genomströfva det odlade området samt der beta sina hjordar, jaga, fiska och taga nödigt virke vore en kränkning af den bofasta befolkningens i dessa trakter egande- och besittningsrätt till jorden, att sedvänjan ej kunde verka derhän, att sedan jord hvarå lappen farit fram, lagligen kommit i enskild persons ego utan något stadgande för denne om skyldighet att tåla dess begagnande af lapparne, sådan skyldighet ändock skulle anses åligga jordegaren, att lapparnes rätt till dessa flyttningar blifvit af den bofasta befolkningen i synnerhet inom Jemtland och Herjeådalen, inom hvilken senare provins en del bofaste sjelfve använde renlafven eller renmossan till kreatursföda, på det kraftigaste bestridd, att lappstammen liksom hvarje annan som icke ville lemna nomadlifvet, måste gifva vika för mera civiliserade folkstammar och slutligen efter ett tynande lif utdö, att slutligen landssedens betydelse enligt 1734 års lag vore att, då den ej hade oskäl med sig, gälla såsom ett undantag, der beskrifven lag ej funnes, men icke att gälla framför den beskrefna lagen.
En del af de framstälda anmärkningarne mot lapparnes rätt till deras sedvanliga flyttningar inlägger i dessa en större praktisk betydelse, än de i verkligheten ega. Såsom förut påpekats, skulle de enligt lagförslagets 1 §, för så vidt enskildes egor antingen nedanför odlingsgränsen inom lappmarkerna eller utom dem deraf skulle komma att beröras, tillåtas allenast för vintertiden, då marken är frusen och snöbetäckt och skadegörelse derå i regeln ej är möjlig. Det bete, renen dervid uppsöker, är den för hemdjuren under denna tid oåtkomliga renmossan samt lafven på trädens nedre grenar. Der denna mossa, såsom i Herjeådalen, användes för husdjurens vinterutfodring, har den bofaste redan uppsamlat sitt vinterbehof der af, då renarne anlända. Jagt och fiske äro enligt lagförslagets 21 § icke tillåtna för lapparne utom lappmarkerna i Norr- och Vesterbottens län samt de i Jemtlands län för dem afsatta land, dvs. skattefjellen; hvadan bofastes enskilda jakt- och fiskerätt der utom icke kan af lapparnes blifva berörd. De senares rätt att nyttja skogen utan betalning är enligt lagförslagets 2 § å enskildes egor utom nämnda lappmarker - inom dem är enligt afvittringsstadgans 8 § lapparne förbehållen enahanda nyttjanderätt till enskildes skogar som till kronans - inskränkt till torra träd, vindfällen samt en- och videbuskar, allt virkesslag som inom skogsbygderna i de inre delarne af Norrland i allmänhet äro af ringa eller intet värde. Det är ock allmänt kändt, att i dessa skogar årligen förruttna betydliga virkesmassor för hvilka man ännu ej lyckats och knappt torde lyckas, äfven der kommunikationerna utvecklats, bereda utväg till afsättning. Af växande skog hafva enligt lagförslaget lapparne ej rätt att å enskild jord utom lappmarkerna taga annat än löfträd och detta mot betalning. Under förutsättning att lapparnes flyttningar ske inom de i lagförslaget utstakade gränser i afseende både å betesrättens utsträckning och å utöfningen af de lapparne i sammanhang dermed tillagda befogenheter - och att sörja derför är en annan af den nu ifrågavarande lagstiftningens väsentliga uppgifter - kan således med allt skäl sägas, att det genom dessa flyttningar vållade intrång för de bofäste icke är af synnerligt stor praktisk betydelse.
Hvad derefter angår förhållandet mellan lapparnes flyttningsvana, å ena, och de bofastes egande- och besittningsrätt till jorden, å andra sidan, synas de, som tagit sig an den senares försvar, hafva utgått från den förutsättning, att lappen icke har någon verklig rätt att åberopa, i stället för att undersöka, huru härmed förhåller sig. Man synes alltid hafva gått ut ifrån, att lappens intresse var det obetingadt underordnade. Man har känt medlidande med denna undanträngda race, men man har åberopat den utvecklingens allmänna lag, enligt hvilken det i striden mellan en högre och en lägre kultur är den förras öde i att vika och gå under. Nu har man visserligen förbisett, att den kultur, hvars bärare lappen är, å stora vidder inom vårt land är den enda som trifves, att, såsom komiterade yttrat, ”det ej kan vara annat än lyckligt för ett land med så vidsträckta fjell som vårt, att det finnes ett folk och ett djur, hvarigenom dessa stora trakter kunna afvinnas fördelar och utkomst der skapas åt menniskor, hvilket icke annorledes än genom detta folk och djur lärer kunna ske”, att nomadlifvet på många trakter erbjuder vigtiga näringskällor äfven för den bofasta befolkningen, att lappen med sin ren mångenstädes utgör det enda medlet för samfärdsel mellan vidt åtskilda orter osv. Vid jemförelsen mellan nomadkulturen och åkerbruket har man således i allmänhet för djupt underskattat värdet af den förra i ett land med våra naturliga förhållanden. Men hvad man i synnerhet förgätit är att, om nomadkulturen i Sverige skall försvinna, detta likväl bör inträda såsom den naturliga följden af en fri historisk process och icke i yttre hänseende fortskyndas, allra minst på bekostnad af rätten. Ty lappen eger verkligen en rätt att åberopa för utöfningen enligt urgammal sed af det näringsfång, hvaraf han lefver. Lappen var den som först tog de nordliga trakterna af vårt land i besittning. Innan den förste nybyggaren fälde det första trädet i Norrlands skogar var lappen redan der. Under århundraden hade landet från Kölens fjellrygg till Bottenhafvet varit den obestridt nyttjade betesmarken för hans renar. Och den förste besittningstagarens rätt till jorden måste anses bättre än den, som senare tillkommit. Men lappens besittningstagande var icke till sin natur sådant, att det i sig inneslöt alla de befogenheter, hvilka tillhöra eganderättens begrepp. Det sträckte sig icke till andra än dem, nomadlifvets inskränkta behof fordrade. Det afsåg endast jordens nyttjande dels till bete, under sommaren i fjelltrakterna och under vintern i skogslandet, dels till fyllande af de behof, hvilka voro en förutsättning för eller en följd af renbetets begagnande. Lappens rätt till jorden var för den skull allt ifrån begynnelsen till sin natur sådan, att den icke hindrade uppkomsten, så att säga, bredvid sig af eganderätt i kultursamhällets mening. Och en sådan eganderätt framträdde och utbredde sig med odlingen, samt omfattade till sist äfven de trakter, odlingen ej ännu tagit i anspråk, då för omkring 300 år sedan i vårt land började uttalas och tillämpas den grundsats, att ”sådana egor som obygda ligga höra Gud, konungen och Sveriges krona till”. Men derigenom kan lappens på det tidigare besittningstagandet grundade rätt till de nödvändiga förutsättningarne för sin existens som nomad så mycket mindre anses hafva förfallit som denna rätt till sin natur var sådan, att den kunde bestå jemte såväl enskildes som statens sedermera tillkomna eganderätt. Och lappens rätt har äfven till närvarande tid bestått och utöfvats. Den kan knappast ännu i dag anses möta någon gensägelse, hvad rikets två nordligaste län angår. Först sedan staten genom afvittringarne i Jemtlands län, utan att, såsom sig bort, göra det förbehåll, som vid afvittringen i Norr- och Vesterbottens lappmarker iakttages, att nemligen lapparne äfven efter afvittringen skola vara berättigade att utom det dem tilldelade område med eller utan inskränkning till viss årstid såsom förut söka bete för sina renhjordar, samt, i den mån för renbetesrättens utöfning är nödigt, till hushållsbehof begagna skogen, kringskurit utrymmet för lappen, så att det blifvit mindre än det nödvändiga, och kollisioner med bofaste derigenom uppkommit - först då hafva de senare, hvilka det sätt, hvarpå afvittringarne förrättades, ingifvit den föreställning, att lappen icke eger någon rätt till vinterflyttningar, börjat bestrida denna rätt. Men icke har sjelfva rätten allenast genom bestridandet kunnat blifva mindre än den i och för sig var. Man medger, att staten gjort lappen orätt, då utan förbehåll hemmansbruket tillåtits upptaga jemväl för renbetet nödiga områden; men derför, säger man, bör ej den bofaste lida, som af staten utan inskränkning i afseende å nyttjanderätten förvärfvat sin jord. Dels glömmer man härvid, att lappens rätt var äldre än statens, att staten ej kunnat upplåta jorden med bättre rätt än han sjelf innehade den, att lapparnes flyttningsvana så väl före som efter afvittringen var för den bofasta befolkningen i Jemtlands län väl känd, att den utgjorde, så att säga, en synlig på länets jord hvilande servitut. Dels gör man, genom att fordra att lappen skall lida för hvad vid afvittringen blifvit feladt, gällande en grundsats, som står i rak strid mot den, som eljest plägar tillämpas vid lösningen af tvister om rätt till fast egendom.
Om A. föryttrar sin fastighet till B, utan förbehåll af den nyttjanderätt dertill, som redan då A. förvärfvade fastigheten och sedan urminnes tider till C:s förmån bestått, och som sedermera hvarken på grund af aftal eller lagens stadgande förlorat gällande kraft, så anses icke uti den konflikt, som derigenom kan uppstå, C. vara den som skall vika. C:s rätt anses tvärtom icke vara i någon mån förminskad genom aftalet mellan A. och B., hvilkas ensak det blir att sinsemellan lösa konflikten. Tillämpades samma grundsats på nu föreliggande spörsmål, så skulle man icke sätta i fråga, att lappen skall vara den som bör träda tillbaka. Hans rätt har ej kunnat försämras derigenom, att den blifvit åsidosatt, eller derför, att lappen ej mäktat försvara den. Skulle emellertid upprätthållandet af denna rätt omstörta eller väsentligen rubba besittningsförhållanden, som bildat sig å de trakter, hvarifrån lappen blifvit undanträngd, vore visserligen skäl till tvekan, huruvida densamma skulle numera kunna göras gällande. Men då lappens flyttningar kunna ordnas så, att det intrång, som de för den bofaste medföra, blir af ringa betydelse, saknas anledning till en sådan tvekan.
Landssedens ställning enligt 1 Kap. 11 § af Rättegångs-Balken i 1734 års lag synes icke hafva någon gemenskap med den, som lapparnes berörda sedvana intager till den nu ifrågavarande lagstiftningen. Nämnda lagrum talar om sedvanan såsom norm för rättsskipningen. Men här är fråga om en bestående sedvänja såsom material för lagstiftning på ett område, för hvilket lag icke finnes. 1734 års lag har icke ordnat våra nomaders och bofastes inbördes rättsförhållanden, åtminstone icke sådana dessa numera gestaltat sig. Hade den det gjort, så skulle ej mellan båda kunnat uppstå det tillstånd af brytningar och missämja, som nu gör lagstiftningens ingripande så nödvändigt. Men då en ny lag skall stiftas, hemtar den gerna sitt innehåll från de förut på det område, för hvilket den skall gälla, bestående sedvänjorna, äfven om de icke öfverensstämma med den gällande lagen. Sålunda härstammar en stor del af den hos oss stiftade lag från gamla sedvänjor, hvilka före lagens tillkomst gälde såsom rätt eller från sådana som bildat sig bredvid lagen. Då nu lapparnes sedvänja att flytta med sina renar ostridigt är ett sedan urminnes tid bestående faktiskt forhållande, så är det så långt ifrån att vare sig andan eller bokstafven af 1734 års lag utgör något hinder för upptagande af berörda sedvänja i den lag, som det nu är fråga om att stifta, att det tvärt om vore en orimlighet att denna nya lag skulle hemta sin grundläggande tanke annorstädes ifrån än från samma sedvänja.
Skulle lapparnes af Utskottet nu förfäktade flyttningsrätt icke vinna erkännande, så skulle för öfrigt den svenske lappen komma i en sämre ställning i eget land än den norske under hans vistelse i Sverige. Enligt 3 §:n i den internationella lagen äro nemligen lapparne berättigade att årligen med sina renar flytta från det ena riket in i det andra och uppehålla sig å de trakter, hvilka hvartdera rikets lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt. De rättigheter, som genom internationella lagen blifvit de norske lapparne här i landet tillförsäkrade, kunna icke genom svensk lagstiftning minskas. Den förnämsta af dessa rättigheter är den nyssnämda. Men denna rätt skulle de, i händelse sedvanan här i Sverige icke skulle erhålla tillbörligt skydd, komma att åtnjuta framför landets egna barn.
Sid. 28. Då det alltså endast är under den tid marken är bar som afsevärd skada å egor kan af renar förorsakas;
då det måste antagas vara outförbart samt dessutom ej skulle leda till målet att tilldela lapparne ett bestämdt område, der de skulle hafva att jemväl vintertiden med sina renar uppehålla sig, och hvars gränser de icke skulle ega att någon tid med renarne öfverskrida;
då till följd deraf icke kan undvikas att för vintern gifva lapparne rätt att beta sina renhjordar äfven utom de dem förbehållna områden;
då lapparnes vinterflyttningar öfver enskildes egor äro en sedan urminnes tid bestående, om ej i lag uttryckligt medgifven, likväl såsom faktisk förutsatt sedvana, som dessutom grundar sig på en verklig rätt, rätten att drifva det näringsfång, som utgör vilkoret för deras existens såsom nomader å den jord, hvars förste innehafvare de voro;
då denna rätt ej kunnat annulleras, vare sig genom att svenska staten förklarat sig för egare till all af odlingen icke upptagen jord eller derigenom att staten vid afvittringarne utan förbehåll upplåtit jorden åt enskilde, och icke heller genom lagbud lapparne fråntagen;
och då, i händelse de svenska lapparne skulle betagas rätten till dessa vinterflyttningar öfver enskild mark, de skulle komma i en sämre ställning i eget land än norske lappar, som enligt den internationella lagen ega sådan flyttningsrätt i Sverige;
måste Utskottet fullständigt godkänna den grundsats, som i nu afhandlade fråga blifvit uttalad genom föreliggande lagförslagets 1 §.
1886 års renbeteslag trädde i kraft den 1 januari 1887 för Västerbottens län och för Norrbottens län och två år senare även för Jämtlands län. Genom lagen garanterades samerna sin renbetesrätt.
1898 års renbeteslag
På grund av dels konflikter mellan samer och bofasta i Jämtlands län, dels en motion i riksdagen om missförhållanden i renskötseln i Västerbottens län, där en mängd renar lämnats kvar i kustlandet på våren efter vinterbetet, tillsattes år 1895 en ny lappkommitté med uppgift att analysera verkningarna av 1886 års lag och eventuellt komma med förslag till förändringar.
KommittŽn lämnade ett betänkande den 27 maj 1896 med förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till bete i Sverige samt lag om renmärken. I betänkandet uttalades (sid. 35): ”Att man emellertid icke behöfver misströsta om möjligheten för lappar och bofaste att på gemensamt område i någorlunda sämja och endräkt förlikas, derför talar erfarenheten från Vesterbottens och Norrbottens läns kustland, der ingen röst höjts för att hindra lapparnes vinterflyttningar.”
I lagutskottets utlåtande 1898, nr 66, anfördes följande.
Sid. 9. Från Västerbottens län hafva visserligen yrkanden om senare höstflyttning framkommit, ehuru icke enhälligt. En socken, Dorotea, har uttryckligen förklarat sig icke önska någon förändring. Ej heller inom Åsele socken synes sådan, att döma af det vid sammanträdet i Lycksele närvarande ombudets anförande, anses nödig. De öfriga socknarne hafva uttalat sins emellan stridiga önskningar, i det att några nöjt sig med den 15 oktober, andra fordrat den 1 december, emedan då först allt hö kunde vara hemfördt till gårdarne. Å lapparnes sida har uppgifvits, att de under vissa år redan vid Mikaelitiden, men vanligen först i medlet eller slutet af oktober, plägade öfverskrida odlingsgränsen, att under sådana år, då mycken snö fölle och isskorpa tidigt bildade sig i fjellen, det vore för lapparne nödvändigt att kunna lemna dessa redan vid Mikaelitiden, och att ändring i tiden för höstflyttningen således icke vore möjlig.
I detta län gäller frågan icke kustsocknarnes intressen, ty till kustlandet komma lapparne redan nu icke förr än i december.
1896 års renbeteslag innebar att sedvanerätten till vinterbete med ren bevarades. I lagstiftningsarbetet framfördes viss invändning beträffande de något diffusa gränsbestämningarna, men i allt väsentligt accepterades den redovisning av betesområdena som 1882 års kommitté framlagt.
1928 års renbeteslag
En ny renbeteslag trädde i kraft år 1928. Förarbetena till denna lag (prop. 1928 nr 43) innehåller, på samma sätt som de äldre förarbetena, uttalanden som är av vikt i målet, nämligen sid. 43, 48, 69 och 75 samt del 2 av samma proposition, sid. 27.
Sid. 43. Över den sakkunniges först nämnda förslag hava utlåtanden infordrats från länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt från kammarkollegium och domänstyrelsen. Länsstyrelsen i Västerbottens län har lämnat lapparna i vissa lappbyar tillfälle taga del av förslagen samt yttra sig över desamma. Länsstyrelsen i Jämtlands län har bifogat yttrande från lappfogden därstädes. För innehållet i de inkomna utlåtandena kommer jag att redogöra i det följande.
Innan jag går in på de föreslagna bestämmelserna, vill jag till en början meddela vissa statistiska uppgifter rörande lappbefolkningen i riket m.m. samt därefter lämna en kort redogörelse för de trakter, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar.
Lapparnas antal i riket uppgick den 31 december 1920 enligt en av lappkommittŽn verkställd utredning till omkring 8129 män, kvinnor och barn, fördelade med 4947 på Norrbottens län, 2032 på Västerbottens län, 973 på Jämtlands län och Idre socken av Kopparbergs län samt med återstående 177 personer på Västernorrlands m.fl. län.
Man skiljer sedan gammalt inom den lapska allmogen mellan två grupper, nämligen fjällappar och skogslappar. Denna indelning hänför sig till den nomadiserande delen av lappallmogen och är betingad av vissa väsentliga olikheter i levnadsförhållandena bland de renskötande fjällapparna och de renskötande skogslapparna samt därmed sammanhängande olikheter i renskötselns utövande. Indelningen torde dock kunna tillämpas även å övriga lappar, varvid härstamningen från den ena eller den andra gruppen är avgörande.
De renskötande fjällapparna driva sin näring ända från finska gränsen i norr till nord-västligaste delen av Kopparbergs län i söder och röra sig i regel på förhållandevis vidsträckta områden, i det de sommartid vistas med sina renar på betesmarker i de svenska eller norska fjällen samt vintertid uppehålla sig i det svenska skogs-, respektive kustlandet, där renarna då livnära sig av lavbete.
Sid. 48. Kungl. Maj:t förordnade den 13 december 1867, med föranledande av en av riksdagen gjord framställning, att, för skyddande av lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och till förebyggande av tvister dem emellan samt av nybyggens anläggande i trakter helt och hållet otjänliga för kultur, en gräns skulle provisionellt bestämmas mellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. Genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut har odlingsgränsen sedermera blivit definitivt uppdragen. Med odlingsgränsens uppdragande åsyftades, att trakterna ovanför densamma skulle utgöra lapparna förbehållet område. En del hemman och nybyggen kommo emellertid att ligga inom dessa trakter. Några ytterligare nybyggen skulle dock icke få anläggas där. Denna bestämmelse har ej kunnat göras fullt effektiv, utan under årens lopp har ett ganska stort antal bosättningar förekommit även i trakterna ovan odlingsgränsen.
Genom stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker reglerades de till dessa hörande lapparnas rättigheter. Uti 8 § av nämnda stadga förklarades, att lapparna skulle liksom dittills vara berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas dåvarande område, dock å enskildes skogar inom de till odlingar tjänliga delarna av landet endast vintertiden, varjämte lapparna äga att, det i mån för betesrättens utövande vore nödigt, begagna skogen. Vidare skulle ifrågavarande läns lappar äga att inom de delar av länets lappmarker, som komme att ligga nedom odlingsgränsen, under varje tid av året använda sådana områden, vilka blivit till särskilt bruk för lapparna från staten upplåtna och vilka förekomme under benämningarna renbetesland, lappskatteland eller skattefjäll.
Å andra marker än nu sagts hade de ej rätt att sommartiden vistas. Om vintern ägde de däremot att vistas utom sålunda angivna områden samt flytta såsom de av ålder gjort och därvid anlita även enskildas ägor. Ehuru varken avvittringsstadgan eller annat då gällande lagbud innehöll bestämmelse därom, ansågos lapparna på grund av sedvanerätt äga utsträcka sina flyttningar vintertid ned inom det norrländska kustlandet.
Sid. 69. KommittŽn hade uppdelat bestämmelserna om betesområden och om betestider, vilka bestämmelser i 1898 års lag återfinnas under samma paragraf, i olika paragrafer. Mot denna anordning, som bibehölls i 1924 års förslag, riktades anmärkningar såväl av länsstyrelsen i Norrbottens län som av lagrådet. Den sakkunnige har ansett, att bestämmelserna genom uppdelningen blivit mindre överskådliga än i gällande lag, och därför bibehållit den däri förekommande uppställningen.
I likhet med den sakkunnige finner jag mig böra tillstyrka ett sammanförande av ifrågavarande bestämmelser.
Beträffande de områden, som av fjällapparna få nyttjas för renskötsel anförde kommittŽn:
I gällande lag (1 § renbeteslagen) bestämmas, vad angår trakterna nedanför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen, de områden, där fjällapparna äga föra sina renar på bete, i stort sett av sedvanerättens omfattning. KommittŽn har härutinnan verkställt undersökningar i syfte att utrönas, huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka sina vinterflyttningar.
Vad angår Västerbottens och Västernorrlands län torde det kunna sägas att sedvanerätten omfattar länen i deras helhet.
Gränserna för sedvanerättens geografiska omfattning hava av kommittŽn endast kunnat aproximativt bestämmas. För många av ifrågavarande trakter gäller, att de regelbundet besökas av lapparna, för andra åter och särskilt dem som ligga längre bort från fjällen, att de endast uppsökas, då renarnas behov av bete icke lämpligen kan tillgodoses på närmare håll. Långa tider kunna således, beroende av betestillgången, förflyta mellan besöken å särskilda trakter. Uppenbart torde emellertid vara, att sedvanerätten, som grundar sig mindre på lapparnas vilja än på renarnas behov av föda, icke utan vidare får betraktas som upphävd därför att längre tid förflutit mellan lapparnas besök.
KommittŽn har av praktiska skäl icke ansett sig böra i förslaget angiva några gränser för sedvaneområdet, utan har härutinnan i sak bibehållit stadgandena i 1898 års renbeteslag.
Sid. 71. Departementschefen anförde vid remissen till lagrådet år 1924, att yrkandet från visst håll i Jämtlands län om ett skarpare uppdragande av gränserna för det området, inom vilket den lappska sedvanerätten skulle vara gällande, av praktiska skäl icke kunde vinna avseende. Vidare anförde departementschefen.
De ingående utredningar, som verkställts såväl av kommittŽn som ock tidigare i syfte att utröna, huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka sina flyttningar, hava givit vid handen, att det praktiskt taget inte låter sig göra att härutinnan bestämma en yttersta gräns annat än å sådana håll möjligen, såsom t.ex. i Norrbottens läns sydliga del samt i Västerbottens och Västernorrlands län, där en naturlig gräns möter i Bottniska viken. Man torde således även framledes liksom hittills vara hänvisad till att i trakter där gränsen för sedvaneområdet är mer eller mindre flytande, låta frågan om sedvanerättens tillämplighet i tvistiga fall avgöras av domstol på grund av sådan bevisning, som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd.
Sid. 75. Från Västerbottens län hava visserligen yrkanden om senare höstflyttning framkommit, ehuru icke enhälligt (prot. sid. 64). En socken, Dorotea, har uttryckligen förklarat sig icke önska någon förändring (prot. sid. 76). Ej heller inom Åsele socken synes sådan, att döma av det vid sammanträdet i Lycksele närvarande ombudets yttrande, anses nödigt. De övriga socknarna hava uttalat sins emellan stridiga önskningar, i det några nöjt sig med den 15 oktober, andra fordrat den 1 december, emedan först då allt hö kunde vara hemfört vid gårdarna. Å lapparnas sida har uppgivits, att de under vissa år redan vid Mikaelitiden, men vanligen först i mediet eller slutet av oktober, plägade överskrida odlingsgränsen, att under sådana år, då mycken snö föll och isskorpa tidigt bildade sig i fjällen, det vore lapparna nödvändigt att kunna lämna dessa redan vid Mikaelitiden, och att ändring i tiden för höstflyttningen således inte vore möjlig.
I detta län (Västerbottens län) gäller frågan icke kustsocknarnas intresse, ty till kustlandet komma lapparna redan nu icke förr än i december. Frågan är således endast den, huruvida till förmån för nybyggarna inom lappmarken nedanför odlingsgränsen intrång skall göras i lapparnas flyttningsrätt. Skola fjällapparna, vilka för lång tid av året redan undanträngts från detta område, där de förut oinskränkt härskat, nu genom lagstiftningens medverkan ytterligare kringskäras i utövningen av en rätt, av vilken de synas vara i verkligt behov, borde för en sådan lagstiftningsåtgärd åtminstone kunna bjudas kraftiga skäl. Kommitterade har inskränkt sig till att förklara, att de funnit förändringen önskvärd från de bofastas synpunkt. För min del skulle jag snarare vilja kalla den överflödig ur de bofastas synpunkt, därest kommittŽns förslag i övrigt komme att godkännas. Det är ostridigt, att även i dessa trakter den skada, som renar i oktober månad kunna förorsaka, träffar endast utestående hö.
Del 2 av propositionen, sid. 27. Denna del av propositionen innehåller statsrådsföredragningen. Här citerar departementschefen på nytt kommittŽns betänkande.
I gällande lag (1 § renbeteslagen) bestämmas, vad angår trakterna nedanför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen, de områden, där fjällapparna äga föra sina renar på bete, i stort sett av sedvanerättens omfattning. KommittŽn har härutinnan verkställt undersökningar i syfte att utrönas, huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka sina vinterflyttningar.
Vad angår Västerbottens och Västernorrlands län torde det kunna sägas att sedvanerätten omfattar länen i deras helhet.
KommittŽn har av praktiska skäl icke ansett sig böra i förslaget angiva några gränser för sedvaneområdet, utan har härutinnan i sak bibehållit stadgandena i 1898 års renbeteslag.
Fastighetsägarna
Vad gäller de av samebyarna åberopade förarbetsuttalandena kan dessa inte godtas. Skälet härtill är följande.
De lagstiftarens utredningar och påstådda slutsatser som samebyarna tycks avse har fastighetsägarna ingående avhandlat redan i stämningsansökan och hade fastighetsägarna delat samebyarnas syn hade stämningsansökan givetvis inte aktualiserats. Någon sådan lagstiftarens uppfattning om sedvanerättens utbredning som samebyarna förfäktat kan emellertid inte skönjas. Om lagstiftaren hade haft uppfattningen eller avsikten att hela kustlandet, ett geografiskt begrepp som avser den delen av länet som inte tillhör lappmarken, omfattades av sedvanerätten, hade lagstiftaren åren 1886, 1898 och 1928 samt även år 1971 i likhet med vad som blivit fallet med områdena ovan lappmarksgränsen och odlingsgränsen, stiftat lagen i enlighet härmed.
Förhållandet att lagen inte fick detta innehåll, vilket framfördes från lappfogdehåll inom länsstyrelsen, utgör tvärtom mot vad samebyarna gör gällande ett utomordentligt starkt stöd för att renskötselrätten inte sträckte sig längre än vad som kommit till tryck på den karta som bifogades 1883 års utredning (Haars karta).
Vidare är de åberopade utdragen tagna ur sitt sammanhang, bl.a. prop. 1886 nr 2, sid. 3, där det framgår att utredningen föreslår att på ”somliga orter” ge rätt till renskötsel ända ned till kusten, och prop. 1886 nr 2, sid. 34, där det framgår att samebyarna flyttar ”från fjällen nedåt vissa trakter af den sedan äldre tider bebyggda, närmare kusten belägna delen av Norrland”. Det har sålunda inte varit utredarnas uppfattning att hela kustlandet skulle omfattas.
Angående utdraget ur betänkandet den 25 augusti 1883: Uppgifterna om att renskötsel förekommit ”i kustlandet” och i områden ”ner mot kusten” kan dock vitsordas så till vida att fastighetsägarna inte ifrågasätter att det kan finnas områden där renskötsel bedrivits i sådan utsträckning att sedvanerätt kan föreligga inom andra områden utanför lappmarkerna än de som förevarande tvist gäller. Fastighetsägarna finner dock inte anledning att i förevarande sammanhang särskilt ange visst område utan nöjer sig med att hänvisa till Haars karta. Det bör i sammanhanget tydliggöras att begreppet kustlandet till åtminstone en bit in på 1900-talet var den gängse beteckningen för hela den del av länet som inte utgjorde lappmark, vilket framgår av Landshövdingeberättelsen för Västerbottens län 1832, bilaga 1, sid. 1 och 2. Det finns i berättelsen uppgifter om antalet invånare i länet, uppdelade på ”det egentliga Westerbotten eller kustlandet” samt ”Lappmarken”.
När det särskilt gäller uppgiften från sid. 66, att lapparnas flyttningar ”af ålder hitintills opåtaldt egt rum” kan det uttalandet inte ta sikte på annat än de områden där sedvanerätt hittills accepterats. I sammanhanget åberopar markägarna att omfattande klagomål uppkom efter den första renbeteslagens ikraftträdande.
Det kan sammanfattningsvis konstateras att de av samebyarna åberopade utdragen är ofullständiga och sammanfattningsvis endast mynnar ut i den fullständigt otvistiga slutsatsen att det i och för sig kan finnas sedvanerätt utanför lappmarken i Norrbottens och Västerbottens län och att sedvanerätt i dessa områden torde ha accepterats.
Samebyarna har åberopat en utredning 1912-1913 med intervjuer med samer i bland annat Västerbottens län. Det är oklart i vilket syfte dessa intervjuer utfördes. Markägarna var inte tillfrågade i utredningen och konfronterades inte heller med utredningens resultat. Likväl kom utredningen och dess kartor att påverka 1919 års lapplagskommitté och därmed innehållet i propositionen till 1928 års renbeteslag. Utredningen kom också att inverka på senare tiders byordningar, bland annat 1946 års byordningar för lappbyar i Västerbottens län. Att så var fallet framgår av SOU 1966:12, sid. 15-17.
Frågan om sedvanerätt till vinterbete med ren föreligger på de i målet aktuella fastigheterna
I detta avsnitt återges vad parterna i huvudsak har anfört i frågan om sedvanerätt till vinterbete med ren föreligger på de i målet aktuella fastigheterna.
Samebyarna
Samebyarnas uppfattning är att rätten till renskötsel är kollektiv för den renskötande samiska befolkningen. Detta innebär bland annat att all tidigare och nu bedriven renskötsel inom respektive renskötselområde skall tillgodoräknas samebyarna vid prövning av huruvida det föreligger ett sådant nyttjande att samebyarna har en laglig rätt till vinterbete med ren på de i målet aktuella fastigheterna.
Renskötsel har bedrivits regelbundet på de i målet aktuella fastigheterna i vart fall sedan 1500-talet. I renskötseln ingår bete, bevakning, samling, flyttning, jakt (skyddsjakt) och visst fiske. Genom anteckningar i födelse- och dödsböcker kan samisk närvaro påvisas sedan 1500-talet. Det finns samiska ortnamn i området och arkeologiska lämningar, bland annat rengärdar och rester av kåtor, som visar samma sak.
När det i födelsebok antecknats att fader till barn som fötts vintertid var ”lappman”, betyder det att han var renskötande same.
Renskötsel har bedrivits inom det område som de fastigheter vars ägare väckt talan mot samebyarna i det nu aktuella målet ligger.
Renskötsel har bedrivits väl under sådan tid och i sådan omfattning att rätt att bedriva renskötsel grundat på urminnes hävd har uppstått.
Markägarna har förhållit sig passiva till den renskötsel som utövats på deras fastigheter.
Utövandet av renskötselrätten har pågått kontinuerligt på ett sådant sätt att den en gång på urminnes hävd grundade rätten kvarstår än i dag. Renskötselrätten har växelvis utövats av olika samebyar.
Samebyarnas sedvanerätt till renskötsel hade uppkommit i vart fall i början av 1700-talet.
Vapstens samebys medlemmar har återkommande bedrivit renskötsel inom sitt renskötselområde sedan slutet av 1960-talet och fram till i dag. Dessförinnan hade renskötande samer återkommande nyttjat det område som ligger inom Vapstens samebys renskötselområde sedan i vart fall början av 1800-talet och med all sannolikhet sedan betydligt längre tid tillbaka.
Umbyns samebys medlemmar har återkommande bedrivit renskötsel inom sitt renskötselområde alltsedan 1880 och fram till i dag. Dessförinnan hade renskötande samer återkommande nyttjat det område som ligger inom Umbyns samebys renskötselområde sedan i vart fall början av 1800-talet och med all sannolikhet sedan betydligt längre tid tillbaka.
Samebyarna har som sakkunnig anlitat historikern Peter Ericson, som utfört en utredning, Tre hundra år av samer och renskötsel i Nordmaling. Till utredningen finns en bilaga, Renskötsel på kusten - en kronologisk genomgång, samt en sammanställning av utredningsmaterialet, Systematisk genomgång av belägg för renskötsel i Nordmalingsområdet.
Utredningen ”Tre hundra år av samer och renskötsel i Nordmaling” har följande innehåll.
Efter ett inledande kapitel om utgångspunkten för utredningen i olika avseenden behandlas i kapitel 2 renbeteshistorien i Nordmaling, speglad i arkiv och folkminne. I det tredje kapitlet behandlas samernas näringar. Det fjärde kapitlet behandlar olika platser inom Nordmalings socken med avseende på renskötsel. I kapitel 5 behandlas bland annat Verdde-systemet. Utredningen avslutas i kapitel 6 med slutsatser och sammanfattning.
I kapitel 2 sammanfattar Peter Ericson renbeteshistorien i Nordmaling på följande sätt (sid. 145-151).
Enligt vår studie har samer från Lycksele, Ammarnäs, Tärna och Vilhelmina mellan 1822 och 1972 (2002) samfällt nyttjat vinterbetet i Nordmaling årligen eller i stort sett årligen, med undantag för åren mellan cirka 1827 och 1848, då flyttningarna skett med lite längre mellanrum, liksom med färre renar 1936-67 och glesare perioder 1936-43 samt 1957-67, på ett sätt som torde motsvaras av den juridiska termen urminnes hävd. Därtill kommer norskt konventionsbete enligt diverse lokala traditioner och kyrkobokföring cirka 1730-1800, först långt senare - först efter 1985 - märks Byrkije samebys vinterbete, ett såväl indirekt som direkt resultat av svensk-norska renbeteskonventioner.
Flyttstråken och betesplatserna har skiftat bl.a. beroende på klimat, betestillgång, orter där verdde-familjer bor eller bott - så till cirka 1930. Därtill tillkommer andra faktorer; främst yttringar av det som vetenskapliga skribenter brukar benämna som moderniseringen, här främst noterad i exploateringar som helt eller delvis gjort betesområden i Nordmaling oåtkomliga. Överlag har man dock följt av fäder och mödrar upptrampade spår. Vi har i mesta möjliga mån sökt kartlägga de flyttleder eller -stråk som nyttjats och nyttjas.
Vilka lappbyar/samebyar som nyttjat respektive område och flyttstråk har skiftat med tiden; då det handlar om ett reservbetesland har först-till-kvarn principen ibland gällt någonstädes i Nordmaling: detta bör i dag avspegla sig i det ganska stora (med skiftande kvalitet och åtkomlighet på betet) gemensamhetsområde vi idag ser i den trakt som avgränsas Klöse och Tallberg respektive Nyåker/Norrfors. Sådana områden har också funnits i söderut liggande vinterland för Västerbottenssamerna; i princip var förr hela Höga kusten upp mot Skags udde ett sådant gemensamt vinterland, vilket de södra Vilhelminasamerna delade med Frostvikens norra (med i äldre tid motsvarande skattefjällsinnehavare, liknande status tycks t.ex. Medelpadssocknarna Hässjö och Alnö, möjligen också Njurunda ha haft (för att ta några exempel).
Före 1822 bedrevs lokal renskötsel i östra delarna av Nordmaling av Lars Larsson (till 1799) och av Ella Olofsdotter i trakten kring Brattsbacka-Hörnsjö-Långvattnet, dvs. i de norra delarna av Nordmaling (till 1802). Vid denna tid ägde sockenlappar renar, och kan i en del fall även antas ha haft skötesrenar i flyttsamernas hjordar (det omvända är ock tänkbart).
Trehundra års sammanfattning
Cirka 1700-1750:
Mellan 1705 och 1933 har vi ej registrerat några uttalade skärmsytslingar mellan samer och andra näringsutövare efter någondera sträckan Bygdeå-Husum t.o.m. lappmarksgränsen; inte före heller, såvida vi ej därtill för de stridigheter mellan Umbyns samer (eg. ”Umeåbyns lappar”) och bönder i Granön, Tegsnäs, Hjuken, Rödå, Degerfors by och Tväråträsk: tvisterna noteras 3-5 januari 1705 i Ume lappmarks dombok.
Nordmaling
Vid denna tid ses i Lantmäteriets äldre akter de första terrängnamn som kan skvallra om samiska aktiviteter (Bjärten 1705 Kotaogen/Fällfors nybygge 1818 Kåtaogen). Sedan tidigare finns namn på ren; som ju ej ger oss närmre kännedom om var eller när tamrenskötsel ägt rum.
Vi har gått igenom släktförhållandena kring Jon Larsson och funnit band till Abborrtjärn och Bjurvattnet - utöver de tidigare kända fakta och Larsson rörde sig i Bjärten, Orrböle, Aspeå liksom kring Holmsjön och Holmträsklandet.
Vi har utdragit resonemanget om Jon Larsson till att omfatta hans och hans samtida samers livsstil/subsistence. Vad gjorde samerna i obygden ovanför Aspeå 1735-1760? Vi tror att de hade ett läger, liksom alla de lappkojor som antecknats av bl.a. HŸlphers och en lång rad exempellösa lantmätare. Lägren var normalt permanenta; vissa anlände vinter-, andra sommartid. Sådana läger tycks ha haft ypperligast läge där bra jakt och närhet till bra fiske fanns. Möjligen vittjade man rentav rengropar, i en tid långt efter att de bofasta slutat med detta fänge (alternativt konkurrerade man härom; men då borde det förvisso märkts i domböckerna). Självklart rinnande vatten. Det borde ligga på ordentligt avstånd från odlad bygd, ehuru ej alltför långtifrån (3-4 km fågelvägen, lite längre stigledes, är vår erfarenhet från centrala Ångermanland); liksom på humant avstånd från de hamnar där gävlefiskare plägade idka säsongsfiske maj-november; så att samernas söner eller döttrar kunde ta påhugg, liksom också samiska lycksökare från andra håll kom och stannade någon dag på väg ut till ex.vis. Snöan, Tennviken eller andra gävlehamnar. Jämförbara visten bör stå att finna å Lappkojholmen, Rävsön samt kring Björnäs/Mjösjön/Barsta/Rotsidan i Nordingrå (månne ock å Kronören och Järnäs) samt t.ex. å sockengränsen Bjärtrå/Nora. Fanns ej någon så pass som vid tiden medio 1700 attraktiv gävlehamn i närheten, skulle en dylik lappkoja (som i själva verket torde ha kunnat bestå av flera fasta kåtor) helst ha ett viltstråk att ymnigt ösa ur som lockande faktor för att hålla liv i vistet; och dra ungkarlar till de ogifta döttrarna. Den här livsstilen ses cirka 1730-1750; dvs. innan sockenlapp-systemet kommer igång med full kraft i dess ytterområden, som Nordmaling måste räknas till; men medan rennäringen främst buren av fjällrenskötseln ser en historiskt sällan jämförbar skådad högkonjunktur; så att dess temporära överflöd kom de permanenta s.k. kustsamerna tillgodo. Spår av deras vidlyftiga livsstil kan vi alltså se å Bjästamon, Lill-Mosjön m.fl. platser; där de byggt permanenta härdar för fasta visten. Det var samer med denna mångsidiga subsistence som Linné mötte försommaren 1732 i Jättendal. Somliga med synbarliga rötter på kusten; vilket med de sistnämnda och Karin/Nils/-Lars-släkten i Hässjö (Norrkrånge, Fjäl, Tynderö) får anses klarlagt.
Cirka 1750-1800:
Högkonjunkturen för renskötseln utvecklas vidare. Bakslag 1748; då samer förbjuds bege sig nedom lappmarken (detta kringgås för säsongsfiskande samer sålunda: man skriver sig på hemorter i inland och fjäll, färdas så direkt ned till kusten - ofta igen, eftersom en mängd samer nu ha sina huvudvisten där).
Fokus dagens Nordmaling
Ännu inemot slutet av 1700-talet bör skogssamerna, som får betraktas som primära markanvändare här inom den samiska gruppen, ha nyttjat mestadels inre delar och inte det yttersta kustbandet. Brytpunkt här är 1822, då en Lyckselesame Ericsson drunknar vid Nordmalingsfjärden i december månad. Härefter ses en renskötsel med halvlånga flyttningar, kanske 20 mil. Bara ett par generationer senare råder så dagens flyttradie, en radie som vi sett kunnat skifta över tid.
