lagen.nu

NJA 2007 s. 624

Val av påföljd för två ungdomar som vid 15 respektive 18 års ålder gjort sig skyldiga till mened.

Uppsala tingsrätt

Allmän åklagare väckte åtal vid Uppsala tingsrätt mot E.E., född den 10 juni 1987, och N.H., född den 20 november 1989, för mened enligt 15 kap. 1 § BrB med följande gärningspåståenden.

E.E. och N.H. har den 9 augusti 2005 vid vittnesförhör under laga ed vid Uppsala tingsrätt på Kungsgatan 49 i Uppsala i tingsrättens mål B 2053-05 lämnat osanna uppgifter genom att förneka att de köpt alkohol/sprit av den i målet tilltalade K.H. E.E. har vidare under vittnesförhöret lämnat oriktiga uppgifter av innebörd att hon inte kände K.H. närmare utan endast hälsade, inget mer. Utsagorna har ej varit utan betydelse för saken.

E.E. förnekade gärningen. Hon förnekade att hon hade lämnat oriktiga uppgifter och särskilt att hon lämnat uppgiften att hon inte känt K.H. närmare utan endast hälsat, eftersom hon senare under förhöret lämnat andra uppgifter.

N.H. förnekade gärningen.

Åklagaren åberopade som bevisning bl.a. förhör med K.H.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Annika Folkeson) meddelade dom den 7 december 2006. I domskälen anförde tingsrätten följande under rubriken ”Tingsrättens bedömning”.

E.E.

När E.E. vittnade sade hon att hon inte hade köpt alkohol av K.H. och i början av förhöret sade hon att hon inte kände honom närmare. Senare under förhöret sade hon att hon kände honom och att det var länge sedan hon umgåtts med honom någon gång med kompisar. Av de uppgifter som hon lämnat i det här målet framgår att hon känner honom närmare än så men redan när hon vittnade ändrade hon sig och sade att hon kände honom. Det är därför inte visat att hon under vittnesförhöret lämnat oriktig uppgift om att hon inte kände honom. Åtalet kan i den delen inte bifallas. Frågan är om det är riktigt att hon aldrig köpt alkohol/sprit av honom.

När E.E. hördes av polisen vid det andra tillfället sade hon att hon köpt vodka av K.H. vid två tillfällen under våren eller sommaren 2005 och då köpt en flaska åt gången. Hon har förklarat att hon i den stressade situation som hon befann sig i lämnade dessa uppgifter för att inte förvärra saken för sin vän K.H. Detta framstår som märkligt eftersom hennes uppgifter inte förbättrade hans situation utan snarare tvärtom. E.E. har sagt att hon när kallelsen till vittnesförhöret kom tog kontakt med polisen för att ändra sina uppgifter men fick besked om att hon skulle göra det i tingsrätten. Det framstår då som än mer märkligt att hon inte i början av förhöret bad att få tillrättalägga sina tidigare uppgifter utan istället förnekade hon att hon kände K.H. Det sistnämnda gör att tingsrätten inte anser att hennes förklaring till varför hon lämnade de uppgifter som angetts i det andra polisförhöret är trovärdig.

K.H. har nekat till att ha sålt sprit till E.E. Det finns tre lappar som han skrivit där namnet ”E.” finns med. Det finns ingen lapp med en siffra efter namnet förutom en lapp där det står ett klockslag. Han har uppgett att han inte sålt vodka till de personer som inte har en siffra angiven efter namnet på lapparna. Han har visserligen medgett att han sålt vodka men kanske inte i den mängd som åklagaren velat påstå. K.H. har inte talat under ed och hans uppgifter skall bedömas med försiktighet. Därtill kommer att han är kompis med E.E. och när hon vittnade i målet mot honom gjorde hon det till hans fördel. Vid en samlad bedömning av E.E:s förklaring till de uppgifter som hon lämnade i det andra polisförhöret och de övriga omständigheter som tingsrätten nyss angett finner tingsrätten utrett att hon lämnade osanna uppgifter när hon vittnade genom att förneka att hon köpt alkohol av K.H. Åtalet för mened är i denna del styrkt. Brottet är inte ringa.

N.H.

N.H. sade när hon vittnade att hon aldrig hade köpt alkohol av K.H. Frågan är om denna uppgift är riktig eller inte.

