NJA 1982 s. 27

Domskäl

Skäl. I frågan, huruvida HovR:n bort meddela T.L. prövningstillstånd i målet, är två punkter i 22 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden av intresse, nämligen punkterna 2 och 6. Enligt punkten 2 får prövningstillstånd meddelas om part åberopar omständighet eller bevis som ej tidigare förebragts och som sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Med stöd av punkten 6 får prövningstillstånd meddelas om anledning förekommer till ändring i det slut vartill TR:n kommit, s k ändringsdispens. Den senare bestämmelsen har enligt sin avfattning den största räckvidden. Det finns skäl att här närmast beröra innebörden av denna bestämmelse.

Propositionen (1973:87) med förslag till lag om rättegången i tvistemål om mindre värden upptog såsom grunder för meddelande av prövningstillstånd i HovR bl a dem som återfinns i 22 § 1-5 i lagen. Såsom en sjätte punkt i den föreslagna 22 § upptog propositionen en bestämmelse, enligt vilken prövningstillstånd kunde meddelas när målets utgång uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Vid utskottsbehandlingen i riksdagen förordades emellertid i en reservation, att den föreslagna punkten 6 skulle ersättas av föreskriften att prövningstillstånd kan meddelas om anledning förekommer till ändring i det slut vartill TR:n kommit. Riksdagens majoritet anslöt sig till utskottsreservationen.

Av reservationen kan utläsas, att ändringsförslaget främst tog sikte på fall där TR:ns bevisvärdering framstår som oriktig. Några närmare slutsatser i frågan, vilket praktiskt utrymme för prövningstillstånd ändringsförslaget avsetts ge för fall, där riktigheten av TR:ns bevisvärdering kan ifrågasättas, medger reservationen knappast. Frågan berördes emellertid vid debatten i riksdagen. Gentemot justitieministern, som framhöll att den föreslagna dispensgrunden skulle ge utomordentligt vida klagomöjligheter, anförde en företrädare för utskottsminoriteten att den i reservationen föreslagna regeln motsvarade den grund för ändringsdispens som för HD:s del gällde intill d 1 juli 1971 och att ändringsdispens i HD förekommit i mycket få fall samt att man därför inte skulle behöva räkna med att den föreslagna regeln skulle medföra särskilt många prövningstillstånd (RD 1973 nr 141 s 94).

Det är i och för sig riktigt, att utskottsreservationens av riksdagen antagna förslag till punkten 6 i 22 § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden till sin avfattning överensstämmer med den tidigare gällande bestämmelsen om ändringsdispens i HD. Härav följer emellertid inte, att det antal prövningstillstånd i HovR, som ett an tagande av förslaget kunde väntas medföra, kunnat bedömas med ledning av det antal ändringsdispenser som HD på sin tid meddelade. I två väsentliga hänseenden skiljer sig nämligen förutsättningarna för att HD med avseende på bevisvärderingen skulle finna anledning till ändring av HovR:s dom helt från förutsättningarna för att HovR skall i motsvarande avseende finna anledning till ändring av TR:s dom.

Till en början är givet att garantierna för att bevisningen blivit rätt bedömd är starkare när målet blivit prövat i HovR som andra instans än när målet prövats enbart av TR. Särskilt gäller detta, när i det senare fallet TR:n handlagt målet enligt det förenklade förfarande som föreskrivits för tvistemål om mindre värden. Redan med hänsyn härtill kan frekvensen av ändringsdispenser som enligt äldre lag meddelades av HD inte utgöra någon mätare på det antal dispenser som en regel om ändringsdispens för HovR berättigar till.

Vid bedömande av frågan, huruvida ändringsdispens bör meddelas med hänsyn till lägre rätts värdering av bevisningen, måste beaktas att de möjligheter till ändring i fråga om bevisvärderingen vilka regelsystemet erbjuder är väsentligt olikartade för HD och för HovR. När fråga är om bevisning som avses i 50 kap 23 § RB och 55 kap 14 § samma balk, s k tilltrosbevisning, gäller för HD ända sedan den tid då ändringsdispens kunde ifrågakomma där, att bevisningen kan omvärderas endast vid förhandenvaron av "synnerliga skäl", och detta oavsett om bevisningen upptagits på nytt i HD eller ej. I HovR krävs däremot inte synnerliga skäl för omvärdering av tilltrosbevisning annat än om HovR:n inte upptagit bevisningen på nytt. Och enligt 35 kap 13 § RB, som är tillämplig också i tvistemål om mindre värden, skall HovR:n upptaga tilltrosbevisning på nytt bl a om part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna betydelse. Det kan härtill förtjäna nämnas, att enligt 27 § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden HovR:s handläggning av mål som fullföljts genom vad skall vara skriftlig, om ej särskilda skäl föranleder att sammanträde hålles, men att särskilda skäl för sammanträde givetvis föreligger, om skriftlig handläggning skulle innebära att HovR:n åsidosatte bestämmelserna i 35 kap 13 § RB. Parts utsikter att i HovR få till stånd en ändring av TR:s dom på grund av att HovR:n gör en annan värdering av tilltrosbevisning än TR:n gjort är sålunda långt större än parts möjlighet att av motsvarande skäl få en hovrättsdom ändrad av HD.