Vi har i denna studie noterat en lång rad samer runtom i princip hela Nordmaling; flera är lappdrängar och lappigor, vilket är belägg för renskötsel. Detta stärks också av Ella Olofsdotter och Lars Larsson, tillsynes av varandra helt oberoende och i varsina hörn av socknen betande boupptecknade renar 1802 resp. 1799. Det ökande antalet terrängnamn med samisk anknytning tydliggör bilden av en socken med livliga samiska näringar, särskilt renskötsel under denna tid. Från 1760-talet tillkommer ännu en näring som samer alltmer synes monopolisera i Nordmaling och Grundsunda: boskapsvaktarnas eller på tidens och ortens språk: getarnas. Kring 1820-40 finns flera samer i Gideå, Grundsunda och Nordmaling som getar kor. Dock tycks ofta sysslan ha kombinerats med renskötsel eller, oftare mer exakt; man tar legotjänst åt någon renägare - numera allt oftare en fjällsame - dvs. man är lappdräng eller lappiga.
1866-1936:
Vi har ej behandlat de eljest för renskötseln betydelsefulla frågorna om odlings- och lappmarksgränsen; eller ens kolonisationen, vilken ju ytterst på alla sätt påverkar renskötseln. Vi uppfattar frågan som för stor för vår arbets- och tidsram. Sambanden blir dessutom ofta för diffusa för själva vinterbetet. Vinterbetet pågår tydligt 1866-1936.
Ett möjligt betesuppehåll mellan cirka 1916-17 och 1924-25; behöver ej enbart ha klimatologiska eller betesmässiga orsaker; följande kan också ha bidragit:
En rättsprocess mellan lappväsendet och renskötarna kring 1915; en informell ny regel om att vinterbete på kusten fick nyttjas endast i yttersta nödfall: införd efter s.k. Västerbottensutredningen om renskötseln 1913-1914; en stegrad stress mellan lappväsende och samer från 1900-1904 till de svenska samernas första landsmöte i Östersund 1918 (liknande möte hölls Trondheim 1917). Detta torde ha lett till att samerna ville ha lappfogden på avstånd: det kan ha haft en avstötande effekt på Nordmalings-vinterbetet under viss tid. Till detta en ny process 1933, där markägare i Ume och Vännäs socknar stämde renägare för renskador å växande gröda. Härtill kommer renbeteslagen 1928; med rätt för samer att bosätta sig på åretruntmarkerna, samt svårigheter att få tag i renlegofolk.
Nordmaling
Från 1866/67 till 1936 har vi funnit många och täta belägg för samiskt vinterbete i Nordmaling; Vilhelminasamer, från Vardofjäll, är mest i trakten 1865-1885; därpå oftare Umbyn. Från 1870 utvecklas ett verdde-system med ömsesidigt utbyte i Pengsjö; varunder bete bedrevs där, kring Lövås i Vännäs socken samt Hörnsjö och Torrböle-Örsbäck i Nordmaling. Kring Hörnsjö antyds också kontinuerlig renskötsel redan 1830-40. Betesplatserna ex 1840 och idag är i stora drag desamma; de flesta byskogar i västra och östra delarna av socknen nyttjades. Kring tre-fyra tusen renar betade ofta samtidigt vintrarna kring år 1900; renantalet ökar från 1865.
Under 1890-talet synes liksom cirka 1840 lappbyarna Gran och Ran samt Umbyn nyttja trakten till bete; med den skillnaden att nu är de fjällappbyar. Vapsten bedrev bete fram till sista kvarteret av 1800-talet, och har i senare tid återkommit. Man blev med renbeteslagen 1886 husvilla om vintern med lappväsendets för den lappbyns del inte alltför generösa uppdelning av vinterlandet.
Nittonhundratalet (specifikt)
Vi räknar grovt med att antalet västerbottniska vintergrupper under detta sekel lär ligga någonstans runtomkring 1300-1500 st., lågt räknat. Alla har inte varit åt kusten; men väl torde runt en tredjedel av dessa kunna sägas ha varit det; därmed mycket grovt räknat 5-600 rajder, herrelösa hjordar respektive lastbilstransporter.
Av dessa bör åter under 1900-talet inemot hälften, kanske 300 st. grupper ha rört sig i Nordmaling under respektive vinter (eller någon del av respektive vinter; oftast handlar det om fyra till sju veckor mellan slutet av januari till medio mars eller in i april eller från ca 20 februari till april, drygt två tredjedelar av dessa före 1970-72). Vi har alltså - bara i detta avsnitt - ca sjuttio vintrar att gå igenom, ungefär hälften har man flyttat till Nordmaling. Låt oss säga att det kanske handlar om 225 st. vintergrupper på det femtital flyttningsvintrar mellan 1898 och 1972 som vi tycker oss helt - de flesta fall - ha säkerställt; i de fall sådana vintrar inte är fullständigt belagda, så är de i varje fall indikerade, och vi har från fall till fall gått igenom varje vinter. Merparten har helt säkert funnits i området vintrarna före 1936.
Nu när studien är i hamn, har vi översiktligt uppfattningen att ca 300 vintergrupper nyttjat Nordmalings vinterbete mellan 1822 och 2002. Delar man in perioden i femtioårsintervaller, menar vi att cirka 200 rajder anlänt 1872-1922; ett sjuttiotal 1822-1872; och för den andra perioden som berör detta sekel, 1922-1972 räknar vi med 48-50 vintergrupper, om varje grupp räknas en gång för varje vinter Nordmaling besökts.
Det ska också sägas att endast 20 st. vinterflyttningar är belagda under perioden 1900-1972; ehuru vi räknar med minst 30-35 st. utifrån vad vi vet i övrigt om vinterbetesnyttjande. Det säger oss att knappt hälften av vintrarna har Nordmalingsbetet nyttjats. Frekvensen är högst på nyttjandet 1898-1906, samt (ehuru ännu ej i alla stycken belagt) perioden 1924-1936. Av kortare intensiva perioder kan nämnas 1914-16 och 1966-1971.
Decennievis
Vi kan se att 1900-talet, dvs. 00-talet, uppvisar flyttning en rad vintrar till Nordmaling från 1899/1900 till 1903/05 eller 1905/06 förutom 1901/02 - däremot synes få om ens några flyttningar föreligga 1906/07-1910/11, det bör vara ganska oomtvistat och bero på omväxlande reducerat behov av kustflyttningar p.g.a. bra bete i mittlandet respektive dålig tillgång på snö; under 1910-talet ligger de kända flyttningarna främst i mitten; 1920-talet i slutet, 1930-talet i början, 1940-talet början och slutet, 1950-talet likt 40-talet; 1960-talet 1963/64 och slutet; 1970-talet och efter känner vi i detalj ej alltför väl - men en gradvis ökning av flyttfrekvensen anas, så att vi inemot 1985 och senare har en situation mest liknande perioderna ca 1870-1906 (eller, om man så vill 1865-1885 respektive 1895-1906) samt 1926-1936. Det synes alltså sluta som det börjar, detta sekel: med relativt många flyttningar. Vårt fokus tonar emellertid efter 1972 ut; förutom att det kan anses väl inom mannaminne så föreligger det juridiska prosaiska faktum att tiden efter - för sedvanemålet, roten till studien - är ointressant: därför ligger det utanför vårt uppdrag. På samma prosaiska, juridiska (och storpolitiska; eftersom det är en internationell angelägenhet mellan svenska och norska staten) vis tycks också det förhålla sig med det konventionsbetesområde som Byrkije reinbeitedistrikt använder sedan cirka 1985; det angår oss ej. Vi har emellertid tagit upp det på spridda ställen.
Mönster med träda och värdar
Vi kan också se ett ganska tydligt mönster: det börjar som ett väldigt tydligt, signifikant och regelbundet sådant. Man betar nämligen renen oftast 6-8 år å rad härnere, därefter tycks uppehåll ske i ca 5-8 år i nordmalingsbetandet. Detta mönster framstår i sin tydlighet under 1900-talet mest fram t.o.m. 1940-talet, varefter det krackelerar något, men ända in i vår tid håller tendensen i sig: exempelvis betas perioden 1898-1906 bevisligen varje vinter med reservation för 1901/02, sen paus mellan april månad 1906 och ungefär januari 1911 eller samma tid 1913. Härpå en betesperiod säkerställd från 1912/13 osv. Möjligen kan det förhålla sig så, att perioden från 1924 till 1936 är en enda sammanhängande vinterbetesperiod i Nordmaling. Dock vet vi ännu ifråga om exakta datum för lite om 1920-talets första år, för att kunna säga något säkert: perioden är eljest full av iakttagelser och hågkomster från lokala informanter. När det gäller årtal och exaktheter i den samiska markanvändningen, skulle vi vilja förorda fördjupade studier på denna tid, och kanske också på de närmast föregående vintrarna: så att man tog ett ordentligt helhetsgrepp, ej minst i arkiven, på tiden 1915-1925. Vintrarna 1924/25 t.o.m. 1929/30 har vi dock ett skapligt grepp om idag. Sedan blir det åter, i början av 1930-talet, lite oklart på exakta vintrar. Lite bättre än nyssnämnda period tiotalet år tidigare; men den borde man också ägna någon mer timme åt, innan man kan säga att vi känner den utan och innan. Av lappfogdearkivets handlingar angående renskötseln; som ej sällan innehåller - åtminstone periodvis - serier av redogörelser för föregående vintrars betesställen, sluter vi oss till att inget bete i Nordmaling skett mellan april månad 1936 och runt januari-februari 1946; då dels Tärna- och Ammarnässamer går ner och detta är också tiden då Vilhelmina norra lappbys Baer-grupp börjar gå nedåt Lögdevattendraget, i princip lite längre ned för varje vinter som vi känner i början av den epoken: 1950/51, 1951/52 och 1952/53. Huruvida bete skett nedom Torrböle av Nordmaling mellan 1957 och 1967 vågar vi ej säkert säga: men det mesta tyder på uppehåll i betet på max tio år för bägge älvstråk och sällan mer än tjugo på enskilda platser.
Källäge
Bra förspänt är det tiden 1900-1911 resp. 1960-61, då vi haft har fulla serier med kopierade artiklar om lappar/samer och renar i Umebladet respektive Västerbottens-Kuriren till vårt förfogande; för perioder som också täcks in gott av kyrkoarkivalier och 1912 års intervjuutsagor respektive mannaminne. Vi har därtill själva kompletterat med läsning av 1930-, 40-, 50- och i viss mån 1960-talet. För tiden 1911-1970/71 finns lappväsendets osorterade material, tillgängligt på Landsarkivet i Härnösand, volymerna förtecknade i pärmen Lappfogden: del Lappfogden i Västerbottens län.
År 1911 brann lappfogdekontoret, då i Lycksele, - därför får vi för tiden kring sekelskiftet, om vi vill tränga bortom tidningsredaktionernas ibland lite skeva perspektiv, lita till offentligt tryck såsom främst statliga utredningar. En del jämförelsematerial finns i Huss, Utredning rörande renbetestrakter för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län, Östersund 1959. Vi är annars tacksamma över att det västerbottniska lappväsendet kom att anstalta en större intervjuundersökning, vari inte minst en detaljerad beskrivning av beteslängd och beskaffenhet ingår: detta skedde 1911-12, bearbetades 1913 och färdigställdes 1914. Veterligen har den aldrig tryckts. Kanske är det dags nu.
Industrialismen har ett konkret intresse, utöver dess uppenbara funktion som fond i den historia vi i korthet försöker berätta, och summera ett par års iakttagelser av dess stundtals nära samband med den samiska. Inte minst i den tid av häftigt uppblossande industrialism som försiggick kring 1900; och med ganska många missväxtår där runtomkring tillika epidemier, spelade också i det norrländska småjordbruket uppenbarligen det verdde-system med ofta åtföljande skötesrensystem - där man alltså från den bofaste småbrukarens sida hade en rad gemensamma angelägenheter och affärer med vintertid anländande samer - en mycket stor roll; för en del familjer kan det bokstavligen ha varit fråga om liv eller död. Paradoxalt nog låg redan, med risk för att låta marxistisk, vid denna tid fröet till verdde-systemets och skötesrenditots senare undergång i de goda och lukrativa relationer som så småningom utvecklades (ej sällan, noterar vi, kring tiden 1870-1930); på det viset att de snart nog började nära avundsjuka på andra håll.
Perioder i ett längre historiskt perspektiv
Cirka 1936-1949
Nu märks mest dislokationerna från Karesuando; den massnedslaktning av ren som KB verkställt kring 1933-34 verkar ge utslag i allmänt färre kustflyttningar 1936/37-1939/40, och genom större delen av 1940-talet för Nordmaling. Också klimatet får skyllas renminskningen under 1930-talets första hälft; töiga och besvärliga vintrar är legio hela denna tid.
Fokus dagens Nordmaling
Efter ett ganska långt uppehåll 1937-1945 sker flyttningar till Nordmaling samtliga vintrar fr.o.m. 1945/46 t.o.m. 1950/51, tre efter Lögdeälven och minst lika många till Öreälven. De förra noteras 1947/48, 1948/49 och 1950/51; de senare senvintrarna 1946, 1948 och 1949.
Följande ytterligare faktorer menar vi ledde till ett minskat nyttjande av kustbete i Nordmaling ca 1937-1945 och 1946/-48/-49/-55/-57-1966:
Klimatologiska: 1930-talets mildvintrar: nu kunde/behövde man ej flytta till kusten; snön räckte ej till att forsla rajder per med eller skida på - och betet räckte ofta till längre upp.
Ekonomiska: Lokala bestämmelser, som t.ex. förbudet att sälja kött under bar himmel i Härnösand. Torkel Larsson Kroik visar, att avsalu- eller marknadsaspekten då var klart utslagsgivande ifråga om vinterflyttningarna. Ytterst bör också den internationella ekonomiska krisen kring åren 1929-32 i kombination med mildvintrarna samma tid ha lett till renskötselns mindre omfång.
Ekologiska: Minskade renhjordar från 1920-talet: ehuru uppgång däremellan är 1948 samtliga byar utom Ran nere på samma låga siffror igen. När dislokerade nordsamerna 1927-30 ökade renmängden återupptogs kustbetet. 1940- och 1950-talets hjordar var annars på många håll små nog för att mittlandets bete skulle räcka; med undantag för Ran, som ofta for till Umeå och Nordmaling under 1940- och 1950-talen, någon gång tillsammans med Umbyn. Den ekologiska aspekten är dock ej på långt när till fullo utredd.
Storpolitiska: Andra världskriget innebar färre långflyttningar; gäller såväl Norge-flyttningarna sommartid som kustflyttningar inomlands om vintern. Dock tycks man de tre vintrarna från 1941 till 1943 ha angjort den svenska kusten.
Interna/sociala: Med 1928 års renbeteslag avskaffades lappskattelanden; på sikt splittrades härigenom flyttgrupper. På de flesta håll inom samiska områden ledde detta till kustflyttningarnas upphörande - men i de bägge nordligaste länen kunde följden lika gärna bli tvärtom på sikt, generellt beroende på tillskottet av nordsamer; men även andra specifika och mer spontana orsaker kunde finnas med.
Under denna period tilltar inflytandet i Västerbotten av nordsamernas (tvångsförflyttade, eufemistiskt: dislokerade); vars extensiva renskötsel ånyo flyttar ner betet till Bottenhavet. De första familjerna kommer runt 1927; flyttningar av nordsamer är t.ex. Partapuolis till Vännäs i början och mitten av 1930-talet; Ommas till Nordmaling 1935/36 samt Baers 1948/49, 1950/51 osv.
Cirka 1949-1972
Moderniseringen: Man åker tåg till vinterlandet. Att torrmjölken kom cirka 1950, innebar att man ej behövde ha nära till affär om vintern. Till detta frågor (för stor för denna rapport) om ingrepp i skog och vatten; järnvägsbyggen och ökad motortrafik, turism m.m.
Fokus dagens Nordmaling
Bland konkreta ingrepp i Nordmalingsbetet nämns skogsbruket, ökad motortrafik samt Olofsfors flygfält. Därtill kommer renminskningen; som var betydande med bottennivåer uppmätta kring år 1948. Att så flyttningarna till Nordmaling ej heller under 1950-talet riktigt kommer igång, utan bara förekommer sporadiskt, beror på det s.k. systemskifte som inträdde redan efter 1937.
Cirka 1972-2003
Ingen sammanfattning; myckna flyttningar, ligger utanför studerade tiden.
I det fjärde kapitlet, om betesplatser m.m., finns en sammanställning med ortnamn på lapp- och ren- dels i Nordmalings socken, dels utanför Nordmalings socken men i närområdet (s. 173 och 174). Peter Ericson kommenterar sammanställningen på följande sätt. ”Antalet renskötselrelaterade namn i Nordmalings terrängnamnsflora är uppseendeväckande många. Vi känner ingen annan socken med fler än tjugo namn.”
Den sammanfattande diskussionen i detta kapitel lyder som följer (s. 180 och 181).
Populäraste betesplatser 1822-2002
Malingen mellan Bergsjö-Klöse till Lögdeå-Aspeå har noterats vid ett flertal tillfällen, oftast på 1700- respektive 1900-talet (speciellt 1920-30, 1958-2002); Småbrännorna-Mullsjö-Torrböle-Hallen-Örsbäck-Brattfors-Långed-Håknäs-Öre-Järnäs är ett stråk och ett betesområde fullt jämförbart med Malingen ifråga om täthet i besök. Måhända upptogs området senare (kanske t.o.m. flera hundra år senare) men det har besökts desto mer regelbundet. Orrböle-Stavsjöholm-Sunnansjö är ett stråk med olika varianter, som getts omdömet att samerna med renhjordar kom ”regelbundet varje höst”; till varianterna hör en östlig variant till Djupsjö-Baggård/Ledusjö, en västlig över Lappkåta-terrängnamnen norr om Stavsjöholm, ej sällan mot Toböle och vice versa. Härtill kommer historiskt Hörnsjö västra med Brattsbacka och Hörnsjö västra med Gräsmyr västra; i det första fallet har skogssamiska Ella Olofsdotter med släkt varit huvudnyttjare kring 1800; i det andra är det trägna Vännäs-Pengsjösittare som genom århundraden har anlänt hit. Det området besitter faktiskt en kontinuitet i renbete från skogssamer och in i senare tiders fjällsamer: förefaller möjligen lite mindre välbesökt de sista decennierna.
De i hela socknen bäst hävdvunna betesområdena i såväl ett historiskt perspektiv som i ett modernare 1900-tals dito är västra och nordvästra flikarna av Nordmaling; synnerligast området mellan Tallberg och Mjösjö och i ännu högre grad trakten av Brattsbacka, Bjärten samt Fällfors - tillika trakterna kring Gräsmyr, Mullsjö, Torrböle. Detta motsäger dock ej att man nyttjat större delen av socknen väsentligen utan längre uppehåll än tjugo år.
Det finns ett antal mer avgränsade områden; såsom Nyåker - Nordsjö (på senare tid: Vilhelmina norra) Tallberg (”början av 1960-talet”?), Hummelholm (av och till, t.ex. tidigt 1900-tal) och inte minst Stenberg: platser där tidtals - kanske någonstädes under mycket lång tid) favoritland hittats.
Till sist nyttjades av Lars Larsson i det sena 1700-talet de östliga stråken mot Hörnefors sammanhängande myrsystem, tidtals samma stråk som Mullsjö-Torrböle-Hallen osv. ovan.
I det avslutande sjätte kapitlet av utredningen redovisar Peter Ericson följande slutsatser (sid. 211-213).
Vid själva ingången till 1700-talet syns renskötsel här. Källäget avspeglar med förmerade samer/lappmän/lappdrängar ett verkligt skeende: renskötseln går från 1720-talet in i en rejäl och - jämfört med t.ex. jordbruket - ganska stabil högkonjunktur. Framemot 1750-talet är rennäringens blomstring ett historiskt och - idag också, ej minst efter Botniabanans undersökningar i Lill-Mosjön, Mosjö och Bjästamon 1999-2002 - ett arkeologiskt faktum. Om denna högkonjunktur råder konsensus bland sameforskare (märk t.ex. Fjellström 1985, Westerdahl 1986, Lundmark 1982 och 1997, Kvist 1989, Sköld 1992, Amft 1999, Nordin 2002). Den avspeglar sig i ett diversifierat samiskt näringsliv ej minst efter kusterna. Renskötseln går bra. Riksantikvarieämbetets undersökningar utefter Botniabanan liksom sistlidna sommars (2002) arkeologiska inventeringar i Hälsingland synes bekräfta detta; tio härdar inom en fyramils radie från Örnsköldsvik tolkas nu som samiska, vi kallar det toppen på ett isberg.
Det under senare hälften av 1700-talet tilltagande antalet terrängnamn med samisk anknytning ger bilden av en socken med livliga samiska näringar, synnerligen renskötsel.
Före 1822 drevs lokal renskötsel i östra Nordmaling av Lars Larsson; och av Ella Olofsdotter i trakten kring Brattsbacka-Hörnsjö-Långvattnet i norra Nordmaling (till cirka 1800). Vid denna tid ägde sockenlappar renar. Ella och Lars ägde vardera dryga dussinet renar.
Vinterflyttningar är belagda 1822/23, 1823/24 och 1824/25; indikerade 1825/26 samt cirka 1830. Trakten är då full av samer; bofasta, passerande från närområdet samt flyttande fjällsamer. Runt 1850 har ej vinterflyttningar till Nordmaling belagts, men väl lär då Arnäs/Gideå/Trehörningsjö-vinterbetet gå in i vår socken - liksom ett Sorselesamiskt flyttstråk över sydöstra kustdelen av Ume socken fortsätter in i. Dokumentationsläget 1800-2000 är alltså sämst 1839-1866. Processen där skogssamer blir fjällsamer har vi kallat pastoralifieringen.
Från 1866/67 till 1972 (2003) finns många och täta belägg för samiskt vinterbete i Nordmaling; Vilhelminasamer, från Vardofjäll, är mest i trakten 1865-1885; därpå mer Umbyn. Från 1870 utvecklas i Pengsjö ett verdde-system med ömsesidigt utbyte (främst av Gran och Ran); varunder bete bedrivs där, kring Lövås i Vännäs socken samt Hörnsjö och i Torrböle-Örsbäck i Nordmaling. Kring Hörnsjö antyds också, kontinuerlig renskötsel redan 1830-40. Betesplatserna ex. 1840 och i dag är i stora drag desamma: de flesta byskogar i västra och östra delarna av socknen nyttjades.
Lappbyarna som står för det i vår rapport dokumenterade nyttjandet är Vilhelmina (norra), Gran, Ran och Umbyn; de förstnämnda har mindre betesfrekvens för sina renar i socknen under 1900-talets första hälft, men återkommer då Gran försvinner från arenan. Ran och Umbyn är här de mest kontinuitiva lapp-samebyarna. Vapsten kommer igen 1966/67. Idag betar Ran, Umbyn och Vapsten; tidtals Vilhelmina norra och i SO Byrkije reinbeitedistrikt. Alla har tilldelade områden; gemensam betesarea finns mellan Tallberg-Nyåker-Orrböle. Nedom E4 betas numera sällan; men händer ibland. Vilhelminas återkomst liknar Vapstens; men de förra ånyostartade redan i slutet av 1940-talet.
Intensiva kustbetestider i mitten av 1900-talet är 1946-1955, frånvaro av eller glest bete märks 1937-45 liksom 1957-67 (dock med fortsatt bete efter Lögdestråket bl.a. 1963/64).
Samer från Lycksele, Sorsele-Ammarnäs, Tärna och Vilhelmina har mellan 1822 och 1972 (2002) samfällt nyttjat vinterbetet i Nordmaling årligen eller i stort sett årligen med undantag för åren mellan ca 1827 och 1848, då flyttningarna skett med lite längre mellanrum, liksom med färre renar 1936-67 och perioder 1936-45 samt 1957-67 och ett bete som ej synes gå till havsstranden; på ett sätt som torde motsvaras av den juridiska termen urminnes hävd. Betet har varit reservbete, och principen först-till-kvarn har ofta gällt.
Vilka lapp-samebyar som nyttjat respektive område och flyttstråk har skiftat med tiden; då det handlat om ett reservbetesland har först-till-kvarn principen ibland gällt; detta tycks avspegla sig i dagens rätt stora (med skiftande kvalitet och åtkomlighet på betet) gemensamhetsområde mellan Klöse och Tallberg resp. Nyåker/Norrfors. Sådana områden fanns förr i sydligare vinterland; för Västerbottenssamerna i princip var förr hela Höga Kusten upp mot Skags udde ett sådant gemensamt vinterland, vilket de södra Vilhelminasamerna delade med Frostvikens, liknande status tycks t.ex. Medelpadssocknarna Hässjö, Tuna och Alnö, möjligen också Attmar och Njurunda ha haft.
Konventionsbetesområdet - dvs. hela den sydöstra delen av Nordmaling, från Bergsjö-Klöse-Toböle och ända ned till Öresund och Kronören, lär bli undandraget den sedvaneprocess vartill denna rapport är författad. Det torde ligga orörbart för svensk inrikes lagstiftning; då ett internationellt traktat styr markanvändningen där. De svenska-norska renbeteskonventionerna kom 1919, men faller åter på Lappkodicillen 1751 och ytterst på traktaterna 1905, 1814, 1645 och 1570.
Antalet flyttningar respektive uppehåll pågår i ett överlag rätt jämnt flöde synbart och belagt 1866-1972. Under perioden 1937-1966 pågår en strukturell förändring, systemskifte, på så vis att huvudlanden förskjuts någon dagsmarsch in i landet. Detta innebär dels att man vid nyttjande av Nordmalings reservbete ej kommer lika långt ned som före 1937 och efter 1966/67, dels att färre renar medtas vid flyttningar. Antalet vintergrupper kan dock fortsatt vara ganska många, t.ex. 1947/48, 1948/49 liksom 1954/55 kan det vara uppemot tre sådana i Nordmaling samtidigt.
Att på detta sätt fastställa pauser i betet för varje plats är vanskligt, farligt och irrekommendabelt: det har heller ej ålagts oss. Vi har dock sökt illustrera detta och beteskontinuiteten med kartor. I den första figuren lyfts också fram bakgrund till varför uppehållen på vissa håll är längre (det handlar om rena fysiska hinder).
Nordmalings kustbete för fjällsamer utsätts för dubbel påverkan av den internationella storpolitiken från 1570 (Norge) och 1852 (Ryssland-Finland); på så vis försiggår för det första ännu efter 300 (500?) år bete i Malingen och för det andra återkom kustbetet med nordsamerna, flyttade till följd av gränsstängningar på Nordkalotten, under de eljest vad renantalet beträffar glesa flyttningsvintrarna på 1940- och 50-talen. Man får dock ej låta detta skymma det faktum att en del av Nordmalings betesnyttjare också under mitten av 1900-talet (förutom Baer, Omma, Utsi och Partapuoli) hetat Persson, Vinka och Andersson, dvs. har inte varit nord- utan sydsamer (umesamer bör vara ett bättre ord).
Angående renskötsel i det aktuella området före ikraftträdandet av 1886 års renbeteslag har samebyarna i huvudsak anfört följande.
I Lars Levi Laestadius, Om möjligheten och fördelen af allmänna uppodlingar i lappmarken, år 1824, sid. 81 lämnas en beskrivning av samer. Avsnittet lyder.
I anseende till vitae genus pläga Lapparne indelas i 5 slag. 1:mo Fjell-Lappar. Deras nomadiska bana året om är mellan Norrska hafvet och Bottniska viken. Om sommaren vistas de på högsta fjellryggen och i Norrska skärgården. De kallas på Lappska språket Pajelahah. 2:do Half-Fjellappar, på Lappska Kärohah. De flyttar under värsta myggåret och hettan till fjellen, men vistas för öfrigt höst och vår omkring skogsbrynet, och om vintern i det skogiga Lappland. 3:o Skogslappar, på Lappska Vuowdekah, bo både sommar och vinter i det skogiga Lappland. De hafva större renar än de förra. 4:to Fiskar-Lappar, på Lappska Jaure-Gadel-Sameh, hvilkas lefnadssätt jag beskrifvit, samt 5:to Fattig-Lappar, på Lappska Häjoh, som öfva tiggeri både i Norrige och Sverige. Hit höra äfven Socken-Lappar, det vill säga rackare och rackardrängar, hund- häst- och kattflåare m.m.
I Kungliga Utrikesdepartementets betänkande avgivet av Svensk-Norska Renbeteskommissionen av 1964, sid. 60 och 61, finns en genomgång av den historiska utvecklingen.
Av stor betydelse för renskötselns senare utveckling är kolonisationen av lappmarkerna och avvittringen inom dessa. Lapparna torde ursprungligen ha förfogat över hela landområdet från fjäll till kust i norra Sverige. Efterhand trängde emellertid odlingen fram norrut efter kusten och lapparna trängdes alltmer tillbaka till inlandet. Från 1600-talet börjar kronan uppmuntra kolonisation även i inlandet, framför allt i avsikt att, sedan vissa mineralfyndigheter gjorts, främja skogsbruket där. Genom skattelättnader och andra förmåner lockades nybyggare till lappmarkerna. Frågan fick sin rättsliga reglering i olika författningar, utfärdade av Kungl. Maj:t; såsom plakaten den 27 september 1673 och den 3 september 1695 samt reglementet den 24 november 1749, det s.k. lappmarksreglementet.
Kolonisationen medförde olägenheter för lapparna men också stridigheter mellan nybyggarna och de sedan gammalt bofasta kustlandsbönderna. Ett behov gjorde sig därför gällande att fastare bestämma gränserna för lappmarkerna. År 1671 förrättades en ekonomisk besiktning för fastställande av en gräns mellan Lappland och kustlandet. Efter det att frågan på nytt behandlats, bl.a. i lappmarksreglementet, blev lappmarksgränsen i sin helhet uppgången på 1750-talet. Gränsen drogs i huvudsak i den östra utkanten av lappskattelanden, alltså de områden till vilka lapparna hade obestridd nyttjanderätt.
Den fortgående kolonisationen inom de stora lappmarksvidderna framtvingade under 1800-talet en närmare gränsdragning mellan nybyggarfastigheterna och kronans domäner. Detta skedde genom särskilda avvittringsförrättningar. I samband därmed förordnade Kungl. Maj:t för första gången den 13 december 1867 att, för skyddande av lapparnas och nybyggarnas ömsesidiga rättigheter och till förebyggande av att nybyggen anlades i trakter helt och hållet otjänliga för kultur, en provisorisk gräns skulle bestämmas mellan den egentliga fjällbygden och den till odling tjänliga delen av Norrbottens och Västerbottens lappmarker. Föreskrift om en sådan gränsdragning upprepades i stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i nämnda lappmarker. Denna odlingsgräns har sedermera blivit definitivt uppdragen.
Syftet med odlingsgränsen var att åt lapparna förbehålla trakterna ovanför densamma. Detta har ej helt kunnat förverkligas. Bortsett från de stora bebyggelsecentra som vuxit upp i anslutning till gruvfyndigheterna i Lappland har ett stort antal spridda bosättningar kommit till stånd även ovan odlingsgränsen.
I 1873 års avvittringsstadga reglerades för första gången lapparnas betesrättigheter närmare. Sålunda föreskrevs att lapparna liksom dittills skulle vara berättigade att för sina renhjordar begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas dåvarande område, dock å enskildas skogar nedom odlingsgränsen endast vintertiden. I den mån det var nödigt för betesrättens utövande skulle de dessutom äga att till husbehov begagna skogen. Vidare ägde de att inom de delar av lappmarkerna, som låg nedanför odlingsgränsen, under varje tid av året använda sådana områden som av staten upplåtits till särskilt bruk av lapparna under benämningen renbetesland, lappskatteland eller skattefjäll. På andra marker än de nu nämnda hade de icke rätt att vistas under sommaren. Om vintern ägde de däremot vistas och flytta därutanför såsom de av ålder gjort. Ehuru bestämmelser härom saknades ansågs lapparna på grund av sedvanerätt äga utsträcka sina flyttningar vintertid ned inom det norrländska kustlandet.
Den nu skildrade utvecklingen avser Norrbottens och Västerbottens län.
Rådmannen Christer Ganelind, sekreterare i Svensk-norska renbeteskommissionen, har i promemorian Reglering av gränsbetestrafiken mellan åren 1751-2004, sid. 10 och 11, belyst Lappkodicillens betydelse. Christer Ganelind anför.
Lappkodicillen reglerade samernas flyttningar mellan Sverige och Norge från år 1751 fram till år 1883. Därefter har mer detaljerade bestämmelser gällt genom gemensam svensk-norsk lagstiftning och speciella renbeteskonventioner. Dessa regelverk har inte inneburit att lappkodicillen blivit uppsagd. Lappkodicillen har i stället överflyglats av tidsbegränsade konventioner. Först kom en gemensam svensk-norsk lagstiftning år 1883 som ersattes av renbeteskonventioner åren 1905, 1919, 1949 och senast 1972. Dessa detaljerade bestämmelser har inneburit att svenska samernas rätt till renbete i Norge beskurits kontinuerligt. Nu gällande konvention från år 1972 gällde ursprungligen fram till april 2002 men har förlängts fram till och med april 2005. Det kan konstateras att sedvanerättskriteriet var styrande för gränsbetestrafiken mellan åren 1751-1922.
Enligt 13 och 14 §§ i Lappkodicillen skall flyttsamerna betala hyra för uppehållet i grannlandet. Hyresreglerna skall ses som en ersättning av den beskattning som varje stat tidigare utsatte samerna för.
Historikern docent Lennart Lundmark, som samebyarna anlitat som sakkunnig i målet, har i ett utlåtande belyst vissa förhållanden i renskötseln i äldre tid.
Lennart Lundmark redovisar sina slutsatser och kommentarer på sid. 26-28 i utlåtandet, enligt följande.
Ovanstående utredning har visat att lappmarksgränsen inte kom till för att hålla samerna och deras renar från kustlandet. Den har också visat att det inte finns några belägg för ett generellt förbud för självförsörjande nomadiserande samer att vinterbeta sina renar i Norrbottens, Västerbottens och Ångermanlands kusttrakter innan de fick lagstadgad sedvanerätt 1886.
Fastighetsägarna har ifrågasatt rätten till vinterbete med stöd av förordningar som utfärdades av Kungl. Maj:t under 1700-talet. Så skall till exempel författningen 1723, förordningen 1748 och kungörelsen 5 maj 1757 utvisa ”skyldighet för samer att hålla sig inom lappmarken”. Som visats i det ovanstående är detta inte korrekt. Förordningarna gällde endast tiggarlappar och de sockenlappar som inte hade laga försvar.
Vidare hänvisar fastighetsägarna till en förordning från 19 januari 1757. Den handlar bara om samer som anlitas som fiskar- eller skeppsdrängar. En kungörelse den 5 maj 1757, som fastighetsägarna också hänvisar till, är helt ovidkommande eftersom den inte har med samer att göra. Den vänder sig mot att så många svenskar söderifrån har sökt sig till Västerbotten för att ta upp nybyggen efter utfärdandet av 1749 års nybyggesplakat. De förbjuds göra detta. Till dess de skaffat sig tillstånd skall de ”hålla sig stilla och förbliva vid sin hemvist”.
Fastighetsägarna ifrågasätter också vinterbetesrätten utifrån det faktum att bönderna och byarna slog vakt om sina ägor och allmänningar, särskilt efter avvittringen och laga skiftet. I dessa frågor har Maurits Nyström yttrat sig. Hans sakuppgifter är korrekta men ovidkommande. Den stränga bevakningen mot intrång på markerna gällde endast mot andra bönder, olaga nybyggen, backstugusittare och dylika. Det finns inga belägg för att den skulle ha gällt samer. Nyström avstår också klokt nog från att nämna orden same, lapp eller renar i sitt utlåtande. Som visats i det ovanstående finns ett flertal belägg för att flyttsamer haft tillåtelse att beta sina renar på bondejord (med eller utan lega) under 1700-talet.
Fastighetsägarna hävdar att nyttjande mot avgift inte kan ge upphov till urminnes hävd. Detta är en generell juridisk slutsats som får behandlas av sakkunniga inom det området. Vad gäller renbetet kan man utifrån en historikers synvinkel påpeka att kodicillen till 1751 års gränstraktat fastslog att samerna i Sverige skulle betala lega för renbetet i Norge. I den utredning av Christer Ganelind, som samebyarna åberopar, konstateras att ”sedvanerättskriteriet var styrande för gränsbetestrafiken mellan åren 1751-1922.” Av detta bör man kunna dra slutsatsen att lega och en rätt grundad på urminnes hävd inte var oförenliga.
Samebyarna åberopar Ganelind också för att belägga att samerna från Sverige aldrig betalt lega i Norge. Det är sakligt korrekt. (Det finns bättre belägg i propositionen nr 8, bilagan, Riksdagen 1871.) Frågan är dock om det är av någon vikt i sammanhanget. Det som har betydelse bör vara förhållandet mellan kodicillens stadganden och urminnes hävd.
För övrigt instämmer man gärna i Lennart Stenmans slutsats att uppgifterna om lega i Norrlands kustland ”är alltför spridda, för att jag skall kunna uttala mig om det var vanligt eller undantag att samerna fick betala arrende, då de befann sig på skatteböndernas skogar”.
Samebyarna hävdar att begreppet trakt till sin geografiska utsträckning är beroende av omfattningen av den aktuella sedvanerätten. Bevisning skall således inte föras vad avser belägg för renskötsel på de aktuella fastigheterna utan utgångspunkten är i stället att bevisning skall föras om förekomsten av renskötsel inom ett sådant område som efter förd bevisning får konstateras utgöra trakt i lagens mening.
Här ovan har visats att det bara förekommit en definition av vinterbetesmarkernas omfattning i renbeteslagarnas förarbeten, nämligen inför 1928 års renbeteslag. Där slår departementschefen fast att ”vad angår Västerbottens och Västernorrlands län torde kunna sägas att sedvanerätten omfattar länen i dess helhet (prop. 1928 nr 43, sid. 71). Han konstaterar också att ”det är en tvingande nödvändighet för lapparna att inom de för sedvanerättsområdet uppdragna yttre geografiska gränserna äga frihet att välja de för tillfället lämpligaste betesmarkerna”. Varken i renbeteslagarna eller deras förarbeten nämns att man kan dela upp sedvanerättsområdet i Västerbotten i smärre enheter, där urminnes hävd skall bevisas i var och en för sig.
Fastighetsägarna har hävdat att man kan göra en sådan uppdelning på grund av att det i prop. 1886 nr 2, sid. 3, står att samerna skall få ha rätt till renskötsel ned till kusten ”på somliga orter”. Här har fastighetsägarna försummat att ta reda på vilka betydelser ”orter” hade i äldre tid. Ordet kunde då ha en betydligt mer vidsträckt mening än i dag. Enligt Svenska Akademiens Ordbok (uppslagsord ”ort”, betydelse II. 3. b) var en av betydelserna ”större landområde som betraktas mer eller mindre som en enhet, landsdel, landskap. Som exempel ges bland annat ”Danmark, Tyskland och andra orter”. ”Ort” används i den betydelsen i 1671 års förordning om tiggarlappar. Där uppges att de har begett sig från ”Lappmarken till andra orter”.
I 1748 års stadga klagas över att samerna ”från Lappmarken sig begiva till andra orter”. För att ta ett exempel från 1800-talet kan nämnas att 1860 publicerades ”Orternas undervisning”. Det var ”en samling uppgifter i detalj om varje landskaps grundskatteförhållanden” (Nordisk Familjebok, Bd 20, sp 960, 1914).
Fastighetsägarna hänvisar även till sid. 34 i prop. 1886, nr 2. Där står att samebyarna flyttar ”nedåt vissa trakter af den sedan äldre tider bebyggda, närmare kusten belägna delen av Norrland”. ”Vissa trakter” skulle enligt fastighetsägarna innebära att inte hela kustlandet omfattades av sedvanerätten. Det gjorde det inte heller. Tveksamheter förelåg om den del av kustlandet som låg i Gävleborgs län, liksom om de kustområden som senare blev koncessionsområden i Norrbotten. Men det var aldrig någon tvekan om att hela kustområdet i Västerbottens län tillhörde sedvanerättsområdet.
Lennart Lundmark har behandlat de rättshistoriska frågorna i målet i ett yttrande med avseende på brist på källmaterial och slutsatser e silentio. Han anför.
För att dra slutsatser om historien måste man ha ett källmaterial att bygga på. Det är en självklarhet. Har man inget källmaterial kan man inte dra några hållbara slutsatser. I det här sammanhanget är det till exempel ett problem att Kammarkollegiets norrlandsavdelning brann upp 1802 och att länsstyrelsens arkiv i Umeå råkade ut för detsamma 1888. Men sådant kan vi förstås inte göra något åt.
Men det saknas källmaterial även av andra anledningar. Det finns ovanligt lite administrativt källmaterial om samer, särskilt för 1800-talet. Det betyder att vi saknar en hel del av det källmaterial som historiker kallar kvarlevor, dvs. material som genom sin blotta existens bevisar något.
Men när man sysslar mycket med material angående samerna märker man snart att de länge betraktades som ett slags marginalföreteelse i samhället. Det var inte så noga med att registrera deras göranden och låtanden. Dessutom var alla övertygade om att samekulturen och tamrenskötseln snart skulle dö ut. Så varför ödsla bläck och papper på dem?
Några exempel. När kronofogdarna i Lappmarken levererar underlag för landshövdingarnas femårsberättelser skrivs sida upp och sida ner om nybyggesnäringarna, samerna nämns bara i förbigående om ens det. Dessutom betalade lappbyarna skatt som kollektiv, så det är bara byn och summan som är nämnd i källmaterialet.
Vid avvittringen i Lappmarken från 1873 och framåt undersöks nybyggenas villkor i detalj, men samernas renbete nämns bara i förbigående.
