Domskäl

TR:n (lagmannen Hägerroth, rådmannen Qviström och tingsfiskalen Jansson) anförde i dom d 3 okt 1980:

Domskäl. I målet har, på J.B:s begäran vittnesförhör hållits med civilingenjören L.E.S., byggmästaren S.O.L. och ingenjören L.M. samt på kommunens begäran med ingenjören K.T.. Vidare har å ömse sidor åberopats skriftlig bevisning.

Kommunen har vitsordat de sakuppgifter som lämnats i samband med att käranden utvecklat sin talan. Kommunen har vidare vitsordat uppgifterna i de utlåtanden som konsultföretaget VIAK avgivit efter geoteknisk undersökning utförd på J.B:s beställning. VIAK anför bl a: "Kraftiga sneda sättningar har inträffat så att huset tippat mot söder och väster och detta har också medfört allvarliga sprickbildningar i fasaderna samt mellan garage och bostadsdel. Sättningsskillnaderna i huset är mer än 25 cm. Tomten är uppfylld utom i öster. Fyllningen består av 0,7-1 m grusfyllning på sprängstensfyllning som lagts på lera. Djupet till fast botten är 6-7 m. I öster är jorden fast och djupet till fast botten ca 2 m. - De stora rörelserna i huset beror främst på att sättningar inträffat i leran under inverkan av belastning från fyllningen och huset. Att huset sätter sig snett beror på att lerans och fyllningens tjocklek är störst i sydväst. Konsolideringssättningar i lera har avtagande tendens men i detta fall är sättningarna icke avslutade. En bidragande orsak till ojämna skadliga rörelser i huset kan också vara att sprängstensfyllningen icke tätats innan grusfyllning påförts vilket kan leda till att gruset under grundplattan rasar ner i sprängstenen. Tendenser till sådana nedras observerades vid undersökningen."

TR:n gör följande bedömning.

Kommunens arbete med upprättandet av stadsplan i av J.B. angivna hänseenden kan ej anses vara verksamhet som innebär myndighetsutövning. På grund härav kan J.B:s talan på den i första hand åberopade grunden ej vinna bifall.

Vad angår kommunens ansvar för att byggnadslov meddelats utan föreläggande om grundundersökning bör till en början anmärkas att företrädarna för bolaget torde ha varit de som haft den bästa kännedomen om fastighetens skiftande markförhållanden och om övriga förutsättningar att bebygga fastigheten. De har själva utfört utfyllnaden och de måste ha förstått att den lagts upp på den del av marken som haft dålig bärighet och de har vidare grundlagt byggnaden delvis på utfyllnaden och delvis på det fastare underlaget. Oavsett om de byggnadsansvariga förstått konsekvenserna av angivna omständigheter har de genom att grundlägga byggnaden utan hänsyn härtill åsidosatt gängse byggnads tekniska krav. Några omständigheter som tyder på att byggnadsnämnden haft tillgång till nämnda detalj information om förutsättningarna för byggnadens grund läggning har ej förekommit. Nämnden har visserligen känt till förekomsten av utfyllnaden, men utan närmare vetskap om att grundläggningen skulle komma att ske delvis på utfyllnaden och delvis på fastare mark har den omständigheten inte ensam varit tillräcklig för att påkalla särskilda åtgärder från nämndens sida. Byggnadsnämnds prövning av byggnadslovsärende skall i första hand tjäna allmänna intressen och prövningen innebär varken att den byggandes ansvar bortfaller eller att nämnden skulle påtaga sig ett ansvar för att de åtgärder, för vilka byggnadslov beviljas, alltid i det enskilda fallet är tillfyllest eller ändamålsenliga. Mot bakgrund härav kan det ej anses åligga byggnadsnämnd att utan särskild anledning utfärda föreläggande om kompletterande utredning. TR:n finner således att det ej kan lastas nämnden som försumlighet att den beviljat ifrågavarande byggnadslov utan föreläggande om grundundersökning. Byggnadsnämndens besiktningsverksamhet under byggnationens gång har till syfte att kontrollera att givet byggnadslov följs. Den ansvarige arbetsledarens ansvar tjänar samma syfte. Det har emellertid i målet ej ens påståtts att byggnadslovet inte skulle ha följts. I den mån nämnden skulle ha försummat att utföra besiktningar eller godtagit juridisk person som ansvarig arbetsledare har detta ej orsakat de skador som ligger till grund för J.B:s talan.

Till följd av det anförda kan J.B:s talan ej på någon av de åberopade grunderna vinna bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. Den omständigheten att byggnadslovet vunnit laga kraft hindrar inte att jävsfrågan kommer under bedömande som grund för den i målet förda skadeståndstalan. Vad kommunen anfört i sådant hänseende förtjänar därför inte avseende.

I målet har inte förebragts någon omständighet som visar att vid upprättandet av stadsplanen förekommit fel eller försummelse av beskaffenhet att föranleda skadestådsansvar.

Beträffande byggnadslovet framgår av utredningen, att K.L., som var delägare i byggnadsbolaget, deltagit i nämnden vid beslutet om byggnadslov och även justerat beslutet. Detta har varit felaktigt. Emellertid har inte framkommit någon omständighet som tyder på att detta påverkat beslutet.

Av utredningen framgår vidare att byggnadsbolaget felaktigt godtagits som ansvarig arbetsledare. Väl talar såsom vittnet M framhållit åtskilliga omständigheter för att en kunnig arbetsledare skulle ha uppmärksammat de förhållanden som lett till nu aktuella skador på huset men utredningen visar inte att den underlåtenhet härutinnan som skulle ha legat en ansvarig arbetsledare till last varit av beskaffenhet att föranleda skadeståndsansvar. Självständigt ansvar för kommunen för att den genom förfarandet betagit J.B. möjlighet att rikta talan mot ansvarig arbetsledare som varit solvent, kan redan av detta skäl ej komma i fråga.

Skadorna på byggnaden har ostridigt uppkommit till följd av sättningar i marken. Det är sannolikt att en noggrann undersökning av grunden skulle ha lett till ett annat grundläggningssätt, exempelvis pålning, eller till en annan placering på tomten av huset och att skadorna härigenom kunnat undvikas. S.O.L. har i sitt vittnesmål omtalat, att byggnads bolaget vid förfrågan hos byggnadsnämnden ett par år innan huset byggdes fick tillstånd att lägga ut fyllnadsmassor på tomten samt besked att "det skulle gå bra att bygga om det fick ligga några år". Härav framgår att nämnden känt till eller åtminstone misstänkt att grunden var sättningsbenägen men utgått ifrån att den skulle vara konsoliderad på väsentligt kortare tid än som sedan visat sig vara fallet. Denna missbedömning har uppenbarligen varit avgörande för nämndens beslut att meddela byggnadslov för huset och för dess underlåtenhet att under byggnadstiden företaga särskild grundbottenbesiktning. Det bör emellertid framhållas, att en väsentlig anledning till skadorna på huset torde ha varit att ett hörn av husgrunden vilat på berg och återstoden på ler- och blockstensgrunden. Vådorna av en sådan placering har byggherren varit närmast att observera.

Den oaktsamhet som kan ligga däri att nämnden förlitat sig på att dess bedömning av sättningsförhållandena var riktig finner HovR:n med tillämpning av 3 kap 3 § skadeståndslagen icke vara av beskaffenhet att medföra skadeståndsansvar för kommunen gentemot J.B.. Då sådant ansvar ej heller i övrigt visats föreligga skall J.B:s talan ogillas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Björnberg var skiljaktig enligt följande votum: I frågan om jäv och om fel vid upprättandet av stadsplan är jag ense med majoriteten.

Vad härefter gäller J.B:s talan i övrigt anser jag:

Beträffande byggnadslovet framgår av utredningen att K.L., som var delägare i byggnadsbolaget, deltagit i nämnden vid beslutet om byggnadslov och också justerat beslutet. Detta har varit felaktigt. Emellertid har inte framkommit någon omständighet som tyder på att detta påverkat beslutet. Snarare ger utredningen - särskilt S.O.L.:s vittnesmål - vid handen att byggnadsbolaget hade för vana att i frågor där man var tveksam om lämpligt förfaringssätt vända sig till nämnden för att få råd. Sålunda framgår av vittnesmålet att byggnadsbolaget både vid utfyllnaden och den senare företagna byggnationen förfrågat sig hos nämnden såväl om lämpligheten i och för sig av planerade åtgärder som om sättet för genomförandet och behövliga undersökningar samt att byggnadsbolaget ställt sig till efterrättelse de besked som härutinnan lämnats. Emellertid får nämnden genom K.L.s deltagande i denna anses ha tillförts samma kunskap om på saken inverkande faktiska förhållanden som K.L. själv hade.

Av utredningen framgår vidare att den till ansökan om byggnadslov fogade tekniska beskrivningen varit bristfällig, att byggnadsbolaget felaktigt godtagits som ansvarig arbetsledare, att utsättning av byggnaden, som verkställts av kommunen, ej skett i överensstämmelse med byggnadslovet och att, såvitt framkommit, föreskriven grundbottenbesiktning ej skett.

Väl talar såsom vittnet M framhållit åtskilliga omständigheter för att en kunnig arbetsledare skulle ha uppmärksammat de förhållanden som lett till nu aktuella skador på huset men utredningen visar inte att den underlåtenhet härutinnan som skulle ha legat en ansvarig arbetsledare till last varit av beskaffenhet att föranleda skadeståndsansvar. Självständigt ansvar för kommunen för att den genom förfarandet betagit J.B. möjlighet att rikta talan mot ansvarig arbetsledare kan redan av detta skäl ej komma i fråga. Emellertid talar angivna brister och fel för att nämnden på ett allvarligt sätt eftersatt sina skyldigheter vad gäller utredning, prövning och kontroll och åtskilliga omständigheter talar för att skadan inte skulle ha uppstått, om nämnden iakttagit sina åligganden i nämnda hänseenden.

