NJA 1985 s. 774

Domskäl

TR:n (ordf chefsrådmannen Lindeblad) anförde i dom d 28 febr 1983:

Domskäl. A.P. har bestritt ansvar. Han har gjort gällande, i första hand att han icke lämnat några oriktiga uppgifter eller förtigit sanningen vid vittnesförhöret vid TR:n, vidare att utsagan varit utan betydelse för saken samt slutligen att i den mån han lämnat osanna uppgifter eller förtigit sanningen detta gällde sådant varom han ägt vägra att yttra sig och omständigheterna inneburit skälig ursäkt för honom.

Parterna har åberopat TR:ns dom d 13 jan 1981 och HovR:ns för Västra Sverige dom d 29 okt 1981.

Det antecknas att enligt TR:ns protokoll i målet mot J.S. A.P. avlagt ed samt erinrats om innehållet i 36 kap 6 § RB.

A.P. har närmare hörd vidhållit sina vid huvudförhandlingen d 13 jan 1981 i TR:n lämnade uppgifter samt tillagt: Det var först sedan han d 14 okt 1978 slutat sin anställning i Falkenberg och återvänt till Göteborg som han började få en mängd fakturor och krav på löner m m. Han började först då förstå att han personligen var inblandad i företagets affärer. I slutet av okt erhöll han ett stort paket, som innehöll pärmar med bokföringsmaterial för företaget. Utan att ta del av innehållet av något i paketet inneliggande följebrev for han till J.S:s villa i Grimmered och hängde paketet på dörrhandtaget. Han har sedan blivit instämd till TR:n med yrkande om att utgiva löner och semesterersättning till personalen men talan mot honom har ned lagts och i stället har J.S. såsom arbetsgivare blivit betalningsskyldig. Han var emellertid fortfarande orolig för att bli utpekad som arbetsgivare och sålunda bli ansvarig för skatter och löner och obetalda fakturor. Då han blev kallad såsom vittne till TR:n var han rädd för att J.S. skulle göra allt för att misstänkliggöra honom. Han hördes under ed men han har icke något minne av att han blev erinrad om att han fick vägra att uttala sig om sådant som kunde röja att han själv gjort sig skyldig till brott. I varje fall förstod han inte att han hade någon sådan rätt. Han har varit i Sverige sedan 1958 och har inte några svårigheter med svenska språket. Ibland förekommer för honom främmande ord som han inte förstår. Då han under mycket pressande förhållanden hördes som vittne hade han svårt att förstå vad som sades. Han förstår nu inte vad åklagaren menar med att han skulle ha fungerat som "bulvan".

I målet har hörts såsom vittnen på åklagarens begäran J.S. och direktören O.S. samt på A.P:s begäran konditorn K.K. och bagaren A.O..

J.S. har berättat i huvudsak i överensstämmelse med vad som intagits i TR:ns dom d 13 jan 1981 och HovR:ns dom d 29 okt 1981.

O.S. har uppgivit: Han har känt J.S. sedan åtta år genom att han såsom ägare av Berte Kvarn levererat mjöl till J.S. och hans bagerier. Han har förlorat pengar på J.S., bl a i samband med Vegabageriets konkurs. Han har icke något förtroende för J.S. och då denne under sommaren 1978 ringde och uppgav att han skulle starta en ny rörelse i Falkenberg genom att överta Ritz bageri och konditori förklarade O.S. att han inte var intresserad av att leverera mjöl. J.S. uppgav emellertid att en bagare vid namn A.P. skulle svara för företaget och O.S. blev litet nyfiken på vem denne A.P. kunde vara och om han var kreditvärdig. Vid ett besök i början av sept 1978 träffade han A.P. och pratade med honom. A.P. uppgav då att han var hälftendelägare i företaget och att han satsat 25 000 kr motsvarande halva aktiekapitalet. O.S. varnade A.P. för J.S. men A.P. uppgav att han inte var rädd så länge han själv var på platsen och arbetade i bageriet.

K.K. och A.O. har i sina vittnesberättelser uttalat att de som varit arbetskamrater till A.P. ansett att denne var anställd i det nya företaget.

Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning, som redovisats i TR:n och i HovR:n i målet mot J.S.. Vidare har såsom bevisning åberopats A.P:s vittnesutsaga vid huvudförhandlingen d 13 jan 1981 i TR:n såsom den blivit utskriven från bandinspelning.

TR:ns bedömning

O.S., som är helt utomstående och inte har något intresse av utgången i målet, har klart och entydigt berättat om A.P:s intressen och ställning i falkenbergsbolaget. Någon anledning att ifrågasätta O.S:s uppgifter föreligger inte. O.S:s vittnesmål utgör därför ett beaktansvärt stöd för åklagarens talan. Med hänsyn härtill och till övrig bevisning i målet finner TR:n styrkt att A.P. i den omfattning åklagaren påstått i sitt vittnesmål lämnat osanna uppgifter och förtigit sanningen om sitt engagemang i det bolag, Nya Ritz A.P. AB, som var under bildande. Denna utsaga kan inte såsom A.P. gjort gällande ha varit utan betydelse för saken.

Om A.P. följt vittnesedens föreskrifter hade han röjt att han själv förövat brottslig handling, nämligen att han såsom arbetsgivare gjort sig skyldig till brott mot uppbördslagen genom att icke se till att innehållna källskatter redovisats. A.P. har därför haft rätt att vägra yttra sig om förhållanden som kunnat röja denna gärning. Enligt anteckning i protokollet har A.P. vid huvudförhandlingen i TR:n i målet mot J.S. före vittnesförhöret erinrats om detta enligt 36 kap 6 § RB. A.P., som icke på eget initiativ avlagt vittnesmålet utan åberopats såsom vittne av åklagaren, har förklarat att han icke har något minne av att han blivit erinrad om denna inskränkning i vittnesplikten. Det ligger nära till hands att anta att A.P. med hänsyn till språksvårigheter icke förstått innebörden av en sådan erinran.

Vid en samlad bedömning finner TR:n att omständigheterna för A.P. inneburit sådan skälig ursäkt som avses i 15 kap 4 § 2 st BrB. A.P. skall därför inte dömas till ansvar.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:nför Västra Sverige och yrkade att A.P. måtte fällas till ansvar för mened, ringa brott.

A.P. bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. Åklagaren har i HovR:n anfört: TR:n har till stöd för den friande domen åberopat bl a att A.P. haft rätt att vägra att yttra sig om betalningsansvaret för de innehållna skatterna, eftersom han därvid kunde komma att röja att han själv förövat brottslig handling. Med hänsyn till gällande preskriptionsbestämmelser var möjligheterna att i jan 1981 föra ansvarstalan mot A.P. för underlåtenhet att under femte uppbördsterminen 1978 inbetala skatter som innehållits för anställda försuttna. Vad från A.P:s sida i övrigt framförts om de risker som fanns för att han i vittnesmålet skulle komma att röja att han i verksamheten i Falkenberg begått andra brott torde böra lämnas utan avseende. Förhållandena får dock anses vara mildrande för A.P..

A.P. har för bestridandet av åtalet åberopat samma grunder som antecknats i TR:ns dom. Till utveckling av sitt försvar har från hans sida anförts bl a: Då han i jan 1981 hördes som vittne i målet mot J.S. var han osäker om sin situation. Före förhandlingen i TR:n tog han kontakt med advokaten S.T., som han tidigare anlitat då det väckts talan mot honom om skyldighet att utge löner och semesterersättningar för personalen i rörelsen i Falkenberg. A.P. ville få reda på hur han skulle bete sig vid förhandlingen i TR:n och ville orientera sig "om vad som hänt". Han var rädd för att J.S. skulle skylla allt på honom och trodde att han skulle bli ansvarig för de skatter, varom talan fördes mot J.S.. Han visste inte vid vilken uppbördstermin J.S. skulle ha betalat berörda skattebelopp. Än mindre kände han till att en eventuell talan om ansvar mot honom själv beträffande försummelse att inbetala angivna skatter då var preskriberad. Han vitsordar emellertid nu att så verkligen var fallet. I jan 1981 var det vidare risk för att A.P. enligt 2 kap 13 § 2 st aktiebolagslagen skulle kunna bli ansvarig för de förbindelser som det icke registrerade bolaget Nya Ritz A.P. AB ådragit sig. A.P. kunde också eventuellt anses ha gjort sig skyldig till bl a bokföringsbrott enligt 11 kap 5 § BrB. - Före vittnesmålet hade A.P. inte hörts av polis som misstänkt för t ex brott mot uppbördslagen. Vid sin kontakt med S.T. före vittnesmålet diskuterade S.T. och han aldrig om han möjligen hade rätt att vägra vittna.

