Domskäl

TR:n (lagmannen Lambe, rådmannen Nordström och tingsfiskalen Falkner) anförde i dom d 19 nov 1980:

Domskäl. S.B. har utöver vad som anförts till utveckling av talan under sanningsförsäkran uppgett: Han har under senare tid punktligt tagit medicin mot epilepsin och vet inte hur han skulle reagera utan tabletterna. Ibland kan han få anfall på nätterna. Med äktenskapet eller hemförhållandena har aldrig varit några problem. Familjen har inte heller haft några ekonomiska problem. Han har aldrig haft depressioner eller självmordstankar. Under semestern inträffade inte något speciellt. Han vet inte varför han tog bilen och åkte hemifrån. Han har ett svagt minne av att han åkte ut mot E 4. Därefter har han minnes bilder först sedan han efter olyckan vaknade upp på sjukhus.

Vittnesförhör har hållits på S.B:s begäran med A.B. och B.E. samt på Skandias begäran med T.R. och lastbilens förare S.W. Den sistnämnde har hörts vid västtysk domstol enligt lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol.

A.B. har bekräftat S.B:s uppgifter om förhållandet i äktenskapet och tillagt att S.B. lämnade hemmet efter ett gräl med dottern. Han medförde då icke någon medicin.

E. har uppgett att han iakttog S.B. under två eller tre dagar, dels när S.B. befann sig i närheten av sin bil, dels när han låg i skogen nära vägen och senare stod och höll i sig i en tall.

R: Han färdades i bil i motsatt riktning mot den som lastbilen körde. På den ifrågavarande platsen iakttog han en person komma springande från skogsbrynet. Personen sprang fram till vägkanten, stannade ett tag och stod lätt framåtlutad, tittade sig omkring, även åt det håll varifrån lastbilen kom, och kastade sig sedan platt ner framför denna. Föraren av lastbilen försökte förgäves styra undan.

W: Han upptäckte S.B. vid vägkanten på ett avstånd av ungefär 100 m. Ungefär 30 m framför lastbilen sprang denne plöstligt ut på vägen och träffades av lastbilens främre högra del. Någon alkohollukt från S.B. kunde W. inte känna.

Efter begäran därom av S.B. har vidare biträdande överläkaren vid rehabiliteringskliniken, Akademiska sjukhuset, Richard Stensman hörts som sakkunnig. Stensman har uppgett: Han är medicine licentiat och har specialkompetens i klinisk neurofysiologi och- ägnar sig sedan 5 år åt medicinsk rehabilitering. Epilepsi är en av de viktigaste sjukdomarna för neurofysiologin. Han har sedan våren 1979 haft S.B. som patient. Denne lider av en så kallad tinninglobsepilepsi, som yttrar sig i anfall orsakade av elektriska aktiviteter i hjärnan. S.B. har enligt EEG typiska förändringar i hjärnan. Anfallen vid tinninglobsepilepsi kan variera i tid och kan som längst enligt uppgift pågå under två veckor. De kan vara kontinuerliga eller pågå med avbrott. Under ett anfall är patienten inte medveten om omgivningen utan befinner sig i ett förvirrings- eller skymningstillstånd och kan då utföra stereotypa rörelser eller omotiverade handlingar. Under ett anfall har patienten knappast klara stunder men kan utföra rutinhandlingar. Någon kontroll över andra handlingar har patienten inte. Balansrubbningar kan uppstå. Anfallet är ibland inte direkt synbart för omgivningen. Tillståndet är närmast att jämföra med en rubbning av själsverksamheten. Avsaknad av medicin under mer än ett dygn kan liksom sinnesrörelser utlösa anfallen. S.B. har enligt journalanteckningar vid 10 års ålder haft ett halvtimmeslångt anfall med skratt och ofrivilliga rörelser. Stensman anser att dygnen i samband med olyckan är ett uttryck för ett epileptiskt anfall med sådant tillstånd som tidigare beskrivits. Ingenting i S.B:s personlighet tyder på depressioner eller självmordstankar. Efter ett misslyckat självmordsförsök brukar patienten vid uppvaknandet vara deprimerad. Så var inte fallet med S.B. Rent statistiskt är metoden att kasta sig framför motorfordon mycket ovanlig.

S.B. har som skriftlig bevisning åberopat läkarintyg utfärdade, dels d 3 jan 1979 av avdelningsläkaren T.W. dels d 22 maj 1979 av t f överläkaren Z.K. samt väderobservationer beträffande de aktuella dagarna.

TR:ns bedömning.

I målet är ej visat att S.B. haft för avsikt att begå självmord eller att tillfoga sig skada. Hans förfarande kan därför icke tillskrivas honom som uppsåtlig medverkan till olyckan. Däremot måste detta anses som sådant grovt vårdslöst beteende som normalt utlöser jämkning enligt 12 § trafikskadelagen. Omständigheterna i S.B:s fall är dock sådana att jämkning ej bör ske. S.B. får nämligen antas ha handlat i ett förvirringstillstånd som är att jämställa med rubbad själsverksamhet varför S.B. ej kan i detta mål göras ansvarig för sin medverkan till olyckan.

Käromålet skall bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n fastställer att Skandia skall till S.B. utge ojämkad ersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) på grund av trafikolycka d 2 aug 1978.

Domskäl

Domskäl. Utredningen vederlägger inte S.B:s av Stensman bestyrkta påstående att S.B. vid tillfället befunnit sig i ett förvirrings- eller skymningstillstånd förorsakat av ett anfall av s k tinninglobsepilepsi. Enligt Stensmans uppfattning är den som får ett sådant anfall inte medveten om sin omgivning, och han kan då utföra stereotypa rörelser eller omotiverade handlingar som han ej har kontroll över. Sådant epileptiskt tillstånd är enligt HovR:ns bedömning att hänföra till själslig abnormitet, som inte i och för sig utesluter att under inflytande därav företagna handlingar anses ha skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet på sådant sätt att skadestånd kan jämkas enligt 12 § trafikskadelagen. Läget kan bli ett annat när fråga är om handlingar som företas i medvetslöst tillstånd eller enbart som en följd av reflexmässiga eller motoriska rubbningar.

Av utredningen framgår att S.B. under inflytande av sin själsliga abnormitet sprungit ut på vägen ungefär 30 m framför lastbilen, som fördes med en hastighet av omkring 70 km i timmen, och kastat sig platt ned framför bilen. HovR:n finner visserligen lika med TR:n ej styrkt, att S.B. handlat i avsikt att beröva sig livet eller tillfoga sig skada. Hans synnerligen riskfyllda åtgärd måste dock i vart fall anses ha skett av grov oaktsamhet.

