RH 2001:56

Den allmänna avvittringen i Gällivare socken, genomförd med stöd av 1873 års avvittringsstadga, fastställdes av länsstyrelsen i utslag den 7 juni 1892. Utslaget fastställdes av Kungl. Maj:t den 18 maj 1894. Vid avvittringen utlades kronoparker och överloppsmark. - Sedan riksdagen bifallit en proposition om avsättande av nationalparker fastställdes enligt Kungl. brev den 21 januari 1910 vissa gränser för Stora Sjöfallets nationalpark, belägen på överloppsmark inom Gällivare och Jokkmokks socknar. Genom beslut den 26 september 1919 uteslöts i samband med Suorvasjöarnas uppdämning ett område från nationalparken. Någon fastighetsbildande åtgärd vidtogs inte då.

Enligt en promemoria av Kammarkollegiet den 27 mars 1998 finns i 1876 års jordebok - den sista för Gällivare socken - inte någon överloppsmark redovisad utan hänvisas beträffande denna mark till brev av Kammarkollegiet till Lantmäteristyrelsen den 16 december 1942 angående redovisning i jordregistret av kronoparker och kronoöverloppsmarker i Norrbottens län. Av brevet framgår att Kammarkollegiets arkiv avgivit ett tjänstememorial i ärendet den 17 november 1942. Lantmäteristyrelsen har i skrivelse till Överlantmätaren i Norrbottens län den 3 augusti 1946 förordnat att den i jordregistret för Gällivare socken upptagna enheten Överloppsmarker hädanefter skulle benämnas Gällivare kronoöverloppsmark nr 1 samt att den inom Gällivare socken belägna delen av nationalparken, med undantag av vad som hörde till annan särskilt nämnd enhet, skulle registreras som avsöndring från Gällivare kronoöverloppsmark nr 1. Avsöndringen fick beteckningen Gällivare kronoöverloppsmark 1:2. Lagfart har inte sökts för denna fastighet.

Genom köpeavtal den 23 april och 27 maj 1997 sålde staten till Vattenfall Aktiebolag ett område om 712 ha mark och vatten från Gällivare kronoöverloppsmark 1:2 för 13 miljoner kr. Området, som utgör del av det område som 1919 uteslöts från nationalparken, avstyckades den 5 februari 1998 och erhöll beteckningen Gällivare kronoöverloppsmark 1:7. Bolaget tillträdde fastigheten den 1 januari 1992.

1956 bildades fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 2:1 genom sammanläggning av ett av staten inköpt område av fastigheten Jutsarova 1:1 och Gällivare kronoöverloppsmark 1:1, dvs. vad som återstod av den ursprungliga kronoöverloppsmarken sedan nationalparken avsöndrats. Staten erhöll lagfart på 2:1 den 14 december 1956.

Genom köpeavtal den 23 april och 27 maj 1997 sålde staten till Vattenfall Aktiebolag ett område om cirka 73 ha av Gällivare krono- överloppsmark 2:1 för fem miljoner kr. Området avstyckades den 6 februari 1998 och erhöll beteckningen Gällivare kronoöverloppsmark 2:27. Bolaget tillträdde fastigheten den 1 januari 1992.

Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och 2:27 är belägna ovan odlingsgränsen.

Sörkaitums samebys året-runt-marker ovan odlingsgränsen är belägna inom Gällivare kommun och omfattar ett område som - i ungefärlig riktning - avgränsas av odlingsgränsen i öster, gränsen mot Jokkmokks kommun i söder, riksgränsen mot Norge i väster och gränsen mot Mellanbyns sameby i norr. Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och 2:27 är belägna inom samebyns område.

Vattenfall Aktiebolag ansökte hos inskrivningsmyndigheten om lagfart på fastigheterna Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och 2:27. Inskrivningsmyndigheten beredde Sörkaitiums sameby tillfälle att yttra sig över ansökningarna.

Samebyn gjorde gällande att förutsättningar saknades att bifalla ansökningarna om lagfart. Såsom grund härför åberopade samebyn följande. De berörda fastigheterna är belägna ovanför odlingsgränsen inom samebyns gränsbestämda område. Sörkaitums sameby hävdar liksom övriga samebyar en dem tillkommande äganderätt, dvs. en bättre rätt till fast egendom än den staten kan hävda. Kaisa Korpijaakko-Labba redovisar i sin doktorsavhandling, med den svenska titeln Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland, utifrån en rättshistorisk utredning, att samerna/ samebyarna tidigare behandlades som ägare av sina marker. Att detta ägande skulle ha övergått till staten är inte belagt. - Av Lagutskottets betänkande 1982/83:30 över propositionen 1982/83:54 till 60 a § lag (1970:995) om införande av nya jordabalken (JP) om undantag från lagfartskravet beträffande vissa äldre förvärv framgår att enbart den omständigheten att en fastighet i jordeboken åsatts jordnaturen krono inte utgör tillräcklig bevisning om att fastigheten tillhör staten. - Bolaget åberopar som bevisning i lagfartsärendena endast lantmäterimyndighetens fastighetsrättsliga beskrivningar i lagfartsärendena. Beskrivningarna utgör inte tillräcklig grund för att styrka en staten tillkommande äganderätt. - Mot bakgrund av den rättshistoriska utvecklingen och de latenta äganderättsanspråk som föreligger från samebyarna gäller vidare enligt uttalande av Lagutskottet i nämnda betänkande, att det får ankomma på inskrivningsmyndigheten att iaktta särskild försiktighet vid prövning av om undantagsregeln skall kunna tillämpas i fråga om inskrivningsåtgärder på sådana områden av sameallmänningen där äganderättsfrågan inte prövats. Någon sådan prövning i domstol av äganderättsfrågan har inte skett beträffande de aktuella fastigheterna.

Bolaget bestred att dess rätt till fastigheterna var tvistig i den mening som avsågs med bestämmelsen i 19 kap. 10 § JB och gjorde gällande att hinder inte förelåg att bifalla lagfartsansökningarna. Till bemötande av samebyns bestridande av ansökningarna anförde bolaget i skrift den 30 mars 1998 i huvudsak följande. Då samebyn påstår att samerna/ samebyarna tidigare behandlats som ägare av sina marker hänvisas det till en doktorsavhandling men det sägs inget närmare huruvida identitet föreligger mellan en samebyn eventuellt tillkommande äganderätt till fast egendom och de områden som nu är föremål för inskrivningsmyndighetens handläggning. Det sägs heller inte något närmare om hur den påstådda äganderätten kommit till uttryck och inte heller åberopas i övrigt något särskilt till stöd för påståendet. - Bolagets förvärv av aktuella områden utgör en fullföljd av den överlåtelse av statens kraftverksrörelse som skedde till bolaget den 1 januari 1992. Aktuella markområden är sedan tidigare ianspråktagna för vattenkraftsutbyggnad och utgör alltså på det sättet en del av den överlåtna rörelsen. Staten har alltsedan kraftutbyggnadsepokens början i inledningen av detta sekel hävdat sin äganderätt till Gällivare kronoöverloppsmark 1:2 och 2:1, från vilka de fastigheter som omfattas av ansökningarna avstyckats. Dessa fastigheter har alltså av staten hävdats med äganderätt under hela kraftutbyggnadsperioden och det har heller aldrig tidigare från samebyns sida gjorts någon invändning om rätten till den fasta egendomen. Samebyn har för sin del vid vattenkraftsutbyggnaden hävdat sin lagliga rätt att utöva renskötsel i området och därför påfordrat och också tillerkänts ersättning för det intrång, som ansetts kunna bli följden av utbyggnaden. Så exempelvis i avtal i april 1990, som träffades mellan å ena sidan Statens vattenfallsverk och å andra sidan samebyn och samefonden och varigenom samebyn erhöll full gottgörelse för all skada under gången tid och i framtiden på grund av de genomförda vattenkraftföretag, som inverkat på vattenförhållandena inom det område där samebyn har renskötselrätt. Något äganderättsanspråk gjordes inte gällande, vilket väl hade varit naturligt om man på fullt allvar hävdat sådan rätt. - Det må vidare i detta sammanhang erinras om att Stora Sjöfallets nationalpark avsattes genom beslut av 1909 års riksdag. Nationalparken omfattade bl.a. området runt den blivande Suorvadammen. För att göra det möjligt att reglera Suorvasjöarna utbröts senare dessa sjöar jämte vissa uppdämningsområden och erforderligt byggnadsområde ur nationalparken enligt beslut av 1919 års riksdag. Genom beslut den 26 september 1919 förordnade Kungl. Maj:t att ur parken utbrutna områden skulle överföras till dåvarande vattenfallsstyrelsens omedelbara förvaltning. Området kring Suorvadammen har alltså varit föremål för särskilda statens åtgärder och har också varit i kraftverksrörelsens "ägo" sedan 1919. Bildande av nationalpark förutsätter att staten förfogar över de fastigheter som avses att ingå i nationalpark. Av de utav samebyn åberopade förarbetena till 60 a § JP framgår att det för frågan om äganderätt föreligger är av betydelse hur egendomen nyttjats. Staten har således genom olika åtgärder hävdat äganderätt av den fasta egendom varom är fråga, medan samebyn för sin del inte vid något tillfälle anmält en avvikande uppfattning. - I förarbetena har också nämnts att frågan hur en fastighet har redovisats i jordeböckerna kan belysas av Kammarkollegiet, varför staten åberopar promemorian av Kammarkollegiet den 27 mars 1998 rörande jordnaturen jämte bilagor. - Högsta domstolen har i det s.k. skattefjällsmålet, NJA 1981 s.1, uttalat att samernas rätt enligt rennäringslagen framstår som en brukningsrätt, att reglerna i väsentliga delar går tillbaka till 1886 års renbeteslag och att avsikten vid den lagstiftningen var att kodifiera dåvarande rättsläge. - Samebyn har utan att åberopa några särskilda omständigheter, dokument eller annan utredning anfört att förutsättningar saknas att bifalla lagfartsansökningarna. Enligt bolagets bestämda mening måste åtminstone de särskilda omständigheter som ett påstående om äganderätt grundar sig på närmare redovisas för att det överhuvudtaget skall kunna beaktas i ett inskrivningsärende. Enbart ett lösligt framfört påstående om bättre rätt till viss egendom kan och får inte läggas till grund för prövningen av lagfartsärendena och detta oavsett vem som framfört påståendena. Det ter sig synnerligen märkligt att samebyn inte i samband med 1990 års avtal gjorde gällande äganderätt. Först i dessa inskrivningsärenden gör samebyn gällande bättre rätt till den fasta egendomen.

Vid den ytterligare skriftväxling som förekom hos inskrivningsmyndigheten anfördes bl.a. följande.

Samebyn: Äganderättsfrågor behandlas inte i de sammanhang bolaget åberopar, vattenmål och bildande av nationalpark. I övrigt återgår resonemangen vid sekelskiftets början på synpunkten att samernas rätt - lapprivilegiet enligt dåtida benämning - grundades på någon form av upplåtelse från statens sida. Resonemangen hör en förgången tid till. - Samebyn har inte tidigare beretts möjlighet att inkomma med yttrande i lagfartsärenden, varför eventuellt tidigare beslut att medge lagfart vid motsvarande förvärv inte utgör grund för att bevilja lagfart i nu aktuella ärenden. Dåvarande Sörkaitums lappby bereddes inte tillfälle att redovisa sin ståndpunkt i samband med att lagfart den 14 december 1956 beviljades för staten på Gällivare kronoöverloppsmark 2:1. - Samerna /samebyarna har verkat i området som "ägare" sedan urminnes tid och långt innan någon annan gjorde anspråk av äganderättskaraktär. - Att observera är att dagens äganderättsbegrepp är en sentida företeelse, vilket bl.a. framgår av en artikel av f.d. hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm i publikationen Äganderätten i lantbrukets historia. - Enskilda samer/samebyar var skattlagda på samma sätt som bönder. Konsekvenserna i äganderättshänseende (skattemannarätt) av Gustav III:s statskupp 1789 skall rätteligen tillämpas också inom samenäringen enligt tidigare nämnd doktorsavhandling. - Enligt domen i skattefjällsmålet vinner samiska äganderättsanspråk tyngd ju längre norr- och österut man söker sig, dvs. till här aktuella områden. Det är inte fråga om något vanligt ärende om försäljning av kronomark utan en överlåtelse av mark, där enskild från början ansetts ha en starkare rätt än staten. Vad som än kan gälla om mark längre söderut måste äganderätten åtminstone anses tvistig i fråga om de aktuella fastigheterna.

Bolaget: Samebyn har inte vid något tillfälle gjort gällande äganderättsanspråk utan fastmer accepterat att staten med äganderätt förfogat över den fasta egendomen och uppträtt som ägare gentemot samebyarna i området. För att lagfart inte skall beviljas torde åtminstone krävas att samebyn visar att man tidigare och inte bara vid inskrivningsmyndigheten på ett eller annat sätt gjort gällande bättre rätt än staten till den fasta egendomen i fråga. - Enligt bolaget måste det föreligga någon substans i ett påstående om äganderätt från inskrivningssökandens motpart och det av sådan tyngd, att det med fog kan sägas, att en reell äganderättstvist föreligger. - Något intrång i den av samebyn bedrivna näringen åstadkommes inte genom den överlåtelse av kraftverksanläggningar som det är fråga om i förevarande fall. - Den åberopade akademiska avhandlingen saknar egentligt intresse, eftersom den inte ger någon som helst klarhet angående rätten till enskilda områden. - Det av bolaget ingivna materialet är av mer teknisk- administrativ än rättslig karaktär men visar dock att staten för sin del obestritt utövat äganderätten och av det skälet har handlingarna också betydelse i lagfartsfrågan. - Gällivare kronoöverloppsmark 2:27 är avstyckad från 2:1. Staten har lagfart på stamfastigheten sedan 1956. Ansökan om lagfart på 2:27 bör därför utan vidare kunna bifallas. Vad gäller 1:7 har bolaget styrkt överlåtarens, statens, äganderätt till fastigheten.

Inskrivningsmyndigheten i Gällivare domsaga (1998-12-15 och 1999-07-15, rådmannen Ingemar Taavola) förelade den 15 december 1998 enligt 19 kap. 10 § jordabalken bolaget att senast den 31 mars 1999 väcka talan om bättre rätt till fastigheterna Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och 2:27 samt uttalade att bolagets lagfartsansökningar kunde förklaras förfallna, om föreläggandet inte följdes. Sedan handläggningen av ärendena uppskjutits förklarade inskrivningsmyndigheten i beslut den 15 juli 1999 lagfartsansökningarna förfallna, eftersom bolaget inte väckt talan om bättre rätt till fastigheterna. I det protokoll, vari beslutet den 15 december 1998 intagits, anförde tingsrätten till stöd för beslutet i huvudsak följande.