Länsstyrelserna var den myndighet som skulle övervaka renskötseln och samerna. I den mån deras arkiv finns kvar innehåller de väldigt lite om samer, medan andra näringar än renskötseln får stor uppmärksamhet.
Mot slutet av 1800-talet blir lappfogdarna de ämbetsmän som skall administrera renskötseln (och samernas liv med, för den delen). Lappfogdearkivet för särskilt Västerbotten är en sorglig historia. De årliga verksamhetsberättelserna skulle ha varit en bra källa för vad lappfogden gjort och sett och undersökt. Men de är i stor utsträckning försvunna för Västerbotten. Vart de tagit vägen är oklart. En del har lämnats till statliga utredningar och sedan försvunnit. Andra har ganska lättvindigt lämnats ut till intresserade tjänstemän för flera decennier sedan och aldrig återlämnats. Det verkar inte ha varit så noga med källmaterial som gällde samerna. Jag tror inte att det låg någon konspiration bakom. Man ansåg bara att samerna var en marginalföreteelse som snart skulle uppslukas av den svenska befolkningen.
Detta bör noteras när man ställer krav på att samerna skall förete skriftlig bevisning.
E silentio-slutsatser gäller källor som inte existerar. Men det kan också handla om källor som existerar och där man tycker att det borde stå något om renar, men inte gör det. Kan man då dra några slutsatser av vad en existerande historisk källa inte säger. Det här är ett problem som har diskuterats i hundratals år inom historieforskningen. Det är så gammalt att det till och med har en latinsk beteckning. Man talar om slutsatser ”e silentio”, dvs. ur tystnaden.
De stränga källkritikerna menar att alla slutsatser e silentio är förbjudna inom historieforskningen. Det kan finnas så många anledningar till att något inte kommit med i en skriven källa att det är meningslöst att ens börja gissa. Det kan handla om de mest banala saker som att kungen fick tandvärk eller att bläcket tog slut. Och då är det meningslöst att börja med några djupsinniga spekulationer om varför detta och detta inte var med i skrivelsen och vilka politiska intriger som kan ha legat bakom.
Andra menar att man kan dra en del slutsatser e silentio, men då måste man med hundraprocentig säkerhet kunna visa att något har utelämnats av en och bara en bestämd anledning. Det är väldigt svårt, närmast omöjligt. Vad man än påstår är det nästan alltid möjligt att det finns en annan anledning till att en viss uppgift inte finns i källan.
Slutsatser e silentio är alltså antingen helt värdelösa eller också har de mycket svagt bevisvärde. De påståenden som bygger på e silentio-resonemang behöver inte heller motbevisas. De faller så snart man kan göra troligt att tomrummet i källan kan ha en annan orsak. Och observera att det bara gäller att ”göra troligt”. Den som använder ett e silentio-argument har ju heller inte gjort annat än spekulerat i vad ett tomrum kan betyda.
Låt mig dra fram ett typiskt exempel på ett e silentio-resonemang i fastighetsägarnas inlagor. Det är Nils Erik Molins genomgång av bråk kring råhagar i domböckerna för Nordmaling. Där ”har det aldrig förekommit någon lapp”, för att använda hans ord. Men att det inte står något om samer i domböckerna behöver inte alls betyda att det inte finns några där. Varför skulle det skrivas om samer i domboken för att bönderna bråkar om hagar? Samerna hade väl inte med hagar att göra. Och samerna var där några veckor på vintern. Alltså inte på andra årstider ”när man slogs om vartenda strå”, enligt Molin.
Det kan alltså finnas massor med skäl till att samer inte nämns i domböckerna för ett visst område. Man måste också komma ihåg att det som står i domböcker bara gäller sådant som kom upp inför tinget. Den fridsamma vardagen registrerar inte domböcker. Tänk om någon skulle skriva en historia om Umetrakten i dag och bara använda tingsrättens protokoll. Det skulle ge en ganska underlig bild av dem som lever här.
En viktig skillnad för en historiker är den mellan kvarlevor och berättande källor. Berättande källor har generellt mindre värde än kvarlevor. Men en källas beskrivning av något den uppmärksammat kan vara av växlande kvalitet. De utredningar som utfördes inför 1886 års och 1898 års renbeteslagar är av hög kvalitet och de bygger på mängder av uppgifter som samlats in av tjänstemän som var väl insatta i frågorna. Utredningen inför 1898 års renbeteslag reste rent av runt till berörda socknar och frågade ut befolkningen. Det är mer än vad utredningar i regel gör i dag.
Men termen berättande källa säger inget om hur vederhäftig källan är. Även en förbiresande, helt okunnig turist som sett en same i förbifarten är en berättande källa. Man måste alltså granska källans värde för de uppgifter man vill ha.
Här blir det en viktig skillnad den mellan positiva och negativa uppgifter. Om en trovärdig källa såg renar fanns det renar. Om en lika trovärdig källa inte såg renar så är det inte ett bevis för att det inte fanns renar i trakterna den vintern. Även om vi utgår från att källan talar sanning kan det finnas många anledningar till att den inte observerade några renar.
Här blir det alltså inte bara en fråga om att pröva källans trovärdighet. Man måste också undersöka underlaget för källans uppgifter. Vi skall komma ihåg att det handlar om vinterbete. Även om samerna hade sedvanerätt hade de ingen anledning att annonsera sin ankomst med pukor och trumpeter. Och de betade sina renar inne i något skogsparti under kallaste och mörkaste vintern då de bofasta hellre satt hemma i stugvärmen än strövade omkring i markerna. När man började göra skidutflykter i senvintersolen hade renarna redan dragit uppåt landet.
Därmed vill jag inte påstå att det skulle ha skett så fördolt att alla i bygden var ovetande om att det fanns renar där en viss vinter. Men det var ju inte heller alla i bygden som kände till det. Kanske var det rent av bara ett fåtal som höll reda på sådant. Och man kan fråga sig om det är just deras vittnesmål som är bevarade eller om det är just de som är intresserade av att vittna.
Ossian Egerbladh har också behandlat frågan om domböckernas innehåll i en skrift i Acta Bothniensa Occidentalis, Skrifter i västerbottnisk kulturhistoria 2, 1977, med titeln Människoöden i domböckerna.
I förordet nämner Ossian Egerbladh att han gått igenom domböckerna från Lycksele tingslags häradsrätt för åren 1678-1777. Han fortsätter. ”Under dessa år hände det inte mindre än 1 445 gånger att någon same var inblandad i en rättegång vid Lycksele tingslags häradsrätt. Men inte en enda gång var det fråga om någon ovänskap mellan nybyggare och samer. Inga blodiga strider, inte ens ett litet slagsmål mellan en nybyggare och en same omtalas.”
Vidare har samebyarna angående renskötsel i det aktuella området i tiden efter ikraftträdandet av 1886 års renbeteslag i huvudsak anfört.
Det finns ett mycket intressant material för den här tvisten. Materialet har också utgjort ett viktigt källmaterial för Gränsdragningskommissionens arbete.
Samebyarna åberopar en skrift av Lars Rumar, som är antikvarie och biträdande sekreterare i Gränsdragningskommissionen, daterad den 24 april 2005. Av skriften framgår.
Åren 1912-1913 genomfördes på statligt uppdrag en omfattande intervjuundersökning med samer i Sverige. Åt utredarna i Västerbottens län uppdrogs också att göra en bredare beskrivning av samernas förhållanden i länet, vilket resulterade i stencilerade Utredningar angående lappförhållandena inom Västerbottens län, 1913. I denna ingår beskrivningar av flyttvägar för Vilhelmina södra lappby, Vilhelmina norra lappby, Vapstens lappby, Umbyns lappby, Rans lappby, Grans lappby och Malå lappby.
Beträffande Umbyns, Rans och Grans lappbyar nämns, att dessa under flenår nyttjar bete inom bland annat Nordmalings socken.
Delar av utredningen finns i Lars Rumar, Renbetesdelegationens undersökningar 1912-1916.
Grundmaterialet till denna sammanställning är intervjuer under åren 1912-1913 med 211 samer inom hela renskötselområdet, varav 80 i Västerbottens län. Intervjuerna i varje län följde fasta frågeformulär.
Materialet finns också i Lappfogdens i Västerbottens arkiv Ö 7: volym 4, Utredningar angående lappförhållanden inom Västerbottens län, del I och i Lappfogdens i Västerbottens arkiv Ö 7: volym 5, Utredningar angående lappförhållanden inom Västerbottens län, Del II.
År 1946 fastställdes byordningar för Rans, Umbyns och Vilhelmina norra samebyar. I byordningarna anges respektive bys betesområde. För Rans och Umbyns sameby framgår att betesområdena omfattar bland annat Nordmalings socken.
År 1947 gav Svenska Turistföreningen ut en handbok om det samiska fjället, författad av Ernst Manker, De svenska fjällapparna, Svenska turistföreningens förlag, 1947. Manker beskriver (sid. 480-497) de i målet aktuella samebyarnas betesområden.
Avsnittet har rubriken Lappbyarna av i dag. Bland annat följande uppgifter framgår.
Rans lappby (sid. 485): Vinterland huvudsakligen området mellan Rusksele och Degerfors men vid behov ända ner till kusten och ut på öarna i kvarken.
Umbyns lappby (sid 488): Vinterland huvudsakligen sträckan mellan Stensele och Lycksele, norr om Ume älv, och mellan Lycksele och Granön, på ömse sidor om älven: vid behov ända ner till kusten i gränsområdet mellan Västerbotten och Ångermanland.
Vapstens lappby (sid. 491): Vinterland Stensele och Lycksele socknar söder om Ume älv samt Örträsks socken och norra hörnet av Nordmalings socken.
Också för andra byar finns uppgifter om vinterbete vid kusten, nämligen Grans lappby (sid. 481), Vilhelmina norra lappby (sid. 494) och Vilhelmina södra lappby (sid. 497).
I direktiven till den utredning som resulterade i SOU 1966:12 framhålls att med hänsyn till angelägenheten att förutsättningarna för en lönsam renskötsel av den storleksordning, som för närvarande förefinnes, icke försämras torde vissa undersökningar framstå såsom nödvändiga. De undersökningar som bör göras är en fullständig inventering av de marker som nyttjas för renskötseln och om det finns skäl att nuvarande lappbygränser ändras, ett klarläggande av frågan på vad sätt åtgärder i vatten påverkar renskötseln, om ytterligare kronomark kan ställas till förfogande för renskötseln och om servitutsrätt mot ersättning i penningar kan erhållas å sådana kronan icke tillhöriga marker där rennäringen för närvarande icke må utövas, samt slutligen i vilken omfattning renskötselns lönsamhet kan förbättras genom tekniska anordningar och hjälpmedel.
Utredningen uttalar (sid. 193) att den har registrerat samtliga under åren 1945-1960 utnyttjade renbetesmarker samt angivit utbredningen av de olika lappbyarnas betesområden på en karta, som medföljer betänkandet.
År 1978 avlämnade Lantbruksstyrelsen och Statens planverk en rapport avseende rennäringen i kommunernas planering (Lantbruksstyrelsen och Statens planverk, rapport 44 del 5, 1978, 8, Rennäringen i kommunernas planering).
Rapporten innehåller uppgifter om riktlinjer för minoritetspolitiken i Sverige, renskötselområdet, lappmarksgränsen, odlingsgränsen och renbetesfjällen, rennäringslagen, renskötselrätten, rennäringens organisation och rationalisering, renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge, gödsling, betning samt en kartredovisning.
Kartredovisningarna i betänkandet och rapporten stöder samebyarnas uppfattning om sedvanerättsområdet.
År 1983 pågick inte någon tvist om renbetesrätten vid Nordmaling, men frågan diskuterades vid prospekteringen av Klöse kraftstation, vilket framgår av civilingenjören Rune HedŽns brev, daterat den 14 november 1983, till advokat Theodor Sandgren.
Rune HedŽn var anställd vid Scandiakonsult, Stockholm. Han var tekniskt biträde åt Theodor Sandgren i samband med prospekteringen av Klöse kraftstation. Brevet handlar om kraftstationens eventuella inverkan för Vapstens sameby.
I brevet nämner Rune HedŽn: ”Nu skall väl sägas att Vapstensamerna vid åtskilliga tillfällen under senare år har utnyttjat betesmarker som ligger betydligt utanför de traditionella sedvanelanden. Sålunda har åtskilliga renar funnits av och till i trakten av Bjurholm och även ända ner till kusten då mestadels i trakten av Nordmaling.”
HedŽn uttalar också: ”Att all mark ända ut till kusten i närheten av Nordmaling är att betrakta som gamla samiska sedvaneland är däremot helt klart.”
I enlighet med slutbestämmelsen i den svensk-norska renbeteskonventionen från år 1972 beslutade de svenska och norska regeringarna att upprätta en gemensam kommission. Kommissionen, som antog namnet Svensk-norska renbeteskommissionen av år 1997, avgav sitt betänkande i maj 2001 (dnr. Jo 2001/2022).
Det framgår följande av betänkandet.
Renbeteskommissionen har i sitt betänkande föreslagit en utvidgning av de områden i Sverige som får användas av norska renägare. Av intresse för Nordmalingmålet är att kommissionen anser att Lögdeåområdet i Nordmalings kommun utgör renbetesområde och föreslår att en ny konvention berättigar norska renägare vinterbete för deras renar i detta område. Kommissionen grundar sina ställningstaganden på en rapport från ett sakutskott som fick i uppgift att beskriva betesförhållandena i och i anslutning till mandatområdet.
På flera håll beskriver sakutskottet områden som ligger i eller i närheten av Nordmaling som renbetesområden.
Bilaga 1 sid. 205: ”Samebyn (Rans) har tillgång till både inlands- och kustbete vintertid, vilka nyttjas årligen.”
Bilaga 1, sid. 211 f: ”Vinterlanden (Vapstens) sträcker sig från i höjd med Lycksele till Nordmaling vid Bottenvikskusten. Vintertid hålls renarna i en grupp men kan vara uppdelade i två till tre grupper. Samebyn har tillgång till både inlands- och kustbete vintertid.”
Renbeteskommissionen anser också Vännäs och Bjännberg vara konventionsområden. Den menar att konventionsområdena Vännäs och Bjännberg ligger inom samebyarna Ran, Umbyn och Vapstens områden och detta grundar sig på vad som framkommit vid sakutskottets utredning. Av kartor framgår att samtliga dessa samebyars vinterland anses sträcka sig hela vägen till kusten.
Bjännberg tillhör Umeå kommun och ligger cirka 20 km nordost från orten Nordmaling. Av sakutskottets redovisning av sin utredning om olika betesförhållanden framgår det att man utgått ifrån att området använts av samer för vinterbete. Området används enligt kartor av Umbyn och Vapsten som vinterbetesområde.
I samband med en redogörelse av sakutskottet om driftsförhållandena i Umbyn anförs att vinterlanden nyttjas från slutet av november till april och att samebyn har tillgång till både inlands- och kustbete vintertid.
Enligt sakutskottet omfattar Vapstens vinterland hela Nordmalingområdet. Delar av konventionsområdet Bjännberg faller inom Vapstens vinterland.
Det finns också andra utredningar som visar sedvanerättsområdet och renbete vid kusten vintertid.
I en sammanställning av rennäringens riksintressen (antagna av Länsstyrelsen i Västerbottens län och Jordbruksverket 1990, tryckt 1995) avseende Ran sameby, Umbyn sameby, Vapsten sameby och Vilhelmina Norra sameby, finns områdesbeskrivningar för ovannämnda samebyar.
I Markanvändningsredovisning från Länsstyrelsen i Västerbottens län, 1995 avseende Umbyn sameby, Vapsten sameby och Vilhelmina Norra sameby, redovisas byarnas betesområden.
Umbyns samebys gränser och betesområden redovisas, bland annat följande i fråga om den del av byns betesområde, som är belägen nedom odlingsgränsen. ”Nedom lappmarksgränsen omfattar den, ehuru ej fullt ensam, området mellan Vindelälven och länsgränsen mot Västernorrland ner mot havsgränsen, således socknarna Bjurholm, Nordmaling, Degerfors, Vännäs och Umeå.”
Angående Vapstens samebys gränser och betesområden redovisas, bland annat i fråga om den del av byns betesområde, som är belägen nedom odlingsgränsen, att området omfattar i huvudsak Stensele och Lycksele socknar söder om Ume älv samt Örträsk socken.
Vidare har samebyarna åberopat ytterligare ett antal kartor, till styrkande av att sedvanerätt till vinterbete med ren föreligger på de nu aktuella fastigheterna.
Vid genomgången av de åberopade kartorna har samebyarna åberopat en beskrivning och bedömning av de kartor som använts av Gränsdragningskommissionen. Beskrivningen och bedömningen har utarbetats av Lars Rumar.
Samebyarna har härvid anfört.
Karta 1914, Flyttningsvägar, knuten till Renbetesdelegationens 1913 arkiv.
Kartan är en bilaga till de tidigare nämnda intervjuundersökningarna 1912-13, som botanikerna Erik Bergström och Claes Österberg, vilka senare blev lappfogdar i Västerbottens respektive Norrbottens län, utförde tillsammans med fil.mag. Hugo Jonasson.
Lars Rumar bedömer att sakkunskapen bakom kartan är stor och att den har stor trovärdighet för den tid den tillkom i och anför: ”Så gott som alla samer vittnade om att det endast var under flenår som de flyttade ned till kusten. Särskilt områden i södra delen av länet från trakterna norr om Umeå ned till Husum i Grundsunda socken i Västernorrlands län användes. Enligt kartan flyttade en grupp från Rans sameby årligen till trakten av Lövånger. Det torde ha varit ett tillfälligt förhållande. Länsman i Lövånger uppgav i ett remissvar 1893 att orten inte oftare än ungefär vart femtonde år besöktes av samer. Det bestyrker att kustbetena i länet som helhet var att beteckna som flenområden.”
Karta 1914, Betesområden, knuten till Renbetesdelegationens 1913 arkiv.
Kartan har samma underlag som föregående karta. Lars Rumar anmärker att samerna på några enstaka undantag när uppgav, att det endast var under flenår som de flyttade med sina renar ner till kusten, och att den gränslinje som dragits mellan ordinarie vinterbetesområden och flenområden inte får betecknas som exakt.
Karta 1919, Renskötselns utbredning i Sverige.
Kartan finns bland annat som bilaga till 1919 års lappkommittŽs betänkande. Den har upprättats av Erik Bergström. Lars Rumars bedömning är följande:
Erik Bergströms indelning stämmer överens med den karta han utarbetat för Västerbottens län. I 1919 års karta kom han att göra en fördelning på flenområdena som inte återfinns på denna karta. Denna fördelning låg senare till grund för de byordningar som länsstyrelsen fastställde 1946. De gränser som fastställdes i byordningarna har dock aldrig varit avsedda att uppfattas som absoluta. Ernst Mankers karta visar på helt andra indelningar. Eftersom kartan är tryckt och har använts vid så viktiga sammanhang som konventionsförhandlingarna med Norge och som bilaga till 1919 års lappkommittŽs betänkande (SOU 1923:51) är det lätt att tillskriva den större trovärdighet än andra kartor. Det finns ingen grund för det. När det gäller områden utanför Västerbottens län bör den användas med särskild försiktighet.
Karta 1945, Lappbyarnas betesområden från Ernst Manker, De svenska fjällapparna.
Ernst Manker var intendent på Nordiska Museets samiska avdelning. Under hans ledning igångsattes på 1940-talet omfattande studier av samernas levnadsförhållanden. Kartan är en bilaga till Ernst Mankers utredning ”The nomadism of the Swedish mountain lapps”, 1951. Den avser förhållandena 1945.
Lars Rumar gör denna bedömning av kartan:
I Västerbottens län går samtliga samebyars betesområde ner till kusten bortsett från Vapstens samebys, vilket slutar vid Bjurholm. Fördelningen av vinterbetesområden är väsentligt annorlunda än hos Bergström, vilket visar hur svårt det är att rita in gränser för föränderliga vinterbetesmarker. Flyttlederna uppvisar ett ganska glest nät. Enligt kartan finns det t.ex. bara två flyttleder som gick nedom lappmarksgränsen i Västerbottens län. De går ner till Granö och Vindeln, medan inga leder går till andra välkända vinterbetesområden såsom runt Norsjö och Jörn, förmodligen beroende på att det mest var skogssamer som kom hit och deras flyttleder redovisar han inte. Inga leder i Västerbottens län går enligt Mankers karta ned till kusten. Däremot skriver Manker i sin bok om fjällsamerna att de vid behov flyttade med sina renar ned till kusten.
Den till SOU 1966:12 fogade kartan.
Lars Rumars bedömning av kartan är följande:
Underlaget var intervjuer som utredningen gjorde med samer samt en kartläggning av betets faktiska produktionskapacitet. Att utredningen skulle bygga på bestämmelserna i 1928 års renbeteslag innebar inte att den utgick från de sedvaneområden som anges i förarbetena till denna. Den utgick i stället från betesförhållandena ”under ett normalt medelgott betesår”. Utredningen tillskrev inte heller sina slutsatser evig giltighet. Den beräknades inte gälla mer än 15-20 år framåt i tiden. Utredningen sade uttryckligen att den inte avsåg att bestämma gränserna för sedvanemarkerna. Kartan kan därför inte användas i det syftet. Det hindrar inte att den tillsammans med andra kartor och skrivna källor kan bidra till att ge en bild av renskötseln åren närmast efter andra världskriget. Det måste betonas att kartan endast redovisar de mest produktiva områdena, inte de ”svängområden” som ligger runt dessa och kan betas av renar när så behövs.
Lars Rumars granskning av kartor omfattar också den av fastighetsägarna åberopade Haars karta, som bifogats till 1883 års kommitterades betänkande. Om denna karta anför Lars Rumar:
Med streckade röda linjer har kartritaren velat lämna en bild av lappbyarnas områden. Linjerna tar i allmänhet sin början inne i Norge och går därefter i svepande bågar in över norra Sverige, där de vanligen slutar i trakten av lappmarksgränsen. Den finns ingen teckenförklaring som förklarar vad linjerna avser. Man är först böjd att tro att de avser flyttleder. Efterhand som man granskar dem blir man mer osäker. Linjerna har karaktären av en frihandsteckning och tar ingen hänsyn till terrängförhållanden. Att dalgångarna längs Umeälven och Vindelälven är klassiska flyttleder framgår inte alls. Välkända centralpunkter för flyttleder som Lycksele och Degerfors (Vindeln) socknar hamnar helt utanför. Med samma streckade röda linjer, fastän på tvären i nord-sydlig riktning, markerar kartritaren var skogssamer finns. De är ännu mer schablonartat gjorda och tecknaren anger inte ens några namn på samebyarna.
Den använda rödstreckade linjen är emellertid densamma som för fjällsamebyarna. Det leder till tanken att linjerna inte avser flyttleder utan gränser mellan samebyarna. Så tolkade är fjällsamebyarnas områden öppna i båda ändar. Det innebär att linjerna inte anger någon slutpunkt för samernas flyttningar, vare sig västerut eller österut. Detta var ganska naturligt. Gränser mellan samebyar har egentligen aldrig kunnat dras på vinterbetesmarker, särskilt inte i äldre tid då flyttgrupperna var många och små och spred sig över ett stort svåröverskådligt område. Endast genom en sådan tolkning blir kartan begriplig som bilaga till lappkommittŽns betänkande 1883.
Det är den inte annars. I betänkandet beskrivs nämligen hur många av samebyars vinterflyttningar gick ned till områden nedanför lappmarksgränsen, inte sällan ända ut till bottenhavskusten. Avsikten kan ju knappast ha varit att publicera en karta som vederlägger betänkandets egna ord. Man har nog anledning att ta fasta på betänkandets egna ord, att kartan skulle ge ”en fattlig och åskådlig bild” av lapparnas områden. Få av riksdagens ledamöter torde ha haft någon klar bild av vilka lappbyar som fanns och var de låg i förhållande till varandra. De behövde en karta till hjälp för att kunna orientera sig. Det fick de i form av denna enkla karta. När man idag använder den måste man göra syftet klart för sig. Den har aldrig varit avsedd att visa var gränsen för vinterbetet låg.
Samebyarna har även åberopat annan skriftlig bevisning än den ovan redovisade samt en omfattande muntlig bevisning. Samebyarna har även åberopat en videoinspelning om flyttvägar.
Fastighetsägarna
All mark norr om Uppland tillhörde Hälsingland. Ångermanland omtalas som landskap omkring år 1170.
Åtminstone sedan 1100-talet har det varit känt att Nordmaling varit bebyggt; sannolikt har kyrkobyggandet funnits länge i Nordmaling; nuvarande kyrka är från 1400-talet.
Kristnandet kan dateras till 1100-1200-talen. Nordmaling tillhörde Grundsunda församling.
Bebyggelsen skedde från kustbandet och därefter inåt landet.
Det finns tre medeltida urkunder från Nordmaling, Järnäsbrevet från år 1430, Höknäsbrevet från år 1490 och Lögdeåbrevet från år 1500.
Hälsingelagen gällde i området fram till år 1734.
Näringslivet i socknen dominerades av traditionellt jordbruk samt jakt och fiske. Efterhand med början av 1700-talets senare del uppkom viss industri såsom Olofsfors järnbruk, som fortfarande finns.
Byarna i Nordmaling nämns i skatte- och jordeböcker från 1500-talet.
Från 1590-talet skedde en fortlöpande finsk kolonisation i området. Ibland tog man upp nya nybyggen och ibland tog man över tidigare hemman som hade förfallit.
I mitten av 1700-talet såg fastigheterna inte ut som idag. Skogsmarkerna hade inga fasta gränser mot nästa by. För att råda bot på detta börjades avvittringen omkring år 1680.
Huvuddelen av nuvarande Nordmalings socken undergick avvittring åren 1765-1768. Skogen tilldelades byar eller hemman, så att man fick fasta gränser mellan byarna. Så gott som all mark torde ha kommit i enskild ägo. Det fanns en kronoallmänning i nordvästra hörnet av Nordmaling om cirka 1 000 hektar samt även en kronoallmänning centralt.
Inom skifteslagen rådde delägarförvaltning. Skogarna betraktades som bysamfälld mark, och det rådde krav på byamännens tillstånd till i stort sett alla förekommande förfoganden. Detta gällde alltså generellt för all verksamhet åtminstone fram till laga skiftet; därefter rådde åtminstone inga formella hinder för en enskild markägare att upplåta rättigheter inom sin fastighet. Trycket på markerna var oerhört hårt. Även om områdena som kan användas för renskötsel var obebyggda, var kontrollen över markerna mycket stark. Detta gällde fram till slutet av 1800-talet då emigration och industrialism innebar lättnad.
År 1870 hade laga skifte förekommit i de flesta byarna; i t.ex. Järnäs var dock skiftet klart redan år 1838. Efter laga skiftet var skogen inte längre samfälld för byn.
Enligt fastighetsägarnas uppfattning har det inte förekommit någon renskötsel i Nordmaling före tillkomsten av den första renbeteslagen år 1886. Detta framgår av den till 1883 års betänkande fogade kartan, Haars karta, vilket fastighetsägarna har påpekat redan i ansökan om stämning.
Det erinras även om att i SOU 1966:12 redovisades sedvanerättsområden som starkt överensstämmer med fastighetsägarnas uppfattning. Den till utredningen fogade kartan överensstämmer också med Haars karta. Inte heller denna karta visar någon renskötsel i Nordmaling.
Detsamma gäller betänkandet avgivet av Kungl. Utrikesdepartementets Svensk-Norska Renbeteskommission av år 1964.
I detta betänkande beskrivs säsongsområdena för dåvarande lappbyarna Gran, Ran, Umbyn, Vapsten och Vilhelmina norra. Vinterlanden anges på följande sätt för respektive by.
Gran: Trakten av Gargnäs i Sorsele kommun, vid Rusksele norr om Vindelälven och trakten av Manjaur och Storsävarträsk i Degerfors kommun.
Ran: Vid Siksele och Manjaur, öster om Åmsele och i trakten av Maltträsk och Vindeln.
Umbyn: Mellan Blåviken och Lycksele norr om Umeälven och nedom Lycksele på ömse sidor av Umeälven ned till Ottonträsk.
Vapsten: Nedanför Inlandsbanan inom ett område ner till Örträsket, ibland till trakten av Övre Nyland vid vägen Fredrika-Bjurholm.
Vilhelmina Norra: Vardofjällgruppen - Lögdeälvens dalgång inom Fredrika socken. Marsfjällgruppen - inom Åsele kommun norr om Ångermanälven mellan byarna Torvsjö i väster, Borgsjö i norr och Överrissjö i öster, så länge betet där räcker, därefter flyttning mot Yxsjö och Torvsjö eller, numera rätt sällan, till Överrissjö.
Ytterligare två kartor visar att renskötsel inte förekommit i Nordmaling, nämligen Westerdal, Om samer Nolaskogs, karta, och HŸlphers, Samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland, Fierde Samlingen om Ångermanland, 1780, karta.
Fastighetsägarnas uppfattning är vidare att samiska familjehändelser har förekommit, men dessa samer har inte haft med renskötsel att göra. I Tabellverket finns inga uppgifter om renskötande samer i Nordmalings kommun. Tabellverkets folkbokföring för Nordmaling år 1805-1855 innehåller uppgifter om samer i Nordmaling under de ovan angivna åren, fördelade på tre kategorier ”lappar som hafva Renhjord”, ”Lappar utan Renar” och ”Lappar, Kringstrykande och Vallhjon”; samer som har renhjord saknas.
Det har förekommit samer i Nordmaling i äldre tid, men inte i något fall är renskötsel belagd. Om renskötsel förekommit i Nordmaling har den inte varit av sådan omfattning som konstituerar renskötselrätt. Om renskötselrätt har förekommit har den förfallit eftersom för långa uppehåll har förekommit.
Angående den av samebyarna åberopade, av Peter Ericson utförda utredningen har fastighetsägarna anfört följande.
Det kan konstateras att i utredningen framförda påståenden om renskötsel i huvudsak bygger på uppgifter om samisk närvaro såsom födslar, dödsfall, förekomst av sockenlappar etc. Uppgifterna framläggs utan att det direkt visas att närvaron varit förenad med renskötsel, men samebyarna gör genom åberopande av dessa uppgifter gällande att varje uppgift innefattar förekomst av renskötsel.
Fastighetsägarna bestrider också generellt att uppgifter om personnamn och ortsnamn kan tas till intäkt för att renskötsel förekommit. I sammanhanget får också hänvisas till att det vare sig i bestämmelser om skattläggning eller avvittringar finns något omnämnande av renskötsel i Nordmaling.
Till utredningens påståenden om renskötsel i Nordmaling redovisar fastighetsägarna följande inställning.
Vad gäller tiden före år 1751 gäller helt allmänt att renskötsel i den form som kan ge upphov till en sådan civilrättslig rätt till renskötsel som anges i rennäringslagen, inte bedrevs i södra delarna av nuvarande Västerbottens län före 1600-talet. Mot bakgrund av att samebyarna inte har åberopat förekomst av renskötsel i nuvarande Nordmalings kommun före 1700-talet, saknas anledning att överhuvudtaget gå in på tiden före detta århundrade.
Bouppteckningen efter Lars Larsson, Djäkneböle, skall visa att han haft renar. Uppgiften i bouppteckningen vitsordas i och för sig, men det bestrids att Larsson bedrivit renskötsel i den trakt målet gäller.
Den uppgift som finns om Ella Olofsdotter är att hon år 1802 i bouppteckning tecknades för 15-20 renar. Ur denna uppgift har samebyarna dragit slutsatsen att hon bedrivit renskötsel i Brattsbackaområdet. Påståendet om renskötsel bestrids.
I utredningen uppges att Ella Olofsdotter i slutet av 1700-talet fanns i området liksom andra samer 150 år tidigare, och 250 år senare när Baer-gruppen uppges ha kommit dit i början av 1950-talet. För det fall tingsrätten skulle finna det styrkt att det förekommit renskötsel vid nu aktuella tillfällen på angiven plats, är enligt fastighetsägarna uppehållen så långa att eventuell renskötselrätt vare sig kan ha uppkommit eller bestått.
Uppgiften om renskötsel i Salberg år 1904 vitsordas.
Det vitsordas även att det förekommit renskötsel i Brattfors år 1906 samt att renar passerat Orrböle och att en skock renar synts i Hummelholm samma år. Endast renförekomsten i Brattfors kan vitsordas utgöra renskötsel.
Det bestrids att det förekommit renskötsel i trakten av fastighetsägarnas fastigheter vid detta tillfälle.
Det vitsordas att det förekommit renskötsel i trakten en säsong kring Gräsmyr år 1925.
Det kan också vitsordas att det förekommit renskötsel vid Hummelholm och Torrböle vid något senare tillfälle under slutet av 1920-talet eller 1930-talet samt vid i vart fall ett tillfälle vid Brattfors och Långed kring år 1930.
Det vitsordas att renar drivits förbi Hummelholm, vid ett tillfälle, år 1957. Det bestrides att det förekom vad som kan anses som renskötsel vid tillfället.
Det vitsordas att renskötsel även förekom år 1970 i Nordmaling, och att det förekom på samma ställen år 1966.
De påståenden om renförekomst som är hänförliga till tiden efter år 1881 fram till 1940-talet och som kan knytas till Nordmaling, tycks vara dels renar i Rönnholm under 1880-talet, renhjord i Orrböle och Hummelholm år 1906, 1915 i Brattfors, vintern 1924/25 vid Gräsmyr, 1927/28 eller 1928/29 mot Brattfors, 1935 genom Gräsmyr. När det gäller renskötsel efter 1940-talet fram till år 1972 påstås sådant ha förekommit vintern 1950/51 och 1952/53 längs Lögdeälven. Slutligen finns påstående om förekomst av renar år 1964 mellan Hyngelsböle och Ottjärn samt vid Tallberg 1967/68. Fastighetsägarna gör dock gällande att om renskötsel förekommit är förekomsterna av renskötsel alldeles för spridda i tid och rum för att man kan anse att renskötsel har förekommit i trakten av ålder. En förekomst av renar i exempelvis Rönnholm kan alltså inte ha betydelse för byar som Orrböle, Hummelholm och Gräsmyr.
Det kan sålunda konstateras att samebyarna inte företett någon bevisning som direkt anger var inom Nordmaling renskötseln bedrivits före år 1882. Även om tingsrätten på grundval av uppgifter om födslar och dödsfall i förening med annan av samerna åberopad utredning, skulle finna visat att renbete förekommit i anslutning till de händelser som anges, bestrider sålunda fastighetsägarna att renskötsel förekommit i trakten av deras respektive fastigheter.
I inget fall vitsordas dock att uppgifter om födslar, dödsfall, dop, giftermål etc., innebär att renskötsel förekommit i sådan utsträckning att sedvanerätt uppkommit. Det bestrides också att renskötsel som må ha förekommit inom i utredningen angivna områden inom Norrbottens län, Västerbottens län, Västernorrlands län, Jämtlands län, Dalarnas län eller annorledes kan ha gett upphov till sedvanerätt till renskötsel på fastighetsägarnas fastigheter.
Samebyarna har åberopat ett mycket stort antal uppgifter angående födslar, dödsfall med mera ur kyrkoböcker. Uppgifterna är hänförliga, förutom till Nordmaling, till omgivande socknar och mer avlägsna orter i Västernorrland, Hälsingland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Uppgifterna ligger till grund för påståenden om renskötsel i en mängd olika hänseenden.
Därtill kan som en sammanfattande inställning anges att fastighetsägarna inte ifrågasätter att av samebyarna angivna personer uppehållit sig på angivna platser i den mån uppgifterna vilar på direkta faktauppgifter såsom kyrkoböcker. Däremot bestrids generellt samebyarnas påståenden om att renskötsel bedrivits i samband med angiven uppgift, i den mån annat inte sägs. De påståenden som samebyarna lagt fram, som är grundade på slutsatser av uppgifterna, och på författarens egna slutsatser, bestrides i stort sett generellt.
Samebyarnas beskrivning av kommun- och länsindelningar under gången tid kan godtas liksom de redovisade ortsnamnen; dock accepteras inte i något fall att slutsatser om renskötselaktivitet kan dras utifrån ett enstaka ortsnamn.
Av samebyarna redovisade författningsbestämmelser rörande skyldigheter för samer att hålla sig inom lappmarken finns givetvis inte någon anledning att ifrågasätta; till stor del åberopas de även av fastighetsägarna. Författningarna tillämpades av myndigheterna på ett sätt som måste ha haft avgörande betydelse för samernas möjlighet att nyttja markerna utan medgivanden från berörda byar och myndigheter. Det framhålles att de nu aktuella författningarna skall ses som ett led av flera författningar som innebar hinder för medborgarna att fritt röra sig i landet. Det fanns alltså bestämmelser som innebar att det rådde generellt förbud mot att byta vistelseort; dessa bestämmelser tappade sin mening först under liberalismens tidevarv på 1800-talet.
Fastighetsägarna ifrågasätter inte att skogsrenskötsel i äldre tider förekommit på sina ställen i kustlandet i Västerbottens län liksom i Västernorrlands län, men det bestrides att sådan skogsrenskötsel innebär rätt till att bedriva renskötsel i det avseende som anges i 3 § rennäringslagen. Sådan skogsrenskötsel framstår nämligen som stationär, medan renbeteslagen talar om renskötselrätt i sådana trakter som samerna besökt enligt gammal sedvana, dvs. vinterrenskötsel.
Samebyarna har lämnat beskrivning av de s.k. sockenlapparnas förekomst i Västernorrland. Fastighetsägarna har därtill pekat på en stor förekomst av samer som vare sig haft renar när de uppehållit sig i de aktuella områdena eller för sin försörjning haft något att skaffa med renar. I litteraturen benämns dessa oftast som fattiglappar. Det får här framhållas att uppgifter om förekomst av ”fattiglappar” rent allmänt i Norrland framskymtar i ett mycket stort antal berättande källor från 1700- och 1800-talen och en bit in på 1900-talet.
Som ovan angivits rådde ett krav på respektive byalags samtycke till förfoganden i de enskilda skogarna. Efter avvittringarna, som i Nordmaling var genomförda redan på 1760-talet var skogsmarken nära nog undantagslöst lagd under byarna. För vissa byar var byaordningar fastställda av häradsrätten; exempelvis har påträffats Hallens år 1849 fastställda byaordning. Byaordningarna lär ha upprättats med ledning av en mönsterbyordning av år 1742. Det stod alltså inte fritt att ta nyttigheter från byns gemensamma marker. Rent allmänt var markägarnas kontroll över markerna hård särskilt från mitten av 1700-talet. I sådana områden där det är känt att det förekommit renskötsel, utgör tvister om intrång av denna återkommande inslag. Förhållandet att det inte förekommit tvister mellan rennäring och markägare i Nordmaling, åberopas till stöd för att det inte förekommit renskötsel i Nordmaling, åtminstone inte utan upplåtelse från markägarna.
Det ifrågasätts inte förekomst av fjällsamiska flyttningar till en stor del av Västernorrlands län. Såvitt fastighetsägarna kan se innebär det att det i Västernorrlands län förekommit flyttningar till områden kring Anundsjö, Gideå, tidvis ända ner mot Örnsköldsvik och Härnösand samt åtminstone under senare hälften av 1800-talet till Sollefteå och Sundsvallsområdet. Fastighetsägarna accepterar också åtskilliga uppgifter om fjällsamiska flyttningar till Umeåområdet och norr därom.
I enstaka fall finns uppgifter om renskötsel utanför det område som framgår av med stämningsansökan ingivna Haars karta. Det görs gällande att renskötsel i så fall skett mot avgift. Även internt samer emellan har avgift erlagts när annans lappskatteland använts.
Av anteckningarna förda vid sammanträde med 1751 års gränsdragningskommission år 1766 framgår att mulbetesavgift förekom vid bete på enskild mark.
Det görs gällande att ett nyttjande mot avgift inte kan ge upphov till någon på urminnes hävd grundad rätt. Inte heller rättsstridigt utnyttjande, dvs. sådant som förekommit i strid mot förordningarna 1723, 1747 och 1757 kan grunda sådan rätt.
Vidare åberopas förhållandet att det förekommit avgifter till stöd för att traktbegreppet måste uppfattas snävt och i första hand avgränsas till en bys område.
Sammanfattningsvis gör fastighetsägarna gällande att vad som framkommit i förarbetena och särskilt genom markeringar på Haars karta återspeglar renskötselområdet vid början av 1880-talet.
Det innebär att det görs gällande att renskötsel inte förekom i Nordmaling före eller vid ikraftträdandet av 1886 års renbeteslag.
1886 års renbeteslag innehöll inte föreskrifter om lappskatteland. Det ansågs innebära den förändringen att den enskilde samen inte längre var begränsad till att hålla sig inom sitt lappskatteland, även om länsstyrelsen i Västerbottens län ända till år 1897 meddelade inrymningsbeslut till lappskatteland.
Som framgår av lappfogden i Västerbottens län, berättelsen år 1899, innebar lagens tillkomst därför en förändring, som fick följden att renar okontrollerat spred sig över stora delar av länet och inte minst kustlandet.
Förhållandet innebar att särskilt under senare delen av 1880-talet samt 1890-talet, renskötseln blev extensiv och oordnad. När det gäller skogsrenskötseln i Norrbottens län och angränsande delar av Västerbottens län betecknade lappfogden i 1899 års lappfogdeberättelse till och med situationen som sådan att det ej ens var fråga om renskötsel.
