RH 2007:84

Östersunds tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot C.O. och yrkade ansvar för bl.a. grovt vapenbrott enligt följande gärningsbeskrivning.

C.O. har någon gång under tiden den 26 januari till den 16 februari 2007 i Östersund uppsåtligen innehaft en laddad revolver kal 44 Magnum utan att ha rätt till det. Brottet är grovt med hänsyn till typen av vapen.

C.O. förnekade brott. Han vitsordade att han hållit i vapnet, men uppgav att han saknade minne av det samt tillade att han inte kunde ha trott att vapnet var riktigt.

C.O. hördes över åtalet. Vidare åberopade åklagaren ett fotografi föreställande C.O. med det aktuella vapnet i sin hand.

Tingsrätten (tingsfiskalen Fredrik Nydén samt nämndemännen Birgitta Franzon, Bert Nyman och Tomas Svanström) anförde, såvitt här är av intresse, följande i dom den 16 mars 2007:

DOMSKÄL

C.O. har erkänt att han hållit i vapnet men uppgivit att han saknar minne av det hela. Han har dock tillagt att han inte kan ha trott att vapnet var riktigt. I målet har någon annan bevisning mot C.O. än ett fotografi inte åberopats. Något annat än att C.O. under en mycket kort tid hållit i vapnet kan därför inte anses visat. Han har dock haft sådan rådighet över vapnet att han skall anses ha innehaft detta och han kan därför inte undgå ansvar för vapenbrott. Hans invändning om att han inte förstått att det varit ett riktigt vapen förtjänar inte tilltro, dels med hänsyn till att de övriga inblandade i målet känt till att vapnet varit riktigt dels med hänsyn till den typen av vapen det rör sig om och den utsmyckning vapnet haft.

Åklagaren har gjort gällande att C.O. skall dömas för grovt vapenbrott. I denna del anför tingsrätten följande. Det nu aktuella vapnet är både kraftfullt och av synnerligen farligt slag. Det har även ett mycket begränsat legalt användningsområde. Handeldvapen av detta slag är självklart eftertraktat i kriminella kretsar och det finns goda skäl att se mycket strängt på en illegal hantering av sådana vapen. Innehavet skall därför i normalfallet bedömas som ett grovt brott (se RH 1998:76) om inte särskilda omständigheter talar i annan riktning.

I målet är inte annat visat än att C.O. innehaft vapnet under en mycket kort tid. Även om vapnet är kraftfullt och av farligt slag kan gärningen enligt tingsrätten bedömas som ett brott av normalgraden.

DOMSLUT

Tingsrätten dömer C.O. för vapenbrott enligt 9 kap. 1 § första stycket vapenlagen (1996:67) och dessutom för häleriförseelse och narkotikabrott, ringa brott, i fem fall till fängelse fyra månader.

C.O. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för vapenbrott och för övriga brott döma till en lindrigare påföljd än enligt tingsrättens dom.

Åklagaren bestred ändring. Åklagaren godtog tingsrättens rubricering av brottet och frånföll påståendet om att vapnet varit laddat, vilket, såsom tingsrättens domskäl fick förstås, tingsrätten inte ansett styrkt.

C.O. hördes på nytt i hovrätten. Vidare åberopades samma fotografi som vid tingsrätten.

Hovrätten (hovrättspresidenten Barbro Hegrelius Jonson, hovrättsrådet Anders Erlman, tf. hovrättsassessorn Hanna Hjorth, referent, samt nämndemännen Thomas Andersson och Björn Karlsson) anförde, såvitt här är av intresse, följande i dom den 9 november 2007:

DOMSKÄL

I fråga om åtalet för vapenbrott konstaterar hovrätten att annat inte är påstått än att C.O. i en kamrats bostad tagit upp det oladdade vapnet, som legat på vardagsrumsbordet, hållit vapnet i några sekunder och sedan lagt tillbaka det på bordet. Att döma av det fotografi som åberopats som bevisning i målet har han hållit i vapnet enbart för att titta närmare på det. Frågan är om han genom denna befattning med vapnet kan anses ha innehaft det i den mening som förutsätts för ansvar för vapenbrott.

Vad som avses med innehav i den aktuella straffbestämmelsen är inte närmare kommenterat i lagens förarbeten. Vid bedömningen av vad som är att anse som ett innehav kan en jämförelse göras med hur begreppet definieras i andra straffrättsliga sammanhang. Med innehav avses i dessa sammanhang i allmänhet detsamma som besittning inom civilrätten. Det skall således i princip vara fråga om ett innehav som är förenat med möjlighet att utöva faktisk rådighet över objektet. I förarbetena till straffbestämmelsen om barnpornografibrott, som exempel, hänvisas till det civilrättsliga besittningsbegreppet när det gäller innebörden av innehav och konstateras, att det således inte är straffbart att endast titta på en barnpornografisk bild som någon annan innehar eller förevisar och inte heller att i samband med detta fysiskt hålla i mediet, t.ex. ett fotografi eller en videokassett (se prop. 1997/98:43 s. 164).