Vad härefter angår behovet av grundundersökning är särskilt att märka. Grundförhållandena inom området, som för endast ca 2 000 år sedan utgjorde havsbotten, är osäkra och komplicerade med stora och snabba nivåskillnader i berggrunden och med sättningsbenägen lera. Den aktuella fastigheten utgör härvid ett övergångsområde med fast mark och berg i dagen i norr och med lera med upp till 10 m:s mäktighet över berggrunden i söder. Marknivån var där tidigare samma som eller endast obetydligt över grundnivån i den dalsänka som i öst-västlig riktning löper genom området och föranlett pålning eller andra särskilda åtgärder i av J.B. åberopade fall. Särskilt mot bakgrund av de erfarenheter som förelåg om tidigare sättningar inom området för dalsänkan kan byggnadsnämnden inte ha varit omedveten om de grundförhållanden med vilka man sålunda hade att räkna. Förhållandet har också enligt vad både S och M omvittnat med lätthet kunnat konstateras, då det varit möjligt att med handen driva t ex ett armeringsjärn genom leran ända ned till berggrunden.

Redan på grund av det anförda hade det förelegat skäl att kräva undersökning av undergrundens beskaffenhet innan byggnadslovet beviljades. Till det sagda kommer att - med nämndens begivande - endast ett par år tidigare påförts betydande mängder fyllnadsmaterial, huvudsakligen stora block och sprängstycken, med en tjocklek av upp till 2 m och en vikt som av S angivits till minst 400 ton. Redan denna belastning har såsom S också anfört lett till helt förutsebara - ännu inte avslutade - rörelser i marken och sättningar, som lett eller kan leda till nivåförändringar i storleksordningen 0,5 m. Huset har dessutom utlagts så att det delvis kommit att vila på fast mark delvis på höggradigt sättningsbenäget underlag, vilket ytterligare ökat skadan.

För envar i frågan normalt insatt person - och med de krav som i sådant hänseende måste ställas på en byggnadsnämnd - framstår det som självklart att belastning - i synnerhet av den storlek som här är fråga om - medför betydande och långvariga rörelser i mark av den beskaffenhet det här gäller. Av bl a Thörnbergs vittnesmål framgår också att nämnden känt till detta.

Byggnadsnämnden som dessutom enligt vad S.O.L. omvittnat på särskild förfrågan givit anvisningar om utfyllnaden och byggnationen samt förklarat att grundundersökning ej erfordrades och därigenom åtagit sig ett särskilt ansvar, har i överensstämmelse med det anförda haft mycket påtaglig anledning att kräva grundundersökning eller annan säkerställande åtgärd för byggnadslov. Underlåtenheten härutinnan i förening med de brister som enligt vad ovan förekommit beträffande utredning, prövning och kontroll, har vållat skadan som är av mycket allvarlig art. Genom de fel och försummelser som sålunda förekommit har också de krav blivit åsidosatta som kan ställas på utövningen av byggnadsnämndens verksamhet. Vid sådant förhållande och då någon annan invändning ej framställts mot käromålet skall J.B:s talan bifallas.

Domskäl

Domskäl. J.B. har i HD gjort gällande att följande fel och försummelser förekommit från kommunens sida och medverkat till skadan på J.B:s hus. Vid arbetet på den år 1970 fastställda stadsplanen för det aktuella området företogs inte någon grundundersökning. Byggnadsnämnden godkände år 1970 uppläggning av minst 400 ton fyllnadsmassor på fastigheten - något som i och för sig krävt byggnadslov - utan att nämnden föreskrev särskilda grundläggningsåtgärder, t ex pålning. Nämnden meddelade d 24 maj 1973 byggnadslov utan att tillse att någon grundundersökning ägde rum. Under byggnadsarbetet försummade kommunen att vidta föreskrivna besiktningar och underlät bl a att utföra grundbottenbesiktning trots att skyldighet härtill förelåg enligt 64 § 1 mom 2 st byggnadsstadgan. Byggnadsnämnden tillät K.L. att delta i beslutet om byggnadslov fastän denne såsom delägare i byggnadsbolaget var jävig. Vidare godtog nämnden oriktigt byggnadsbolaget - vilket numera trätt i likvidation - som ansvarig arbetsledare för arbetet, ehuru enligt 61 § byggnadsstadgan juridisk person inte kan utses härtill; därigenom har J.B. förhindrats att rikta skadeståndskrav mot solvent skadevållare. - Slutligen har åberopats att kommunen har ansvarsförsäkring som omfattar dess skadeståndsskyldighet, något som dock enligt J.B. inte utgör någon självständig grund för ansvar utan endast inverkar på tillämpningen av standardregeln i 3 kap 3 § skadeståndslagen.

Kommunen har utvecklat grunderna för sitt bestridande av J.B:s skadeståndsyrkande på väsentligen samma sätt som i TR:n och HovR:n samt tillagt att, eftersom J.B. inte själv sökt byggnadslov utan förvärvat fastigheten av byggnadsbolaget, han inte hör till den krets av skadelidande som kan vara berättigad till ersättning på grund av försummelser vid byggnadskontrollen. - För den händelse J.B. påstår självständigt ansvar för kommunen i anledning av felaktigheter vid utarbetandet och fastställandet av stadsplanen eller i samband med uppläggningen av fyllnadsmassor, invänder kommunen att skadeståndslagen inte är tillämplig på dessa förhållanden, eftersom den trädde i kraft först d 1 juli 1972.

I anledning härav har J.B. anfört: Invändningen att J.B. inte hör till den ersättningsberättigade kretsen bör såsom framställd först i HD avvisas enligt 55 kap 13 § RB. Skulle invändningen upptas till prövning och HD finna att J.B. på den angivna grunden saknar rätt till skadestånd, åberopas i andra hand att byggnadsbolaget i vart fall överlåtit sina skadeståndsanspråk mot kommunen på J.B.. Parterna har tidigare i målet förutsatt att skadeståndslagen skulle vara tillämplig på alla de förhållanden som J.B. åberopar som grund för sin talan. Kommunens i HD framställda invändning att lagen inte skulle gälla förhållanden före d 1 juli 1972 bör med hänsyn härtill avvisas med stöd av 55 kap 13 § RB. J.B. gör emellertid gällande att kommunen i alla händelser svarar för fel och försummelser i dessa sammanhang också enligt tidigare regler. Även om inte skadeståndslagen skulle kunna åberopas beträffande vad som förekommit före d 1 juli 1972, bör vid bedömningen av byggnadsnämndens handlande därefter beaktas att man inte i samband med planläggningen och uppläggningen av fyllnadsmassor vidtagit vederbörliga åtgärder mot sättningsskador, något som gjorde det särskilt angeläget att i byggnadslovsärendet visa omsorg i fråga om grundförhållandena.

HD upptar först frågan, om kommunen har blivit skadeståndsskyldig genom försummelse i samband med beviljande av byggnadslov och tillsyn över bygget. Det står klart att byggnadsnämndens verksamhet i dessa hänseenden utgör myndighetsutövning.

I fråga om byggnadsnämnds befattning med grundförhållandena föreskriver 42 § byggnadsstadgan att byggnads grundkonstruktion skall ha betryggande bärförmåga, stadga och beständighet - ett krav som skall beaktas vid byggnadslovsprövningen (se 56 § 1 mom 1 st) och vid kontrollen av arbetet. Beviljas byggnadslov, skall erforderliga föreskrifter meddelas om arbetets utförande (58 § 1 mom 2 st). Enligt 64 § 1 mom byggnadsstadgan har nämnden att öva tillsyn över bygget och äger verkställa härför erforderliga besiktningar. Härvid bör i främsta rummet utrönas bl a beskaffenheten av grundbotten, vilket sker vid grundbottenbesiktning. Sådan skall enligt momentets andra stycke företas där byggnadslov beviljats för uppförande av byggnad inom område med stadsplan, såvida inte särskilda skäl föranleder annat.

I Svensk Byggnorm 1967, som var tillämplig vid den i målet aktuella tiden, behandlas närmare frågan när grundundersökning skall utföras. Bl a sägs här att vid byggnadsprojekteringen grundundersökning skall utföras i den omfattning som är erforderlig för att bestämma lämpligt grundläggningssätt och bedöma risken för ras, skred eller sättningar vid grundläggningsarbetets utförande samt behovet av lämpliga åtgärder i övrigt i anslutning till grundläggningen; undersökningen skall vidare ge upplysning bl a om de faktorer som inverkar på jordtryckets storlek.

Från kommunens sida har framhållits att de nu berörda och eljest gällande föreskrifterna om byggnadslovsprövning och kontroll framför allt riktar sig till den byggande och att byggnadsnämnden i dessa sammanhang har att i första hand tillvarata allmänna intressen. Vad särskilt angår nämndens befattning med grundförhållandena kan kommunens synpunkter sägas ha visst stöd i motiven till 42 § byggnadsstadgan; där har understrukits - närmast med sikte på nämndens uppgifter från grannelagsrättslig synpunkt - att nämnden inte kan ta på sig något som helst ansvar för att de åtgärder som föreskrivs verkligen är tillräckliga i det särskilda fallet och att nämnden måste inskränka sig till att söka upprätthålla en viss för orten i genomsnitt lämplig standard i fråga om husgrundernas djup och beskaffenhet i övrigt (SOU 1957:21 s 235).

