NJA 1985 s. 324

Domskäl

TR:n (lagmannen Vallgårda, rådmannen Brandel och tingsfiskalen Lampa) anförde i dom d 24 nov 1980: Makarna A. förvärvade genom köpebrev d 15 maj 1975 av Hedemora kommun stadsägan 243 DM i Hedemora för 11 342 kr. A.A. hade dessförinnan träffat avtal med byggmästaren O.H. om att denne för 164 000 kr med viss indexuppräkning skulle uppföra en villa på fastigheten enligt av byggnadsnämnden i Hedemora och länsbostadsnämnden i Kopparbergs län godkända ritningar och beskrivningar. Huset var, då avtalet träffades, redan under uppförande. O.H. försattes i konkurs d 30 aug 1977.

Makarna A. har påstått att huset vid konkursutbrottet hade följande fel och brister som inte avhjälpts och för vilka de inte kunnat erhålla ersättning av O.H.. I den tekniska beskrivningen angiven dränering saknades. Sekunda fyllnadsmassor har använts för återfyllnad mot grund muren. Muren under husets entrésida har förskjutits under uppförandet. Parkettgolvet i vardagsrummet knarrar och svajar. Köket är otätt och saknar diffusienstätning. Badrumsgolvet har svackor och bakfall. Droppbleck saknas på fönstrens överkant. Gavelspetsarna är omålade. Grundläggningen i till huset hörande förrådsbyggnad är felaktigt utförd i det att grundsyll lagts direkt på marken i stället för på gjutna plintar till frostfritt djup.

Makarna A. har påstått att kommunen jämte O.H. är ansvarig för dessa fel samt för att kommunen felaktigt utanordnat 1 500 kr från makarnas byggnadskreditiv till O.H. och yrkat förpliktande för kommunen att till dem utge skadestånd med 73 550 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från delgivningsdagen d 9 jan 1979, till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt käromålet.

Parterna har enats om att begära särskild dom över frågan om skadeståndsskyldighet föreligger för kommunen.

Makarna A. har till utvecklande av sin talan anfört: Den 27 nov 1973 utfärdade Hedemora kommun genom sitt fastighetskontor inbjudan till fem byggnadsföretag, bl a byggmästaren O.H. i Hedemora, att inkomma med förslag till låghusbebyggelse inom det så kallade södra Emaus-området i Hedemora. Någon tid därefter antogs O.H. som entreprenör med uppdrag att uppföra 21 hus inom området. Något skriftligt avtal synes inte ha upprättats. O.H. erhöll formlöst dispositionsrätten till markområdet som dessförinnan iordningställts av kommunen och försetts med gator och ledningar. Avsikten var att O.H. skulle uppföra husen och överlåta dem till spekulanter upptagna i kommunens tomtkö enligt anvisningar från fastighetskontoret. Sedan entreprenadavtal tecknats mellan O.H. och köpare skulle kommunen överlåta tomten till köparen. Finansieringen av byggena och förvärvet av marken skulle gå till så att byggnadskreditiv skulle upptas av O.H. i Svenska Handelsbanken med borgen av kommunen, varjämte husköparen skulle betala 23 400 kr genom insättning på spärrat konto i Handelsbanken. O.H. ansökte d 29 okt 1974 hos länsbostadsnämnden om bostadslån för de 21 husen i egenskap av producent och uppgav därvid att han hade dispositionsrätt till marken. Förmedlingsorganet - fastighetskontoret - tillstyrkte ansökningen och uppgav samtidigt att kommunens tekniska kontroll skulle utövas av byggnadsinspektören som också var av förmedlingsorganet utsedd dagkontrollant. Lånebesked lämnades av länsbostadsnämnden. O.H. erhöll med kommunens borgen byggnadskreditiv hos Handelsbanken. Den 16 okt 1974 beviljade byggnadsnämnden byggnadslov. Detta grundades på bl a av O.H. lämnad teknisk beskrivning, gemensam för de 21 husen. I denna angavs under rubriken grundläggningssätt: Utbredd platta av btg K 250 armerad. Under rubriken dränering angavs: 1 sträng 3" tegelrör. O.H. hade i sin ansökan uppgivit sig själv som ansvarig arbetsledare och godkändes som sådan av byggnadsnämnden. Till den tekniska beskrivningen hörde också en material- och arbetsbeskrivning som sedan åberopades I entreprenadkontrakten och fogades till dessa. Däri angavs bland annat att förråd skulle uppföras på betongplintar till 1,2 m djup. Så snart O.H. erhållit byggnadslov sattes byggena i gång. A.A., som anmält sig till kommunens tomtkö, fick i nov 1974 besked från fastighetskontoret om att han kunde få ett av husen och i slutet av månaden erhöll han brev från O.H. med uppmaning att ta kontakt med denne för att teckna kontrakt. Emellertid fick han från fastighetskontoret meddelande om att han inte kunde få det hus han först utlovats utan ett annat. Nya besked kom senare och först i april 1975 fick han slutligt besked från fastighetskontoret om vilket hus han skulle få. Bygget hade då fortskridit så långt på detta att väggarna var resta. Entreprenadkontrakt tecknades mellan O.H. och A.A.. Kontraktet var mycket kortfattat. A.A. ville ha vissa ändringar i detta men det motsatte sig O.H. som uppgav att det avfattats efter överenskommelse med kommunen. Kontantinsatsen var angiven till 25 400 kr eller 2 000 kr högre än för flertalet hus beroende på att i detta upptagits kostnader för extraordinär grundläggning, så kallad torpargrund. Entreprenaden skulle vara avslutad och anmäld till slutbesiktning samt huset inflyttningsklart senast d 1 nov 1975. A.A. betalade in kontantinsatsen till Handelsbanken. Den 15 maj 1975 upprättades köpebrev med makarna A. som köpare. Kommunen tillgodogjorde sig köpeskillingen, 11 342 kr, ur de medel A.A. deponerat. Inflyttningen ägde rum d 12 okt 1975 och slutbesiktning företogs d 28 nov 1975. Åtskilliga fel och brister hade dessförinnan uppdagats. Andra visade sig först senare. - Makarna A:s fastighet, liksom fem andra av dem som ingick i projektet, hade visat sig ha sådan lutning att i den tekniska beskrivningen angiven bottenplatta visade sig olämplig som grund. Utan formellt beslut i byggnadsnämnden, troligen endast efter muntlig överenskommelse mellan O.H. och byggnadsinspektören L.O.S., uppfördes huset på så kallad torpargrund. En sådan består av en murad sockel lagd på grusbädd på frostfritt djup. Konstruktionen var med hänsyn till markförhållandena riktig. Men därutöver hade L.O.S. godtagit att dräneringen slopades. Detta i förening med att återfyllning mot grunden gjorts med icke genomsläppliga massor hade till följd att vatten trängde in under huset med fuktskador på bjälklag och undergolv som följd. Misstanke om bristfällig dränering hade uppstått redan hösten 1975 men först i nov 1976 gjordes en undersökning därvid visade sig att bjälkarna var angripna av mögel och fukt. Då väggarna restes, således innan makarna A. tilldelats fastigheten, hade muren på entrésidan belastats ensidigt med påföljd att muren förskjutits. I stället för att avlasta muren och riva den samt mura upp en ny lät O.H. dölja felet på utsidan med murbruk. Felet upptäcktes först i maj 1978 i samband med av makarna A. utförda dräneringsarbeten, därvid konstaterades att en spricka uppstått i grunden. Övriga angivna fel och brister kunde konstateras vid slutbesiktningen. Vid en extra besiktning d 7 juni 1976 strök L.O.S. anmärkningen på badrumsgolvet. Makarna A. tvingades att hos byggnadsnämnden begära rättelse.