Inskrivningsmyndigheten har att pröva dels om bolaget enligt 60 a § JP har styrkt statens äganderätt till fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 1:7, dels om bolagets rätt till fastigheterna Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och 2:27, med hänsyn till vad samebyn anfört, får anses tvistig och om bolaget i anledning härav ej kan beviljas lagfart utan i stället, enligt 19 kap 10 § JB, skall föreläggas att inom viss tid väcka talan vid domstol om bättre rätt till fastigheterna. - Inledningsvis är att notera att prövning i ett lagfartsärende normalt sker på helt formella grunder utan någon efterforskning av bakgrunden eller de materiella förutsättningarna för fastighetsöverlåtelsen; dvs. om handlingarna i ärendet uppfyller formkraven beviljas köparen lagfart på fastigheten. - Vid tillämpningen av 60 a § JP skall dock en viss materiell prövning ske. Kravet på den utredning som skall presteras för att äganderätten skall anses styrkt är dock inte detsamma som i ett ordinärt tvistemål, främst beroende på att fullständig utredning inte kan förebringas i ett inskrivningsärende. - Av vad som redovisats framgår att staten rent faktiskt hävdat äganderätt till området utgörande Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 sedan början av 1900-talet, på ett mycket påtagligt och ingripande sätt, genom den bedrivna kraftverksrörelsen utan att någon annan - före nu föreliggande ansökan - rättsligt hävdat äganderätt till marken. Med anledning härav och vad som i övrigt framkommit och med beaktande av det utredningskrav som föreligger härom i ett lagfartsärende, synes övervägande skäl i och för sig anses föreligga dels att staten är ägare till Gällivare kronoöverloppsmark 1:7, dels att förvärvet av äganderätten skett före 1876 då lagfartskyldighet inte förelåg. - Avseende Gällivare kronoöverloppsmark 2:27 är i denna del bara att notera att staten har lagfart. - Inskrivningsmyndigheten har emellertid även att ta ställning till om det samebyn anfört i ärendet medför att bolagets rätt skall bedömas som tvistig. - I det s.k. skattefjällsmålet (NJA 1981 s 1) har fastslagits att det i princip varit möjligt att i fråga om herrelös mark förärva en motsvarighet till skattemannarätt genom att bruka marken för renbete, jakt och fiske utan att uppodla den. - Det föreligger inte några legala undantag från de tillämpliga bestämmelserna vad gäller sameallmänningarna och därför skall 19 kap 10 § JB tillämpas på samma sätt oavsett om det är en sameby eller någon annan som yttrar sig i ett inskrivningsärende. Av hänvisningen, i 19 kap 3 § 2 st. JB, till bestämmelserna i tvistemål får vidare anses följa att den som i ett enskilt inskrivningsärende, under påstående om sig tillkommande äganderätt, motsätter sig att lagfart beviljas sökanden, måste anföra faktiska omständigheter till stöd för sitt påstående; dvs. redogörelse måste lämnas för hur den personen förvärvat äganderätten till fastigheten och hur denna hävdats. Även om inskrivningsmyndigheten inte skall utreda vem som äger bättre rätt till en fastighet räcker det sålunda inte att enbart påstå sig vara ägare, utan att ange när och på vilket sätt förvärvet skett, för att formella förutsättningar skall föreligga att bedöma sökandes rätt till en fastighet som tvistig. - Det skall noteras att 19 kap 10 § JB är tillämplig även i sådana fall där överlåtaren har lagfart. - Vidare skall även anmärkas följande. Fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 2.27 är avstyckad från Gällivare kronoöverloppsmark 2:1. Denna fastighet bildades 1956 genom sammanläggning av ett område av Jutsarova 1:1, till vilken staten erhöll lagfart samma år, och Gällivare kronoöverloppsmark 1:1, till vilken staten dock aldrig haft lagfart. Sistnämnda fastighet innefattade också ursprungligen det markområde som efter avstyckning registrerats som Gällivare kronoöverloppsmark 2:27. Staten har heller aldrig, som tidigare nämnts, haft lagfart till den andra fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 - Samebyn har påstått bl.a. att Sörkaitums sameby verkat i området som ägare sedan urminnes tid och långt innan någon annan gjorde anspråk av äganderättskaraktär, att samebyn varit skattlagd på samma sätt som bönder samt att i det s.k. skattefjällsmålet konstaterats att samiskt äganderättsanspråk vinner tyngd ju längre norr och österut fastigheterna ligger. - Med beaktande bl.a. av vad som uttalats i skattefjällsmålet får det som samebyn sålunda slutligen anfört till stöd för sitt påstående om äganderätt till berörda fastigheter, enligt inskrivningsmyndigheten, i sig anses utgöra en legal grund för hävdande av äganderätt till ifrågavarande markområden. Samebyns äganderättsanspråk kan således inte anses uppenbart ogrundat. - Därtill kommer att staten, som tidigare nämnts, saknar lagfart till fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och dessutom aldrig haft lagfart till fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 1:1 som ursprungligen omfattat fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 2:27. - Mot bakgrund härav och vad som i övrigt redovisats får bolagets rätt till berörda fastigheter anses tvistig.

Bolaget överklagade enligt meddelad fullföljdshänvisning inskrivningsmyndighetens beslut men hovrätten fann att talan mot beslutet endast kunde ske i samband med överklagande av slutligt beslut i ärendet, varför överklagandet avvisades. Härefter uppsköt inskrivningsmyndigheten handläggningen av ärendena till den 15 juli 1999, vid vilken tidpunkt bolaget senast skulle väcka talan i enlighet med vad som beslutats den 15 december 1998. Inskrivningsmyndigheten förklarade i beslut den 15 juli 1999, ett för varje fastighet, lagfartsansökan förfallen, eftersom bolaget inte väckt talan om bättre rätt till fastigheten.

Bolaget yrkade härefter att hovrätten, med undanröjande av besluten den 15 december 1998 och den 15 juli 1999, skulle visa ärendena åter till inskrivningsmyndigheten för fortsatt handläggning.

Sörkaitums sameby bestred ändring.

Parterna anförde i hovrätten - utöver vad som åberopats vid tingsrätten - i huvudsak följande.

Bolaget: Inskrivningsmyndigheten har bl.a. grundat sitt beslut den 15 december 1998 på att samebyn påstått att byn verkat i området som ägare sedan urminnes tider. Samebyn har för egen del i avgivna skrifter anfört att "samerna/samebyarna" verkat i området, vilket ger en helt annan innebörd än den inskrivningsmyndigheten tillskrivit påståendet. Av beslutet, framgår också att fråga är om en tolkning. - Av den som påstår sig äga bättre rätt till viss fast egendom torde enligt lagstiftarens avsikt med bestämmelsen i 19 kap 10 § JB krävas en redovisning av hur just den aktuella fastigheten förvärvats och hur denna därefter hävdats. Vad samebyn anfört hos inskrivningsmyndigheten innehåller inga sådana uppgifter. - Inskrivningsmyndigheten har inte särskilt berört avsaknaden av uppgifter från samebyns sida vad gäller byns åtkomst av aktuella markområden och hur påstådd äganderätt där utövats och hur detta skall bedömas i förhållande till de uppgifter som bolaget lämnat rörande samebyns agerande i de sammanhang då samebyn haft anledning att bevaka sina intressen. Det kan vara av intresse att studera hur samebyarna i andra inskrivningsärenden förhållit sig i äganderättsfrågan, varför kopior av köpehandlingar, utdrag ur inskrivningsmyndighetens vid Gällivare domsagas inskrivningsdagbok och andra handlingar som hör till de av bolaget åberopade ärendena fogats till överklagandeskriften som bil. 1-4. Enligt bil. 1 har Sörkaitums sameby så sent som i februari 1998 i ärende rörande inskrivning av förvärv av område av fastighet ovan odlingsgränsen i avgivet yttrande sagt sig inget ha att erinra, dvs. någon äganderättsinvändning har inte gjorts. Enligt bil. 2 har Norrkaitums sameby, numera Girjas, i avgivna yttranden avseende inskrivning av tomträttsupplåtelser beträffande Gällivare kronoöverloppsmark 2:17 och 2:21, vilka båda har sitt ursprung i 2:1, dvs. den fastighet som också 2:27 avstyckats från, tillstyrkt tomträttsförvärven. Av bil. 3 framgår att Gabna sameby i två fall, det ena avgivet så sent som den 12 oktober 1998, lämnat förvärv av fast egendom ovan odlingsgränsen utan erinran. Enligt vad som uppgivits av inskrivningsmyndigheten förekommer sammanlagt ett tiotal sådana fall. Av bil. 4 framgår att inskrivningsmyndigheten beviljat lagfart och inskrivning av tomträttsupplåtelser i ett stort antal fall utan att höra vederbörande sameby, bl.a. så sent som den 31 mars 1998. Fråga är bl.a. om ett flertal avstyckningar från den i detta ärende aktuella fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 2:1. Sammantaget visar det anförda bl.a. att samebyarna i allmänhet och också Sörkaitums sameby överhuvudtaget ej i något sammanhang tidigare - än i detta ärende - gjort gällande äganderätt till mark ovan odlingsgränsen och än mindre till nu aktuella fastigheter. Det anförda visar också att staten i förekommande ärenden om mark inte informerats av berörd sameby om någon samerna tillkommande äganderätt. Vad särskilt gäller Gällivare kronoöverloppsmark 2:27 har överlåtaren, staten, lagfart på stamfastigheten sedan 1956. Enbart ett påstående om bättre rätt till fastigheten kan därför inte vinna beaktande i ett inskrivningsärende. - Inskrivningsmyndigheten har funnit att staten är ägare till fastigheterna, låt vara att myndigheten dessutom ansett att samebyn har en med statens rätt konkurrerande rätt till fastigheterna i fråga. Vad som skall prövas är således endast frågan om samebyn lyckats visa, att statens rätt är att betrakta som tvistig i egentlig mening. Vad samebyn anfört om uttalanden i den akademiska avhandlingen, i skattefjällsmålet och i betänkandet SOU 1999:25 avseende ILO:s konvention nr 169 saknar betydelse, eftersom de inte tar sikte på de markområden varom nu är fråga. För att vinna beaktande i inskrivningssammanhang bör påståenden om bättre rätt grunda sig på någon form av åtkomsthandling eller åtminstone ett dokumenterat faktiskt nyttjande av den fastighet som är föremål för ansökan om inskrivning. Att i inskrivningsärenden beakta vilka påståenden om bättre rätt som helst medför, att sökandens lagenliga skyldighet att lagfara gjorda förvärv ej utan vidare låter sig uppfyllas. Vidare betas sökanden möjlighet att förfoga över sin egendom, varigenom bl.a. belåning av fastigheten helt torde omöjliggöras. Särskilt brydsam synes situationen bli när tidigare ägare innehar lagfart på den fastighet som är föremål för inskrivning. I sådana fall torde krävas att fråga är om tvesalu eller annan liknande situation för att inskrivning skall förvägras den sökande. - Det kan nämnas att, sedan länsstyrelsen upplåtit mark ovan odlingsgränsen i Kiruna kommun inom Talma samebys betesområde för vetenskapligt ändamål, regeringen genom beslut den 18 februari 1999 avslagit Talma samebys överklagande av länsstyrelsens beslut samt att vid den av Talma sameby begärda rättsprövningen Regeringsrätten i dom den 10 november 1999 förklarat att regeringens beslut skall stå fast. Av regeringsbeslutet framgår att regeringen med underkännande av Talma samebys påstående om bättre rätt till marken funnit att länsstyrelsen varit behörig att fatta beslut om markupplåtelsen.

Samebyn: Hur andra samebyar förhållit sig i fråga om försäljnings- och lagfartsärenden är inte föremål för prövning i detta mål. Sörkaitums samebys yttrande avsåg försäljning av en tidigare banvaktstuga till samiska köpare. - Samebyn gör gällande äganderätt till bl.a. i målet aktuella fastigheter genom utövande av renbete, jakt, fiske, tagande av vedbrand och skogsfång m.m. sedan urminnes tider och långt innan en svensk statsbildning var en realitet. Även om tidigare ägarförhållanden beträffande aktuella fastigheter inte är slutligt utredda står det klart att staten aldrig gjort ett ordinärt förvärv medan det finns stor sannolikhet för att samer i vart fall haft äganderättsliknande anspråk i äldre tid. Det lär också vara välkänt att man från samehåll i princip hävdat en bättre rätt till marken än staten, något som efter uttalandena i skattefjällsdomen och Kaisa Korpijaakko-Labbas avhandling i särskild grad gällt områden i de nordliga fjällområden som tvisten rör. Det är emellertid naturligt att samebyn - lika litet som andra samebyar - inte framträtt med mera konkreta anspråk på vissa fastigheter ens i detta område. Forskning pågår angående de historiska förhållandena i området och kan väntas inom en nära framtid skapa än större klarhet hur rättigheterna till marken förhållit sig i äldre tid. Samebyn har ansett sig ha anledning att reagera, när lagfart nu söks på de aktuella områdena. Dessförinnan har samebyn inte något skäl att på eget initiativ - också med hänsyn till finansiering av utredningskostnader - aktualisera äganderättsfrågan. En bakgrund till detta är forskningsläget men också den utveckling som förekommit genom utredningen om ILO- konventionen om ursprungsfolk och utredningsförslaget i SOU 1999:25, där samernas påstående om sina markrättigheter tagits på allvar. - Bolaget har inte lämnat någon redovisning för när och i så fall hur överlåtaren staten skulle ha blivit ägare till fastigheterna. - Samebyn har uppdragit åt docenten Lennart Lundmark att utreda olika frågeställningar kring lappskattelanden, skattläggningen m.m. Av sakkunnigutlåtandet framgår att samer/renskötare skattlades för marker med geografisk belägenhet inom nuvarande Sörkaitums sameby. Domstolarna behandlade skattelanden och dess innehavare på samma sätt som skedde med skatteböndernas motsvarande land, dvs. gav rättsskydd till innehavaren. - Lappbyns rättsställning som företrädare för den samiska rätten till land och vatten är belagd och nu konfirmerad i renbeteslagarna och förloppet har också knäsatts genom Högsta domstolens dom i skattefjällsmålet och samma domstols beslut den 22 april 1999 att inte meddela prövningstillstånd i mål Ö 4725-97 angående parts- och processbehörighet för sameby. Det är alltså att se som belagt att staten också som part håller fram samebyn som innehavare av renskötselrätten och rätten till land och vatten. Samebyn har visat på kontinuitet och representativitet gällande rättsförhållandet i sig och i förhållande till staten som grund för samebyns äganderättsanspråk i den omfattning som må kunna åligga samebyn att belägga. Det måste vara bolagets och inte samebyns sak att väcka talan. - Skattefjällsdomen visar att Högsta domstolen inte ens i detta tidiga skede, då ännu inte någon forskning förekommit rörande samernas rätt i nordliga områden, avvisat tanken på en äganderätt för samerna. Alla senare forskningar och analyser i litteraturen har visat ett ännu fördelaktigare rättsläge för samerna än Högsta domstolen utgick från. Avhandlingen av Kaisa Korpijaakko-Labba utvisar klart på vilken bräcklig grund statens påstående om äganderätt i de nordliga områdena vilar. Det går knappast att finna någon skillnad av betydelse mellan de områden avhandlingen behandlar och de fjällområden som dessa ärenden berör. - Vad gäller upplåtelsen av område inom Talma sameby avsåg prövningen inte fråga om civilrättslig rätt till området utan om tillämpning av 32 § rennäringslagen.