I HovR:n har A.P., J.S., O.S. och A.O. hörts på nytt.

Lika med TR:n finner HovR:n att A.P. är övertygad om att under vittnesförhöret medvetet ha lämnat osanna uppgifter i de hänseenden åklagaren lagt honom till last samt att uppgifterna inte varit utan betydelse för saken.

Vad angår A.P:s tredje grund för bestridandet av åtalet är rörande frågan om A.P. med stöd av 36 kap 6 § RB ägt rätt vägra yttra sig följande att anmärka. Det ansvar som A.P. kan ha ådragit sig för underlåtenhet att i rätt tid betala innehållna preliminärskatter avser skatter som skulle ha inlevererats under femte uppbördsterminen 1978. Å detta brott kan ej följa svårare straff än fängelse i ett år. Preskriptionstiden för väckande av åtal med anledning av försummad inbetalning av innehållna skatter angivna uppbördstermin utgick d 18 nov 1980. TR:ns huvudförhandling i brottmålet mot J.S. ägde rum d 13 jan 1981. Vid denna tidpunkt hade således åtalspreskription inträtt såvitt avser brott mot 81 § uppbördslagen begånget under den tid Bageri Invest med A.P. som formellt ansvarig bedrev verksamhet i Falkenberg. Även om A.P. genom att tala sanning skulle ha röjt att han under angiven tid gjort sig skyldig till brott mot uppbördslagen, kan han med hänsyn till inträdd preskription och då den gärning varom här är fråga inte kan anses vanärande i den mening som avses i 36 kap 6 § RB, till sitt fredande inte åberopa den risk för upptäckt av brott i ovan angivet hänseende som kan ha förelegat. Se Ekelöf Rättegång IV, 5 uppl 1982, s 146, Lagerbielke, Om mened, 1979, s 177 samt Jareborg, Brotten, Tredje häftet, 1982, s 435. Utredningen i målet ger ej heller belägg för att A.P., om han iakttagit den sanningsplikt som åvilat honom efter avlagd ed, skulle ha röjt att han eller någon honom närstående på annat sätt förövat brottslig eller vanärande handling. På grund av vad sålunda upptagits har A.P. ej ägt vägra att yttra sig. Han kan därför ej åtnjuta ansvarsfrihet enligt 15 kap 4 § 2 st BrB. A.P. har alltså gjort sig skyldig till mened.

Beträffande bedömningen av A.P:s brott bör särskilt följande framhållas. Det mellan A.P. och Bageri Invest d 30 aug 1978 ingångna s k leasingavtalet framstår som så oförmånligt för A.P. att det på goda grunder kan antas att J.S. vilselett den i affärsverksamhet helt okunnige A.P. om avtalets verkliga innebörd. Det framstår som i hög grad sannolikt att J.S., såsom åklagaren påstått, velat använda A.P. som bulvan och att A.P. kommit till insikt om de risker hans engagemang härvidlag innebar först då han i slutet av okt 1978 tillställdes det paket med bokföringshandlingar som om nämns i TR:ns dom. Enligt det till denna försändelse hörande följebrevet, benämnt PM angående avvecklingen av Ritz konditori och undertecknat av J.S. d 25 okt 1978, skulle A.P. om han inte betalade företagets (Nya Ritz A.P. AB) skulder om ca 100 000 kr komma att försättas i konkurs. A.P. har i HovR:n vidgått att han tagit del av brevet innan han återlämnade bokföringshandlingarna till J.S. samt förklarat att han då blev mycket upprörd, eftersom han kände sig lurad av J.S. och fruktade att denne för att klara sig undan skulle skylla allt på A.P.. Mot bakgrund av det nu sagda och med beaktande av vad i övrigt framkommit om de affärstransaktioner som förekommit finner HovR:n anledning utgå från att A.P., då han vittnade i målet mot J.S., trott sig löpa risk att oförskyllt drabbas av såväl straff som omfattande betalningsansvar för verksamheten i Falkenberg. Även i övrigt föreligger mildrande omständigheter kring A.P:s menedsbrott. Detta kan därför som åklagaren angett bedömas som ringa. Påföljden bör bestämmas till ett måttligt bötesstraff.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom på så sätt att HovR:n dömer A.P. enligt 15 kap 1 § BrB för mened, ringa brott, till 50 dagsböter å 40 kr.