I beslut d 29 aug 1977 konstaterade byggnadsnämnden att felet fanns och att det ålåg O.H. att rätta till det. O.H. försattes emellertid i konkurs d 30 aug 1977. - De medel som fanns till förfogande för entreprenaden i form av lån och husköparnas insatser fick lyftas av O.H. efter godkännande av kontrollanten, L.O.S.. Vid okänd tidpunkt och okänt på vems initiativ delades kreditivet upp på de olika enheterna men någon ändring i utanordningarna synes inte ha gjorts från L.O.S:s sida. Till följd härav fanns då O.H. försattes i konkurs endast 600 kr kvar på det konto som var avsett för makarna A:s hus och så sent som d 10 juni 1977 hade 1 500 kr utbetalts till O.H. fastän inga arbeten utförts som bort föranleda betalning från kontot.

Makarna A. har vidare anfört: Kommunen har skadeståndsansvar dels på grund av fel vid myndighetsutövning och dels på privaträttslig grund. Genom att lämna felaktiga direktiv eller genom att underlåta att utöva kontroll och att påtala brister har byggnadsinspektören och byggnadsnämnden gjort sig skyldiga till fel i myndighetsutövning. Härför är kommunen ansvarig. De fel som härmed avses är den underlåtna dräneringen och återfyllnaden av sekunda fyllnadsmassor, felet i grundmuren, grundläggningen av förrådet samt felaktig utanordning av medel. - Kommunen har i egenskap av projektör och exploatör av området varit privaträttsligt skyldig att utöva sådan kontroll att byggnationen genomfördes enligt den tekniska beskrivningen. Detta gäller särskilt de delar av byggnationen som utfördes under tiden innan makarna A. tilldelats tomten och de således saknade möjlighet att själva utöva kontroll, således grundläggning med återfyllning och dränering. Genom underlåten kontroll är kommunen såsom vållande ansvarig för dessa fel. - Kommunen har utvalt entreprenör, antagit anbud, hustyp och priser, lämnat byggnadslov, borgat för byggnadskreditivet och utanordnat medlen från byggnadskreditivet. Makarna A. däremot har saknat möjlighet att påverka förloppet av byggnationen. Kommunen har därför jämte O.H. varit ansvarig för att makarna A. skulle erhålla ett färdigt hus. Kommunens ansvar är strikt, varjämte kommunen är ansvarig på grund av vållande i varje moment. - På grund av sitt dominerande inflytande har kommunen intagit en ställning som är att jämställa med säljarens av fastighet oaktat O.H. formellt var ägare till den halvfärdiga byggnad makarna A. förvärvade genom entreprenadkontraktet. Kommunen har därför ett med JB 4:19 jämförligt ansvar för dolda fel vid överlåtelsen. Därmed avses dräneringen och fyllnadsmassorna, den skadade muren och grunden under förrådet.

Makarna A. har saknat möjlighet att påverka utbetalningarna till O.H. som erhållit medlen efter utanordning av byggnadsinspektören. Genom att utanordna medel i sådan omfattning att huset inte kunnat färdigställas och felen avhjälpas, är kommunen ansvarig för att samtliga fel avhjälps.

Slutligen är kommunen ansvarig för felens avhjälpande på grund av att den genom sitt engagement och sitt dominerande inflytande varit att anse som O.H:s arbetsgivare.