I den mån dessa och andra motivuttalanden av liknande innehåll tar sikte på skadeståndsfrågan kan emellertid konstateras att det synsätt de utgår från med tiden förändrats. I varje fall i och med skadeståndslagens tillkomst står det klart att kommunen inte med stöd av sådana uttalanden kan utan vidare gå fri från ansvar, om genom byggnadsnämndens vållande i samband med handläggning av byggnadslovsärenden eller kontroll enskilda tillfogas skada (jfr prop 1972:5 s 332 f, 519 ff). Frågan om skadestånd blir i huvudsak beroende av en bedömning enligt 3 kap 3 § skadeståndslagen, huruvida byggnadsnämnden har åsidosatt de krav som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. Härvidlag bör allmänt sett följande synpunkter beaktas.

Kontrollen av mark- och grundförhållandena har med tiden kommit att tillmätas allt större betydelse; den får särskild vikt genom att dålig grundläggning kan leda till förödande skador på en byggnad, vilka dessutom kan vara svåra att komma till rätta med sedan väl byggnadsarbetet är avslutat. Vid prövning av ansökningar om byggnadslov och vid senare tillsyn av byggnadsarbetet - liksom för övrigt redan i samband med planering - har man från byggnadsnämndens sida att speciellt uppmärksamma de angivna förhållandena.

Man måste emellertid se realistiskt på nämndens möjligheter att ingripa mot skaderisker av olika slag. Dess resurser är begränsade, och vilka av dess mångskiftande uppgifter som bör ha företräde har framstått som i viss mån tveksamt. Här får också beaktas att avsikten med skadeståndsansvaret vid bristande byggnadskontroll inte kan vara att man på kommunen skall överflytta den skyldighet att se till att arbetet utförs med omdöme och sakkunskap som enligt byggnadsförfattningarna åvilar den byggande. Det är byggherren som - tillsammans med bl a ansvarige arbetsledaren, när en särskild arbetsledare utses - i första hand svarar för att arbetet utförs på ett fackmässigt sätt, som inte kan ge upphov till skador på byggnaden ens på sikt. Naturligtvis har även senare ägare av fastigheten ett ansvar för tillsyn och underhåll av denna. Liksom vid vanlig vållandebedömning måste det få betydelse för kommunens ansvar, om man hos byggnadsnämnden sålunda med fog kan räkna med att någon annan med större möjlighet att påverka förhållandena vidtar åtgärder mot skaderisker.

Med hänsyn till det anförda bör ett skadeståndsansvar för fel eller försummelse från byggnadsnämndens sida i sammanhang varom nu är fråga bli aktuellt främst i sådana avseenden där man hos kommunen, till följd av sin speciella kännedom om förhållandena på platsen eller sina speciella resurser, har klart bättre möjlighet än den byggande att inse skaderiskerna och bedöma vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas. Detta får betydelse just när det gäller skador på grund av markens beskaffenhet, bl a eftersom byggnadsnämndens personal ofta kan bättre överskåda förhållandena i stort på grundval av tillgängligt material eller de erfarenheter som man vunnit under tidigare verksamhet. Viss hänsyn får också tas till den byggandes kvalifikationer; utförs arbetet av ett välrenommerat byggnadsföretag, behöver nämnden inte på samma sätt som annars räkna med att förbiseenden och misstag kan förekomma.

Helt kan emellertid inte byggnadsnämnden lita ens på den kompetens som finns hos erfarna byggherrar eller entreprenörer. Bl a när ett bygge är förbundet med påtagliga risker för framtida sättningsskador av betydelse, får nämnden anses skyldig att se till att skadeförebyggande åtgärder blir vid tagna: man begär t ex att grundundersökning utförs innan byggnadslov meddelas, eller man ger speciella föreskrifter angående byggnadens utförande med tanke på riskerna i fråga. I sådana fall kan alltså en kommun inte frita sig från ansvar genom att hänvisa till att den byggande rimligen borde ha kunnat förhindra eventuella skador.

Vad som närmare fordras i olika situationer för att kommunen skall åläggas skadeståndsskyldighet får bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Ett förhållande som får betydelse är hur pass viktig kontrollen framstår enligt byggnadsförfattningarna, bl a om den är obligatorisk eller bara behöver vidtas stickprovsvis eller när särskild anledning förekommer. Att märka är vidare att enligt 3 kap2 och 3 §§skadeståndslagen även en rad smärre fel och försummelser från myndigheternas sida kan, om de medverkat till skadan, tillsammantagna innebära att verksamheten inte håller den standard som skäligen får begäras i det aktuella avseendet (jfr prop 1972: 5 s 324 f, 496 f).

I de fall, då enligt de nu angivna riktlinjerna skadeståndsskyldighet på grund av brister i byggnadskontrollen aktualiseras, saknas anledning - i vart fall såvitt angår sak- och personskada - att göra principiell skillnad mellan ersättningskrav från den fastighetsägare som meddelas byggnadslov och från senare ägare av fastigheten; båda kategorierna av ägare har sålunda, oavsett vad som kan gälla för ren förmögenhetsskada (jfr härom prop 1972: 5 s 521), möjlighet att erhålla skadestånd av kommunen för inträffad skada på byggnaden. En annan sak är att kommunens ansvar kan växla till sina förutsättningar och sin omfattning. Den som sökt byggnadslov kan sålunda få bära risken själv, helt eller delvis, för ett bristfälligt byggnadsarbete, och senare ägare av fastigheten kan tänkas vara medvållande till skadan på grund av bristande tillsyn och underhåll.

Den omständigheten att J.B. förvärvat fastigheten först efter det att byggnadslov meddelats och huset uppförts hindrar alltså inte att kommunen kan bli skyldig att ersätta honom för skadorna på huset. Oavsett om regeln i 55 kap 13 § RB är tillämplig på kommunens förut berörda invändning härom, saknar invändningen därför betydelse i målet.

Den aktuella fastighetens läge delvis på gammal havsbotten har varit ägnat att medföra särskilda problem. Ostridigt är att på vissa fastigheter i närheten grundundersökning skett eller pålning vidtagits för att risken för sättningsskador skulle minskas; vidare är upplyst att kommunen några år innan J.B:s fastighet bebyggdes avstod från att bygga på ett fält intill fastigheten just med tanke på svårigheterna med grunden. Att stadsplanen tillkommit utan att någon geoteknisk undersökning företagits beträffande mark av denna beskaffenhet har gjort det motiverat att byggnadsnämnden vid prövning av ärenden om byggnadslov på området speciellt uppmärksammade markförhållandena. Här tillkommer i J.B:s fall den särskilda risk för sättningar som uppläggningen av fyllnadsmassor på lergrund har medfört. Möjligheten att underlaget ännu inte stabiliserats måste ha stått klar åtminstone för en sakkunnig person.

Vid ansökningen om byggnadslov på fastigheten ingavs inte några handlingar som närmare belyste markförhållandena. Likväl meddelade nämnden byggnadslov utan att kräva någon grundundersökning och utan att ge några speciella föreskrifter om grundläggningen. Härigenom måste nämnden anses ha eftersatt tillbörlig aktsamhet vid ärendets prövning - en uppfattning som också planverket framfört. Under den följande handläggningen har vidare nämnden, såsom planverket påtalat, underlåtit att företa grundbottenbesiktning trots att några sådana skäl för underlåtenheten som avses i 64 § 1 mom 2 st byggnadsstadgan inte kan anses ha förelegat. Det måste antas att nämndens bristande omsorg i dessa hänseenden medverkat till skadornas uppkomst.

Visserligen synes, som kommunen framhållit, en bidragande orsak till skadeförloppet ha varit att byggnads bolaget brustit i omsorg och omdöme vid grundläggningen och byggnadsarbetet i övrigt. Mot att byggnadsnämnden i detta fall skulle kunna frita sig från ansvar under hänvisning till den byggandes skyldigheter i sammanhanget talar emellertid inte bara den klart framträdande risken för allvarliga sättningsskador utan också det ostridiga förhållandet, att i byggnadsbolaget saknades den erfarenhet och sakkunskap som behövts vid grundläggningsarbetet - något som måste ha varit känt för nämnden med hänsyn till dess nära kontakter med bolaget.

De försummelser som enligt det sagda kan läggas byggnadsnämnden till last innebär att nämndens verksamhet - även om hänsyn tas till att det gällt en liten kommun och till att kontrollkraven skärpts under det senaste decenniet - hållit en lägre standard än vad som skäligen kunnat krävas enligt de förut angivna allmänna riktlinjerna. Oavsett om skadeståndsgrundande förhållande förekommit på kommunens sida i andra åberopade hänseenden, föreligger alltså enligt 3 kap2 och 3 §§skadeståndslagen skadeståndsskyldighet för de inträffade skadorna. Ansvaret åvilar numera Nyköpings kommun, vari Trosa kommun uppgått.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut fastställer HD att Nyköpings kommun är skyldig att ersätta J.B. för skador genom bristfällig grundkonstruktion och bristfälligt utförande av grundarbetena på fastigheten stadsägan 52 A i Trosa.

Domskäl

Domskäl. Till stöd för sin talan i HovR:n har parterna åberopat samma omständigheter som vid TR:n, varvid kommunen angivit grunderna för bestridande av skadeståndsskyldighet enligt följande. Dels står L.L. utanför den "ersättningsberättigade kretsen", eftersom han ej ansökt om byggnadslov för huset eller låtit bygga det, varför något rättsförhållande mellan kommunen och L.L. ej föreligger eller har förelegat. Dels har fel eller försummelse ej förekommit från kommunens sida och i vart fall har den skäliga standard, varom stadgas i 3 kap 3 § skadeståndslagen, inte underskridits.