Vad gäller den av samebyn åberopade utredningen av Lennart Lundmark anförde bolaget att denna inte säger någonting om rätten till ifrågavarande fastigheter, att den beskrivning som lämnats närmast tar sikte på den lokala domstolens benägenhet att slita tvister beträffande renskötselrättens utövande mellan olika sameparter samt att det inte är utrett att identitet föreligger mellan de markfrågor som avhandlas i yttrandet och de markområden som omfattas av lagfartsansökan i förevarande ärenden.

Vad parterna åberopade till stöd för sina ståndpunkter - bevisning, förarbeten till lagrum, rättsfall och litteratur - framgår i allt väsentligt av hovrättens skäl för beslutet.

Hovrätten för Övre Norrland (2000-06-22, hovrättspresidenten Anna-Karin Lundin, hovrättsrådet Susanne Möller och f.d. hovrättslagmannen Ingrid Andersson, referent) undanröjde de överklagade besluten och återförvisade lagfartsansökningarna till inskrivningsmyndigheten för fortsatt behandling.

Inledningsvis lämnade hovrätten en översiktlig redogörelse för uppläggningen av skälen för beslutet: Dessa innehåller två huvudavsnitt. I det första avsnittet behandlar hovrätten frågan huruvida det finns något annat hinder att bifalla ansökningarna om lagfart än det av samebyn åberopade. Härvid redovisas först de lagrum och de förarbeten som ligger till grund för hovrättens bedömning och härefter de egentliga skälen, som utmynnar i att något sådant hinder inte föreligger. I det andra avsnittet prövar hovrätten om bolagets rätt till fastigheterna är tvistig med hänsyn till samebyns påstående om urminnes hävd. Hovrätten diskuterar till en början den närmare innebörden av ordet "tvistig" i 19 kap. 10 § JB samt redogör för bestämmelser om urminnes hävd och samernas rättigheter enligt rennäringslagen. Sedan följer en genomgång av det material samebyn åberopar till stöd för sitt påstående om äganderätt, först det material som är av mer allmän karaktär, sedan ett sakkunnigutlåtande om lappskatteland i förutvarande Kaitum lappby. I de egentliga skälen kommer hovrätten fram till att samebyns påstående om äganderätt till mark som utlagts som kronoöverloppsmark inom Gällivare kommun inte kan generellt lämnas utan avseende men kommer härefter fram till att särskilda omständligheter föreligger beträffande fastigheterna Gällivare kronoöverloppsmark 1.7 och 2:27 som gör att tvist enligt 19 kap. 10 § JB inte kan anses föreligga.

Hovrätten yttrade i domskälen.

Bolaget har ansökt om lagfart på förvärven av fastigheterna Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och 2:27. Sedan samebyn gjort gällande bättre rätt till fastigheterna har inskrivningsmyndigheten enligt 19 kap. 10 § JB förelagt bolaget att - såsom myndigheten slutligen bestämde - senast den 15 juli 1999 väcka talan om bättre rätt till fastigheterna. Då sådan talan inte väckts har inskrivningsmyndigheten förklarat lagfartsansökningarna förfallna. Bolaget har i hovrätten vidhållit sin begäran om lagfart och yrkat att ärendena visas åter till inskrivningsmyndigheten för fortsatt handläggning.

Om de av bolaget ingivna handlingarna och vad som åberopas till stöd för lagfartsansökningarna skulle utvisa att - oberoende av samebyns påstående om äganderätt - förutsättningar saknas att bevilja bolaget lagfart bör ansökningarna avslås, eventuellt förklaras vilande, och sålunda inte förklaras förfallna (jfr prop. till JB, 1970:20, del B 1, s. 516). I en sådan situation är frågan om sökandens rätt är tvistig enligt 19 kap. 10 § JB inte aktuell. Hovrätten kommer därför till en början att behandla frågan om det finns något annat hinder för att bevilja lagfart på fastigheterna än det av samebyn åberopade. Bedömningen sker med utgångspunkt i tillämpliga lagrum i JB och JP. Vissa äldre lagbestämmelser och de regler som gäller för själva förfarandet i ett inskrivningsärende är också av intresse.

I 20 kap. 6 § JB anges först under nio olika punkter speciella fall då lagfartsansökan skall avslås. Enligt punkt 10 skall ansökan avslås om det är uppenbart att förvärvet av annan grund är ogiltigt eller ej kan göras gällande. 20 kap. 7 § JB innehåller regler om när lagfartsansökan skall förklaras vilande. Detta är bl.a. fallet om fångesmannen ej har lagfart och vissa här ej aktuella omständigheter inte föreligger (p.2). Enligt 60 a § JP, vilken bestämmelse trätt i kraft den 1 januari 1986, skall vid tillämpningen av bl.a. 20 kap. 7 § 2 JB den som inte var skyldig att lagfara sitt förvärv enligt de regler som gällde när förvärvet skedde anses ha lagfart, om hans äganderätt styrks. Med bestämmelsen avses de s.k. äldre förvärven, beträffande vilka före ikraftträdandet den 1 januari 1876 av 1875 års förordning om lagfart på fång till fast egendom (lagfartsförordningen) lagfartsplikt inte förelåg. Det nuvarande lagfartssystemet har anor som går tillbaka ända till landskapslagarna. De regler om lagfart (fasta) som upptogs i jordabalken i 1734 års lag omfattade köp, byte och gåva men genom en förordning 1857 utsträcktes skyldigheten att söka lagfart att gälla också förvärv genom testamente. Först genom lagfartsförordningen stadgades om skyldighet att söka lagfart på alla slags förvärv av fast egendom, dock att staten inte ansetts lagfartspliktig beträffande fastigheter som ej förvärvats genom fång i privaträttslig mening såsom ursprunglig kronojord som är under statens omedelbara disposition (jfr Undén, Kommentar till lagfartsförordningen, 5 uppl., 1959 s. 22 och prop. 1982/83:54 s. 6 f). - I JB finns inte och i JP fanns inte från början någon motsvarighet till 60 a § JP. Det fanns det däremot i 7 och 8 §§ lagfartsförordningen, där det, med vissa här ej aktuella undantag, stadgades att förre ägarens laga åtkomst skulle styrkas för erhållande av lagfart samt att om lagfart söktes å egendom som övergått till ny ägare innan föregående ägare, "vilken varit skyldig att med sitt fång lagfara", fullgjort sin lagfartsskyldighet fick lagfart på det sista förvärvet inte beviljas förrän förre ägarens fång blivit lagfaret.

Av förarbetena till 60 a § JP framgår att orsaken till återinförandet av en undantagsregel för de äldre fången var bl.a. de svårigheter som förelåg med anledning av att det många gånger inte gick att utreda hur en fastighet som av ålder ägts av staten hade förvärvats. I prop. 1982/83:54 s. 8 f. uttalar departementschefen om dessa förvärv bl.a. följande.

I sådana fall får presumeras att förvärvet har skett på ett sådant sätt att lagfartsplikt inte har förelegat. Avgörande för om undantagsregeln skall tillämpas blir då om sökanden kan uppfylla det uppställda kravet att äganderätten skall styrkas. - Det går inte att uttömmande ange vilken utredning som skall krävas för att äganderätten skall anses styrkt i inskrivningsärendet. Detta får bedömas från fall till fall. Ledning får sökas bl.a. i den praxis som har uppkommit mot bakgrund av de äldre reglerna. - Det ankommer på den som påyrkar tillämpning av undantagsreglerna att styrka äganderätten. När det gäller fastigheter som av ålder tillhör ett allmänt organ är det därvid många gånger av värde att visa hur fastigheten har redovisats i de gamla jordeböckerna. Självfallet utgör inte enbart det förhållandet att en fastighet i jordeboken har åsatts jordnaturen krono tillräcklig bevisning om att fastigheten tillhör staten. I vissa fall torde det dock av jordnaturen och andra uppgifter i jordeböckerna klart framgå att en fastighet av ålder tillhör t.ex. staten. Vissa uppgifter ur jordeböckerna finns redovisade i jordregistret. Frågan hur en fastighet har redovisats i jordeböckerna kan också belysas av Kammarkollegiet. - Av betydelse för att styrka äganderätten till en fastighet som av ålder tillhör ett allmänt organ är även t.ex. en redogörelse för hur egendomen nyttjats samt en uppgift i frågan om någon annan gör anspråk på äganderätten till fastigheten. Det blir närmast den som förvaltar fastigheten som har att lämna besked i dessa frågor.

Lagutskottet har i betänkande 1982/83:30 behandlat propositionen. Utskottet framhåller (s. 3 ) att undantagsregeln bl.a. gäller stora delar av domänverkets fastighetsinnehav i Norrland, framför allt kronoparker och kronoöverloppsmarker som tillkommit genom avvittringsförordningarna. Utskottet yttrade sig härefter över en motion rörande sameallmänningarna, dvs. "kronomark" utanför enskild mark ovanför odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län. I motionen hade anförts att samerna hade ett äganderättskrav beträffande marken och det hade yrkats att bl.a. kronoparker och kronoöverloppsmark skulle undantas från den föreslagna begränsningen av lagfartsplikten. Utskottet anförde i huvudsak (s. 6 ff):

Utskottet vill till en början peka på att det är karakteristiskt för det svenska lagfartsväsendet att lagfarten inte har betydelse för äganderättsförvärvets giltighet. Talan om bättre rätt till fast egendom kan riktas även mot den som fått lagfart på fastigheten. Frågan om en ändring i lagfartsreglerna har således inte i och för sig någon inverkan på samernas eventuella anspråk på äganderätt till nu aktuella markområden. Lagfarten anses emellertid legitimera en person som ägare till fastigheten. En talan om bättre rätt till fast egendom skall således riktas mot den som har lagfart på fastigheten. Från processekonomiska och andra synpunkter kan det därför innebära nackdelar för samerna, om kronan till annan överlåter sådan mark som samerna gör anspråk på och förvärvaren erhåller lagfart på egendomen. - Med propositionen avses endast att återställa ett förhållande som varit gällande enligt lag fram till 1972 och som därefter tillämpats i praxis fram till att Högsta domstolen i en dom, NJA 1981 s. 978, slog fast att JB inte medger undantag från lagfartskravet. En uttrycklig förutsättning för att ett undantag från lagfartskravet skall kunna medges är att fångesmannens äganderätt styrks på annat sätt. Med hänsyn härtill kan det inte anses att propositionen träder samernas rätt för när. - Det ankommer på den som i ett inskrivningsärende yrkar tillämpning av undantagsregeln att styrka äganderätten. Utskottet vill för sin del, utöver vad som anges i propositionen, generellt stryka under angelägenheten av att det sker en noggrann prövning av inskrivningsdomaren innan undantagsregeln tillämpas. Som framhålls i propositionen och även kraftigt understrukits i Högsta domstolens dom i skattefjällsmålet kan enbart den omständigheten att en fastighet i jordeboken åsatts jordnaturen krono inte utgöra tillräcklig bevisning om att fastigheten tillhör staten. - Utgången i skattefjällsmålet utesluter inte möjligheten att samerna kan ha äganderätt till andra delar av sameallmänningarna. - Det nu anförda innebär att det får ankomma på inskrivningsdomaren att iaktta särskild försiktighet vid prövningen av om undantagsregeln skall kunna tillämpas i fråga om inskrivningsåtgärder på sådana områden av sameallmänningarna där äganderättsfrågan inte prövats. Som framhålls i propositionen skall vid bedömandet av om äganderätten skall anses styrkt hänsyn tas bl.a. till om någon annan än sökanden gör anspråk på äganderätten. Utskottet vill i detta sammanhang hänvisa till bestämmelsen i 19 kap. 10 § JB vari föreskrivs att om det på grund av särskild omständighet finns anledning anta att den sökta åtgärden skulle kränka annans rätt, den vars rätt berörs skall beredas tillfälle att yttra sig. Det kan således i många fall bli aktuellt för inskrivningsdomaren att i ärendet infordra vederbörande samebys yttrande.