Vid bedömande av jämkningsfrågan bör - trots att S.B:s förfarande varit den övervägande orsaken till skadan - beaktas att S.B. handlat under inflytande av sin själsliga abnormitet. HovR:n finner på grund härav skäligt att inte jämka skadeståndet till mera än två tredjedelar av vad eljest skolat utgå.

Domslut

Domslut. TR:ns domslut ändras på det sätt att HovR:n fastställer att Skandia skall utge trafikskadeersättning till S.B. med två tredjedelar av vad eljest skolat utgå.

Referenten, assessorn Sandesjö, med vilken hovrättsrådet Åström instämde, var skiljaktig och yttrade: Av utredningen framgår att S.B. uppehållit sig flera dagar i närheten av olycksplatsen och därunder åtminstone tidvis befunnit sig i ett förvirrings- eller skymningstillstånd förorsakat av ett epileptiskt anfall. Vidare framgår av Stensmans utsaga vid TR:n, att S.B. under ett sådant anfall ej är medveten om sin omgivning utan kan utföra omotiverade handlingar som han icke har kontroll över.

Visserligen talar R:s och W:s vittnesmål för ett antagande, att S.B. kastat sig framför lastbilen i avsikt att beröva sig livet eller tillfoga sig skada. Genom dessa utsagor kan dock, mot Stensmans uppgifter, ej anses uteslutet att S.B:s handlingssätt varit omedvetet och direkt förorsakat av det epileptiska anfallet. Jag finner alltså icke visat att S.B. medverkat till uppkomsten av sina skador på sådant sätt att jämkning av honom tillkommande trafikskadeersättning skall ske.

Jag fastställer således TR:ns dom, såvitt talan däremot fullföljts.

Domskäl

Domskäl. S.B. har själv uppgivit att han har endast mycket sporadiska och vaga minnesbilder av vad som hänt efter avfärden från hemmet söndagen d 30 juli 1978. Hans sista hågkomst före olyckan är att han under bilfärden hade blivit hejdad av polis, på grund av misstanke om rattfylleri, men att han efter att ha lämnat alkoholutandningsprov lätt fortsätta färden.

Av utredningen framgår att S.B. sedan tioårsåldern lider av så kallad tinninglobsepilepsi. För denna sjukdom intar han sedan lång tid tillbaka medicin två gånger varje dag. I målet får anses klarlagt att S.B. efter avfärden från bostaden inte haft tillgång till den föreskrivna medicinen. Enligt Stensmans utsaga kan ett akut anfall av ifrågavarande sjukdom utlösas av bl a utebliven medicinering och kan pågå kontinuerligt under flera dagar. Av utsagan framgår vidare att den som drabbas av ett sådant anfall inte är medveten om sin omgivning utan befinner sig i ett förvirrings- eller skymningstillstånd. Under dessa förhållanden kan den sjuke utföra stereotypa rörelser och rutinhandlingar och saknar kontroll över sitt agerande även i övrigt; han kan därför företa omotiverade handlingar.

S.B:s påstående att han efter avfärden från hemmet varit utsatt för ett långvarigt, akut anfall av sin sjukdom vinner ett inte obetydligt stöd av vittnesuppgifterna om hans uppträdande invid och på olycksplatsen. Utredningen ger inte något underlag för ett antagande om att det i sistnämnda sammanhang skulle ha varit fråga om något självdestruktivt handlande. Vid sådana förhållanden och med hänsyn till Stensmans nyss redovisade uppgifter får övervägande skäl anses föreligga för uppfattningen att S.B. vid det aktuella tillfället inte varit så medveten om sitt handlande som fordras för att detta skall kunna anses innefatta en sådan medverkan som avses i 12 § trafikskadelagen. Någon jämkning enligt nämnda lagrum kan därför inte komma i fråga i förevarande fall.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut fastställer HD TR:ns domslut.

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Witt samt t f rådmännen Estreen och Andréasson) anförde i dom d 11 nov 1980:

Domskäl. G.S. har åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med överläkaren vid Lillhagens sjukhus U..M.

Bolaget har åberopat vittnesförhör med R. och L. samt med B.A. och J.H. de senare åsyna vittnen till olyckan. Vidare har bolaget såsom skriftlig bevisning åberopat daganteckning d 28 okt 1977 från Sahlgrenska sjukhuset, den i Aftonbladet införda arikeln samt utlåtande d 14 juli 1980 av M.

Rätten har hållit syn på olycksplatsen.

De inför rätten hörda personerna har uppgivit följande:

G.S: Han började i 17-årsåldern få psykiska besvär som främst yttrade sig i koncentrationssvårigheter och overklighetskänslor. Läkarna trodde att det kanske var pubertetsbesvär, som senare skulle försvinna. När G.S. kommit upp i 25-årsåldern började läkarna förstå att det var fråga om depression och det var i det sammanhanget som han fick pension. Under den militära grundutbildningen – G.S. var uttagen till officersutbildning - blev han överförd till handräckningstjänst av psykiska skäl. Därefter var han av samma skäl intagen på sjukhus i mycket korta perioder. Från 22 eller 23 års ålder har han i olika perioder varit intagen på sjukhus för vård - han har "åkt ut och in". Han har senare sökt komma i arbete dock utan att lyckas. Han startade sålunda omkring 1960 skyltmonterrörelsen som omfattar nio skyltmontrar på en dansrestaurang. Rörelsen har tidvis misskötts på grund av G.S:s sjukdom. Arbetet bygger på kundbesök och för att få en monter uthyrd måste en god säljare göra minst 30 kundbesök. Trots detta har G.S. även efter olyckan lyckats hyra ut 3-4 montrar. - När han i aug 1977 togs in på Lillhagens sjukhus placerades han på avdelning 33. Han var då i mycket dåligt skick - sämre än han varit någon gång tidigare - och umgicks med allvarliga självmordstankar. På grund av sitt försämrade tillstånd flyttades han till avdelning 32, som till skillnad från avdelning 33 är en sluten avdelning. Han var så dålig att han låg till sängs hela dagarna och inte ens kunde äta utan bara "satt och skakade". Han hade talat med läkare och annan personal men fick inte någon hjälp. Han visste om att många kastat sig framför tåget och den aktuella dagen gick han till personalens rum och hotade med att beröva sig livet om han ej fick hjälp. Ingen hade emellertid tid med honom. Han försökte ringa SJ för att få veta när tåg passerade men lyckades ej på grund av sitt dåliga tillstånd. I panik lämnade han avdelningen och gick gråtande nerför backen till järnvägen, där han ställde sig intill spåret. Eftersom han var panikslagen vet han inte hur länge han stod där men det var kanske 5-15 minuter. Han var fast besluten att beröva sig livet; det var en desperat handling. Det kom inget tåg och han kände en impuls att rusa tillbaka till avdelningen. När han kom till övergångsstället såg han lastbilen närma sig. Han fick då en impuls att kasta sig framför den. Han minns ej att han först stigit ut från trottoaren och sedan tillbaka igen och ej heller att han hukat sig ner och liksom dykt ut men det är möjligt att han gjort detta. Han kände en impuls att kasta sig framför lastbilen men den sista impulsen han minns var att rusa upp till avdelningen. Han tror att han ångrade sig men det var då för sent, eftersom han redan befann sig framför lastbilen. Det är möjligt att han efter olyckan bett om att få dö men denna önskan berodde i så fall enbart på de ohyggliga smärtorna. Han förlorade troligen medvetandet. - Han var helt rullstolsbunden under det första året efter olyckan men tvingades av energiska sjukgymnaster att mot sin vilja söka använda protes. Protesen förorsakar skavsår. Hans liv har förändrats mycket på grund av detta handikapp. Han måste alltid använda minst en krycka och har därför alltid en hand upptagen. Han kan ej själv städa sin lägenhet eller bädda sin säng. Han kan klara av enklare matlagning men måste mestadels använda konserver. Han genomgår sjukgymnastik för att träna sig i att bära protesen. För närvarande har han kommunal hemvård bestående av städning två timmar i veckan och hjälp med tvätt varannan vecka. Framdeles kommer han att få hjälp med städning endast två timmar varannan vecka. Före olyckan hade han inte färdtjänst och troligen ej heller hemvård, i varje fall ej regelbundet. Hans nuvarande pension motsvarar med gängse uppräkning den pension han fick 1960. Före olyckan behövde G.S. inte låna pengar av sin mor. Nu skulle han egentligen behöva leva på i stort sett existensminimum. Ortopedläkare har emellertid för att få honom att gå ner i vikt ordinerat ett preparat vid namn meritene. Han får på apotek köpa fyra burkar av detta preparat för 25 kr. På detta kan han livnära sig 5-6 veckor. Härigenom har han kunnat pressa ner kostnaderna för mat så att han kunnat unna sig litet nöjen och fritidsaktiviteter. G.S:s situation har efter olyckan psykiskt avsevärt förändrats till det bättre och han upplever sig nu som psykiskt frisk med undantag för en - som han hoppas tillfällig - depression till följd av att ett tidigare förhållande med en kvinna nyligen definitivt brutits. G.S. har svårt att ange om hans totala situation är bättre nu än före olyckan, men en viktig, positiv faktor är att han nu kan leva utanför sjukhusväggarna. Han har skaffat sig vänner och hoppas kunna komma igång med arbetet i allt större omfattning. Hans målsättning är att - om den nuvarande depressionen är allenast tillfällig - kunna arbeta halvtid under de närmaste 6-12 månaderna och därefter heltid. Det ekonomiska utfallet av arbetet beror helt på hans arbetskapacitet men under de perioder han varit frisk har han klarat sig utmärkt i affärslivet. Han är emellertid ej säker på att arbetet med uthyrning av skyltmontrar är det rätta för honom. Han kommer kanske i stället att ägna sig åt någon människovårdande uppgift eller åt utbildning. - Uppgifterna i R:s artikel härstammar delvis från G.S. men en del uppgifter har R. fått från läkare och andra som känner G.S. G.S. fick i förväg läsa ett artikelmanus men detta hade ej samma innehåll som den artikel som senare infördes.

M: Han träffade i egenskap av avdelningsläkare G.S. första gången 1969. Det hade då gjorts flera försök att bota G.S. i öppenvård på Sahlgrenska sjukhuset och på andra avdelningar på Lillhagens sjukhus. Därefter har M. haft överinseendet över vården av G.S. både i öppen vård och under intagningar på sjukhuset, även om G.S. behandlats av andra läkare. G.S. lider av svårartad depressiv sjukdom som karakteriseras av för sådan sjukdom typisk periodicitet på så sätt att depressionen ibland förvärras så att patienten måste underkastas sjukhusvård och ibland förbättras dock utan att han blir återställd - alltså en s k återkommande unipolär depression till skillnad från s k bipolär depression som även uppvisar faser av upprymdhet. För G.S:s del har också förelegat andra problem såsom att han till skillnad från sina kamrater ej kunnat fullfölja sin utbildning. Dessa komplikationer är av neurotisk art. I början av utvecklingen av en depressiv sjukdom kan patienten bli helt återställd mellan depressionsperioderna men om sjukdomen tillåts fortsätta utan behandling har depressionsperioderna en tendens att komma allt oftare. Vid depression känner sig patienten sjukare än han är. Han tror att han aldrig blir bra utan kommer att dö. Patienten uppfattar det som en plåga att ej kunna kommunicera med andra och kan ej göra den bedömningen att det finns möjlighet till förbättring. Depressionen yttrar sig även i kroppsliga symptom såsom hämning av tarmfunktion, rörelser, mimik och salivavsöndring. Patienten upplever en förlångsammad tankeförmåga; associationerna löper långsammare än normalt. När G.S. varit som sämst har hans sjukdom nog haft psykosvalör - ett uttryck som numera brukar användas i stället för uttrycket sinnessjukdom och som innebär att patienten förlorar kontakten med verkligheten. Sjukdomen kan då närmast betraktas som jämställd med sinnessjukdom. Patienten kan i sådana fall uppleva sina symptom som verklighet med t ex felbedömningar i trafiken som följd. Vid gruppsamtal har andra deltagare klagat över att G.S. förefallit ouppmärksam och långsam och det är helt klart att G.S. tänker långsammare och rör sig långsammare när han är deprimerad. Man måste räkna med att en deprimerad persons rörelseschema ej är normalt och man brukar avråda från bilkörning vid depression. – G.S. inlades på sjukhuset i aug 1977 och hans tillstånd kunde då betecknas som mellan medelsvårt och svårt. G.S. behandlades med läkemedlet niamid som får ges allenast efter tillstånd av socialstyrelsen i varje särskilt fall. Medlet sätts in vid svårartade former av depression när konventionella preparat ej hjälper och medlet har visat sig verksamt i 90 % av de fall på vilka det använts. Medlet är ganska fritt från omedelbara biverkningar men kan i kombination med vissa födoämnen ge livshotande blodtrycksstegringar, vilket är förklaringen till den begränsade användningen. Till skillnad från många andra antidepressiva preparat försämrar den ej patientens syn. – G.S. hade vid det aktuella tillfället frigång och hade tillåtits besöka sjukhusets cafeteria. Frigång innebär att patienten har tillåtelse att lämna avdelningen för en kortare tid. Beslut om frigång föregås av en riskbedömning. Avdelningsläkaren hade träffat G.S. tidigare samma dag. Om G.S:s tillstånd bedömts ha en klar psykosvalör hade han inte tillåtits gå ut. Man hade dock ej formell rätt att hindra honom att gå ut. M:s uppfattning i efterhand är att man gjort en felaktig riskbedömning. Om G.S. begått brott vid tillfället - t ex knivskurit någon - hade hans tillstånd troligen bedömts såsom jämställt med sinnessjukdom. – G.S. måste ha varit klar över att han kunde dö eller skadas om han hamnade framför ett tåg eller en bil. Det ingår emellertid i depressionsbilden att patienten är obeslutsam och att han kan bli handlingsförlamad. G.S. kan ha växlat mellan självmordstankar och framtidshopp men M. kan ej uttala sig närmare därom. Om G.S. efter att ha gått ut på övergångsstället, återvänt till trottoaren och sedan gjort ett snabbt hopp ut i gatan, tyder detta ej på förlångsammat handlingsmönster eller hämmad handlingsförmåga, vilka symptom G.S. alltid visade under depressionstillstånd. Efter olyckan var G.S. så svårt psykiskt sjuk som han någon gång varit - man kunde ej ens tala med honom. G.S. genomgick elchockbehandling. Han fick först tio behandlingar vilka gav förbättring men effekten kvarstod inte. G.S. var kvar på sjukhuset ett halvår eller något kortare tid och det var då förbättringen inträdde. Olyckshändelsen har ej förebyggt återfall men den omständigheten att det nu syns på G.S. att han är handikappad kan ha medfört en psykologisk effekt. Tidigare var det nämligen ett av G.S:s problem att ingen såg att han var handikappad och att det sades att han ej gjorde sitt bästa. - Det finns inga undersökningar som visar att deprimerade personer förbättrats av olyckor. G.S. besöker M. tre eller fyra gånger per år och var helt nyligen på ett sådant rutinmässigt återbesök. Han föreföll nästan bra då. Han var i det närmaste symptomfri men en smula ängslig för hur det skulle gå med honom. Så kallade livshändelser - exempelvis en anhörigs död - kan vid depressionssjukdom utlösa återfall och risken för G.S. att av sådan orsak råka in i depressionstillstånd är betydligt större än för en person som ej lidit av sådan sjukdom. Man kan ej räkna med att G.S. skall bli helt fri från depression men det finns hopp om att han skall bli bättre än tidigare. Han har byggt upp ett nätverk av vänner. G.S. har förut varit symptomfri under kortare perioder men totalbilden har nu blivit bättre än någon gång tidigare. G.S. intar nu litium - ett rent förebyggande preparat - som minskar risken för återfall även vid påfrestningar och det är nödvändigt att han fortsätter härmed.

