Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Göran Ekman) anförde i dom den 24 februari 2004:

Domskäl

Åklagaren har anfört att hon väckt åtal för att få prövat om bruk av amfetamin skall medföra högre straff än hittills med hänsyn till nya rön om vilka kroppsliga och psykiska skador preparatets användning medför hos missbrukaren. Hon har upplyst att Riksåklagaren i en rättsutvecklingsplan angivit att straffet för brukande bör differentieras med hänsyn till vilket slags narkotikum som använts, så att det för hasch bör vara 30 dagsböter, för heroin 80 dagsböter och för de flesta andra droger såsom amfetamin, ecstasy, LSD och kokain 50 dagsböter.

Av analysresultat från Rättsmedicinalverket framgår att V.P:s blod innehållit 1,4 mikrogram amfetamin per gram på natten mellan den 18 och 19 oktober 2003. Genom V.P:s erkännande och analysen av hennes blod är åtalet styrkt. Hon skall därför dömas för ringa narkotikabrott.

V.P. förekommer inte i belastningsregistret. Tingsrätten finner inte att det åklagaren anfört om amfetaminets farlighet ger anledning att ändra hittillsvarande praxis. Antalet dagsböter bör därför bestämmas till 30.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde V.P. enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) för narkotikabrott till 30 dagsböter å 30 kr.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Gunnar Sjöblom, Bertil Eriksson, referent, och Margareta Bergman) anförde i dom den 24 augusti 2004:

Domskäl

I enlighet med tingsrättens dom, som inte överklagats i den delen, har V.P. gjort sig skyldig till narkotikabrott, ringa brott.

Åklagaren har till stöd för sitt överklagande anfört i huvudsak följande. Under en följd av år har påföljden för ringa narkotikabrott genom eget bruk oavsett preparat bestämts till 30 dagsböter. Vid bedömning av enskilda narkotiska preparat är dock effekter och farlighet väsentligt olika, vilket rimligtvis bör medföra en differentiering av straffvärdet även vid eget bruk. Det är inte tillfredsställande att påföljden vid eget bruk av narkotika bestäms till lägsta antalet dagsböter oavsett vilket preparat som brukats. Med hänsyn till de forskningsrön som framkommit om farlighetsgraden hos olika narkotikapreparat är straffskärpning påkallad med hänsyn till amfetaminets farlighet samt negativa effekter vid missbruk.

Hovrättens bedömning

Åklagaren har som utgångspunkt för sitt överklagande anfört att effekter och farlighet av enskilda narkotiska preparat är väsentligt olika vilket rimligtvis bör medföra en differentiering av straffvärdet även vid eget bruk. Fråga i målet är således om narkotikans farlighet skall påverka bedömningen av straffvärdet vid eget bruk av narkotika.

Narkotikalagstiftningen är ett av de områden där lagstiftaren funnit anledning att kriminalisera en gärning riktad mot den egna personen, vilket som huvudregel inte är straffbart. Inför lagändringen den 1 juli 1988, som innebar kriminalisering av eget bruk av narkotika, uttalade departementschefen bl.a. följande. ”Själv delar jag den principiella uppfattningen att strafflagstiftning här i landet normalt inte bör användas för att skydda enskilda personer mot egna åtgärder. Denna princip kan emellertid inte gälla undantagslöst. Och principen kan självfallet inte få utgöra något hinder mot att självdestruktiva åtgärder kriminaliseras med hänsyn till att de kränker även andra skyddsvärda intressen. Att en generell straffbeläggning av narkotikainnehav är nödvändig för att motverka narkotikamissbrukets utbredning i samhället torde sålunda numera inte sättas i fråga från något håll. Redan vid narkotikastrafflagens tillkomst togs uttrycklig ställning för att straffbelägga innehav av narkotika även för det fall att denna är avsedd för innehavarens eget bruk. Och det är ju endast i undantagsfall som konsumtion av narkotika inte föregås av ett straffbart innehav av samma narkotika. Betraktad ur den aspekten rör frågan om det straffbara området bör omfatta också konsumtion knappast själva principen att gärningar riktade mot den egna personen inte bör kriminaliseras utan snarare det praktiska spörsmålet om en viss typ av befattning bör vara undantagen från det kriminaliserade området. Jag vill tillägga att det alltså inte är berusningstillståndet som sådant som skulle straffbeläggas utan befattningen med den illegala narkotikan” (prop. 1987/88:71 s. 17). Det kan härvid påpekas att ett handhavande av narkotika som ägde rum i direkt anslutning till konsumtion i vissa fall inte ansågs utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening innan lagändringen år 1988 (se NJA 1983 s. 887 och s. 893).