Kommunen har till utvecklande av sin talan anfört: O.H., liksom de andra byggföretagen, erbjöds att som totalentreprenör projektera och bebygga de 21 tomterna. O.H. antogs därför att hans förslag till lösning av gruppbebyggelsen syntes bäst och billigast. Han hade bedrivit omfattande byggnadsverksamhet i Hedemora och var därför välkänd och han bedömdes vara ekonomiskt vederhäftig. Överenskommelsen träffades mellan honom samt fastighetskontoret och kommunalrådet. Kontrakt upprättades inte. O.H. skulle själv teckna kontrakt med tomtspekulanter som anmälde sig till kommunens småhuskö i den ordning fastighetskontoret anvisade. Kommunen lade sig inte i utformningen av kontrakten. Kommunen tecknade borgen på byggnadskreditivet och i egenskap av borgensman skulle kommunen genom byggnadsinspektören godkänna avlyften från byggnadskreditiven. Såsom förmedlingsorgan för de statliga lånen hade kommunen också att utse dagkontrollant. Även härtill utsågs byggnadsinspektören. Omfattningen av den tekniska kontrollen regleras i 64 § byggnadsstadgan. Dagkontrollen, som inte är närmare reglerad, kan endast innefatta stickprovskontroll. Kommunen hade endast två byggnadsinspektörer och deras arbetsbörda var sådan att de var tvungna att lita på de ansvariga arbetsledarna som också hade att lämna föreskrivna rapporter samt upplysningar om avvikelser från den tekniska beskrivningen. För de 21 husen inom Emaus-området var L.O.S. byggnadskontrollant och dagkontrollant. - När O.H. konstaterat att gjuten betongplatta var olämplig som grund på sex tomter föreslog han L.O.S. att han i stället skulle anlägga torpargrund och L.O.S. fattade själv beslut om att tillåta denna avvikelse. Byggnadsnämnden var aldrig inblandad. Däremot framförde inte O.H. begäran om tillstånd att få slopa dräneringen och det var först sedan husen uppförts som L.O.S. efter påpekanden från fastighetsägare blev medveten om att O.H. underlåtit att dränera kring torpargrunderna. Detta fel hade inte L.O.S. kunnat upptäcka och han hade inte heller skyldighet att kontrollera att dränering lades. Om det skulle visas att dräneringen slopa ts efter medgivande från L.O.S., så innebär detta inte att fel förelupit eftersom tillfredsställande avrinning ändock kunnat erhållas om återfyllnad gjorts med lämpliga fyllnadsmassor, vilket uppenbarligen inte skett. I vart fall är kommunen inte ansvarig för fel eller försummelse från byggnadsinspektörens sida. För kommunens ansvar i förevarande hänseende förutsätts nämligen att beslut fattats av byggnadsnämnden. - Samtliga påstådda fel är hänförliga till husen. Kommunen har endast sålt marken och därför är ansvar enligt JB 4:19 uteslutet. - Vad gäller kommunens ställning som projektör eller exploatör, så inskränker sig kommunens medverkan till förmedling, borgen och byggnadsnämndens kontroll. Kontrollskyldigheten är reglerad i byggnadsstadgan. Fel som uppdagas vid kontroll skall påtalas men det är husägaren som har att verka för att felen avhjälps. Kommunen har det oaktat genom L.O.S. sökt förmå O.H. att rätta till uppdagade fel. Sålunda lyckades L.O.S. d 9 juni 1977 förmå O.H. att åta sig att utföra dräneringen, även om den inte blev utförd på grund av att O.H. försattes i konkurs kort tid därefter.

Vad gäller utanordningarna från byggnadskreditivet, så fanns en plan upprättad för lyften. L.O.S. hade att bedöma hur stora lyft som skulle få göras. Uppdelningen på de skilda objekten har gjorts av Handelsbanken. Den påtalade utanordningen från det till makarna A:s hus hänförliga kreditivet utgör en del av vad O.H. tilläts lyfta för att kunna utföra erforderliga reparationer.

Domskäl. I målet har åberopats omfattande skriftlig bevisning. A.A. har hörts under sanningsförsäkran och på hans begäran har vittnesförhör hållits med ägarna till fastigheter inom området D.W. och I-M.W., H.N., G.S. och S.K. samt med fastighetsingenjören Å.L.. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med byggnadsinspektören L.O.S., fastighetsingenjören K.H., byggmästaren O.H. och direktören L-E.B..

Kommunen har inte bestritt att de av makarna A. påtalade felen och bristerna förelegat, däremot att kommunen är ansvarig för dessa.

O.H. har erhållit kommunens uppdrag att uppföra husen inom södra Emaus- området. Kommunen har gått i borgen för byggnadskreditivet. Byggnadsnämnden har godkänt ritningarna och de tekniska beskrivningarna. Kommunen har påtagit sig, förutom i byggnadsstadgan angiven kontroll, så kallad dagkontroll. Husspekulanterna bör med hänsyn härtill ha haft anledning räkna med att kommunen skulle vaka över att O.H. lämnade ifrån sig ett fullgott arbete. Sedan spekulanten träffat avtal med O.H. om uppförande av ett hus har det åvilat denne att jämte kommunen, själv eller genom anlitad sakkunnig, följa arbetet och påtala fel och försummelser.

Innan A.A. i april 1975 träffade avtal med O.H. visste han inte ens vilket hus som skulle tilldelas honom. Byggnationen var då så långt framskriden att väggarna var res ta. Makarna A. har därför saknat möjlighet att kontrollera fel som kommit att döljas till följd av byggnadsarbetets fortskridande, såvitt i målet är i fråga dräneringen, återfyllnaden och förskjutningen i grundmuren.