Till närmare bemötande av de omständigheter L.L. åberopat har kommunen anfört bl a följande. Syftet med förbesiktning är att ge vederbörande byggnadsinspektör en allmän orientering om hur den tänkta byggnationen kan komma att smälta in i miljön m m. Ändamålet med en sådan besiktning är således inte att söka utröna grundförhållanden o dyl. Ej heller har besiktningen i det aktuella fallet givit anledning beordra grundundersökning innan byggnadslov beviljades. - Vid grundbottenbesiktningen ansåg uppenbarligen både O och den ansvarige arbetsledaren, byggmästaren Ö, att utschaktning gjorts till fast mark för grundläggning. Svårigheten att skilja mellan torrskorpelera och pinnmo gör en förväxling ursäktlig. Beträffande de områden där marken ej befanns vara fast gav O följdriktigt anvisning om utschaktning till likvärdigt material. Skäl meddela föreläggande om grundundersökning har ej förelegat i detta skede. - Den byggande har inte underrättat byggnadsnämnden om att grundkonstruktionen ändrats. Efter grundbottenbesiktningen har byggnadsinspektören inte haft anledning "gå tillbaka" och kontrollera grundläggningsmetoden. Konstruktionen med s k sula är inte heller sämre än hel platta. - Den byggande har vid åtminstone två tillfällen ålagts inkomma med konstruktionsritningar till byggnadsnämnden. Vid detta förhållande kan kommunen inte lastas för att ritningar ej inkommit.

I HovR:n har förnyade förhör hållits med vittnena O, L, K, E, K och E:n. Av vittnesuppgifterna kan slutas att skadorna på fastigheten orsakats av sättningar, vilka sannolikt uppkommit till följd av flera samverkande faktorer, såsom att grundbottnen under lagret av torrskorpelera bestått av lös lera av varierande mäktighet, att uppfyllnaden öster om huset framkallat ett kraftigt tryck på lerlagret under uppfyllnaden samt att grundkonstruktionen vid dessa förhållanden varit mindre lämplig; pålning borde ha skett.

Det är ostridigt att L.L. ej ansökt om byggnadslov för huset eller låtit uppföra det. Något rättsförhållande mellan L.L. och kommunen har därför inte förelegat med avseende på byggnadsnämndens verksamhet. Ostridigt är emellertid också att L.L. i egenskap av ägare till fastigheten blivit direkt drabbad av skada. För skadeståndsskyldighet på grund av fel eller försummelse i myndighetsutövning krävs ej att kontraktsrättsligt förhållande föreligger. Lika med TR:n anser HovR:n L.L. ej vara utesluten från "den ersättningsberättigade kretsen" på grund av den av kommunen åberopade omständigheten.

Byggnadsnämnds prövning av ansökningar om byggnadslov liksom sådan nämnds åtgärder i samband med tillsyn över byggnadsarbeten är att hänföra till myndighetsutövning i den mening som avses i 3 kap 2 § skadeståndslagen.

Vissa bestämmelser rörande byggnadsnämnds verksamhet finns i byggnadslagen och byggnadsstadgan. Således föreskrivs i 7 § byggnadslagen att byggnadsnämnd skall utöva det närmaste inseendet över byggnadsverksamhet. Enligt 1 § byggnadsstadgan skall byggnadsnämnd bl a övervaka efterlevnaden av byggnadslagen, byggnadsstadgan och övriga föreskrifter angående byggande. I byggnadsstadgan finns intagna vissa bestämmelser om byggnads standard i olika avseenden. Således föreskrivs i 42 § att byggnads grundkonstruktion skall ha betryggande bärförmåga, stadga och beständighet. Ytterligare föreskrifter angående byggnation finns utfärdade med stöd av byggnadsstadgan. Byggnadsstadgans 54-59 § § innehåller bestämmelser om byggnadslov, och i 60-64 §§ ges bestämmelser om bl a tillsyn över byggnadsarbete.

Någon författningsbestämmelse som anger den närmare omfattningen av byggnadsnämnds prövning av ansökan om byggnadslov förekommer inte. Vad gäller tillsynsplikten över byggnadsarbeten framgår av 64 § 1 mom byggnadsstadgan, att byggnadsnämnd inom ej stadsplanelagt område äger, men ej har skyldighet, att göra sådana besiktningar som grundbotten-, läges- och stombesiktning. Slutbesiktning är dock byggnadsnämnd alltid skyldig att göra på ägarens begäran. Inom stadsplanelagt område föreligger skyldighet att göra samtliga ovannämnda besiktningar. - Inom det område där L.L:s fastighet är belägen gäller byggnadsplan.

Vid bedömande av huruvida sådant fel eller försummelse förekommit från kommunens sida att skadeståndsansvar skall följa därå är av betydelse vilket ändamål verksamheten har. Vad gäller byggnadsnämnds verksamhet tjänar den i första hand ett allmänt samhälleligt intresse, såsom att upprätthålla en god byggnadsstandard och att åstadkomma en lämplig markanvändning med tanke på naturförhållanden, vatten- och avloppsförsörjning, brandskydd m m. I sakens natur ligger att samhällets och den enskilde byggandes intressen därmed ofta sammanfaller. Byggnadsnämnds prövnings- och kontrollskyldighet innebär dock inte att den byggandes ansvar bortfaller, liksom ej heller att byggnadsnämnd ansvarar för att de åtgärder för vilka byggnadslov beviljats eller som eljest lämnats utan erinran från nämndens sida alltid i det enskilda fallet är tillfyllest eller ändamålsenliga.

I målet är ostridigt att tomten förbesiktigats av företrädare för kommunen innan byggnadslov beviljades, att O. vid grundbottenbesiktningen felaktigt angivit grundbottnen som pinnmo, att huset grundlagts på s k sula i stället för - såsom angivits i ansökan om byggnadslov - hel betongplatta samt att konstruktionsritningar ej inkommit till byggnadsnämnden.

Lika med TR:n anser HovR:n att det ej kan läggas kommunen till last såsom fel eller försummelse att ej beordra grundundersökning, innan byggnadslov beviljades. Såsom TR:n funnit är ej heller O:s bedömning av jordarten i grundbottnen att anse som sådant fel att skadeståndsskyldighet skall följa därav. Vad gäller L.L:s påstående att kommunen varit försumlig genom att ej meddela föreläggande om grundundersökning efter grundbottenbesiktningen gör HovR:n följande bedömning. Såsom framgår av protokollet över besiktningen skulle på de områden, som ej bedömts bestå av fast mark, utschaktning ske. Enligt HovR:ns mening får den föreskrivna åtgärden anses tillfyllest i det skedet. För det fall det vid utschaktningen skulle ha visat sig vara problem med att komma fram till fast underlag hade det ankommit på den ansvarige arbetsledaren att själv eller efter samråd med byggnadsinspektör vidtaga erforderliga åtgärder. Ej heller i detta avseende kan därför kommunen anses ha gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Det förhållandet att Ö, utan åtgärd från byggnadsnämndens sida, ändrat grundläggningsmetod från hel betongplatta till s k sula kan - med hänsyn till de omvittnade för- respektive nackdelar vardera grundläggningssättet har och mot bakgrund av vad som framkommit om de sannolika skadeorsakerna - inte föranleda skadeståndsansvar för kommunen. Ej heller finns grund att ålägga kommunen skadeståndsansvar för att konstruktionsritningar inte inkommit till byggnadsnämnden.

L.L:s talan om rätt till skadestånd skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns domslut lämnar HovR:n L.L:s talan om rätt till skadestånd utan bifall.

Domskäl

Domskäl. I HD har parterna utvecklat sin talan väsentligen på samma sätt som i HovR:n.

Som TR:n och HovR:n funnit har byggnadsnämndens handläggning av byggnadslovsärendet och nämndens kontrollåtgärder inneburit myndighetsutövning av nämnden.

Utöver de författningsbestämmelser som HovR:n redovisat i sin dom kan nämnas att i Svensk Byggnorm 1967, som var tillämplig vid den i målet aktuella tiden, frågan när grundundersökning skall utföras närmare behandlas. Bl a sägs här att vid byggnadsprojekteringen grundundersökning skall utföras i den omfattning som är erforderlig för att bestämma lämpligt grundläggningssätt och bedöma risken för ras, skred eller sättningar vid grundläggningsarbetets utförande samt behovet av lämpliga åtgärder i övrigt i anslutning till grundläggningen; undersökningen skall vidare ge upplysning bl a om de faktorer som inverkar på jordtryckets storlek.

Från kommunens sida har framhållits att gällande föreskrifter om byggnadslovsprövning och kontroll - - - se referatet under I - - - bristande tillsyn och underhåll.

Den omständigheten att L.L. förvärvat fastigheten först efter det att byggnadslov meddelats och huset uppförts hindrar alltså inte att kommunen kan bli skyldig att ersätta L.L. för skadorna på huset.

Som HovR:n utvecklat får sättningsskadorna antas ha uppkommit till följd av trycket från uppfyllnaden öster om huset i förening med de dåliga grundförhållandena.

Planverkat har framhållit, att byggnadsnämnden underlåtit att föranstalta om grundundersökning före meddelande av byggnadslov och att någon sådan undersökning inte heller aktualiserats i samband med grundbottenbesiktningen. Enligt planverkets bedömning har nämnden härigenom eftersatt vad som normalt bör fordras för en omsorgsfull handläggning av ett byggnadslovsärende.

