NJA 1986 s. 736

Jfr 1983 s 887)

Malmö TR

Allmän åklagare yrkade vid Malmö TR ansvar å B.E., född 1957, för narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning: B.E. har i Malmö under tiden d 1 jan 1981-d 22 okt 1984 från H.L. dels köpt 50-60 gram amfetamin, dels utan penningersättning erhållit samma mängd dels ock från H.L. olovligen tagit 5-10 gram eller sammanlagt för eget bruk innehaft 105-130 gram.

Vidare yrkades ansvar å B.E. för våldsamt motstånd d 25 sept 1984 då han skulle avhysas från en lägenhet i Malmö.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Svartbeck) anförde i dom d 5 febr 1985:

Domskäl. Åtalet för narkotikabrott. B.E. har vitsordat de faktiska omständigheterna men - under invändning att han omedelbart konsumerat narkotikan - bestritt ansvar.

B.E. har vidare uppgivit bl a: Det är riktigt att han köpt 50-60 gram amfetamin och dessutom fått ungefär samma mängd från H.L.. Överlåtelsen skedde i H.L:s lägenhet, där B.E. bodde. Det gick för det mesta till på det sättet att B.E. gick in i köket till H.L. och köpte för 100-200 kr per gång. H.L. hällde upp narkotikan i ett glas, varpå den blandades ut. B.E. gick sedan in i sitt rum, där han injicerade amfetaminet. Förhållandena var likartade, då han blev bjuden. Vid ett tillfälle, då H.L. var hos polisen, hittade B.E. en påse - innehållande 5-10 gram - amfetamin i H.L:s säng. B.E. tog påsen och använde sedan narkotikan tillsammans med en flickvän under 5-6 dagar.

TR:n finner genom B.E.:s egen berättelse att han erhållit narkotikan på sätt åklagaren påstått. Hans hantering med narkotikan har inte skett i sådan anslutning till komsumtionen att den inte kan anses utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening. B.E. skall därför dömas för narkotikabrott.

Åtalet för våldsamt motstånd. B.E. har erkänt vad åklagaren lagt honom till last. Erkännandet vinner stöd av utredningen i övrigt. Gärningen är att bedöma på sätt åklagaren gjort.

Påföljdsfrågan. B.E. har tidigare dömts för förskingring till villkorlig dom.

I förevarande mål har verkställts personundersökning, vari skyddskonsulenten föreslår skyddstillsyn som lämplig påföljd.

TR:n delar skyddskonsulentens uppfattning. Av hänsyn till allmän laglydnad är därjämte oundgängligen erforderligt att döma till ett kortare fängelsestraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.E. jämlikt 1 § narkotikastrafflagen för narkotikabrott

och jämlikt 17 kap 4 § BrB för våldsamt motstånd

till skyddstillsyn och fängelse 1 mån.

HovR:n över Skåne och Blekinge

B.E. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade, att HovR:n måtte bedöma hans befattning med narkotika som narkotikaförseelse och bestämma påföljden till böter.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Rolf Andersson och Lindelöf, referent, adj led Wallén samt nämndemännen Gustafsson och Tengberg) anförde i dom d 17 maj 1985:

Domskäl

Domskäl. B.E. har i HovR:n anfört: Hans befattning med narkotika har förekommit vid ett stort antal tillfällen under den med åtalet avsedda tiden, dock endast i direkt anslutning till egen konsumtion utom vid två tillfällen, då han från H.L:s lägenhet vid vartdera tillfället medfört ca 0,2 gram för konsumtion på annat ställe. Blott vid dessa två tillfällen, vilka inföll 1984, har han gjort sig skyldig till innehav i narkotikastrafflagens mening. Om HovR:n skulle anse att hans befattning med narkotika vid alla de med åtalet avsedda tillfällena bör bedömas som innehav, gör han gällande att handhavandet inte skall anses som ett narkotikabrott utan, med hänsyn till att det vid varje tillfälle varit fråga om endast en ringa kvantitet för eget bruk, om en narkotikaförseelse vid varje tillfälle. För detta fall har preskription inträtt för förseelser begångna mer än två år innan stämning delgavs honom d 7 jan 1985.