Makarna A. har gjort gällande att L.O.S. tillåtit O.H. att underlåta att lägga ned dräneringsrör. L.O.S. har förnekat detta och uppgett att han saknat kännedom om underlåtenheten. O.H. har uppgett att han på egen hand beslutat att underlåta dränering, inte endast på makarna A:s fastighet utan på samtliga 21 fastigheter. Av makarna A. åberopade vittnen har uppgett att L.O.S., sedan försummelsen upptäckts, tillstått att han lämnat O.H. tillstånd att slopa dräneringen. TR:n finner emellertid inte mot L.O.S:s bestridande visat att han lämnat sådant tillstånd.

TR:n finner emellertid att vid en så omfattande kontroll som med hänsyn till kommunens engagement kunnat förväntas, underlåtenheten att dränera kring något av de 21 husen inte kunnat undgå upptäckt. Kontrollen har således varit otillräcklig och kommunen kan inte undgå ansvar för felets avhjälpande.

Vad gäller förskjutningen i grundmuren samt återfyllnaden med olämpliga massor, torde felen ha varit svårare att upptäcka. Men med hänsyn till omständigheterna framförallt att någon köpare ännu inte utsetts som själv kunde utöva kontroll, hade kommunen bort tillse att dagkontrollen gjordes så omfattande att felen inte undgått upptäckt. Även dessa fel bör därför kommunen åläggas att svara för.

Sedan A.A. träffat avtal med O.H. och makarna A. förvärvat tomten av kommunen får kommunen anses ha ägt räkna med att makarna A. själva skulle deltaga i kontrollen och påtala förekommande fel. Kommunens kontroll kunde därför inskränkas. Makarna A. synes också ha insett detta och handlat därefter.

Övriga fel är samtliga att hänföra till tiden efter makarna A:s förvärv. Eftersom inte ens påståtts att dessa fel inte upptäckts eller kunnat upptäckas av makarna A., bör kommunen inte åläggas skadeståndsskyldighet på grund av underlåten kontroll.

Vad gäller det felaktigt utförda badrumsgolvet har visserligen till följd av L.O.S:s beslut att avföra anmärkningen från besiktningsprotokollet först d 29 aug 1977 fastslagits att fel förelegat som bort föranleda åtgärd från O.H:s sida, men eftersom O.H. inte kunnat förmås att före konkursen rätta till andra påtalade fel, kan inte anses att L.O.S:s beslut lett till skada som eljest kunnat avhjälpas.

Vad slutligen gäller den felaktiga utanordningen från makarna A:s byggnadskreditiv, har inte i målet klarlagts huru tillgått då det för de 21 husen gemensamma byggnadskreditivet uppdelats på de skilda objekten. Varken L.O.S. eller O.H. har, enligt vad de uppgett, känt till att uppdelning skett och kommunen har gjort gällande att uppdelningen måste ha gjorts av Handelsbanken. Eftersom inte visats att kommunen medverkat till eller känt till uppdelningen, skall inte kommunen göras ansvarig för utanordningar som gjorts från makarna A:s del av byggnadskreditivet utan motsvarande prestation.

TR:n finner inte kommunen ansvarig för avhjälpande av fel och brister i makarna A:s fastighet på andra grunder eller i vidare mån än här ovan upptagits.

Domslut

Domslut. TR:n förklarar makarna A. berättigade att av Hedemora kommun erhålla ersättning för avhjälpande av de fel i dem tillhöriga fastigheten stadsäga 243 DM i Hedemora som består i att boningshuset uppförts utan föreskriven dränering, muren under husets entrésida förskjutits och sekunda fyllnadsmassor använts vid återfyllnad mot grund muren.

I övrigt lämnar TR:n makarna A:s talan utan bifall.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n till stöd för sin talan åberopat i huvudsak samma omständigheter som upptagits i TR:ns dom.

I HovR:n har på makarna A:s begäran A.A. ånyo hörts under sanningsförsäkran samt förnyade vittnesförhör ägt rum med D.W., I-M.W., H.N., G.S., S.K. och Å.L.. På kommunens begäran har härstädes L.O.S., K.H. och O.H. ånyo hörts som vittnen.

Av utredningen i målet framgår att kommunen, utan att något formligt avtal därom träffats, upplåtit det aktuella området med dispositionsrätt till O.H. för av denne föreslagen låghusbebyggelse mot att O.H. överlät de planerade husen till personer som stod i kommunens tomtkö. Entreprenadavtal beträffande husen slöts sedermera mellan dem kommunen anvisat och O.H.. Kommunen sålde därefter marken till köparna av husen. - Det har inte ens påståtts att kommunen i något sammanhang gentemot makarna A. påtagit sig ansvar beträffande husens beskaffenhet och ej heller att makarna A. inför kommunen under byggnadstiden manifesterat sin uppfattning att kommunen jämte O.H. bar ansvar för beskaffenheten av deras hus.

Under nu angivna omständigheter kan kommunen inte anses ha vare sig som arbetsgivare åt O.H. eller på annan privaträttslig grund ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot makarna A. för de påtalade felen i deras hus.

Vad härefter angår kommunens ansvar på grund av fel vid myndighetsutövning är byggnadsnämnds kontroll- och tillsynsverksamhet otvivelaktigt att hänföra till sådan myndighetsutövning som avses i 3 kap2 och 3 §§skadeståndslagen (1972:207). Kommunen har således i princip att svara för sådan skada som vållas genom fel eller försummelse vid denna myndighetsutövning, om de krav som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning har blivit åsidosatta.