Straff vid narkotikabruk fick vid nämnda lagändring en särreglering på så sätt att endast böter föreskrevs i straffskalan, vilket av departementschefen motiverades med att eget bruk måste anses ha ett förhållandevis lågt straffvärde i förhållande till andra förfaranden med narkotika (a. prop. s. 20 f.). Den 1 juli 1993 infördes nuvarande straffskala. Härvid uttalade departementschefen bland annat följande. ”Om man ser på straffskalan för jämförbara brott står en naturlig parallell att finna i en annan straffbar hantering av narkotika som är avsedd för eget bruk, främst innehav. Här gäller allmänt att hanteringen i sådana fall bedöms mildare än hantering som syftar till eller innefattar spridning av narkotika. - Visserligen föreligger det en mindre skillnad mellan innehav för eget bruk och bruket i sig såtillvida som innehavaren har möjlighet att ändra sina planer och överlåta narkotikan till någon annan medan förbrukad narkotika inte kan ges någon spridning. Jag anser det dock vara fråga om mer en gradskillnad än en artskillnad. I påföljdshänseende är det naturligt att innehavsbrottet kan behandlas strängare än eget bruk, men skillnaden kan knappast anses så betydande att den motiverar olika straffskalor. - Den skillnad som alltså finns mellan innehav och bruk kan ibland bli mycket liten därför att innehavet endast utgör ett förled till en konsumtion, som för gärningsmannen är ändamålet med innehavet. Gränsen mellan gärningsformerna är då ganska artificiell. I sådana fall får typen av gärning marginell betydelse för straffmätningen och skillnaden i fråga om straffskalor kan då framstå som alltför teoretisk. Jag anser att det finns vägande skäl som talar för en mer differentierad påföljdspraxis. Huvudregeln bör dock alltjämt vara att eget bruk skall bestraffas med böter. En mer differentierad påföljdsbestämning förutsätter emellertid att straffskalan innehåller fängelse” (prop. 1992/ 93:142 s. 18 f.).

Att det inte är berusningstillståndet som sådant som straffbelagts utan befattningen med den illegala narkotikan kan i och för sig tala för en differentiering av straffvärdet vid bruk av olika typer av narkotika. Som exempel bedöms innehav av en normaldos heroin ha ett högre straffvärde än motsvarande innehav av cannabis med hänvisning till respektive narkotikas farlighetsgrad. Med samma resonemang kan hävdas att straffvärdet för bruk av narkotika bör återspegla straffvärdet för innehav av en normaldos narkotika av samma typ. Ett sådant synsätt föranleder dock vissa problem.

Inledningsvis skall beaktas att det föreligger betydande svårigheter att bedöma hur stor mängd narkotika som faktiskt har brukats i ett enskilt fall. Det är därför inte rättvisande att jämföra med straffvärdet vid innehav där det genom utredningen ofta visas hur stor mängd narkotika som har hanterats.

Vidare är syftet med narkotikalagstiftningen, vilket framgår av förarbetena, bl.a. att motverka narkotikamissbrukets utbredning i samhället. Mot denna bakgrund skall ses det faktum att narkotikabrukaren i och med själva brukandet har gjort ett slutgiltigt val i fråga om hur han eller hon avser använda narkotikan, ett val som i sig förhindrar att narkotikan sprids vidare i samhället. Detta kan sägas motivera den straffvärdemässiga skillnad som ofta föreligger mellan brott som avser innehav eller överlåtelse av narkotika jämfört med bruk av narkotika, även om denna skillnad i vissa fall är mycket liten.

