NJA 2018 s. 1062

Frågan i målet är om prövningstillstånd ska meddelas i hovrätten enligt 49 kap. 14 § RB. Härvid aktualiseras frågor om tingsrättens skyldighet att utöva materiell processledning i dispositiva tvistemål, förberedelseformen i dessa mål, komplettering av utredningen efter huvudförhandling pga. tillkommande bevisning, samt om det finns giltigt skäl för åberopande av ny bevisning i hovrätten.

För handläggningen av ett dispositivt tvistemål vid tingsrätten gäller rättegångsbalkens regler om rättegången i tvistemål. Om stämning utfärdas ska förberedelse äga rum i målet. Förberedelsen ska syfta till att klarlägga bl.a. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som parterna åberopar till grund för sin talan, vilka bevis som skall läggas fram och vad som skall styrkas med varje bevis, samt om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före målets avgörande (42 kap. 6 § andra stycket 1, 3 och 4 RB). Rätten ska driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt avgörande av målet och så snart det lämpligen kan ske höra parterna angående målets handläggning (42 kap. 6 § tredje stycket).

Förberedelsen sker vid sammanträde, genom skriftväxling eller annan handläggning (42 kap. 9 §). Olika förberedelseformer får förenas om det är lämpligt. Enligt 42 kap. 9 § tredje stycket ska sammanträde hållas så snart som möjligt efter att svaromål inkommit, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling. Av detta följer att det finns en presumtion för att sammanträde (muntlig förberedelse) ska hållas om muntlighet skulle kunna antas bidra till att uppnå syftena med förberedelsen, bl.a. att klara ut tvisten och att diskutera en förlikning. Det är målets beskaffenhet som ska vara avgörande för frågan om sammanträde ska hållas och vid denna bedömning kan även annat än sådant som direkt har med processmaterialet att göra ha betydelse, såsom t.ex. om parterna processar med eller utan ombud. (Se bl.a. Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 5 december 2017, Zeteo, kommentaren till 42 kap. 9 §.)

I 42 kap. 15 § finns en bestämmelse som ger rätten en möjlighet att, i de fall det är påkallat med hänsyn till hur parten tidigare har utfört sin talan, under handläggningen i ett dispositivt mål förelägga part att slutligt bestämma sin talan och sin bevisning vid påföljd att partens rätt att åberopa nya grunder och ny bevisning prekluderas, dvs. går förlorad. Rätten kan vidare enligt 42 kap. 15 a § meddela parterna att förberedelsen vid en viss senare tidpunkt ska anses vara avslutad med den följden att en ny omständighet eller ett nytt bevis får åberopas därefter endast om parten har giltig ursäkt eller målets prövning inte fördröjs i någon väsentlig mån.

Enligt 42 kap. 8 § andra stycket RB ska rätten under förberedelsen verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten ska genom frågor och påpekanden försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.

Processledningen ska ske under hänsynstagande till det enskilda målets och den enskilda situationens karaktär. Det har sagts att processledningen i dispositiva mål i princip bör kunna begränsas till att, i den mån det behövs, hjälpa parterna att klara ut vad de vill yrka och åberopa och vilken bevisning de vill lägga fram. Målets beskaffenhet är av avgörande betydelse för processledningens omfattning. Med detta avses såväl sakens beskaffenhet - t.ex. om det rör sig om en dispositiv eller indispositiv tvist - som övriga omständigheter i målet, t.ex. om parterna processar ensamma eller med hjälp av advokater. (Se bl.a. Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 5 december 2017, Zeteo, kommentaren till 42 kap. 8 §.)

Den materiella processledningen kan både berika och begränsa processmaterialet och bör bedrivas i huvudsak under förberedelsen. Nytt material som åberopas under huvudförhandlingen kan innebära olägenheter och föranleda att bevisningen lämnas utan avseende (43 kap. 10 §, se p. 15 nedan). Eftersom möjligheterna att i dispositiva tvistemål åberopa nya omständigheter eller bevis i högre rätt är begränsade, är det angeläget att parterna kan få allt relevant material prövat av tingsrätten. (Jfr Bengt Lindell, Civilprocessen, 4 uppl. 2017, s. 357 f.)