I 1905 års landshövdingeberättelse rapporteras att ordningen börjat förbättras, vilket KB tillskriver förhållandet att byaordningarna dåmera fastställts. Dessa byaordningar, fastställda av KB i Västerbottens län 1899, länskungörelsen 1899 serie A, Nr 139, motsvarar till sitt innehåll 1913 års byaordningar och visar alltså under vilka former renskötsel skulle äga rum. I den mån det förekommit strövrenar eller renar under andra former utan föreskriven tillsyn, är det alltså inte fråga om renskötsel.
Någon förekomst av renskötsel i Nordmaling framskymtar dock inte i materialet förrän en bit in på 1900-talet. Det kan nämnas att vid den av Kungl. Maj:t den 1 april 1895 förordnade kommittŽns sammanträde i Lycksele den 10 augusti 1895, påkallat bland annat av ovannämnda ordningsfrågor inom renskötseln, tycks ombud från Nordmaling vare sig kallats eller infunnit sig. Detta visar att renskötsel inte förekom i Nordmaling.
Det är alltså först knappt 70 år före bestämmelsen om urminnes hävd utmönstrades ur JB, alltså en bit in på 1900-talet, som det finns konkreta uppgifter om renskötsel på marker inom Nordmalings kommun.
Av intresse för målet kan vara påståenden om renskötsel i Salberg kring sekelskiftet, eftersom området ligger i Västernorrlands län strax intill nuvarande gränsen mot Nordmalings kommun. Fastighetsägarna kan vitsorda att det förekommit renskötsel i Salberg kring sekelskiftet men bestrider att det är i någon trakt förevarande mål gäller.
Fastighetsägarna kan konstatera att det finns vissa uppgifter om renskötsel i Peter Ericsons utredning vad gäller tiden efter år 1900.
Fastighetsägarna ifrågasätter inte att samer från norra delen av landet tvingades flytta på grund av att hinder uppkommit att bedriva renskötsel i Finland och Norge. Enligt vad som anges av Ernst Manker (1936) skedde inflyttning av nordsamer med början till Umbyn år 1931.
För fastighetsägarna har berättats att en same, förmodligen Jonas Ludvig Grahn från Ammarnäs, vistades vid Järnäs med sina renar under en vinter i början av 1900-talet. Det görs gällande att fråga är om år 1906.
Såvitt gäller perioden 1900-1909 vitsordar fastighetsägarna att renar flyttats förbi Torrböle, Brattfors, där de kan ha uppehållit sig en tid, och vidare till Järnäs och åter förbi Nordmaling och Orrböle år 1906.
Som framgår av utredningens uppgift ur protokoll från ett sammanträde hållet av lappfogden med lappbyarna den 9 januari 1914, anges att de bofasta i byarna Torrböle, Levar, Brattfors, Örsbäck och Hummelholm var de som hade skingrat samernas renar. Det görs gällande att uppgiften avser vinterbetning och den åberopas till stöd för att renskötseln mötts av protester och alltså inte skett ohindrat.
Vad gäller åren 1910-1919 vitsordar fastighetsägarna en uppgift att Anders Grahn bodde i Torrböle i februari 1914. Det är alltså riktigt att det berättats om att en same uppehållit sig i Torrböle någon vinter vid mitten av 1910-talet; det torde ha varit fråga om Anders Grahn.
Med hänvisning till lappfogdens berättelser åren 1914 och 1916 bestrids att renskötsel förekommit i Nordmaling säsongen 1913/14 och 1914/15. I den mån tingsrätten skulle finna det styrkt att renskötsel förekommit, bestrids att det ägt rum på andra ställen än i Torrböle. Med hänvisning till uppgifterna från sammanträdet den 9 februari 1914 görs gällande att renskötsel i så fall skett under sådana omständigheter att det inte kan anses ha skett ohindrat.
Angående åren 1920-30 förekom enligt flera uppgifter renskötsel i Nordmalings socken 1924/25. Renarna kom då via Gräsmyr och fördes sedan till Torrböle och Örsbäck.
Det kan även vitsordas att det förekom renskötsel vid ytterligare ett tillfälle vid slutet av 1920-talet, förmodligen 1929/30 i Torrböle. På vägen hem drevs hjorden över Hummelholm.
Fastighetsägarna bestrider att det förekommit renskötsel på deras fastigheter under perioden åren 1931-1950. Dock är det känt att det förekom renskötsel i byn Torrböle år 1947. Renarna drevs då förbi Hörnsjö.
När det gäller 1960-talet vitsordas förekomst av renar i Salberg år 1963 men det bestrids att det då var fråga om renskötsel. Det vitsordas att det förekom renskötsel i Torrböle och Örsbäck år 1966-67.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att det endast är i Torrböle som upprepade renbetningar kan ha varit förhanden, nämligen år 1906, två tillfällen på 1920-talet och slutet av 1940-talet samt senare delen av 1960-talet. Vad gäller tiden fr.o.m. år 1972 saknar eventuell renskötsel betydelse för frågan enligt fastighetsägarna. Renskötsel förekom med början kring år 1989 och då främst i Torrböle. Renskötseln möttes tämligen snart av protester och mynnade slutligen ut i förevarande tvist.
Fastighetsägarna får avslutningsvis beträffande Peter Ericsons utredning framhålla att det ligger i sakens natur att det naturligtvis inte kan uteslutas att någon same fört ett mindre antal renar för att undersöka möjligheter till renbete, samla ihop strövrenar etc. I den mån det påvisas renförekomst utöver vad som fastighetsägarna vitsordat, görs gällande att detta inte kan tillgodoräknas samebyarna, då det inte varit fråga om någon renskötsel i egentlig mening.
Fastighetsägarna har beträffande Peter Ericsons utredning åberopat en genomgång utförd av fil. doktor Lennart Stenman, som fastighetsägarna har anlitat som sakkunnig i målet. Lennart Stenmans utlåtande har bland annat följande innehåll.
Vid en genomläsning av de båda utredningarna Renskötsel på kusten och Trehundra år Ö får man inledningsvis av sammanfattningarna den uppfattningen, att renskötsel har bedrivits kontinuerligt i århundraden i Nordmalings socken. Författaren konstaterar också, att de juridiska kraven på urminnes hävd är väl uppfyllda. Vid en fortsatt granskning av sammanfattningarna växer en skepsis mot ”bevisens” hållbarhet, och efter en genomgång av de båda utredningarna blev jag förvånad över författarens tvärsäkra påstående, att de juridiska kraven för urminnes hävd skulle vara uppfyllda. Men det tillkommer varken författaren eller mig att göra den juridiska bedömningen. Vi bör bara redovisa ett faktaunderlag, som gör det möjligt för tingsrätten att göra den juridiska bedömningen. Min fortsatta framställning utgår i huvudsak från denna princip.
När en bedömning skall göras, om renskötselrätt i dag föreligger i Nordmalings socken (jag utgår i fortsättningen från den gamla administrativa indelningen), bör allt material som saknar betydelse för renskötselrätt i Nordmaling i dag uteslutas. I utredningarna upptas material från nästan hela Norrland och stora delar av Dalarna.
Eftersom tvisten rör renskötselrätt i Nordmalings socken är också alla uppgifter om samer, vilka inte är direkt kopplade till renskötsel, irrelevanta. Dit hör uppgifter om att en same avlidit eller fått ett barn - speciellt om uppgiften inte härrör från ”det aktuella området”. Långa avsnitt kan uteslutas av ovanstående skäl.
Det finns också uppgifter om samer, som bedrivit andra näringar: soldater, båtsmän, fiskare, affärsmän osv. De kan knappast ha bedrivit renskötsel samtidigt som de utfört annat arbete, om det inte finns belägg för detta. Andra uppgifter om näringar som bedrivits av vissa samer visar närmast, att dessa samer tillhört samhällets lägre sociala skikt, och det är svårt att förstå, hur de kunnat försörja sig på sin näring: bota sjukdomar (trolldom var i lag förbjuden och i svårare fall belagd med dödsstraff), tillverka kvastar eller delar till folkdräkter, getare (vallhjon).
”Sockenlapparna” tillmäts tydligen stor betydelse för uppkomsten av renskötselrätt, fastän utredaren nämner, att de ofta framställs som tiggarlappar. Två definitioner anges också: ”en folklig nedsättande, gamla och sjuka sockenhjon av samisk börd” respektive ”en av socknen antagen och beskyddad same, vilken som ersättning skulle utföra vissa sysslor i bondbyar, särskilt avlivning och kastrering av hästar”. Detta var arbeten för de socialt ”lägre” skikten i bondbyn och knappast något bevis på att de bedrev renskötsel, men i utredningen står ”Med tiden kunde fjällsamen få avancera och bli sockenlapp. För dessa hade en starkt privilegierad ställning då”. Vanligen sätts likhetstecken mellan sockenlapp och tiggarlapp.
Enligt Nationalencyklopedin är sockenlapp den nordsvenska motsvarigheten till rackare, dvs. en person som kastrerade, slaktade, flådde och grävde ner hästar samt avlivade hundar och katter, skar ner självspillingar som hängt sig osv. Denna definition överensstämmer också med den beskrivning utredningens författare ger.
Det är också välkänt, att tiggarlappar drev omkring i nedre landet. Med stöd av lagstiftning från år 1748 försökte myndigheterna återföra tiggarlapparna till lappmarkerna. I en lag från 1773 förbjöds bettleri utanför den egna socknen. Varje socken var skyldig att ansvara för sina fattiga. Lagarna gällde alla och inte bara samer. Det var alltså inte en form av diskriminering. De i utredningen nämnda sockenlapparna i Nordmaling har uppenbarligen existerat, men det är en helt annan fråga, om deras existens har någon betydelse för frågan om renskötselrätt föreligger i dag i Nordmaling. Det direkta beviset på lokal renskötsel är två bouppteckningar från tiden omkring år 1800. I båda fallen ägde den avlidne ungefär ett dussin renar, men det ges ingen konkret information om hur och på vilka marker de skulle ha bedrivit renskötseln eller hur länge.
Utredarna säger sig också arbeta med sannolikheter. Men är det ett bevis på att renskötsel bedrivits ett visst år i Nordmaling, därför att den bedrivits i Umeå eller Vännäs detta år? ”Ö vi som en bärande huvudtes har, att när en frekvent kustflyttningsvinter inträffat - dokumenterad från andra håll fr.a. i Ångermanland och kust- och grannsocknarna i norr Ö så har vanligen också de för rapporten aktuella områdena (dvs. Nordmaling och dess omedelbara närhet) nyttjats - ibland per automatik”.
Framställningen bygger i hög grad på den muntliga traditionen. Vi får inte någon information om urval av informanter, dvs. representativiteten i materialet, eller information om hur intervjuerna genomförts. Utredarna tycks också ha dragit egna slutsatser om vad informanten troligen menat men inte sagt.
Självklart har det inte varit möjligt för mig att genomföra en direkt kontroll av den åberopade muntliga traditionen, utan jag har fått nöja mig med uppgifterna och inskränka mig till att kontrollera, om den muntliga uppgiften uppger, att renskötsel faktiskt förekommit samt hur exakta informantens uppgifter är.
Rent principiellt ställer jag mig också tveksam till alla reservationer av typen vi tror, vi gissar, en intelligent gissning, sannolikt, torde vara, borde vara, kan antas, reservationer som förekommer alltför ofta. Egentligen borde alla sådana uppgifter av betydelse för bedömning av frågan om renskötselrätt föreligger i dag i Nordmaling kontrolleras, men av tidsskäl kan endast en värdering av författarens tolkning göras.
Enligt utredningsförfattaren behandlas främst tiden 1700-2000, men även 1500- och 1600-talen beaktas. Ibland får även arkeologiska fynd bli bevis på bedriven renskötsel.
Det är svårt att avgöra, när urminnes hävd inträder, när det inte finns någon definition på kontinuerligt eller regelbundet brukande under 90 år. Utredningsförfattaren påstår, att urminnes hävd uppkommit under tiden 1822-1972, och då är det rimligt att specialgranska denna period. Däremot måste det vara lättare att bevisa, att en uppnådd kollektiv urminnes hävd kvarstår, om det i princip räcker med ett enda besök under en trettioårsperiod.
Även personnamn och geografiska namn vållar tolkningsproblem. Personnamnen lämnar jag därhän, därför att personerna vanligen inte har bevisats vara direkt knutna till renskötsel i Nordmaling.
Geografiska namn är vanligen svåra att härleda även för ortnamnsforskare. Även då betydelsen är klarlagd, kan det vara svårt att veta, när och varför namnet uppkommit. Ofta har en enstaka händelse föranlett namngivningen. Ett namn som Lappkåtaviken är inte i sig en garanti för att renskötsel har bedrivits kontinuerligt under lång tid i trakten. Det krävs även andra tidsbestämda bevis, men utredningsförfattaren skriver ”antalet terrängnamn med samisk anknytning ger bilden av en socken med livliga samiska näringar, i synnerhet renskötsel. Vissa namn har också finskt ursprung, t.ex. namn där stavelsen lampi ingår. I norra Ångermanland fanns också en tidig skogsfinsk kolonisation, dokumenterad från sent 1500-tal och framåt.
Utredningsförfattaren ställer också frågan ”hur många renar skall springa ner i Nordmalings socken, innan det kallas renskötsel”. Själva ordet skötsel säger ju, att det bör vara fråga om renar som vårdas och står under någon form av samisk kontroll. En enstaka strövren eller mindre grupp renar som utan kontroll rör sig över vidsträckta områden kan knappast betecknas som renskötsel. Inte heller marknadsresor kan betraktas som renskötsel i de områden som genomkorsades, även om transporterna genomfördes med hjälp av renar.
Största betydelsen för fördelning av äganderätt och/eller nyttjanderätt till land och vatten i norra delen av Norrland har avvittringen, föregången av skattläggning och följd av laga skiftet. Aktuella i sammanhanget blir då 1773 års skattläggningsmetod för Västerbottens län, 1824 års avvittringsstadga för Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län samt 1827 års laga skiftesstadga för hela Sverige utom Kopparbergs län. Inte i en enda paragraf nämns renskötsel, som därför inte kan ha påverkat förrättningarna. Först i 1873 års avvittringsstadga för lappmarkerna ges visst stöd för renskötseln, men den gäller endast för Lappland. Tyvärr har tjänstemännen på Lantmäteriets arkiv i Umeå och Gävle inte kunnat spåra avvittringsutslagen för Nordmalings socken, varför jag inte kunnat kontrollera, om renskötseln trots allt finns omnämnd där. Om det funnits lapptorp i den vanliga betydelsen av torp, borde de ha nämnts i avvittringsutslagen. Av utredningen framgår inte, vad författaren avser med torp, men normalt menas en mindre jordbruksfastighet som vilar på ofri grund.
Vid min granskning av utredningarna Renskötsel på kusten och Trehundra år av renskötsel och samer i Nordmaling har jag valt att utgå från år 1700, men detta århundrade har granskats endast översiktligt. Uppmärksamheten har koncentrerats på tiden mellan 1822 och 1972, eftersom det i utredningen uppges, att urminnes hävd uppkommit under denna tid. År 1972 har jag valt som sista år för min granskning, därför att fr.o.m. detta år är det enligt jordabalken inte möjligt att erhålla urminnes hävd. Varken i nya eller gamla jordabalken förekommer begreppet kollektiv urminnes hävd. Begreppet infördes först på 1900-talet i rennäringslagstiftningen. Från 1822 har jag gått framåt i tiden för att se vilka bevis som i utredningarna åberopas för att belägga att renskötsel bedrivits i Nordmaling ett visst år, och om det skett så ofta, att författarens påstående, att kollektiv urminnes hävd föreligger, har stöd i utredningarna. Som ovan angivits har jag betraktat uppgifter om renskötsel i övriga delar av Norrland som irrelevanta i sammanhanget. Samma bedömning har jag gjort av uppgifter om födslar och dödsfall eller besök av enstaka samer, om det inte framförs bevis på att händelserna har ett direkt samband med renskötsel i Nordmaling med närmaste omgivningar. Även sannolikheter av typen om renar funnits i Vännäs ett visst år, så har de sannolikt funnits även i Nordmaling, har behandlats med viss skepsis om det inte klart framgår att flytten verkligen nått Nordmaling. Muntliga uppgifter om renförekomster i Nordmaling har jag beaktat, men i varje sådant fall bör bevisvärdet bedömas. Uppgifter från informanter och utredare, att renskötsel inte förekommit har också noterats.
Lennart Stenman gör i fortsättningen av sin granskning en genomgång av olika uppgifter i Peter Ericsons utredningar. I denna granskning gör Lennart Stenman mestadels den invändningen om av samebyarna åberopade, i Peter Ericsons utredningar angivna särskilda belägg för samisk närvaro i Nordmalings socken, att uppgiften inte visar att renar och renskötsel förekommit i respektive sammanhang.
Därefter innehåller granskningen följande.
Allmän kommentar
Författarens sätt att skriva utredningen har gjort det svårt att upptäcka och därför även kontrollera beläggen för tiden efter år 1940. Möjligen det förklaras av hans konstaterande, att viss källbrist råder för större delen av 1900-talet, men den kompletteras lyckligtvis, särskilt för tiden 1920 och framåt, av folkminnet i bygden kring Nordmaling. Folkminnet är inte alltid stringent och heltäckande.
Författaren påstår, att urminnes hävd skulle ha uppkommit under tiden 1822 till 1972. Min bedömning blir, att de redovisade beläggen inte medger en sådan tolkning. Om det däremot kan bevisas, att urminnes hävd för renskötsel någon gång uppkommit i Nordmaling, har den också bevarats, om man strikt tillämpar regeln, att det räcker med ett besök på 30 år. Om detta besök görs ”rätt” årtal, kan urminnes hävd bevaras i 59 år.
Verdde-systemet och systemet med skötesrenar
Enligt utredningen tycks såväl verdde-systemet som förekomsten av skötesrenar ha varit vitt utbrett i Nordmaling med närmaste omgivningar, och påverkat både valet av betesplatser och flyttvägar och skulle därför ha medverkat till att renskötselrätt i dag föreligger i Nordmaling.
Det uppges i utredningen, att verdde-systemet utvecklades omkring 1870 och avvecklades omkring 1940. Om systemet varit så vanligt och flyttningarna till kusten skett så ofta som uppgetts i utredningen, borde det också ha varit vanligt, att åldriga samer dött i dessa trakter, men enligt beläggen skulle detta ha varit närmast undantag. Verdde-systemet tycks också vara totalt okänt i Örträsk, som är grannsocken till Bjurholm. Enligt uppgift från sameforskare är verdde-systemet en nordsamisk företeelse.
Även systemet med skötesrenar förefaller vara helt okänt i Örträsk, vilket är märkligt, om de båda systemen varit vanliga i kustlandet, eftersom samer och renar förekommer i Örträsk praktiskt taget varje år. Örträsk har därför ett läge, som kan sägas motsvara Jokkmokks, och därifrån är både verdde-systemet och förekomsten av skötesrenar välkänt. Jokkmokk är nordsamiskt område, men i Västerbotten förekommer nordsamer först på 1920-talet efter tvångsförflyttning.
Skatteland i kustlandet
I utredningen nämns också ett antal skatteland och det anges, att innehavarna troligen låtit renarna beta även inom Nordmalings socken, vilket skulle bidra till att renskötselrätt i dag föreligger i Nordmaling. De namngivna skattelanden är Holmsjölandet, Käringträsklandet, Arvid Vanicks Landet, Per Perssons Landet och Tällvatten Landet. Men något läge finns inte markerat på någon av kartorna. Att döma av de geografiska namnen borde det sistnämnda ligga nära eller i Örträsk (Tellvattshedtjärn, Tellvattsbäcken osv. och då kanske inom Lappland).
Uppgiften om förekomsten av ovanstående skatteland är något överraskande och föranleder en rad frågor. När, av vem och till vem avsattes skattelanden, och när avskaffades de? (Enligt författaren är förmodad aktivitetstid ca 1500-1800.) Är de mantalssatta och införda i jordebok? Beskattas de? Uppfylls kraven för urminnes hävd i HD:s dom i det s.k. skattefjällsmålet, dvs. finns klara gränser, brukas de ”intensivt, stadigvarande och väsentligt ostört av utomstående” (HD:s dom nr DT 2, 29 januari 1981, mål nr T 324/76, s. 52 i stencilupplagan)?
I det nu närmast följande återges vad fastighetsägarna ytterligare har anfört och åberopat om förutsättningarna för renskötsel före ikraftträdandet av 1886 års renbeteslag.
Fastighetsägarna har som framgått ovan gjort gällande att de författningar som innebar förbud för samer att vistas utanför lappmarkerna har medfört att någon renskötsel inte bedrevs utanför lappmarkerna. De har åberopat bland annat följande.
Förordning den 1 december 1748.
Förordning, hwarefter Lapparne och deras Qwinnor och Barn i Westerbotten och dertil lydande Lappmarker hafwa sig att rätta, när de utom Lappmarkerne sig uppehålla wilja.
Som, oaktadt förre Påbud, ännu deröfwer klages, att en del Lappar med deras Qwinnor och Barn, begifwa sig från Lappmarken til andra orter, der fara från bo till bo, samt med tiggande beswära Kongl. Maj:ts Undersåtare, och derjemte tilfoga dem både intrång och skada på skogarne, samt olägenhet med Diurs och fogels skiutande och fångande, genom hwilket kringströfande jemväl händer, att de icke hålla sig inom någon wiss församling, utan lefwa i mörker uti sin Christendom, hwarförutan och derigenom blife mer brist i Lappmarken til Renhiordarnes skiötsel; så warder, til förekommande af sådant oskick, påbudit, det ingen Lappman, Qwinna eller deras Barn, må sig från Lappmarken begifwa til någon annan ort i Riket, förrän han, eller hon, icke allenast fått Tings-Rättens låf och tilstånd dertil, genom utdrag utur Protocollet, sedan behörigen undersökt blifwit, och Tings-Rätten funnit, att samme Person utaf Lapp-Allmogen i tienst icke åstundas eller behöfwes, utan ock Kyrkoherdens i den Lappmarken wittnesbörd om hans eller hennes kundskap i Christendomen, samt förde wandel. Och när den, som således med desse bewis blifwit försedd, kommer til någon annan ort, bör densamme der års-tienst taga, och sedan tillställa måste Crono-Betiente det bewis han af Tings-Rätten undfått, samt tillika gifwa tillkänna, hos hwilken han tienst tagit, hwarefter bemälte Crono-Betient åligge, att derom til Landshöfdingen i orten berätta. Och skal husbonden, inom en Månad, ifrån det sådant Legohion i hans tienst kommit, låta Kyrkoherden i Församlingen herom få kundskap, på det han derföre sörja må, at en sådan Lappman, eller Qwinna, warder i sin Christendom undervisad, samt tillhållen, at bruka sina Salighetsmedel, äfwen som ock Husbonden åligger, att derom vara sorgfällig, at bemälte Lapphion flitigt kommer till Kyrkan och Catechismi förhören, samt annars hemma i huset underwises och öfwes i Christendomen. Den husbonde, som, utan laga förfall, försummar, at, inom förskriven tid, gifwa Kyrkoherden kundskap om bemälte tienstehion, böte 5 daler S:mt, angifwarens ensak. Och i fall ändå sedan någon Lappman, eller Qwinna, uppå andra orter utom Lappmarken finnes, hwilken ei hafwer sådana bewis, och i ständig tienst sig icke begifwit, böte 5 daler S:mt, Lappmarks Kyrkornes ensak, eller, i brist af botom, straffes med 4 par spö, eller 4 par ris, 3 slag af paret, hwarefter han, eller hon, skal til Lappmarken återföras. Men den som hyser eller tilstädier någon ledig och tienstlös Lappman, eller Qwinna, at på sina ägor eller Skogar, utom Lappmarken, wistas, skal böta 10 daler S:mt, hälften til angifwaren, och den andra hälften till Socknens fattiga, til hwilka böter jemwäl den Crono Betient skal wara förfallen, som härom fått behörig kundskap, och derwid sin skyldighet icke fullgiör. Och aldenstund någon af Lapp-Allmogen kunde redan hafwa sig ifrån Lappmarken begifwit, som ännu icke någon tienst tagit, eller med sina Renar sig utom Lappmarken uppehåller; Fördenskull böra de, med första som ske kan, sig til Lappmarken återbegifwa, eller ditföras. Men är någon så gammal och wanför, att den ei kan med tienande, eller annat i Lappmarken wanligit arbete sig der föda, och ej eller der hafwer sådana närstelde, som kunna demsamme försörja, då må den qvarblifwa, och med wallgång, eler annat arbete, födan förtiena. Åliggandes wederbörande, så i Städer som å landet, så wäl som Prästerskapet, at noga tilse, det detta alt behörigen fullgiordt warder.
Resolution den 19 januari 1757, § 20
Alt Städernes Borgerskap i Wästerbottns höfdingedöme må tillstädjas, til sin hjelp och biträde, så wäl vid Saltsiöfisket, som sine Siöresor til Stockholm, få betjena sig af Lappar sommaren öfwer, utan att förbindas, på sätt som Kongl. Förordningen af den 1 Dec. 1748, stadgar, behålla den i tjenst hela året, wil Kongl. Maj:t i nåder samtycka, så framt de ej stå att qwarhållas i årstjenst: Skolandes dock inge Fjäll-Lappar, utan enbart Skogs-Lappar, dertil få antagas, hwilka böra wara försedde sine Kyrkoherdars bewis så wäl om deras framsteg i Christendomen som ock att de i Fjäll-Lapparnes tjenst ej äro stadde; Och bör Borgerskapet, som dem till förenämnde behof nyttjar, ställa behörig säkerhet hos närmaste Kronobetjente för deras återförande till orten, samt under tjenstetiden, sörja för deras förkovring i Christendomen; kommandes i alt öfrigt, förberörde Kongl. Förordning att förblifwa i sin fulla kraft.
Vidare har fastighetsägarna gjort gällande att det bland den bofasta befolkningen fanns en så stark kontroll över marken att renskötsel inte var möjlig. De har därom åberopat följande.
Sakkunnigutlåtande av universitetslektor Maurits Nyström, Uppsala universitet, Institutionen för ekonomisk historia.
Utlåtandet har i huvudsak följande innehåll.
Byars och enskilda byalagsmedlemmars kontroll över de naturresurser de skattade för kan detaljerat följas bakåt i tiden till 1543. Jordeboken gav antalet spannland åker och antalet lass från ängen samt fiskevatten. Bågaskatten fördes i bågaskattelängden och var en ”vinterskatt”. Jordeboksskatterna var mer att betrakta som ”sommarskatt”. Dessa utlagor var knutna till personer eller hushåll och deras förutsättning var naturresursutnyttjande.
Den del av naturresursutnyttjandet som omsattes genom handel utsattes för ytterligare beskattning. I slottstullsräkenskaperna kan man följa de enskilda varugrupperna, deras ägare samt vem köpmannen var. Ytterligare en skatt som visar persedelsammansättningen var kyrkotiondet. Alla nu nämnda skatter hade starka drag av naturabeskattning. (Det fanns ytterligare andra skatter som upptogs i pengar.)
På detta sätt kan man år för år följa den enskilda byn och enskilda medlemmar i byalaget ur naturresursutnyttjandeperspektiv. Regelbundet genomfördes nya revningar (jordmätningar) och justering av skatteskalor. Skattetrycket var hårt redan omkring år 1600 och ännu hårdare blev det vid mitten av 1600-talet. Postskjuts, skjutshåll och soldatutskrivning samt soldatunderhåll knöts till de självägande skatteböndernas ekonomi.
Omständigheterna tvingade byar och bönder till skarp medvetenhet om omfattningen av byns naturresurser samt vad de innefattade. De som saknade laga rätt hölls borta från byns marker. Detta mönster kan tydligt följas från mitten av 1500-talet. För de senaste århundradena är källorna om denna ordning ännu tydligare.
Beskattningen av bönderna i Norr- och Västerbotten efter deras innehav av mark och boskap kan detaljerat följas tillbaka till Gustav Vasas tid. Villkoren för kronoskatterna var tämligen klart angivna. Ägandet var dokumenterat i flera olika typer av taxeringslängder. Främst som en följd av folkökningen skärptes konkurrensen om mark märkbart efter 1750. Behovet av kreatursbete och slåtterområden för vinterfoder ledde till att villkoren för nyttjandet av byarnas mark förtydligades, förfinades och uttrycktes tydligare än tidigare i standardiserade, skrivna dokument. Källorna om ägande och kontroll av naturresurser blev fler. De protokoll som upprättades som en följd av avvittring av varje by (efter 1780), som en följd av storskiftesprocessen (ca 1771-1825) och som en följd av laga skiftet (ca 1827-1920), visar tydligt varje bys och enskilt hemmans markinnehav och en karaktäristik av bymarkens beskaffenhet och hur den nyttjades. Vid byastämmor avhandlades gemensamma angelägenheter och det framgår av protokollen att byns intressen mot omvärlden generellt bevakades noggrant. Det varnades med skärpa för risken för intrång från utomstående.
Byastämmans beslut om gemensamt resursutnyttjande gällde för hela byalaget. Intrång eller annat olovligt nyttjande av resurser är en tämligen ofta förekommande orsak till tvister som fick avgöras vid norr- och västerbottniska häradsrätter under 1700- och 1800-talen.
Byalagens kontroll över byns marker är från tiden efter 1700-talets mitt mycket väl dokumenterad i ovan nämnda källor. Att någon utomstående opåtalat någon längre tid kunde göra intrång på en bys mark är mycket osannolikt, för att inte säga omöjligt. Medlemmarna i byalaget var observanta inte bara mot utomstående, de kontrollerade också varandra. Ett hemmans andel i byns gemensamma naturresurser, t.ex. betesmarken, bestämdes av gårdens skattetal (detta var grundskattesystemets tid). Byalagens medlemmar bevakade varandra så att ingen enskild kunde överutnyttja de gemensamma resurserna.
Det är alltså möjligt att med stor säkerhet fastställa för varje enskild by hur marken inom byns gränser nyttjats, och av vem, efter mitten av 1700-talet. Eftersom all mark ingick i skatteunderlaget för byn fanns det ett starkt incitament att ha kontroll över den. Det är inte någon enskild källserie som ger hela svaret om detta, utan det får man genom att kombinera flera olika källor.
Folkrörelsearkivet Västerbottens län, deponerade handlingar från Brattfors by, avskrift av till Häradsrätten i Bjurholms och Nordmalings socknars tingsslag den 14 april 1834 ingivna handling från Brattfors by.
Handlingen är ett utdrag av domboken från häradsrätten av den 14 april 1834 och det som avhandlas är en anhållan av skattebönder att ”ett strängt vite mot all åverkan måtte föreläggas”, föranledd av att ”en mängd såsom torpare och inhyses folk med mer och mindre lagliga rät-tigheter, satt sig ner inom Byns område” och ”tvärt emot lag och författningar icke allenast utan gräns för eget behof och till afsalu, förövat en stor åverkan å Byns skog, utan hafwa de ock jemväl, utan någon tillåtelse eller rättighet olofligen begagnat mulbete både så väl å byns betesmark som i åker och äng”.
Folkrörelsearkivet Västerbottens län, deponerade handlingar från Hallens by, avskrift av Betty Persson 1975.
Handlingen innehåller en byordning i tjugo paragrafer för Hallens by, upprättad år 1849. Fastighetsägarna har anfört att handlingen åberopas som ett exempel på en byordning, till styrkande av att byarna haft rättslig kontroll över deras respektive ordning.
Ava 1500-1900, med förteckningar över handlingar i Ava Byarkiv.
Handlingarna innehåller anteckningar om tvist mellan Ava Byamän och Gästgivare Åström om olovligt bete å byamännens åker den 11 oktober 1816 och om överenskommelse om böter för den som inom byn håller getkreatur den 21 oktober 1822.
Lögdeå - Älv, by och hamn med samma namn, Bykistan.
Handlingen innehåller bland annat följande anteckningar.
4 december 1755: Förlikning mellan Hyngelsböle och Lögdeå om rågången.
6 mars 1755: Boskapens utsläppande vårtiden, om rågången och trampet.
18 mars 1772: Häradsdom om råhagan mellan Mo och Lögdeå.
11 juli 1772: Ny häradsdom om råhagan mellan Mo och Lögdeå.
25 november 1801: Mål om Mats Matssons vägran att följa byns förbud mot getter.
27 mars 1802: Mål om getkreatur från Aspeå som gjort skada i Lögdeå.
31 maj 1837: Byamännen överlåter ett markstycke till ”Enkefru” Unesson.
Fastighetsägarna har i detta sammanhang också anfört att renlaven kunde ha betydelse för den bofasta befolkningens egen försörjning och har härtill åberopat.
Per André, Samer i Skellefteå socken 1750-1850, sid. 59 och 60.
De åberopade avsnitten lyder.
Men sedan var det Hjerpes tur att anklaga. Hans ”tagna och hopförda renmossa”, (”renmossa” kallas numera renlav) ungefär en mil från nybygget, hade förtrampats och uppätits av samernas renar, åtta hästlass var skadade. Samerna menade att Hjerpe gett dem lov att vara på landet omkring renmossan och påstod att inte mer än två hästlass var förstörda. Hjerpe gitte inte visa att han lidit större skada och rätten dömde samerna att ersätta två lass mossa.
Vid denna rättegång nämns att Konungens Befallningshavande (KB) i Umeå tidigare utgivit en resolution som medgav att ”lappallmogen för svagt renbetes skull i lappmarken” fick utnyttja renbete på kronoallmänningar nedom lappmarksgränsen. (Denna resolution har eftersökts i arkiven men inte kunnat återfinnas, den omnämns i flera domar.) KB:s tillstånd gällde endast på allmänningar, inte på skattehemman eller kronohemman och krononybyggen.
När Hjerpe 1770 anklagade samer för renskador på höstackar och renmossahögar var detta första gången något sådant förekom på Skelleftetinget. Detta skulle därefter bli vanligt. Under tiden 1770-1800 finns i domboken nio mål där renar har skadat höhässjor el.dyl.
Anmärkningsvärt är att renmossa så ofta nämns under 1700-talet, renskador på hopförd mossa förekommer flera gånger och nybyggarna vill ofta förhindra renbete på renmossahedar inom egen skog. Inte bara bland fattiga nybyggare i inlandet användes renmossa som vinterfoder för kreaturen. Både 1754 och 1771 utfärdade den stora byn Medle förbud för utomstående att ta mossa på dess skog då ”byamännen sjelfwa therå brist lida”.
Skrivelse till åldermannen i Baggård by 1867.
Skrivelsen innehåller en uppmaning till åldermannen att sammankalla befolkningen i byn med anledning av behovet av att insamla renmossa och islandsmossa för att under den stundande vintern kunna använda mossan till nödbröd.
Fastighetsägarna har vidare anfört att förekomsten av samer vid kusten kunde ha samband med andra angelägenheter än renskötsel och därvid åberopat Gustav von DŸben, Om Lappland och Lapparne, 1873, sid. 37, till styrkande att samer färdades i kustlandet utan renar.
Färden sträckes oftast blott ned till närmaste skogsland, om tillräckligt bete der finnes, till kyrkplatsens grannskap (Jokkmokk, Arjepluog), ibland dock ända ned till närmaste lappmarksgräns; der ströfva hjordarna för vinterbetet kring i skogarna, Sjelf besöker Lappen städerna längre ned, dels på släde, dels på skidor; ja skrinnar väl från de södra Lappmarkerna någon gång ned till Gefle, Upsala och Stockholm, om han har något att uträtta där. Hans resor till kuststäderna afse dels att för eget behof, dels såsom forman uppföra varor till Lappmarken, dels att afsätta renkött, fogel, hudar och pelsverk till köpmännen. Då är ock hans latmanstid, då far han kring på besök, då roar han sig. ”Männen tillbringa mycken tid på vandringar i verkliga eller diktade ärender, ty de älska det kringströfvande lifvet”, säger Siljeström.
Vidare har fastighetsägarna angående samernas åldringsvård och så kallade sockenlappar anfört.
I Peter Ericsons utredning förekommer påståenden om ett sätt att ombesörja åldringsvården.
Naturligtvis kan det ha förekommit att samer tagit hand om gamla på det sätt som samebyarna påstår. Fastighetsägarna får dock påtala att det allmänna hade ansvaret för äldre samer liksom för övriga medborgare; låt vara att åldringsvården får ses i sitt tidsmässiga sammanhang.
Fastighetsägarna har åberopat.
Wiklund, Lapparna i Sverige, 1910, sid. 57.
Det åberopade avsnittet lyder.
Inom Jämtland och Härjedalen betala lapparna ingen skatt vare sig till stat eller kommun, och deras fattiga underhållas av staten. Inom det egentliga Lappland betala de s.k. lappskatt eller lappränta till staten, vilken skatt utgår till ett för varje lappby bestämt belopp som sammanskjutas av de till byn hörande lapparna. År 1880 belöpte sig lappskatten till inalles 679 kronor. Därjämte ha dessa lappar i vissa socknar att betala en på sina håll mycket dryg skatt till den kommun, i vilken de är skrivna.
Staten bidrager dock till fattigvården även här.
Landshövdingeberättelse för Västerbottens län 1890 s. 10.
I berättelsen uttalas att ”när de unga blifwa egare till land och renhjord, bry de sig i allmänhet icke mycket om de gamla, och ofta nog falla dessa fattigvården till last, hvarefter barnen icke det ringaste fråga efter föräldrarna”.
Till stöd för fastighetsägarnas uppfattning om sockenlappar, sådan den kommit till uttryck i Lennart Stenmans yttrande, har fastighetsägarna åberopat.
HŸlphers, Beskrifning öfwer Norrland, femte samlingen, Lappmarken, utgiven av G Kallstenius 1922, sid. 48.
At lapparnes antal ej särdeles ökar beror deraf, at då de blifwa gamla eller fattiga flytta de mycket härifrån, dels på Norska sidan dels nedåt landet, at föda sig med wallgång eller tiggeri.
Laestadius, Om möjligheten och fördelen af allmänna uppodlingar i Lappmarken, 1824, sid. 81 och 82.
Avsnittet har åberopats även av samebyarna, se ovan. Fastighetsägarna har anfört, att Laestadius vid denna tid var bosatt i Karesuando, och att det han skriver om samernas flyttning till kusten hänförde sig till Norrbottens län. Fastighetsägarna har för egen del åberopat vad Laestadius skriver om fattiglappar och sockenlappar.
von DŸben, Lappland och Lapparne, 1873, sid 35 och 36.
Det åberopade avsnittet innehåller bland annat följande.
Men tyvärr är det ofvan beskrivna sättet sällan det sätt varpå Fiskare-lappen slutar. Vanligen är han redan på förfall, i fattigdom, har förlorat sina renar, innan han gör fisket till hufvudyrke och han förfaller oftast allt mera genom superi eller bristande energi uti kampen mot nöd och svält. Han slutar då som tiggare eller fattighjon, om han icke stupar under utöfningen af sitt usla och mödosamma yrke.
Det är sådana afsigkomna varelser, s.k. fattiglappar (häjoh), hvilka slå sig på kringvandring och tiggeri i hemlandet, eller uppträda som vallhjon i sydligare delar av Norrland och vid dess kuster. Ur dem rekryterades fordom de s.k. Socken-lapparne, hvilka åtogo sig profoss- och afdragare-befattningar i orterna omkring.
Wiklund, Lapparna i Sverige, Stockholm 1910 sid. 8 och 9.
Det åberopade avsnittet lyder.
De utanför Lappland boende skogslapparna ha till stor del nedsatt sig där i tämligen sen tid och äro oftast endast vallhjon åt renägande bofaste. Fordom ha skogslappar även funnits inom Anundsjö socken i norra Ångermanland och överallt i de nedre socknarna i Åsele och Lycksele lappmarker ävensom här och där i Västerbottens kustland. Ifrån dessa trakter försvunno de emellertid till största delen mot slutet av 1700-talet och under första hälften av 1800-talet.
Men icke blott nomadiserande lappar finnas inom vårt land. År 1800 voro av de inom Norrbotten och Västerbotten boende 4736 lapparna endast 2939 nomader och av de 853 jämtlandslapparna blott omkring hälften. Av 5589 svenska lappar voro sålunda omkring 2200 personer, dvs. mer än en tredjedel av hela antalet, icke nomadiserande. En icke liten del av dessa senare lappar flackar omkring över det norra Sverige som tiggare och landstrykare, andra bo i en kåta eller en usel stuga vid någon sjö och skaffa sig ett magert uppehälle genom fiske (dessa har man stundom sammanfört i en särskild klass, fiskelappar), somliga äro i tjänst hos bönder eller äro lösa arbetare, slutligen idka en del jordbruk och fast boskapsskötsel och skilja sig endast i språk och ibland klädesdräkt från de svenska bönderna i Lappland och Jämtland. Ännu finns också här och där i Norrland s.k. sockenlappar kvar, vilka skaffa sig sitt uppehälle genom att binda kvastar, flå hästar, avliva hundar osv.
Men även en del av de ännu som nomader räknade lapparna ha till en del övergivit sitt forna levnadssätt. Åtminstone inom Jämtland är det nämligen numera icke ovanligt, att en renägande lappfamilj även har en liten nybyggesanläggning, där några få kunna födas och där de äldre medlemmarna av familjen vistas i lugn och ro, under det att de yngre sköta renarna på fjället och bo i kåtor. Även de flesta skogslappar har skaffat sig större eller mindre nybyggen.
En skrift av kontraktsprosten och kyrkoherden i Luleå, Jonas Hollsten, tryckt 1793.
Nota, att de äro Lappar men en stor del, som äro strykande från den ena socknen till den andra, och kunna inom et år uppehålla sig i 4 eller 5 socknar, torde ej blifva i någon Tabel antecknade: man blir således varse, bredevid stora landsvägen genom hela Norrland, här och var någon koja, med ett litet hushåll af Lappar.
