NJA 1983 s. 887

Domskäl

TR:n (ordf t f rådmannen Haag) anförde i dom d 23 dec 1982, Såvitt rörde åtalet mot H.C:

Domskäl. H.C. har erkänt sig skyldig till narkotikabrott men gjort gällande att han icke innehaft mer än ca 400 gram cannabisharts, varav som mest 125 gram överlåtits. H.C. har liksom sina medtilltalade ifrågasatt om icke viss del av brottsligheten kan vara att anse som enskilda narkotikaförseelser medförande att preskription för dessa kan ha inträtt.

H.C. har då han hörts närmare över åtalet berättat: Han började röka cannabis 1978 av ren nyfikenhet. Under 1978 och 1979 rökte han då och då vid festliga tillfällen. Han uppskattar att han under åren 1978-1982 rökte följande mängder: 1978: 30-40 gram, 1979: 40-60 gram, 1980: 150-200 gram, 1981: 100-200 gram samt 1982: 80 gram. 1981 sålde han 10 gram till några kamrater. Vidare sålde han 25 gram cannabis åt K.S. på redovisning. H.C. hade själv frågat K.S. om han kunde få sälja cannabis åt denne. Enda vinningen av försäljningen var 3 gram cannabis som han rökte upp. 1982 förmedlade han 70-80 gram cannabis till en kamrat vid namn J.K. Narkotikan hade erhållits av K.S. Han förmedlade. sedan ytterligare 10 gram cannabis till några andra kamrater. Även vid detta tillfälle erhölls narkotikan av K.S.

Av de uppgifter H.C. lämnat, när han hörts över åtalet, framgår att han innehaft minst 515 gram cannabis och överlåtit minst 115 gram härav. Det får därför anses styrkt att han innehaft resp överlåtit angivna mängder cannabisharts. H.C:s erkända innehav av amfetamin vinner stöd av utredningen. Av samma skäl som anförts beträffande C.W. och K.J. kommer inte i fråga att bedöma någon del av brottsligheten som separata narkotikaförseelser, varför preskription inte är aktuellt.

I sistnämnda fråga anförde TR:n i domskälen beträffande C.W: Narkotikabrottsligheten får, även om den pågått i flera år och varit av skiftande omfattning, ses som en helhet. Några bestående avbrott i brottsligheten har ej heller förekommit. Det kan mot bakgrund härav inte komma i fråga att anse viss del av denna brottslighet som narkotikaförseelse. I och med denna bedömning aktualiseras ej preskription.

H.C, som är 21 år gammal, är tidigare ostraffad.

Inhämtad personundersökning ger vid handen att H.C. bortsett från narkotikamissbruket, lever under ordnade förhållanden. Han bor hemma hos föräldrarna och har i flera år haft arbete som kock. Vid tiden för anhållandet i detta mål hade H.C. påbörjat sin värnpliktstjänstgöring. Denna är tills vidare avbruten. H.C. har nu kontakt med missbruksgruppen inom socialförvaltningen i Sollentuna kommun. Från gruppen föreslås att H.C. fortsätter värnpliktstjänstgöringen och att man tills vidare avvaktar eventuell behandling för narkotikaberoendet. I personundersökningen har som påföljd föreslagits skyddstillsyn med föreskrift om behandling för narkotikaberoendet.

I fråga om brott av det slag H.C. gjort sig skyldig till kräver hänsyn till allmän laglydnad att påföljd som inte innebär frihetsberövande tillämpas endast om särskilda skäl talar härför.

Av vad som ovan andragits torde framgå att den ur individualpreventiv synvinkel lämpligaste påföljden för H.C. är den som föreslagits i personundersökningen. H.C. bör därför kunna erhålla förmånen av skyddstillsyn. Hänsynen till allmän laglydnad får emellertid anses göra sig så starkt gällande att det härjämte är oundvikligt med ett kortare fängelsestraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde H,C. jämlikt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) för narkotikabrott till skyddstillsyn och fängelse 3 mån. TR:n föreskrev att H,C. skulle underkasta sig den vård för sitt narkotikaberoende som skyddskonsulenten i samåd med socialförvaltningen i Sollentuna kommun fann erforderlig.