I den juridiska litteraturen har vidare framhållits att utövandet av den materiella processledningen måste ske under övervägande av vad som är förenligt med på ena sidan kravet på en effektiv process och på andra sidan kravet på att domstolen uppfattas som opartisk och objektiv. Den materiella processledningen kan vara viktig för att - särskilt då part saknar juridiskt ombud - undvika materiellt oriktiga domar och bidra till att civilprocessen kan fylla sin handlingsdirigerande funktion. Det har sagts att rätten bör vara aktiv också i förhållande till parternas bevisuppgifter och bevisteman, bl.a. för att parterna bör iaktta principen om det bästa bevismedlet. Som exempel har angetts att om det av parternas berättelser framgår att ytterligare en person varit närvarande utöver de som åberopas som vittnen, och domaren får intrycket att just denna person haft särskilt goda förutsättningar att iaktta händelseförloppet, kan domaren fråga om någon av parterna önskar att även den personen kallas till huvudförhandlingen. Det har även framförts att domaren bör agera på samma sätt om en part bara åberopar förhör med sig själv, trots att det finns vittnen. Frågan om hur långt den materiella processledningen bör sträcka sig är dock omdiskuterad. (Se Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång V, 8 uppl. 2011, s. 44 ff.)

Bristande materiell processledning har i rättspraxis i vissa fall bedömts som rättegångsfel. Det har också framhållits bl.a. att det ställs högre krav på att utöva materiell processledning under förberedelsen i tvistemål än vid en huvudförhandling. (Jfr bl.a. NJA 2014 s. 212, NJA 1987 s. 450, NJA 1981 s. 1122, NJA 1978 s. 674, NJA 1976 s. 504 och NJA 1976 s. 289.)

Enligt 42 kap. 22 § RB ska part som vid huvudförhandlingen vill åberopa bevis som inte uppgetts under förberedelsen omedelbart ge detta till känna. Underlåter en part att göra detta kan rätten avvisa det åberopade beviset eller parten förpliktas ersätta kostnad som orsakats av att bevisningen inte åberopats redan under förberedelsen (43 kap. 10 § och 18 kap. 6 §). Enligt 43 kap. 10 § får rätten lämna det nya materialet utan avseende, om det kan antas att parten genom sitt förfarande försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten eller att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet.

I 43 kap. 14 § finns en bestämmelse om rättens möjlighet att efter huvudförhandlingen komplettera utredningen och hålla fortsatt eller ny huvudförhandling vid behov. Bestämmelsen gäller om rätten finner behov av att komplettera utredningen. Parterna ges alltså inte genom paragrafen någon rätt att få åberopa ett nytt material efter huvudförhandlingens slut. Om rätten finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen till följd av något som en part anfört, kan paragrafen dock vara tillämplig. Att en dom redan har beslutats utesluter inte en tillämpning av bestämmelsen så länge domen inte har avkunnats eller expedierats. (Se bl.a. Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 5 december 2017, Zeteo, kommentaren till 43 kap. 14 §.)

I litteraturen har framhållits att det visserligen kan försvåra rättens handläggning om parterna fortsätter att processa efter det att målet överlämnats till dom, men att det vore otillfredsställande om rätten skulle meddela en dom som dess ledamöter har all anledning att tro är oriktig. Förutsatt att beviset inte är prekluderat (se 42 kap. 15 och 15 a §§ samt 43 kap. 10 §) och att bevisningen är av väsentlig betydelse har det sagts att rätten bör tillåta att målet kompletteras med beviset. (Jfr Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång V, 8 uppl. 2011, s. 217 f. och Roberth Nordh, Praktisk process I, 3 uppl. 2012, s. 134 f.)

Vid överklagande till hovrätten ska parten enligt 50 kap. 4 § andra stycket RB förklara anledningen till varför ett visst bevis som parten vill åberopa inte lagts fram tidigare. Enligt 50 kap. 25 § tredje stycket får ett bevis som inte lagts fram tidigare åberopas i hovrätten endast om det är sannolikt att beviset inte kunnat åberopas vid tingsrätten eller det annars finns giltig ursäkt för att detta inte åberopats där.