B.E. har i övrigt i HovR:n beträffande åtalet för narkotikabrott berättat i huvudsaklig överenstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom med följande ändringar och tillägg: Från någon gång på nyåret 1981 bodde B.E. tidvis i H.L:s lägenhet på Nobelvägen i Malmö. B.E. disponerade där ej något eget rum. Sedan H.L. flyttat till en lägenhet på Serenadgatan, hyrde B.E. under tiden dec 1983-mitten av 1984 ett rum i denna lägenhet och bodde där stadigvarande. B.E. har - med undantag av den mängd om 5-10 gram som anges i TR:ns dom - själv konsumerat den narkotika som avses med åtalet. Förbrukningen var jämnt fördelad över den ifrågavarande tidsperioden. När H.L. och B.E. bodde tillsammans på Serenadgatan, skedde överlåtelserna av narkotika vanligen i H.L:s kök. Sedan H.L. hällt upp amfetaminet i ett glas, lämnade han glaset och en injektionsspruta till B.E.. Denne hällde vatten i glaset, rörde runt blandningen och filtrerade den genom bomull som fanns i lägenheten. B.E. drog därefter upp narkotikablandningen i injektionssprutan, gick in på sitt rum och injicerade narkotikan. B.E. injicerade alltid narkotikan omedelbart. I allmänhet uppgick narkotikadosen vid dessa tillfällen till 0,3 gram amfetamin. Någon gång erhöll B.E. narkotikan på sitt rum, men beredandet av narkotikan och injiceringen därav tillgick alltid på samma sätt. Vid de tillfällen när B.E. bodde hos H.L. på Nobelvägen, erhöll han narkotikan i H.L:s vardagsrum där han också injicerade den. - Vid två tillfällen tog han med narkotikan från H.L:s lägenhet och konsumerade den på annat ställe.

B.E:s befattning med den från H.L. tillgripna narkotikan ävensom hans befattning med narkotika som han förde bort från H.L:s lägenhet skall bedömas som innehav. I fråga om övriga med åtalet avsedda tillfällen framgår av B.E:s egna uppgifter att han, sedan han erhållit narkotikan av H.L., själv blandat narkotikan med vatten, filtrerat den och därefter - i flertalet fall sedan han gått in i ett annat rum - injicerat den. B.E:s hantering av narkotikan kan, såsom TR:n funnit, under dessa förhållanden inte anses ha skett i sådan direkt anslutning till egen konsumtion att den icke skall anses utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening. Anledning saknas att bedöma B.E:s innehav av narkotika, sammanlagt mellan 105 och 130 gram amfetamin, på annat sätt än som narkotikabrott.

Såsom TR:n funnit är B.E. vidare övertygad om våldsamt motstånd.

HovR:n godtar TR:ns påföljdsbestämning.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

B.E. (offentlig försvarare advokaten P.S.) sökte revision. Han yrkade, såsom han slutligen preciserade sin talan att han skulle fällas till ansvar, förutom för våldsamt motstånd, endast för sin befattning med den mindre mängd narkotika som han vid två tillfällen medfört från H.L:s bostad, att denna befattning skulle bedömas som narkotikaförseelse samt att påföljden skulle bestämmas till böter. Han vidhöll i andra hand sin i HovR:n framställda invändning, att varje enskilt tillfälle som avses med åtalet skulle anses innefatta ett brott, som i så fall skulle betecknas som narkotikaförseelse, varvid brott begångna före d 7 jan 1983 skulle anses preskriberade.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Jan Danielsson).

HD JustR:n Höglund, Palm, Jermsten, Magnusson och Nyström, referent) beslöt följande dom.

Domskäl.

Som HovR:n funnit är B.E. övertygad om våldsamt motstånd i enlighet med åtalet.

Beträffande åtalet för narkotikabrott har B.E. i HD liksom i TR:n och i HovR:n invänt att han - med undantag för de två tillfällen då han medfört en mindre mängd amfetamin från H.L:s lägenhet - hanterat narkotikan endast i direkt anslutning till egen konsumtion.