Av utredningen framgår att husets läge - i en svacka omkring 50 m från stranden - kunnat ge anledning till misstankar om olämpliga grundförhållanden. Frågan är då om detta borde ha föranlett byggnadsnämnden att föreskriva en grundundersökning när ansökningen om byggnadslov prövades. I detta hänseende år att märka att sådana undersökningar i vart fall vid tiden för prövningen - år 1975 - allmänt sett inte synes ha varit särskilt vanliga och att enligt den till byggnadsnämnden ingivna tekniska beskrivningen huset skulle grundläggas på berg med en utbredd armerad betongplatta. Med hänsyn härtill finner HD i likhet med TR:n och HovR:n att tillräckliga skäl inte har förelegat för nämnden att fordra en grundundersökning innan byggnadslov meddelades.

Skaderisken har därefter aktualiserats vid den grundbottenbesiktning som byggnadsnämnden - utan att författningsenlig skyldighet förelegat - ansett sig böra företa på fastigheten. Därvid har nämndens byggnadsinspektör konstaterat att grunden till större delen skulle komma att ligga på en jordart, vilken felaktigt bedömdes vara pinnmo, men att lera förekom på två ställen på grundbotten. I anledning härav har byggnadsinspektören föreskrivit att utschaktning på dessa ställen skulle ske till "likvärdigt material". Någon kontroll gjordes dock inte av att materialet var vad han antagit, och inte heller tog någon från byggnadsnämndens sida reda på om schaktning skett och vilket underlag som då kommit fram. Det kan ifrågasättas om inte under föreliggande omständigheter sådana åtgärder borde ha vidtagits. Nämnden har emellertid haft fog att utgå från att Ö, som hade en ganska betydande erfarenhet av liknande byggen i trakten, såsom ansvarig arbetsledare skulle visa omsorg och omdöme vid det fortsatta grundläggningsarbetet. Skaderisken kan inte heller anses ha framstått som så påtaglig att nämnden ändå borde ha föreskrivit särskilda försiktighetsmått.

L.L. har vidare lagt kommunen till last att byggnadsnämnden varken vidtog speciella åtgärder i anledning av att grundläggningsmetoden ändrats så att huset skulle vila på sulor eller under byggnadsarbetets gång reagerade mot Ö:s underlåtenhet att enligt föreskrift i byggnadslovsbeslutet sända in konstruktionsritningar till nämnden. I målet är emellertid inte visat att de uppkomna skadorna föranletts av det ändrade grundläggningssättet. Inte heller ger utredningen vid handen att riskerna för sättningsskador skulle ha framgått av konstruktionsritningarna på ett sådant sätt att det borde ha medfört några åtgärder från byggnadsnämndens sida. Nämnden kan därför inte anses vållande till skadan genom sin passivitet i dessa avseenden.

Sammanfattningsvis finner HD att enligt de förut angivna riktlinjerna för ansvarsbedömningen i situationer som den aktuella det på kommunens sida inte förekommit sådana fel eller försummelser att de jämlikt 3 kap2 och 3 §§skadeståndslagen kan medföra skadeståndsskyldighet mot L.L.. Som HovR:n funnit skall därför L.L:s skadeståndstalan lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

TR:n (lagmannen Grevillius, rådmannen Holmqvist och t f rådmannen Chambert) anförde i dom d 10 jan 1980:

Domskäl. T.B.C. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. Därjämte har C och B hörts som vittnen på begäran av T.B.C. samt byggnadsinspektören S.Å.S., Skövde kommun, hörts som vittne på kommunens och R.L:s begäran. De har uppgivit:

T.B.C.: Då han på morgonen d 20 mars 1977 gick ner i källaren hörde han ett väsande ljud. Golvet i gillestugan låg och flöt och vattnet stod några centimeter över betonggolvet. Han kunde ej avgöra om vattnet kom från väggarna eller underifrån. I och med att diket grävdes och vattnet pumpades bort slutade vattenytan att stiga. När diket sedan utvidgades försvann vattnet i källaren och har sedan icke återkommit. - J uppgav "Detta har jag väntat skulle hända i det här området" eller något liknande. - Källaren användes som bostad och under ett halvt år kunde han icke utnyttja den för detta ändamål. Detta innebar en obekvämlighet för honom. Beloppet 12 750 kr motsvarar ränta på lån och fastighetsskatt för halva huset under sex månader.

C: Han är 1957 utexaminerad civilingenjör och har både dessförinnan och därefter inom konsultföretag sysslat med bland annat grundundersökningar. Under 15 år har han även varit lärare i geoteknik. - Dagen efter översvämningen besökte han fastigheten. Vattnet stod då ett par centimeter ovanför betonggolvet. I det uppgrävda diket strömmade hela tiden vatten ut ur ett vattenförande skikt ungefär i jämnhöjd med källargolvet eller något högre. Det bestämdes att ett avskärande dräneringsdike skulle grävas väster om fastigheten med en schaktbotten på en lägre nivå än källargolvet. Denna åtgärd fick vattenytan i källaren att sjunka. Han lät ta prov på återfyllnadsmassor på två ställen dels under bottenplattan dels runt dräneringsrören. Proven utvisade att dräneringsmaterialet ej uppfyllde kraven i SBN-67, vilken då gällde. Det skulle ha varit grus men kunde snarare betecknas som sand, och var icke kapillärbrytande. - Av det geologiska kartbladet över Skövde kan man se att fastigheten ligger på gränsen mellan vattenogenomsläppliga moränlager (ljusgrön färg) och vattenförande isälvsgrus (mörkgrön färg). I detta gränsskikt strävar vattnet att komma upp och det uppstår källsprång. Redan av detta kartblad, som alla har kännedom om, förstår man att fastigheten har ett utsatt läge. Detta framgår även av K-konsults undersökning där det talas om grundvattenövertryck och vatten i dagen eller något under markytan. K-konsults undersökning är dock endast översiktlig. En sakkunnig hade förstått att det gällde att se upp. Då undersökningen varnade för problem med vatten, är det anmärkningsvärt att kommunen ej gjorde mer. Antingen borde den ha föranstaltat om detaljundersökning eller i planen angivit att det fanns problem och krävt att åtgärder vidtogs i projekteringsskedet. Det borde ha övervägts om bebyggelse med källare skulle ha tillåtits. Om man ändå godtagit detta, borde grunden ha gjutits vattenfast eller ett avskärmande dike grävts. - Några år före den nu aktuella händelsen hade kommunen haft liknande problem i ett kvarter längre söderut. Där anordnades uppsamlingsbrunnar. Det var alltså känt att man höll till i vattenkänsliga områden. - Byggherren var enligt SBN-67 skyldig att vid byggnadsprojekteringen utföra grundundersökning. För detta skulle han ha anlitat en sakkunnig. Det räcker icke med att enbart gräva en grop i marken och se efter om det finns vatten. - Skadan har orsakats av att grundvattenytan temporärt stigit i samband med kraftig snösmältning. Vattnet kom från en mosse på Billingen och fanns i hela sluttningen. Det var ej fråga om att en lokal vattenåder hade ändrat riktning. Husen öster och söder om T.B.C:s fastighet hade ej problem med vattnet ifrågavarande dag. T.B.C:s hus är värst utsatt och de andra byggnaderna ligger en halv meter högre. Eftersom dräneringsrören var fyllda med vatten, hade skadan inträffat även om dräneringsmaterialet uppfyllt kraven i SBN. Däremot är materialet ej tillfyllest under normala förhållanden.

B: Han är utbildad husbyggnadsingenjör och har arbetat som sådan i 20 år innan han för fem år sedan övergick till fastighetsförmedlingsverksamhet. - Vattnet var 5-6 cm högt när han vid 10- eller 11-tiden kom till fastigheten. Då han klev på golvet sprutade vatten upp längs väggarna. De trodde att en vattenledning brustit och bad en representant från vattenverket komma till platsen. När de konstaterat att så ej var fallet sade J "Det har vi väntat på att det här skulle uppträda." Trots att de grävde ett dike ovanför fastigheten och pumpade upp vatten från källaren strömmade ändå vatten in. Diket var 15-20 m långt och 2-2,5 m djupt. Ur ett vattenförande lager ca 1,5 m under marken rann vatten längs hela diket. - Det var känt för kommunen att vattenkällor kunde springa fram. I ett kvarter ett stycke från T.B.C:s fastighet hade kommunen gjort en vattenavskiljare, eftersom där funnits liknande problem.