Vid det första polisförhöret med N.H. sade hon att hon köpt alkohol av K.H. några gånger, mellan fem till tio gånger, att hon köpt en flaska vodka varje gång och att hon betalat 150 kronor för varje flaska. Hon har gjort gällande att dessa uppgifter inte är riktiga utan att hon hittade på dem därför att hon var sur på honom för att han inte hade köpt ut åt henne enligt SMS:et och därför att han hade snackat skit om en kompis till henne. Hon har förklarat att hon ringde upp polisen vid det andra förhöret för att ändra sina uppgifter men då sade hon bara att hon var lite sur på honom för att han snackat skit om en kompis. Hon sade inte att hon också var sur på honom för att han inte köpt ut. När det gäller påståendet om snacket om en kompis har hon inte kunnat tala om vilken kompis det gällde, vad som skulle ha sagts, när detta skulle ha skett eller hur hon hade fått reda på detta. Om det var så att hon var sur på K.H. för en sådan sak borde hon rimligtvis ha kommit ihåg något om detta eftersom det ledde till de uppgifter som hon lämnade till polisen. Hennes förklaring till uppgifterna i det första polisförhöret framstår därför som en efterhandskonstruktion som inte bär sanningens prägel.

N.H:s mobiltelefonnummer fanns inlagt i K.H:s mobiltelefon fast under ”N.” med ett annat efternamn. Det finns alltså en koppling mellan K.H. och N.H. Hennes SMS visar att hon inte var främmande för att vända sig till honom när hon ville ha alkohol. Av hans lappar framgår att han sålt vodka till ”N”. Mot bakgrund av detta och det förhållandet att N.H:s förklaring till de uppgifter hon först lämnade till polisen inte är sannolika finner tingsrätten utrett att hon köpt alkohol av K.H. Eftersom hon nekade till detta när hon vittnade är det utrett att hon lämnade osanna uppgifter under vittnesförhöret inför domstol. Åtalet för mened är styrkt. Brottet är inte ringa.

Påföljd

E.E. är 19 år och ostraffad. Kriminalvården Frivården Uppsala har i ett yttrande redogjort för hennes förhållanden och anfört att det inte finns något behov av frivårdspåföljd. Frivården har bedömt henne som lämplig för samhällstjänst och hon har samtyckt till detta.

N.H. är 17 år och ostraffad. Gottsunda distriktsnämnd har i ett yttrande redogjort för hennes förhållanden och föreslagit att hon får vård inom socialtjänsten varvid hon som vårdplan skall genomgå ungefär tre samtal med en person på enheten för förebyggande ungdomsarbete.

E.E. och N.H. döms för mened. Det är ett brott där påföljden är angiven till fängelse i högst fyra år. Brottet är av en sådan art att påföljden skall vara fängelse och just arten av brottet gör att det finns synnerliga skäl att döma även den som inte fyllt 18 år till fängelse. Detta innebär att det inte kan komma ifråga att bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst för E.E:s del. Påföljden för hennes del skall därför vara fängelse en månad.

När det gäller N.H. kan påföljden inte stanna vid vård inom socialtjänsten eftersom den föreslagna vårdplanen inte är tillräckligt ingripande. Hon är 17 år vilket innebär att påföljden, när det är fråga om brott med fängelse som presumerad påföljd, i första hand skall bestämmas till sluten ungdomsvård. Detta gäller dock inte om det med hänsyn till den dömdes ålder eller någon annan omständighet finns särskilda skäl mot att bestämma påföljden till sluten ungdomsvård. Denna påföljd är nämligen inte avpassad för ungdomar som inte har ett vårdbehov och som skall ådömas en kortvarig frihetsberövande påföljd endast av det skälet att de begått ett artbrott som mened. Det är i sammanhanget värt att notera, som HD anfört i NJA 2001 s. 913, att ett kort fängelsestraff i sådana fall torde kunna bli verkställt utan de nackdelar med fängelse som påföljd för unga lagöverträdare som annars kan finnas och att det i stället kan finnas en påtaglig risk att sådana nackdelar skulle vara förenade med en dom på sluten ungdomsvård. I sådana fall framstår sluten ungdomsvård som ett sämre alternativ till fängelse. N.H. lever under ordnade förhållanden och har inget vårdbehov. Påföljden bestäms därför till fängelse en månad.