At antalet af sådana i Socknarna, som gränsa till Lappmarken, såväl på Svenska som på Norska sidan, måtte vara ansenligt, kan skönjas deraf, at Regeringen, såväl i Sverige som i Norrige, långt för detta, låtit utgå Förordningar, at desse, som betunga Allmogen och göra skada på skogar, skulle drifvas till Lappmarken, hvilket dock ej kommit att verkställas, så vida de äro fattige, och hafva i Lappmarken ej något att föda sig med.
Fastighetsägarna har till styrkande av att renskötsel inte förekommit i Nordmaling tidigare än de har vitsordat åberopat HŸlphers, Samling till en Beskrifning öfwer Norrland, fierde samlingen om Ångermanland, sid. 279 och 304.
Författaren behandlar på sid. 279 Nordmalings socken och beskriver djur- och fågelfångst samt odlingar utan att nämna renskötsel.
I en beskrivning av Anundsjö socken på sid. 304 finns följande passus: ”Oxar äro ej eller mycket bruklige; som bewiser, att deras körslor ej äro widsträckte De fleste hushåll ega eljest Renar, som nästgränsande Lappar sköte emot betalning.”
Fastighetsägarna har vidare anfört.
Som har framgått ovan gör fastighetsägarna gällande att renbete mot avgift inte medför någon sedvanerätt. Det av samebyarna åberopade utlåtandet av Christer Ganelind angående Lappkodicillen visar att avgift skulle utgå för renbete. Det var också fallet med renbete på av enskild ägd mark, vilket framgår av följande handlingar.
Högström a.a. sid. 95.
Högström skriver: ”Egentliga orsaken, hwarföre Lapparna flytta sina hemwisten, är dels den, att de hafwa sina land oppe i fjällen, för hwilka de till kronan betala skatt.
Då de således wintertiden, och medan de wistas i skogsbygden, werkeligen ligga på andras land, hwarföre de måste gifwa dem en skälig wedergällning.”
Laestadius, Fortsättning af Journalen öfver missionsresor i Lappmarken, 1833, sid. 13 och 14.
Laestadius beskriver en renflyttning och noterar: ”Går åter flyttningsleden genom en enskild mans renbetesland, så äga de flyttande icke uppehålla sig längre än öfwer natten på hvart och ett ställe, samt öfwer en inträffande sön- eller högtidsdag.”
HŸlphers, a.a. IV sid. 323.
HŸlphers avhandlar här Åsele lappmark. I en fotnot framgår: “I stöd af Gränsetractaten, komma årligen omkring 30 Norrske Fjäll-Lappar om hösten hit til Swenska sidan, att mot wiss afgift njuta winter-mulbete för sine Renar, som de nyttja gemensamt, jemväl ortens cane högst 10 Fjäll-Lappar på Gran-Lappars land och Allmänningen.”
HŸlphers, a.a. V sid. 112.
Här skriver HŸlphers: “Efter gränse tractaten hafwa bägge Rikens Lappar frihet att wissa tider wistas med sina Renar på endera sidan om gränsen, emot afgift till Norrska eller Swenska Riket.”
Fastighetsägarna har vidare anfört. Renskötsel på annans mark förekom endast mot avgift. Avgiften skulle erläggas till byn. Byhandlingarna för byarna inom Nordmalings socken innehåller inga uppgifter om avgift för renskötsel. Detta visar att renskötsel inte har förekommit i Nordmaling.
Fastighetsägarna har anfört följande om renskötsel efter ikraftträdande av 1886 års renbeteslag.
Efter tillkomsten av 1886 års renbeteslag förlorade skattelanden sin betydelse. Detta framgår av Holmbäck, Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling, SOU 1922:10, sid. 67.
Enligt lagstiftarens önskan skulle genom de grundsatser, som alltså införts i den svenska rätten, lappskattelandsindelningen upphöra. Vare sig man granskar de regler, som av de kommitterade föreslagits, eller dem, som inflöto i 1886 års renbeteslag, kan man emellertid finna ett stadgande om att betesrätten inom de särskilda lappbyarna skulle vara kollektiv, ett stadgande alltså, som förbjuder en uppdelning av markerna i en by mellan de särskilda lapparna. Troligen på grund härav var det i de två län, varest lappskattelanden fortfarande funnos som ett av Konungens befallningshavande erkänt institut, blott i Jämtlands län, där de vid tillämpningen av 1886 års renbeteslag försvunno, under det att i Västerbottens län lappskattelanden fortfarande kommo att finnas kvar. Lapparna göra hos länsstyrelsen ansökningar om inrymningar såsom förut, och länsstyrelsen meddelar sådan såsom förut, varvid arvsrätten till lappskattelanden fortfarande spelar roll. Den enda skillnaden är, att man nu ger inrymningarna mer provisorisk natur; de skulle gälla, intilldess annorlunda om dispositionen av samma renbetesland kunde bliva förordnat. Den sista inrymningen meddelades så sent som den 23 juni 1897. Först den 10 december 1897 fann Konungens befallningshavande med hänsyn till föreskrifterna i lagen angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige den 4 juni 1886 viss gjord ansökan om införsel av lappskatteland icke kunna bifallas.
När Konungens befallningshavande i Västerbottens län meddelade detta avslag på ansökan om inrymning i lappskatteland, hade emellertid hos myndigheterna uppfattningen om lappskattelanden redan förändrats. Vid ett sammanträde i Stockholm den 2 mars 1896 mellan den av Kungl. Maj:t den 1 april 1895 förordnade kommittŽn och lappfogdarna yttrade lappfogden i Västerbottens län Burman och förre lappfogden i Jämtlands län Suwe, att en fördelning av sommarbetet inom en lappby borde ovillkorligen ske, antingen lapparna kunde komma överens eller icke.
En annan följd av införandet av 1886 års renbeteslag var den oreda i renskötseln som uppstod, vilket fastighetsägarna har behandlat ovan i genomgången av Peter Ericsons utredning. Denna oreda belyses i följande handlingar.
Lappfogdens i Västerbottens län berättelse 1899, sid. 1, 9-14 (avskrift ur Riksarkivet).
I berättelsen tillåter lappfogden sig att framställa sin ”uppfattning af grunden till dess (renskötselns) goda tillstånd fordomdags bland fjällapparna samt de verkande orsakerna till dess sedermera skenande förfall”.
Lappfogden gör en jämförelse mellan förhållandena före och efter tillkomsten av 1886 års ”lapplag”.
Landshövdingeberättelsen 1900, sid. 15.
I berättelsen anförs bland annat följande.
Renskötseln inom länet hade vid femårsperiodens början råkat i djupaste förfall. Mest torde detta missförhållande få tillskrivas den omständigheten, att de förmögne bland nomaderna uti bestämmelsen i 5 § lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige den 4 juni 1886 sett ett upphäfvande af den gamla skatteindelningen och börjat beta sina renar hvar som helst inom sin lappby, hvarigenom först byns och sedan efter hand länets samtliga renhjordar sammanblandades till en enda massa af ströfrenar, som ingen ansåg sig skyldig att vårda. På sådant sätt öfverlemnade åt sig sjelfva, hade de vind för våg släppta djuren inom kort blifvit alldeles förvildade och en landsplåga för den bofasta befolkningen, öfverallt, der de drogo fram. Då under dessa tider af förfall de förmögnare nomaderna äfven afskedat alla sina legda medhjelpare, blev det den vid periodens början tillförordnade lappfogdens första uppgift att försöka åvägabringa ändring härutinnan och förmå dem att närmelsevis skaffa vårdare efter renantalet.
Även i landshövdingeberättelserna för Norrbottens län 1897, 1898 och 1899 behandlas frågan om ordningen inom renskötseln.
I landshövdingeberättelsen för Västerbottens län 1905, sid. 17 behandlas frågor om skador förorsakade av renar och ersättning för dessa.
För att förbättra ordningen i renskötseln utfärdades Länskungörelsen 1899 nr 139. Den innehåller byordning för lappbyarna i Lycksele lappmark med tilldelning till bymedlemmar av renbetesfjäll och bestämmelser om bedrivandet av renskötseln.
Fastighetsägarna åberopar följande handlingar till styrkande av att renskötsel inte under 1900-talet förekommit i Nordmaling tidigare än vad fastighetsägarna har vitsordat, och att renskötseln inte varit ohindrad.
Lappfogdeberättelsen 1907 sid. 1-3.
Berättelsen innehåller följande om flyttningar.
I de trakter af kustlandet, dit länets lappar pläga föra sina hjordar på bete, förekom visserligen flen nära nog öfver allt, hvarigenom lapparne förhindrades att intaga sina gamla betesplatser, men trakterna vid gränsen mellan lappmarken och nedre landet, västra delarne af Norsjö och Degerfors, östligaste delen af Lycksele samt Örträsks och Bjurholms socknar, erbjödo god tillgång på renmossa med endast fläcktals förekommande isskorpa på marken, och de flesta af fjellapparne stannade under hela vintern i dessa trakter; endast några af Vilhelmina södra lappbys renägare, hvilka under vintern pläga beta sina renar i de nordliga delarna af Västernorrlands län, uppsökte kustlandet.
Lappfogdeberättelsen 1914 sid. 1.
Berättelsen innehåller följande om flyttningar.
Efterjulsvintern har äfven varit temligen gynnsam för renskötseln med i allmänhet någorlunda goda betesförhållanden, och lapparna kunde därför uppsöka sina gamla betesmarker inom Norsjö, Lycksele, Degerfors, Umeå, Bjurholm, Fredrika samt Anundsjö, Trehörningsjö och Junsele socknar inom Västernorrlands län.
Tre af Vilhelmina södra lappbys renägare utsträckte flyttningen ända till trakten av Hernösand och Örnsköldsvik.
Lappfogdeberättelsen 1915, sid. 1 och 2.
I berättelsen sägs om flyttningar att ”ingen lapp flyttade detta år ned mot havskusten”.
Protokoll från lappfogdens sammanträde med samer i Lycksele 9 jan. 1914.
I protokollet finns beträffande Nordmalings socken uppgifter om att renar blivit jagade av hundar, bland annat invid Ekorrträsk.
Fastighetsägarna har anfört att uppgifterna visar att renskötseln inte förekom ohindrad.
Fastighetsägarna har åberopat ytterligare skriftlig bevisning, utöver den som redovisats ovan, och har även, i likhet med samebyarna, åberopat en omfattande muntlig bevisning.
Tingsrättens bedömning
Såsom framgått av det tidigare anförda tillkommer rätten till renskötsel som sådan den samiska befolkningen medan utövandet av rätten regleras av rennäringslagen.
Enligt 3 § rennäringslagen får renskötsel bedrivas - såvitt i målet är i fråga - tiden den 1 oktober-den 30 april inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. Det är den bestämmelsens giltighet för den eller de trakter i vilka kärandenas fastigheter är belägna som tvisten i målet gäller. I de avseenden som har betydelse i målet innebär rennäringslagen inte beträffande fjällsamerna någon avvikande reglering i förhållande till 1928 års renbeteslag eller för den delen de dessförinnan gällande 1886 och 1898 års renbeteslagar.
Enligt förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 158) skall tvist om sedvanerättens tilllämplighet prövas av domstol ”på grundval av sådan bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd”. Uttalandet innebär en upprepning av ett motsvarande uttalande i motiven till 1928 års renbeteslag (prop. 1928:43 s. 71). Hänvisningen till allmän lag, som även förekommer i tidigare lagförarbeten, avser bestämmelserna om urminnes hävd i 15 kap. JB i 1734 års lag (gamla JB). Dessa bestämmelser upphävdes visserligen vid införandet av JB (1970:994) den 1 januari 1972, men den tillämpning av bestämmelserna som förekommit dessförinnan får alltjämt anses vägledande. Den särskilda bevisregeln i 15 kap. 4 § gamla JB får dock numera genom införandet av den fria bevisprövningen anses sakna betydelse.
När det sedan gäller hur de av parterna omtvistade uttrycken i 3 § rennäringslagen ”trakt”, ”renskötsel” och ”av ålder” skall förstås, får tingsrätten anföra följande.
Någon legaldefinition av begreppet trakt finns inte. Uttrycket kan inte förstås på annat sätt än som i vanligt språkbruk, ett geografiskt område med någon för området gemensam egenskap, även om avgränsningen är oklar. Stöd för den bedömningen ges i rennäringslagstiftningens förarbeten, bl.a. i prop. 1928:43 s. 68 där det beträffande den före 1928 års renbeteslag gällande rättens innehåll anförs att betesområdena innefattar å ena sidan trakter, för vilka i geografiskt hänseende gränserna är tydligt angivna genom odlingsgränsen, lappmarksgränsen och renbetesfjällens områdesgränser, samt å andra sidan trakter, vilka till sin geografiska sträckning är beroende av omfattningen av den s.k. lappska sedvanerätten. Det är alltså tydligt att begreppet trakt inte kan anses motsvara skifteslag, socken eller annan fastighetsrättslig eller administrativ indelning av mark. I stället får begreppet förstås utifrån lagstiftningens syfte att reglera gränserna för vinterbetesmarkerna, och det får från fall till fall prövas om en viss fastighet eller vissa fastigheter kan anses ingå i en trakt där renskötsel av ålder bedrivs.
Det är uppenbart att den renskötsel som avses i 3 § rennäringslagen är renskötsel sådan som den faktiskt bedrivs. När det gäller vinterbete innefattas alltså alla de åtgärder som krävs för att sådan skall kunna bedrivas. Det finns inte något stöd i förarbetena till renbeteslagarna eller rennäringslagen för att dela upp sedvanerätten på olika moment i renskötseln. Sedvanerätten kan alltså inte delas upp på t.ex. rätt till flyttleder och rätt till betesområden.
Nyttjande av annan mark mot betalning kan inte medföra sedvanerätt till ett vederlagsfritt nyttjande. Detta gäller även renskötsel.
Fastighetsägarna har också gjort gällande att lagstridig renskötsel inte kan medföra sedvanerätt och har därvid hänvisat till författningar från 1723, 1748 och 1757, vilka skulle innebära förbud för samer att vistas utanför lappmarkerna.
Det har i förarbetena till renbeteslagarna inte framförts att dessa författningar skulle tillmätas någon betydelse i sedvanerättsfrågan. Tingsrätten finner inte heller att dessa författningar har betydelse för prövningen av frågan om sedvanerätt.
I 1886 års renbeteslag stadgades att samerna hade rätt att låta sina renar vinterbeta ”å de trakter i öfvrigt, hvilka de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt”. Stadgandet syftar alltså på fjällsamers renskötsel. Det kan därför ifrågasättas om skogsrenskötsel skall beaktas i detta sammanhang. Den frågan saknar emellertid betydelse i målet, eftersom den bevisning tingsrätten har att pröva praktiskt taget uteslutande avser renskötsel som bedrivits av fjällsamer.
Samernas renskötselrätt grundas enligt 1 § rennäringslagen på urminnes hävd, enligt den ändring i lagrummet som gjordes år 1993. HD hade dessförinnan i skattefjällsmålet (NJA I 1981 s. 1) fastslagit att renskötselrätten är en civilrättslig rättighet grundad på urminnes hävd.
I doktrinen har den kvalifikationstid som krävs för urminnes hävd antagits vara cirka 90 år, eller två mansåldrar (se t.ex. det av fastighetsägarna åberopade uttalandet av Östen UndŽn). Vad gäller kravet på kontinuerligt brukande har det i Elof Huss, Utredning rörande renbetestrakterna för lapparna i Jämtlands och Kopparbergs län (som fastighetsägarna också har hänvisat till), med hänsyn till renskötselns speciella förutsättningar föreslagits en preskriptionstid om cirka 30 år, eller en tredjedel av kvalifikationstiden för urminnes hävd. En sådan tidsperiod kan tjäna som utgångspunkt för bedömningen även i förevarande fall.
För vinterrenskötsel på annans mark utanför lappmarkerna råder det förhållandet att ett område kan nyttjas i ett antal år för att därefter, för att trygga återväxten av renlav, lämnas orört under många år, medan andra områden, som används endast under vintrar då betesförhållandena är besvärliga, kan besökas en vinter vart tionde eller femtonde år. Detta skall jämföras med att dagligen ta väg över annans mark eller att årligen bruka annans mark för något ändamål, till exempel mulbete eller tångtäkt.
En kvalifikationstid om cirka 90 år får dock anses i allmänhet vara giltig för uppkomst av sedvanerätt till vinterbete med ren. Det kan emellertid finnas undantagsfall, i vilka det finns skäl att tillämpa en annan hävdetid.
Vad härefter gäller bevisbördan, är den gängse regeln i svensk rätt att den som påstår sig ha en rättighet avseende annans mark också har att styrka detta sitt påstående. Det finns i detta sammanhang inte skäl att frångå denna bevisregel. Samebyarna har alltså att med tillräcklig styrka visa att samer, utan att deras rätt därtill blivit ifrågasatt av markägare eller andra rättighetsinnehavare, bedrivit renskötsel i trakter som omfattar fastighetsägarnas marker, i tillräcklig omfattning för uppkomst av en sedvanerätt, grundad på urminnes hävd.
Däremot har den som påstår att en konstaterad sedvanerätt har upphört att gälla på grund av avbrott i nyttjandet bevisbördan för att så är fallet.
När sakfrågan i målet skall bedömas, kan det konstateras att flera av de motivuttalanden som åberopats utgör stöd för samebyarnas talan. Fastighetsägarna har gjort gällande att dessa motivuttalanden inte ger en korrekt bild av de verkliga förhållandena utan är missvisande, ofullständiga och i vissa fall direkt felaktiga.
Fastighetsägarna har gjort gällande att renskötsel utanför lappmarkerna inte var möjlig, dels på grund av de 1700-talsförfattningar som, enligt fastighetsägarnas tolkning, förbjöd samer att vistas där utanför, dels på grund av böndernas hårda kontroll över marken. Vidare har fastighetsägarna anfört. Om renskötsel förekom på bönders mark utanför lappmarkerna skulle avgift utgå till byn. Några sådana avgifter finns inte antecknade i byhandlingar i Nordmaling, och detta visar att renskötsel inte har förekommit där.
Vad gäller 1700-talsförfattningarna har dessa, som tingsrätten ovan har anfört, i förarbetena till renbeteslagarna inte tillmätts någon betydelse i sedvanerättsfrågan. Det framgår också av förarbetena till dessa lagar, att omfattande vinterrenskötsel på bönders mark faktiskt förekom i samtliga län där renskötsel bedrivs. Fastighetsägarna har för övrigt inte visat något domboksexempel på att 1748 års författning tillämpats mot någon renskötande same. Det kan alltså konstateras att de nu behandlade 1700-talsförfattningarna inte hindrat vinterrenskötsel utanför lappmarkerna på mark som var i enskild ägo.
Vad gäller böndernas kontroll över marken har fastighetsägarna hävdat att frånvaron i domböcker av tvister mellan bönder och samer angående vinterrenskötsel visar att sådan inte förekom, eftersom det i domböckerna finns ett mycket stort antal fall av tvister om andra slags intrång på böndernas marker.
Det förhållandet att det i domböckerna inte förekommer rättstvister mellan den bofasta befolkningen och samer om vinterrenskötsel på bönders mark kan naturligtvis bero på att det inte förekom någon vinterrenskötsel. Det kan dock finnas andra förklaringar. Det kan ha varit så att renskötsel inte i äldre tider ansågs vara ett intrång av någon betydelse för den tidens skogsbruk, och att renskötsel förekom och accepterades. Vidare kan det ha varit så att renskötsel förekom mot avgift, eller att den möttes av protester utan att detta ledde till rättstvister. Frånvaron i domböcker av dylika rättstvister kan därför inte i sig leda till slutsatsen att vinterrenskötsel inte förekom.
Den av fastighetsägarna åberopade bevisningen i frågan om avgift för renskötseln ger ett visst stöd för att sådan förekom. Frågan om sedvanerätt till vinterrenskötsel skulle dock inte ha fått sådan uppmärksamhet i lagstiftningen om renskötsel mot avgift var regel och vederlagsfri vinterbetning med renar undantag. Det kan därför på goda grunder antas att vinterrenskötsel i huvudsak skedde utan att någon avgift betalades. Däremot förekom byteshandel mellan samer och bönder, vilket utredningen i målet visar, men om en same lämnade renkött eller en ren till slakt till en bonde i utbyte mot logi och förnödenheter av olika slag, är detta inte att anse som en avgift för själva vinterbetningen.
Det förhållandet att det inte finns anteckningar i byhandlingar inom Nordmaling om mottagna avgifter för renskötsel utesluter därför inte att renskötsel kan ha förekommit.
Frågan om sedvanerättens utbredning utreddes i samband med lagstiftningsarbetet inför var och en av renbeteslagarna. En sådan utredning utfördes av 1882 års kommitté.
I betänkandet den 25 augusti 1883, med förslag till 1886 års renbeteslag, uppges att Ranbyns och Granbyns lappar ”gå ned mot kusten, någon gång ända ner till hafvet”. Umby och Wapste lappbyars vinterflyttningar beskrivs med orden ”ströfvande der utan någon egentlig ordning, ofta nog ända ner mot kusten”.
Utredningens uppgifter byggde inte enbart på uppgifter av samer, vilket torde framgå av anmärkningen mot Umbyns och Vapstens ordning. I utredningen kom också representanter för myndigheter och den bofasta befolkningen till tals. Det finns därför inte anledning att antaga annat än att uppgifterna i huvudsak är riktiga. De stämmer dock inte överens med Haars karta, vilket fastighetsägarna också har påpekat. Haars karta avviker väsentligt från utredningens text. Någon slutsats att uppgifterna i utredningen är felaktiga kan enligt tingsrättens mening dock inte dras av detta förhållande.
Detsamma som ovan anförts om 1883 års betänkande kan anföras om den utredning som 1895 års kommitté utförde.
I det förarbetsmaterial som åberopats inför tingsrätten finns endast rättsliga invändningar mot sedvanerätten, inga invändningar om att uppgifterna om var vinterrenskötsel förekommit skulle vara felaktiga.
Förarbetena till 1886 och 1898 års renbeteslagar ger alltså vid handen att vinterflyttningar med ren ända ner till havet förekommit i Västerbottens län, men det anförs inte uttryckligen att sedvanerätt till vinterrenskötsel skulle omfatta hela Västerbottens län eller området närmast havet längs hela kusten inom länet. Däremot framgår av de ovan i redovisningen av processmaterialet återgivna uttalandena i förarbetena till 1886 års renbeteslag, att såväl kommittŽn som departementschefen hade uppfattningen att en sedvanerätt till vinterbete med ren, grundad på urminnes hävd, förelåg inom i vart fall delar av det egentliga kustlandet.
I förarbetena till 1928 års renbeteslag går 1919 års lapplagskommitté så långt att den uttalar att sedvanerätten omfattar hela Västerbottens län. Departementschefen återgav detta uttalande såväl i lagrådsremissen som vid statsrådsföredragningen. För egen del uttalade departementschefen i lagrådsremissen angående sedvanerättens geografiska utbredning att ”det praktiskt taget inte låter sig göra att härutinnan bestämma en yttersta gräns annat än å sådan håll möjligen, som t.ex. i Norrbottens läns sydliga del samt i Västerbottens och Västernorrlands län, där en naturlig gräns möter i Bottniska viken”. KommittŽns och departementschefens uttalande korresponderar väl med de uppgifter om Västerbottensamernas vinterflyttningar som lämnats i de båda tidigare utredningarna.
Fastighetsägarna har påpekat att 1919 års kommitté i väsentlig grad lade den utredning med intervjuer med samer som genomfördes åren 1912 och 1913 till underlag för sina bedömningar, och att denna utredning genomfördes utan medverkan från markägarna, som inte heller fick ta del av utredningsmaterialet och lämna synpunkter på det, och att uttalandena i 1928 års proposition därför inte är korrekta.
Det är ostridigt mellan parterna att 1919 års kommitté hade nyssnämnda intervjuundersökningar som en del av sitt utredningsmaterial. Intervjuerna innehåller också uppgifter som mer konkret anger flyttningsleder och vinterbetesområden än vad som framkommer i utredningarna inför 1886 och 1898 års lagar. Också 1928 års lag föregicks emellertid av en utredning där det ingick kontakter med andra intressenter än samerna och ett remissförfarande. KommittŽn hade också tillgång till lappfogdens protokoll, med uppgifter om bland annat flyttningsvägar och vinterbetesmarker.
Även om samebyarna har bevisbördan för att det föreligger en sedvanerätt till vinterbete med ren på de i målet aktuella fastigheterna, kan det inte rimligen krävas att samebyarna nu skall prestera en utredning som är bättre eller mer noggrann än de utredningar som utförts under lagstiftningsarbetet, med början av 1882 års kommitté.
Det framkommer ingenting i förarbetena till renbeteslagarna om att Nordmaling i fråga om förekomsten av vinterrenskötsel under 1800-talet på något sätt avviker från kuststräckorna i övrigt inom Västerbottens län.
Förutsättningarna för vinterrenskötsel i Nordmaling är gynnsamma och kan med stor sannolikhet antas ha varit gynnsamma också under 1800-talet, vilket har framgått av uppgifter som lämnats av de av samebyarna anlitade sakkunniga Öje Danell och Bror Saitton.
Angående renskötsel vid kusten, och i synnerhet inom Nordmalings kommun, under den aktuella tiden, har samebyarna åberopat Peter Ericsons utredning. Denna utredning kan inte anses ge underlag för en säker bedömning av om vinterrenskötsel i beaktansvärd omfattning förekommit i Nordmaling under 1800-talet.
Det har i utredningen i målet dock inte framkommit någonting som motsäger de slutsatser som kommittŽn och departementschefen redovisade i förarbetena till 1928 års renbeteslag.
Tingsrätten finner på grund av det anförda att det är visat att en sedvanerätt till vinterbete med ren år 1928 förelåg inom trakter som omfattar fastighetsägarnas marker.
Vid denna bedömning saknar frågan om sedvanerätt till vinterbete med ren kan vinnas även efter ingången av år 1972 betydelse i målet.
De uppgifter som framkommit i utredningen, främst vad som uppgetts i förhör under sanningsförsäkran och vittnesförhör, om vinterrenskötsel i Nordmaling under 1900-talet är motstridiga. Det har dock lämnats åtskilliga uppgifter om en renskötsel i Nordmaling som i frekvens och omfattning överstiger vad fastighetsägarna har vitsordat. Enligt tingsrättens uppfattning är dock redan den renskötsel som fastighetsägarna har vitsordat i tiden efter år 1928 tillräcklig för att bevara den vunna sedvanerätten.
Utredningen i målet visar således att samebyarna har en sedvanerätt till vinterbete med ren i en trakt som omfattar fastighetsägarnas marker på de i målet aktuella fastigheterna.
Tingsrätten finner därför att käromålet inte skall bifallas.
Domslut
Käromålen lämnas utan bifall.
Hovrätten för Övre Norrland
Samtliga fastighetsägare, som var upptagna som kärande i tingsrättens dom, överklagade inledningsvis genom sina ombud N.R. och U.S.B. tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla deras vid tingsrätten förda talan - - -. Två fastighetsägare, G.G. och U.L., återkallade härefter sina överklaganden och hovrätten avskrev den 9 maj 2006 målet i den delen från vidare handläggning.
Advokaterna U.B. och H-C.L. anmälde sig härefter som ombud för sexton av fastighetsägarna (Ö.M. och medparter) och utvecklade grunderna för dessa fastighetsägares överklagande. I beslut den 4 september 2006 konstaterade hovrätten, såvitt nu är av intresse, att de omständigheter som Ö.M. och medparter anfört om att samerna inte hade en kollektiv rätt till renskötsel genom urminnes hävd och att den nu gällande rennäringslagen inte skulle tillämpas i målet utgjorde en helt ny grund och att Ö.M. och medparter inte hade gjort sannolikt att de inte kunnat åberopa den angivna grunden vid tingsrätten. Hovrätten avvisade därför den 4 september 2006 med stöd av 50 kap. 25 § tredje stycket RB den angivna grunden.
Vid en muntlig förberedelse i hovrätten den 7 september 2006 anförde Ö.M. och medparter beträffande sina överklaganden att de, eftersom hovrätten avvisat samtliga grunder som de åberopat i hovrätten, inte hade någon grund för talan varpå de yrkade att hovrätten skulle meddela dom beträffande dem. Genom deldom den 11 oktober 2006 fastställde hovrätten tingsrättens dom i den del som avsåg Ö.M. och medparter.
Ö.M. och medparter överklagade hovrättens deldom och samtidigt även hovrättens beslut den 4 september 2006. Genom beslut den 20 april 2007 fann HD inte skäl att meddela prövningstillstånd. Hovrättens beslut och dom skulle därmed stå fast.
De återstående fastighetsägarna, B.H. och medparter, yrkade att hovrätten skulle bifalla deras vid tingsrätten förda talan.
Rans sameby, Umbyns sameby och Vapstens sameby bestred ändring.
Hovrätten (hovrättsråden Bertil Eriksson, referent, och Hans Sundberg samt tf. hovrättsassessorn Lena Holmqvist) anförde följande i dom den 19 september 2007.
Parternas utvecklande av talan i hovrätten
Parterna har åberopat samma grunder och i huvudsak samma omständigheter som vid tingsrätten. De har vid utvecklandet av talan tillagt i huvudsak följande.
1. Fastighetsägarna
Redan på 1100-talet började Nordmalingsområdet att koloniseras. Om det då förekom samer inom området bedrev de i vart fall inte renskötsel. Det var inledningsvis fråga om jordbruk med självhushållning. Man ägnade sig framförallt åt kretatursskötsel, fiske och jakt. Det bedrevs bl.a. jakt på vildren. Marktilldelningen skedde utan medverkan av lantmätare. Det finns jordeböcker från 1500-talet som utvisar att de flesta av dagens byar fanns redan då. När det gäller skogsområdena fanns det inga fastställda gränser. Dessa gränser fastställdes först vid avvittringen som i Nordmaling skedde under perioden 1765-1768. Övrig mark tillföll kronan, s.k. kronoöverloppsmark. Det är mycket begränsade områden inom Nordmaling kommun som har varit kronoöverloppsmark. I avvittringshandlingarna finns inte antecknat något om renskötsel.
Inom varje skifteslag förvaltades skogsmarken av byn. Skogarna betraktades som samfälld mark och byn skulle vara enig om varje åtgärd som vidtogs. Ingen fick slå sig ned på byns samfällda utmark. Skattebönderna hade makten på byastämman och andra fick endast nyttja betesmark och skog efter tillåtelse. Vid byastämmorna avhandlades gemensamma angelägenheter och det framgår av protokollen att byns intressen mot omvärlden bevakades ingående. Om någon kom in på byns samfällda mark skulle han drivas därifrån.
Vissa ortsnamn skulle kunna tyda på att det har funnits en samisk bosättning inom det aktuella området. Fram till 1700-talet fanns det emellertid också en omfattande finsk kolonisation som kan ha påverkat ortsnamn. Renskötsel i sin nuvarande form började förekomma först i början av 1600-talet. Då var Nordmaling för länge sedan koloniserat. Av författningar från år 1720 och år 1748 framgår att det var en skyldighet för samerna att hålla sig inom lappmarksgränsen. Detta gällde även dem som ägde renar. Det har således inte funnits någon möjlighet för samer att bedriva renskötsel i Nordmaling. De få förekomster av samer som samebyarna hänvisat till är inte något belägg för att det förekommit renskötsel under den tiden. Avsaknaden av tvister i domböckerna mellan markägare och samer i det aktuella området har betydelse eftersom det i domböcker från andra delar av Västerbotten finns belägg för att det där bedrivits renskötsel. Det finns inte heller några uppgifter i de byakistor som Nils-Erik Molin gått igenom som utvisar att det skulle ha bedrivits renskötsel inom det aktuella området.
De uppgifter om samer som förekommit inom området är av annan karaktär. Vidare har samer besökt kustlandet bl.a. för försäljning av renkött. Uppgifterna om att samerna lämnat kvar åldringar bl.a. i Pengsjö, som ligger alldeles ovanför gränsen till Nordmaling, kan inte anses utgöra belägg för vinterrenskötsel. Det var det allmännas skyldighet att ta hand om åldringar.
Det görs inte gällande att lappmarksgränsen skulle utgöra en gräns för renskötselrätten. Det ifrågasätts således inte att det förekommit flyttningar till delar av kustlandet i Västernorrlands län och till delar av kustlandet norr om Nordmaling. Det ifrågasätts inte heller att skogsrenskötsel kan ha förekommit i andra delar av Västerbotten. Om skogsrenskötsel har förekommit inom det aktuella området kan det inte ha gett upphov till den i målet aktuella rätten.
När det gäller enskilda uppgifter före år 1822 har samebyarna gjort gällande att en person vid namn Lars Larsson, född 1746 i Åsele, skulle ha bedrivit renskötsel. Han avled år 1799 i Djäkneboda och betecknades då som vallhjon. Enligt bouppteckningen ägde han ett antal renar. Det framgår emellertid att renarna sköttes av andra. Vidare ligger Djäkneboda cirka 4 mil norr om Nordmaling. Uppgifterna om Lars Larsson är därför inte något bevis på renskötsel i Nordmaling.
En annan same som nämns är Ella Olofsdotter. Det är riktigt att även hon ägde ett antal renar när hon dog i Långvattnet i Bjurholm. Hon betecknades som skattelapp. Inte heller dessa uppgifter är belägg för renskötsel i Nordmaling.
Det har påståtts att det finns belägg för vinterförflyttningar på 1820-talet. Detta härrör från två personer eller familjer. Den ena är Thomas Eriksson som omkom på Luciadagen år 1822 i Nordmaling. Av dödboken framgår att han betecknades som lappman från Lycksele. Han begravdes i Nordmaling. Det finns inte någon bouppteckning registrerad efter honom. Fastighetsägarna anser inte att dessa uppgifter är belägg för renskötsel i Nordmaling. Det är mer troligt att Thomas Eriksson arbetade som vallhjon.
Det finns också en uppgift om en vigsel mellan Anna-Stina Larsdotter och Sjul Månsson år 1823 i Nordmaling. Vigseln var emellertid på sommaren. Redan av den anledningen är det inte ett belägg för renskötsel. Vidare antecknades Sjul Månsson som vallhjon.
Samebyarna har inte påstått att det skulle finnas några belägg för vinterflyttningar åren 1825-1867. Vad gäller tiden därefter anser fastighetsägarna inte att T.N:s uppgifter om att samer under vissa perioder bodde i en bagarstuga i Pengsjö kan anses utgöra belägg för vinterrenskötsel i Nordmaling.
På 1860-talet finns det ett antal tidningsartiklar om samer som vintertid slagit sig ned på ett antal orter norr om Nordmaling. Det finns emellertid inte en enda tidningsartikel om samer i Nordmaling.
Den 8 november 1880 föddes ett barn till lappmannen Lars inom Nordmalingsområdet. Om denne Lars hade med sig renar vet man inte. Det är inte visat att denna händelse har med renskötsel att göra.
Enligt de uppgifter som Peter Ericson tagit fram avseende perioden 1820-1870 förekommer ett stort antal vinterflyttningar av samer från Vilhelmina till Nordingrå, Ullånger med flera orter söder om Nordmaling. Dessa uppgifter är fastighetsägarna beredda att acceptera.
År 1884 föddes ett samebarn i Grundsunda och ett samebarn i Mjösjö. Det är första gången man kan se någon anknytning till renskötsel i Nordmalingstrakten. Det var nu fråga om Vilhelminasamer som tidigare hade flyttat till områden söder om Nordmaling. Det är emellertid inte något belägg för att renskötsel bedrevs inom Nordmalingsområdet.
När det gäller uppgiften om att P.K:s mor föddes år 1895 i Högbränna bestrids det att den byn ligger i Nordmalings kommun.
Under 1800-talet, framför allt under åren 1850-1870, ägde laga skifte rum inom Nordmalingsområdet och skogsmark tillfördes enskilda fastigheter. Samtidigt kom sågverksindustrin igång i Nordmaling. Vidare byggdes det järnväg och vägar. I detta skede tillsattes 1882 års lappkommitté som bildar utgångspunkt för den 90-årsperiod fram till år 1971 som fastighetsägarna anser vara relevant i målet. I betänkandet nämns inte något om att det förekommit renskötsel i Nordmaling kring år 1882. Till betänkandet finns bifogad en karta (Hahrs karta). På kartan har kommittŽn markerat röda linjer för respektive samebys flyttleder. Inom Västerbotten slutar linjerna strax nedanför lappmarksgränsen. När det gäller Härnösandstrakten går däremot linjerna längre ned mot kustlandet.
1886 års renbeteslag innehöll inte några föreskrifter om lappskatteland. Detta medförde att det inte längre fanns skäl att hålla renar enbart inom dessa områden utan renarna spred sig. Detta ledde också till att renhjordarna blandades ihop. I samband härmed började renar komma ned till kusten. Denna oordning beskrivs bl.a. i en lappfogdeberättelse från år 1899 och i landshövdingeberättelsen för perioden 1886-1900. Om det finns uppgifter om enstaka renar är det inte fråga om renskötsel.
1895 års lappkommitté hade ett sammanträde i Lycksele. I protokollet från sammanträdet redovisas vilka områden som olika samebyar flyttade till. Endast då det gäller Vilhelmina norra sameby finns antecknat att denna sameby flyttade till Nordmaling. Det är första gången Nordmaling nämns. I övrigt flyttade samebyarna till områden söder och norr om Nordmaling.
En anledning till att renskötseln härefter förändrades var även att antalet renar ökade. Detta framgår bl.a. av det diagram över renantalet som Öje Danell upprättat. Vid sekelskiftet fanns det således cirka 40 000 renar i Västerbotten.
Den 13 februari 1904 föddes E.E. i Ava. Hennes far var G.M. hemmahörande i Umbyns sameby. Denne uppgav i 1912 års intervjuer att han det året förde renar till Nordmaling men endast det året. Fastighetsägarna vitsordar att det bedrivits renskötsel i Salberg. Om det bedrivits renskötsel i Ava så har det endast bedrivits där.
Från vintern 1905/1906 finns det ett stort antal uppgifter som visar att samer passerade Torrböle, Brattfors, där man stannade ett tag, samt Hummelholm och Orrböle på väg ned mot Sunnansjö och Järnäs.
Av de intervjuer som Erik Bergström m.fl. utförde med början år 1912 framgår, när det gäller Umbyns lappby, att det under den aktuella tiden förekom en helt annan renskötsel och att man efter år 1895 gick betydligt längre söderut. Det är tveksamt om de uppgifter som förekommer om Grans sameby är tillräckliga för att konstatera att det föreligger renskötsel i Nordmaling. Det är vidare att märka att det i huvudsak gäller unga samer och således är nutidsbeskrivningar och inte belägg för att renar skulle ha kommit ned till kusten före år 1885. Dessa uppgifter har aldrig kommunicerats med markägare i Nordmaling.
Den lappkommitté som tillsattes år 1919 och som ledde fram till 1928 års renbeteslag gjorde inte någon ny undersökning utan hänvisade till de intervjuer som hade företagits åren 1912 och 1913. KommittŽn besökte inte heller Nordmaling.
I Lappkodicillen nämndes renbete i Västernorrland men inte något om renbete i Nordmaling.
Fastighetsägarna vitsordar renskötsel åren 1913 och 1914 då samer kom med renar till Orrböle, Järnäs, Torrböle och Piparböle. Denna renskötsel var emellertid inte okvald eftersom det framgår av ett lappfogdeprotokoll från den 9 januari 1914 att hundar hade jagat iväg renar. Det vitsordas också att renskötsel förekommit under vintern 1916/1917 i Torrböle. Det vitsordas att det under 1920-talet förekom renskötsel i Nordmaling, i Gräsmyr och mot Hummelholm 1926/1927 och 1928/1929.
När det gäller perioden 1930-1966 bestrids det att det förekommit renskötsel i Nordmaling med ett undantag för vintern 1946/1947 då det finns anteckningar om renskötsel i Torrböle och eventuellt i Brattfors. Uppgiften i tingsrättens dom att fastighetsägarna vid tingsrätten skulle ha vitsordat att renar drivits förbi Hummelholm vid ett tillfälle år 1957 är inte riktig. Ett vittne har i och för sig lämnat sådana uppgifter men det bestrids att dessa uppgifter är riktiga.
Uppgifter om förekomst av strövren i Salberg år 1963 vitsordas men kan inte tas till intäkt för renskötsel i Nordmaling.
Det vitsordas att det har förekommit ren flera gånger i Nyland under 1940-talet. Detta är dock inte inom Nordmalings kommun.
Det vitsordas renskötsel i Hummelholm, Torrböle och Örsbäck åren 1966 och 1967. För tiden fram till år 1971 förekommer sannolikt renskötsel vid ett eller kanske två tillfällen på samma platser.
Efter år 1971 finns det uppgifter om ett kontinuerligt nyttjande från 1985 i Nordmaling framförallt vid Öre älv. Från början av 1990-talet börjar det också bedrivas renskötsel i nordvästra Nordmaling och längre ned längs Lögde älv. Vad som hänt efter år 1971 saknar emellertid betydelse eftersom det därefter inte är möjligt att upparbeta hävd. Under andra hälften av 1990-talet lämnades stämningsansökan in i detta mål. Det nyttjande som förekommit därefter har inte varit okvalt.
När det gäller avtalet mellan Sverige och Norge tillsattes en renbeteskommission år 1964. Syftet med denna var inte att utreda sedvanerätten. Man gjorde dock resor inom det aktuella området och upprättade då en karta där bl.a. ”fjällapparnas sedvanegräns redovisades”. Denna gräns sammanfaller med fastighetsägarnas uppfattning.
År 1960 tillsattes en renbetesmarksutredning som avgav sitt betänkande år 1966. Även till denna utredning finns en karta bifogad som redovisar vinterbetesområdena på motsvarande sätt.