R: Han är sedan 10 år tillbaka huvudansvarig för det medicinska reportaget i tidningen Aftonbladet. Den aktuella artikeln ingick i en artikelserie om totalt 50-60 artiklar som omfattade sammanlagt ca 35 helsidor och behandlade vår psykiska hälsa. R. har ingen särskild sakkunskap i detta hänseende utom att han följer debatten i ämnet och avsikten var att om möjligt skingra alla fördomar kring psykiatrin. R. hade tillgång till en medicinsk expertgrupp som gick igenom materialet men han minns ej om den aktuella artikeln blev föremål för granskning. Till grund för artikeln låg bl a en intervju med G.S. i dennes bostad och efter intervjun men före publiceringen av artikeln träffades G.S. och R. vid ett eller flera tillfällen på sjukhusets dagcentrum på Molinsgatan. Intervjun med G.S. pågick mellan kl 14 och 17.15 och fördes i dialogform. R. fann det lätt att samtala med G.S. som kunde uttrycka sig väl. Detta var en av de trevligaste dialogerna och den flöt ovanligt lätt genom G.S:s förmåga att uttrycka sig enkelt och klart. Under intervjun gick de igenom händelserna kring olyckan och vad som senare publicerades är vad som avhandlades under intervjun. I artikeln återges bl a G.S:s uppgift att han kastat sig framför en långtradare. R. kunde inte bedöma om det varit fråga om något riktigt självmordsförsök. R. fann ej anledning ifrågasätta något i G.S:s uppgifter. R. kan nu ej erinra sig om han beträffande G.S. hörde med någon läkare eller med någon anhörig. Troligen hade han bara G.S:s uppgifter att ta fasta på. R. minns att G.S. fick tillfälle att läsa igenom artikeln när R. en gång besökte dagcentret och G.S. gjorde en viss korrigering i den så att ett par rader fick utgå. G.S. hade i övrigt ingen invändning mot innehållet i artikeln. R. erhöll förra året stora svenska journalistpriset för en liknande artikelserie.

L: Han är till yrket bilmekaniker och eftersom han arbetat inom denna bransch i 15 år är han väl förtrogen med och har kört de flesta typer av buss och tung lastbil. Dagen för olyckan provkörde L. tillsammans med en kamrat en Volvo F-89 trailerdragare, årsmodell 1976, vilket är en 7-8 m lång tyngre lastbil. En sådan bil har längre bromssträcka än en personbil. Eftersom det inte var någon släpvagn tillkopplad var tyngden på bakhjulen mindre än om så varit fallet. Bilen fördes på åttans växel - bilen har 16 växlar - i tillåtna 50 km i timmen på Lillhagsvägen i sydlig riktning, då L. observerade två personer, en man och en kvinna, på var sin sida om ett övergångsställe ca 100 m längre bort, mannen på den högra sidan och kvinnan på den vänstra. L kände väl såväl platsen som Lillhagens sjukhus men höll inte av den anledningen lägre hastighet än han annars skulle ha gjort. - Vädret var klart och sikten god. Det fanns inga andra fordon mellan lastbilen och övergångsstället och även trafiken i övrigt var gles. Eftersom L. antog att mannen och kvinnan stod i begrepp att gå över gatan släppte han gaspedalen så att bilens hastighet till följd av motorns bromseffekt minskade till ca 40 km i timmen. L. hade ej ögonkontakt med mannen på vägens högra sida, men denne hade hela tiden blicken riktad mot lastbilen. Då mannen, som stod vid trottoarkanten, tog ett steg tillbaka in på trottoaren tog L. därför detta som ett tecken på att mannen sett lastbilen och gick åt sidan för att lämna vägen fri. L. gav nu åter gas. När lastbilen var ca 15-20 m från övergångsstället böjde sig mannen fram, lyfte och sträckte händerna framför sig i "plogställning". Mannen tog därpå 4-5 skutt snett ut i körbanan i riktning mot lastbilen och slängde sig ned på marken framför bilens högerflygel. L. hann säga till sin kamrat "Vad tar karlen sig till med" och panikbromsade, vilket fick till följd att bilen gick över på vägens vänstra sida. Han uppskattar sin reaktionstid till ca 1-1 1/2 sekund. Därefter hörde L. hur det dundrade till och han förstod att han kört på mannen med bilens högra flygel. Bromssträckan blev längre än normalt, mellan 15 och 20 m, beroende på att bromseffekten, vilken till 60 % ligger på framhjulen, nedsattes av att mannens ena ben kom under ena hjulet. Bromsspåren började 5-6 m före övergångsstället. Sedan L. stannat bilen, vilket han lyckades göra först sedan den passerat övergångsstället, gick han fram till mannen som låg fastklämd under lastbilens högra framhjul. Denne verkade ha svåra plågor och skrek "döda mig, ge mig en dödsspruta, jag vill inte leva". Genom en läkare, som kommit till olycksplatsen från Lillhagens sjukhus, fick L veta att den skadade var patient där. Läkaren sade till L, som var chockad och förtvivlad, att mannen var psykiskt sjuk och att det inte var L:s fel att olyckan inträffat. Den skadade förlorade medvetandet. - L uppfattade mannens handlande före kollisionen som om denne hade för avsikt att hamna under bilen. Om mannen hade sprungit rakt över gatan i stället för snett mot lastbilen hade L. möjligen kunnat undvika olyckan genom att bromsa. Om mannen gått ut på vägen då L. gjorde den första inbromsningen hade L kunnat undvika olyckan. L. var ej okoncentrerad eller distraherad vid olyckstillfället och det var ej något fel på bilen. Lastbilen var utrustad med färdskrivare, och genom denna har konstaterats att hastigheten vid kollisionen var 40 km i timmen. – L. har efter olyckan haft mardrömmar där olycksscenen figurerat. Han har fått nervösa besvär och har därför blivit tvungen att söka läkarhjälp. Före olyckan var han fullt frisk.