TR:n förordnade att fängelsestraffet skulle till en tid av 19 dagar anses verkställt i anstalt.

H,C, fullföljde talan i Svea HovR och yrkade, att påföljden bestämdes till enbart skyddstillsyn jämte föreskrift om vård eller, i andra hand, att det jämte skyddstillsynen ådömda fängelsestraffet nedsattes.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har H.C. hörts på nytt, därvid han lämnat uppgifter som i allt väsentligt överensstämmer med dem som antecknats i TR:ns dom. Han har dock tillagt bl a: Av den sammanlagda mängd harts TR:n på grundval av hans uppgifter framräknat att han innehaft har han av kamrater blivit bjuden på mellan 100 och 150 gram. Kamrater har därvid låtit honom röka av pipor som de stoppat. Konsumtionen har ägt rum i omedelbar anslutning till att han mottagit de stoppade piporna. Förmedlingen av harts till bl a J.K. har gått till på så sätt att köparen fått vänta utanför under tiden H.C. besökt K.S. för att inhandla narkotika. Så fort han kommit ut från K.S. har han överlämnat narkotikan till köparen. Han har inte haft någon vinning av förmedlingen. Skälet till att köparna inte själva besökte K.S. var att denne inte tillät andra än vissa utvalda att köpa hos sig.

H.C. har i HovR:n gjort gällande dels att hans handlande att konsumera narkotika han blev bjuden på inte är straffbart som innehav av narkotika, dels att hans förmedling av narkotika inte kan anses vara överlåtelse utan enbart innehav av narkotika.

Såsom TR:n funnit har H.C. gjort sig skyldig till narkotikabrott. H.C. har bjudits på en ansenlig mängd narkotika. Den omständigheten att han tagit emot narkotika för att omedelbart förbruka den själv medför inte att han i föreliggande fall kan undgå ansvar för narkotikainnehav. Vad sedan gäller H.C:s agerande vid "förmedlingen" av narkotika har detta varit så aktivt att handlandet måste anses innefatta överlåtelse och konstituera gärningsmannaskap. HovR:n delar därför TR:ns bedömning i ansvarsdelen.

Lika med TR:n finner HovR:n av hänsyn till allmän laglydnad oundgängligen erforderligt att H.C. jämte skyddstillsynen dömes till fängelse. Fängelsestraffet bör emellertid sättas lägre än vad TR:n bestämt.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar endast på det sättet TR:ns domslut att fängelsepåföljden nedsätts till 2 mån.

H.C. sökte revision med samma yrkanden beträffande påföljden som i HovR:n.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling i HD har H.C. hörts på nytt. Han har därvid lämnat uppgifter som i allt väsentligt överensstämmer med dem som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar samt tillagt bl a följande. Under 1981 sålde han sammanlagt minst 10 gram cannabis, som han själv köpt, till olika kamrater. I sept 1982 fick han reda på att en kamrat till honom "fick cannabis på redovisning" av K.S. Med anledning härav frågade han K.S. som han kände sedan skoltiden och vars kundkrets han tillhörde sedan slutet av 1981, om inte också han kunde få cannabis av K.S. på redovisning. Han bad att få 50 gram, men K.S. gav honom bara 25 gram. Han sålde detta parti i småportioner för 50-60 kr per gram, varav han skulle betala 45 kr per gram till K.S. I okt 1982 frågade en kamrat till honom, J.K. om han kände till någon som sålde hasch. Tillsammans med J. for han därefter vid tre olika tillfällen under oktober till K.S:s bostad för att köpa cannabis. J. som lämnade honom pengar till inköpen, väntade vid samtliga tillfällen utanför i den bil som de färdades i. Den narkotika som han köpte av K.S. sammanlagt 70-80 gram cannabis, överlämnade han omedelbart till J. Under okt 1982 förmedlade han på samma sätt ytterligare 10 gram cannabis till några andra kamrater. - Det i TR:ns dom omnämnda amfetaminet blev han bjuden på i Göteborg i samband med en popgala där. Amfetaminet var löst i vatten, och han drack det omedelbart. Kanske betalade han något för amfetaminet.