Domslut

Tingsrätten dömde N.H. och E.E. för mened enligt 15 kap. 1 § första stycket BrB till fängelse en månad.

Svea hovrätt

E.E. och N.H. överklagade i Svea hovrätt och yrkade frikännande. N.H. yrkade, för det fall hovrätten skulle finna henne skyldig till brott, att hon skulle ådömas en icke frihetsberövande påföljd.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Staffan Lind och Ingela Halvorsen, referent, adjungerade ledamoten Susanne Paulsson-Roos samt två nämndemän) anförde följande i dom den 16 februari 2007.

Hovrättens domskäl

E.E. och N.H. har hörts på nytt i hovrätten. De har berättat i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom. Båda har dock understrukit att de inte uppfattade telefonförhören från polismannen som riktiga förhör. Sådana sker på polisstationen mellan fyra ögon och med en bandspelare påslagen.

Bandupptagningen med förhören med K.H. i tingsrätten har spelats upp. Åklagaren har åberopat samma skriftliga bevisning som i tingsrätten.

Utredningen i hovrätten är i allt väsentligt densamma som i tingsrätten. Hovrätten gör ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort vare sig i skuldfrågan eller i påföljdsfrågan.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

Högsta domstolen

Sedan E.E. och N.H. överklagat hovrättens dom meddelade HD prövningstillstånd i påföljdsfrågan. HD fann inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt. Hovrättens dom i den delen stod därmed fast.

E.E. och N.H. yrkade därefter var och en för sitt vidkommande att HD skulle efterge påföljden eller – i andra hand – döma till en icke frihetsberövande påföljd.

Riksåklagaren bestred ändring beträffande E.E. och medgav beträffande N.H. att påföljden ändrades till ungdomstjänst.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Johan Munck, Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Ann- Christine Lindeblad och Gudmund Toijer, referent) meddelade den 3 oktober 2007 följande dom.

Domskäl

Enligt hovrättens dom, som i den delen vunnit laga kraft, har E.E. och N.H. gjort sig skyldiga till mened. Brotten har inte ansetts vara ringa. E.E. och N.H. har dömts för att de lämnat osanna uppgifter under vittnesförhör vid tingsrätt i ett mål där den tilltalade var åtalad för bl.a. olovlig försäljning av alkoholdrycker (grovt brott) och olovligt innehav av alkoholdrycker (10 kap. 2, 3 och 5 §§ alkohollagen, 1994:1738). De osanna uppgifterna var att de inte hade köpt alkohol/sprit av den tilltalade.

Frågan är nu vilken påföljd som menedsbrottet bör leda till. Brottets art är sådan att det råder en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Förhållandena i det enskilda fallet kan emellertid vara sådana att presumtionen för fängelsestraff vid menedsbrott frångås vid en individualiserad bedömning. Främst är det då omständigheterna vid brottet som får betydelse, men även den tilltalades personliga förhållanden måste beaktas. I detta mål är det framför allt betydelsen av E.E:s och N.H:s ungdom som skall bedömas. (Se NJA 1996 s. 757, 1999 s. 561 och 2001 s. 913.)

Omständigheterna vid brottet

I detta fall finns det särskild anledning att uppmärksamma om E.E. och N.H. kunde ha vägrat att yttra sig om köpen av alkoholdrycker. Enligt 36 kap. 6 § första stycket RB får ett vittne vägra att yttra sig bl.a. om en omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet har förövat brottslig eller vanärande handling. När skäl finns till det, skall vittnet erinras om innehållet i 6 § (se 36 kap. 14 § samma balk). Rätten att vägra yttra sig grundas främst på den intressekollision som kan uppstå för vittnet mellan å ena sidan risken för menedsansvar och å andra sidan risken att straffas för en brottslig handling som röjs genom vittnesmålet eller att drabbas av omgivningens ogillande på grund av en vanärande handling (jfr NJA 1985 s. 774 och 2001 s. 183).