S: Han är byggnadsingenjör och arbetade 5-6 år i ett konsultföretag innan han för 12-13 år sedan anställdes som byggnadsinspektör i Skövde. Dessutom har han lett kurser om svensk byggnorm för arbetsledare. - K-konsults undersökning är endast översiktlig men detta är normalt vid planarbeten och den uppfyller kravet på utredning i 16 § c) byggnadsstadgan. Enligt SBN-67, som är tillämplig i detta fall, skall grundförhållandena undersökas i erforderlig utsträckning. Av undersökningen framgår att det område där T.B.C:s fastighet byggdes är lämpligt för all bebyggelse. Vad som i undersökningen angivits om sanka områden har beaktats av plankontoret. Kommunen har ej haft anledning att dra andra slutsatser än vad K-konsult gjort. Undersökningen har legat till grund för arbetet med planen. Den bifogades stadsplaneförslaget till LSt:n, som företog en noggrann kontroll av grundundersökningen. - Byggnadslov beviljades R.L. i enlighet med stadsplanen, vilken godkände bebyggelse med källare. Vid byggnadslovsprövning gör kommunen en stickprovskontroll av ingivna handlingar. Även om det ej framgår av planen kan det ibland finnas anledning för kommunen att kräva att byggherren inkommer med ytterligare grundundersökning. Då byggherren begär att få bygga på en viss plushöjd kontrollerar kommunen att detta stämmer med vatten- och avloppsledningarna och med stadsbilden. - Förmodligen under sommaren företog han en besiktning av grundbotten. Denna var då helt torr och han bedömde att det icke fanns någon risk för skada av det slag som senare uppstod. Marken i området består av grus som är mycket vattengenomsläppligt. Många byggherrar övervägde därför om särskild dränering överhuvudtaget behövdes. Enligt SBN-67 skall grundundersökning vid byggnadsprojekteringen utföras i den omfattning som är erforderlig. Det är icke normalt att byggherren företar en egen undersökning. Han tror ej att någon av fastighetsägarna i det aktuella området gjorde en egen undersökning. Det är icke heller säkert att man hade förhindrat den aktuella skadan om man gjort en detaljerad undersökning. Den vanligaste grundundersökningen är okulär. - Omedelbart väster om T.B.C:s fastighet lade kommunen innan skadan inträffade ner ledningar för dag- och spillvatten. Schaktbotten är belägen djupare än källaren i T.B.C:s hus. Ledningsgraven har återfyllts med grus och det är ett känt faktum att detta har en dränerande funktion. - Kommunen kände till att vatten fanns i dagen på vissa ställen men ej att det förekom i västra delen av kvarteret Rubinen eller på höjden ovanför. Åtgärden med diken och brunnar ca 200 m söder om kvarteret Rubinen var föranledd av att där fanns vatten i dagen. - Dräneringsmaterialet i de prov PIAB tagit uppfyller ej anvisningarna i SBN-67 men detta är ej något krav. Avvikelsen var väsentlig och materialet var snarare dränerande än kapillärbrytande. Därmed är emellertid icke sagt att dräneringen icke uppfyllde funktionskravet. Flera faktorer påverkar denna bedömning bl a grundens beskaffenhet under dräneringsmaterialet, mineralullsskivor och frånlutningen av markytan. Om materialet i kombination med övriga faktorer var tillräckligt kapillärbrytande är svårt att ange. Då vattnet kom underifrån eller från sidan har kvalitén på dräneringsmaterialet icke haft någon betydelse. Den inträffade skadan har orsakats av att vattenströmmar vid snösmältningen efter den snörika vintern letat sig nya vägar. Schaktarbeten i gatan kan också ha haft en viss betydelse för att strömmarna ändrat riktning. Detta var mycket svårt att förutse. Eftersom det vid tillfället i fråga kom mycket stora mängder vatten, ifrågasätter han om ett avskärande dike haft någon betydelse för skadan. Det hade också varit svårt att bestämma var det skulle ligga och hur djupt det skulle vara.

T.B.C. har som skriftlig bevisning åberopat bl a K-konsults undersökning, det geologiska kartbladet över Skövde samt SBN-67 angående grundundersökning och dränering.

Kommunen har som skriftlig bevisning åberopat K-konsults undersökning.

TR:n har övervägt målet.

T.B.C. har till en början påstått att kommunen är ansvarig enligt skadeståndslagen för försummelser vid utarbetandet av stadsplanen. Kommunens arbete med denna får anses ha varit avslutat i april 1972 då planförslaget överlämnades till LSt:n för fastställelse,. Kommunens handlande eller underlåtenhet att handla har således ägt rum innan skadeståndslagen trädde i kraft. Kommunen svarar därför icke enligt nämnda lag för den skada som kan ha vållats genom försummelse i nu berört hänseende. Ej heller eljest är kommunen skadeståndsansvarig för den myndighetsutövning det här varit fråga om.

Vidare har T.B.C. gjort gällande att kommunen på grund av försumlighet vid beviljandet av byggnadslov är skadeståndsskyldig. I denna del är skadeståndslagen ostridigt tillämplig.

I frågan om den direkta orsaken till vatteninträngningen i källaren har T.B.C. och kommunen till synes olika uppfattning. T.B.C. har menat att skadan föranletts av en höjning av grundvattennivån medan kommunen velat förklara den med en ändrad riktning av en vattenåder. Till stöd för respektive uppfattning har åberopats vittnesförhör med C respektive S. Vad vittnena uppgivit är icke nödvändigtvis helt oförenligt utan kan mycket väl vara olika uttryck för samma sak, nämligen en förändring av grundvattenförhållandena på grund av den kraftiga snösmältningen.

Av såväl C:s som B:s vittnesmål framgår att det vattenförande lagret som syntes i diket låg på minst 1 1/2 m:s djup. Om T.B.C:s hus byggts utan källare får därför förmodas att skadan icke inträffat. T.B.C. har påstått att vattnet i källaren försvann när diket utvidgades. Detta vinner stöd i Carlssons uppgift att vattenytan i källaren sjönk då dräneringsdiket grävdes djupare än källargolvet. Härav kan icke dragas annan slutsats än att ett avskärande dräneringsdike hade förhindrat skadan.

Frågan gäller därefter om byggnadsnämnden vållat skadan genom fel eller försummelse, bestående i att bevilja byggnadslov för byggnad med källare utan att föreskriva att betryggande åtgärd för skydd mot vatten skulle vidtagas. I enlighet med vad ovan konstaterats skulle skadan icke ha uppstått om byggnadslovet icke tillåtit källarbebyggelse eller godkänt sådan om tillfredsställande vattenavledning föreskrivits. Kommunen har vidgått att den kände till att vatten i dagen förekom vid Billingssluttningen ca 200 m söder om T.B.C:s fastighet. Enligt vad C uppgivit borde kommunen redan av statens geologiska kartblad ha förstått att området var utsatt för grundvattenförändringar. Av T.B.C:s uppgifter, vilka bestyrkes av vad Bohlin berättat, framgår också att kommunen genom vattenverket räknat med att grundvatten skulle komma fram någonstans vid sluttningen. Med hänsyn härtill borde, oavsett vad som angivits i stadsplanen och den undersökning på vilken den grundade sig, byggnadslov icke ha beviljats för hus med källare eller, om så skedde, utan föreskrift om betryggande skyddsåtgärder.

TR:n finner således att kommunen genom att bevilja byggnadslov på sätt som skett handlat felaktigt och därigenom vållat skadan.

Med hänsyn till vikten av att enskilda icke drabbas av skador av förevarande slag måste de krav som skäligen kan ställas på kommun vid byggnadslovsgivningen anses ha blivit åsidosatta.

Vattenskadan har medfört att T.B.C. icke kunnat utnyttja källarvåningen som bostad under reparationstiden. Närmare utredning om minskningen av boendevärdet kan av naturliga skäl inte åstadkommas. Ersättningen härför bör skäligen bestämmas till 3 000 kr.

Tvist om beloppets storlek i övrigt föreligger ej. Kommunen skall därför förpliktas att till T.B.C. betala 39 778 kr 50 öre.

Då inskränkningen i T.B.C:s boendemöjligheter utgör skadestånd och T.B.C. som grund för sin talan mot R.L. icke åberopat utfästelse eller svek, kan hans yrkande mot R.L. till den del kommunen icke är ersättningsskyldig icke vinna bifall.

T.B.C. har icke visat att han är berättigad till ränta å skadeståndsbeloppet för tiden före delgivning av stämningsansökan mot kommunen.

Domslut

Domslut. Skövde kommun skall till T.B.C. utge 39 778 kr 50 öre jämte ränta därå enligt 4 § 2 st och 6 §räntelagen från d 22 aug 1978.

T.B.C:s talan mot R.L. ogillas.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder och samma skriftliga bevisning som vid TR:n. T.B.C. har därutöver i HovR:n åberopat handlingar belysande vissa problem med vattenavrinning i sluttningen i ett område söder om T.B.C:s fastighet vilka föranlett särskilda åtgärder från kommunens sida.

I HovR:n har T.B.C. samt civilingenjören G.C. och byggnadsinspektören S hörts på nytt.

Den i målet åberopade geotekniska utredningen, vilken angivits vara avsedd för generalplan, samt det geologiska kartbladet över Skövde, utgivet av Sveriges Geologiska Undersökning, ger vid handen, att det på Billingen finns myrmarksområden, som avvattnas bl a i bergets östra sluttning ned mot de bebyggelseområden, däribland Ulveksområdet, vilka tillkommit norr om Skövde centrum under 1970-talet. Vidare framgår att sluttningen består - från bergets övre del räknat - först av moränområden och därefter av grusområden och att T.B.C:s fastighet är belägen intill en rullstensås inom ett grusområde i närheten av gränsen mot ett moränområde.

Det är ostridigt att kommunen i samband med bebyggelseplaneringen känt till de geografiska och topografiska förhållandena. Genom den geotekniska utredningen måste kommunen också i huvudsak ha fått vetskap om de geotekniska förhållandena när detaljplanläggningen av nybyggnadsområdena norr om Skövdes centrala delar skedde. Det är även ostridigt att för detaljplanläggningen inte vidtagits någon ytterligare geoteknisk undersökning.

Det har framkommit att besvär med vattenavrinning i kvarter belägna i sluttningen ett stycke söder om T.B.C:s fastighet blivit kända för kommunen första gången i okt 1974 samt att kommunen för att motverka besvären senare anlagt bl a två uppsamlingsbrunnar, varav den södra i omedelbar närhet av en bäck och den norra ett gott stycke från bäcken. Den senare brunnen är avsedd för uppsamling av vatten som avrinner under samt i markytan. I övrigt har inte påståtts att det - bortsett från T.B.C:s fastighet - i kvarteret Rubinen eller i därintill belägna kvarter förekommit olägenheter till följd av vattenavrinning. Vad gäller T.B.C:s fastighet har klarlagts att det vattenförande marklager, från vilket vatten vid tillfället trängt in i huset, fanns 1 1/2-2 m under markytan.