Vad sedan gäller prövningen av en lagfartsansökning är denna summarisk på så sätt att vittnesförhör inte kan äga rum och att även i övrigt reglerna för handläggning av inskrivningsärenden är sådana att förutsättningar saknas att behandla sådana frågor där en tvist föreligger mellan sökanden och någon annan. Det har ansetts alltför invecklat och kostsamt att bygga ut förfarandet i överensstämmelse med den allmänna tvistemålsprocessen. Detta innebär inte att prövningen endast avser en formell prövning av ingivna handlingar utan har även enligt tidigare lagstiftning och praxis en undersökningsplikt ansetts föreligga rörande de rättsliga förutsättningarna för lagfart (prop. 1970:20, del B 1 s. 462, 518 f). Allteftersom rättsverkningarna av en lagfart utökats har - även om huvudregeln varit och är att lagfarten inte utgör hinder för prövning av förvärvets giltighet i domstol (jfr JB 19 kap. 16 §) - det blivit mer angeläget att det materiella rättsläget rörande en fastighet överensstämmer med beviljad lagfart. Från början var det väsentliga syftet med reglerna om lagfart (laga fasta) att offentliggöra förvärvet, sammanhängande med den under flera århundraden gällande bördsrätten till fast egendom. Senare tillades lagfarten prioritetsverkan såsom vid tvesalu. Lagfarten har också haft och har en legitimerande verkan, därvid särskilt förutsättningarna för beviljande av inteckning i fast egendom är av intresse. Lagfarten fick genom införande av institutet om tjugoårig hävd ökad betydelse. Bestämmelser härom infördes genom en förordning 1805 men fick sin egentliga betydelse genom 1881 års förordning om tjuguårig hävd. I 16 kap. JB om hävd har möjligheterna att förvärva äganderätt till fast egendom genom hävd underlättats genom att kravet på god tro borttagits, då någon efter lagfart under tjugo år i följd innehaft egendomen med äganderättsanspråk. Dessutom har tillskapats möjlighet för den som har lagfart att under vissa angivna förutsättningar redan efter tio års hävd kunna bevara sin rätt till en fastighet som kommit ur rätte ägarens händer. JB innehåller också en nybildning av principiell och praktisk betydelse för svensk rätts vidkommande genom att det i 18 kap. JB införts regler om godtrosförvärv vid förvärv genom överlåtelse för sådana fall, då överlåtaren ej är rätt ägare men har lagfart på egendomen. I den tidigare nämnda bestämmelsen i 19 kap. 16 § JB har angivits att om särskild föreskrift meddelats om inskrivning gäller denna och inte huvudregeln. Därvid åsyftas bl.a. bestämmelserna i 16 och 18 kap. JB. Det kan alltså konstateras att genom JB de materiella rättsverkningarna av lagfart väsentligen utökats. Hand i hand med lagfartens ökade betydelse har framträtt ett behov av och en strävan att göra inskrivningsförfarandet så effektivt och rättssäkert som möjligt. I 19 kap. 9 § JB har intagits regler om att utredningen i ett inskrivningsärende kan kompletteras genom att sökanden föreläggs att inkomma med den utredning som fordras eller att personligen eller genom ombud infinna sig hos inskrivningsmyndigheten. Om det på grund av särskild omständighet förekommer anledning antaga att den sökta åtgärden skulle kränka annans rätt skall enligt 19 kap. 10 § JB - såsom skett beträffande ifrågavarande lagfartsansökningar - inskrivningsmyndigheten bereda den vars rätt berörs tillfälle att yttra sig; i samband därmed får även sökanden eller annan höras. Finnes sökandens rätt tvistig kan föreläggande meddelas sökanden att inom viss tid väcka talan vid domstol. Efterkommes ej föreläggandet, kan ansökningen förklaras förfallen. Såsom framgår av nyss angivna förarbeten till JB betonades vikten av att inskrivningsförfarandet upprustades så att brister i ett rättsförvärv kunde upptäckas och avhjälpas innan inskrivning kommit till stånd och att i så stor utsträckning som möjligt konflikter mellan inskrivning och det materiella rättsläget kunde förebyggas. Av lagtext och motiv framgår alltså att det åvilar inskrivningsmyndigheten - och efter överklagande högre instans - att ex officio pröva förutsättningarna för lagfart.

På grundval av vad sålunda upptagits behandlar hovrätten frågan om det finns något annat hinder att bifalla lagfartsansökningarna än det samebyn gör gällande.

Vad först angår Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 kan konstateras att köpeavtalet är upprättat såsom föreskrivs i lag, att köpeavtalet inte innehåller villkor som medför att förvärvet är ogiltigt och att det ej heller framkommit annat i 20 kap. 6 § JB särskilt angivet hinder för lagfart. Det kan inte anses uppenbart att förvärvet som sådant av annan grund är ogiltigt eller ej kan göras gällande. Eftersom staten saknar lagfart på Gällivare kronoöverloppsmark 1:1, varifrån 1:7 avstyckats, är däremot kravet i 20 kap.7 § 2 JB inte uppfyllt. Då för statens del fråga är om ett s.k. äldre fång skall staten emellertid enligt 60 a § JP anses ha lagfart om dess äganderätt styrks. Väl skall, om samebyns påstående om bättre rätt till fastigheterna går till rättegång, vad därvid framkommer beaktas vid en slutlig helhetsbedömning av lagfartsfrågan. Om emellertid det material bolaget åberopat till stöd för att staten vid överlåtelsen ägde stamfastigheten inte är tillräckligt för att ens med bortseende från samebyns påstående styrka äganderätten föreligger redan nu, som framgår av vad tidigare framhållits, hinder att meddela lagfart.

Av den utredning som åberopats av bolaget och för vilken hovrätten redogjort i samband med beskrivningen av fastigheterna har kronoöverloppsmark utlagts i samband med avvittringen i slutet av 1800-talet och i jordregistret har senare upptagits en enhet Överloppsmarker, som enligt Lantmäteristyrelsens förordnande skulle benämnas Gällivare kronoöverloppsmark nr 1 (senare med beteckningen 1:1). Såsom inskrivningsmyndigheten anfört har staten sedan början av 1900-talet rent faktiskt genom den bedrivna kraftverksrörelsen hävdat äganderätt till det område som numera utgör Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 på ett mycket påtagligt och ingripande sätt utan att någon annan - före nu föreliggande lagfartsansökan - rättsligt hävdat äganderätt till marken. Därvid är särskilt att märka att staten sedan lång tid tillbaka i ett stort antal mål och ärenden utan invändning från någon uppträtt som ägare av Gällivare kronoöverloppsmark 1:1 och därifrån avsöndrade fastigheten 1:2. Med hänsyn till det anförda anser hovrätten att bolaget lagt fram så många omständigheter till stöd för att staten ägt fastigheten att det inte föreligger skäl att nu avslå lagfartsansökningen utan är frågan om bolagets möjlighet att erhålla lagfart på Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 helt avhängig av om den av bolaget framlagda bevisningen om statens äganderätt till stamfastigheten rubbas av påståendet att det i stället är samebyn som på grund av urminnes hävd är ägare till fastigheten.

Vad beträffar Gällivare kronoöverloppsmark 2:27 framgår av vad tidigare upptagits i detta beslut att överlåtaren, staten, efter sammanläggningsförfarande erhöll lagfart på fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 2:1, från vilken 2:27 avstyckats, den 14 december 1956. Även köpeavtalet rörande bolagets förvärv av 2:27 är upprättat såsom föreskrivs i lag och det innehåller inte villkor som medför att förvärvet är ogiltigt. Ej heller föreligger såvitt framkommit annat i 20 kap. 6 § JB särskilt angivet hinder för lagfart och det kan inte anses uppenbart att förvärvet i sig av annan grund är ogiltigt eller ej kan göras gällande. Någon anledning att nu avslå lagfartsansökan föreligger därför inte och vad nyss anförts om möjligheten för bolaget att erhålla lagfart på 1:7 gäller på motsvarande sätt också 2:27.

Vid denna bedömning har hovrätten att pröva huruvida bolagets rätt till fastigheterna Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och 2:27 är tvistig enligt 19 kap. 10 § JB.

Vad gäller den närmare innebörden av detta stadgande finns inte något vägledande uttalande i förarbetena till JB. Såsom inskrivningsmyndigheten anfört kan sökandens rätt uppenbarligen inte anses tvistig i lagens mening enbart därför att någon påstår sig vara ägare till den fastighet som lagfartsansökningen gäller. Inom den begränsade ram som gäller för den summariska handläggningen av ett lagfartsärende måste hållbarheten av de grunder som åberopas för påståendet om bättre rätt och möjligheterna till framgång i en rättegång vid domstol analyseras och bedömas. Att stadgandet måste tolkas på detta sätt sammanhänger med den legitimerande verkan som en lagfart har och de mycket svåra skador som kan drabba den som förvärvat en fastighet, om lagfart inte kan erhållas på förvärvet. Fastigheten kan med hänsyn till reglerna om inteckning i 22 kap. JB inte utnyttjas som kreditunderlag och inskrivning av servitut och andra i 23 kap JB angivna rättigheter kan heller inte ske. Härtill kommer de stora kostnader som många gånger är förenade med en rättegång och den negativa verkan på utnyttjandet av fastigheten som en rättegång med därav följande ovisshet rent praktiskt kan medföra. Två av Högsta domstolen på grundval av regelsystemet i 1875 års lagfartsförordning meddelade domar, NJA 1952 s. 638 och 1963 s. 498, ger stöd åt antagandet att inskrivningsmyndigheten, vid överklagande högre instans, skall göra en självständig rättslig bedömning av om de vid bestridandet av lagfartsansökningen åberopade grunderna för bättre rätt till fastigheten är välgrundade och sådana att en rättegång ter sig meningsfull. I fallet NJA 1963 s. 498 har den i lagfartsärendet gjorda invändningen om bättre rätt till den fasta egendomen inte bedömts medföra att sökandens rätt skulle anses som tvistig. Vad gäller NJA 1952 s. 638 har sökandens rätt ansetts tvistig, enär vad den part som bestritt lagfartsansökan påstått ej kunde lämnas utan avseende i lagfartsärendet, men en minoritet ansåg på anförda skäl att sökandens rätt inte var tvistig. Det finns ingen anledning att tro att ordet "tvistig" skulle ha en annan innebörd i JB än i den tidigare gällande lagfartsförordningen. Att notera i sammanhanget är också att det i 19 kap. 10 § JB stadgas att, om sökandens rätt finnes tvistig, "kan" - inte "skall" - föreläggande meddelas honom att inom viss tid väcka talan.

Å andra sidan måste vid bedömningen av de skäl som åberopas för bättre rätt till en fastighet hållas i minne att det inte finns samma möjligheter i ett inskrivningsärende som i en rättegång att göra en fullständig och korrekt bedömning av omständigheterna i fallet. Tanken bakom handläggningsreglerna i JB 19 kap. 10 § är att förutsättningarna att vinna överensstämmelse mellan en beviljad lagfart och det materiella rättsläget ökar om den vars rätt kan vara berörd av lagfarten får komma till tals i ärendet. Det sagda leder fram till att de grunder som åberopas av någon som anser att en fastighet med orätt frånhänts honom måste tas på största allvar och att det krävs starka skäl för att frånkänna åberopade grunder värde för prövningen av äganderättsfrågan. Vad särskilt, som i föreliggande fall, gäller sameallmänningar har Lagutskottet i samband med tillkomsten av 60 a § JP gjort uttalanden av innebörd att det är möjligt att samerna kan ha äganderätt till andra områden än de som var föremål för prövning i skattefjällsmålet och att inskrivningsmyndigheten därför bör iakttaga särskild försiktighet till förhindrande av att samernas eventuella äganderätt kränks. Om myndigheten finner att sökandens rätt inte kan anses tvistig i den mening som avses med bestämmelsen i 19 kap. 10 § JB kvarstår visserligen möjligheten att väcka talan om bättre rätt till fastigheten men den som kränkts i sin rätt kan ha svårt att av ekonomiska skäl inleda en rättegång.

Samebyn har till stöd för sitt påstående att samebyn har bättre rätt än bolaget till Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och 2:27 på grund av urminnes hävd, åberopat motivuttalanden, litteratur och rättsfall samt en utredning av Lennart Lundmark. Innan hovrätten redogör för detta material skall något nämnas om institutet urminnes hävd samt om den rätt samerna har och har haft till sina marker ovan odlingsgränsen enligt rennäringslagen (1971:437) och tidigare renbeteslagar.

I JB finns inte någon bestämmelse om urminnes hävd men enligt 6 § JP inskränker JB ej den rätt som före balkens ikraftträdande tillkommit någon på grund av urminnes hävd. De tidigare bestämmelserna om urminnes hävd återfinns i den äldre jordabalken i 1734 års lag. Där stadgas i 15 kap. 1 §:

"Det är urminnes hävd: där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besutit, nyttjat och brukat haver, att ingen minnes, eller av sanna sago vet, huru hans förfäder, eller fångesmän först därtill komne äro".

Krav på lagfart uppställs inte för urminnes hävd. Något viss tid för hävden är inte angiven men i litteraturen talas om två mansåldrar eller 90 år (Undén, Svensk sakrätt II, 5 uppl. s. 144). I kapitlet anges exempel på när hävd kan, och icke kan, vinnas. Bl.a. är reglerna i princip inte tillämpliga vid tvister grannarna emellan i en by. Det finns också regler om att hävden skall avse områden som är avgränsade och olika slag av gränser anges.

Enligt 1 § rennäringslagen i dess nuvarande lydelse får den som är av samisk härkomst (same), enligt bestämmelserna i lagen, använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Det anges att denna rätt (renskötselrätten) tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Renskötselrätten får utövas av den som är medlem i sameby. Det kan alltså sägas vara fråga om en monopolrätt, som endast tillkommer samerna. Renskötseln får, såvitt nu är av intresse, bedrivas hela året (året-runt-markerna) inom Norrbottens läns lappmarker ovanför odlingsgränsen. Vad gäller året-runt-markerna är dessa fördelade mellan samebyar i särskilda byområden. Sameby har till ändamål att, enligt rennäringslagen, för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörja renskötseln inom byns område och den får ej driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel. Sameby kan förvärva rättigheter och åtaga sig skyldigheter när registrering skett hos vederbörande länsstyrelse samt företräder medlemmarna i frågor som rör renskötselrätten eller medlemmarnas gemensamma intressen inom rennäringen i övrigt. Renskötselrätten innebär huvudsakligen att samerna får använda markerna för renbete, jakt, fiske och skogsavverkning till husbehov. Rätten gäller oberoende av vem som äger marken och har sakrättsligt skydd i alla lägen. Rätten omfattar inte sådana naturtillgångar som mineral och vattenkraft. I lagen finns bestämmelser om utövandet av renskötselrätten och rådigheten över marken kan inskränkas genom myndighetsbeslut. Detta gäller t.ex. renbete och renantal. Regeringen kan förordna att renskötselrätten skall upphöra för visst markområde, om detta behövs för ändamål som avses i 2 kap.expropriationslagen. Renskötselrätten är inte överlåtbar och befogenheten att upplåta rättigheter tillkommer i allt väsentligt staten och inte samerna. Ersättning utgår inte för renskötselrätten. Den som inom åretruntmarkerna äger eller brukar mark där renskötsel bedrivs får inte vid användningen av marken vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln.

Den första lag som reglerade samernas rätt till renbete tillkom 1886, lag angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, och följdes först av 1898 års lag och därefter av 1928 års lag om renbete. Bestämmelserna i 1971 års rennäringslag liksom i de tidigare lagarna på området innebär - om än inte uttryckligen utsagt - att den samerna tillkommande renskötselrätten utgör något slag av nyttjanderätt, en bruksrätt, och ej äganderätt. Enligt förarbetena till 1886 års lag var avsikten att kodifiera dåvarande rättsläge. Vid tillkomsten av 1971 års lag, då rättegången i det s.k. skattefjällsmålet pågick, gjorde Svenska samernas riksförbund gällande att samerna hade en starkare rätt till sina betesområden än som framgick av 1928 års lag men den syn på samernas rätt som präglat de tidigare lagarna kom att ligga till grund också för 1971 års rennäringslag. Enligt de tidigare lagarna var renskötselområdet indelat i lappbyar och i princip var det endast den som tillhörde lappby som fick utöva renskötsel.

Vad gäller det material samebyn åberopar till stöd för sin talan lämnas först en redogörelse för den del därav som är av mer allmän karaktär eller berör samer inom andra områden än Sörkaitums sameby.