A: Han är till yrket mekaniker. Vid det ifrågavarande tillfället färdades han som passagerare i en personbil, förd av vittnet H. på Lillhagsvägen i riktning norrut. Då de befann sig 200-300 m ifrån övergångsstället såg A. en mötande lastbil på motsvarande avstånd norr om övergångsstället. Lastbilen fördes med samma hastighet som personbilen. A. lade också märke till en man och en kvinna på vardera sidan om övergångsstället. Mannen stod till vänster om övergångsstället och vid dess norra del. Då personbilen befann sig ca 100 m ifrån övergångsstället tog mannen ett steg med en fot ned på körbanan men steg därefter helt normalt genast tillbaka igen. Den mötande lastbilen, som då var 40-50 m från övergångsstället, verkade göra en svag inbromsning men fortsatte sedan. Båda bilarna närmade sig härefter övergångsstället och A. väntade sig inte att något mer skulle hända. När lastbilen hade 8-12 m kvar till övergångsstället fick A. se att mannen krupit ihop. Han förde ihop händerna snett uppåt framför sig och kastade sig mot lastbilens högra framhjul i vad A. vill beskriva som "ett dåligt dykhopp". Lastbilsföraren bromsade så att det rök och svängde åt vänster. Personbilen var då ungefär 50 m från övergångsstället. Efter kollisionen stod lastbilen snett över övergångsstället. H körde från platsen för att tillkalla ambulans och A. gick fram till lastbilen. Lastbilschauffören, som verkade chockad, frågade A. om denne sett hur mannen kastat sig framför lastbilen och A. bekräftade att han hade uppfattat det så. A. hörde att en läkare som kommit till platsen frågade den skadade "vad detta skulle vara bra för" eller något liknande, och att mannen svarade att det "var för att göra detta". På läkarens fråga om mannen tänkt på "detta" länge svarade mannen jakande. Mannen var emellertid vid medvetande endast korta perioder. A:s spontana intryck vid olyckan var att det rörde sig om ett självmordsförsök. Mannens handlande i samband med kollisionen gav ej uttryck för någon tveksamhet eller ånger. A. som är väl förtrogen med lastbilar, anser ej att lastbilschauffören kunde ha undvikit olyckan så som händelserna utspelade sig. Möjligen hade han hunnit stanna om han fortsatt bromsa då mannen första gången steg ut i gatan. A. tyckte att det var förvånansvärt att lastbilschauffören hann bromsa och svänga åt vänster så pass snabbt som skedde.

H: Han förde med A. som passagerare en personbil på Lillhagsvägen i riktning från centrum mot Lillhagen. Strax innan de kom fram till sjukhuset saktade H. in farten något. När de hade ett stycke kvar till sjukhusgrindarna såg H. en kvinna stå på högra sidan om övergångsstället och en man komma gående mot detta på vänstra sidan. Mannen såg åt vänster och tog ett steg ut på körbanan men verkade sedan ångra sig och klev tillbaka upp på trottoaren. Hela tiden tittade mannen på en lastbil, som kom körande i sydlig riktning mot honom. H. kan ej ange lastbilens hastighet "men det såg inte fort ut." Då lastbilen var högst 20-30 m från den plats där mannen stod lyfte denne händerna över huvudet och kastade sig ned på vägen framför lastbilen. Lastbilsföraren bromsade häftigt och lastbilen girade åt vänster men mannen, som hamnade på vägbanan innan han påkördes, kom under lastbilen. Denna stannades kanske 5-6 m efter övergångsstället. Då H. efter att ha tillkallat ambulans återvände till olycksplatsen hörde han den skadade mannen ett flertal gånger skrika: "Ge mig dödshjälp". Enligt H:s åsikt var det ganska tydligt att mannen ämnade ta livet av sig, ty annars skulle denne inte handlat på det sätt han gjorde. H. som är anställd som bilmekaniker vid Volvos tävlingsverkstad och själv kan köra lastbil, anser inte att lastbilschauffören hade kunnat undvika olyckan. Om lastbilsföraren bromsat in första gången mannen klev ut på vägen, hade han däremot sannolikt hunnit stanna före övergångsstället.

Daganteckningen d 20 okt 1977 innehåller i åberopad del följande:

43-årig man med långvarig anamnes på psykiska problem. Vårdad på Lillhagens sjukhus långa perioder. Har sista tiden behandlats med MAO- hämmare. Har länge diskuterat suicidtankar, men sagt att han inte vågat genomföra ett suicid. Lämnade i går vårdavdelningen på LS och gick ut på vägen och kastade sig framför en lastbil.