S har i sitt vittnesmål uppgivit att han då T.B.C:s villa byggdes besiktigat grundbotten och funnit denna vara torr samt att han inte hört talas om några särskilda besvär med vattenavrinning vid de arbeten med anläggning av vatten- och avloppsledningar i gatan intill kvarteret Rubinen, vilka föregått byggnationen.

Stadsplanen för det område i vilket T.B.C:s fastighet är belägen fastställdes d 27 juli 1972. Det står klart att kommunen haft möjlighet att påverka innehållet i planen under tiden fram till dess den fastställdes. Frågan huruvida kommunen vid planläggningen vidtagit eller underlåtit vidtaga åtgärder av betydelse i förevarande mål bör därför enligt HovR:ns mening bedömas enligt den från d 1 juli 1972 gällande skadeståndslagen.

HovR:n finner att av den åberopade geotekniska utredningen kan utan vidare dragas den slutsatsen att vattenavrinning skulle kunna förekomma i den sluttning som leder ned mot planområdet. Att utröna vilka delar av bebyggelsen inom området som skulle riskera att få olägenheter därav har uppenbarligen icke kunnat ske utan en ytterligare undersökning. Vissa skäl kan anses ha förelegat att företaga en dylik undersökning. Med hänsyn till att det - bortsett från vad som skett vid T.B.C:s fastighet - icke förekommit några olägenheter i kvarteret Rubinen eller intilliggande kvarter till följd av vattenavrinningen kan det emellertid icke anses ha varit oundgängligen erforderligt för detaljplanläggningen att företaga en fördjupad och detaljerad undersökning av grundförhållandena.

På grund av vad som framkom genom den geotekniska utredningen skulle det dock kunna ifrågasättas om inte kommunen i de till planen hörande bestämmelserna bort fästa uppmärksamheten på att problem med vattenavrinning kunde uppkomma i samband med bebyggelsen. Emellertid måste det vara för varje byggande veterligt att problem med vattenavrinning i bebyggelseområden i sluttningar normalt kan uppkomma. Härtill kommer att de iakttagbara nivåförhållandena intill och närmast ovanför T.B.C:s fastighet givit anledning att överväga om vattenavrinning mot fastigheten kunde förekomma. Det förhållandet att övriga fastigheter i kvarteret Rubinen och i närliggande kvarter, såvitt framkommit, icke besvärats av vattenavrinning ens i samband med smältningen efter den ostridigt ovanligt snörika vinter som föregått skadetillfället, ger skäl för antagandet att det beträffande T.B.C:s fastighet rör sig om komplicerade orsaksfaktorer, vilka måhända icke ens efter en mycket ingående undersökning kunnat förutses. Med beaktande av det anförda finner HovR:n icke att frånvaron i planbestämmelserna av en allmän varning beträffande risken för vattenavrinning medför att kommunens arbete med stadsplanen icke skall anses ha hållit godtagbar standard.

De bestämmelser som reglerar kommunens handläggning av ärenden om byggnadslov kan icke anses innebära skyldighet för kommunen att utan särskild anledning bedöma risken för sådana skador som drabbat T.B.C:s fastighet och föreskriva särskilda åtgärder till förebyggande därav. Dylik särskild anledning kan med hänsyn till vad ovan anförts icke anses ha förelegat i förevarande fall. Försummelse från kommunens sida i påstått avseende kan därför enligt HovR:ns mening icke anses ha varit för handen.

På grund av vad sålunda upptagits och då kommunen icke heller på annan av T.B.C. åberopad grund kan anses skadeståndsskyldig skall T.B.C:s skadeståndstalan lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut, såvitt nu är i fråga, ogillar HovR:n den av T.B.C. mot kommunen förda talan.

Domskäl

Domskäl. I HD har T.B.C. åberopat samma grunder för sin talan som i TR:n och HovR:n, varvid han tillagt att - även om kommunen inte skulle anses ha varit skyldig att företa ytterligare geotekniska undersökningar i samband med planläggningen - byggnadsnämnden i vart fall inte borde godkänt ansökningen om byggnadslov utan att kräva sådan undersökning.

Kommunen har, utöver de invändningar den framställt tidigare i målet, i HD gjort gällande att, eftersom T.B.C. inte själv sökt byggnadslov utan förvärvat fastigheten av R.L., han inte hör till den krets av skadelidande som kan vara berättigad till ersättning i anledning av fel vid planläggning och byggnadskontroll.

I anledning härav har T.B.C. anfört: Invändningen att han inte hör till den ersättningsberättigade kretsen bör såsom framställd först i HD avvisas enligt 55 kap 13 § RB. Skulle invändningen upptas till prövning och HD finna att T.B.C. på den angivna grunden saknar rätt till skadestånd, åberopas i andra hand att R.L. i vart fall överlåtit sina skadeståndsanspråk mot kommunen på T.B.C..

De försummelser som T.B.C. velat lägga kommunen till last i målet har enligt honom förekommit såväl vid stadsplanens utarbetande som vid prövningen av ansökan om byggnadslov på fastigheten; dessutom påstås kommunen ha brustit i aktsamhet genom underlåtenhet att - i samband med områdets bebyggande eller senare - föranstalta om ett dränerande dike ovanför kvarteret Rubinen intill den aktuella fastigheten. Såvitt angår planläggningen har T.B.C. särskilt hänvisat till bestämmelsen i 16 § 1 st c byggnadsstadgan att förslag till plan skall vara åtföljt av utredning rörande de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för planens genomförande med beaktande av bl a grundens beskaffenhet. Beträffande byggnadslovsprövningen har T.B.C. åberopat bestämmelserna i Svensk Byggnorm 1967, som var tillämplig vid tidpunkten för prövningen. Här föreskrivs att vid byggnadsprojekteringen grundundersökning skall utföras i den omfattning som är erforderlig för att bestämma lämpligt grundläggningssätt och behovet av erforderliga åtgärder i anslutning till grundläggningen; vidare sägs att grundundersökningen skall ge upplysning om grundvattenstånd, när så bedöms erforderligt. I avsnittet om fukt- och vattenisolering finns bestämmelser om att byggnad skall utformas så att den bereder erforderligt skydd mot fukt (jfr även 46 § 2 st 1 byggnadsstadgan) samt att utrymme beläget under högsta grundvattenytan i regel skall utföras med golv och väggar i vattentät konstruktion; det tilläggs att med hänsyn till svårigheterna att utföra helt vattentäta konstruktioner man i möjligaste mån bör undvika att anordna utrymmen under grundvattenytan.

I den del kommunen läggs till last fel eller försummelser begångna före skadeståndslagens ikraftträdande d 1 juli 1972 är lagen inte tillämplig. Eftersom arbetet med stadsplanen avslutades före nämnda tidpunkt kan - som TR:n funnit - kommunen endast enligt äldre regler göras ansvarig för fel i samband med planens tillkomst. Det är här fråga om skada vållad vid myndighetsutövning. Oavsett vad som kan ha gällt beträffande det allmännas ansvar när sakskador direkt orsakats genom fysiskt handlande i sådana sammanhang (jfr härom prop 1972:5 s 308 f, 314, 369 men å andra sidan NJA 1971 s 560, särskilt justitierådet Conradis yttrande), kan det inte antas att skada som vållats på det sätt T.B.C. gör gällande skulle ha kunnat grunda skadeståndsskyldighet för kommunen innan skadeståndslagen trädde i kraft. Vad T.B.C. åberopat i denna del kan alltså inte i och för sig medföra skadeståndsansvar för kommunen.

Vad sedan gäller kommunens förfarande i samband med bebyggandet av Ulveksområdet står det klart att det varit fråga om myndighetsutövning från byggnadsnämndens sida.

Kommunen har framhållit att föreskrifterna om byggnadslovsprövning och kontroll framför allt riktar sig till den byggande och att byggnadsnämnden i dessa sammanhang har att i första hand tillvarata allmänna intressen. Vad särskilt angår nämndens befattning med grundförhållandena kan kommunens synpunkter sägas ha visst stöd i motiven till 42 § byggnadsstadgan; där har understrukits - närmast med sikte på nämndens uppgifter från grannelagsrättslig synpunkt - att nämnden inte kan ta på sig något som helst ansvar för att de åtgärder som föreskrivs verkligen är tillräckliga i det särskilda fallet och att nämnden måste inskränka sig till att söka upprätthålla en viss för orten i genomsnitt lämplig standard i fråga om husgrundernas djup och beskaffenhet i övrigt (SOU 1957:21 s 235).

I den mån dessa - - - se referatet under I - - - följande synpunkter beaktas.

Kontrollen av mark- och grundförhållandena har med tiden kommit att tillmätas allt större betydelse; den får vikt inte minst när det gäller sådana allvarliga och svårbedömda skaderisker som aktualiserats i detta mål. Vid prövning av ansökningar om byggnadslov och vid senare tillsyn av byggnadsarbetet - liksom för övrigt redan i samband med planering - har man från byggnadsnämndens sida att speciellt uppmärksamma de angivna förhållandena.