I det s.k. skattefjällsmålet, NJA 1981 s. 1, förde samebyar och enskilda samer talan mot staten angående i första hand bättre rätt till bl.a. renbetesfjällen i Jämtlands län, där renskötsel får bedrivas hela året. Högsta domstolen (HD) fann sammanfattningsvis att äganderätten till de omtvistade skattefjällen tillkom staten framför sameparterna men att samerna på grund av urminnes hävd hade en stark, grundlagsskyddad bruksrätt. Samernas talan lämnades utan bifall. HD kom till detta resultat efter att ha för olika tidsperioder behandlat det rättshistoriska material som åberopats från ömse sidor. Beträffande envar av perioderna fann HD att bevisningen inte gav vid handen att samerna haft en mot böndernas skattemannarätt svarande rätt till fjällen i fråga. HD uttalade i detta sammanhang att man knappast kan tala om äganderätt till mark i modern mening för enskilda ofrälse personer under 1600-talet och för övrigt inte heller under större delen av 1700-talet.Vad som är intressant för nu föreliggande mål är att HD för olika tidsperioder uttalade att bevisningen tydde på att samerna i landets nordliga delar kunde ha haft en starkare rätt till sina betesmarker än den som gällt för skattefjällen i Jämtland. Sålunda anförde HD beträffande svenskt material fram till 1640-talet att detta utan tvivel gav stöd för att samer åtminstone i landets nordligaste delar inom Torne och Kemi lappmarker ansetts ha ett rättsskydd mot utomstående liknande vad som tillkom skattebönder. HD tillade att man kunde räkna med att särskilda förhållanden påverkat myndigheternas inställning till samernas rätt där såsom att det sannolikt var fråga om förhållandevis stationära skogs- och fiskesamer, att det förelåg utrikespolitiska strävanden att säkra Sveriges innehav av de nordliga lappmarkerna samt att det var möjligt att samisk landssed i viss mån påverkat åtminstone häradsrätterna, där samerna i stor utsträckning deltog som ledamöter i nämnden (s. 189, 191, 196). Beträffande tiden från mitten av 1600-talet till slutet av 1700-talet ansåg HD att ett omfattande domboksmaterial som förebragts i målet tydde på, såvitt gällde nordligare delar av landet, att samer liksom tidigare ofta betraktats som åtminstone i vissa avseenden likställda med skattebönder. Detta gällde särskilt periodens tidigare del (s. 201). - Också andra uttalanden är av intresse. Sålunda konstaterade HD - i strid mot tidigare huvudregel att för förvärv av herrelös mark krävts att denna uppodlats - att övervägande skäl talade för att det vid tiden för Brömsebro-freden 1645 var möjligt att i fråga om sådan mark förvärva en motsvarighet till skattemannarätt genom att bruka marken för renbete, jakt och fiske, utan att uppodla den. I detta sammanhang hänvisade HD till rättsfall, där urminnes hävd ansetts under vissa förhållanden kunna grunda äganderätt, när markområden väl inte uppodlats men dock nyttjats på det sätt som varit naturligt med hänsyn till markens art. För att markanvändningen skall kunna jämföras med uppodling krävs dock enligt HD att den skall vara intensiv, stadigvarande och väsentligen ostörd av utomstående, varför det inte gärna kunde ansetts tillräckligt för förvärv av stora fjällvidder att bara en mindre del av dem användes mera regelbundet. Vidare får man enligt HD utgå från att någorlunda fasta gränser, som framgick av utsatta gränsmärken eller klart av terrängförhållandena, fordrades för det brukade området (s. 190 f).

Kaisa Korpijaakko-Labbas avhandling lades i september 1989 fram vid Lapplands Högskola i Rovaniemi och den förelåg i svensk översättning 1994 med titeln Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland och med en underrubrik som anger att fråga är om en rättshistorisk utredning av markanvändningsförhållanden och markrättigheter i Västerbottens lappmark före mitten av 1700-talet. Här bör påpekas att nuvarande Norrbottens län då ingick i Västerbottens län. Vid presentationen av forskningsuppgiften anger författaren att en riktig uppfattning av samernas rättigheter endast kan nås genom en opartisk belysning av såväl den faktiska markanvändningen bland samerna i det förflutna som den inställning statsmakten intagit till användningen av renbetesmarkerna inom ramen för rättsordningen. Den för samerna negativa inställningen till frågan om de varit ägare till sina betesmarker - en inställning som dominerat den rättshistoriska forskningen - har enligt författaren sin grund i att de olika forskarna endast behandlat den ena aspekten samt att de grundat sina omdömen på ett otillräckligt arkivmaterial. Hon är särskilt kritisk mot Åke Holmbäcks utredning Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling (SOU 1922:10), enligt vilken samerna inte under någon tidsperiod innehaft sina marker på sådant sätt att äganderätt till skattelanden förelåg (s. 35 ff, 50 ff, 147 ff, 312 f, 444, 453, 475). Hon anför bl.a. att utredningen är knapphändig och att jordeböckerna framhållits som de betydelsefullaste av urkunderna. Holmbäcks inflytelserika ställning inom forskningsområdet har enligt författaren påverkat också andra som ägnat sig åt frågan. Mot bakgrund härav har hon själv valt rättigheternas "gräsrotsnivå", närmare bestämt Rounala lappby, till utgångspunkt för utredningen av rättigheterna (s. 60). Markanvändningen i denna by skildras ur social, ekonomisk och juridisk synvinkel och bygger - liksom övriga delar av hennes avhandling - på främst domstolsmaterial och skattelängder.

Rounala lappby inom Torne lappmark, som från 1638 kom att ingå i Västerbottens lappmark (s. 54), omfattade området närmast söder om Treriksröset. Byns areal var 3 600 kvadratkilometer och en stor del av området är numera beläget i Finland. Området var inramat av fjäll och fjällryggar och genomflöts av Könkämäeno, i sitt senare lopp med namnen Muonioälven och Torneälven (s. 72 f). Området valdes som undersökningsobjekt med hänsyn till att markanvändningen innefattade alla för samerna sedan gammalt typiska näringsgrenar, jakt, fiske och rennomadism (s. 61).

Vad gäller förhållandena inom byn enligt urkunder från 1500-talet upptas i avhandlingen följande. Enligt 1558 års skattelängd fanns 13 egentliga skattebetalare och folkmängden vid 1500-talets mitt kunde beräknas till mindre än hundra personer (s. 77, 90). Av uppbördslängderna att döma hade människorna i byn jagat pälsdjur i stor skala och dessutom fiskat. Invånarna hade också haft renar men i skattelängderna nämns ingenting om antalet (s. 90). De tidigaste skattelängderna avslöjar enligt författaren inte direkt vilka grunderna varit för skatteavgiften, men enligt en anmärkning i 1562 års skattelängd för Torne lappmark betalades skatten i enlighet med envars förmåga. Enligt denna längd erlades skatten i form av pälsverk eller pengar. Vid jämförelse mellan de olika årens skattelängder framkom att skattebetalarnas kärntrupp var densamma år ut och år in (s. 81 f). En fogde hade inom sitt förvaltningsområde hand om, förutom skatteuppbörden, det till uppbördsregistret hörande bötesregistret och övriga rättsvårdande uppgifter såsom rättskipningen på tinget. Vid tingen tillämpades såväl Sveriges rikes lag som andra mer obestämda rättsnormer. Uppbördslängderna för denna tid visade att samerna var organiserade i lappbyar, som tycks ha haft exakta gränser mot angränsande områden (s. 86 ff, 90 f).

Beskattningsurkunder från början av 1600-talet visar enligt avhandlingen följande (s. 91 ff). Folket i byn uppehöll sig inte hela tiden på byns egentliga område utan också i Norge. De årligen förekommande sommarflyttningarna skedde dels för att renarna behövde betesmark och dels för fiskets skull. De tidigaste 1600-talskällorna gav en ytterst anspråkslös bild av renskötselns omfattning både i allmänhet och inom Rounala. 1602 utfärdades hertig Karls nya skatteordning för lappmarken, enligt vilken fogdarna skulle i skatt av lapparna uppbära var tionde av deras renar liksom vart tionde lispund av all slags torrfisk. Även i fortsättningen utgjordes dock skatten huvudsakligen av pälsverk. I 1605 års förteckning upptogs 223 renar. Detta tyder enligt författaren inte på någon större koncentration av reninnehav, vilket traditionellt har ansetts vara ett kännetecken för helnomadism.

Härefter behandlar författaren första hälften av 1700-talet. Hon uppger att enligt jorde- och uppbördsboken var folkmängden i Rounala lappby i början av 1700-talet 32 skattebetalande lappar (eller familjer). Vidare redogör hon för hur rättskipningen vid tingen i Enontekis, där tvistemål och brottmål från Rounala behandlades, gick till (s. 106 ff). Nu leddes tingen i Enontekis av en häradshövding och tingen kallades för häradsting. Som högsta rättsinstans verkade Svea hovrätt. I lappmarken hölls ting en gång om året. Språket var svenska men med på tingen var en tolk som behärskade svenska, finska och lapska. Nämnden utgjorde en väsentlig del av rätten. Antalet lappar i nämnden hade ökat undan för undan och i mitten av århundradet kunde det hända att alla nämndemän var lappar från trakten. Av rättspraxis kan man enligt författaren tydligt se, att nämnderna i lappmarken hade precis samma betydelse i fråga om rättskipningen som nämnderna på andra håll; av hänvisningar i en del protokoll att döma deltog de också i avgörandet av rättsfrågor. Särskilt i fall som hade med markanvändning och näringar att göra hade deras kännedom om lokala förhållanden och rättsuppfattningar stor betydelse. I Lappland, liksom på andra håll, tillämpades Konung Kristofers landslag av år 1442 och senare 1734 års lag, annan i riket allmänt gällande lagstiftning samt dessutom speciellt för lappmarken stiftade lagar och förordningar. Härtill kom sedvanerätten, där nämndens kännedom om de lokala förhållandena var av betydelse. För varje år som gick ökade antalet protokollförda ärenden. I mitten av 1700-talet förekom i Enontekis över tio egentliga rättsfall per år, ofta ett tjugotal.

I avhandlingen lämnas en redogörelse (s. 119 ff) för ett tjugotal fall vid tingen i Enontekis från 1725 och fram till århundradets mitt, i vilka en av de mest betydande släkterna i Rounala, familjen Pilto, varit inblandad. Målen gäller renar och renmärken, misshandel, bråk och hot, stöld av skinn, intrång i boställe, betesmarker och skatteland samt tvister om rätt till mark och fiske. Av materialet drar författaren följande slutsatser (s. 134 ff). De viktigaste iakttagelserna av rättsfallen gäller domstolens ställning som forum för förverkligandet av individens intressen samt frågan om markanvändningens ställning bland dessa intressen. Det verkar klart att domstolsväsendets betydelse för vidmakthållandet av normerna i samhället varit betydande. Omständigheter som inverkat på domsluten har i protokollen upptecknats i oförvanskat skick i enlighet med parternas berättelser och utan att spara på sidor. Vardera partens argument och motargument, vittnesmål och domslut kan utläsas ur protokollen. Då och då ges antydningar om hur domaren och nämnden rådslagit om domslutets utformning. Den största delen av de behandlade fallen har gällt ärenden som byns medlemmar dragit till tinget men tinget fungerade dessutom som ett medel för den officiella sociala kontrollen. Det granskade materialet som helhet visar att närings- och markanvändningsfrågor har haft en central plats vid tingen. En absolut majoritet av fallen har gällt renar, för renskötseln erforderliga betesmarker eller annan näringsutövning. Renskötsel tycks ha varit den viktigaste näringen, men också jakt och fiske har varit av betydelse. Det kan konstateras att det inte fanns överflödiga mark- och vattenområden. Förhållandet var snarare det motsatta att döma av det flitiga processandet. Den mest centrala frågan har varit att vidmakthålla en ensamrätt till den mark som var objekt för näringsutövningen. Detta måste utan tvivel ses som en följd av de principer som tillämpades vid själva näringsutövningen; varje familj har haft sin egen renhjord som skötts åtskild från de andras renhjordar. Också jakten och fisket har av allt att döma idkats familjevis eller i mindre fångstlag. Materialet ger klara antydningar om att näringsutövningen koncentrerats till familjernas respektive bruksområden. Dessa tycks inte ha varit slumpmässiga att döma av att man angett grunden för rättigheterna till dem sedan flera generationer bakåt i tiden. Områdena har kallats skatteland och dess brukare bl.a. "ägare" till dem.

Undersökningen av rättsfall under ifrågavarande tidsperiod har utsträckts till att avse mål rörande andra familjer i Rounala och sex exempel ges på fall rörande olovligt intrång i skatteland och fiskevatten (s. 140 ff). Författaren slår fast att urkunderna också i dessa fall visade att familjernas liv i byn varit mycket starkt förbundet med en viss geografisk helhet, skattelandet; inom detta område har familjen jagat, fiskat samt även skött sina renar. Det konstateras vidare att i en del av de refererade tingsfallen hade brukaren av ett visst skatteland eller annat enskilt område, genom att åberopa områdets tidigare hävdeförhållanden, försökt bevisa sin egen rätt till området (s. 149). En granskning av 1741 års jordebok visade att det för en del land antecknats mer än en familj som skattebetalare men av ett tillägg framgick att skattebetalaren erlagt skatt endast för en del av ett visst land. Detta skulle ha samband med att materialet enligt författarens uppfattning gav klara antydningar om att bruksrätten till markerna hade övergått från en generation till följande med vanlig arvsföljd, varvid markerna delats i mindre delar.

Beträffande gränserna inom Rounala anför författaren (s. 156 ff) att det enligt materialet sällan rådde oenighet om dessa när det gällde lapparnas skatteland, vilket däremot var fallet när det gällde gränserna mellan byarna. Rounala lappby hade i alla väderstreck omfattats av rår som blivit föremål för officiell utredning. Den nordliga gränsen fastslogs genom gränstraktat mellan Danmark-Norge och Sverige 1751. På basis av uppgifter från tingsprotokoll stod det klart att gränsen mot Jukkasjärvi 1760 blev uppgången som sockengräns mellan Jukkasjärvi och Enontekis. Gränserna i övrigt, mot två lappbyar, grundade sig på uppgifter man fått genom gränstvister som behandlats på tinget, därvid vad gällde gränsen mot den ena byn lämnats en närmare beskrivning i avhandlingen. Gränssyneförrättning företogs i detta fall och gränslinjerna har, efter vad som förekom vid förrättningen, ritats in på en karta i avhandlingen. I denna finns också fotografier över stenrösen längs gränsen (s. 153 ff).