Det har inte framkommit någon omständighet som ger vid handen att E.E. eller N.H. genom att inhandla alkoholdrycker skulle ha begått något brott mot alkohollagen. Enligt 12 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling kan emellertid den som uppsåtligen förvärvar en vara som varit föremål för brott enligt 3–11 §§ samma lag dömas för olovlig befattning med smuggelgods. Brott mot lagen föreligger också, om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning att anta att varan varit föremål för brott. I ringa fall döms dock inte till ansvar. Av 3 § framgår det att smugglingsbrott föreligger bl.a. då någon i samband med införsel av en vara till landet uppsåtligen bryter mot ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införsel genom att underlåta att anmäla varan till tullbehandling. Den som begår gärningen av grov oaktsamhet döms för olovlig införsel (7 §). En resande som har fyllt 20 år får föra in spritdrycker, vin och starköl för eget eller familjens bruk (4 kap. 2 § andra stycket 2 alkohollagen).

I det mål där E.E. och N.H. vittnade gällde åtalet brott mot alkohollagen. Enligt tingsrättens dom i det målet hade den tilltalade dock berättat att han under den aktuella tiden gjort två privata resor till Tyskland och då inhandlat vodka, vid det första tillfället 144 flaskor, och att han sålt en del av vodkan till vänner. Såvitt kan bedömas i det här målet kan det vara fråga om en införsel av spritdrycker som strider mot bestämmelserna för införsel, varför dryckerna skulle kunna ha varit föremål för brott enligt 3 eller 7 § lagen om straff för smuggling, något som i sin tur kan föra med sig straffansvar för den som förvärvar spritdryckerna.

Åtalet mot E.E. och N.H. måste antas utgå från att de förvärvat spritdrycker som ingått i det parti som den som var tilltalad i det tidigare målet hade inhandlat utomlands. Huruvida E.E. och N.H. insett att dryckerna hade varit föremål för olovlig införsel från utlandet framgår inte av utredningen. Med hänsyn till att förvärvet avsåg spritdrycker hade de emellertid särskild anledning att vara försiktiga (jfr prop. 1999/ 2000:124 s. 144). Den utredning som föreligger i förevarande mål ger visserligen inte underlag för någon säker slutsats i frågan om E.E. och N.H. hade skälig anledning att anta att spritdryckerna varit föremål för brott. Klart är under alla omständigheter att de före vittnesförhören hade bort erinras om innehållet i 36 kap. 6 § första stycket RB, något som enligt E.E:s och N.H:s av riksåklagaren ej bestridda uppgifter inte skedde. Till detta kommer att de genom att lämna sanningsenliga uppgifter vid vittnesförhöret skulle komma att röja att de köpt alkoholhaltiga drycker i strid med alkohollagens förbud mot försäljning till den som inte fyllt 20 år. Detta kan visserligen inte anses utgöra en vanärande handling i den mening som avses i 36 kap. 6 § RB men kan ändå leda till en intressekonflikt likartad den som avses i nämnda lagrum, med hänsyn till att handlingen kan förutsättas leda till ogillande från föräldrar, skola och andra i den ungas omgivning.

Vad som nu har anförts innebär inte att menedsbrotten kan bedömas som ringa, men de angivna förhållandena måste beaktas vid bedömningen av brottslighetens art.

Påföljdsvalet

HD utgår alltså vid påföljdsvalet från att E.E. och N.H. har gjort sig skyldiga till mened som inte är ringa. Varken de nyss angivna särskilda omständigheterna eller något annat förhållande gör det uppenbart oskäligt att döma till påföljd. Det saknas därmed förutsättningar för att efterge påföljden så som yrkats.

Tingsrätten och hovrätten har dömt såväl E.E. som N.H. till fängelse en månad. Frågan är då om det finns skäl att döma till en ej frihetsberövande påföljd, främst med hänsyn till deras ungdom. E.E. var vid tiden för brottet nyss fyllda 18 år och är idag 20 år, medan N.H. var 15 år vid tiden för brottet och är 17 år idag.

Den 1 januari 2007 infördes nya regler om påföljder för unga lagöverträdare. Reglerna skall tillämpas också på gärningar som begåtts före ikraftträdandet och gäller alltså i detta fall. Bland annat har ungdomstjänst införts som en ny och fristående påföljd enligt 32 kap. 2 § BrB. Tidigare har ungdomstjänst kunnat aktualiseras i förening med påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten, men genom den nya regleringen blir det möjligt att döma till ungdomstjänst när vårdbehov saknas. Finns det anledning att döma till ungdomsvård enligt 32 kap. 1 § BrB skall den påföljden väljas framför ungdomstjänst (prop. 2005/ 06:165 s. 76).