Vid lagändringen år 1988 fick dessutom huvudregeln om att angrepp mot den egna personen skall vara straffritt ge vika för ovan nämnda syfte; att motverka narkotikamissbrukets spridning. Samma syfte kan dock inte anses motivera att den skada som narkotikans farlighet förorsakar brukarens kropp, eller de risker för brukaren som följer med konsumtionen, bör beaktas vid straffvärdebedömningen för eget bruk av narkotika.

Med hänsyn till det anförda anser hovrätten att övervägande skäl talar för att narkotikas farlighet inte skall beaktas vid bedömningen av straffvärdet vid eget bruk av narkotika och skäl föreligger därför inte att differentiera straffvärdet beroende på vilken drog som nyttjats. Tingsrättens domslut skall således fastställas.

Domslut

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Svensson, Lundius, referent, och Lindeblad) meddelade den 25 maj 2005 följande dom:

Domskäl

I enlighet med hovrättens dom har V.P. gjort sig skyldig till narkotikabrott bestående i bruk av amfetamin vid ett tillfälle. Som domstolarna funnit är brottet att bedöma som ringa och förskyller dagsböter. Antalet dagsböter skall med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning bestämmas efter brottets straffvärde (jfr 29 kap. 1 § första stycket BrB).

Riksåklagaren har i en rättsutvecklingsplan, som syftar till en mer enhetlig rättstillämpning, angivit att straffet för bruk av narkotika bör differentieras med hänsyn till vilken art av narkotika som konsumerats och gjort gällande att bruk av amfetamin normalt bör förskylla 50 dagsböter att jämföra med bruk av hasch och heroin som normalt bör förskylla 30 respektive 80 dagsböter.

I 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) föreskrivs att frågan om ett narkotikabrott som avses i 1 § samma lag skall bedömas som ringa skall besvaras med hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter. Det talar för Riksåklagarens ståndpunkt att straffet för konsumtion av narkotika bör differentieras med hänsyn till narkotikans art.

Hänvisningen i 2 § till narkotikabrott som avses i 1 § omfattar emellertid ett mycket vitt spektrum av gärningar från överlåtelse, framställning och förvärv ner till innehav, bruk eller annan befattning med narkotika. Det framstår som närmast självklart att vid överlåtelse och andra befattningar med narkotika som anges i 1 § första stycket 1-5 liksom vid innehav av narkotika brottets straffvärde påverkas av narkotikans art. Däremot kan skäl anföras för att arten inte skall tillmätas samma betydelse när det gäller konsumtion av narkotika.

Konsumtion av narkotika har kriminaliserats främst för att visa att samhället med fasthet och konsekvens tar avstånd från allt olovligt bruk av narkotika och för att förhindra att tilltron till rättsväsendets och rättsordningens möjligheter att motverka narkotikamissbrukets utbredning skulle rubbas om en zon lämnades straffri. En kriminalisering av konsumtionen ansågs därutöver ha ett psykologiskt värde och en preventiv funktion framför allt bland ungdomar och andra som befinner sig i en riskzon för att bli narkotikamissbrukare eller som överväger att använda narkotika av okunnighet eller lättsinne. Som ytterligare argument av detta slag anfördes under lagförarbetena att det var av intresse att undvika att de väsentliga inslagen i narkotikapolitiken skymdes av en åsiktssplittring; debatten kring frågan om konsumtionens kriminalisering kunde lätt ge det felaktiga intrycket att det skulle finnas djupgående motsättningar i den grundläggande synen på narkotikapolitikens utformning. (Hoflund, Narkotikabrotten, 3 uppl. 1993 s. 69.)