Vad gäller frågan om samernas rätt till betesmarkerna och andra nyttigheter varit enskild eller samfälld anför författaren på grundval av urkundsmaterialet att markanvändningen varit starkt koncentrerad till de skatteland som respektive familj varit herre över och att det varit enskilda individer som fört talan i ärendena angående skattelanden, dock att det finns två fall där ärendena förts i Rounala lappars namn, därvid flera släkter tillsammans uppträtt som kärande (s. 167 ff).

I sin sammanfattning av de slutsatser som enligt författarens mening kan dras av urkunderna rörande Rounala lappby poängterar hon dels att naturtillgångarna där inte alltid varit tillräckliga och att det har funnits ett knapphetsproblem, dels att befolkningen i dessa karga arktiska områden behövt klart större bruksområden än den befolkning som levt på bondenäringar och dels att områdena trots dess vidsträckthet nyttjats intensivt och effektivt (s. 171). Hon anför vidare bl.a.(s. 172 ff):

Det som varit viktigt för utkomsten har också varit viktigt i fråga om rättsskydd. Byområdets indelning i enskilda bruksområden är ett obestridligt faktum och markindelningens viktigaste funktion har legat i att rätten att använda mark och vatten tillhört endast familjen och ingen annan. Tingsväsendet har inneburit ett efter befolkningens behov anpassat medel för att trygga och vidmakthålla denna markanvändning på ett plan som motsvarade rådande rättsuppfattning. För såväl de jordbrukande bönderna som för lapparna har den oinskränkta rätten till landet och ägorna varit viktig. Lapparnas relation till sina markområden har inte skilt sig från grundkriterierna för den svensk-finska jordäganderätten på något betydelsefullt sätt. Bruket av äganderättsbegreppet beträffande tidigare markanvändning är ändå en redan i och för sig problemfylld fråga. En noggrannare juridisk analys av lapparnas rättsställning kräver därför som grund en granskning av vissa mera allmänna drag i markanvändningssystemets utveckling.

I detta syfte beskriver författaren i ett avsnitt på drygt 60 sidor den svensk-finska jordäganderättens utveckling (s. 176 ff) och avslutar redogörelsen med de slutsatser hon drar av materialet. Innehållet i detta avsnitt skall endast i korthet beröras. Jordäganderättens utveckling delas upp i tre enligt författaren på väsentliga punkter olikartade tidsperioder. Den första perioden avser den s.k. odalrättens tid från landskapslagarna och fram till Gustav Vasas tid. Denna period beskrivs som en period med en anmärkningsvärt stark ställning för jordägaren och en tid då lagtexternas terminologi avspeglar en fullständig rätt till mark och vatten. Fastän direkta ingripanden från statsmakternas sida i bruket av jordegendom var sällsynta lades under denna tid grunden för skyldigheten att erlägga skatt för jorden till kronan och jordskatterna blev sedan den mest betydande inkomstkällan för staten. Härefter följer en beskrivning av vad som hände efter denna första period i äganderättens historia. Odalrätten fick undan för undan vika. Den feodala äganderättsuppfattningen började att göra sig gällande. Denna gick ut på att kronan hade varit den ursprungliga ägaren till all mark i riket men redan i ett tidigt skede hade kungen som representant för kronan överlåtit äganderätten till adelsmän men inte till någon bonde. Skattebonden var således enligt denna lära inte ägare till sin mark utan han brukade marken mot ett arrende som han erlade till kronan eller till någon adelsman. Teorin var mycket omstridd men det skulle enligt författaren vara fel att påstå att den inte alls haft inflytande på böndernas rättsliga ställning i praktiken. Man började tala om tre jordnaturer, frälse-, skatte- och krononatur, envar med sin rättsliga ställning. Bondens traditionella frihet när det gällde marken inskränktes såväl vid faktiskt bruk av jorden som vid företagande av olika rättshandlingar. Bondens rätt att förvärva, överlåta och skifta jorden begränsades, vilket bl.a. hade sin grund i statens skatteintressen. Det kom också regler om skattevrak, vilka innebar att om skatten inte betalades tillföll jordegendomen kronan, som i sin tur ofta sålde egendomen till adelsmän med s.k. bördsrätt. Andra viktiga bestämmelser som begränsade böndernas rättigheter fanns intagna i 1681 års husesynsordning. Bl.a. begränsades rätten att fälla träd och jaga på egen mark. 1600-talet hade, som det ansetts, varit en verklig vågdal för bönderna. Författaren anger att en tredje period i jordrättens historia inleddes i mitten av 1700- talet. Ett första steg av lättnader för bönderna hade tagits redan genom tillkomsten av 1734 års lag. 1789 års förenings- och säkerhetsakt hade allmänt ansetts ha fullbordat denna utveckling. Enligt författarens åsikt hade dock inte 1789 års reformer - såsom uttalats i vissa arbeten rörande jordäganderätten - inneburit ett skapande av en ny rättsställning benämnd äganderätt. Enligt henne har den odala äganderättens tradition aldrig brutits helt trots att skatteböndernas rätt, särskilt under 1600-talet, utsatts för hot av många slag utan kunde man kan tala om äganderätt till den fasta egendomen under alla historiens skeden. Hon pekar i detta sammanhang på uttalandet i den kungliga försäkringen 1789 beträffande allmogens fri- och rättigheter att "skattebondes ägande rätt till skattehemmanet bibehålles uti sin helgd altid oförkränkt." Med reformen ville man enligt författaren säga: Då skattebondens äganderätt tidigare varit begränsad skulle den nu i princip vara "oinskränkt".

I det följande mycket omfattande avsnittet om samernas rättigheter enligt rättsordningen i Sverige-Finland görs en jämförelse mellan de lagrum och grunder som tillämpades rörande den lapska markanvändningen i jämförelse med vad som gällde rättsordningen i dess helhet (s. 241 ff). Avsnittet upptar i olika kapitel frågor om besittning och besittningsskydd, om laga fång och kompetens, om skattelandens och lappbyarnas gränser, om samfällda näringar, om beskattningen av lapparna under olika tidsperioder, om lappmannarättigheterna, kolonisationen och skogslagstiftningen samt om specialfrågor i anslutning till jordnaturen. Redogörelsen och bedömningen bygger på rättsfall från olika tingsställen i lappmarken och på skattlängder från olika tidpunkter.

Då det gäller besittning och besittningsskydd behandlas rättsskyddet för fiske, jakt och renskötsel var för sig. Av källmaterialet drar författaren den slutsatsen att fisket, jakten och renskötseln inom rättspraxis åtnjutit skydd enligt landslagarnas stadganden om ägares- besittares rättsskydd. Vid rättskipningen hade man fäst sig mer vid principerna än formerna och avgörandena hade motsvarat befolkningens rättsmedvetande. Likartade fall har avgjorts på likartat sätt, varför man med fog kunde tala om hävdvunnen rättspraxis i fråga om markanvändningen av lapsk typ. Författaren påpekar i detta sammanhang att markanvändning av kronoallmänningar behandlades som en egen grupp med egna stadganden redan i landslagarna men dessa stadganden tillämpades inte inom rättspraxis i lappmarken (s. 276 ff).

Under laga fång och kompetens redovisas arvsrätt och testamente, egentliga fastighetsöverlåtelser samt urminnes hävd var för sig. Författarens slutsats är att materialet visar att praxis vid arv av lappskatteland hade såväl i sak som formellt överensstämt med principerna för odaljorden. Vid arvstvister angavs inte några rättsnormer i domsluten men det var allmän underrätt som avgjorde saken. Av materialet att döma hade enligt författaren känslan av att jorden var släktens tillhörighet varit mycket stark och skattelanden stannade ofta i samma släkters besittning. Överlåtelse av skattelanden var möjlig inom lagstiftningens gränser men författaren gör den kommentaren att omsättning av fastigheter redan som tankeexperiment är att anse som ett främmande element i lappmarken. Det framlagda urkundsmaterialet visade dock att överlåtelse förekommit. I likhet med urminnes hävd och arv hade också överlåtelserna behandlats som laga fång. I den första landslagen fanns regler om urminnes hävd och denna kom att spela en viktig roll i rättspraxis. Man tog för givet att urminnes hävd var grunden för ägande av mark, om man inte kunde förete annan grund för rätten än arv efter förfäder (s. 312 ff, 305).

Vad gäller skattelandens och lappbyarnas gränser anför författaren att den analys av rättspraxis hon redovisat i avhandlingen klart och tydligt visar att det gränssystem som lapparna tillämpade hade alldeles samma innehåll och betydelse som systemet i riket för övrigt; såväl rårna mellan enskildas skatteland som mellan lappbyarna hade spelat en viktig roll när det gällde att precisera och ange markanvändningsenheternas konkreta utsträckning och rättigheternas objekt. Gränserna behandlades som laga gränser; man tillämpade alla lagstadganden och procedurer som gällde beträffande gränsfrågor (s. 333 ff).

I kapitlet rörande samfällda näringar omnämns rättsfall som visar att bäverjakten i vissa lappbyar varit en gemensam förmån för byn. Författaren menar emellertid att bäverjakträtten utgjort ett undantagsfall och att man inte, om man söker beröringspunkter med förhållandena i riket i övrigt, stöter på några svårigheter; överallt i Sverige-Finland hade områden och förmåner i gemensamt bruk utgjort ett komplement till det enskilda bruket. Författaren poängterar att de gemensamma rättigheterna såväl till innehåll som skydd haft samma ställning som de enskilda rättigheter som behandlats i avhandlingen (s. 335 ff).

Beträffande beskattningen lämnas, utöver vad tidigare i annat sammanhang upptagits i avhandlingen, först en redogörelse för förhållandena under 1500-talet och första delen av 1600-talet. Nu pekar författaren på (s. 349 f) att i skattelängderna för Kemi lappmark på 1580-talet begreppen helt mantal och halvt mantal börjat dyka upp och att man år 1600 specificerade skattebetalarna ännu mer ingående än tidigare inom denna lappmark, där det fanns 69 helskattelappar, 7 st. 3/4 skattelappar och 14 halvskattelappar. Denna utveckling i Kemi lappmark följde enligt författaren samma utvecklingstrender som på andra håll i riket beträffande bönderna. Markens storlek och kvalitet utgjorde allt större andel av mantalsbegreppets innehåll. Författaren visar på (s. 359 ff) att i rättsfall från tinget under senare hälften av 1600-talet den skatt som betalades för omtvistad egendom utgjorde bevis för rätten till jorden, då inga mer uttalade privaträttsliga grunder framlades. I avhandlingen redogörs för de förändringar som inträdde i och med att 1695 en ny skattläggningsordning jämte instruktion för lappfogden rörande skatteuppbörden framlades (s. 405 ff). Enligt denna skattläggning kom skatten att förknippas med lappbyn och inte med de enskilda skattelanden genom att en fast skatt fastslogs för varje by. En årlig skattejämkning skattebetalarna emellan delegerades till lokala förtroendemän och gjorde det möjligt att beakta eventuella förändringar i jordinnehavet. Byamännen hade solidariskt och subsidiärt ansvaret för den skattesumma som påförts byn. Enligt författarens slutsatser (s. 426 ff) visar emellertid praxis att sambandet mellan jorden, skatten och rätten till jorden förblev oförändrad; förändringen hade gällt skatteuppbörden och inte de materiella grunderna för beskattningen. Inom rättspraxis var skattebetalningen även fortsättningsvis en av de viktigaste faktorerna då det gällde att formellt påvisa rätten till jord.

Av vad som härefter ytterligare behandlas i detta avsnitt skall hovrätten endast något beröra 1673 och 1695 års kolonisationsplakat - som syftade till att genom löfte om 15 års frihet från skatt och pålagor förmå svenskar och finnar att flytta till lappmarken - samt Karl XI:s år 1683 utfärdade påbud. Beträffande nybyggen anför författaren (s. 433 ff) att rättsfall som byggde på 1673 års plakat visade att sådana inte kunde anläggas på lappskatteland utan tillstånd av vederbörande skattelapp och att någon förändring inte inträtt efter tillkomsten av 1695 års plakat; i praxis efter 1695 betonas kanske ägornas skattenatur ännu tydligare än tidigare. - 1683 års skogsförordning hade i rättshistorisk forskning tillagts den betydelsen att lapparna till följd av denna inte kunde ha någon äganderätt till sina renbetesområden. Om detta anför författaren bl.a. (s. 43 ff):

Enligt 1683 års förordning skulle skogsmarkerna utom byalagen avskiljas åt kronan. I förordningen fastslogs inledningsvis att det rådde ett missförhållande på så sätt att byalagen inom sådana områden, där det fanns stora och vidsträckta skogar, hade tagit i besittning miltals med skog, ibland ända till fjällen. Därför skulle man undersöka gränserna för varje by och hemman i enlighet med deras jordnatur. Om det inte fanns gränser skulle för var och en avskiljas ett så stort område och så mycket skog som kunde anses vara skäligt och nödvändigt för ett fullsuttet hemman. Därefter skulle resten avskiljas för kronan. Om man likväl på basis av lagliga avskiljningsförrättningar eller andra välgrundade skäl kunde visa, att dylika skogar tillhörde någon socken eller något härad, hade man inte för avsikt att beröva dessa deras rättigheter. Däremot skulle alla de delar av dessa stora skogar, som ännu låg outnyttjade och som inte kunde bevisas giltigt tillhöra något hemman, någon by, socken eller något härad, obestridligen vara "vår och kronans" riktiga och privata egendom. Man måste hålla för visst att förordningen var avsedd att tillämpas också i lappmarken. Om emellertid lappskattelanden och lappbyarna juridiskt sett har haft samma ställning som övriga lägenheter och byar i riket kunde förordningen inte vara tillämplig på dessa. Rättsförhållandena kronan och enskilda emellan hade av rättsfallen att döma följt samma linje som mellan kronan och bönderna. Skogsförordningen hade inte inneburit någon dramatisk inverkan på lapparnas egendomsförhållanden. Egentliga avvittringsförrättningar gjordes inte i lappmarken på grundval av 1683 års förordning.

Avhandlingen på inemot 500 sidor avslutas med ett avsnitt om lapparnas rättsställning i Sverige-Finland, sammandrag och omvärdering. Vad som uttalas här har i sina huvuddrag förut upptagits i hovrättens redogörelse för avhandlingen. Endast följande slutord skall citeras (s. 468): "De avslutande slutsatserna i avhandlingen är inte invecklade. Deras centrala innehåll kan uttryckas i form av två korta satser: lapparna upplevde sig själva som ägare till de land och vatten som de förfogade över, och officiellt motsvarade deras rättsliga ställning innebörden i detta tänkesätt. Lapparnas rättsliga ställning under den granskade perioden, såväl i förhållande till andra enskilda som till statsmakten, överensstämde med den rätt som skattebönderna hade till sin jord."