Fastighetsägarna gör sammanfattningsvis gällande att samebyarna måste visa att hävden börjat upparbetas senast år 1882. Renskötseln påbörjades emellertid i Nordmalingstrakten först en bit in på 1900-talet. Om hovrätten skulle finna att hävden påbörjats redan på 1880-talet har det varit alltför stora uppehåll. Vid upparbetande av urminnes hävd måste i vart fall krävas en frekvens om 5-10 år. Det måste också vara ett led i ett återkommande mönster. Vid längre uppehåll måste man börja om. Det måste vidare stå helt klart att renskötsel har bedrivits. Enstaka uppgifter kan inte anses tillräckligt. Det är inte heller tillräckligt med uppgifter om att flyttning förekommit i området. Besittningen måste vidare vara okvald. Det måste därvid vara tillräckligt med kraftiga reaktioner från den fastighetsägare som är berörd. - När det gäller begreppet trakt måste det vara fråga om ett mindre område. Det görs inte gällande att det är skifteslagen som är att likställa med trakt, men väl områden som motsvarar skifteslagens storlek. Fastighetsägarna delar Peter Ericsons uppfattning, som redovisas på en karta bifogad hans utredning, att Nordmalingsområdet kan delas upp i 16 områden. Det ger en lämplig storlek på varje trakt. I Järnäs, Öre och andra orter i sydöstra delen av kommunen förekom det renskötsel från år 1895 och en bit in på 1900-talet. Därefter har renskötsel inte förekommit förrän efter år 1990. I nordvästra delen av kommunen har det inte förekommit renskötsel förrän under 1980-talet.
2. Samebyarna
Nordmalings kommun har tillhört Västerbottens län sedan år 1810. Även om kommunen är i fokus i målet har kommungränsen i sig inte någon betydelse. Samebyarna gör i stället gällande att trakten är mycket större än Nordmalings kommun räknat från alla håll mot Nordmalingsområdet. Kommunen har en yta på cirka 3x4 mil. I dag bor det cirka 8 000 människor i kommunen varav 4 000 bor i tätort. År 1912 fanns det 10 142 innevånare i kommunen varav 211 bodde i centralorten.
Vapstens sameby, som är den av de samebyar som är parter i målet som för tillfället nyttjar Nordmalingsområdet för vinterbete, får ha högst 6 500 renar exklusive årskalvar. Ibland är samebyns tre vintergrupper samlade och håller sig då på en relativt liten yta och ibland kan de vara utspridda. Samebyn befinner sig bara inom det aktuella området några månader under året. Den sista vintern rådde exceptionella förhållanden och renarna kom ned till Nordmalingsområdet i början av december och återvände redan i mitten av mars.
Renen är väl lämpad att överleva under svåra förhållanden i ett arkiskt klimat. Den lever under vintern på olika sorters lavar, som då utgör 90 procent av födan. När renen har svårt att komma åt renlaven under snön betar den hänglav på gran och tall. Detta är emellertid endast en nödföda. Renen har svårt att klara snabba byten av föda. Den påverkas negativt under nödår och olika områden måste finnas som ett slags skafferi där renen inte tillåts beta under normala förhållanden. Stödutfodring är en temporär lösning och är inte ekonomiskt hållbar. Renen strövar omkring då den betar och söker selektivt efter föda. Tillgång till vinterbete är helt avgörande för renens överlevnad. I områden kring Nordmaling finns det god tillgång på lavbete och det är ett mycket bra område ur ett rennäringsperspektiv.
Klimatet och väderförhållandena spelar en stor roll. Den senaste vintern var förhållandena extrema och det var ett mycket ”låst bete” inåt landet. För cirka 40 år sedan, vintern 1966/67, var förhållandena likartade. Det kan således gå 40 år mellan de tillfällen då man måste lämna de sedvanliga vinterbetesmarkerna och utnyttja mindre vanliga marker. I år tvingades man flytta ner till vinterbeteslandet tidigt och till områden som man under de senaste åren inte flyttat till men som använts under gångna år och som man haft som ”skafferi”. Under sådana extrema år tvingas renen uppsöka mycket större områden än normalt. En annan viktig faktor som styr vinterrenbetet är att renlaven växer långsamt. Man måste därför växla betesområden. Även rovdjursförekomsten påverkar renens vandringar.
Traktbegreppet definieras som ett område som behövs för vinterbete. Områdets storlek styrs i grunden av klimatet. Det är ett område som långsiktigt behövs för att renarna skall kunna överleva. Inom rennäringen räknar man med att det område som behövs för vinterbete är tre gånger så stort som det område som behövs för sommarbete. Detta beror på att man måste tillämpa s.k. rotationsbete. Om en sameby har 2 000 renar behövs för ett sommarbete, beräknat på 200 dagar, en yta om 180 000-200 000 ha eller 3x6 mil. För vinterbete krävs då en yta om 9x6 mil. När det gäller Vapstens sameby med sina 6 500 renar uppdelade på tre vinterbetesgrupper krävs en yta, rent matematiskt, på 12x12 mil. På grund av olika markåtgärder kan man tvingas använda områden, som tidigare enbart användes för flenbete, som ordinärt bete. Trakten för vinterbetet måste således vara mycket stor och ha flytande gränser. Vidare skall flera vinterbetesgrupper kunna livnära sig och vissa områden skall ha tid att återhämta sig. Hela Västerbottens län kan utgöra utgångspunkt för traktbegreppet, men traktens storlek kan inte bestämmas förrän bevisningen i målet värderats. Enligt Gränsdragningskommissionen (SOU 2006:14 s. 395) måste en trakt vara sammanhållen och bestå av ett större område som har den gemensamma egenskapen att den används för renskötsel. Omfånget av en trakt är därvid beroende av hur renskötseln bedrivs och bedrivits.
Fastighetsägarna har vid tingsrätten och även i hovrätten gjort mycket omfattande vitsordanden. Detta gäller bl.a. uppgifter i Peter Ericsons utredning, tidningsartiklar och uppgifter i andra dokument. Samebyarna gör gällande att dessa vitsordanden medför att vinterbetesrätten inom de aktuella fastigheterna är upparbetad och att den inte har upphört. Vad gäller områdena i anslutning till Nordmaling har sedvanerätten till vinterbete söder, norr och väster om Nordmalings kommun inte ifrågasatts av fastighetsägarna. Eftersom det således funnits renskötsel i närområdet är det också högst sannolikt att renskötsel bedrivits i Nordmaling. Samers närvaro i det aktuella kustlandet är mycket tydligt.
När det gäller 1882 års lappkommitté hade ledamöterna betydande egna kunskaper att bygga på. En av dem, FR. Tigerhielm, hade varit jägmästare i Nordmaling. Utredningen gjorde också undersökningar på plats. Detta material finns samlat i utredningens arkiv. I Västerbotten samlade kommittŽn befolkningen till sammanträden i Tärna och Vilhelmina. Dessutom yttrade sig länsmännen i Lycksele, Fredrika och Stensele samt kapellpredikanten i Malå. I övriga delar av Västerbotten ansågs det inte föreligga någon risk för konflikter, därför fanns det ingen anledning att undersöka de områdena närmare. Dessutom hade man tillgång till FR. Tigerhielms ingående kunskaper om Nordmaling. Även om det i förarbetena inte uttryckligen angavs att någon av samebyarna i området hade sina renar på vinterbete i Nordmaling framgår det vid en genomgång av Rans, Grans, Vapstens, Umbyns och Vilhelminas samebyars vinterbetesområden tydligt att utredaren i stor utsträckning endast schablonmässigt angett vinterbetesmarkerna för dessa samebyar.
År 1893 väcktes en motion i riksdagens andra kammare angående förhållanden i Västerbottens kustland där en mängd renar hade lämnats kvar på våren efter vinterbetet. Det gav upphov till en remissomgång som medförde att alla socknar nedanför lappmarksgränsen i Västerbotten behandlade sedvanerätten under hösten. Regeringen tillsatte därefter en ny utredning, 1895 års lappkommitté. KommittŽn infogade remissvaren och gjorde dessutom en egen utfrågning och det blev ytterligare en ny remissomgång. Beträffande det färdiga lagförslaget blev det ytterligare en ny remissomgång. Remissvaren från Västerbotten och Norrbotten följde tidigare mönster. Av 92 inkomna svar var det nästan inga som var negativa. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att sedvanerätten var accepterad.
Av protokollet från ett sammanträde som LappkommittŽn höll i Lycksele den 10 augusti 1895 framgår bl.a. följande. Det upplystes att Lapparna från norra delen av Wilhelmina flyttade bl.a. nedåt Nordmaling och att lapparna uppgav, att det för dem var nödvändigt att när djup snö och flen gjorde betet oåtkomligt för renarna, flytta ned till kustlandet för att åtkomma renmossa och att de inte ansåg det möjligt att upphöra eller inskränka flyttningarna till kustlandet.
1895 års lappkommitté föreslog att sedvanerätten skulle bevaras och det blev också innebörden av 1898 års lag. I lagstiftningsarbetet och i de olika remissomgångarna hade Nordmaling nämnts vid flera tillfällen.
De intervjuundersökningar som gjordes åren 1912 och 1913 omfattade bl.a. 80 samer i Västerbottens län. Intervjuerna baserade sig på ett frågeformulär med ett fyrtiotal frågor. Av de 80 intervjuade samerna var det tolv som angav att de under flenår flyttade ned till kusten. Sju av de intervjuade samerna i Västerbotten uppgav att deras normala flyttningsväg gick ned till kusten. Det fanns inte någon anledning för de samer som tillfrågades att lämna felaktiga uppgifter.
När det gäller perioden efter år 1928 har fastighetsägarna anfört att renskötsel endast förekommit vid ett tillfälle under perioden mellan åren 1928 och 1958 och då endast i Torrböle. Flera av fastighetsägarnas egna vittnen vid tingsrätten berättade om renskötsel vid flera tillfällen under den aktuella perioden. Härtill kommer vad som i övrigt redovisats avseende den aktuella perioden.
Gränsdragningskommissionen har haft i uppdrag att försöka fastställa de områden som omfattar samernas rätt till renbete. Kommissionen har emellertid uteslutit sådana områden där rättsliga tvister pågår. Gränsdragningskommissionens betänkande är ändå av intresse i målet. Kommissionens arbetsmetoder, allmänna överväganden, analyser och slutsatser för Västerbotten i allmänhet har betydelse för den nu aktuella bedömningen.
Utredningen i hovrätten
I hovrätten har förekommit i huvudsak samma bevisning som vid tingsrätten.
- - -.
Som ny bevisning i hovrätten har samebyarna åberopat följande avsnitt ur Gränsdragningskommissionens för renskötselområdet betänkande (SOU 2006:14): ”Den yttre gränsen” i sammanfattningen till betänkandet (sid. 26-28), ”Källkritiska problemställningar” (sid. 291-295), ”Traktbegreppet ger upphov till tolkningssvårigheter” (sid. 395 och 396, kapitel 11 i betänkandet ”Den yttre gränsen för renbetet” (sid. 403-430) och karta bifogad betänkandet.
Hovrättens skäl
Inledande reflexioner
Innan hovrätten går in på en bedömning av de rättsfrågor som är aktuella i målet kan det finnas anledning att på ett mer övergripande plan kommentera de förändringar som har skett under den aktuella tidsperioden inom framför allt renskötseln och skogsbruket.
Det som kommer att sägas i denna del är till stora delar ostridiga bakgrundsfakta blandat med truismer. Hovrätten tillåter sig också att något förenkla verklighetsbilden. Det kan ändå vara av värde att på ett samlat sätt antyda vad samhällsutvecklingen och moderniseringen inom näringslivet har inneburit för olika intressenter. En fråga som måste ställas är i vad mån de förändringar som har skett ställer nya krav på den lagstiftande och verkställande makten och vad det innebär för domstolarna när inte riksdag och regering lever upp till dessa krav.
1. Areella näringar i en föränderlig värld
1.1 Rennäringen
Hur rennäringen bedrevs i Västerbotten mot slutet av 1800-talet har kanske inte helt klarlagts i målet. Tydligt är i vart fall att det rör sig om en brytningstid där det gamla systemet med lappskatteland bröts sönder och renskötseln delvis tog sig nya former. Detta tycks ha varit mest tydligt runt sekelskiftet. Fortfarande rörde det sig dock huvudsakligen om en renskötsel som för den enskilde renägaren var mer småskalig och mer stationär än i våra dagar. Den traditionella rajden var norm i den mån större förflyttningar gjordes. Skogssamebyarna med sina mer begränsade flyttningsmönster hade fortfarande en stark ställning i delar av Västerbotten. Inslaget av domesticerade renar var påtagligt.
Dessa förhållanden tycks ha bestått fram över 1910- och 1920-talen. Under denna tidsepok synes betesmöjligheterna i de områden runt Nordmaling som ligger närmast kusten ha utnyttjats främst vid flenår; de långa flyttvägarna innebar att det inte blev aktuellt att nyttja markerna andra år. Det innebar således ett mycket begränsat brukande som inte framstod som särskilt kontroversiellt eftersom det skedde vintertid och knappast inkräktade på det bete på skogen av markägarnas boskap som fortfarande var norm sommartid. Dåtidens skogsbruk påverkades inte heller mer än marginellt.
Under kanske främst 1930-talet skedde en förändring av inriktningen av renskötseln i Västerbottens samebyar. Vissa samebyar hade dessförinnan fört en tynande tillvaro. Omflyttningen av samer från Norrbotten innebar nu att fjällsamer med en annan renskötseltradition efter hand kom att dominera vissa av samebyarna. Renskötseln blev mer extensiv och brukningsenheterna större medan antalet renföretagare sjönk. Fortfarande tycks dock Nordmalingstrakterna endast ha utnyttjats vid flenår och det förefaller som om besöken närmast kusten upphörde under en period, kanske delvis till följd av att renantalet sjönk kraftigt efter några svåra år i mitten av 1930-talet.
Åren under och strax efter andra världskriget är ganska dåligt dokumenterade. Flyttning med rajd framstår fortfarande som normen åtminstone fram till och med 1950-talet men den helt nomadiska tillvaron upphörde alltmer.
Under 1950- och 1960-talen skedde en markant utbyggnad av infrastrukturen. Vägnäten byggdes ut och vägtrafiken tilltog alltmer. Skogsbruket ändrade inriktning med avverkning av större sammanhängande föryngringsytor. En gradvis övergång från flottning till transport på järnväg och väg innebar nya hinder på flyttningsvägarna och förändrade betesmöjligheter. Till detta kom vattenkraftsutbyggnaden som innebar ingrepp såväl på sommar- och höstbeteslanden som beträffande de traditionella flyttningsmöjligheterna i älv- och sjöstråken.
Mot slutet av 1960-talet tycks de första lastbilstransporterna av ren ner till vinterbetet ha ägt rum. Dessa transporter har sedan tilltagit och med dem har naturligen andra faktorer än renarnas traditionella vägval och vandringslust bestämt var vinterbetet förläggs. Samtidigt började renskötseln motoriseras och snöskoter samt längre fram terrängmotorcykel och helikopter blev oumbärliga hjälpmedel. Det kan noteras att snöskotern inte blev mer allmän förrän under 1960-talets allra sista år. Det blev efter hand möjligt att i större utsträckning sköta renhjorden genom arbetspendling och den naturliga kontakten med den bofasta befolkningen blev därmed inte så intensiv längre.
1980-talet blev ett besvärligt årtionde där Tjernobylolyckan ledde till stor turbulens inom rennäringen och kraftiga utslaktningar. Själva skötselmetoderna kanske inte ändrades så kraftigt utan bara de ekonomiska förutsättningarna.
De senaste årtiondena har inneburit en mycket kraftig tillväxt av främst vägtrafiken. Satsningar på trafiksäkerhet har samtidigt lett till ett omfattande system med vilt- eller renstängsel. Vägarna och även järnvägarna får därför ännu mer markerade barriäreffekter. På de senaste åren har även bygget av Botniabanan förändrat kustlandskapet runt Nordmaling.
Sammanfattningsvis kan rennäringen inom Västerbotten sägas ha gått från en småskalig, närmast hantverksmässig verksamhet till en storskalig, högt mekaniserad köttproduktion. Detta har inneburit förändrade krav på marktillgång och infrastruktur även om renens behov och väderlekens inverkan fortfarande har avgörande betydelse för hur renskötseln bedrivs.
1.2 Jord- och skogsbruk
Strukturen på den bofasta befolkningen i Nordmalings kommun verkar ha genomgått samma utveckling som inom många norrlandskommuner. En relativt tätt befolkad landsbygd med ett obetydligt kommuncentrum har övergått till en landsbygd med åldrande befolkning och sviktande servicenäringar och en centralort som har vuxit till och fått tätortskaraktär.
Generellt sett har jordbruket minskat i betydelse. Brukningsenheterna har på många håll blivit färre eller övergått till deltidsjordbruk. En renodling av verksamheten har ofta blivit nödvändig för att den ekonomiska bärkraften skall bli tillräcklig. Den uppodlade marken har inte ökat men landskapet har inte heller vuxit igen lika mycket som på många andra håll. Skogsbete har upphört.
Skogsbruket har blivit viktigare och är nu den dominerande glesbygdsnäringen. Även om de grundläggande förutsättningarna för skogsbruk är tämligen oförändrade har brukningsmetoder och plantval lett till en viss förändring av skogsbeståndet. Nyplanteringar på de stora föryngringsytorna är också mer känsliga för mekaniska skador. Även om älgen normalt åstadkommer mer betydande skador än vad renen gör så går det inte att bortse från att kraftigare koncentrationer av ren till nyplanterade områden innebär en påtaglig skaderisk. Det skall dock understrykas att frågan huruvida modern renskötsel medför risk för skogsskador varken prövas eller har betydelse för prövningen i målet.
Mekaniseringen kom tidigare i skogen än inom rennäringen men det är ändå först under den senare delen av 1900-talet som ett kapitalintensivt och storskaligt skogsbruk har blivit normen även för de privata skogsägarna. Nya brukningsmetoder med tillvaratagande av grot, hyggesplöjning och skogsgödsling har förändrat möjligheterna för renskötseln. Övergången till biltransport med större lastfordon och flottningens upphörande har lett till fler och bättre basvägar.
Vi ser alltså en utveckling inom jord- och skogsbruket som liknar den inom rennäringen. Större enheter, mer investerat kapital och hårdare ekonomiska ramar leder till en lägre grad av flexibilitet och ökad sårbarhet.
2. Problemområden
2.1 Renskötselrättens innehåll i dagsläget
Hovrätten anser sig kunna konstatera att utnyttjandet av marker inom Nordmalings kommun för renbete vintertid har förändrats över tiden. Från början rörde det sig om ett reservbete som under 1800-talet och början av 1900-talet främst utnyttjades under flenvintrar. Sedan följde en period med mycket sparsamt utnyttjande av även denna möjlighet till vinterbete. Vändningen tycks ha skett i slutet av 1960-talet, troligen som en följd av mekaniseringen. Därefter har betena i Nordmaling utnyttjats i ökande omfattning och till synes även under mer normala vinterbetesår.
Rätten att bedriva renskötsel inom ett visst område är - som talan utformats i målet - absolut och det görs alltså inte skillnad på olika former av renskötsel eller olika nyttjandegrader. Man kan ändå fråga sig om hävd av en viss, mycket begränsad nyttjanderätt kan ge rätt till ett helt förändrat utnyttjande när renföretagaren väljer nya former för renskötseln. En jämförelse med allemansrätten har gjorts från samebyarnas sida och en sådan jämförelse kan vara slående men den får då inte bara avse rättens tillgångssida utan även dess begränsningar (jfr NJA 1996 s. 495).
Renskötselrätten har dels en civilrättslig sida, som är föremål för hovrättens prövning i detta mål, dels en näringsrättslig sida. Utövandet av samernas civilrättsligt grundade renskötselrätt begränsas sålunda genom näringsrättslig lagstiftning, på samma sätt som en markägares rätt att kommersiellt tillgodogöra sig sin skog begränsas genom för den näringen relevanta bestämmelser. Dessutom begränsas naturligtvis utövandet av dessa och alla andra näringar av andra generella bestämmelser, till exempel på miljörättens område.
Hovrättens principiella grundinställning är att utövandet av renskötselrätten måste, som varje annan näring och inom ramen för sådana begränsningar, kunna förändras över tiden och att den form av renskötsel som ligger till grund för en renskötselrätt som stöder sig på urminnes hävd inte måste ha tagit sig samma uttryck under hela upparbetningstiden eller under det fortsatta utövandet sedan en sådan rätt väl har uppkommit, även om detta resonemang inte kan föras hur långt som helst. Hovrättens prövning av huruvida de i målet aktuella fastigheterna är belägna i områden där renskötselrätt gäller påverkas således inte av de förändringar i formerna för renskötselrättens utövande som kan ha ägt rum vare sig under upparbetningstiden eller sedan denna rätt väl förvärvats. För det fall att så skulle behövas får lagstiftaren, inom ramarna för egendomsskyddet, införa nödvändiga begränsningar i utövandet av renskötselrätten genom näringsrättslig lagstiftning.
2.2 Omvärldsförändringar och kompensationsåtgärder
Det har redan nämnts att olika former av exploatering av mark som traditionellt har utnyttjats av rennäringen har inneburit svårigheter eller begränsningar för rennäringen. Som exempel kan - förutom olika skogsbruksåtgärder - nämnas gruvindustri, vattenkraftverk, vindkraftverk, grus- och stentäkter, väg- och järnvägsutbyggnader, telemaster, bilprovningsanläggningar, turistanläggningar, jakt- och fisketurism samt utbyggnad av tätorter.
Betestillgången och då särskilt tillgången till vinterbete är en nyckelresurs för rennäringen. Bortfall av framför allt vinterbetesområden kan leda till att renantalet måste begränsas. Detta insåg statsmakterna redan i äldre tid och satte därför tidigt gränser för renantal inom olika samebyar. Med nya tider har emellertid en ny flexibilitet uppstått och den statliga tillsynen begränsats. Det kan hända att utvecklingen i Nordmalingsområdet är en illustration av hur rennäringen söker nya områden eller utnyttjar områden på nytt sätt på grund av att exploatering på andra håll har tvingat fram nya mönster.
Samtidigt kan det inte förnekas att de renskötande samerna på andra sätt - fullt naturligt - utnyttjar möjligheterna i dagens samhälle, t.ex. när det gäller kommunikation och konsumtion. Liksom andra medborgare måste därför de renskötande samerna inom rimliga gränser tåla de avigsidor som följer med samhällsutvecklingen.
3. Regelverket och dess uttolkning
3.1 Den statliga styrningen
I ett läge med begränsade resurser som olika intressenter utnyttjar samtidigt och delvis oförenligt måste samhället finna ett system för att reglera samexistensen. Man kan jämföra med den reglering nationellt och internationellt som finns och utvecklas när det gäller fiskenäringen. När det gäller renskötseln och dess förhållande till andra intressen har emellertid den lagstiftande och verkställande makten snarast gått motsatt väg. Efter hand som problemen har tilltagit har de ignorerats eller förpassats till utredningar.
Kvar finns en lagstiftning som formellt är tillämplig men som inte på ett balanserat och genomtänkt sätt tar hänsyn till samtliga inblandade intressen. Detta är till nackdel såväl för rennäringen som för samhället i övrigt.
3.2 Domstolens roll
Vilken blir då domstolarnas roll vid tillämpning av gällande rättsregler?
I och med att regelverket är ofullständigt blir utrymmet för domstolarnas tolkning större. Det innebär att domstolarna har fått en normgivande roll som normalt inte tillkommer dem. Varje tillämpning av regelverket - bokstavstrogen, teleologisk, konservativ eller framåtsyftande - kommer att inrymma ett moment av politiskt ställningstagande. När hovrätten i det följande redogör för sin tolkning av olika begrepp och inom ramen för lagstiftningen försöker finna en rimlig och långsiktigt hållbar linje måste både hovrätten och den som läser hovrättens dom hålla i minnet att hovrätten därvid även agerar i syftet att skapa rätt.
Hovrättens bedömning
1. Inledning
Frågan i målet är huruvida ett antal fastigheter inom Nordmalings kommun är belägna inom sådana områden där renskötselrätt enligt 3 § första stycket 2 p. rennäringslagen gäller, det vill säga huruvida samerna, utan särskilt avtal, har rätt att bedriva vinterrenskötsel på dessa fastigheter. Innan en bedömning görs av bevisningen i målet måste hovrätten emellertid besvara ett antal frågor, som dels tar sikte på urminnes hävd, såsom begreppet används i rennäringslagen, dels rör begreppen trakt och renskötsel.
Både begreppet hävd och begreppet trakt innehåller många aspekter som skall beröras i det följande. Några inledande reflexioner kan dock vara på sin plats.
Hävd i den betydelse som är aktuell i målet innebär att någon utnyttjar naturresurser eller närmare bestämt fast egendom med viss kontinuitet eller varaktighet. Hävden kan leda till förvärv av rättigheter, dvs. till att den som utnyttjar naturresurserna får rätt att göra detta trots att annan är ägare till den aktuella fasta egendomen eller på annan grund har en nyttjanderätt som omfattar även den hävdade rättigheten. Förvärv av rättigheter genom hävd anses normalt vara ett derivativt fång vilket innebär att förvärvet av rättigheterna härleds från fastighetens ägare eller innebär en inskränkning av dennes eller annan rättighetshavares förfoganderätt. För att hävden skall få rättsliga följder krävs av hänsyn till ägaren eller rättighetshavaren att utnyttjandet förutom att vara kontinuerligt eller varaktigt även är synligt för den vars rättigheter inskränks.
Det speciella med frågeställningen i detta mål är att hävden inte är knuten till en viss fastighet utan till begreppet trakt. Detta innebär att nyttjandet kan få effekt inte bara för den fastighet vars naturresurser faktiskt utnyttjas utan även för övriga fastigheter i närheten.
Trakt kan vara både ett större och mindre landområde. Något samband med fastighetsindelningen eller med den administrativa indelningen av riket måste inte föreligga. Inte heller går det att fastställa hur stor en trakt maximalt kan vara. I detta mål influeras traktbegreppet i någon mån av hur renskötseln utnyttjar markerna.
2. Urminnes hävd enligt gamla JB
Enligt 15 kap. 1 § gamla JB var det urminnes hävd, ”där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besutit, nyttjat och brukat haver, att ingen minnes eller av sanna sago vet, huru hans förfäder, eller fångesmän först därtill komne äro”. Det har ansetts att detta bruk skall vara kontinuerligt och gälla ett avgränsat område. Någon viss tid för hävden finns inte angiven men man har ansett att hävden skulle sträcka sig över två mansåldrar vilket skulle motsvara 90 år.
Bestämmelserna om urminnes hävd enligt gamla JB upphörde att gälla i samband med att den nya JB trädde i kraft den 1 januari 1972. Enligt 6 § lagen (1970:995) om införande av nya JB inskränkes emellertid inte genom den nya balken den rätt som före balkens ikraftträdande hade tillkommit någon på grund av urminnes hävd.
3. Urminnes hävd enligt rennäringslagen
Enligt 3 § rennäringslagen (1971:437), som är tillämplig i målet, har samerna rätt till vinterbete bland annat inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivits vissa tider av året. Enligt 1 § samma lag tillkommer renskötselrätten den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd.
Renskötselrätt enligt rennäringslagen innefattar en rad rättigheter vid sidan av själva renskötseln. Det kan utifrån detta förhållande och den omständigheten att sådan renskötselrätt tillkommer den samiska befolkningen i dess helhet konstateras att en sådan renskötselrätt som anges i rennäringslagen inom vinterbetesområdet endast kan förvärvas genom att ett visst markområde hävdas för renskötsel. Detta har måhända inte så stor betydelse när det gäller frågor om upparbetande av en sådan rätt, men däremot när det gäller frågor om renskötselrättens upphörande.
Som tingsrätten har antecknat skall enligt förarbetena (prop. 1971:51 s. 158) tvist om sedvanerättens tillämplighet prövas av domstol på grundval av sådan bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd. Detta är direkt hämtat från departementschefens anförande i 1924 års lagrådsremiss. Hänvisningen avser således begreppet urminnes hävd enligt gamla JB.
Begreppet urminnes hävd upptogs emellertid i rennäringslagen först år 1993, då begreppet inte längre fanns kvar i JB. I prop. 1992/93:32 s. 90 anför departementschefen följande: ”Konstaterandet att renskötselrätten i grunden bygger på urminnes hävd och inte på upplåtelser eller lagstiftning är av betydelse för de renskötande samernas ställning och trygghet i sin näring. Det är också av betydelse för hela det samiska folket med hänsyn till att dess kulturtraditioner i så hög grad är knutna till renskötseln. Ö Renskötselrättens ursprung är enligt min mening så betydelsefullt att renskötselrättens natur bör komma till uttryck i rennäringslagen.”
Orsaken till att begreppet togs upp i lagen kan sägas vara tvåfaldig: för det första hade HD i det s.k. skattefjällsmålet uttalat att renskötselrätten, såvitt avser skattefjällen i Jämtland, bygger på urminnes hävd, vilket regeringen ville bygga vidare på, och för det andra ville regeringen i denna lagstiftningsprocess, som rörde sametinget och samernas ställning som urbefolkning, på olika sätt framhålla det ursprungliga i samernas krav på särskilt skydd för sin bruksrätt. Någon hänvisning till gamla JB gjordes inte men det behövdes inte heller eftersom propositionen i sin rättsliga argumentation helt faller tillbaka på uttalanden i skattefjällsdomen.
3.1 Objektet för hävden
I 15 kap. 1 § gamla JB talades det om ”fast egendom eller rättighet”. I förslaget till Jordabalken III (SOU 1960:26 s. 21) uttalade beredningen att ett bibehållande av urminnes hävden härvidlag icke torde stå i överensstämmelse med nu gällande grundsatser i fråga om det sakrättsliga skyddet för upplåtelse av begränsad sakrätt av fast egendom.
Det finns emellertid skillnader då det gäller urminnes hävd enligt rennäringslagen och enligt gamla JB. Enligt 15 kap. 3 § gamla JB gällde urminnes hävd i princip endast bestämda områden. När det gäller renskötsel på vinterbetesmarkerna är områdena inte bestämda till ytan på ett mer detaljerat sätt än som följer av traktbegreppet (jfr Bertil Bengtsson, Samerätt, en översikt s. 80 ff.). Enligt Bertil Bengtsson ter sig vinterbetesrätten som ett servitutsliknande komplement till åretruntmarkerna (Fastighetsrättsliga studier till minnet av Sten Hillert s. 49). Att detta inte utesluter att även rätten till vinterbete definieras till vissa fastigheter är dock detta mål ett exempel på.
Det kan anmärkas att renskötselrätten numera anses vara jämställd med äganderätten vid tillämpning av egendomsskyddet enligt 2 kap. 18 § RF.
3.2 Vilken kvalifikationstid krävs för att sedvanerätt till renskötsel skall ha uppkommit
Som tidigare sagts har det i doktrinen antagits gälla en kvalifikationstid för urminnes hävd enligt JB om cirka 90 år. I förarbetena till 1928 års renbeteslag (prop. 1928:43 s. 71) och till 1971 års rennäringslag (prop. 1971:51 s. 158) gjordes hänvisningar till vad som enligt allmän lag krävdes för styrkande av urminnes hävd. I förarbetena till lagändringen år 1993 finns inte något angivet om vilken kvalifikationstid som krävs. Hovrätten finner att en tid om 90 år kan vara utgångspunkt även då det gäller sedvanerätten till vinterrenskötsel, men med hänsyn till renskötselns speciella karaktär bör inte en sådan kvalifikationstid i förväg fastställas. Det är bl.a. av betydelse hur ofta det aktuella området har nyttjats. Man får även här utgå från bevisningen i målet.
3.3 Kravet på kontinuitet vid upparbetande av sedvanerätt till
vinterrenskötsel
För att urminnes hävd enligt gamla JB skulle uppkomma krävdes att hävden hade varit kontinuerlig. När det gäller rätten till vinterbete är förhållandena annorlunda. Det kan inte krävas att renar har betat på ett bestämt område varje vinter. Att man låter renarna beta inom ett område en viss vinter kan bero på att renbetet inte är åtkomligt på andra ställen. Detta kan bero på att det finns ett sammanhängande istäcke (flen) på andra betesmarker eller att det finns osedvanligt mycket snö inom vissa områden. Man brukar säga att betet är låst. Ett område kan också vara helt avbetat och det kan då dröja åtskilliga år innan laven återhämtat sig. Vidare kan, som tidigare redogjorts för, skogsavverkningar, infrastrukturåtgärder och andra ingrepp i naturen ha betydelse.
Tillgången på bete kan således variera över tiden. Det var, i vart fall under den tid då renarna förflyttade sig av egen kraft, naturligt att man i första hand utnyttjade betet i inlandet och först då det uppstod hinder att nyttja det betet flyttade renarna till områden närmare kusten. Efter vissa besvärliga vintrar kan antalet renar ha minskat och de närmaste åren därefter finns det av den anledningen eventuellt inte något behov av att nyttja ett reserv- eller flenområde.
Man bör således beakta vad skälen varit för att renarna under en tid inte befunnit sig inom ett visst område. Det kan inte krävas att renar skall ha betat i ett område varje vinter utan man måste ibland acceptera ganska långa uppehåll.
3.4 Upphörande av renskötselrätten
Enligt rennäringslagen är det endast samer som får utöva renskötsel. Ett uppehåll i renskötselrättens utövande medför således inte, till skillnad från vad som gäller för andra rättigheter till fast egendom, att andra än samer kan få möjlighet att utnyttja marken på motsvarande sätt. Eftersom det är en kollektiv rätt finns det heller inte någon konkurrens mellan olika samebyar i detta avseende. Rättigheten kan således inte övertas av någon annan. Den rättighet som tidigare bedrevs har i allmänhet inte heller inkräktat på markägarens användning av marken. Det kan därför ifrågasättas om en upparbetad rätt till renskötsel överhuvudtaget kan utträngas av annan verksamhet. Den centrala frågan i målet är emellertid huruvida, för det fall att samerna skall anses ha förvärvat renskötselrätt till de områden där de i målet aktuella fastigheterna är belägna, renskötselrätten skall anses ha upphört till följd av att det varit alltför långa uppehåll i utövandet av denna rätt.
Som tingsrätten antecknat har det i Huss, Utredning rörande renbetestrakterna för lapparna i Jämtland och Kopparbergs län, med hänsyn till renskötselns speciella förutsättningar föreslagits en upphörandetid om cirka 30 år, eller en tredjedel av kvalifikationstiden för urminnes hävd. Huss har emellertid påpekat att om renbetet av någon anledning spolieras kan ett avbrott på 40-50 år inte innebära att rätten till renbete har upphört. Huss har använt begreppet preskription som beteckning på det sätt på vilket renskötselrätten sålunda skulle kunna upphöra.
Gränsdragningskommissionen har på s. 392 f. diskuterat upphörandefrågan, och anfört att ett eventuellt upphörande av renskötselrätten inte sker till följd av preskription utan ”eftergift genom passivitet, ett slags faktiskt handlande som visar vad parten skall anses ha menat”, nämligen ett avstående från den förvärvade renskötselrätten (se även Bertil Bengtsson i SvJT 2000 s. 36 på s. 44 n). Med detta synsätt, som hovrätten delar, blir frågan om uppehållets längd inte ett rättsfaktum, utan ett bevisfaktum bland andra för samernas avsikt att avstå från den renskötselrätt som förvärvats. Däremot kan hovrätten, bl.a. mot bakgrund av vad som ovan anförts om att sådan renskötselrätt som avses i rennäringslagen endast kan uppkomma genom att ett visst markområde hävdas för renskötsel, inte godta den ståndpunkt som anförts av Bertil Bengtsson (Samerätt s. 89) om att ”den som en gång förvärvat en civilrättslig rätttighet får behålla den oavsett om han med tiden är mindre beroende av den”, och från samebyarna i målet om att en förvärvad renskötselrätt enligt rennäringslagen inte alls skulle kunna upphöra därför att en sådan rätt endast kan upphöra ifall den undanträngs av någon annans motsvarande rätt, och det endast är samerna som får utöva renskötsel. Samerna visar sin vilja att bedriva renskötsel i ett visst område genom att faktiskt utöva renskötsel där. När ett sådant bruk fortgår tillräckligt länge och utan att mötas av invändningar uppkommer en renskötselrätt grundad på urminnes hävd. På motsvarande sätt kan det förhållandet att samerna inte längre anser sig ha behov av ett visst område manifesteras genom att renskötseln där upphör under lång tid. Då sådana uppehåll även kan ha andra förklaringar än att samerna övergett området bör frågor angående huruvida renskötselrätten övergivits i ett visst område avgöras utifrån en samlad bedömning av omständigheterna i målet. Det är i detta sammanhang tillräckligt att påpeka att sådana uppehåll som skett till följd av sådana naturmässiga hinder som angivits i föregående avsnitt eller till följd av svårigheter för renskötseln som uppkommit på grund av ingrepp i marken som fastighetsägare eller andra gjort i princip inte medför att en förvärvad renskötselrätt upphör.
3.5 Bevisbördan
I likhet med tingsrätten finner hovrätten att det är samebyarna som har bevisbördan för sitt påstående att de har sedvanerätt till vinterrenskötsel på marker som tillhör de fastighetsägare som berörs av den aktuella prövningen. Det kan naturligtvis inte krävas lika omfattande bevisning när det gäller perioder som ligger långt tillbaka i tiden. Det förhållandet att Kammarkollegiets norrlandsavdelning brann upp år 1802 och länsstyrelsens arkiv i Umeå brann upp 1888 kan i sig inte medföra någon bevislättnad. Det kan emellertid vara en förklaring till varför det inte finns så omfattande belägg för perioden dessförinnan.
Med hänsyn till vad som tidigare sagts finner hovrätten att den som påstår att en sedvanerätt har upphört har bevisbördan för att så är fallet.
3.6 Okvald
En förutsättning för att godta att sedvanerätt föreligger är att den bedrivna renskötseln inte mötts av protester eller invändningar. För att en protest skall kunna beaktas måste den emellertid ha varit någorlunda tydlig. En allmän missnöjesyttring kan inte anses tillräcklig men man kan inte kräva att en invändning skall ha gjorts på rättslig väg eller via myndigheterna.
4. Renskötselrättens innehåll
Enligt 1 § rennäringslagen får den som är av samisk härkomst använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I samma lag anges närmare vad denna rätt innebär. Enligt 15 § får sameby för medlemmarnas gemensamma behov använda byns betesområde för renbete. Enligt 23 § har en sameby rätt att flytta renar mellan skilda delar av byns betesområde. I likhet med tingsrätten finner hovrätten att det inte finns något stöd för att dela upp sedvanerätten när det gäller rätt till flyttleder och rätt till betesområden. Sådana övriga rättigheter som följer med renskötselrätten (se avsnitt 3) är inte föremål för hovrättens prövning i målet.
5. Bedömningen av bevisningen i målet
Inledningsvis vill hovrätten framhålla att det förhållandet att vissa fastighetsägare återkallat sitt överklagande och att det finns en dom som vunnit laga kraft när det gäller Ö.M. och medparter inte påverkar bedömningen av om sedvanerätt till vinterrenskötsel föreligger på de fastigheter i Nordmaling som nu är uppe till prövning.
5.1 Trakten i målet
Det har i målet framkommit att Nordmalingsområdet i huvudsak har utnyttjats under flenår. När betesområdena på grund av väderförhållandena har varit oåtkomliga i inlandet har samebyarna nyttjat betesområdena vid kusten. Detta bör beaktas då man bestämmer trakten i målet.
Bror Saitton och Öje Danell har i denna del uppgett i huvudsak följande.
Bror Saitton: Renen har ett stort behov av energirikt foder under vintern. En god tillgång på renlavar och andra lavar är en förutsättning för renens överlevnad. Nordmalingsområdet är näst efter Härjedalen det bästa ”lavområdet”. Det finns goda förutsättningar för att laven skall hävda sig. Området består av näringsfattiga höjdryggar med gles tallskog och ett stort ljusinsläpp. Vegetationen och markförhållandena är i dag desamma som för 100 år sedan. - Variationerna i nederbörd och temperatur påverkar betestillgången. Höjdläget inom området spelar härvid en stor roll. Det är variationer mellan inlandet och kusten. I Norrbotten finns det ett mindre behov av att använda kusten till vinterbete eftersom de djupare älvdalarna och ”ryggarna” mellan älvarna ger den erforderliga variationen. Med hänsyn till de ”begränsade höjdförhållandena” vid kusten i Västerbotten behövs det förflyttningar i sidled och det erfordras därför ett stort område för vinterbete. Ett område motsvarande Nordmalings kommuns storlek är därför inte tillräckligt. Renen finner sig inte i att stanna på en plats hela tiden utan den betar litet här och där. Laven behöver en tid på 10-15 år för att återhämta sig. Om ett område är hårt avbetat krävs längre tid.
Öje Danell: Renen är ett vandrande flockdjur som har fysiologiskt låg aktivitet på vintern. Under sommaren betar renen löv, örter, spjutgräs, starr och vattenväxter. På hösten äter renen svamp och lavar. Under vintern är laven den viktigaste födan, men renen måste även äta en del gräsväxter och blåbärsris. Den enda möjligheten för renen att överleva under vintern är att den har tillgång till lavrika områden. Renen strövar hela tiden och betar litet här och där. Den förflyttar sig cirka 15 km per dag under sommarperioden när den får beta ostörd. Under vintern förflyttar sig renen en något kortare sträcka. För att hushålla med laven byter man områden från ett år till ett annat. Vidare vill samerna behålla vissa områden som reservbetesområden att användas under riktigt svåra år. Så snart betet ”låser sig” söker man upp ett nytt betesområde. Efter andra världskriget har infrastrukturen förändrats. Vidare finns det flera kalavverkade områden som är svårare att beta på med hänsyn till den markberedning som sker efter en skogsavverkning. Detta medför att det är svårt att hitta sammanhängande betesområden. Nordmalings kommun är inte ett tillräckligt stort område för att räcka till vinterbete för en sameby under en 30-årsperiod. Området är nästan för litet för en vinterbetesgrupps ”årsbete” om man beaktar vilka ytor renen inte kan beta på.