De intressen som straffbestämmelsen om konsumtion av narkotika enligt de nu återgivna argumenten är avsedd att skydda, nämligen allmänhetens tilltro till den förda narkotikapolitiken, fordrar i och för sig inte att straffet för brott mot bestämmelsen differentieras med hänsyn till narkotikans art. Argumenten ger tvärtom närmast uttryck för tanken att bestämmelsen skall tydliggöra att allt bruk av narkotika är förkastligt.

I lagförarbetena angavs emellertid också att en generell straffbeläggning av narkotikainnehav (kursiverat här) var nödvändig för att motverka narkotikamissbrukets utbredning i samhället. Detta argument torde gå tillbaka på rättsfallet NJA 1983 s. 887 där HD fann att ett handhavande av narkotika i direkt anslutning till konsumtion inte ansågs utgöra innehav i narkotikastrafflagens mening. Konsumtion av narkotika kriminaliserades för att täppa till den lucka i lagstiftningen som rättsfallet tydliggjort och denna kriminalisering uppfattas måhända som en utvidgning av eller påbyggnad på innehavsbrottet.

Detta är emellertid endast delvis sant. Straff för innehav av narkotika behövs bl.a. för att stävja gatulangning. Om inte innehavsbrottet funnes skulle den langare som ertappas av polisen med narkotika i fickan kunna freda sig genom ett påstående om att narkotikan var avsedd för eget bruk. Innehavsbrottet är således ett komplement till överlåtelsebrottet och det är därför naturligt att påföljdsval och straffmätning för innehav av narkotika differentieras med hänsyn till arten och mängden narkotika.

Straffet för konsumtion av narkotika återigen behövs dels för att täppa till den nämnda luckan i lagstiftningen, dels och framför allt för att tydliggöra den förda narkotikapolitiken i stort - allt olovligt bruk av narkotika är straffbart. Det finns andra skillnader mellan brotten som också är av betydelse när frågan huruvida narkotikans art skall påverka straffmätningen diskuteras. I motsats till vid innehavsbrott kan straffet för konsumtionsbrott som regel inte bestämmas med hänsyn tagen till mängden narkotika eftersom den vanligtvis är okänd; till grund för åtalet ligger oftast resultatet av blod- eller urinanalys eller egna uppgifter om narkotikakonsumtion. Den från kriminalpolitisk synpunkt avgörande skillnaden mellan innehavs- och konsumtionsbrott är emellertid att vid det sistnämnda brottet narkotikan inte längre kan överlåtas till någon som därigenom riskerar att dras in i ett missbruk. Narkotikans art blir därmed jämförelsevis ointressant när konsumtionsbrottets straffvärde skall bestämmas.

Med hänsyn till att konsumtion av narkotika normalt är ett bötesbrott som lagförs genom strafföreläggande finns det i praktiken inte utrymme för någon nyansering av påföljden med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Differentieras antalet dagsböter på det sätt Riksåklagaren föreslår, kommer det därför att leda till att missbrukare som tvångsmässigt brukar heroin och amfetamin får strängare straff än exempelvis män och kvinnor som på helgerna experimenterar med att röka hasch och pröva vissa s.k. partydroger som anses vara mindre farliga än heroin och amfetamin. Det framstår som tveksamt om detta är en rimlig bedömning av brottens straffvärde med hänsyn till bl.a. att missbrukarna anses böra erbjudas vård i stället för straff.

I rättsfallet NJA 2000 s. 432 behandlade HD frågan om ändrad praxis när det gäller brott av ett visst slag och anförde bl.a. följande. I första hand bör det ankomma på lagstiftaren att väga in sådana omständigheter som att brottsligheten blivit mera utbredd eller antagit mera elakartade former, men i vissa fall kan det finnas anledning till en ändrad domstolspraxis av sådana skäl (jfr prop. 1987/88:120 s. 37 och 80). Att i rättspraxis låta bedömningen av straffvärdet för ett enskilt brott påverkas av brottsutvecklingen bör emellertid ske med viss försiktighet och normalt förutsätta uppgifter om att en viss typ av brottslighet ökat i omfattning eller antagit mera svårartade former.