Hovrättsrådet Wessman var skiljaktig och anförde: Åklagaren har i - - - se HovR:ns dom - - - betydelse för saken.

Vad angår A.P:s tredje grund för bestridandet av åtalet är rörande frågan om A.P. med stöd av 36 kap 6 § RB ägt rätt att vägra yttra sig följande att anmärka. Det ansvar som A.P. kan ha ådragit sig för underlåtenhet att i rätt tid betala innehållna preliminärskatter avser skatter som skulle ha inlevererats under femte uppbördsterminen 1978. Å detta brott kan ej följa svårare straff än fängelse i ett år. Preskriptionstiden för väckande av åtal med anledning av försummad inbetalning av innehållna skatter angivna uppbördstermin utgick d 18 nov 1980. TR:ns huvudförhandling i brottmålet mot J.S. ägde rum d 13 jan 1981. Vid denna tidpunkt hade visserligen åtalspreskriptionen inträtt såvitt avser brott mot 81 § uppbördslagen, begånget under den tid Bageri Invest med - A.P. som formellt ansvarig bedrev verksamhet i Falkenberg. Detta förhållande insåg emellertid inte A.P. vid tiden för sitt vittnesmål och för honom har därför förelegat rätt att vägra att yttra sig rörande de omständigheter som kunde ha betydelse för frågan om A.P. genom underlåtenhet eller positivt handlande gjort sig skyldig till sådant förfarande som avses i 81 § uppbördslagen.

Det mellan A.P. och Bageri Invest d 30 aug 1978 ingångna s k leasingavtalet framstår som så oförmånligt för A.P. att det på goda grunder kan antas att J.S. vilselett den i affärsverksamhet helt okunnige A.P. om avtalets verkliga innebörd. Det framstår som i hög grad sannolikt att J.S., såsom åklagaren påstått, velat använda A.P. som bulvan och att A.P. kommit till insikt om de risker hans engagemang härvidlag innebar först då han i slutet av okt 1978 tillställdes det paket med bokföringshandlingar som omnämns i TR:ns dom. Enligt det till denna försändelse hörande följebrevet, benämnt PM angående avvecklingen av Ritz konditori och undertecknat av J.S. d 25 okt 1978, skulle A.P. om han inte betalade företagets (Nya Ritz A.P. AB) skulder om ca 100 000 kr komma att försättas i konkurs. A.P. har i HovR:n vidgått att han tagit del av brevet innan han återlämnade bokföringshandlingarna till J.S. samt förklarat att han då blev mycket upprörd, eftersom han kände sig lurad av J.S. och fruktade att denne för att klara sig undan skulle skylla allt på A.P.. Mot bakgrund av det nu sagda och med beaktande av vad i övrigt framkommit om de affärstransaktioner som förekommit finner HovR:n anledning utgå från att A.P., då han vittnade i målet mot J.S., trott sig löpa risk att oförskyllt drabbas av såväl straff som omfattande betalningsansvar för verksamheten i Falkenberg. Vad sålunda upptagits får anses innefatta skälig ursäkt för A.P. att lämna de osanna uppgifter, varom åklagaren för talan i målet. Jag lämnar därför åtalet utan bifall.

Domskäl

Domskäl. Såsom TR:n och HovR:n funnit är A.P. övertygad om att i sitt vittnesmål medvetet ha lämnat osanna uppgifter i de hänseenden åklagaren har lagt honom till last. Uppgifterna har inte varit utan betydelse för saken.