Öje Danell har också upprättat ett diagram över antalet renar i Sverige avseende åren 1865-2003. Enligt diagrammet ökade antalet renar i Västerbottens län i mitten av 1880-talet varefter en minskning skedde fram till omkring 1900. Därefter ökade antalet renar åter. År 1910 fanns det cirka 70 000 renar i Västerbotten. Därefter skedde åter en minskning. Fram till mitten av 1930-talet ökade antalet renar ånyo. Efter år 1935 synes antalet renar ha minskat på grund av den besvärliga vintern 1935/1936 då många renar dog. Detta har bl.a. B.N. redogjort för. I dag finns det cirka 50 000 renar i Västerbottens län. Någon statistik som enbart berör det aktuella området har inte presenterats i målet. Öje Danell har uppgett att han hämtat siffrorna från offentliga utredningar, men att statistiken beträffande tiden före år 1886 sannolikt är ofullständig. Det framgår också att den första officiella renräkningen ägde rum år 1911. Enligt Öje Danell har renantalet de senaste 100 åren varit någorlunda konstant och flukturerat i cykler om 20-30 år.
Nordmalings kommun omfattar en yta om cirka 3x4 mil. Det är således ett relativt begränsat område. Med hänsyn härtill och till de uppgifter som Bror Saitton och Öje Danell har lämnat, och då det inte finns något i målet som motsäger deras uppgifter, finner hovrätten att den renskötsel som ostridigt bedrivits i Nordmaling har krävt i vart fall ett område motsvarande Nordmalings kommuns sammanlagda yta.
Vad som nu anförts hindrar inte att det skulle kunna finnas områden inom Nordmalings kommun som aldrig har använts för vinterbete. Hur det härvid förhåller sig kan inte besvaras förrän hovrätten bedömt övrig bevisning i målet.
5.2 Har nyttjandet varit okvalt
När det gäller frågan om nyttjandet har varit okvalt har fastighetsägarna påstått att den renskötsel som förekommit åren 1913 och 1914 i Orrböle, Järnäs, Torrböle och Piparböle varit ifrågasatt eftersom hundar hade jagat iväg renarna.
Av det åberopade lappfogdeprotokollet framgår det emellertid inte vilken uppfattning markägarna hade till att renarna betade i de aktuella områdena.
I övrigt finns det inte några uppgifter om att renskötseln i det aktuella området skulle vara ifrågasatt förrän i anslutning till att stämningsansökan i målet ingavs till tingsrätten år 1995. Nyttjandet dessförinnan har således varit okvalt.
5.3 Har det förelegat avtal om att få nyttja marken för renskötsel
Som tingsrätten konstaterat kan nyttjandet av annans mark mot betalning inte medföra sedvanerätt till ett vederlagsfritt nyttjande. Det förekommer härvid vissa uppgifter om att samer bl.a. lämnat över renkött som ersättning för logi och andra förnödenheter. Det har emellertid inte framkommit att samer och markägare i något fall skulle ha träffat särskilda avtal om nyttjande av markerna för renskötsel.
5.4 Förekomsten av renskötselrätt
5.4.1 1700-talet
Peter Ericson har beträffande 1700-talet uppgett att det inte finns så mycket konkreta, tydliga och kontinuerliga belägg för fjällsamisk nomadism i Nordmalingsområdet. Enligt Peter Ericson fanns det under åren 1717-1730 emellertid fjällsamer längs hela kusten och han anser att det vore märkligt om de inte även fanns i Nordmalings kommun.
Hovrätten finner att varken Peter Ericsons utredning eller vad som i övrigt framkommit i målet ger tillräckligt stöd för att det redan under 1700-talet skulle ha förekommit renskötsel i sådan omfattning i det aktuella området att det kan grunda en sedvanerätt till vinterrenskötsel.
5.4.2 1800-talet fram till år 1928
När det gäller lagstiftningsarbetet på 1800-talet avgav 1882 års lappkommitté sitt betänkande den 25 augusti 1883. Beträffande Ranbyns och Granbyns lappar anfördes att de i december flytta längre österut och gå ned mot kusten, någon gång ända ned till havet, samt tåga därvid, liksom övriga lappar inom detta län icke blott längs och mellan älvarna, utan företrädesvis mera rätt i öster och väster, så att de korsa dem.
Beträffande lapparna från Stensele med Tärna kapell anfördes att de när snön fallit drager österut och uppehåller sig under vintern antingen i skogarna inom Lycksele eller, och detta är det vanligaste, i kustlandet, strövande där utan egentlig ordning tvärsöver och längs dalgångarna, ofta nog ända ned mot kusten.
När det gällde grunderna för förslaget anfördes i betänkandet, såvitt avsåg Norrbottens och Västerbottens län, s. 66 följande: ”Många af Lapparne utsträcka emellertid dessa sina vandringar ned inom det norrländska kustlandet. Något särskildt lagbud tillerkänner dem väl ej rät-tighet härtill, men dessa Lapparnes flyttningar måste, då de af ålder allt hitintills opåtaldt egt rum, anses vara grundade på sedvanerätt.”
Enligt Lennart Lundmark hade en av ledamöterna i kommittŽn, jägmästare FR. Tigerhielm varit jägmästare i Nordmaling och en annan ledamot, P.O. Hörnfeldt, var Ångermanlands bonderepresentant i riksdagen. P.O. Hörnfeldt kom från norra Ångermanland.
Länsstyrelsen i Västerbotten framförde inte några invändningar mot förslaget i den nu aktuella delen.
Mot förslaget uttalade vissa av HD:s ledamöter kritik och ansåg att den sedvana lapparna haft att under vissa tider av året med sina renhjordar genomströva det nedre odlade landet samt där beta med renarna, jaga, fiska och taga nödigt virke inte borde upphöjas till en genom lag stadgad rättighet, varigenom den bofasta befolkningens i dessa trakter ägande- och besittningsrätt till jorden skulle i hög grad kränkas.
Med anledning härav uttalade departementschefen (prop. 1886 nr 2 s. 34 f.) följande: ”Häremot torde i främsta rummet böra erinras, att Lapparnes sedvana, att med sina renar vintertiden flytta från fjellen nedåt vissa trakter af den sedan äldre tider bebyggda, närmare kusten belägna delen af Norrland och att å skogsmarken inom dessa trakter under nämnda tid beta sina renar, af Lapparne blifvit utöfvad från uråldriga tider, utan att denna flyttning mött någon gensägelse från den bofasta befolkningens sida. Från befolkningen inom det egentliga kustlandet har aldrig försports någon klagan öfver Lapparnes besök under vintern. I denna flyttning - hvars nödvändighet blifvit till fullo ådagalagd genom den utredning, som i detta ärende förebragts angående ej mindre Lapparnes lefnadsvanor än äfven beskaffenheten af de för dem afsatta land - har icke åstadkommits någon förändring genom den fortgående upplåtelsen till enskilda personer av de förut obebyggda trakterna emellan fjellen och den gamla bygden. Äfven de nybyggare, hvilka bosatt sig inom detta område, hafva med enstaka undantag ej framstält någon anmärkning mot sjelfva renflyttningen under vintertiden. Ö Vid angifna förhållande och då Lapparne städse ansett flyttningen vintertiden såsom en rättighet, hvilken af ålder tillkommit dem, synes man med fullt skäl berättigad antaga, det Lapparnes flyttning under vintern å de trakter, som de af gammal sedvana hittills hafva besökt, måste vara icke blott ett af den bofasta befolkningen tåldt intrång utan en verklig rätt, äfven om något uttryckligt lagstadgande till stöd för denna rätt hittills icke förefunnits. De i 15 kap. 1 § jordabalken uppstälda vilkor för att en rättighet skall kunna grundas å urminnes häfd eller att man en ’rättighet i så lång tid oqvald och ohindrad, besuttit, nyttjat och brukat hafver, att ingen minnes eller af sanna sago vet, huru hans förfäder eller fångesmän först dertill komme äro’, hafva tydligen i fråga om denna sedvana blifvit uppfylda. Ö Det innebär icke något annat än ett tillbörligt skydd för en rättighet, hvilken kräfver lika värn som eganderätten och hvars åsidosättande ’statens förnuftiga intresse’ ingalunda tillåter.”
I 1 § i 1886 års renbeteslag angavs följande: ”Lapparne äro berättigade att, under iakttagande af de i denna lag meddelade föreskrifter, uppehålla sig med sina renar icke allenast inom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker och å de för dem inom Jemtlands län afsatta land, utan äfven å de trakter i öfrigt, hvilka de efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, och att der betjena sig af land och vatten till underhåll för sig och sina renar. På enskildes egor, belägna utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker eller inom de delar af dessa lappmarker, som vid redan förrättad eller framdeles skeende afvittring förklarats tjenlige för odling, må dock Lapparne utan vederbörande jordegares eller brukares samtycke uppehålla sig endast under Oktober, November, December, Januari, Februari, Mars och April månader, der ej sådana egor vid afvittringen bibehållits jemväl såsom renbetesland, eller ovanliga väderleksförhållanden utgöra hinder för flyttningen.”
Enligt 1886 års renbeteslag gällde således att en sedvana inte kunde upparbetas efter år 1886. Det fanns således en sådan sedvanerätt inom Västerbottens kustland redan år 1886. Frågan är om detta även avsåg områden inom Nordmalings kommun. Det kan anmärkas att termen kustlandet oftast har använts för hela området nedanför lappmarksgränsen men att kustlandet någon gång har fått beteckna odlingsbygderna närmast själva kusten.
Fastighetsägarna har påpekat att det inte, vare sig i betänkandet eller i propositionen, uttalades att det skulle ha förekommit någon rätt till renbete i Nordmaling. De har också bl.a. hänvisat till ett antal författningar från 1700-talet som skulle utgöra hinder för samerna att hålla renar i bete i det aktuella området. Fastighetsägarna har härvid åberopat uppgifter som Maurits Nyström lämnat. Enligt hans uppfattning hade det med hänsyn till dessa författningar och till den kontroll som fastighetsägarna hade över sina marker inte varit möjligt att bedriva renskötsel på någon plats inom det norrländska kustlandet. Fastighetsägarna har emellertid inte ifrågasatt att vinterrenskötsel under 1800-talet skulle ha ägt rum i de delar av Västernorrlands län som ligger i anslutning till Nordmalings kommun eller i kustlandet norr om kommunen. Den utredning som förebringats i målet visar också att det kontinuerligt förekommit renskötsel i dessa områden under den aktuella perioden. Det har inte framkommit att det skulle föreligga några särskilda omständigheter som skulle ha hindrat renskötsel i just Nordmaling.
Det har inte presenterats någon bevisning som utvisar att förhållandena skulle vara annorlunda i Nordmaling än längs kusten söder och norr om Nordmaling. Hovrätten finner inte att de rödmarkerade linjerna på Hahrs karta kan tas till intäkt för att det inte skulle ha förekommit renskötsel i Nordmalingsområdet. Vad som redovisats på kartan överensstämmer inte heller med vad som angavs i betänkandet. Med hänsyn till vad bl.a. Bror Saitton uppgett om att Nordmaling utgör ett särskilt bra betesområde och att förhållandena inte varit annorlunda för 100 år sedan finner hovrätten att vad som förekommit under lagstiftningsarbetet talar för att det redan vid tidpunkten för den första renbeteslagens tillkomst även inom Nordmalings kommun förekommit vinterrenskötsel.
Efter år 1886 kom en del invändningar mot sedvanerätten, särskilt i Jämtland och Härjedalen. Samtidigt hade det blivit problem i vissa delar av Västerbotten med oordning i renskötseln då samerna lämnade kvar renar i kustlandet på våren.
Lennart Lundmark har härvid uppgett följande. Den oreda som förekom efter 1886 års lag på grund av att lappskattelanden försvann gällde endast i norra Västerbotten. Den motion som väcktes år 1893 i riksdagen angående renar som lämnats kvar i Västerbottens kustland gav upphov till en remissomgång där socknarna i Västerbotten fick svara på vad de ansåg om vinterbetesrätten. Genom det material som han har tagit del av angående denna remissomgång är han ”fullkomligt säker på” att det förekom renbete i Nordmaling åren före 1893.
När det gäller lagstiftningsarbetet som föregick 1886 och 1898 års renbeteslagar har Lennart Lundmark uppgett att de utredningar som genomfördes var av hög kvalitet och att de byggde på mängder av uppgifter som samlats in av tjänstemän som var väl insatta i frågorna. Således reste 1895 års Lapplagskommitté runt till berörda socknar och frågade ut befolkningen.
I protokollet från LapplagskommittŽns sammanträden med bl.a. befolkningen i Västerbottens län under juli-augusti 1895 antecknades att de flesta Sorselelappar flyttade längs Vindeln, Umans och Juktaälvens vattendrag nedåt Degerfors (nuvarande Vindeln) och Umeå. Vidare antecknades att största delen av Tärnalapparna flyttade på båda sidor om Uman till Degerfors och även stundom nedåt kusten, men att från södra delen av socknen flyttningen sker utefter Öreälven till Örträsk och Bjurholm. Slutligen antecknades att lapparna från norra delen av Vilhelmina socken brukade flytta utefter Gideå- och Lögdeälvar över Åsele, Hällan och Anundsjö nedåt Örnsköldsvik och Nordmaling.
I protokollet antecknades på s. 64 även följande: ”Samtliga lappar uppgåfvo, att det för dem vore nödvändigt att, när djup snö och flen gjorde betet oåtkomligt för renarna, flytta ned till kustlandet för att åtkomma renmossa; att flyttningarna förorsakades endast af brist på bete i lappmarkerna, icke för att uppsöka bofasta renegare; och att lapparna icke ansåge det möjligt att upphöra med eller inskränka flyttningarna till kustlandet.” - Det antecknades vidare att flyttningarna icke tilltagit utan, åtminstone beträffande Sorselelapparna, snarare minskat sedan år 1886.
Det som nu antecknats ger ytterligare stöd för att det funnits en sedvanerätt till vinterrenskötsel inom Nordmalings kommun redan år 1886.
För att bedöma huruvida renskötsel förekommit i Nordmaling under 1800-talet är även Renbetesdelegationens undersökningar åren 1912 och 1913 av betydelse.
Undersökningarna genomfördes av C. Österberg, H. Jonasson och Erik Bergström genom intervjuer med bl.a. 80 samer från Västerbotten. Av vad som nedtecknats framgår bl.a. följande. Jonas Klemetsson, Vilhelmina Norra lappby, uppgav att man vanligtvis flyttade till Gideå och Grundsunda. Anders Elias Sjulasson, Vilhelmina Norra lappby, flyttade vanligtvis till Grundsunda. Tomas Napoleon Larsson, Vilhelmina Norra lappby, flyttade vanligtvis till Grundsunda. Anders Sjulsson, Umbyns lappby, uppgav att han under flenår flyttade till Nordmaling och Umeå. Oskar Sjulsson, Umbyns lappby, uppgav att han flenår for ända ned till Nordmaling och att han tog vägen efter Öreälven till Sunnansjö. Anders Georg Nilsson, Umbyns lappby, uppgav att han flenår flyttat ända till Nordmaling och att han kom dit kring marknaden. Gustav Mattsson, Umbyns lappby, uppgav att han en gång under flenår flyttat ända till Avaby i Nordmaling. Jonas Kristoffersson, Rans lappby, flyttade under flenår ibland till Nordmaling (Torrböle och Mullsjö) och brukade då följa materialvägen utmed järnvägen. Nils Basilius Andersson, Rans lappby, flyttade vid flen uppe i landet ända till kusten och då bl.a. till Nordmaling och Grundsunda. Ordningsmannen Johan Ludvig Grahn, Grans lappby, uppgav att lappbyn ibland under flenår flyttar till Tvärålund - Vännäs - Pengsjö - Gräsmyr - Torrböle - Brattfors - Nordmaling och ibland ända ned till Järnäs och Ava. Lars Israelsson, Grans lappby, uppgav att han ibland flyttat efter Vindelvattendraget till Umeå och sedan längre söderut efter kusten till Nordmaling. Jonas Larsson, Grans lappby, uppgav att han förut under flera vintrar flyttat ned till Umeå efter Vindeln och Umeälven och sedan söderut efter kusten till Nordmaling.
Fastighetsägarna har i denna del invänt att de samer som intervjuades var ganska unga och att det därför endast kan ha varit fråga om nutidsbeskrivningar och att de intervjuade hade anledning att överdriva sina uppgifter. Av undersökningsmaterialet framgår emellertid att flera av de intervjuade var i 60-årsåldern. Det var således samer som torde ha varit med i renskötseln under åtskilliga år och deras uttalanden måste även ha avsett förhållanden under senare delen av 1800-talet Ordvalet tyder också på att det inte endast var fråga om nutidsbeskrivningar. Inte heller finns det någon anledning att ifrågasätta deras uppgifter. De lämnade beskrivningarna tyder på att man under de aktuella åren använt sig av större delen av Nordmalings kommun.
Vad som nu angetts vinner stöd av vad som framkommit vid förhör med vittnen och parter i målet angående den aktuella tiden.
Således har S.N. uppgett bl.a. följande. Hans släkt har bott i Pengsjö sedan 1780-talet. Hans far, T.N., och hans farfar, A.N., som var slaktare, har berättat om att samerna bodde över i Pengsjö vid gränsen till Nordmaling (Vännäs kommun) under vintern. Hans farmors mor A. var född 1856 i Örsbäck i Nordmaling. Hon har berättat att hennes far dog tidigt och att de därefter hade samer som bodde över hos dem och att de då bl.a. fick hjälp med renkött och andra förnödenheter. År 1874 uppförde A.N. en bagarstuga. Denna användes för att bl.a. samerna skulle kunna bo över där. Den nyttjades årligen fram till 1930-talet. De äldre bodde kvar medan de yngre fortsatte med renarna mot Örsbäck, Hummelholm och vidare ned mot Nordmaling. Det var Rans och Grans samebyar som på den tiden fanns i det aktuella området. Enligt bl.a. en lektor F., som var verksam på 1960-talet, hade samerna haft Pengsjö som samlingspunkt ända sedan 1700-talet.
S.N:s far T.N. har gjort en del anteckningar angående förekomsten av samer i området. Enligt anteckningarna hade hans farmor A. berättat att lapparna bodde hos hennes mor som blev änka under A:s barndom och hade mycket gemensamt med lappungdomen. A., som blev 97 år hade oerhört mycket att berätta från sin barndom och ungdomstid med lappungdomarna samt från sin tid som bondmora i Pengsjö alltsedan 1880-talet. De nämnda sameungdomarna hade då bildat familjer som också hade rajdvila i Pengsjö. T.N. har också antecknat att Pengsjöbygden med sina milsvida skogar var ett bra betesland och att samerna efter storhelgerna for ned till Nordmalings kustbyar och dess tallhedar.
När det gäller andra vittnesuppgifter och uppgifter från medlemmar i samebyarna avseende den aktuella tiden återkommer i deras berättelser bl.a. de renskötare som intervjuades åren 1912 och 1913. Det kan härvid noteras följande.
I.M. har uppgett att hennes mormor hade flyttat ned till kusten år 1899.
A.J. har uppgett att J.G. berättat att hennes farfar, A.S., och O.S., var nedåt Nordmaling i slutet av 1800-talet.
A.A., född år 1923, har uppgett att A.S., som var hennes farfar, var med renar till Nordmaling och att hennes mor A.N. var född i Ava år 1904 i samband med en renrajd till Nordmalingsområdet. Hon har vidare uppgett att hennes mormor berättat att de även besökte andra byar såsom Sunnansjö och Levar.
B.N. har uppgett att hans mor och andra samer från hans sameby berättat att O.S. och O.M. under den aktuella perioden var ned till kusten med renar.
J.A. har uppgett att A.G.W., som var född år 1889, och A.W., som var född år 1894, berättat om flyttningar med renar bl.a. till Nordmaling.
K.F., som tillhör Umbyns sameby har uppgett att O.S:s son berättat för honom att O.S., som var född på 1850-talet, P.S., A.S. och J.S. flyttade med renar ned till Järnäshalvön i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Han har vidare uppgett att även A.J. flyttade ned till samma trakter och att dennes farfar J.A.F., som dog år 1927, och släktingar till denne vid något tillfälle flyttade igenom Vapstens samebys marker och ned till området alldeles söder om Nordmaling. Flyttningarna till de aktuella områdena företogs de år då betet var ”låst” i inlandet.
O.O., född år 1929, tillhör Umbyns sameby. Han har bl.a. uppgett att M.W. berättat att hennes far O.S. hade flyttat ned till Nordmaling.
T.S. tillhör Vilhelmina norra sameby. Han har uppgett att hans mor, som var född år 1901, berättat att hennes far S.J., som var född på 1800-talet, hade flyttat ned till Salberg och därefter nedåt Ångermanland. Han har vidare uppgett att hans farfars far, köpman J., och hans farfar hade flyttat nedåt kusten.
P.K. tillhör Vilhelmina norra sameby. Han har bl.a. uppgett att hans morfar S.J. hade flyttat ned till Salberg och Grundsunda i slutet av 1800-talet.
H.N., född år 1929, har bott större delen av sitt liv i Brattfors. Han har bl.a. uppgett att hans far, som var född år 1889, berättat att samer från Rans sameby hade bott i hans farfars bagarstuga en hel del vintrar och att detta måste ha varit omkring år 1905.
E.L., född år 1917, har uppgett att hans farfar, som var född år 1859, berättat om sin far, som var född år 1823, som under vissa perioder under 1800-talet hade befunnit sig i Hummelholmstrakten.
N.E.M. har uppgett att det fanns renhjordar vid Järnäs och Levar omkring år 1906.
A.S., född år 1925, har uppgett att han hört berättas om att det i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet bodde samer i en bagarstuga och att de då även bodde i Salberg.
B.J. har uppgett att hans mor, som var född år 1886, berättat att en del samer i början av 1890-talet hade stannat kvar vid kusten som getare.
R.B., född år 1914, har uppgett att hans mor, som var född år 1872 i Orrböle, berättat om samer som hade slagit läger i den trakten.
C.W. från Aspeå har berättat att hans mor, som var född år 1882, hade träffat en mängd samer någon gång kring år 1900 och att han själv träffat en same från Grans sameby som hade varit i området omkring år 1900. Även hans svärfar, som var född år 1884, hade berättat om samer som kom förbi Lögdeå.
Peter Ericson har också lämnat en del uppgifter om 1800-talet. Beträffande 1820-talet har han uppgett att på grund av de många flyttningarna ned till kusten under den aktuella perioden kan utläsas att det var ett extremt dåligt bete i inlandet. Han har vidare uppgett bl.a. följande beträffande den aktuella perioden. Den 13 december 1822 drunknade Thomas Eriksson, lappman från Lycksele, i Nordmalingsfjärden. Det var en extremt varm vinter det året och det är troligt att han sökte efter renar då han drunknade. Den 13 mars 1825 föds Lars Gustav Magnus i Nordmaling. Föräldrarna är Sjul Månsson och Anna Stina Larsdotter. Sjul Månsson var vallhjon på sommaren. Under 1830-talet gick samerna inte så långt ned. Den 23 februari 1866 föds Anna Elisabeth som har samiska föräldrar och hemförsamling Vilhelmina, och den 7 april 1866 föds Nils Johan i Nordmaling. Hans far är Lars Thomasson från Vilhelmina. Den 18 mars 1880 får förmodligen samma Lars Thomasson barn som föds i Nordmaling.
Även om de uppgifter som Peter Ericson lämnat inte ensamma kan tas till intäkt för renskötsel i Nordmalingsområdet under den aktuella perioden ger uppgifterna sammantaget med vad som i övrigt framkommit stöd för att det under den aktuella perioden bedrivits renskötsel i Nordmalingsområdet.
De uppgifter som nu redogjorts för visar också att det förekommit renskötsel i Nordmaling under den första delen av 1900-talet. Fastighetsägarna har också vitsordat att renskötsel förekommit 1905/1906 i Torrböle, Brattfors, Hummelholm, Orrböle, Sunnansjö och Järnäs, 1913 och 1914 i Orrböle, Järnäs, Torrböle och Piparböle, vintern 1926/1927 i Orrböle och under 1920-talet i Gräsmyr och mot Hummelholm 1926/1927 och 1928/1929.
Beträffande 1919 års lappkommitté har fastighetsägarna gjort gällande att kommittŽn inte gjorde några egna resor till Nordmaling och att vad kommittŽn kom fram till helt bygger på 1912 och 1913 års intervjuer. De har vidare framhållit att markägarna i Nordmalings kommun inte fick yttra sig över vad som framkommit vid dessa intervjuer.
Beträffande kommittŽns arbete har Lennart Lundmark uppgett följande. I kommittŽn ingick riksdagsledamoten Johan Rehn, som var uppvuxen i Hissjö och representerade jordbrukarnas intressen. Johan Rehn var högst aktiv i arbetet inom kommittŽn och deltog bl.a. i möten mellan samer och bofasta. Det intressanta med 1919 års lappkommitté var att den gjorde en historisk genomgång av de tidigare utredningarna och slutsatsen blev att sedvanerätten omfattade Västerbottens län i dess helhet. Betänkandet sändes på remiss och tre kommuner, varav en var Nordmalings kommun, hade invändningar mot förslaget. Nordmalings kommun invände dock inte mot vinterbetesrätten som sådan utan mot att samer inte var skyldiga att utge ersättning för eventuella skador på skogen. Förslaget behandlades vid ett regeringssammanträde år 1924. Lagrådet hade invändningar mot vissa teknikaliteter, varför förslaget drogs tillbaka. En proposition lades sedan fram år 1928. Hela materialet från 1919 års lappkommitté har tagits med i den propositionen.
Enligt det förslag angående Lapparnas renskötsel m.m. som 1919 års lappkommitté avgav den 31 maj 1923 (SOU 1923:51) framgår att kommittŽn i dess helhet eller underavdelningar av kommittŽn eller enskilda ledamöter hade under åren 1919, 1920 och 1921 företagit omfattande resor för att på ort och ställe hålla överläggningar med den ”lappska allmogen” eller med befolkningen i övrigt i frågor, vilka ägde samband med kommittŽns arbete. Under dessa resor hade besökts så gott som samtliga trakter i riket, där renskötsel för närvarande bedrevs.
KommittŽn uttalade i betänkandet på s. 103 f.: ”KommittŽn har härutinnan verkställt undersökningar i syfte att söka utröna, huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka sina vinterflyttningar. Ö Vad angår Västerbottens och Västernorrlands län torde kunna sägas att sedvanerätten omfattar länen i deras helhet.”
I prop. 1928:43 s. 69 hänvisas till de uttalandena som kommittŽn hade gjort. Vidare hänvisas på s. 71 till följande uttalande som departementschefen hade gjort vid remissen till lagrådet år 1924: ”De ingående utredningar, som verkställts såväl av kommittŽn som ock tidigare i syfte att utröna, huru långt nedåt Bottniska viken lapparna sedan äldre tid plägat utsträcka sina flyttningar, hava givit vid handen, att det praktiskt taget icke låter sig göra att härutinnan bestämma en yttersta gräns annat än å sådana håll möjligen såsom t.ex. Norrbottens läns sydliga del samt i Västerbottens och Västernorrlands län, där en naturlig gräns möter i Bottniska viken.”
- - -
Norska Høyesterett har i den s.k. Selbudommen - Rt 2001 s. 769, se s. 791 m - genomfört en prövning som liknar den som hovrätten har att göra i förevarande mål, nämligen en bevisvärdering utifrån bl.a. lagförarbeten från slutet av 1800-talet angående huruvida samerna skall anses redan då ha förvärvat en renskötselrätt till ett visst område. Høyesterett kom i Selbudommen fram till att det mot bakgrund av det material som Lappekommisjonen efterlämnat tillsammans med naturförhållanden, renens natur m.m. var utrett att samerna redan år 1892 förvärvat betesrätt genom alder tids bruk (domen s. 797 m). Hovrättens bevisprövning i förevarande mål sker med beaktande av i huvudsak samma slags omständigheter. Det föreligger emellertid en viktig skillnad mellan det material som stod till Høyesteretts förfogande i det målet och det mål som hovrätten nu har att pröva, nämligen den att en stor del av det material som de norska lagförarbetena byggde på fanns tillgängligt i målet, vilket inte är fallet när det gäller hovrättens mål.
Detta material har emellertid i stor utsträckning funnits tillgängligt vid de utredningar som föregått 1928 års renbeteslag. Det har således bl.a. framkommit att 1919 års lappkommitté gjorde en grundlig genomgång av de tidigare utredningarna. KommittŽn utförde emellertid även egna utredningar och det förekom också ett remissförfarande då även Nordmalings kommun fick yttra sig.
Den ovan återgivna slutsats som departementschefen uttalat i anslutning till 1886 års lag har således bekräftats i de utredningar som lett fram till 1928 års renbeteslag men även av den bevisning som i övrigt förekommit i målet. Enligt hovrättens mening talar detta med betydande styrka för att sedvanerätt till renskötsel grundad på urminnes hävd förelegat i hela det i målet aktuella området redan vid antagandet av 1886 års lag. Hovrätten saknar emellertid skäl att ta slutlig ställning till denna fråga, eftersom utredningen i målet i alla händelser visar att det i samband med att 1928 års renbeteslag trädde i kraft förelåg en sådan sedvanerätt i de trakter där de i målet aktuella fastigheterna ligger.
De trakter som det är fråga om är tre tämligen breda stråk som delvis överlappar varandra. Det är dels ett stråk som berör östra delen av Nordmalings kommun och som går från Pengsjö i Bjurholms kommun och söderut ända ut till kusten på Järnäshalvön, dels ett centralt stråk från Tallberg - Högbränna och söderut ner mot tätorten Nordmaling, dels slutligen ett stråk som huvudsakligen går väster om Nordmalings kommun men som i någon mån berör det nordvästra hörnet av kommunen runt Norrfors och som slutar i markerna nära Salberg och Lögdeå med förgrening ner mot Rönnholmslandet.
Vid den bedömning som hovrätten nu har gjort saknar frågan huruvida sedvanerätt till renskötsel även kan vinnas efter ingången av år 1972 betydelse i målet.
5.4.3 Frågan om den upparbetade sedvanerätten till renskötsel
fortfarande består
Av den bevisning som fastighetsägarna har åberopat beträffande tiden efter år 1928 har K.M., E.M. och A.N. uppgett att de inte sett eller hört talas om att det skulle ha förekommit några renar i området förrän på 1980-talet. K.L. har uppgett att han hört talas om att det skulle ha förekommit renar i Norrfors på 1960-talet. B.H. har uppgett att han inte sett några renar i Sunnansjö före 1970-talet. När det gäller övriga delar av Nordmalingsområdet har vittnen som hörts på fastighetsägarnas begäran uppgett att de sett renar i området åren 1928, 1929, 1930, 1947, 1967, 1968 och 1969. Y.A. har påstått att det inte förekommit någon renskötsel i Öre efter år 1914 men att det på 1920-talet funnits renar norr om väg E4.
Då det gäller den av samebyarna åberopade bevisningen har medlemmar i Vapstens sameby uppgett att man kontinuerligt nyttjat området från Pengsjö och ned mot kusten i Nordmalings kommun. Det finns vidare uppgifter om att det var milda vintrar under 1950-talet och att man då inte behövde förflytta renarna till Nordmalingsområdet. Även medlemmar i Umbyns sameby har uppgett att de befunnit sig i det aktuella området under vissa perioder.
Medlemmar i Vilhelmina norra sameby har berättat om förflyttningar längs den nordvästra gränsen av Nordmalings kommun. De har angett att de övernattat i Övre Nyland och nyttjat området ned efter Lögdeälven och att de ibland även gått ned mot Norrfors. Andra har berättat att de har följt Gideåälven ned mot kusten.
Samebyarna har även åberopat uppgifter från ett antal vittnen bosatta i Nordmalingsområdet. När det gäller området från Gräsmyr och ned mot E4 finns det åtskilliga uppgifter om att renar regelbundet förekommit i det området under 1900-talet. Det förekommer dock något färre uppgifter avseende perioden från år 1935 och fram till 1960-talet. Dock har L.N. berättat om att han sett 2 000 renar på ett område mellan Hummelholm och Torrböle i slutet av 1950-talet. Vidare har H.N. berättat om renar i Brattfors åren 1945-1950. När det gäller området från Tallberg, Nyåker och ned mot kusten förekommer det också uppgifter om renskötsel om än inte i lika stor omfattning. När det gäller området omkring Norrfors finns det uppgifter om renar längs med Lögdeälv och ner mot Norrfors. A.S. har berättat att han på 1960-talet sett renar vid Hyngelsböle.
När det gäller de områden som ligger söder om E4 förekommer det inte så många uppgifter om renskötsel när det gäller den aktuella perioden. Det finns dock en del tidningsartiklar om renar längs med E4. Av Lappfogdens annotationskalender från den 10 januari 1952 framgår att betesbesiktningar det året företagits i bl.a. Rundvik och Järnäs. Det förekommer också uppgifter om renar i närheten av Ava.
Av betydelse i detta sammanhang är också byordningarna från år 1946 som fastställdes av länsstyrelsen med stöd av 11 § i 1928 års renbeteslag. I byordningarna beskrevs de olika lappbyarnas betesområden. Beträffande Rans lappby angavs beträffande området som är beläget nedanför odlingsgränsen att det bl.a. omfattade, ehuru ej ensamt, landet norr om Vindelälven fram mot Burträsk och Lövångers kyrkoplatser ned mot kusten, således socknarna Degerfors, Nordmaling, Umeå, Burträsk, Sävar, Bygdeå, Nysätra och Lövånger. Beträffande Umebyns lappby angavs att betesområde nedom lappmarksgränsen omfattade, ehuru ej fullt ensamt, området mellan Vindelälven och länsgränsen mot Västernorrland ned mot havskusten, således socknarna Bjurholm, Nordmaling, Degerfors, Vännäs och Umeå. Beträffande Vilhelmina Norra sameby nämns Grundsunda, som gränsar till Nordmaling.
Även om fastighetsägarna inte fått yttra sig innan byordningarna år 1946 fastställdes visar ändå innehållet i dessa vilken uppfattning som förelåg beträffande samernas rätt till vinterrenskötsel. G.L:s och L-G.B:s uppgifter är här också av betydelse.
G.L. har i denna del uppgett bl.a. följande. Mellan åren 1962 och 1992 arbetade han med rennäringsfrågor på Länsstyrelsen i Västerbottens län. Från år 1971 var han chef för rennäringsavdelningen som då tillhörde Lantbruksnämnden. Han hade sammanträde två gånger om året med alla sex samebyarna i Västerbotten. Det som låg till grund för hans arbete var 1928 års renbeteslag och 1946 års byordningar som hade utfärdats av länsstyrelsen. I dag upprättas byordningarna av samebyarna. Han har aldrig ifrågasatt att det föreligger vinterbetesrätt ända ned till kusten. Han uppfattade inte att vinterbetet vid kusten var ifrågasatt. - Det har inte skett en gränsbestämning mellan de olika samebyarna. Samebyarnas behov av att använda området har skiftat. På grund av väder och vind har inte alla kommunens markområden nyttjats. - I Västerbotten finns det ett mellanområde med granskog där det inte finns så bra renbete. Det gäller för samebyarna att komma förbi det området och längre ned mot kusten.
L-G.B., som kom i kontakt med rennäringsfrågor år 1979 när han började arbeta på Lantbruksnämnden i Västerbotten, har under åren 1992-2004 varit rennäringsdirektör vid Länsstyrelsen i Västerbottens län. Han har uppgett i huvudsak följande. Han har under åren arbetat med att beskriva samebyarnas markanvändning. Det har varit 1946 års byordningar som har legat till grund för arbetet. Vidare bygger markanvändningsredovisningarna på mycket ingående intervjuer med samebyarna. På länsstyrelsen har det funnits en mycket grundfast uppfattning att hela länet är ett renskötselområde och att det varit så inom överskådlig tid med undantag för Holmöarna. Den bild han haft är också att markerna har varit regelbundet nyttjade.
- - -
Det har inte framkommit att samerna beträffande någon del av det aktuella området skulle ha uppgett sin upparbetade rätt till renskötsel. När det gäller frågan om renskötselrätten fortfarande består har hovrätten således att utgå från de tidigare beskrivna trakterna. Som tidigare framhållits medför sådana uppehåll som skett till följd av naturmässiga hinder eller till följd av svårigheter för renskötseln som uppkommit på grund av ingrepp i marken i princip inte att en förvärvad renskötselrätt upphör. Hovrätten finner oavsett detta att de uppehåll som förekommit inte har varit så långvariga att det ger stöd för att samebyarna skulle ha visat en avsikt att överge rätten till det aktuella området. Hovrätten finner således att den upparbetade hävden alltjämt består.
6. Sammanfattning
Sammantaget finner hovrätten att det i målet är visat att samerna förvärvat sedvanerätt till vinterrenskötsel grundad på urminnes hävd inom de områden där de nu aktuella fastigheterna är belägna. Denna rätt har samerna förvärvat senast i samband med att 1928 års renbeteslag trädde i kraft. Hovrätten finner vidare att denna rätt alltjämt består i hela det aktuella området.
På grund av det anförda finner hovrätten att tingsrättens domslut skall fastställas i de nu aktuella delarna.
Hovrättens domslut
1. Hovrätten fastställer tingsrättens domslut i den del som avser B.H. och medparter.
Ordföranden, hovrättspresidenten Anders Iacobœus var skiljaktig och anförde:
Jag är i stora delar ense med majoriteten. Sålunda anser jag att samebyarna har lyckats visa att det förekom en etablerad renskötsel i trakter som omfattar de i målet aktuella fastigheterna redan när 1886 års renbeteslag trädde i kraft och att detta i förening med den renskötsel som förekom under slutet av 1800-talet och under de första decennierna av 1900-talet gör att en renbetesrätt med urminnes hävd får anses ha uppkommit inom samma trakter senast när 1928 års renbeteslag trädde i kraft.
De trakter som det då är fråga om är dels ett stråk som berör östra delen av Nordmalings kommun och som går från Pengsjö i Bjurholms kommun och söderut ända ut på Järnäshalvön, dels ett centralt stråk från Tallberg-Högbränna och söderut ner mot tätorten Nordmaling, dels slutligen ett stråk som huvudsakligen går väster om Nordmalings kommun men som i någon mån berör det nordvästra hörnet av kommunen runt Norrfors och som slutar i markerna nära Salberg och Lögdeå med förgrening ner mot Rönnholmslandet.
Detta är den bild som utredningen i målet uppvisar. Begreppet trakt är relativt obestämt och får inte begränsas för snävt vilket, om man ser till de trakter som är aktuella i målet, gör att dessa enligt majoritetens och min bedömning till en del överlappar varandra. Det är inte uteslutet att en viss trakt varierar i storlek och utsträckning över tiden, både som en följd av ändringar i renskötseln och som ett resultat av förändringar i bosättning, arealutnyttjande och dylikt. Genom att hovrätten har kommit fram till att det vid slutet av 1920-talet förelåg en renbetesrätt grundad på urminnes hävd inom trakter som omfattar de i målet aktuella fastigheterna har dock det rättsliga läget beträffande dessa fastigheter fixerats. För att eventuella förändringar i omfattningen av en trakt och den till trakten knutna renbetesrätten skall få genomslag beträffande en viss fastighet krävs då att fastighetsägaren visar att rätten till renbete har upphört.
Sättet på vilket en rätt till renbete kan upphöra att gälla behandlas i domen. Jag är enig med de resonemang som förs där men vill tillägga följande.
Renskötselrättens kollektiva karaktär gör att det enda praktiskt tänkbara sättet att visa en vilja att avstå från en förvärvad renskötselrätt är att inte utnyttja den under en längre tidsrymd. Det torde normalt också vara den enda viljeyttring som fastighetsägaren kan uppfatta. Hur lång tidsrymd det bör vara fråga om kan diskuteras. Tiden bör naturligtvis vara så lång att sådana normala fluktuationer i renskötseln som påverkar efterfrågan på bete inte får avgörande betydelse.
Svensk rätt saknar bestämmelser om hur lång tids passivitet som krävs för att en på hävd grundad rätt att nyttja en fastighet skall anses ha upphört. Det finns däremot vissa uttalanden i norsk rättspraxis och doktrin. I den s.k. Maukendommen - Rt. 1985 s. 532 - fann de norska domstolarna att cirka 30 års utevaro inte var tillräcklig för att renbetesrätten skulle gå förlorad och i Selbudommen - Rt. 2001 s. 769, se särskilt s. 789 - uttalas att det måste krävas att rätten till renskötsel inte har utövats under en längre, samlad tidsperiod för att den skall falla bort. (Rättsfallen är kommenterade av Gunnar Eriksen i Alders tids bruk, ej publicerad avhandling, Tromsø 2007.)
Gränsdragningskommissionen har i sitt betänkande (s. 393 f.) ”valt att anse” att en renskötselrätt som inte har tagits i anspråk under en tid av omkring 90 år skall betraktas som övergiven och därmed inte längre gällande. Bertil Bengtsson har i Samerätt (s. 89) varit ännu mer restriktiv och - med vissa förbehåll - hävdat att en civilrättslig rättighet som en gång har förvärvats får behållas även om den inte utnyttjas och att detta måste gälla även renbetesrätten.