H.C. har i HD vidhållit att han under den tid åtalet avser blivit bjuden på sammanlagt 100-150 gram cannabis i omedelbart samband med konsumtion och gjort gällande att hans befattning med denna kvantitet narkotika inte bör bedömas som straffbart innehav.

H.C:s uppgifter att han blivit bjuden på narkotika vid ett så stort antal tillfällen som det med hänsyn till den angivna kvantiteten måste röra sig om framstår inte som helt övertygande. Det är också anmärkningsvärt att H.C. inte förrän i HovR:n lämnat dessa uppgifter. Han har emellertid förklarat att anledningen härtill var att han dessförinnan inte var medveten om att uppgifterna kunde ha en viss betydelse. Utredningen i målet, såvitt rör den kvantitet narkotika som H.C. tagit befattning med under den tid åtalet avser, bygger i allt väsentligt på uppgifter som han själv lämnat. På grund av vad som anförts finner HD att anledning saknas att inte godta hans uppgifter också i nu aktuellt hänseende.

Medan innehav av narkotika är straffbart enligt narkotikastrafflagen faller konsumtion av narkotika utanför det straffbara området. Förarbetena till narkotikastrafflagen ger ingen upplysning om anledningen till att en bestämmelse om ansvar för konsumtion av narkotika saknas. En i och för sig tänkbar anledning är att lagstiftaren inte räknat med att någon skulle kunna konsumera narkotika utan att inneha den; en särskild bestämmelse om straff för konsumtion skulle därför kunna ha ansetts obehövlig. Ett sådant antagande motsägs emellertid dels av att förarbetena anger att man i flera andra länder funnit anledning att uppställa en särskild bestämmelse om straff för konsumtion vid sidan av straffbestämmelse avseende innehav dels av att det inte är särskilt svårt att föreställa sig situationer där någon konsumerar narkotika utan att han kan sägas inneha eller ha innehaft den. Man kan härvidlag tänka på fall där någon injicerar narkotika på en annan eller där någon drar ett bloss på en pipa som en annan person håller i. Med hänsyn till det sagda får frånvaron av en bestämmelse om ansvar för konsumtion antas bero på att lagstiftaren funnit det önskvärt att konsumtion i och för sig skall vara straffri. Skälet härtill måste i sin tur förmodas vara att möjligheterna till vård och rehabilitering av missbrukare skulle försvåras om den som söker vård skulle riskera att straffas för sitt missbruk.

Ståndpunkten att straffansvar inte bör riktas mot själva missbruket av narkotika kan i och för sig synas leda till att inte heller innehav av narkotika borde bestraffas när fråga är om innehav för eget bruk. Ett skäl till att sådant innehav inte lämnats straffritt kan vara att det från bevissynpunkt eljest ofta skulle bli svårt eller omöjligt att beivra innehav som faktiskt varit avsett för försäljning.

Ett handhavande av narkotika i direkt anslutning till konsumtion föranleder inga bevisproblem av antytt slag och kännetecknas överhuvud av att konsumtionen är det helt dominerande inslaget i vederbörandes hantering av narkotikan. Mot bakgrund av det anförda får därför övervägande skäl anses tala för ett nekande svar på frågan, huruvida ett sådant handhavande av narkotika kan anses utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening.

Under hänvisning till vad som har anförts finner HD att H.C:s hantering av den cannabis - av honom själv uppskattad till 100-150 gram - som han handhaft endast i direkt anslutning till egen konsumtion inte skall anses utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening. Med hänsyn till vad H.C. uppgivit angående omständigheterna i samband med hans konsumtion av 0,7 gram amfetamin i Göteborg är inte heller hans hantering av amfetaminet att bedöma som sådant innehav.

Anledning saknas att bedöma H.C:s erkända innehav av narkotika, minst 250-300 gram cannabis, på annat sätt än som narkotikabrott.