Byggnadsnämnds nu ifrågavarande verksamhet är närmare reglerad i byggnadsstadgan (1959:612). I dess 61 § föreskrivs att för arbete, som avser nybyggnad, skall, om byggnadslov erfordras, finnas en av den byggande utsedd ansvarig arbetsledare. Denne åligger att öva fortlöpande ledning och tillsyn över arbetet och svara för dess behöriga fullgörande samt att avge föreskrivna anmälningar till byggnadsnämnden. Om den byggande motsätter sig att gällande bestämmelser angående arbetet iakttages, har arbetsledaren att anmäla förhållandet hos nämnden. Enligt 64 § i stadgan skall byggnadsnämnd öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka byggnadslov erfordras, samt äger verkställa härför erforderliga besiktningar. I främsta rummet bör, enligt samma stadgande, genom besiktningar utrönas huruvida byggnaden förlagts i rätt läge samt beskaffenheten av grund botten, stommen och byggnaden i färdigt skick. Där byggnadslov beviljats för uppförande av byggnad inom område med stadsplan skall, såvida inte särskilda skäl föranleder annat, företagas grundbottenbesiktning, lägesbesiktning, stombesiktning och slutbesiktning. I fall då byggnadslov beviljats får slutbesiktning ej underlåtas, om den byggande begär sådan besiktning.

I PBL-utredningens betänkande Ny plan- och bygglag (SOU 1979:66) framhålles beträffande nu gällande rätt att byggnadsnämnds tillsyn är inriktad på en kontroll av att vissa grundläggande krav uppfylles vid byggandet. Nämndens övervaknings- och kontrollverksamhet är inte i främsta rummet avsedd att innebära någon garanti för byggherrarna utan skall i stället vara en bevakning av att de krav i fråga om säkerhet m m som samhället har ställt upp verkligen efterlevs. Detta innebär vidare enligt utredningen att i normalfallet någon skadeståndsskyldighet för bristfälligheter i fråga om byggnadsarbetena inte kan anses åvila byggnadsnämnden eller kommunen. Endast påtagliga felaktigheter och misstag vid granskning och besiktning torde kunna medföra ett kommunalt ansvar.

Vid bedömande av frågan huruvida kommunen på grund av fel vid myndighetsutövning är skadeståndsskyldig gentemot makarna A. är till en början att pröva om L.O.S. lämnat medgivande till slopandet av den i den tekniska beskrivningen upptagna dräneringen runt makarna A:s hus. Beträffande denna fråga har i HovR:n vittnesförhör ägt rum med bl a O.H., L.O.S., D.W. och G.S., vilka därvid uppgivit följande.

O.H.: Han bestämde själv redan innan byggnadsarbetena påbörjades att dränering ej skulle utföras runt husen på det aktuella området, då han ansåg det vara bortkastade pengar att dränera där, enär marken, som bestod av sand eller möjligen mjäla, var tillräckligt vattengenomsläpplig. Han hade aldrig diskuterat saken med byggnadsinspektören utan ansett att kommunen borde lita på honom med hans långa erfarenhet. Gravarna runt grunden återfylldes så snart det gick. - I den tekniska beskrivningen vid ansökan om byggnadslov intas alltid uppgift om dränering, och sedan får avgöras om dränering behövs eller ej.

L.O.S.: Han hade aldrig godkänt något slopande av dräneringen beträffande husen på torpargrund och hade över huvud taget inte känt till att sådan dränering saknades vid dessa hus förrän problemen hade uppstått. Det var nödvändigt med dränering kring dessa hus, som låg i en mjuk sluttning på gammal åker, enär marken utgjordes av lerjord och vatten då blir stående i "grytan" innanför grundmuren vid torpargrundskonstruktion. Beträffande övriga hus inom området behövdes ej dränering. Han hade diskuterat dränering många gånger med O.H. men kan inte minnas att han medgivit O.H. att slopa dräneringen beträffande dessa hus. Kommunens byggnadsinspektörer var vid nu ifrågavarande tidpunkt hårt arbetsbelastade men han anser sig ändå ha kunnat utföra en objektivt tillfyllestgörande besiktning på det aktuella bygget. Vid hans grundbesiktning av husen med torpargrund fanns ingen dränering lagd.

D.W.: Han äger ett av de andra husen med torpargrund. Under hösten 1975 hade han i samband med ett skyfall uppmärksammat en vattensamling på sin tomt. Han vände sig då till L.O.S. som därvid sade att saken skulle tas upp i samband med slutbesiktningen i dec samma år. Det hade blivit tal om en ytdränering och försök till en sådan påbörjades också på våren 1976. Någon gång samma år lät han utföra en inspektionslucka i huset och upptäckte därvid mögelskador i bottenbjälklaget. Vid något tillfälle därefter uppgav L.O.S. vid ett samtal på trottoaren utanför tomten att byggnadsnämnden funnit att dränering ej behövdes och att nämnden, det var han själv.

G.S.: Han äger ett av de andra husen med torpargrund. Han upptäckte på våren 1975 att dränering saknades på tomten. Under sommaren samma år förde han saken på tal med Lars Olof s som därvid sade att marken var genomsläpplig. Han hade utgått från att L.O.S. kände till avsaknaden av dränering då denne varit kontrollant och dennes uppträdande inte tydde på annat. L.O.S. hade också sagt att den tekniska beskrivningen ej behövde följas om det visade sig onödigt.

HovR:n anser sig vid bedömande av L.O.S:s vittnesmål böra fästa stor vikt vid L.O.S:s uppfattning om det otvetydiga behovet av dränering runt husen med torpargrund. Med utgående från denna L.O.S:s uppfattning framstår det som osannolikt att L.O.S. skulle ha givit O.H. tillstånd till slopande av sådan dränering. För denna slutsats talar också vad O.H. uppgivit i sitt vittnesmål. Det kan vidare inte uteslutas att D.W:s uppgift om att L.O.S. under 1976 sagt, att han på byggnadsnämndens vägnar medgivit att dräneringen slopades, beror på en missuppfattning av vad L.O.S. uttalat. - Vid en sammanfattande bedömning finner HovR:n inte mot kommunens bestridande styrkt att L.O.S. lämnat O.H. medgivande att slopa dräneringen vid makarna A:s hus. Det kan enligt HovR:ns mening inte heller anses tillförlitligen utrett att L.O.S., innan byggnadsarbetena avslutats, blivit medveten om att dränering ej utförts vid husen med torpargrund.