Artikeln i Aftonbladet, som har rubriken Miraklet och underrubriken "Efter självmordsförsöket gav den svåra depressionen sakta med sig", innehåller bl a följande:

Idag vågar jag säga att jag återfått livet. Ärligt talat är jag själv lika förvånad som läkarna. De kallar det ett mirakel, säger G. I oktober månad 1977 gjorde han en totalbedömning av sin situation. Han såg en framtid i grå hopplöshet på någon avdelning. Svårmod, förlamande ångest och panikattacker skulle bli hans följeslagare. Han visste att han prövat praktiskt taget alla mediciner. De hade inte haft någon effekt, lika lite som massor av samtal med psykologer. Jag var med i gruppterapi och deltog i övningar i skapande dramatik. Jag fick sjukgymnastik och deltog i musik- och matlagningskurser. Men varken behandlingar eller aktiviteter hjälpte. Jag var fast i depression, kunde omöjligt ta mig upp. Jag ansåg ett fortsatt liv meningslöst. Självmord var den enda och riktiga utvägen. Jag tjatade mig till en permission. Insåg att effektivaste metoden var att slänga sig framför tåget. Gick därefter direkt från avdelningen till den järnväg som löper utanför sjukhuset. Men det kom inget tåg. Jag ville få mitt beslut verkställt snabbt och valde i stället att kasta mig framför en långtradare som kom på gatan. Det blev ambulanstransport till kirurgen. Göran hade svåra smärtor och han krävde dödshjälp både i ambulansen och på sjukhusets akutmottagning. Det blev sammanlagt 26 elbehandlingar. Litiumtabletterna tar han fortfarande. Plötsligt började depressionen att släppa sitt hemska grepp. Trots att jag förlorat ena benet och hade omfattande bröstskador. Även jag kunde se ljusglimtar i tillvaron - livet blev lättare. Men förändringen kom inte hastigt. Den växte fram.

TR:ns bedömning

Rätten har vid syn på olycksplatsen konstaterat att sikten från olycksplatsen längs Lillhagsvägen är fri flera hundra meter åt båda hållen.

Av G.S:s egna uppgifter framgår att han vid olyckstillfället sedan några veckor tillbaka umgåtts med allvarliga självmordstankar samt att han lämnat sjukhuset i avsikt att beröva sig livet. G.S. har vidare uppgivit att han gripits av en impuls att kasta sig framför lastbilen, när han såg den närma sig övergångsstället, men han har inte närmare kunnat redogöra för sina överväganden och reaktioner eller för sitt handlande i omedelbar anslutning till olyckan. Av L:s, As och H:s vittnesmål framgår emellertid otvetydigt att G.S. när lastbilen befann sig ett längre stycke från övergångsstället, tagit ett steg ut i körbanan men sedan återvänt till trottoaren, att han därefter följt lastbilen med blicken samt att han, när lastbilen var mycket nära övergångsstället, krupit ihop, fört armarna som en plog framåt och snett uppåt samt därefter kastat sig ner mot körbanan framför lastbilen.

På grund av det nu anförda och med beaktande jämväl av övrig utredning i målet anser TR:n utrett att G.S. kastat sig framför lastbilen för att beröva sig livet.

L:s uppgift att han när G.S. första gången steg ut i körbanan höll en hastighet av ca 50 km i timmen samt att hastigheten nedbringades något genom att L. lättade på trycket på gaspedalen vinner stöd av A:s uppgifter och i viss mån även av H:s vittnesmål. Av utredningen får anses framgå att L. haft möjlighet att stanna före övergångsstället om G.S. sedan han första gången stigit ut i körbanan, genast fortsatt över vägen. Det har visserligen ålegat L. att iakttaga särskild försiktighet när han närmade sig övergångsstället, särskilt som G.S. klart visat att han stod i begrepp att beträda detta. G.S. har emellertid genom att stiga tillbaka upp på trottoaren och stå kvar där med blicken fäst på lastbilen givit L. befogad anledning att antaga att han ämnade låta lastbilen passera först. Det kan därför ej läggas L. till last såsom ovarsamhet att han fortsatt färden mot övergångsstället. G.S:s beteende därefter, att kasta sig ned på körbanan omedelbart framför lastbilen, vilket enligt vad TR:n funnit föranletts av hans önskan att beröva sig livet, måste ha kommit fullständigt överraskande för L. och L. har, enligt vad utredningen ger vid handen, i detta skede ej haft någon möjlighet att förhindra en olycka.

Vid angivna förhållanden får L. anses vara fri från vållande.

I 11 § trafikskadelagen stadgas att om annan personskada än sådan som drabbar förare eller passagerare uppkommer i följd av trafik med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för fordonet. I 12 § 1 st samma lag stadgas, att trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Vidare stadgas, att om personskada lett till döden ersättning till efterlevande också kan jämkas om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. Enligt 3 st skall jämkning ske efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Reglerna i 12 § trafikskadelagen överensstämmer i sak med motsvarande regler i 6 kap 1 § skadeståndslagen. G.S yrkar i förevarande mål ersättning för ideell skada och TR:n har funnit att G.S. uppsåtligen vållat skadan och att fordonsföraren är fri från vållande. Närmare anvisningar till ledning vid tolkningen av jämkningsreglerna i 12 § trafikskadelagen i självmordsfallen saknas i förarbetena till lagen. Ur förarbetena till nu gällande bestämmelser i skadeståndslagen och trafikskadelagen må emellertid här återges följande.

I 1975 års proposition med förslag till lag om ändring i skadeståndslagen uttalade föredragande departementschefen att han för egen del ej var beredd att helt avskaffa möjligheten att jämka skadestånd p g a den skadelidandes medverkan till personskada samt att det får anses vara tämligen självklart att uppsåtlig medverkan skall kunna medföra att skadeståndet nedsätts eller eventuellt helt faller bort (prop 1975:12 s 132).

Angående jämkningsregeln i 6 kap 1 § skadeståndslagen uttalade departementschefen i samma proposition:

Den nya regeln är avsedd att tillämpas på följande sätt. Sedan domstolen har konstaterat att skadeståndsansvar föreligger och att medvållande som kan föranleda jämkning har förekommit på den skadelidandes sida, bör den på vanligt sätt ställa frågan hur långt skuldgraden på ömse sidor och andra omständigheter kring skadefallet motiverar en jämkning av skadeståndet. Det bör emellertid observeras att någon jämförelse mellan vållandet på ömse sidor inte kan göras i fall då den skadeståndsskyldiges ansvar vilar på annan grund än bevisat vållande. I likhet med vad som f n torde ske bör prövningen då inriktas på graden av vållande på den skadelidandes sida och i vilken mån parterna kan antas ha påverkat skadans omfattning. Frågan blir sedan om den nedsättning som den nu angivna prövningen leder fram till kan anses vara oskäligt hård mot den skadelidande. I den utsträckning den skadelidande skyddas av försäkring eller är att anse som självförsäkrare, är detta uppenbarligen inte fallet. För att hans ekonomi i andra fall skall kunna påverka skälighetsbedömningen, torde det fordras att skadan har sådan omfattning att den ifrågasatta nedsättningen av skadeståndet skulle få allvarliga konsekvenser för hans försörjningsmöjligheter eller levnadsförhållanden. (Prop 1975:12 s 174).