Bristande materiell processledning i tingsrätten kan leda till att parten anses ha giltig ursäkt för att åberopa ny bevisning i hovrätten. Frågan ska bedömas bl.a. mot bakgrund av partens egna förutsättningar att avgöra hur processen ska föras, varvid det kunnande som partens ombud har tillräknas parten. (Se NJA 1995 s. 571 och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken m.m., 5 december 2017, Zeteo, kommentaren till 50 kap. 25 §.)

Om klaganden åberopar nya omständigheter eller bevis, ska hovrätten som ett led i tillståndsprövningen enligt 49 kap. 14 § RB bedöma om det finns skäl att tillåta att omständigheten eller bevisningen åberopas och, om så är fallet, om detta nya material kan påverka utgången i målet (jfr NJA 1985 s. 738 och NJA 1982 s. 27).

För att hovrätten ska pröva tingsrättens dom eller beslut krävs prövningstillstånd. Prövningstillstånd ska meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit fram till, det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av detta slut, det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. (Se 49 kap. 12 och 14 §§ RB.)

Målet kom att, från J.M:s perspektiv, avgöras på ett bristfälligt underlag. Utifrån vad som framkommit av skriftväxlingen och omständigheterna i övrigt får J.M:s förutsättningar att avgöra hur talan skulle föras anses ha varit begränsade, detta med beaktande också av det biträde han hade vid huvudförhandlingen och därefter. I motsvarande fall och när ena parten saknar juridiskt ombud är det ofta lämpligt att ett sammanträde för muntlig förberedelse hålls vid tingsrätten. Vid ett sådant sammanträde har rätten i allmänhet bäst förutsättningar att utöva materiell processledning. Efter sammanträdet hade tingsrätten eventuellt kunnat hålla huvudförhandling i förenklad form om förutsättningarna för det hade varit uppfyllda (jfr 42 kap. 20 § andra stycket RB).

Vid ett sammanträde för muntlig förberedelse borde tingsrätten ha verkat för att klarlägga bl.a. vilka bevis som skulle läggas fram och för att parterna i övrigt angav allt de ville åberopa i målet. På så vis hade det möjligen kunnat klarläggas om det fanns behov av ytterligare utred-ning före målets avgörande. Ett sammanträde för muntlig förberedelse hade kunnat främja förberedelsens syften i detta fall. Att något sådant sammanträde inte hölls har därför utgjort en brist vid tingsrättens handläggning.

Tingsrätten fäste vid sin bedömning avgörande vikt vid att J.M. till stöd för sin invändning inte åberopat förhör med sig själv och sin sambo. J.M. åberopade denna bevisning först efter tingsrättens huvudförhandling men före tingsrättens dom, respektive i sitt överklagande till hovrätten. Mot bakgrund av att J.M. saknade juridiskt ombud, att det inte hållits något sammanträde för muntlig förberedelse före huvudförhandlingen, att beviset uppenbarligen var av väsentlig betydelse för prövningen av tvisten och hans invändning, samt att det inte framkommit att bevisningen skulle varit prekluderad har en komplettering av utredningen enligt 43 kap. 14 § RB varit nödvändig. Tingsrätten borde därför ha tillåtit bevisningen. Detta med beaktande också av att möjligheten att åberopa ny bevisning i högre rätt är begränsad.

Mot bakgrund av tingsrättens handläggning får J.M. anses ha haft giltig ursäkt för att inte ha åberopat bevisningen tidigare. Den bevisning som J.M. åberopat i hovrätten har betydelse för prövningen av skyldigheten att betala yrkat belopp och kan påverka utgången i målet. Bevisningen medför att det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till (49 kap. 14 § första stycket 1 RB om änd-ringsdispens).

Att tingsrätten felaktigt avvisat den tillkommande bevisningen och inte kompletterat utredningen skulle i vissa fall kunna medföra extraordinär dispens i hovrätten, exempelvis om det vid motsvarande förhållanden i övrigt redan för tingsrätten måste framgått att beviset sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Eftersom det här var fråga om ett muntligt förhör kunde en sådan bedömning dock inte göras. Det har inte framkommit att handläggningen i detta fall innefattat ett sådant rättegångsfel som borde föranleda extraordinär dispens i hovrätten (49 kap. 14 § första stycket 4).

Vid dessa förhållanden ska hovrättens beslut ändras och prövningstillstånd meddelas i hovrätten.