Samtliga de fel och brister, vilka makarna A. påtalat i målet, faller utom ramen för de specificerade besiktningar som byggnadsnämnden i byggnadsstadgan ålagts att i främsta rummet verkställa. Nämnden kan därför inte anses ha vid verkställande av sådana besiktningar åsidosatt vad som ålegat den.

I byggnadsstadgan har byggnadsnämnden emellertid också ålagts att utöva en allmän tillsyn över byggnadsföretag samt tillagts befogenhet att därvid företaga erforderliga besiktningar. Byggnadsnämnden har alltså att i förekommande fall icke inskränka sin tillsyn till att verkställa de i byggnadsstadgan specificerade besiktningarna utan har att därutöver verkställa den ytterligare kontroll som betingas av omständigheterna.

I byggnadslovshandlingarna har upptagits dränering vid makarna A:s hus. Dränering har av L.O.S. som ansvarig byggnadsinspektör bedömts erforderlig för att säkerställa husets bestånd i godtagbart skick, med hänsyn till markförhållandena och vid ett utförande med torpargrund. - Dessa omständigheter, vad som förevarit mellan L.O.S. och O.H. samt L.O.S:s egna iakttagelser hade bort föranleda honom att vid sin tillsyn av byggnadsföretaget ägna ytterligare uppmärksamhet åt husets dränering. Genom hans underlåtenhet härutinnan har O.H. kunnat grundlägga huset utan dränering. Avsaknaden av dränering har orsakat vattenanhopning i grunden till men för huset.

L.O.S:s angivna underlåtenhet är att bedöma som försummelse vid kommunens myndighetsutövning för tillsyn av byggnadsföretaget. Även med iakttagande av den begränsning av kommunens ersättningsskyldighet enligt 3 kap 2 § 1 st skadeståndslagen, som skall gälla enligt 3 § samma kapitel, får försummelsen anses föranleda skyldighet för kommunen att ersätta makarna A. för av försummelsen orsakad skada.

I fråga om övriga påtalade felaktigheter finner HovR:n att dessa icke är att hänföra till fel eller försummelse i byggnadsnämndens tillsynsverksamhet.

Vad beträffar L.O.S:s beslut att avföra anmärkningen rörande badrumsgolvet från besiktningsprotokollet kan enligt HovR:ns mening denna åtgärd inte i och för sig ha inverkat menligt på makarna A:s möjlighet att erhålla kompensation av O.H. för golvets felaktiga utförande. Ej heller i övrigt är åtgärden av beskaffenhet att ådraga kommunen skadeståndsansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

Vad slutligen gäller utanordningen från byggnadskreditivet har makarna A. i HovR:n anfört följande. Byggnadskreditivet avseende den aktuella gruppbebyggelsen har fördelats i matematiskt lika rater utan hänsyn till respektive fastighets färdigställningsgrad. Därefter har fortsatta uttag ägt rum med matematiskt lika belastning på varje fastighet utan fastighetsägarens hörande men på order av byggnadsinspektör. Kommunen är därför ansvarig för att utanordningar från makarna A:s kreditiv ägt rum utan att motsvarande prestationer utförts. - HovR:n finner att L.O.S. såvitt visats inte medverkat till utbetalning från byggnadskreditivet i annan mån än att han betygat hur långt byggnationen vid varje tillfälle fortskridit. Vad som därvid eller i övrigt från kommunens sida förekommit i samband med utanordning från byggnadskreditivet är inte av beskaffenhet att medföra skadeståndsansvar för kommunen på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

På grund av vad sålunda anförts finner HovR:n att kommunen inte är ansvarig för avhjälpande av annat påtalat fel i makarna A:s hus än att boningshuset uppförts utan föreskriven dränering.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns dom att HovR:n fastställer att Hedemora kommun är skyldig utgiva ersättning för avhjälpande av det fel i Arne och D.A:s hus på stadsägan 243 DM i Hedemora, som består i att boningshuset uppförts utan föreskriven dränering, men ej är skyldig utgiva ersättning för annat i målet påtalat fel i huset.

Hovrättsråden Ihrfelt och Bolte var skiljaktiga och anförde: Parterna har i HovR:n - - - (= majoriteten) - - - som betingas av omständigheterna.

I den tekniska beskrivningen fanns föreskrift om dränering vid makarna A:s hus. Den ansvarige arbetsledaren har inte, såsom det enligt byggnadsstadgan ålegat honom, anmält till byggnadsnämnden att denna beskrivning frångåtts beträffande dräneringen. Även om L.O.S. trots detta genom en intensivare tillsynsverksamhet hade kunnat bli medveten om att dränering ej utförts kring torpargrunderna, finner vi emellertid att den försummelse, som därvidlag skulle kunna läggas L.O.S. till last, inte är av sådan beskaffenhet att den, med den begränsning av kommunens ersättningsskyldighet enligt 3 kap 2 § 1 st skadeståndslagen som skall gälla enligt 3 § samma kapitel, får anses föranleda skyldighet för kommunen att ersätta makarna A. för därav orsakad skada.

I fråga om övriga - - - (= majoriteten) - - - för kommunen på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning.

På grund av vad sålunda anförts finner vi att kommunen inte är ansvarig för avhjälpande av något av de påtalade felen.