Man måste emellertid se realistiskt på nämndens möjligheter att ingripa mot skaderisker av olika slag. Dess resurser är begränsade, och vilka av dess mångskiftande uppgifter som bör ha företräde har framstått som i viss mån tveksamt. Här får också beaktas att avsikten med skadeståndsansvaret vid bristande byggnadskontroll inte kan vara att man på kommunen skall överflytta den skyldighet att se till att arbetet utförs med omdöme och sakkunskap som enligt byggnadsförfattningarna åvilar den byggande. Det är byggherren som - tillsammans med bl a ansvarige arbetsledaren, när en särskild arbetsledare utses - i första hand svarar för att skador på byggnaden förebyggs. Naturligtvis har även senare ägare av fastigheten ett ansvar för tillsyn och underhåll av denna. Liksom vid vanlig vållandebedömning måste det få betydelse för kommunens ansvar, om man hos byggnadsnämnden sålunda med fog kan räkna med att någon annan med större möjlighet att påverka förhållandena vidtar åtgärder mot skaderisker.

Med hänsyn till - - - se referatet under I - - - misstag kan förekomma.

Helt kan emellertid inte byggnadsnämnden lita ens på den kompetens som finns hos erfarna byggherrar eller entreprenörer. Bl a när ett bygge är förbundet med påtagliga risker för skador genom vattenföring, får nämnden anses skyldig att se till att skadeförebyggande åtgärder blir vidtagna: man begär t ex att markundersökning utförs innan byggnadslov meddelas, eller man ger speciella föreskrifter angående byggnadens utförande med tanke på riskerna i fråga. I sådana fall kan alltså en kommun inte frita sig från ansvar genom att hänvisa till att den byggande rimligen borde ha kunnat förhindra eventuella skador.

Vad som närmare fordras - - - se referatet under I - - - bristande tillsyn och underhåll.

Den omständigheten att T.B.C. förvärvat fastigheten först efter det att byggnadslov meddelats och huset uppförts hindrar alltså inte att kommunen kan bli skyldig att ersätta honom för skadorna på huset. Oavsett om regeln i 55 kap 13 § RB är tillämplig på kommunens förut berörda invändning härom, saknar invändningen därför betydelse i målet.

Av det material som varit tillgängligt för kommunen redan då stadsplanen utarbetades har framgått att till följd av grundvattenförhållandena betydande olägenheter kunde uppkomma för boende bl a på Ulveksområdet. När en närmare undersökning inte ansågs behövlig i samband med planarbetet, har det under alla omständigheter ålegat byggnadsnämnden att vid senare behandling av ansökningar om byggnadslov på området särskilt uppmärksamma möjligheten att - på grund av förhållanden som svårligen kunde överskådas i detalj - vattenskador kunde uppkomma på fastigheterna. En ytterligare anledning att beakta denna risk har nämnden fått i slutet av 1974 och början av 1975, då det vid s k byggträffar i samband med bebyggandet av kvarteret Ädelstenen - några hundra meter söder om Rubinen nr 1 - begärdes att kommunen vidtog åtgärder mot vattenföringen genom vissa marklager, vilken påstods innebära en fara för närliggande hus; enligt vad som framgår bl a av åberopade senare meddelanden från gatukontoret har det här varit fråga om risker genom såväl dagvatten som grundvatten.

Sedan R.L. förvärvat fastigheten i fråga av kommunen, har han ansökt om byggnadslov för ett hus som skulle vara försett med källare - detta i likhet med flera andra hus i kvarteret men i motsats till husen i kvarteret Bergkristallen omedelbart väster om Rubinen nr 1. Även om stadsplanen tillät att huset uppfördes med källare, borde byggnadssättet rimligen ha väckt betänkligheter med hänsyn till bl a de återgivna bestämmelserna i Svensk Byggnorm och till vad byggnadsnämnden kände till om vattenförhållandena på området. Det hade då legat nära till hands att begära en kompletterande grundundersökning innan byggnadslov meddelades. För den händelse byggnadsnämnden inte ansåg sig böra på detta vis fördröja byggnadslovsärendet, borde nämnden ha sett till att åtgärder vid togs för att förebygga vattenskador, exempelvis genom att föreskriva ett avskärande dike eller andra särskilda anordningar för dränering. Byggnadsnämnden har emellertid beviljat det sökta byggnadslovet utan att ge föreskrifter om några skyddsåtgärder eller ens fästa den byggandes uppmärksamhet på skaderisken. Härigenom måste nämnden anses ha brustit i omsorg vid sin handläggning av ärendet - en uppfattning som också planverket framfört i målet. Det måste antas att om åtgärder av angivet slag vidtagits från kommunens sida de uppkomna skadorna hade kunnat förekommas.

Frågan blir då, om den försummelse som sålunda ligger byggnadsnämnden till last är sådan att den bör medföra skadeståndsskyldighet för kommunen. Här kan till en början framhållas att det allmänt sett är angeläget att det redan i samband med bebyggandet av ett område vidtas åtgärder mot skador av det aktuella slaget, vilka kan uppkomma plötsligt och vara svåra att förebygga i senare skede. Även om - som kommunen har hävdat - ovanliga väderleksförhållanden och tillfälliga omständigheter i detta fall har inverkat på händelseförloppet, kan det knappast ha kommit som en överraskning att skador genom inträngande grundvatten drabbade ett hus som på denna plats fick byggas med källare. Av kommunen, som i egenskap av markägare själv projekterat området, har man med fog kunnat begära ett intresse för att närmare undersöka eller minska de påtagliga risker som grundvattenförhållandena medförde på Ulveksområdet. Det har här gällt frågor varöver kommunens myndigheter haft en långt bättre överblick än vad de kunde räkna med på den byggandes sida; att hänvisa till dennes ansvar framstår som mindre rimligt i fall av det aktuella slaget.

Med hänsyn till det sagda får, i enlighet med de allmänna riktlinjer som tidigare angetts för ansvarsbedömningen, kommunen anses i sådan grad ha brustit i vad som skäligen kan begäras av dess verksamhet, att den enligt 3 kap2 och 3 §§skadeståndslagen är ansvarig för skadorna. Om skadeståndsbeloppet råder numera inte tvist.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut fastställer HD TR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

JustR:n Hult och Holmberg var skiljaktiga och anförde: I HD har T.B.C. - - - se HD:s dom - - - betydelse i målet.

Planverket har i sitt yttrande anfört bl a: "I det förevarande ärendet har byggnadsnämnden vid arbetet med stadsplanen underlåtit att företa någon ny grund undersökning utöver den som utförts tidigare i samband med generalplanearbete. Undersökningen har dock vid planfastställelsen ansetts tillräckligt utvisa den risk för problem med vattenföring som finns i området. Det hade varit befogat att på något sätt förvarna dem som ämnade bygga inom området härom. Underlåtenheten att företa ny grundundersökning på planstadiet synes dock knappast kunna anses som otillräcklig standard vid planarbetet. En förutsättning för denna bedömning är att byggnadslovsansökningar avsågs bli behandlade med särskild hänsyn till vattensituationen inom området. - Vid byggnadslovsprövningen har byggnadsnämnden inte förvissat sig om att betryggande skyddsåtgärder skulle komma att vidtas trots vetskapen om risk för grundvattenproblem. I vart fall borde en uppenbart olämplig huskonstruktion inte ha godtagits. Härigenom har nämnden i sin myndighetsutövning enligt planverkets bedömning eftersatt vad som normalt bör ingå i en omsorgsfull handläggning av ett byggnadsärende."

Av det material som varit tillgängligt för kommunen då stadsplanen utarbetades har framgått att till följd av grundvattenförhållandena betydande olägenheter kunde uppkomma för boende bl a på Ulveksområdet. När en närmare undersökning inte ansågs behövlig i detta sammanhang, har det legat nära till hands för byggnadsnämnden att vid senare behandling av ansökan om byggnadslov på den aktuella fastigheten uppmärksamma möjligheten att - på grund av förhållanden som svårligen kunde överskådas i detalj - vattenskador kunde uppkomma på fastigheten. En ytterligare anledning att beakta denna möjlighet har nämnden fått år 1974, då man i samband med bebyggandet av kvarteret Ädelstenen - några hundra meter söder om Rubinen - begärde att åtgärder vid togs från kommunens sida mot vattenföringen genom vissa marklager, vilken påstods innebära en fara för närliggande hus. I övrigt har dock, såvitt framkommit i målet, inte risken för skador genom grundvatten aktualiserats på området före skadorna på T.B.C:s hus.

Sedan R.L. förvärvat fastigheten i fråga har han ansökt om byggnadslov för ett hus med källare. Även om detta borde ha väckt vissa betänkligheter med hänsyn till vattenförhållandena på området, har ett sådant byggnadssätt stämt med den fastställda stadsplanen. Det framstår därför som naturligt att byggnadsnämnden inte vägrat byggnadslov enligt ansökningen eller velat fördröja ärendet genom att kräva att en grundundersökning vidtogs. Vad som kan ifrågasättas är om inte nämnden - med hänsyn till den särskilda överblick den hade över markförhållandena på området - borde ha fäst den byggandes uppmärksamhet på de risker byggnadssättet medförde eller meddelat särskilda föreskrifter för att minska dessa risker. Som kommunen framhållit har emellertid den direkta skadeorsaken synbarligen varit av tillfällig och svårförutsebar art, och riskerna synes över huvud taget ha varit så vanskliga att bedöma att det framstår som tveksamt vilka föreskrifter eller andra försiktighetsmått som alls skulle ha varit av värde i sammanhanget. Vid en prövning efter de riktlinjer som i det föregående angetts finner vi inte byggnadsnämnden i sådan grad ha eftersatt vad som skäligen kunnat begäras av dess verksamhet, att kommunen därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 3 kap2 och 3 §§skadeståndslagen. Inte heller i annat avseende kan kommunen anses ha gjort sig skyldig till fel eller försummelse som medfört ansvar för vattenskadorna. T.B.C:s talan skall därför lämnas utan bifall.