Vad gäller av samebyn åberopade artiklar av f.d. justitierådet, professor Bertil Bengtsson uppehåller sig denne i dessa, såvitt nu är av intresse, vid skattefjällsmålet, i vilket han var referent vid handläggningen i HD, och vid Kaisa Korpijaakko-Labbas avhandling. Rubriken till artikeln i SvJT 1990 s. 138 - Samernas rätt i ny belysning - syftar på avhandlingen. I artiklarna framhåller Bengtsson att utredningen i skattefjällsmålet var gynnsammare för samerna ju längre man går åt nordost, och att den bevisning som var verkligt besvärande för staten kom från Torne och Kemi lappmarker. Bengtsson talar alltså om de trakter som Kaisa Korpijaakko-Labba undersökt i sin avhandling och som presenterades några år efter domen i skattefjällsmålet. Enligt Bengtsson kom avhandlingen att bekräfta de antaganden HD gjort om samernas rätt i dessa delar av landet. Bengtsson uppger att det mycket stora arkivmaterial som avhandlingen bygger på innehåller åtskilligt fler domstolsavgöranden och myndighetsbeslut än som framkom i skattefjällsmålet och att Åke Holmbäcks utredning (SOU 1922:10) bygger på ett magert material jämfört med avhandlingen. Särskilt vad gäller områdena närmast kring Treriksröset anser Bengtsson att mycket starka skäl talar för att samerna var att betrakta som ägare vid den tid som undersökts; alla de krav som HD velat ställa upp för skattemannarätt var uppfyllda, samernas bruk av fjällmarken var där intensivt, i varje fall intensivare än i Jämtland, stadigvarande och väsentligen ostört av utomstående samt fanns det fasta gränser (Nordisk Administrativt Tidsskrift 2/1990 s. 202). Bengtsson menar vidare att det i avhandlingen behandlade påbudet 1683 om skogarna i riket inte kunde beröra samer som jämställdes med skattebönder, eftersom påbudet i princip endast hade effekt på herrelös mark (SvJT 1990 s. 140). Han gör också ett uttalande om att - även om rättsläget är oklart och man inte tycks ha tvivlat på att staten vid 1800-talets mitt ägde också all fjällmark i norr - det är tveksamt om staten alls är ägare till områdena och att man kan ställa frågan vad staten har för grund för sin äganderätt i dag. Vad gäller samernas tidigare passivitet beträffande äganderättsfrågan anför Bengtsson att det är okänt att passivitet skulle medföra att t.o.m. äganderätt till en fastighet övergår från den ena till den andra (SvJT 1994 s. 528 ff). - Bengtssons allmänna omdöme om avhandlingen är att Kaisa Korpijaakko-Labbas resonemang gör ett övertygande intryck, att hennes resultat inte är så lätta att avfärda och att avhandlingen håller en hög kvalitet. Samtidigt betonar Bengtsson att det antagligen skulle kräva mycket ingående och besvärliga undersökningar, om det alls är möjligt, för att konstatera äganderätt för samebyar inom annat område än det som behandlats i avhandlingen; utgången av en process skulle bli högst osäker med hänsyn till de bevisproblem som föreligger om man skall styrka att vissa samebyar i dag är lagliga successorer till 1700-talets rättsinnehavare (Statsmakten och äganderätten s. 13, SvJT 1990 s. 141).

Bengtsson har ytterligare i en artikel i SvJT 2000 s. 36 behandlat några samerättsliga frågor, vilken artikel bemötts av Fredrik Bonde, SvJT 2000 s. 394.

Ur sammanställningen av skrifter om äganderätten i lantbrukets historia, framlagda vid ett symposium 1994 på Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, åberopar samebyn Mauritz Bäärnhielms bidrag Vad lagboken berättar, s. 17 ff. För att klarlägga den rätt bönderna ägt till jorden har Bäärnhielm granskat innehållet i den från tid till annan gällande svenska lagen. Han poängterar att det i Sverige finns en sammanhängande lagstiftningstradition från tidig medeltid. Bäärnhielm menar att före 1789 års förenings- och säkerhetsakt var böndernas rätt till sina fastigheter på olika sätt så inskränkt att man inte kan tala om att en äganderätt enligt nutida begrepp förelåg utan möjligen om en besittningsrätt med viss styrka. Bonden måste inte bara finna sig i en lång rad av inskränkningar i rätten till hemmanet utan därtill kom de begränsningar som följde av att mycket av bondens jord så gott som alltid utgjordes av andel i samfälligheter av olika slag; sådan andel kunde inte säljas eller pantsättas och nyttigheterna kunde inte utarrenderas utan fick bara utnyttjas till husbehov.

Vad gäller betänkandet (SOU 1999:25) Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige - avgivet av Utredningen om ILO:s konvention nr 169, har utredaren, f.d. landshövdingen i Jämtlands län Sven Heurgren, efter att ha redogjort för skattefjällsmålet och Kaisa Korpijaakko-Labbas avhandling, uttalat att det i dagens läge inte är klarlagt om samerna i Sverige har starkare rätt till några markområden än den bruksrätt som HD slog fast i skattefjällsmålet (s. 148). - I ILO-konventionen talas om dels äganderätt och besittningsrätt till den mark som ursprungsfolken "traditionally occupy" (av Heurgren översatt till traditionellt innehar), dels rätten att nyttja mark som inte uteslutande innehas av dem; det förra slaget av rättighet skall erkännas och det senare bli föremål för åtgärder till skydd för rättigheten (s. 120) Heurgren anför härom (s. 124, 127, 146, 149):

Av konventionstextens innehåll och de uttalanden som gjorts är det klart att kravet på äganderätt och besittningsrätt inte innebär ett absolut krav på att ursprungsfolk måste tillerkännas formell äganderätt till mark som de traditionellt innehar. Att ursprungsfolket traditionellt innehar ett markområde innebär att fråga är om en starkt skyddad rätt till besittning och ett krav på att folket skall ha manifesterat sin kontroll över marken, exempelvis genom att bruka den. Bruket av marken skall ha varit ensamt eller i vart fall det i förhållande till andra dominerande bruket av marken. Innehavet eller bruket av marken måste ha fortsatt in i våra dagar. När det gäller den största delen av året-runt- markerna, den som är under statlig förvaltning, kan samernas traditionella bruk av marken i vart fall anses så dominerande att det motsvarar konventionens krav på traditionellt innehav av mark. Att viss sådan mark helt nyligen sålts av staten hindrar inte att marken anses som mark som samerna traditionellt innehar enligt konventionen. När det gäller de delar av året-runt-markerna som sedan lång tid tillbaka är i privat ägo är det dock tveksamt om samernas bruk av marken varit det dominerande in i våra dagar. Redan den omständligheten att marken länge varit i privat ägo indikerar att bruket av marken varit delat mellan samer och markägare.

Heurgren anger på s.159 i betänkandet de åtgärder som enligt hans mening krävs när det gäller mark som samerna traditionellt innehar för att ILO- konventionens krav skall vara uppfyllt. Här nämns inte någonting om äganderätten till dessa marker. - De av samebyn åberopade hänvisningarna rörande gränskommission och förbättring av samernas processuella ställning saknar enligt hovrättens mening betydelse för den fråga som skall avgöras i målet.

Härmed har hovrätten gått igenom den utredning som avser samernas rätt till sina renbetesmarker allmänt sett och övergår nu till att redogöra för Lennart Lundmarks yttrande Lappskattelanden i dåvarande Kaitum lappby.

Lundmark beskriver Kaitum lappby och dess skatteland enligt följande.

Under de första åren av 1640-talet ökade antalet skattelappar i Sirkas lappby från 60 till 85. Det var anledningen till att området nordost om Stora Lulevatten bröts ut 1647 och gavs namnet Kaitum. Byn kom att omfatta det område som i dag utgör övre delen av Gällivare kommun. Den nedre delen av nuvarande Gällivare kommun upptogs av Sjokksjokks skogslappby. Kaitumsamer vinterbetade sina renar där mot att de betalade så kallad landlega till skattelandsinnehavaren. Inför en skattläggning 1695 gjorde en statlig kommission en förteckning över de skatteland som samerna i Kaitum brukade och den skatt de betalade för vart och ett av dessa (Länsräkenskaper, Västerbotten 1695, Riksarkivet). Det är svårt att på listan identifiera en del av skattelanden. Orsaken är att skrivarna inte kunde samiska och plitade ner vad de trodde sig höra. Troligen har listan dessutom renskrivits av ytterligare en skrivare. Man kan heller inte utesluta att en del geografiska benämningar har ändrats sedan 1695. Skattelanden anges i regel med ett berg eller en sjö. Det betyder sannolikt att deras gränser var så etablerade att man kunde nöja sig med att ange någon framträdande geografisk hållpunkt i området eller dess närhet.

Förteckningen har fogats som bilaga 1 till yttrandet. Den har rubriken Samer med skatteland i Kaitum lappby 1695 och upptar 29 namn. Vid varje namn har angivits lappskattelandet samt skatten i daler silvermynt och öre. Ett exempel är: "Anund Thomasson Kuodeloiva 3.16". Under själva listan har anmärkts att några av landen har identifierats av historikern Peter Sköld i boken Samisk bosättning i Gällivare 1550-1750. Beträffande tretton av skattelanden har med hänvisning till sida i boken antecknats att de låg vid eller i närheten av sjö, berg eller ort. Ett av landen förekommer vid tre och tre andra land vid två olika personnamn.

Under rubriken Gällivare häradsrätt och skatteland uppger Lundmark att han tagit några stickprov ur domböckerna och anför bl.a.:

Under 1600- och 1700-talet var häradsrättens främsta funktion att stadfästa och protokollföra vad innehavarna av skattelanden redan kommit överens om. När häradsrätten avgjorde tvister om skatteland hänvisades i regel till de samiska vittnenas och samiska nämndemännens bedömning. Tinget agerade i sådana fall i enlighet med s.k. lapprätt, dvs. samernas egen sedvanerätt. Lapprätten nämns i den s.k. kodecillen till 1751 års gränsreglering med Norge. Svea hovrätt hänvisade uttryckligen till den i ett memorial 1752. Där underströks att domstolarna i lappmarken måste ta hänsyn till lapprätten, något som också överensstämde med den bestämmelse om landssed som fanns införd i 1734 års lag. Samer utgjorde länge majoriteten av häradsrättens nämndemän och efter 1695 fördelade lappbyn själv skatten mellan bymedlemmarna. Lappbyns kollektiva rätt till landet överfördes i regel på enskilda familjer med skattemannarätt, vilket innebar rätt till enskilt bruk, arvsrätt etc. men när ett land blev öde eller landfördelningen visade sig bli olämplig kunde lappbyn göra justeringar. Dessa registrerades sedan av häradsrätten. - Ett exempel på hur noggrant skattelanden beskrevs får vi 1777, då häradsrätten bekräftade att lappskattelandet Saiva skulle delas på det sätt som samerna Amund Amundsson Botan och Lars Pålsson enats om. Amundsson Botan skulle bruka västra delen av landet, dvs. Guosavara, Kildevara, Tiapisvara, Kurkesgielas och Nietsakiskubba. Lars Pålsson skulle nyttja den östra delen, dvs. Ädnarova, Koddevari, Radnegelas, Guosats, Saivatsvara eller Kåbbo och Haresnasko Guosavara. Gränsen mellan de två områdena skulle gå från Gardesjärvimyran till bäcken mellan Ädnarova och Tiapisvara i sydost och till övre ändan av Radneträsk. - Innehavaren av skattelandet åtnjöt ett starkt rättsskydd. I häradsrättens domböcker finns flera fall där en innehavare stämt någon för intrång (t.ex. 1770, 1771, 1785). Häradsrätten dömde i regel att intrånget måste upphöra vid ett vite av fem riksdaler silvermynt. - Även mellan byarna kunde tvister om intrång uppkomma. Efter en anhållan från Sjokksjokks byamän förbjöd häradsrätten 1772 "Kaitum lappmän att utan lov och tillstånd lägra sig å Sjokksjokkslanden och därstädes nyttja renbetet, som hittills av åtskilliga i Kaitum skett, blivande vid ett vite av fem riksdaler silvermynt utsatt för den som hädanefter sig i detta fall förbryter". - Samer vände sig ibland till häradsrätten för att få bevis på urminnes hävd till ett lappskatteland. Klemet Hansson i Kaitum bad 1772 häradsrätten att han skulle få bekräftelse på att ett skatteland kallat Mokilis "blivit av honom länge innehaft". "Och som nämnden samt närvarande allmogen vid Klemet Hanssons åstundan att för sig enskilt få behålla detta betesställe, ej var något att påminna, så beviljades att han till bevis därom skulle få utdrag av domboken". - Att landen gick i arv inom släkten bekräftas i flera rättstvister vid häradsrätten, bl.a. ett fall som rörde tre bröder Mattsson och startade 1765. - I första hand gick landen i arv till barnen men även mer avlägsna släktingar kunde få del i skatteland enligt tre olika fall vid häradsrätten 1763 resp. 1770 och 1786. - När man inte tillhörde den släkt som brukade landet var det svårare. En same begärde 1785 att få del av annans skatteland. Häradsrätten slog fast att skattelandet "svaranden och dess förfäder av ålder tillhört" och avslog begäran. Urminnes hävd åberopades också i ett ärende 1767, då rätten förbjöd intrång på ett land som två samer "och deras förfäder varit och äro innehavare till".

Under slutsats anför Lundmark följande. Gällivare häradsrätt bekräftade under den undersökta perioden ett system av samiska landrättigheter som kan jämställas med skattemannarätt, motsvarande dagens äganderätt. Lappbyarna var indelade i lappskatteland som innehades av enskilda samer. Innehavarna bildade tillsammans ett byalag inom det bestämda område som utgjorde lappbyn. Detta byalag hade en överordnad, kollektiv rätt till landet och kunde göra justeringar i landindelningen. - Riksdagen beslutade 1886 att lappbyarna inte längre skulle vara indelade i skatteland. Den samiska rätten till land och vatten lagfästes då som en kollektiv rätt tillkommande lappbyar, dvs. i detta sammanhang Sörkaitums sameby.

Hovrätten gör på grundval av den sålunda gjorda redovisningen följande bedömning av frågan om bolagets rätt till fastigheterna Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och 2:27 är tvistig.