Med ändring av TR:ns dom förklarar vi att kommunen inte är ansvarig för avhjälpande av de fel i makarna A:s hus vilka påtalats i målet.

Såväl makarna A. (ombud, tillika biträde enligt rättshjälpslagen advokaten L.O.) som kommunen (ombud förbundsjuristen A.G.) sökte revision.

Makarna A. yrkade, sedan de återkallat sin revisionstalan såvitt avsåg parkettgolvet i vardagsrummet, köket, badrumsgolvet, droppblecken på fönstren, gavelspetsarna och utanordningen från byggnadskreditivet, i övrigt helt bifall till sin i HovR:n förda talan.

Kommunen yrkade ogillande av makarna A:s talan i fråga om dräneringen.

Part bestred motparts ändringsyrkanden.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Sedan makarna A. återkallat sin revisionstalan i vissa delar återstår att i HD pröva frågan om skadeståndsskyldighet för kommunen, såvitt gäller slopandet av dräneringen, återfyllnaden med olämpliga massor, skadan på grundmuren och grundläggningen av förrådsbyggnaden. Såsom makarna A. slutligen bestämt grunderna för sin talan i dessa delar har de åberopat, att kommunen är skadeståndsskyldig i första hand på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning och i andra hand på den grund att kommunen haft ett ansvar jämställt med en säljares enligt 4 kap 19 § JB eller att kommunen i förhållande till O.H. haft en ställning jämställd med en arbetsgivares och därför jämte O.H. är ansvarig för skada som drabbar tredje man. I målet har frågan om slopandet av dräneringen tilldragit sig det helt dominerande intresset.

Vad gäller frågan om fel vid myndighetsutövning har makarna A. lagt kommunen till last att L.O.S. i sin egenskap av byggnadsnämndens kontrollant samt kontrollant utsedd av det kommunala förmedlingsorganet för bostadslån brustit i den tillsynsplikt som åvilat honom.

L.O.S:s verksamhet såväl för byggnadsnämndens som för förmedlingsorganets räkning får anses ha utgjort myndighetsutövning för vilken kommunen svarar.

I fråga om byggnadskontrollens omfattning föreskrivs i 64 § 1 mom byggnadsstadgan bl a att byggnadsnämnden skall öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka byggnadslov erfordras, och äger verkställa härför erforderliga besiktningar. Härvid bör genom besiktningar i främsta rummet utrönas, huruvida byggnaden förlagts i rätt läge, samt beskaffenheten av grundbotten, stommen och byggnaden i färdigt skick. Av stadgandet, jämfört med 62 § 1 mom, framgår vidare att, då byggnadslov beviljats för uppförande av byggnad inom område med stadsplan - såsom är fallet i detta mål - skall, såvida inte särskilda skäl föranleder annat, särskild besiktning företas dels då schaktning eller sprängning till grundbotten blivit utförd eller pålning skall påbörjas (grundbottenbesiktning) dels då grundläggning verkställts men innan första bjälklaget utförs (lägesbesiktning) dels då byggnadens bärande stomme samt skorsten uppförts men innan putsning eller annan ytbehandling verkställs eller golv inläggs (stombesiktning) dels då företaget slutförts (slutbesiktning).

De återgivna reglerna avser främst förhållanden som har samband med byggnads grundläggning och stabilitet. De kan ses i sammanhang med bestämmelsen i 42 § byggnadsstadgan, vari föreskrivs att byggnads grundkonstruktion och stomme samt övriga byggnadsdelar, som kan utsättas för belastning, skall ha betryggande bärförmåga, stadga och beständighet. Vad gäller dränering innehåller byggnadsstadgan inga regler som avser när och hur dränering skall utföras. I sammanhanget är dock att nämna en bestämmelse i 46 §, enligt vilken byggnad för stadigvarande bruk, vari inryms bostads- eller arbetsrum, skall bereda bl a tillfredsställande skydd mot fukt. I Svensk Byggnorm 1967, som var tillämplig vid den i målet aktuella tiden, finns en bestämmelse om att dränering skall utföras, om så erfordras, och i övrigt finns där detaljerade regler om det tekniska utförandet av dräneringsledningar o d. Svensk Byggnorm innehåller inga regler om tillsyn över dräneringens utförande.

Kontroll av den art som L.O.S. hade att utöva på förmedlingsorganets uppdrag regleras i 47 § bostadslånekungörelsen (1967:552) och från och med d 1 jan 1975 även i den härmed likalydande 60 § bostadsfinansieringsförordningen (1974:946). I paragrafernas första stycke stadgas följande: Under byggnadstiden skall utövas den kontroll över byggnadsföretagets utförande som betingas av bostadslånet. När företaget färdigställts, skall huset besiktigas. Byggnadskontroll och besiktning sker genom förmedlingsorganets försorg och enligt anvisningar av bostadsstyrelsen. Kontroll och besiktning får utföras även av länsbostadsnämnden.

Makarna A. har påstått att L.O.S:s uppdrag för förmedlingsorganets räkning innebar att han var s k dagkontrollant; på grund härav hade han att utföra tillsyn som gick längre än enbart stickprovskontroll. Till stöd härför har de åberopat en på särskilt formulär av O.H. upprättad preliminär ansökan om bostadslån, vari under den förtryckta rubriken "Av fo utsedd dagkontrollant" antecknats "Byggnadsinspektören". Kommunen har bestritt att L.O.S:s uppdrag haft den innebörd som makarna A. påstått, och L.O.S. själv har i sitt vittnesmål i HovR:n bestämt förnekat att han varit dagkontrollant.