Vid denna bedömning har A.P. i HD grundat sitt yrkande om frikännande på att hans uppgifter avsett sådant varom han med stöd av 36 kap 6 § RB ägt vägra yttra sig och att omständigheterna utgör skälig ursäkt för honom.

A.P. har därvid åberopat att uppgifterna kunde ha röjt, att han skulle ha gjort sig skyldig till brott mot uppbördslagen och därigenom i vart fall begått en vanärande handling.

Ansvar för ett eventuellt brott mot uppbördslagen var i A.P:s fall preskriberat vid tiden för vittnesförhöret. Till en början måste därför bedömas, om A.P. även i sådant fall ägt vägra yttra sig. Varken lagtextens lydelse, förarbetena eller refererad rättspraxis ger någon säker vägledning beträffande denna fråga. Rätten att vägra yttra sig beträffande brottslig handling synes dock främst ha grundats på den intressekollision som å ena sidan risken för menedsansvar, å andra sidan risken för straff för den brottsliga handlingen medför för vittnet (se t ex processkommissionens betänkande SOU 1926:32 s 269). Denna intressekollision uppkommer inte för det fall att ansvar för den brottsliga handlingen är preskriberat. Det kan då tänkas att vittnet i stället vill slippa yttra sig därför att han finner den brottsliga handlingen vara vanärande för honom. Det skulle dock föra för långt att i allmänhet anse brottsliga handlingar vara vanärande i den mening som avses i 36 kap 6 § RB, sedan så lång tid har förflutit från handlingens begående att ansvar är preskriberat. En rätt att i denna situation vägra yttra sig måste reserveras för det fallet att vittnet fortfarande skulle drabbas av allmänt och starkt ogillande, om hans handling blev känd. Det är ej nu fråga om ett sådant fall. Av det anförda följer att A.P. inte ägt vägra yttra sig på den grunden att han därigenom skulle ha röjt att han gjort sig skyldig till brott mot uppbördslagen.

A.P. har också gjort gällande att han ägt vägra yttra sig därför att han eljest kunnat röja att han eventuellt gjort sig skyldig till bokföringsbrott eller kunnat göras ansvarig för skatter och andra förpliktelser som hänförde sig till verksamheten i Falkenberg. Sannolikheten för att A.P. skulle ha blivit ens åtalad för bokföringsbrott är emellertid så liten att den kan lämnas utan avseende. Även om A.P. kunnat drabbas av ekonomiskt ansvar på grund av verksamheten i Falkenberg är detta inte en omständighet som gett honom rätt att vägra yttra sig.

A.P. har ytterligare invänt att han inte ägt insikt om de förhållanden som föranleder, att han inte kan anses ha haft rätt att vägra yttra sig, och att det därför brister i hans uppsåt. I denna fråga får förarbetena till bestämmelserna i 15 kap 4 § BrB och dess föregångare 13 kap 4 § strafflagen anses ge vid handen, att den som avgett osann utsaga avsetts skola gå fri från straff på grund av dessa bestämmelser endast när fallet objektivt sett är sådant som där sägs (se SOU 1944:69 s 327, NJA II s 439 och 450, NJA II 1962 s 240). Denna ståndpunkt kan visserligen någon gång synas leda till obilligt resultat, såsom då någon ansett sig äga rätt att vägra yttra sig om en brottslig handling som han trott vara att bedöma som grovt brott men som rätten i menedsmålet finner höra till normalgraden av det aktuella brottet med ansvarspreskription som följd. Att tillmäta vittnets subjektiva uppfattning om huruvida han ägt vägra yttra sig eller ej en avgörande betydelse synes emellertid i alltför hög grad försvaga edens betydelse. Det får anses tillräckligt att menedsbrottet kan, såsom också skett i förevarande fall, bedömas som ringa; i exceptionella fall kan med tillämpning av bestämmelsen i 33 kap 4 § 3 st BrB påföljden efterges. Den i förarbetena intagna ståndpunkten bör därför upprätthållas; detta innefattar inte något ställningstagande till fall av faktisk villfarelse. Vad A.P. invänt i nu aktuellt hänseende är sålunda inte av beskaffenhet att frita honom från ansvar.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.