Vid tolkningen av straffrättsliga begrepp beaktas naturligen även straffbestämmelsernas syfte och ändamål. Följden kan då bli att ett begrepp som innehav inte kommer att i alla straffrättsliga sammanhang helt överensstämma med det civilrättsliga besittningsbegreppet. Vid tillämpningen av narkotikastrafflagen har Högsta domstolen i ett visst fall gett begreppet innehav en mer inskränkt betydelse, när domstolen funnit att ett sådant handhavande av narkotika som ägt rum i direkt samband med konsumtion inte utgjorde innehav i narkotikastrafflagens mening, bl.a. eftersom konsumtionen, som inte var straffbelagd vid denna tidpunkt, varit det helt dominerande inslaget i hanteringen av narkotikan (se NJA 1983 s. 887).

Högsta domstolen hade i avgörandet NJA 1998 s. 604 att ta ställning till om den som endast en mycket kort tid och tillfälligt hade hand om en s.k. butterflykniv på en parkeringsplats vid en allmän nöjesplats kunde anses ha innehaft kniven i knivlagens mening. Kniven hade räckts över till honom av en annan person och han hade haft den i sin hand några sekunder när en ordningsvakt ingrep. Högsta domstolens majoritet fann att mannens befattning med kniven skulle bedömas som ett innehav och instämde i hovrättens skäl för detta. Mannens befattning med kniven ansågs visserligen inte ha varit sådan att han kunde anses ha haft kniven i sin besittning i civilrättslig mening. Knivlagens innehavsbegrepp borde emellertid enligt domstolarna ges en annan och i vissa hänseenden mer vidsträckt innebörd än det civilrättsliga besittningsbegreppet. Tolkningen av innehavsbegreppet gjordes i belysning av de ändamålssynpunkter som uppbär förbudsbestämmelsen, nämligen att en begränsad rätt att ta med kniv på allmän plats är ägnad att motverka att knivar kommer till användning vid situationsbetingade våldsbrott. Vidare ansåg domstolarna att det var angeläget att förbudsbestämmelsen inte i onödan vållar besvärliga gränsdragningsproblem i rättstillämpningen vid exempelvis ingripandesituationer eller när beslut om beslag skall fattas. Ett av de två skiljaktiga justitieråden i Högsta domstolen ansåg däremot att den tilltalades åsyftade kortvariga inspektion av kniven inte kunde med vanligt språkbruk, som borde respekteras, betecknas som ett innehav. Han anförde vidare att en bredare tillämpning skulle kräva att riksdagen straffbelägger varje befattning med vissa knivar på vissa platser, eventuellt med vissa preciserade undantag.

Högsta domstolens majoritet har alltså i ett fall ansett att det funnits skäl att ge innehavsbegreppet en mer vidsträckt innebörd än det civilrättsliga besittningsbegreppet. Bortsett från att kniven i det fallet hanterades på allmän plats, var det i övrigt fråga om sådan kortvarig befattning med föremålet som nu är aktuell. Till viss del kan därför de ändamålssynpunkter som då anfördes göra sig gällande även i fråga om vapenlagens straffbestämmelser. Hovrätten anser emellertid att det förhållandet att knivlagen gäller innehav på allmän plats, medan vapenlagen däremot gäller innehav i allmänhet, gör att det finns anledning att anlägga ett delvis annat synsätt på vapenlagens innehavsbegrepp. Med beaktande av vad som ovan anförts i fråga om hur innehavsbegreppet tolkats i andra straffrättsliga sammanhang och då det är av särskild vikt att straffrättslig lagstiftning inte tolkas extensivt, ger det omnämnda avgörandet enligt hovrättens mening inte tillräckligt stöd för att ge vapenlagens innehavsbegrepp en så vidsträckt tolkning som tingsrätten gjort. I likhet med det skiljaktiga justitierådet i NJA 1998 s. 604 anser hovrätten att en sådan tolkning skulle kräva att straffbestämmelsen kriminaliserade varje befattning med vapnet.

Hovrätten finner således att C.O:s befattning med vapnet inte utgjort ett innehav i den aktuella straffbestämmelsens mening. Åtalet för vapenbrott skall därför ogillas.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten ogillar åtalet för vapenbrott, bestämmer påföljden för den övriga brottsligheten till 100 dagsböter å 50 kr och förordnar − med tillämpning av 33 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken − att påföljden skall anses helt verkställd genom det frihetsberövande som ägt rum med anledning av misstanke om brott som prövats i målet.

Hovrättens dom meddelad: den 9 november 2007.

Mål nr: B 380-07.

Lagrum: 9 kap. 1 § vapenlagen (1996:67).

Rättsfall: NJA 1983 s. 887; NJA 1998 s. 604.

Litteratur: Prop. 1997/98:43 s. 164.