Trafikskadeutredningen uttalade i betänkandet Trafikskadeersättning (SOU 1974:87) att det inte kunde råda tvekan om att jämkning borde kunna ske när den skadelidande har handlat uppsåtligen eller således i realiteten vid misslyckade självmordsförsök. Jämkning borde enligt utredningen komma i fråga även vid grov vårdslöshet, t ex om den skadelidande gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av trafikreglerna och därvid visat uppenbar hänsynslöshet och likgiltighet för andra trafikanters säkerhet. Det skulle då många gånger te sig stötande att ovillkorligen nödgas tillerkänna den skadelidande full gottgörelse för skada som han själv har lidit (s 175).

I propositionen med förslag till trafikskadelag anslöt sig föredragande departementschefen till vad utredningen sålunda uttalat och anförde bl a att det skulle vara en fördel att kunna tillämpa samma regler på trafikskadeområdet som inom skadeståndsrätten i allmänhet. (Prop 1975/76:15 s 69).

Flera uttalanden under förarbetena ger vid handen att vid utarbetande av förslag till trafikskadelag, sociala trygghetssynpunkter varit vägledande i fråga om rätten till ersättning vid personskada. (Se t ex yttrande av lagrådet, återgivet i prop 1975/76:15 s 247).

Någon fast domstolspraxis, som belyser tolkningen av 12 § trafikskadelagen såvitt gäller självmordsfallen, har ännu ej utvecklats. Det enda för TR:n kända fall från överrätt som föreligger är HovR:ns över Skåne och Blekinge, avd 4, dom d 12 okt 1979, DT 4225. Detta mål gäller emellertid mot trafikförsäkringsgivare riktat krav på ersättning i form av livränta och ersättning för begravningskostnader åt efterlevande till en person som begått självmord med hjälp av sin egen bil. Utgången av detta mål, som fullföljts till HD, kan emellertid ej anses direkt vägledande för bedömningen i den nu aktuella tvisten.

Om TR:n vid jämkningsfrågans bedömande hade att taga hänsyn endast till den medverkan som vid olyckstillfället förekommit på ömse sidor är det uppenbart att någon skadeersättning till G.S. icke skulle ifrågakomma. - I detta sammanhang bör anmärkas att den skada som en person kan ådraga sig genom att i självmordssyfte kasta sig framför en bil inte är typisk för de skador som vanligen följer med biltrafiken. G.S. skulle ju i detta fall kunna ha valt att i stället kasta sig framför ett tåg, såsom han från början avsåg, eller att hoppa ut från ett fönster.

Frågan är då om och i vilken mån jämkning skall ske med hänsyn till omständigheterna i övrigt. I denna del beaktar TR:n i första hand att skadan som G.S. begär ersättning för är en ideell skada. Ersättning för en sådan skada ter sig mindre angelägen än t ex ersättning för inkomstbortfall eller ersättning för minskad försörjning åt efterlevande som ej själv medverkat till skadan. Utredningen ger ej heller belägg för att det skulle få konsekvenser av betydelse för G.S:s försörjningsmöjligheter eller hans levnadsförhållande om någon ersättning ej skulle tilldömas honom. Hans direkta merkostnader till följd av det fysiska handikapp som han ådragit sig torde sålunda bli ersatta av det allmänna. TR:n finner på grund härav att det ej av sociala eller humanitära skäl är påkallat att någon ersättning utgår till G.S. Med hänsyn härtill och då den omständigheten att G.S. vid olyckstillfället led av depression ej föranleder annan bedömning anser TR:n att ersättningen skall jämkas till noll och att käromålet således skall lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har G.S. och vittnena hörts ånyo. De har därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom.

G.S. har tillagt: Han känner sig numera frisk men är alltjämt i riskzonen för depressioner. Efter trafikolyckan har han nu haft ett par återfall men har då med gott resultat behandlats med elchocker. Till hösten 1982 hoppas han få börja en tvåårig psykoterapeutisk utbildning. Hans ekonomiska situation är idag i huvudsak följande. Pensionen inklusive bostadsbidrag uppgår till 3 500 kr i månaden före skatt. Hans månadshyra är 1 206 kr. På grund av sitt handikapp har han varje månad merkostnader som han beräknar till 800 kr. Han häftar i skuld för bl a oguldna vårdavgifter på 10 000 kr. På grund av denna skuld har beslutats om införsel i hans pension med 300 kr i månaden. Han har ännu ej känt sig stark nog att återupptaga arbetet i reklamföretaget. Skulderna i detta är desamma som tidigare.

I fråga om det yttre händelseförloppet ger utredningen en i stort sett entydig bild. När lastbilen nalkades sprang G.S, som först klivit något tillbaka, några steg från trottoaren snett ut i körbanan mot lastbilens högra framdel och kastade sig framför denna. Handlingssättet lämnar knappast utrymme för annan förklaring än att G.S. haft för avsikt att beröva sig livet.

Såsom TR:n funnit kan lastbilsföraren L. ej anses ha medverkat till skadan. Till denna är G.S. således ensam vållande.

För bedömande av frågorna, huruvida G.S. skall anses uppsåtligen eller av grov oaktsamhet ha orsakat skadan samt huruvida omständigheterna i övrigt är sådana att ett skadestånd bör jämkas, har G.S:s psykiska hälsotillstånd stor betydelse.

Av M:s vittnesmål framgår att G.S. vid olyckstillfället sedan lång tid tillbaka led av kronisk depression, att hans psykiska sjukdom ibland var så allvarlig att den hade "psykosvalör" samt att det är troligt att G.S. då olyckan inträffade, befann sig i sådant abnormtillstånd som kan jämställas med sinnessjukdom.

Av utredningen framgår emellertid även att G.S. hade rätt att för s k frigång lämna den sjukhusavdelning, på vilken han var intagen vid tiden för olyckan, samt att en vårdare strax före olyckstillfället släppt ut G.S. utan att reagera för dennes sinnestillstånd. Av G.S:s uppgifter framgår härjämte att han begett sig till järnvägen för att kasta sig framför tåget, därför att ingen på sjukhuset förstod hans problem, samt att han - när något tåg inte kom - begav sig tillbaka mot sjukhuset, varvid han hamnade under lastbilen.

Sammantaget finner HovR:n det klarlagt att G.S. vid skadetillfället befann sig i ett psykiskt abnormtillstånd orsakat av hans kroniska depression. Även om G.S:s psykiska ohälsa ibland - såsom M. uppgivit - nått sådan höjd att den var att jämställa med sinnessjukdom anser HovR:n det inte visat att G.S. när han kastade sig framför lastbilen, befann sig i ett sådant tillstånd. G.S:s uppträdande, som det framstår i belysning av utredningen, tyder närmast på att han - kanske till följd av en hastig impuls - på ett tämligen rationellt sätt fullföljt sin plan att beröva sig livet. Med hänsyn till det anförda finner HovR:n annat inte visat än att G.S. uppsåtligen orsakat skadan. Hinder mot jämkning av trafikskadeersättning föreligger alltså ej så långt.