Utredningen i målet kan, oaktat innehållet i den åberopade ansökningen, inte anses ge vid handen att förmedlingsorganets förordnande av L.O.S. innefattat längre gående tillsynsskyldighet än den som ålåg honom enligt byggnadsstadgan. Det framgår också att de båda funktionerna i praktiken fullgjorts av honom parallellt. Med hänsyn till vad nu sagts saknas anledning att i fortsättningen särskilja de båda tillsynsuppdragen.

Såsom HD anfört i rättsfallen NJA 1984 s 340 (I-III) blir frågan om skadestånd i ett fall som det förevarande i huvudsak beroende av en bedömning enligt 3 kap 3 § skadeståndslagen, huruvida byggnadsnämnden eller ansvarig företrädare för nämnden, här byggnadsinspektören, åsidosatt de krav som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning.

Även om frågan om dränering i de nuvarande byggnadsförfattningarna inte har tillmätts samma betydelse som t ex frågan om grundläggning, har de båda frågorna samband med varandra, och bristande dränering av grunden kan uppenbarligen leda till allvarliga och ibland svårupptäckta skador på byggnaden. Att ett gott skydd mot vatten- och fuktskador är ett viktigt inslag i bebyggandet av en fastighet är odiskutabelt.

Av utredningen får anses framgå att L.O.S. utfört i 64 § byggnadsstadgan särskilt angivna besiktningar och dessutom företagit stickprovskontroller på byggarbetsplatsen, ibland några gånger i veckan, ibland med längre mellanrum. Det kan erinras om att någon besiktning avseende just dräneringsförhållandena inte har föreskrivits i byggnadsförfattningarna.

I den tekniska beskrivning som låg till grund för byggnadsnämndens byggnadslov för ifrågavarande gruppbebyggelse angavs att dränering skulle utföras vid samtliga hus. HovR:n har funnit att det inte styrkts att L.O.S. lämnat O.H. medgivande att slopa dräneringen vid makarna A:s hus eller att L.O.S., innan byggnadsarbetena avslutats, blivit medveten om att dränering ej anordnats vid de hus som utfördes med s k torpargrund. Tillräckliga skäl att frångå denna bevisvärdering föreligger inte.

O.H:s åtgärd att - med frångående av vad som angavs i byggnadslovshandlingarna - uppföra vissa hus, bl a makarna A:s, på torpargrund har godkänts av L.O.S.. Enligt L.O.S:s egen uppfattning gjorde det valda grundläggningssättet i förening med markförhållandena det nödvändigt med dränering kring husen. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad förut anförts kan det ifrågasättas om inte L.O.S. borde ha närmare förvissat sig om att de ändrade planerna inte påverkade dräneringsåtgärderna. Vid bedömningen härav är följande att beakta.

O.H. var under hela byggnadstiden ansvarig arbetsledare enligt 61 § byggnadsstadgan. Det ålåg honom i denna egenskap att öva fortlöpande ledning och tillsyn över arbetet och svara för dess behöriga fullgörande samt avge föreskrivna anmälningar till byggnadsnämnden. Det var således O.H. som i första hand hade att svara för att arbetet utfördes på ett fackmässigt sätt. O.H. hade sedan 1955 uppfört ett stort antal hus inom kommunen och hade av kommunen antagits för utförandet av ifrågavarande gruppbebyggelse i konkurrens med flera stora och välrenommerade byggföretag. Han hade dessförinnan under många år verkat som byggmästare på andra orter.

Makarna A. har gjort gällande att kommunen genom att iordningställa vägar och ledningsnät m m inom området, i stort bestämma hur området skulle bebyggas samt intaga entreprenör och anvisa tomter ådragit sig ett ansvar för bebyggelsens riktiga utförande intill dess entreprenadkontrakt tecknats med tomtköpare. Även om vad makarna A. sålunda anfört inte kan frånkännas betydelse, så har dock angivna omständigheter inte påverkat det förhållandet att O.H. hade det primära ansvaret.

Med hänsyn till O.H:s kvalifikationer och vad som ålåg honom såsom ansvarig arbetsledare har L.O.S. haft fog att Utgå från att O.H. skulle visa omsorg och omdöme vid arbetets utförande och inte i ett så väsentligt avseende som beträffande dräneringen avvika från den tekniska beskrivning som låg till grund för byggnadslovet utan att anmäla detta. Vid bedömandet av L.O.S:s tillsyn är också att beakta att, såsom upplysts i målet, dräneringsledningar normalt läggs ned efter grundbottenbesiktningen och att arbetet med nedläggningen och återfyllnaden av ledningsgraven utförs snabbt.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet finner HD att det på kommunens sida inte förekommit sådana fel eller försummelser i fråga om tillsynen över arbetenas utförande att de enligt 3 kap2 och 3 §§skadeståndslagen kan medföra skadeståndsskyldighet mot makarna A. i fråga om slopandet av dräneringen. Inte heller beträffande återfyllnaden med olämpliga massor, skadan på grundmuren eller grundläggningen av förrådsbyggnaden kan skadeståndsskyldighet enligt dessa lagrum anses föreligga.

De grunder som makarna A. i övrigt anfört - dvs att kommunen haft ett ansvar jämställt med en fastighetssäljares eller en arbetsgivares - kan inte föranleda bifall till deras talan.

Domslut

Domslut. HD avskriver målet såvitt gäller makarna A:s revisionstalan rörande parkettgolvet i vardagsrummet, köket, badrumsgolvet, droppblecken på fönstren, gavelspetsarna och utanordningen från byggnadskreditivet.

HD ändrar HovR:ns dom i huvudsaken på det sättet att makarna A:s talan även såvitt avser dräneringen lämnas utan bifall.