Vad gäller åtalet för överlåtelse av narkotika har H.C. enligt vad han i HD medgivit gjort sig skyldig till överlåtelse av minst 10 gram cannabis under 1981 och 25 gram cannabis i sept 1982.

I fråga om förmedlingen av cannabis i okt 1982, sammanlagt 70-80 gram till J.K. och 10 gram till andra personer, har H.C. i HD vidhållit att gärningarna är att bedöma, inte som överlåtelse utan enbart som innehav av narkotika.

Någon annan utredning än H.C:s egna uppgifter föreligger inte heller i denna del av målet. Vad H.C. uppgivit berättigar inte till slutsatsen att denna narkotika i vedertagen mening överlåtits på honom innan den hamnade i köparnas händer. H.C. kan inte heller vid dessa transaktioner anses ha intagit en sådan självständig ställning i förhållande till K.S. att han på grund därav kan anses som medgärningsman. Med beaktande av bl a att H.C. - enligt vad han själv vidgått - hade haft en etablerad kontakt med K.S. ända sedan 1981 och vid upprepade tillfällen köpt narkotika av denne såväl för egen komsumtion som för vidareförsäljning bör H.C:s förmedling av cannabis vid nu aktuella tillfällen däremot bedömas som medhjälp till K.S:s överlåtelser av narkotika till ifrågavarande köpare.

Sammanfattningsvis finner HD sålunda dels att H.C:s befattning med 100-150 gram cannabis och 0,7 gram amfetamin inte skall anses såsom innehav i narkotikastrafflagens mening dels att H.C. genom innehav av 250-300 gram cannabis under tiden 1978-1982, överlåtelse av 35 gram cannabis under 1981 och 1982 och medhjälp till överlåtelse av 80-90 gram cannabis under 1982 är förvunnen till ansvar för narkotikabrott och medhjälp till sådant brott.

Den brottslighet som H.C. har gjort sig skyldig till innefattar bl a överlåtelse och medhjälp till överlåtelse av en inte oansenlig mängd narkotika och är därför av allvarlig beskaffenhet. Av hänsyn till allmän laglydnad bör frihetsberövande påföljd normalt tillämpas vid sådan brottslighet. Om skyddstillsyn anses kunna komma i fråga, bör sålunda skyddstillsynen förenas med ett kortare fängelsestraff om inte alldeles särskilda förhållanden påkallar annat.

Såsom TR:n och HovR:n funnit är skyddstillsyn ur individualpreventiv synpunkt den lämpligaste påföljden för H.C.

I HD har upplysningar lämnats om H.C:s personliga förhållanden, utom av H.C. själv, av hans övervakare och hans föräldrar. Härav framgår att han numera bor tillsammans med fästmö i egen lägenhet och att han efter avslutad kockutbildning har fast anställning som förste kock vid en väl känd restaurang i Stockholm. Vidare har upplysts att han helt brutit kontakten med de kamrater tillsammans med vilka han tidigare missbrukat narkotika, att han nu är helt fri från sitt narkotikaberoende och att han har nära och mycket goda kontakter med övervakaren och föräldrarna.

H.C. synes sålunda numera leva under välordnade förhållanden. I hans fall får, trots det förhållandevis långvariga narkotikamissbruket, prognosen anses mycket god. Ett frihetsberövande skulle uppenbarligen kunna äventyra hans sociala anpassning. Med hänsyn härtill och med beaktande särskilt av att H.C. såsom anhållen och häktad på grund av misstanke om de brott som prövats i målet varit berövad friheten under en inte oansenlig tid finner HD hänsynen till allmän laglydnad inte oundgängligen kräva att H.C. jämte skyddstillsyn ådöms ett fängelsestraff. Den i TR:ns dom angivna föreskriften rörande skyddstillsynen synes inte längre vara erforderlig.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD H.C. jämlikt 1 och 5 §§narkotikastrafflagen (1968:64) i dess lydelse före d 1 juli 1983 samt 23 kap 4 § BrB för narkotikabrott och medhjälp till sådant brott till skyddstillsyn.