Vad sedan avser frågan huruvida omständigheterna i övrigt talar mot en jämkning bör bl a följande beaktas. G.S. har handlat under inflytande av en svårartad psykisk insufficiens. G.S. lever under ganska små ekonomiska omständigheter. Genom självmordsförsöket har han drabbats av ytterligare ett svårt handikapp. Det finns inte något som tyder på att ekonomiska motiv legat bakom självmordsförsöket. Nu anförda omständigheter ger grund för att ersättning bör utgå för att ett från social synpunkt godtagbart resultat skall uppnås. Av hänsyn till G.S:s andel - i subjektivt hänseende - i skadans uppkomst anser HovR:n det emellertid skäligt att skadeståndet jämkas till två tredjedelar av vad eljest skulle utgått.

Tvist råder ej om skäligheten av yrkade belopp eller om ränteberäkningen.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns dom att HovR:n förpliktar bolaget att till G.S. utge skadestånd med 43 333 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 4 jan 1980 till dess betalning sker.

Referenten, hovrättsassessorn Stenberg, var skiljaktig och anförde: I likhet med majoriteten finner jag att G.S. ensam orsakat skadan och att han handlat uppsåtligen. Vad gäller frågan huruvida jämkning av trafikskadeersättningen skall ske anser jag, mot bakgrund av de uttalanden som gjorts under förarbetena till skadeståndslagen och trafikskadelagen - särskilt de socialförsäkringsrättsliga aspekter som lagts på trafikförsäkringen - att bestämmelsen i 12 § trafikskadelagen bör ges den innebörden att ojämkad ersättning som regel skall utgå även vid uppsåtlig medverkan till skada. Endast i sådana undantagssituationer då det skulle te sig stötande att full ersättning utgår bör jämkning ske. I G.S:s fall bör följande beaktas. G.S. har, som framgår av M:s vittnesmål, handlat under inflytande av en svårartad psykisk insufficiens. Han lever under ganska små ekonomiska omständigheter. Genom självmordsförsöket har han drabbats av ytterligare ett svårt handikapp. Inget tyder på att ekonomiska motiv legat bakom självmordsförsöket. Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner jag det ej stötande att ojämkad ersättning utgår. Tvist råder ej om skäligheten av yrkade belopp. G.S:s talan skall därför bifallas.

Domskäl

Domskäl. Genom G.S:s egna uppgifter i förening med de detaljerade och samstämmiga vittnesberättelserna angående hans uppträdande på olycksplatsen finner HD i likhet med domstolarna utrett, att G.S. vid ifrågavarande tillfälle önskat beröva sig livet och därför kastat sig framför lastbilen. I 12 § 1 st första meningen trafikskadelagen föreskriven förutsättning för jämkning av begärd ersättning föreligger därför i detta fall.

Av utredningen angående G.S:s hälsotillstånd framgår till en början att G.S. sedan lång tid tillbaka lider av en svårartad, depressiv sjukdom, så kallad unipolär depression. Till skillnad från så kallad bipolär depression uppvisar denna sjukdom inte några faser av upprymdhet. Det får vidare anses klarlagt att G.S:s tillstånd, som vid intagningen på sjukhuset i aug 1977 bedömdes som mellan medelsvårt och svårt, vid det aktuella tillfället varit särskilt akut - ehuru detta förhållande inte uppmärksammats av sjukhusets personal. Inget motsäger Göran S:s påståenden om att han därvid varit ansatt av mycket starka ångest- och panikkänslor. Enligt M:s vittnesmål finns skäl anta att G.S:s tillstånd vid olyckan närmast kan betraktas som jämställt med sinnessjukdom.

Vad gäller G.S:s nuvarande förhållanden så har denne i HD uppgivit bl a följande: Den till synes gynnsamma utveckling som förelåg när målet behandlades vid HovR:n har numera ändrats till det sämre. Under tiden därefter har G.S. således under tre, tämligen långvariga perioder åter varit intagen på Lillhagens sjukhus i anledning av nya, svåra depressionstillstånd. Den senaste vistelsen på sjukhuset upphörde helt nyligen. Han har därför inte som tidigare planerats kunnat vare sig återuppta verksamheten i sitt reklamföretag eller påbörja någon ny yrkesutbildning. Hans ekonomiska situation är i huvudsak densamma som redovisades i HovR:n. De av olyckshändelsen förorsakade handikappen består bl a i en begränsad rörelseförmåga och svårigheter att stå stilla under någon längre tid. Den benprotes som han nu har fungerar inte helt tillfredsställande och ger därtill ofta upphov till hudirritationer och andra obehag. Efter olyckan har han åsamkats merutgifter för hemhjälp, färdjänst, dyrare kosthåll samt salvor och medicin m m till ett belopp av minst 700 kr i månaden. Den positiva utveckling som tidigare förelåg kan enligt G.S:s mening helt tillskrivas den omfattande behandling med elchocker som han genomgått efter olyckan. Vetskapen om denna behandlingsmetods effektivitet hade gett honom en trygghetskänsla. Eftersom det numera står klart att han inte längre kan påräkna att bli behandlad med elchocker känner han emellertid åter en betydande oro och osäkerhet inför framtiden.

Av skilda uttalanden i förarbetena till skadeståndslagen och till de däri 1975 gjorda ändringarna framgår bl a att det särskilt vid personskada av sociala skäl finns anledning att bedöma i synnerhet barns, men också psykiskt abnorma personers, medverkan efter en särskilt mild måttstock (prop 1972:5 s 583 f och prop 1975:12 s 173). M:s vittnesmål ger som tidigare nämnts vid handen att Göran S vid det aktuella tillfället handlat under inflytande av ett akut abnormtillstånd, som närmast kan jämställas med sinnessjukdom. Av G.S:s egna uppgifter framgår vidare att valet av tillvägagångssätt för det tillämnade självmordet inte föregåtts av några som helst andra överväganden än rena ändamålssynpunkter samt att det slutliga valet skett förhållandevis hastigt och slumpmässigt. Det får anses klarlagt att G.S. på grund av de skador och därav följande handikapp som han ådrog sig vid ifrågavarande tillfälle kommit i en situation som allmänt inneburit en betydande försämring för honom. Detta gäller såväl från sociala som ekonomiska synpunkter. Hans nedsatta rörelseförmåga utgör således inte bara ett nytt hinder i hans dagliga liv utan försvårar också möjligheterna till framtida förvärvsarbete och kan även tänkas bidra till en ökad personlig isolering. Oansett att G.S. ensam får anses vållande till olyckan får det mot bakgrund av vad nyss anförts anses skäligt att G.S. tillerkänns ett till två tredjedelar jämkat skadestånd. Det slut vartill HovR:n kommit skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.