I domen i skattefjällsmålet har HD - med frångående av den huvudregel som förut gällt - ansett att det under tidigare skeden av Sveriges historia varit möjligt att under vissa förutsättningar förvärva en motsvarighet till skatteböndernas rätt till sin jord genom ockupation av herrelös mark utan att denna blev föremål för uppodling. Beträffande samernas bruk av renbetesmarker och fiskevatten framhålls att kravet på en sådan besittning är att bruket varit intensivt, stadigvarande och väsentligen ostört av utomstående, varjämte någorlunda fasta gränser måste finnas runt skattelandet. Vad gäller Rounala lappby tyder avhandlingen på att dessa förutsättningar varit uppfyllda under den period som belyses med rättsfall, den första hälften av 1700-talet. Det måste dock hållas i minne att fråga har varit om vidsträckta markområden och att det kan föreligga stora svårigheter att visa att de i sin helhet eller till större delen använts på ett tillräckligt intensivt sätt. Under nu nämnd tid förefaller det av materialet i avhandlingen att döma som om samerna betalat skatt för landen enligt principer som i stort sett överensstämde med vad som gällde för bönderna. Samerna själva synes ha varit av uppfattningen att de haft en ensamrätt till landen som gällde både mot enskilda och staten. Rättsfallen ger också vid handen att samerna åtnjutit rättsskydd för sina skatteland och att de själva då tvistigheter uppkommit förlitat sig på den rättskipning som ägde rum på tingen. Samerna har i stor utsträckning medverkat som nämndemän i rätten och det är svårt att av de rättsfall som redovisats i avhandlingen bedöma i vad mån allmän lag eller sedvanerätt legat till grund för avgörandena. Rättskipningen verkar emellertid att ha genomförts på ett konsekvent och omsorgsfullt sätt. Även om det arkivmaterial som redovisas i avhandlingen i huvudsak hänför sig till 1700-talet förefaller det inte troligt att förhållandena skulle ha varit nämnvärt annorlunda 1683, då Karl XI utfärdade sitt påbud om de outnyttjade skogarna. Den som vid denna tidpunkt förvärvat en med äganderätt jämställd rätt till skatteland bör inte ha förlorat denna på grund av påbudet. Sammantaget finner hovrätten att starka skäl talar för att det inom Rounala lappby under den första hälften av 1700-talet och tiden närmast dessförinnan varit vanligt att samer innehaft lappskatteland på sådant sätt att de haft en lika stark rätt till sin mark som den som tillkom bönderna beträffande skattejord, i synnerhet som de senares rätt under ifrågavarande period varit inskränkt i olika hänseenden. Materialet i avhandlingen tyder på att förhållandena inom andra byar i lappmarkerna, särskilt de som numera är belägna i Finland, har varit likartade.

Den år 1695 inom dåvarande Kaitum lappby upprättade förteckningen visar att envar av de 29 samer som upptagits däri har anknytning till ett skatteland och att skatt erläggs men i övrigt kan inga slutsatser dras av denna enda lista, om vars tillkomst man ingenting vet. Det material som Lennart Lundmark fått fram genom några stickprov ur Gällivare häradsrätts domböcker visar emellertid att det beträffande skattelanden ur rättslig synvinkel finns vissa likheter mellan Kaitum lappby under senare hälften av 1700-talet och Rounala lappby under förra häften av samma århundrade. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av vad som i övrigt framkommit av utredningen i hovrätten kan det mycket väl tänkas att samer inom Kaitum lappby under 1700-talet haft en med skattebondens äganderätt likvärdig rätt till sina skatteland. Uppenbarligen har det arbete som ligger bakom utredningen om Rounala lappby varit mycket tidskrävande. Detsamma gäller det arbete parter och domstolar lagt ned på skattefjällsmålet om samernas renbetesmarker i Jämtland. Man får därför utgå från att ett mycket betydande utredningsarbete fordras för att kunna leda i bevis att det inom nuvarande Sörkaitums sameby finns områden som under gången tid innehafts av samer på sådant sätt att de kan betraktas som ägare till marken och att samebyn är laglig successor till denna rätt. Detta innebär inte att Sörkaitums påstående om en på urminnes hävd grundad äganderätt till kronoöverloppsmark inom Gällivare kommun generellt sett kan lämnas utan avseende.

När det gäller fastigheterna Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och 2:27 finns emellertid särskilda omständigheter att beakta.

Vad först gäller 1:7 kan det uppenbarligen inte vara tillräckligt för att urminnes hävd skall anses föreligga att samebyn kan visa att samer långt tillbaka i tiden innehaft mark inom byn med en rätt som då kunde jämställas med äganderätt. Av den ålderdomliga lagtexten i 15 kap.jordabalken i 1734 års lag, tidigare återgiven i detta beslut, framgår att fråga skall vara om en besittning som under åtminstone två mansåldrar fortlöpande och utan avbrott övergått från den ene successorn till den andre samt att besittningen hela tiden haft karaktären av ägarebesittning, jfr Undén, Svensk sakrätt II, femte uppl. s. 143, 133. Den som i våra dagar under åberopande av urminnes hävd gör anspråk på äganderätt till en fastighet måste enligt 6 § JP kunna visa att sådana förhållanden förelegat vid ikraftträdandet av JB. Ett vittne som skall uttala sig om urminnes hävd skall sålunda klargöra vilka förhållanden som rådde före 1972. Samerna i Kaitum lappby har på 1700-talet brukat marken och vattenområdena där för renskötsel, jakt och fiske. Om äganderätt då förelegat för samer har denna utåt - i förhållande till enskilda, domstolar och myndigheter - framstått såsom grundad på att renskötsel bedrivits inom lappbyns område och att detta skett utan konkurrens från andra samer, andra lappbyar eller annan verksamhet. Om samer som skall anses som ägare till ett lappskatteland övergår från renskötsel till en helt annan verksamhet på markerna är dessa naturligtvis fortfarande att anse som ägare till marken. En mer komplicerad situation föreligger om någon annan tar marken i besittning och där, vid sidan av samernas renskötsel, idkar verksamhet som utåt sett blir den dominerande och den nye besittaren därtill, utan egentlig invändning från samer eller samebyar, inte bara uppträder som utan också allmänt sett accepteras som ägare.

Beträffande användningen av det område som utgör 1:7 har hos inskrivningsmyndigheten och i hovrätten inte åberopats annan utredning än den som bolaget framlagt. Samebyn har inte lämnat någon närmare redogörelse för hur områdena i fråga använts under det senaste århundradet. Bolaget har utan invändning från samebyn uppgivit att först staten och sedan bolaget under lång tid nyttjat området för vattenkraftsändamål, att området kring Suorvadammen varit föremål för särskilda statliga åtgärder sedan 1919 samt att Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 ingår i Suorva-anläggningen. Bolagets uppgifter vinner stöd av det framlagda materialet.

Avstyckningshandlingarna beträffande 1:7 utvisar sålunda att den östra delen av Suorvadammen är belägen inom fastigheten och att avstyckningen skett för kraftverksändamål. Vidare framgår att det på området finns en kraftledning, till synes den starkströmsledning med tillhörande anläggning som omnämns i köpeavtalet och som enligt ramavtal mellan staten och bolaget förvaltas av Affärsverket Svenska Kraftnät. På avstyckningskartan är utmärkt en väg som leder till Ritsem.

Av det åberopade rättsfallet NJA 1965 s. 492 framgår att Lule älv går genom Suorvasjöarna, som bildats genom dämning vid regleringsdammarna i Lilla Sjöfallet, att Suorvasjöarna omges av renbetesland samt att den första regleringen av Suorvasjöarna skedde efter tillstånd av vattendomstolen i beslut 1921, varefter följt ytterligare regleringar enligt tillstånd av vattendomstolen. Målet avsåg ersättning för att genom regleringarna mark vid bl.a. Suorvasjöarna överdämts samt skador drabbat Sörkaitums och Sirkkas lappbyar. I målet var huvudfrågan huruvida ersättning för de samerna åsamkade dämningsskadorna skulle kunna utgå med 50 procent förhöjning av det beräknade värdet i enlighet med vad som gällde för ägare enligt 9 kap. 48 § 3. i då gällande vattenlag. Kammarkollegiet, som företrädde samernas intressen, gjorde gällande att vid beräkningen av ersättning samernas rätt till marken borde likställas med äganderätt. HD fann att samerna enligt den då gällande renbeteslagen tillförsäkrats rättigheter liknande dem som eljest tillkommer markägaren och att ersättning därför borde utgå med angiven förhöjning enligt grunderna för nämnda lagrum. Detta innebär att äganderätt inte ansågs föreligga för samebyn och staten var för övrigt sökande i målet genom vattenfallsstyrelsen, som dömdes att utge ersättning. Den av bolaget åberopade deldomen den 6 december 1990 avser fastställande av avtal mellan Statens vattenfallsverk, å ena, samt Sörkaitums sameby och samefonden, å andra sidan, rörande ersättning för all samernas skada under gången tid och i framtiden på grund av skador som förorsakats genom olika regleringar av Suorvasjöarna, Ritsems kraftstation och korttidsreglering m.fl. åtgärder. De båda domarna ger vid handen att samebyns betesmöjligheter på det område som numera utgör 1:7 skadats.

Med hänsyn till vad sålunda upptagits torde det inte råda något tvivel om att staten, och sedan bolaget, alltsedan början av 1900-talet använt det område som i dag utgör 1:7 på ett sätt som är helt dominerande i förhållande till vad samerna haft möjlighet att göra. I detta sammanhang kan uppmärksammas att samer inte ansetts ha några rättigheter på grund av hävd till vattenkraft inom renbetesfjällen, jfr Bengtsson, Statsmakten och äganderätten s. 22. Staten har i vart fall sedan tiden för avvittringen i slutet av 1800-talet godtagits som ägare till marken av domstolar och myndigheter. Ej heller samerna har, såvitt framkommit, gjort några invändningar mot att staten uppträtt som ägare till området. Även om detta säkerligen, som samebyn framhåller, kan ha sin grund i ogynnsamma ekonomiska och sociala förhållanden och passiviteten icke i och för sig, som Bertil Bengtsson anfört, skulle kunna beröva samebyn en uppkommen äganderätt har det dock bidragit till att förstärka intrycket att staten är ägare. Med hänsyn till att de vattenkraftsanläggningar som byggts upp invid Stora Sjöfallets nationalpark och de förändringar som inträtt i naturen till följd därav varit allmänt kända torde också för gemene man staten och inte samerna ha framstått som ägare till anläggningarna och området däromkring. Enligt Undén krävs för att innehavare av egendom skall anses besitta denna med äganderätt, att den som faktiskt nyttjar egendomen erkänner äganderätten. Bertil Bengtsson har i Svensk juristtidning 1954 s. 529 kritiserat uttalandet och menat att när det gäller statens förhållande till samerna kan man inte bortse från det fysiska bruket av den fasta egendomen. I detta fall har emellertid staten under en mycket lång tid nyttjat området på ett påtagligt sätt.

Det anförda ger enligt hovrättens mening vid handen att, vid en jämförelse mellan det sätt som staten och det sätt som samerna alltsedan början av 1900-talet använt det område som numera utgör 1:7, samerna vid den tidpunkt då den äldre jordabalken upphörde att gälla inte förfogade över egendomen med äganderätt, vilket däremot var fallet beträffande staten.

Beträffande Gällivare kronoöverloppsmark 2:27 visar avstyckningshandlingarna att Ritsems kraftstation är belägen alldeles intill fastighetens östra gräns och att det avstyckade området utgör den västra delen av det exploateringsområde som uppstått i Ritsem på grund av byggandet av kraftstationen. Avstyckningen medför att ledningsrätt som upplåtits till förmån för bolaget avseende starkströmsledning belastar 2:27. På området finns enligt avstyckningskartan Ritsem fjällstation samt byggnader och anläggningar som tillhör bl.a. bolaget och samebyn.

Också det område som nu utgör 2:27 har ingått i Gällivare kronoöverloppsmark 1:1 och staten har, som nyss konstaterats, sedan lång tid tillbaka utan invändning från något håll betraktats som ägare till 1:1. Området har aktivt nyttjats av staten åtminstone sedan byggandet av kraftstationen. Det nyss nämnda avtalet visar att samebyn och samefonden erhållit ersättning för skador som orsakats av bl.a. Ritsems kraftstation. Därtill kommer att bolaget till stöd för sitt äganderättsanspråk till fastigheten åberopat - förutom statens och bolagets nyttjande av fastigheten för Ritsems kraftstation - att fångesmannen, staten, har lagfart på stamfastigheten sedan 1956. Fastän lagfarten beviljats före JB:s ikraftträdande är bestämmelsen om tjugoårig hävd i 16 kap. 1 § JB tillämplig enligt 55 § JP, men tid före ikraftträdandet av JB den 1 januari 1972 får ej inräknas i hävdetiden. Staten och bolaget har, utan att talan om bättre rätt till området väckts mot dem använt området för vattenkraftsändamål längre än 20 år efter denna tidpunkt. Det kan i detta sammanhang nämnas att de i den tidigare förordningen om tjuguårig hävd uppställda kravet att vederbörande skulle ha "såsom ägare besuttit egendomen" ändrats till nu gällande lydelse "med äganderättsanspråk innehaft egendomen" med motiveringen att kravet på besittning inte bör fattas alltför bokstavligt utan det viktiga är att den hävdande utåt framträder som ägare, prop. 1970:20, del B 1 s. 421 f. Vad samebyn invänt om att denna inte underrättats om det ärende som före JB:s tillkomst ledde till 1956 års lagfart saknar betydelse i detta sammanhang. De i 16 kap. 1 § JB och 55 § JP uppställda kraven beträffande lagfart och hävd synes sålunda vara uppfyllda. Att bolaget inte angivit lagrum eller rättslig beteckning torde sakna betydelse, jfr Fitger, Kommentar till rättegångsbalken s. 13:28 f, 17:10 ff, 50:118 f.

Som hovrätten tidigare framhållit krävs, med hänsyn till att fråga är om en summarisk process, starka skäl för att frånkänna de grunder som åberopas till bestridande av en lagfartsansökan värde för en rättegång rörande äganderättsfrågan. Hovrätten har förut i detta beslut kommit fram till att samebyns påstående om äganderätt till mark som utlagts som kronoöverloppsmark inte kan generellt lämnas utan avseende. Beträffande Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och 2:27 är emellertid förhållandena annorlunda än vad annars ofta är fallet med samernas renbetesmarker. Det är så många omständigheter som talar mot att samebyn skulle vara ägare till fastigheterna Gällivare kronoöverloppsmark 1:7 och 2:27 på grund av urminnes hävd att det kan förutses att möjligheten att samebyn skulle vinna framgång i en rättegång är så ringa att den är försumbar. Statens rätt kan vid sådant förhållande inte anses tvistig i den mening som avses med bestämmelsen i 19 kap. 10 § JB. Som förut konstaterats i beslutet har inte framkommit något annat hinder för att bevilja bolaget lagfart på fastigheterna. Vid sådant förhållande bör besluten att förklara lagfartansökningarna förfallna undanröjas och lagfartsärendena visas åter till inskrivningsmyndigheten för fortsatt behandling.

Målnummer Ö 344/99