I förevarande mål finns det inget underlag för att anta att bruket av narkotika generellt sett blivit vanligare eller allvarligare vare sig i hela landet eller i ett lokalt perspektiv. Det finns inte heller underlag för att anta att konsumtion av amfetamin har ökat på ett sätt som bör påverka bedömningen. Mot denna bakgrund framstår det inte som motiverat med en så kraftig straffskärpning som Riksåklagaren föreslår.

På grund av det anförda skall hovrättens domslut fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Lars-Göran Östlund) anförde i dom den 3 mars 2004:

Domskäl

S.F. har erkänt gärningen.

Åklagaren har anfört att åtal väckts för att få prövat - - - se under I - - - 50 dagsböter.

Genom S.F:s erkännande och åberopad analys av hans blod är åtalet styrkt. Han skall därför dömas för ringa narkotikabrott.

Tingsrätten finner inte att det åklagaren anfört om amfetaminets farlighet ger anledning att ändra hittillsvarande praxis. Antalet dagsböter bör därför bestämmas till 30.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde S.F. enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) för narkotikabrott till 30 dagsböter å 30 kr.

Domskäl

Hovrätten (samma ledamöter som under I, Margareta Bergman referent) anförde i dom den 24 augusti 2004:

Domskäl

Åklagaren har endast överklagat tingsrättens dom i påföljdsdelen. I enlighet med tingsrättens dom har S.F. gjort sig skyldig till narkotikabrott, ringa brott.

Åklagaren har till stöd för sitt överklagande anfört i huvudsak följande. Tingsrätten synes ej såsom domskälen avfattats ha prövat frågan om heroinets farlighet. Under en följd av år har påföljden för ringa narkotikabrott genom eget bruk oavsett preparat bestämts till 30 dagsböter. Vid bedömning av enskilda narkotiska preparat är dock effekter och farlighet väsentligt olika, vilket rimligtvis bör medföra en differentiering av straffvärdet även vid eget bruk. Det är inte tillfredsställande att påföljden vid eget bruk av narkotika bestäms till lägsta antalet dagsböter oavsett vilket preparat som brukats. Med hänsyn till de forskningsrön som framkommit om farlighetsgraden hos olika narkotikapreparat är straffskärpning påkallad med hänsyn till heroinets farlighet samt negativa effekter vid missbruk.

Hovrättens bedömning.

Åklagaren har - - - se under I - - - således fastställas.

Domslut

Domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Domskäl

HD (justitieråden Svensson, Lundius, referent, och Lindeblad) meddelade den 25 maj 2005 följande dom:

Domskäl

I enlighet med hovrättens dom har S.F. den 12 april 2003 gjort sig skyldig till narkotikabrott bestående i bruk av heroin, morfin och kodein. Som domstolarna funnit är brottet att bedöma som ringa och förskyller dagsböter. Antalet dagsböter skall med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning bestämmas efter brottets straffvärde (jfr 29 kap. 1 § första stycket BrB).

Riksåklagaren har i en rättsutvecklingsplan, som syftar till en mer enhetlig rättstillämpning, angivit att straffet för bruk av narkotika bör differentieras med hänsyn till vilken art av narkotika som konsumerats och gjort gällande att bruk av heroin normalt bör förskylla 80 dagsböter att jämföra med bruk av hasch och amfetamin som normalt bör förskylla 30 respektive 50 dagsböter.

I 2 § narkotikastrafflagen - - - se under I - - - svårartade former.

I förevarande mål finns det inget underlag för att anta att bruket av narkotika generellt sett blivit vanligare eller allvarligare vare sig i hela landet eller i ett lokalt perspektiv. Det finns inte heller underlag för att anta att konsumtion av heroin har ökat på ett sätt som bör påverka bedömningen. Mot denna bakgrund framstår det inte som motiverat med en så kraftig straffskärpning som Riksåklagaren föreslår.

På grund av det anförda skall hovrättens domslut fastställas.

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.