B.E. har i HD berättat i huvudsak följande. Han missbrukade narkotika, främst amfetamin, från år 1977 till våren 1984. Från januari 1981 var han inneboende hos H.L. i dennes lägenhet, först på Nobelvägen i Malmö och därefter troligen från hösten 1982 på Serenadgatan. I den senare lägenheten hade B.E. eget rum för vilket han betalade en månatlig hyra. Sedan han någon gång i början av år 1984 skaffat annan bostad har han inte haft någon kontakt med H.L. och inte heller missbrukat narkotika. B.E. beräknar sin konsumtion av amfetamin till mellan 35 och 40 gram om året under åren 1981-1983 samt ett fåtal gram under januari och februari 1984. Ungefär hälften av detta amfetamin har han köpt av H.L. och resten har han blivit bjuden på av denne. Vid varje tillfälle gick det till på samma sätt. B.E. fick en dos eller "hatt", dvs 0,2-0,3 gram. När han köpte narkotikan var priset alltid detsamma, 100 kr. Om B.E. någon gång hade mer pengar, köpte han två doser för 200 kr. H.L. mätte upp dosen amfetamin i ett glas som han ställde på köksbordet. B.E. tog en spruta, som H.L. tillhandahöll, avlägsnade kanylen och fyllde sprutan med vatten från vattenledningen. Detta tömde han i glaset och löste upp amfetaminpulvret, vilket tog någon minut. Därefter filtrerade han vätskan genom bomull eller ett cigarrettfilter och fyllde sprutan med den. Han gick in i sitt rum, satte på kanylen och injicerade slutligen amfetaminet. B.E. har vid varje tillfälle konsumerat narkotikan omedelbart. Strax före julen 1983, då H.L. gripits av polisen, hittade B.E. en påse med mellan fem och tio gram amfetamin i H.L:s säng. Han tog in påsen i sitt eget rum och förbrukade därefter innehållet under en veckas tid tillsammans med en flickvän. En dag, troligen i januari 1984, köpte han vid två tillfällen sammanlagt 0,4 gram amfetamin som han tog med sig från H.L:s lägenhet och konsumerade tillsammans med en annan flickvän. Under den period han bodde hos H.L. använde han amfetamin en eller möjligen två gånger i veckan, ibland med uppehåll på 14 dagar.

Vid tillkomsten av narkotikastrafflagen (1968:64) liksom vid senare ändringar i lagen har betonats att också ringa innehav av narkotika avsett för eget bruk skall vara kriminaliserat (se SOU 1967 s 70 ff, prop 1968:7 s 112 och 2 LU 1968:1 s 45 f samt prop 1982/83:141 s 25 och JuU 1982/83:37 s 16). I samband med den främst under senare år förda diskussionen om straffbeläggande också av missbruket som sådant har konstaterats att konsumtion av narkotika normalt föregås av innehav och att det bara är i speciella situationer - t ex när någon blivit bjuden på narkotika direkt ur en spruta eller i en pipa - som en konsumtion utan föregående straffbart innehav kan tänkas föreligga (se t ex JuU 1984/85:12 s 27 f). HD har i ett rättsfall, NJA 1983 s 887, ansett att hantering av narkotika, vilken bestått i att någon bjudits att röka av pipor som andra stoppat med cannabis eller att dricka ur ett glas med en mindre mängd amfetamin löst i vatten, inte utgör innehav i narkotikastrafflagens mening.

Av B.E:s uppgifter framgår att han vid ett stort antal tillfällen under år 1981 och därefter fram till början av år 1984 för egen omedelbar konsumtion av H.L. erhållit en dos om några tiondels gram amfetamin avsedd för direkt injicering efter utblandning i vatten. För att kunna konsumera det amfetamin som H.L. sålunda har tillhandahållit har B.E. haft att vidta vissa åtgärder. Han har därvid utövat en faktisk rådighet över narkotikan. Även om han vid sin hantering varit inställd på att konsumera narkotikan har han kunnat förfoga över den på annat sätt. Hans befattning med narkotikan har med hänsyn härtill utgjort innehav i narkotikastrafflagens mening.

B.E. har vidare gjort sig skyldig till straffbart innehav av narkotika beträffande dels de mindre mängder amfetamin som han medfört från H.L:s lägenhet, dels de fem till tio gram amfetamin han tillägnat sig ur den påse han hittat i H.L:s säng.

Vad beträffar brottsrubriceringen är det utrett att B.E. har innehaft narkotika vid en stor mängd tillfällen som har legat nära varandra. Innehavet har dock vid så gott som varje tillfälle varit begränsat till vad som har gått åt för omedelbar konsumtion. Utredningen visar vidare inte annat än att B.E., med ett par enstaka undantag, har innehaft narkotika uteslutande för eget bruk.

Med hänsyn till det sagda bör B.E:s innehav av narkotika bedömas som ett antal från varandra fristående brott. Innehavet av påsen med 5-10 gram amfetamin bör bedömas som narkotikabrott. I övrigt är gärningarna att anse som narkotikaförseelser. B.E., som delgavs stämning i målet d 7 jan 1985, kan emellertid inte ådömas ansvar för narkotikaförseelse såvitt avser tiden före d 7 jan 1983.

B.E. har beträffande sina personliga förhållanden uppgivit att han har egen bostad i Malmö och att han, efter att ha varit arbetslös under åren 1980-1985, sedan juni 1986 uppehåller en tillsvidareanställning som lagerarbetare med en inkomst av ca 8 000 kr i månaden. Han är underhållsskyldig mot två barn i tidigare äktenskap.

HD finner ej anledning att frångå den av HovR:n bestämda påföljden skyddstillsyn. Det är ej påkallat att förena skyddstillsynen med frihetsberövande eller bötesstraff.