NJA 1985 s. 540

Sollentuna TR dömde d 7 juni 1983 T.G. jämlikt 5 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling för "varusmuggling" till dagsböter. Brottet bestod i att T.G. till riket av grov oaktsamhet infört ett smycke, värt 20 240 km, utan att ge det tillkänna hos vederbörlig tullmyndighet. T.G. förpliktades i domen att såsom förverkat värde av olagligen infört gods utge 8 000 kr.

I en till HD d 5 aug 1983 inkommen ansökan hemställde T.G. om resning i vad avsåg den i TR:ns dom ålagda särskilda rättsverkan av brottet. Han anförde att förverkande som särskild rättsverkan inte kunde inträda vid brott mot 5 § varusmugglingslagen.

Riksåklagaren bestred bifall till ansökningen och anförde i förklaring bl a:

Lagen (1960:418) om straff för varusmuggling stadgar i 1 § att den som, uppsåtligen, utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför tull- eller avgiftspliktigt gods eller gods som ej må införas eller utföras gör sig skyldig till varusmuggling. Samma gärning kan även begås bl a genom avlämnande av oriktig uppgift i tulldeklaration, 1 § 2 st, eller genom vissa andra förfaranden, som angivits i 4 § punkterna 1-5. I 5 § sägs att den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i 1 eller 4 § sägs dömes till böter eller fängelse i högst 2 år, dock att i ringa fall ej skall dömas till straff. I 9 § stadgas att gods som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill skall, tillika med emballage och kärl, vari godset förvaras, förklaras förverkat till kronan; förverkande av värdet kan i visst fall ske. En för specialstraffrätten vanlig obillighetsregel har även uppställts liksom en om godtrosförvärvares rätt. Beträffande förverkande av hjälpmedel vid varusmuggling eller försök därtill eller vid olovlig befattning med smuggelgods stadgas i 10 § att sådant må ske, såvitt ägaren eller viss annan uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill.

Departementschefen uttalade i propositionen (1960:115 s 115) att ansvarsbestämmelserna i de dittills gällande varuinförsel- och varuutförsellagarna syntes avse endast uppsåtliga brott. Den i varusmugglingen införda generella straffbestämmelsen mot brott begångna av grov oaktsamhet var således ny. Någon särskild benämning för oaktsamhetsbrottet ansågs inte erforderlig. Däremot har departementschefen i förarbetena uttalat att gärningen i fråga icke utgör varusmuggling. Detta kan emellertid enligt min mening inte sägas klart framgå av ansvarsbestämmelsen i 5 §. Ordalydelsen anger i stället att fråga är om ett objektivt sett identiskt handlingssätt och att endast det subjektiva rekvisitet är ett annat. Av det tunna underlag som erbjudes i praxis kan möjligen konstateras att i de flesta fall oaktsamhetsbrottet av domstolen benämnts brott mot varusmugglingslagen. Den i nu förevarande mål aktuella tingsrättsdomen utgör ett exempel på att brottet även benämnes varusmuggling. Att avgörandena är få taliga beror främst på att de flesta brott mot varusmugglingslagen begås uppsåtligen men även på att åtskilliga brott upptäcks redan på försöksstadiet, därvid regelmässigt åtal endast äger rum för det uppsåtliga brottet. Mot bakgrund av departementschefens ovan angivna uttalande synes ej heller möjlighet finnas för åtal av försök till det oaktsamma brottet; ett försök förutsätter därjämte nära nog undantagslöst ett medvetet handlande och gör konstruktionen försök till oaktsamt handlande närmast orimlig.

