NJA 2017 s. 415

I enlighet med hovrättens dom är det utrett att F.A. olovligen innehaft 0,26 gram cannabis den 17 juli 2015 och att han någon gång den 16-17 juli 2015 brukat cannabis, som tidigare varit en del av den innehavda narkotikan. Därutöver har hovrätten funnit det utrett att F.A. olovligen brukat cannabis den 3 augusti 2015.

HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit styrkt beträffande gärningarna.

Frågan i HD är om F.A. ska dömas för ett eller flera brott för sin befattning med narkotikan i juli 2015. Såväl tingsrätten som hovrätten har funnit att förfarandet enbart ska medföra ansvar för ett brott, medan Riksåklagaren har varit av motsatt uppfattning.

I 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) anges vilka uppsåtliga gärningar som utgör narkotikabrott. I punkten 6 straffbeläggs, såvitt nu är av intresse, såväl olovligt innehav som olovligt bruk av narkotika. Några regler för vad som utgör ett eller flera narkotikabrott finns inte i själva lagen. Ledning får därför sökas på annat håll.

Underrätterna har till stöd för sitt ställningstagande hänvisat till narkotikastrafflagens förarbeten. I dessa uttalas det att när gärningsmannens förfarande omfattat både innehav och eget bruk av samma narkotika får innehavet anses konsumera bruket (se prop. 1987/88:71 s. 25). Det framgår inte uttryckligen vad som avses med ”samma narkotika”.

Uttalandet ifråga gjordes i samband med att det straffbelagda området i 1 § utvidgades. Dessförinnan var en mängd handlingar som innebar hantering av narkotika kriminaliserade, dock inte själva bruket. Ett av skälen till att även bruket sedermera straffbelades var att vissa gränsdragningsproblem hade uppkommit i den praktiska rättstillämpningen. Det rörde sig om situationer där en person hade tagit befattning med narkotika i omedelbar anslutning till konsumtion av densamma. En sådan befattning bedömdes enligt dåvarande rätt som straffri. Genom att kriminalisera även bruk av och all annan befattning med narkotika avsåg man att komma tillrätta med dessa gränsdragningssvårigheter (se a. prop. s. 14 ff.).

Det är mot ovanstående bakgrund som förarbetsuttalandet måste ses. Och mot den bakgrunden måste uttalandet förstås så att gärningsmannen inte ska dömas särskilt för att ha brukat den dos narkotika som han döms för att ha innehaft. Det är emellertid inte den frågan som nu är aktuell. F.A. står inte åtalad för att ha innehaft och brukat samma enskilda narkotika. Uttalandet ger alltså inte någon direkt vägledning i fråga om hur den aktuella situationen ska bedömas. Man är därmed hänvisad till mer allmänna straffrättsliga principer om brottslighetskonkurrens.

Straffrättens konkurrenslära handlar i stor utsträckning om att avgöra om ett visst förfarande utgör ”samma gärning” eller ”samma brott”. Det saknas klara, generella regler för hur dessa enheter ska bestämmas. Begreppen förekommer även i vissa straffprocessuella sammanhang, främst vid frågor om brottmålsdomens rättskraft (se t.ex. NJA 2007 s. 557). Den innebörd som begreppen har inom processrätten motsvarar dock inte nödvändigtvis den straffrättsliga innebörden (se t.ex. Ulväng, Brottslighetskonkurrens. Om relationer mellan regler och fall, 2013, s. 812 ff.).

När det gäller narkotikabrottslighet möter man dessutom särskilda svårigheter vid antalsräkningen. I narkotikastrafflagen kriminaliseras praktiskt taget alla sätt på vilka man kan ta befattning med narkotika. Dessa befattningar överlappar många gånger varandra. Det innebär att ett och samma förfarande i teorin kan utgöra en mängd olika narkotikabrott. I förarbeten och praxis förefaller man dock utgå ifrån att varje befattning som klart kan avgränsas från en annan typ av befattning, med annan fysisk narkotika, är ett fristående brott. Det gäller även om befattningarna ligger nära varandra i tid, så länge det är tydligt när befattningen med en viss del av narkotikan övergår till att bli ett nytt brott (se prop. 1984/85:46 s. 16, Brå PM 1982:2 s. 142, NJA 1986 s. 736 och NJA 1989 s. 837).

När det, som i detta fall, är fråga om en person som olovligen brukat en del av en innehavd narkotika och därefter fortsatt att inneha överskjutande del, rör det sig om klart avskiljbara befattningar med olika brotts­objekt. Under sådana förhållanden bör alltså förfarandet bedömas som två separata brott.

F.A:s olovliga bruk av narkotika är sålunda att se som ett självständigt brott i förhållande till hans narkotikainnehav.

Att en person anses ha förövat flera brott betyder inte med nödvändighet att denne också ska dömas för samtliga brott, även om det råder en presumtion för det (se Jareborg, Straffrättens gärningslära, 1995, s. 215). Så som HD tidigare har uttryckt det kan ett brott i vissa fall framstå som så nära förbundet och samtidigt så underordnat ett annat brott att det är naturligt att endast döma för detta brott och betrakta den övriga brottsligheten som medbestraffad (se NJA 2008 s. 1010). Man kan också uttrycka det så att vissa brott kan anses konsumerade av övrig brottslighet om de olika brotten ger uttryck för samma brottsliga aktivitet som väsentligen kommer till uttryck i ett av brotten (se Jareborg, a.a. s. 216 och Ulväng, a.a. s. 538).

Huruvida skälen för att frångå den ovan berörda presumtionen är tillräckligt starka är något som får avgöras från fall till fall beroende på vilka brottstyper det är frågan om och hur det konkreta händelseförloppet ser ut. I narkotikasammanhang förhåller det sig ofta på det viset att en persons hantering av narkotika utsträcker sig i både tid och rum, varvid den narkotika som hanteras kan komma att bytas ut, varieras, minskas eller på annat sätt förändras. Det finns därför goda skäl att vid bedömningen av sambandet mellan olika narkotikabrott lägga större vikt vid om brotten utgör led i en samlad och planerad verksamhet eller brottsplan, och mindre vikt vid sådana faktorer som tidpunkt och plats för brottens förövande eller vilken narkotika som hanterats.

Ett innehav av narkotika kan ha olika syften. Om innehavet avser en ringa mängd kan avsikten normalt antas vara att narkotikan ska brukas för egen del. Att det finns ett övergripande syfte med viss narkotikabrottslighet kan inte ges samma betydelse som att brotten ingår i en planerad verksamhet eller styrs av en på förhand uppgjord brottsplan, men det innebär ändå att det råder ett visst samband mellan brotten. När det gäller olovligt bruk och olovligt innehav av narkotika rör det sig visserligen om liknande befattningar som straffbeläggs i samma bestämmelse. Samtidigt är det svårt att säga att någon av befattningarna i ett fall som detta är den mest klandervärda eller dominerande. När ett ringa innehav syftar till att tillgodose det egna narkotikabehovet och det syftet sedermera förverkligas, framstår varken det olovliga bruket eller det olovliga innehavet som ett bagatellartat brott i förhållande till det andra. Under sådana förhållanden saknas det tillräckliga skäl för att se någon del av brottsligheten som medbestraffad.

Sammanfattningsvis ska alltså F.A:s befattning med narkotika bedömas som narkotikabrott, ringa brott, i tre fall. Påföljden bör bestämmas till 60 dagsböter.