Med hänsyn till det anförda är det tydligt att rekvisitet "anledning till ändring" i 22 § 6 lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden är ägnat att leda till ett större antal ändringsdispenser än som tidigare förekom i HD, om inte rekvisitet ges en annan och snävare innebörd än motsvarande rekvisit i ändringsdispensregeln för HD. Om man antar, att riksdagen fäst avgörande vikt vid att den ändringsdispensregel för HovR som blev god tagen inte skulle leda till avsevärt flera ändringsdispenser än HD på sin tid meddelade, kan det därför ligga nära till hands att ge det ifrågavarande rekvisitet en mera restriktiv tillämpning än dess ordalydelse föranleder, eller med andra ord att för ändringsdispens i HovR kräva att den anledning till ändring som förekommer är starkt grundad eller på likartat sätt kvalificerad.

Om riksdagsmajoriteten räknat med att den föreslagna ändringsdispensregeln inte var ägnad att leda till påtagligt flera ändringsdispenser i HovR än som relativt sett motsvarar HD:s ändringsdispensgivning enligt äldre lag, innebär detta emellertid endast, att riksdagsmajoriteten vid sitt ställningstagande felaktigt utgått från att förutsättningarna för HD:s meddelande av ändringsdispens enligt äldre lag och HovR:s meddelande av sådan dispens enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden skulle kunna anses jämförliga. Någon slutsats kan inte dras om hur riksdagen skulle ha ställt sig, för den händelse man haft klar för sig betydelsen av de för HovR och HD väsentligt olikartade förutsättningar som i det föregående beskrivits. Möjligt är, att man i så fall skulle ha funnit processekonomiska skäl kräva, att ändringsdispensgrunden för HovR gavs. En snävare innebörd än den tidigare för HD gällande. Inte mindre sannolikt är emellertid, att man med hänsyn till de rättssäkerhetssynpunkter som förestavat utskottsreservationen skulle ha godtagit det större utrymme för ändringsdispens i HovR vilket följer av en ändringsdispensregel som i och för sig har samma innebörd som den för HD tidigare gällande. Till följd härav bör det inte ifrågakomma att bestämmelsen i 22 § 6 lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, med utgångspunkt i det ena eller det andra antagandet om vad lagstiftaren kan ha i förevarande hänseende åsyftat, ges en mera restriktiv tillämpning än dess ordalydelse i och för sig föranleder; till detta kommer att det allmänt sett möter betänkligheter att tolkningsvis inskränka den innebörd en fullföljdsregel har enligt sin ordalydelse. Rekvisitet "anledning till ändring" bör alltså inte i rättstillämpningen förses med någon kvalificerande bestämning.

I förevarande mål ger de utsagor som lämnats i TR:n knappast anledning till antagande att TR:ns dom kommer att ändras om det efter prövningstillstånd endast hålles förnyade förhör. I HovR:n har emellertid T.L. åberopat förhör med två nya vittnen, och vad dessa enligt T.L. har att berätta ger, i förening med hans egna och S.L:s utsagor, anledning till antagande att TR:ns dom kommer att ändras om prövningstillstånd meddelas och förhör hålles med även de nya vittnena.

Frågan blir då, huruvida den nya bevisning som åberopats i HovR:n kan tillåtas med tillämpning av stadgandet i 50 kap 25 § 3 st RB, eller med andra ord om T.L. haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att tidigare åberopa denna bevisning eller dess förebringande först i HovR:n likväl av särskild anledning bör medges. Härvidlag bör beaktas bl a att T.L. inte haft något ombud i målet samt att reglerna för mindre tvistemål också bygger på förutsättningen, att part inte skall behöva anlita ombud. Med hänsyn till föreliggande omständigheter bör det inte rimligen läggas T.L. till last att han synbarligen räknat med att preskriptionsavbrott skulle befinnas styrkt genom hans egna och S.L:s uppgifter.

HovR:n har med hänsyn till det anförda bort bedöma frågan om ändringsdispens med utgångspunkt i att den av T.L. i HovR:n åberopade nya bevisningen inte borde avvisas. Från den utgångspunkten har det funnits anledning till ändring i det slut, vartill TR:n kommit. Skäl till prövningstillstånd enligt 22 § 6 lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden har alltså förelegat.

Den bedömning som gjorts i det föregående innefattar också att den av T.L. i HovR:n åberopade nya bevisningen sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Grund för prövningstillstånd har därmed funnits även enligt 22 § 2 nämnda lag.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n, i följd varav det ankommer på HovR:n att upptaga målet till fortsatt behandling.