Vad beträffar förverkande enligt 9 § har inte uttryckligen i lagtexten angivits att sådant endast kan ske vid uppsåtligt brott. I 10 § har däremot gjorts en distinktion och uteslutits oaktsamhetsbrottet. I specialmotiveringen till 9 § har departementschefen dock uttalat (s 122) att förverkandepåföljd icke bör kunna ådömas annat än vid uppsåtligt brott. I kommentaren till lagen (Jungefors-Walberg, Smugglingslagstiftningen, Stockholm 1961, s 101) har endast konstaterats att oaktsamhetsbrottet ej utgör varusmuggling och att någon förverkandepåföljd ej inträder. I praxis synes förverkande ej yrkas av åklagare eller utdömas av domstol.

Kvar står frågan om under lagstiftningsarbetet gjorda uttalanden, vars innebörd inte återfinns i lagtexten, skall tillerkännas sådan dignitet att de får utgöra en utfyllnad av lagbestämmelserna. HD har beträffande utlänningslagen i ett avgörande, NJA 1983 s 131, i annat sammanhang funnit att vid avsaknad av uttrycklig bestämmelse i lagtexten ett förbud som uppställts i lagmotiven inte kunde anses innebära ett ovillkorligt förbud. Någon allmän regel eller rättsgrundsats av innehåll att förverkande inte kan äga rum vid oaktsamhetsbrott torde ej finnas. Några principiella hinder mot att förverkande sker vid culpösa lagöverträdelser synes inte heller föreligga (jfr Thornstedt, Förverkande på grund av brott, SOU 1960:28 s 155). Vid vårdslöshet med narkotika förverkas narkotikan och vid olovligt fiske, som skett av grov oaktsamhet, finns ej hinder mot förverkande av längst och, under vissa förutsättningar, av redskap. Fråga är visserligen i de nu angivna fallen om särskilt farligt ämne respektive vinning eller hjälpmedel medan förverkande enligt varusmugglingslagen närmast torde ha ett repressivt syfte. Bestämmelserna är emellertid direkt styrda av specialförfattningarna och deras syften och utgör inte undantag från någon allmän regel.

Mot den nu i korthet återgivna bakgrunden kan räckvidden av förverkanderegeln i varusmugglingslagen visserligen framstå som tveksam. Med hänsyn till den utformning lagtexten lätt vill jag dock i målet inta den ståndpunkten att 9 § varusmugglingslagen inte entydigt begränsar möjligheten att förverka gods till de fall där brottet begåtts uppsåtligen. I vart fall kan, då ett förverkande skett som en rättsverkan vid oaktsamhetsbrott, inte sägas vara fråga om en rättstillämpning som uppenbart strider mot lag.

Föredraganden, RevSekr Kjellkvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: T.G., som dömdes av TR:n till dagsböter för brott mot 5 § lagen om straff för varusmuggling, förpliktades såsom särskild rättsverkan att som förverkat värde av till riket olagligen infört gods utge 8 000 kr.

Till stöd för sin resningsansökan har T.G. hävdat att förverkande inte kan ske vid brott mot nämnda lagbestämmelse och att beslutet om särskild rättsverkan därför skall undanröjas.

Som framgår av 9 § lagen om straff för varusmuggling skall gods, som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill, tillika med emballage och kärl, vari godset förvaras, förklaras förverkat till kronan. Finnes egendomen ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förverkat.

Det oaktsamhetsbrott som T.G. befunnits övertygad om enligt 5 § har ej erhållit någon särskild brottsbenämning. Brottet utgör emellertid inte varusmuggling, vilken brottsbeteckning enligt lagtexten i överensstämmelse med klara uttalanden i förarbetena (prop 1960:115 s 115) förbehållits uppsåtliga gärningar under 1-4 §§.

Den rättstillämpning som ligger till grund för utdömande av förverkandepåföljden strider sålunda uppenbart mot lag.

HD beviljar därför enligt 58 kap 2 § 4 RB resning i målet såvitt gäller frågan om förverkande.

Med stöd av 58 kap 7 § RB upptar HD målet till omedelbart avgörande och ändrar på så sätt TR:ns dom att åklagarens yrkande om värdeförverkande ogillas.

HD (JustR:n Holmberg, Welamson, Knutsson, Persson, referent, och Freyschuss) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.