Jag anser att den ståndpunkt som Gränsdragningskommissionen och Bertil Bengtsson har intagit kan ifrågasättas. Lagstiftningens otydlighet i fråga om existensen och den geografiska begränsningen av en rätt till vinterbete som faktiskt inte längre utövas är naturligtvis besvärande och i någon mån ekonomiskt belastande för fastighetsägare och andra rättighetshavare på en viss fastighet. Ett sådant osäkerhetsförhållande bör inte rimligen permanentas. Något slags bortre gräns måste därför enligt min mening finnas och 90 år av icke-utnyttjande är då en för lång tid. En rimlig period kan enligt min mening motsvara den som anges i 10 § i 1966 års norska hevdslov, dvs. som längst 50 år, även om denna lag i och för sig inte synes ha tilllämpats på renbetesrätt i Norge. Eftersom 90-årsperioden för upparbetning av urminnes hävd inte är någon exakt gräns så bör även den tidsperiod som måste förflyta för att rätten skall falla bort ses som ett riktmärke.
Bevisbördan för att det inte har förekommit någon renskötsel ligger på fastighetsägarna. Att fullt ut bevisa icke-existensen av ett utnyttjande är naturligtvis omöjligt och beviskravet får anpassas därefter. I detta mål har inte bara fastighetsägarna presenterat viss bevisning utan även samebyarna har genom en mycket grundlig kartläggning fått fram en stor mängd fakta om den renskötsel som har bedrivits och om andra faktorer som kan tyda på att renskötsel har förekommit i olika områden. I den mån uppgifter om renskötsel m.m. saknas beträffande visst område under en viss tidsperiod får detta, i vart fall när det gäller senare tidsperioder och i ett mål där utredningen är så komplett som i detta, ses som en klar indikation på att det inte heller har förekommit renskötsel där. När det gäller förhållanden längre tillbaka i tiden kan man dock knappast dra samma slutsatser av frånvaron av belägg på renskötsel (jfr uttalanden i den s.k. Selbudommen, Rt. 2001 s. 792 f.).
Vid en sammanvägd bedömning av den framlagda bevisningen får man enligt min mening en relativt god bild av att det under en period av cirka 50 år före slutet av 1960-talet inte förekom någon renskötsel på Järnäshalvön. Flera vittnen och Peter Ericsons utredning stöder denna slutsats. I praktiken tycks väg E4 (riksväg 13) ha utgjort en gräns. Fastighetsägarna får därmed anses ha visat att rätten till renbete inte har bibehållits inom de fastigheter inom det östliga stråket från Pengsjö och söderut som ligger söder om denna väg. Den östliga trakten har därmed begränsats. Det faktum att det har förekommit renskötsel norr om vägen är - bland annat med hänsyn till vägens barriäreffekt - inte tillräckligt för att trakten skall anses omfatta området söder om vägen när nu renskötsel inte har förekommit på den sidan vägen. Någon ny rätt grundad på urminnes hävd har inte kunnat upparbetas sedan den tidigare rätten, på de skäl som nyss angivits förföll i slutet av 1960-talet.
Det har även varit ett långt uppehåll i utnyttjandet av markerna på Rönnholmslandet men detta uppehåll synes ha varit klart kortare än 50 år. I övriga delar av de trakter som de aktuella fastigheterna ligger i kan det ha förekommit uppehåll men det har i vart fall inte klart påvisats att de har varit så långa att de bör tas med i beräkningen. Dessa uppehåll bör därför inte leda till att rätten till renbete har upphört på de fastigheter som ligger inom dessa trakter.
Mot denna bakgrund förklarar jag följaktligen att någon av avtal oberoende rätt till renskötsel inte belastar följande, på Järnäshalvön belägna fastigheter:
1. Bredvik 5:23 (R.H.)
2. Järnäs 2:2 (A.D.)
3. Järnäs 7:4 (G.W.)
4. Järnäs 7:7 (Å.H. m.fl.)
5. Järnäs 13:1 (K.E.)
6. Järnäs 14:1 (U.H. m.fl.)
7. Levar 32:1 (C.R. m.fl.)
8. Öre 3:3 (I. W.)
9. Öre 22:1 (R.J.)
10. Örelund 1:2 (R.T.)
Jag är överröstad i denna del. I övriga delar av målet och i övriga frågor är jag ense med majoriteten.
Högsta domstolen
B.H. och medparter överklagade och yrkade i första hand att HD skulle förklara att någon av avtal oberoende rätt till renskötsel inte belastade deras fastigheter. I andra hand yrkade var och en av fastighetsägarna att domstolen skulle förklara att envar av Rans, Umbyns och Vapstens samebyar saknade någon av avtal oberoende rätt att bedriva renskötsel på respektive fastighetsägares fastighet i Nordmalings kommun.
Samebyarna bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (justitieråden Leif Thorsson, Severin Blomstrand, referent, Kerstin Calissendorff, Per Virdesten, Gudmund Toijer och Agneta Bäcklund) meddelade den 27 april 2011 följande dom.
Domskäl
Samebyarnas behörighet att svara i målet
1. Fastighetsägarna har yrkat i första hand att HD ska förklara att någon av avtal oberoende rätt till renskötsel inte belastar deras fastigheter. Enligt 1 § andra stycket rennäringslagen (1971:437) tillkommer renskötselrätten den samiska befolkningen. Med hänsyn till att fastighetsägarna har väckt talan mot endast tre av landets samebyar uppkommer frågan om dessa är behöriga att svara i ett mål som gäller den kollektiva renskötselrätten som sådan.
2. En sameby har till ändamål att för medlemmarnas bästa ombesörja renskötseln inom byns betesområde (9 § första stycket rennäringslagen) och den företräder medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt (10 § andra stycket). Det finns ingen bestämmelse i rennäringslagen som ger samebyn behörighet att företräda någon annan än sina medlemmar eller att befatta sig med någonting annat än byns betesområde och medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt. I rennäringslagen utpekas ingen som behörig att tillvarata den samiska befolkningens rätt enligt 1 § andra stycket (jfr vad som föreskrivs om samefonden i 28 § andra stycket).
3. Med den utformning som lagstiftningen sålunda har fått saknar de instämda samebyarna behörighet att svara i målet i vidare omfattning än vad som gäller den egna samebyn. Fastighetsägarnas förstahandsyrkande ska därför avvisas och målet prövas endast såvitt gäller deras andrahandsyrkande.
4. Rans sameby har uppgett att dess medlemmar inte bedriver renskötsel på någon av de fastigheter som målet gäller. Umbyns sameby och Vapstens sameby har, var för sitt vidkommande, uppgett att vissa av fastigheterna ligger utanför byns renskötselområde och att byns medlemmar inte bedriver renskötsel på någon sådan fastighet. I de fall där talan mot någon av samebyarna avser en fastighet där den samebyns medlemmar inte bedriver renskötsel får det anses att talan avser den rätt till renskötsel som samebyn kan grunda på den samiska befolkningens kollektiva rätt.
Sedvanerätten
5. I 1 § andra stycket rennäringslagen sägs vidare att renskötselrätten grundas på urminnes hävd. Paragrafen fick sin nuvarande lydelse år 1993. Av motiven framgår att den nu citerade delen av paragrafen syftade till att klargöra renskötselrättens ursprung. Det ansågs vara av betydelse för de renskötande samernas ställning och trygghet i sin näring att det slogs fast att renskötselrätten i grunden byggde på urminnes hävd och inte på upplåtelser eller lagstiftning. (Se prop. 1992/93:32 s. 90.) Lagändringen skedde i anslutning till domen i skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) där HD uttalade att renskötselrätten ytterst grundade sig på urminnes hävd. Vad som sägs i andra stycket har närmast karaktär av upplysning om renskötselrättens ursprung och rättsliga natur. I lagtexten är inga rättsföljder knutna till upplysningen. För frågan om samebyarnas rätt till renbete på fastighetsägarnas fastigheter ger upplysningen ingen vägledning.
6. Den rättsregel som ska tillämpas finns i 3 § första stycket rennäringslagen. Där föreskrivs - såvitt nu är i fråga - att renskötsel får bedrivas den 1 oktober-den 30 april inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. Såvitt kan utläsas av motiven avsågs detta inte innebära någon ändring i sak i förhållande till tidigare gällande lag och i motiven hänvisades till förarbetena till 1928 års renbeteslag (se prop. 1971:51 s. 158).
7. I lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige talades i motsvarande bestämmelser om trakter som lapparna ”efter gammal sedvana” besökt med sina renar. Motiven innehåller ingen närmare förklaring till uttrycket ”efter gammal sedvana”. Det framgår att ingen ändring av gällande rätt var avsedd. I de tidigare renbeteslagarna, såväl 1898 års lag som 1886 års lag, användes samma uttryck. Inte heller där finns någon utläggning om uttryckets innebörd. Däremot redovisas utredningar om var sedvanerätt till renskötsel faktiskt förelåg.
8. Det har således aldrig föreskrivits i lag att samerna har rätt till vinterbete endast i den utsträckning de kan åberopa sådan rätt med stöd av reglerna om urminnes hävd i 15 kap. gamla JB. I lagtexterna hänvisas till ”gammal sedvana” eller ”av ålder”. Dessa uttryck får anses vara synonyma. I förarbetena är det sparsamt med hänvisningar till urminnes hävd. När hänvisningar förekommer är det oftast som argument för förslaget att gammal sedvana ska vara rättsregeln. I propositionen till den nuvarande rennäringslagen citeras visserligen ett uttalande från 1928 års proposition, att i tvistiga fall frågan om sedvanerättens tillämplighet förutsätts bli prövad av allmän domstol på grundval av sådan bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd (se prop. 1971:51 s. 158). Det är emellertid att märka att detta uttalande endast gäller bevisningen, och det hänför sig till tiden före den nuvarande RB, som bygger på den fria bevisprövningens princip.
9. Sammanfattningsvis måste det anses att det inte finns stöd i någon lagtext eller några förarbeten för att gamla JB:s regler om urminnes hävd ska tillämpas på rätten till vinterbete. Det kan också konstateras att reglerna i 15 kap. gamla JB i olika avseenden passar mindre väl för bedömningen av nomadiserande samers renskötselrätt.
10. Den tillämpliga regeln är alltså bestämmelsen i 3 § rennäringslagen att samerna har rätt till vinterbete inom sådana trakter där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året. Vad som ska utredas är var samerna efter gammal sedvana bedriver renskötsel. Det måste då först fastställas vad som karakteriserar en sådan sedvana, och fastän gamla JB:s bestämmelser om urminnes hävd inte ska tillämpas kan viss vägledning hämtas från tillämpningen av detta rättsinstitut. Emellertid får en friare bedömning göras, och det med utgångspunkt i hur renskötsel faktiskt bedrivs. Det kan tilläggas att renskötselrättens kollektiva natur medför att det inte behöver utredas vilka samer som från tid till annan har bedrivit renskötsel inom det område där sedvanerätt görs gällande; samer från olika samebyar kan medverka till att sedvanerätten upparbetas och vidmakthålls.
11. Såvitt framgår av lagtexten får den sedvanerättsligt grundade renskötselrätten utnyttjas fullt ut enligt bestämmelserna i rennäringslagen. Det föreskrivs inga inskränkningar, t.ex. så att renskötseln skulle få bedrivas bara på det sätt som skedde då sedvanerätten upparbetades. Även utan lagreglering får det emellertid antas att sedvanerätten inte med tiden kan utvidgas ohämmat så att renskötseln vållar fastighetsägarna skador och olägenheter i betydligt större omfattning än som skedde när rätten etablerades. (Jfr NJA 1982 s. 69.)
12. En första fråga är vilket tidsperspektiv som ligger i uttrycken ”av ålder” och ”efter gammal sedvana”. Den bakomliggande tanken får anses vara helt enkelt att samerna har rätt att bedriva renskötsel där de brukar göra det. Det ska vara fråga om ett faktiskt bruk som är väl etablerat och godtaget. Hur lång tid som krävs för att etablera en rätt till vinterbete i en viss trakt kan inte anges generellt i antal år. I sakens natur ligger att det tar mer än en generation, och den tid om 90 år som brukar anges i fråga om urminnes hävd kan vara en rimlig utgångspunkt. För att vinterbete ska kunna betecknas som en sedvana måste betet i någon mening vara återkommande. Avgörande för hur långa uppehåll som kan godtas under den tid rätten etableras är de förhållanden under vilka renskötseln bedrivs. När betet inom ett visst område har karaktär av reservbete kan sålunda rätten etableras fastän renarna kommer till området relativt sällan och oregelbundet. Eftersom 15 kap. gamla JB inte ska tillämpas, är 6 § lagen (1970:995) om införande av nya JB inte relevant, och det saknas anledning att ställa upp en regel om att sedvanerätt till renskötsel inte kan förvärvas efter år 1971.
13. Enligt 15 kap. 1 § gamla JB krävdes för urminnes hävd att besittningen varit ”okvald och ohindrad”. Ett liknande villkor bör ställas upp även för samernas sedvanerätt till vinterbete. Genom att framföra tydliga och välgrundade invändningar kan en markägare sålunda hindra att sedvanerätt uppkommer. När väl sedvanerätten har etablerats, kan sådana protester dock inte leda till att rätten upphör.
14. För den händelse det skulle befinnas ha uppkommit en rätt till vinterbete på de fastigheter som är i fråga i målet, har fastighetsägarna gjort gällande att denna rätt har upphört till följd av passivitet från samebyarnas sida. Med tanke på hur renskötselrätten är rättsligt reglerad är det inte alldeles lätt att se hur den över huvud taget skulle kunna upphöra på annat sätt än enligt 26 § rennäringslagen. Rätten är civilrättslig och gäller till förmån för den samiska befolkningen som kollektiv. Den får utövas av varje same som är medlem i en sameby. Renskötselrätten är som huvudregel inte överlåtbar, och även möjligheten till upplåtelse är begränsad (se Bengtsson, Samerätt - En översikt, 2004, s. 56). Indelningen i byområden, som görs av Sametinget, är av administrativ natur och ändrar inte den grundläggande civilrättsliga renskötselrätten. Det kan hävdas att, om en sameby avstår från renskötselrätten inom en del av sitt betesområde, rätten inte upphör utan kan utövas av renskötande medlemmar i andra samebyar. Å andra sidan kan det sägas vara inkonsekvent om en samebys handlande kan medföra att renskötselrätt uppkommer men inte att den upphör. Regleringen framstår inte som helt genomtänkt. En möjlig lösning är att renskötselrätten kan upphöra på grund av att en sameby avstår från att utnyttja ett betesområde, men då endast beträffande den samebyn. Om en annan sameby därefter börjar bedriva renskötsel inom det aktuella området med stöd av sedvanerätten, skulle den ursprungliga byn senare kunna återuppta renskötsel med stöd av den alltjämt gällande kollektiva renskötselrätten. För att en samebys renskötselrätt ska upphöra måste det under alla omständigheter vara klarlagt att samebyn verkligen har avsett att avstå från sin renskötselrätt. Bevisbördan för detta får anses åvila fastighetsägarsidan. Att omständigheter utanför en samebys kontroll, t.ex. ett kraftverksbygge, hindrar samebyn från att använda ett visst område för renskötsel kan inte utan vidare anses innebära att samebyn har avstått från sin rätt till renskötsel på det området.
Bevisfrågor m.m.
15. Vid tillämpningen av 15 kap. gamla JB ansågs det att den som gjorde gällande urminnes hävd hade bevisbördan för sitt påstående. Samebyarna har ifrågasatt om inte bevisbördan bör fördelas annorlunda i ett mål som detta. Det finns emellertid goda skäl för att tillämpa den gamla bevisbörderegeln när det gäller samernas sedvanerätt till vinterbete. En annan sak - som samebyarna har varit inne på - är att den falska bevisbördan kan växla mellan parterna (se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl. 2009, s. 87 f.).
16. Samebyarna har vidare argumenterat för att de ska åtnjuta bevislättnad i fråga om påståendet att de har rätt till renskötsel på motparternas fastigheter. De har gjort gällande bl.a. att de har särskilda svårigheter att lägga fram bevisning med hänsyn till att samerna är ett folk som saknar skriftliga källor och vars historia bygger på muntlig tradition. De har också framhållit att åtskilliga skriftliga källor har försvunnit, bl.a. vid en brand år 1888 i Västerbottens läns länsstyrelses arkiv.
17. Vad samebyarna har anfört ger vid handen att det föreligger särskilda svårigheter att utreda förhållandena inom renskötseln i äldre tider. Detta motiverar emellertid inte omedelbart att samesidan får en bevislättnad, som skulle gå ut över fastighetsägarsidan. Det är nämligen inte givet att fastighetsägarna har större möjligheter att föra bevisning om förhållanden av relevans i målet. För övrigt kan man inte förutsätta att fastighetsägarna inte skulle ha kunnat finna material i det förstörda länsstyrelsearkivet till stöd för sin sak.
18. Till stöd för ett sänkt beviskrav har samebyarna vidare anfört att renskötselrätten utgör en ringa belastning, att det finns andra faktiska svårigheter att belägga renskötsel än de ovan nämnda, att samerna inte har haft skäl att tro att deras rätt satts i fråga, att den dokumentation som finns har upprättats av överheten utan syfte att dokumentera renskötsel, att det krävs betydande ekonomiska resurser för att leta fram belägg för samebyarnas ståndpunkt samt att bl.a. FN:s rasdiskrimineringskommitté förordat en sådan förändring. Inte heller dessa förhållanden talar med tillräcklig styrka för att samebyarna ska åtnjuta bevislättnad i ett tvistemål mot enskilda fastighetsägare, som inte utan vidare kan antas vara bättre ställda i bevishänseende.
19. Det är således inte motiverat att generellt gå ifrån gängse beviskrav för dispositiva tvistemål. En annan sak är att de särskilda förhållandena i målet har betydelse vid bevisvärderingen. Den fria bevisprövningens princip, som ska tillämpas, medför att renskötselns olika särdrag och andra omständigheter som samebyarna har åberopat ska beaktas när bevisningen värderas.
20. Samebyarna har uppehållit sig utförligt vid nationella och internationella regler om samernas rättigheter som minoritet och ursprungsfolk. De har också gjort gällande att exploatering av naturresurser i Norrland har inkräktat på samernas möjligheter att bedriva renskötsel på traditionellt sätt inom de områden där så brukat ske. Detta ger anledning att framhålla att statens eventuella tillkortakommande i dessa hänseenden inte kan tas till intäkt för att, i tvistemålet mellan samebyarna och fastighetsägarna, till förmån för samebyarna beröva fastighetsägarna någon civil rättighet som tillkommer dem. Att samerna behöver behålla sin rätt till vinterbete för att kunna bedriva renskötsel kan inte vara ett argument i detta mål, som gäller just om samerna har den rätt till vinterbete som de påstår.
”Trakt”
21. Ordet ”trakt” förekommer i den nuvarande rennäringslagen, liksom i de tidigare renbeteslagarna, för att beteckna ett område där sedvanerätt till vinterbete kan förekomma. Parterna har framfört skilda uppfattningar om vilken innebörd som ska läggas i ordet när det gäller vinterbetesområdenas storlek. Samebyarna har gjort gällande att ordet ska förstås så att vinterbetesområdena är vidsträckta, medan fastighetsägarna har menat att ordet betecknar snävt begränsade områden.
22. I allmänt språkbruk kan ordet ”trakt” inte sägas ha någon särskild innebörd som anger ett områdes storlek. Det har ingen anknytning till fastighetsbildningen eller landets administrativa indelning. Ordvalet i lagtexten har inte kommenterats i förarbetena till någon av de fyra lagarna om renskötsel. Det finns därför inte anledning att tro att lagstiftaren har lagt in någon viss betydelse i ordet. Ordet ”trakt” i lagtexten kan därmed inte uppfattas så att det anger omfattningen av de områden där sedvanerätten till vinterbete ska gälla. Renskötselrättens geografiska omfattning får i stället bestämmas efter vad utredningen i målet utvisar om var renbetesrätten har utnyttjats av ålder. Därvid får det beaktas hur markerna brukar användas vid renskötseln.
Renskötselns särdrag
23. Vid bedömningen av frågorna i målet får det betydelse hur renskötseln faktiskt bedrivs. Samebyarna har framhållit att renskötseln uppvisar olika särdrag. De har anfört bl.a. följande, som har lämnats i huvudsak obestritt av fastighetsägarna.
24. Renen har funnits i Sverige sedan istiden. Vildrenen dog ut under 1800-talet. Den renstam som finns i Sverige i dag är domesticerad, men dess ursprungliga livsmönster består. År 2009 uppgick den svenska renstammen till omkring 200 000 djur. Antalet varierar cykliskt, beroende bl.a. på sådana yttre omständigheter som tillgången på lavar, förhållandena vid kalvningen och rovdjursstammarnas storlek.
25. Renskötsel bedrivs i Sverige i två former, skogsrenskötsel, som utnyttjar olika vegetationstyper i barrskogen året om, och fjällrenskötsel, som bedrivs på betesområden i barrskogen under vintern och i fjällen under sommaren. Den äldsta formen är skogsrenskötseln, som under vår, sommar och höst är lokaliserad till skogsområdena mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen och till sin natur är förhållandevis stationär. Även skogssamerna kunde i äldre tider tvingas att flytta till kusten för att finna bete till sina renar. Fjällrenskötseln bygger på en annan typ av markutnyttjande än skogsrenskötseln, med långa årliga flyttningar mellan sommarbetena i högfjällen eller ibland vid norska kusten och vinterbetet i skogslandet eller nere vid Östersjökusten.
26. Fram till mitten av 1900-talet följde renskötarna hjorden till fots eller vintertid på skidor. Till sin hjälp hade de hundar. Numera sker förflyttningarna ofta med hjälp av snöskoter, terrängmotorcykel och i vissa fall helikopter. Även annan teknik utnyttjas, t.ex. Internet, GPS och mobiltelefon. Lastbilstransporter kan också förekomma på långa sträckor när hinder i terrängen gör det omöjligt för samerna att flytta renarna till fots.
27. De renar som är aktuella i målet flyttar varje år från gränstrakterna mot Norge i fjällen ned till det svenska kustlandet och åter. Olika faktorer styr renens vandringar, men främst är det tillgången till föda. Renen har en unik förmåga att bryta ned och tillgodogöra sig energiinnehållet i lavar. Vintertid utgör renlavar upp till 90 procent av födan. Om inte renen kan komma åt marklaven, t.ex. på grund av hård skare, flen, kan trädens hänglav vara ett alternativ. En annan faktor är vajornas instinkt att återkomma till kalvningsplatserna. Renens vandringsmönster påverkas också av människans ingrepp i terrängen, t.ex. motorvägar och järnvägar.
28. Det finns en faktor som varje år är direkt avgörande för vandringarna och det är de väderförhållanden som råder under vintern. Det kan vara fråga om sträng kyla, kraftigt snöfall, perioder med tö som skapar skare, hårda vindar som under regniga och fuktiga förhållanden och låga temperaturer skapar isbark, m.m. Renarna och deras skötare kan då tvingas att söka sig till andra områden än planerat. Renarnas flyttning kräver emellertid energi och det gäller att hushålla med betet och djurens krafter. Renhjorden flyttas därför inte längre ned mot kustområdet än nödvändigt.
29. Vinterbete kan delas upp i ordinärt vinterbete och reservbete (flenbete eller bete på grund av andra extraordinära faktorer). Under normala klimatförhållanden, under vanliga vintrar, drar sig samebyarnas renar oftast mot de ordinarie vinterbetesområdena. Under vintrar då vädret avviker från det normala går renarna till reservbetesområdena, som oftast har goda snö- och betesförhållanden.
30. Renlaven växer långsamt. På ett hårt betat område krävs det ett par decennier för att laven ska komma upp igen i full storlek. Även av detta skäl måste samerna periodvis växla betesområden.
Bedömningen i målet
31. Nordmalings kommun täcker en yta av omkring 3x4 mil vid kusten av Bottenhavet i sydligaste delen av Västerbottens län. De fastighetsägare som för talan i målet har sina fastigheter på skilda håll inom kommunen, mest sparsamt i de västra delarna. I en deldom den 11 oktober 2006, som har vunnit laga kraft, fastställde hovrätten utan prövning i sak tingsrättens dom i den del som avsåg sexton av de fastighetsägare som hade överklagat tingsrättens dom. Även dessa fastigheter är belägna på spridda ställen i kommunen.
32. Förekomsten av renskötsel har undersökts av statliga utredningar i olika omgångar allt sedan förarbetena till den första renbeteslagen. Det lagstiftningsärendet förbereddes av 1882 års lappkommitté, som i sitt betänkande gjorde vissa uttalanden om samernas flyttningsvägar. Dessa är utförligt återgivna i tingsrättens dom. Här ska refereras de avsnitt (s. 43 ff. i betänkandet) som också hovrätten har berört.
Ranbyns lappar flyttar i december längre österut och går då ned mot kusten, någon gång ända ned till havet, samt tågar därvid, liksom övriga lappar inom detta län, icke blott längs och mellan älvarna utan företrädesvis mer rätt i öster och väster så att de korsar dem. Deras uppehållsorter under vintern bestäms i främsta rummet av de personers boplatser av vilka de mottagit renar att vårda. Dessa fjällappar, ävensom i allmänhet de lappar som tillhör Västerbottens län, har namn om sig att ägna renarna en omsorgsfull vård.
Granbyns lappar har samma ordningar för sina flyttningståg som Ranbyns lappar för både sommar- och vintertiden.
När snön fallit drar Umbyns och Vapstens lappar österut och uppehåller sig under vintern antingen i skogarna inom Lycksele eller, och detta är det vanligaste, i kustlandet, strövande där utan egentlig ordning tvärsöver och längs dalgångarna, ofta nog ända ned mot kusten.
Lapparna i Vilhelmina och Dorotea socknar är redan i november på tåg österut och finns då vid Åsele och Fredrika men drar sedan än längre mot öster och kommer de flesta år, följande Ångermanälven, ända ned till kusten, där de till och med lägrar sig i närheten av Härnösand.
33. I sina överväganden anförde kommittŽn bl.a. följande (s. 66 i betänkandet).
Om vintern äger Norrbottens och Västerbottens lappar att vistas jämväl utom de områden som de är hänvisade till under sommartid, att flytta såsom de av ålder gjort samt därvid anlita även enskilda ägor. I den mån dessa deras vinterflyttningar inte går utom lappmarkerna är de genom avvittringsstadgans anförda paragraf uttryckligen medgivna. Många av lapparna utsträcker emellertid dessa sina vandringar ned inom det norrländska kustlandet. Något särskilt lagbud tillerkänner dem väl inte rättighet härtill; men dessa lapparnas flyttningar måste, då de av ålder allt hittills opåtalt ägt rum, anses vara grundade på sedvanerätt.
34. Fyra ledamöter av HD kritiserade kommittŽns förslag att lapparnas sedvana skulle upphöjas till en genom lag stadgad rättighet. Häremot erinrade departementschefen (prop. 1886 nr 2 s. 34 f.) att lapparnas sedvana att med sina renar vintertiden flytta från fjällen nedåt vissa trakter av den sedan äldre tid bebyggda, närmare kusten belägna delen av Norrland och att på skogsmarken inom dessa trakter under den tiden beta sina renar av lapparna blivit utövad från uråldriga tider utan att denna flyttning mött någon gensägelse från bofasta befolkningens sida. Från befolkningen inom det egentliga kustlandet hade aldrig försports någon klagan över lapparnas besök under vintern. - Departementschefen fortsatte:
Vid angivna förhållande och då lapparna städse ansett flyttningen vintertiden såsom en rättighet vilken av ålder tillkommit dem, synes man med fullt skäl berättigad antaga det lapparnas flyttning under vintern å de trakter som de av gammal sedvana hittills har besökt måste vara icke blott ett av den bofasta befolkningen tålt intrång utan en verklig rätt, även om något uttryckligt lagstadgande till stöd för denna rätt hittills inte förefunnits.
35. Vid riksdagsbehandlingen godkände särskilda utskottet - som tingsrätten har redovisat - lagförslaget och uttalade därvid att lapparnas vinterflyttningar över enskildas ägor är en sedan urminnes tid bestående, om ej i lag uttryckligen medgiven, likväl såsom faktiskt förutsatt sedvana, som dessutom grundar sig på en verklig rätt, rätten att driva det näringsfång som utgör villkoret för deras existens såsom nomader på den jord vars första innehavare de var.
36. Slutsatsen i lagstiftningsärendet var alltså att samerna år 1886 hade en sedvanerätt till vinterbete, som enligt 1882 års lappkommitté kunde göras gällande i Västerbottens kustland, ända ned till havet. Det framgår dock inte om betesrätten ansågs gälla hela kustlandet eller om den var begränsad till vissa områden och i så fall vilka. Som hovrätten har framhållit, har det emellertid inte kommit fram någon särskild omständighet som talar för att renskötsel inte skulle ha förekommit just i Nordmaling.
37. Av utredningen i målet framgår att kommittŽn hade en kvalificerad sammansättning. Det finns därför anledning anta att slutsatsen är väl underbyggd. Som hovrätten också har framhållit hade Länsstyrelsen i Västerbottens län inga invändningar mot kommittŽns förslag i den aktuella delen. Av länsstyrelsens remissvar framgår att det hade hållits utlysta sammanträden där såväl den bofasta befolkningen som lappbefolkningen inom de socknar som huvudsakligen berördes av lagförslagen hade fått tillfälle att yttra sig över dem. Det kan för övrigt noteras att två av ledamöterna i kommittŽn hade anknytning till Nordmaling.
38. Som bilaga till 1882 års lappkommittŽs betänkande fanns en karta, den s.k. Hahrs karta, som har uppmärksammats av parterna i målet. Om kartan sägs följande i betänkandet (s. 22).
Då, såsom ovan blivit anmärkt, renskötsel bedrivs olika inom särskilda delar av Norrland, har kommitterade ansett en bild därav samt av lapparnas och nybyggarnas inbördes förhållande inte kunna erhållas med mindre redogörelse lämnas för hur detta för närvarande gestaltar sig i varje särskild lappförsamling, i tillgränsande delar av kustlandet samt uti Jämtland och Härjedalen. För att göra denna utredning fattlig och åskådlig har kommitterade låtit komplettera bifogade exemplar av Hahrs karta över Norrland med flyttningsvägar, skattefjäll m.m.
39. På kartan finns inritade streckade linjer, som börjar inne i Norge och går i svepande bågar genom Norrlands inland in i Västerbotten och Ångermanland. Det finns ingen teckenförklaring till kartan. Fastighetsägarna har hävdat att linjerna markerar renarnas flyttleder och att, eftersom linjerna slutar inne i landet, flyttlederna inte gick ända ned till kusten. Samebyarna har däremot gjort gällande att linjerna inte markerar flyttleder utan gränser mellan samebyarnas renskötselområden. I avsaknad av teckenförklaring till kartan går det inte att med tillräcklig säkerhet avgöra linjernas innebörd och kartan kan inte tillmätas någon betydelse i bevishänseende.
40. När renbeteslagen hade varit i kraft några år tillsattes 1895 års lapplagskommitté med uppdrag att analysera verkningarna av 1886 års lag och att föreslå förbättringar. Under år 1895 höll kommittŽn sammanträden med bofasta och samer, bl.a. ett sammanträde i Lycksele den 10 augusti 1895. I § 2 i protokollet från sammanträdet står bl.a. följande.
I fråga om flyttningarna upplystes:
att de flesta Sorselelappar flyttar längs Vindelns, Umans och Juktaälvens vattendrag nedåt Degerfors och Umeå, men att några få familjer drar sig längre norrut till Norsjö och undantagsvis fram till Skellefteå; samt att en del Sorselelappar fortfarande flyttar till Norge, men endast till fjälltrakterna närmast gränsen;
att största delen av Tärnalapparna flyttar på båda sidor om Uman till Degerfors och även stundom nedåt kusten, men att från södra delen av socknen flyttningen sker utefter Öreälven till Örträsk och Bjurholm; samt att samma lappars flyttningar till Norge sträcker sig till sjön Rösvattnet, därifrån strövrenar tränger sig fram till närheten av Hatfjelldalens kyrka;
att lapparna från norra delen av Vilhelmina socken plägar flytta utefter Gideå- och Lögde älvar över Åsele, Hällan och Anundsjö nedåt Örnsköldsvik och Nordmaling;
att från södra delen av socknen flyttningen sker förbi Åsele och Fredrika kyrkor utefter Ångermanälven nedåt kusten till Härnösand och även söder därom ända till Häggdånger; ävensom att lapparna från socknens norra del plägar i juli, augusti och en del av september flytta in i Norge till Hatfjelldalen, och från södra delen av socknen till Grong i Nordre Trondhjems amt.
41. I protokollets § 3 kan bl.a. följande läsas.
Samtliga lappar uppgav att det för dem var nödvändigt att, när djup snö och flen gjorde betet oåtkomligt för renarna, flytta ned till kustlandet för att komma åt renmossa; att flyttningarna förorsakades endast av brist på bete i lappmarkerna, inte för att uppsöka bofasta renägare; och att lapparna inte ansåg det möjligt att upphöra med eller inskränka flyttningarna till kustlandet, varjämte de förklarade att flyttningarna inte tilltagit utan, åtminstone vad beträffade Sorselelapparna, snarare minskat sedan år 1886.
42. I sitt betänkande (s. 35) konstaterade kommittŽn att i Västerbottens och Norrbottens läns kustland ingen röst hade höjts för att hindra lapparnas vinterflyttningar. KommittŽn föreslog ingen saklig ändring i fråga om sedvanerätten till vinterbete. Vid remissbehandlingen lämnades förslaget nästan helt utan invändningar från remissinstanser i Västerbottens län. I 1898 års renbeteslag fick reglerna om sedvanerätten i stort sett samma sakliga innebörd som i 1886 års lag.
43. Slutsatsen även i 1898 års lagstiftningsärende var alltså att samerna hade en sedvanerätt till vinterbete i Västerbottens kustland ända ned till havet. Nu fanns också ett uttryckligt stöd för att Nordmaling användes för vinterbete.
44. Även 1895 års lapplagskommitté hade en kvalificerad sammansättning. Som nämnts reste kommittŽn runt i berörda socknar och frågade ut befolkningen. KommittŽns betänkande remissbehandlades. Resultatet av utredningsarbetet framstår som tillförlitligt.
45. I början av 1900-talet företogs nya statliga utredningar om renskötseln. Åren 1912 och 1913 gjordes intervjuundersökningar som omfattade bl.a. 80 samer i Västerbottens län. Som hovrätten har redovisat var det flera av dessa som uppgav att de, särskilt under flenår, brukade flytta till vinterbete i Nordmaling eller dess närhet.
46. Sedvanerätten undersöktes också av 1919 års lappkommitté, som under år 1920 höll ”förhör” med såväl samer som bofasta. KommittŽn sammanfattade sina slutsatser i ett betänkande år 1923 (SOU 1923:51). Beträffande Västerbottens län förlitade sig kommittŽn i huvudsak på de uppgifter som hade kommit fram vid undersökningarna åren 1912 och 1913. Slutsatsen för Västerbottens län var att det torde kunna sägas att sedvanerätten omfattade länet i dess helhet (a. bet. s. 104). Under den följande remissbehandlingen kritiserades inte slutsatsen, men Nordmalings kommun ville att rättsläget skulle ändras genom lagstiftning.
47. Av utredningen i målet framgår att de nu nämnda undersökningarna genomfördes på ett kompetent och tillförlitligt sätt. Detta omdöme gäller även om det var så - som fastighetsägarna har påstått - att uppgifterna i 1912 års undersökning inte kommunicerades med berörda fastighetsägare och att 1919 års lappkommitté inte besökte Nordmaling.
48. Vad som sålunda har redovisats om det lagstiftningsarbete som föregick 1886 års och 1898 års renbeteslagar utgör ett starkt stöd för samebyarnas ståndpunkt i målet att samerna hade sedvanerätt till vinterbete i Nordmaling redan före år 1886. Det fortsatta utredningsarbetet under 1900-talets första årtionden bekräftar denna slutsats. Intervjusvaren om renarnas flyttningar är utformade så att det inte kan antas att de - som fastighetsägarna har påstått - avsåg endast den tidpunkt då svaren lämnades. Svaren får i stället förstås så att de beskriver en sedvana som hade varit etablerad sedan tidigare. Det har framgått att utredningarnas slutsatser byggde på ett gediget underlag, som inte nu längre står till buds. Materialet måste tillmätas stor betydelse som bevis i målet.
49. Till detta kommer annan bevisning som samebyarna har åberopat. Sålunda har en mängd vittnen berättat om samer som från tid till annan har uppehållit sig med sina renar på olika håll i Nordmaling. För tiden runt sekelskiftet år 1900 och dessförinnan har det varit fråga om andrahandsuppgifter; vittnena har uppgett vad anförvanter i tidigare generationer har berättat om händelser i äldre tider. Ingenting tyder på att den bofasta befolkningen då ifrågasatte att samerna hade rätt att vistas i Nordmaling med sina renar.
50. Fastighetsägarna har åberopat författningar från åren 1723, 1748 och 1757, som enligt deras uppfattning föreskrev att samer inte fick vistas utanför lappmarkerna, och de har gjort gällande att sedvanerätt inte kunde uppkomma genom lagstridig renskötsel. Docenten Lennart Lundmark har emellertid uppgett att dessa författningar inte gällde renskötande samer utan bara samer som saknade ”laga försvar”. Det är också tydligt att renskötsel förekom under 1800-talet utanför lappmarkerna utan att föranleda myndighetsingripanden. Som tingsrätten har framhållit behandlades inte dessa författningar i förarbetena till renbeteslagarna. Det kan därför inte antas att de har hindrat att sedvanerätt till renskötsel kunnat uppkomma.
51. Vidare har fastighetsägarna anfört att det inte finns uppgifter om tvister angående renskötsel och att det visar att renskötsel inte förekom. Som har diskuterats utförligt i målet är det emellertid vanskligt att dra slutsatser av att uppgifter saknas (slutsatser e silentio). En möjlig förklaring till att det inte har förekommit tvister kan vara exempelvis att fastighetsägarna var medvetna om att det förelåg en sedvanerätt och därför godtog renskötseln. Frånvaron av tvister tillåter alltså inte omedelbart den slutsats som fastighetsägarna vill dra.
52. Fastighetsägarnas påstående att renskötsel bedrivits i Nordmaling endast mot betalning stöds inte av utredningen i målet, inte heller påståendet att renskötseln mötts av protester från den bofasta befolkningen.
53. Även på fastighetsägarnas begäran har ett stort antal personer hörts i målet som vittne eller under sanningsförsäkran. De har företrädesvis uttalat sig om förekomst av renar i Nordmaling under 1900-talet. I förhören finns också uttalanden av innebörd att anförvanter i tidigare generationer inte berättat om renar i Nordmaling. Uttalanden av detta slag motsäger inte andra uppgifter om att renar förekommit på angivna platser i Nordmaling och kan inte sägas minska dessa uppgifters tillförlitlighet.
54. I enlighet med det anförda får det sammantaget anses att samebyarna har visat att det år 1886 förelåg en sedvanerätt till vinterbete i Nordmaling.
55. Beträffande sedvanerättens geografiska utsträckning i Västerbottens län uttalade 1919 års lappkommitté att det torde kunna sägas att sedvanerätten omfattade länet i dess helhet. I de intervjuer som genomfördes åren 1912 och 1913 nämns ett antal orter i Nordmaling med omnejd dit samerna flyttade med sina renar. Ytterligare några ortsnamn förekommer i de förhör som samebyarna har åberopat. Dessa orter, där sålunda renskötsel bedrevs i slutet av 1800-talet, är spridda på olika håll i och omkring Nordmaling med en viss koncentration till området norr om Nordmalingsfjärden.
56. När renskötselområdet ska bestämmas måste - som har anförts i det föregående - beaktas att renskötseln har särdrag som avgör vilket område som behöver tas i anspråk. Av utredningen i denna del framgår att vinterbetet kräver stora områden beroende bl.a. på att betestillgången varierar från år till år. Växlande väderleksförhållanden gör att ett område som använts under en vinter kanske inte är tillgängligt för bete nästa vinter. När ett område är avbetat dröjer det också länge innan laven har vuxit upp igen och under mellantiden måste renarna söka sig till andra områden. Renskötselområdet måste alltså vara vidsträckt och är inte begränsat till de ställen där renar har iakttagits ett visst år. Vinterbetesmarkerna är oberoende av kommungränser eller andra administrativa indelningar. Nordmalings kommun täcker en yta av endast omkring 3x4 mil. I målet är upplyst att det finns renbete av god kvalitet i Nordmaling och att det används som reservbete under särskilt svåra vintrar.
57. Det anförda bekräftar uttalandet av 1919 års lappkommitté och det får anses vara visat att den upparbetade sedvanerätten omfattade hela Nordmalings kommun.
58. Fastighetsägarna har enligt hovrättens dom vitsordat att det under 1900-talet har förekommit renskötsel i Nordmaling eller dess närhet ett antal vintrar fram till år 1930 samt år 1966 och därefter. Redan av dessa vitsordanden följer att det inte är klarlagt att samebyarna har avsett att avstå från den renskötselrätt som tidigare hade förvärvats.
59. Sammanfattningsvis är det visat att samebyarna har rätt till vinterbete med sina renar på de fastigheter som är aktuella i målet. Fastighetsägarnas talan ska därför lämnas utan bifall.
Domslut
HD avvisar klagandenas i första hand framställda yrkande.
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom meddelad: den 27 april 2011.
Mål nr: T 4028-07.
Lagrum: 1, 3, 9, 10, 26 och 28 §§rennäringslagen (1971:437).
Rättsfall: NJA 1981 s. 1 och NJA 1982 s. 69.