Som förutsättningar för ungdomstjänst gäller att den som döms för brott är under 21 år och har samtyckt till ungdomstjänsten. Påföljden skall också vara lämplig med hänsyn till hans eller hennes person och övriga omständigheter. Den som är över 18 år får dömas till ungdomstjänst endast om det finns särskilda skäl för det.

Av utredningen om E.E:s och N.H:s personliga förhållanden får anses framgå att de inte har något särskilt behov av vård och att ungdomsvård inte är den lämpligaste påföljden för dem. Beträffande N.H. föreslås visserligen i ett yttrande från den ansvariga distriktsnämnden inom Uppsala kommun att hon skall genomföra en vårdplan i formen av en serie samtal på enheten för förebyggande ungdomsarbete. Det pedagogiska och vägledande inslag som ingår i en ungdomstjänst får dock anses vara tillräckligt i hennes fall (jfr a. prop. s. 76, jfr s. 131). Även från andra utgångspunkter framstår ungdomstjänst som lämplig för henne. Ungdomstjänst skulle kunna övervägas som påföljd också för E.E. med hänsyn till hennes personliga förhållanden. I hennes fall skall dock beaktas att hon fyllt 20 år, något som HD kommer tillbaka till. Båda har samtyckt till ungdomstjänst.

Som ytterligare förutsättningar för ungdomstjänst gäller att påföljden kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet. Varken E.E. eller N.H. förekommer tidigare i belastningsregistret.

Vid mened är det brottets art som leder till en presumtion för fängelse. Enligt lagförarbetena är enbart brottets art inte ett hinder mot att döma till ungdomstjänst. Det sägs också att i de fall påföljden hittills bestäms till ett kort frihetsberövande på grund av brottets art bör ungdomstjänst i stället kunna komma i fråga. Det görs i det sammanhanget en hänvisning till rättsfallet NJA 2001 s. 913, som gällde fråga om påföljd för den som före 18 års ålder gjort sig skyldig till mened. (A. prop. s. 132.)

Mot den nu angivna bakgrunden finner HD att påföljden för N.H. skall bestämmas till ungdomstjänst. Denna påföljd hade med hänsyn till hennes ungdom bort väljas även oberoende av de särskilda omständigheter som enligt det föregående får anses ha förelegat.

För den som i likhet med E.E. har fyllt 18 år förutsätter ungdomstjänst alltså att det finns särskilda skäl. Efter vad som har uttalats i lagens förarbeten är det svårt att se något större tillämpningsområde för ungdomstjänst när det gäller åldersgruppen 18–20 år. Därför görs bedömningen att den försiktighet som hittills rått med att döma unga över 18 år till ungdomstjänst vid överlämnande till vård inom socialtjänsten bör gälla även när ungdomstjänst döms ut som en fristående påföljd. Som exempel på ett särskilt skäl för ungdomstjänst nämns att någon har begått brott före 18 års ålder och det blir aktuellt att bestämma påföljden kort efter det att den unge har fyllt 18 år. (A. prop. s. 77 och 131 f.)

E.E. hade vid tiden för brottet fyllt 18 år, låt vara att det hade skett relativt kort tid – cirka två månader – dessförinnan. Hon är numera 20 år. Omständigheterna i övrigt talar inte med särskild styrka för ungdomstjänst i hennes fall. Hon skall därför inte dömas till den påföljden. Trots detta och trots brottets art bör påföljden dock kunna bestämmas till villkorlig dom, dels med tanke på de särskilda omständigheter som enligt det föregående får anses ha förelegat och dels med hänsyn till att tiden mellan brottet och avgörandet i första instans – cirka ett år och fyra månader – framstår som lång mot bakgrund av hennes ungdom. Hon har samtyckt till samhällstjänst. Påföljden för E.E. bör bestämmas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.

Antalet timmar ungdomstjänst och samhällstjänst

Fråga är då vilket antal timmar som ungdomstjänsten för N.H. och samhällstjänsten för E.E. skall avse.

HD finner inte skäl att frångå domstolarnas bedömning att ett fängelsestraff för N.H. och E.E. skulle ha bestämts till en månad. Enligt riksåklagaren betyder det beträffande N.H. att straffvärdet för en vuxen person bedömts ligga på omkring fyra månaders fängelse, vilket enligt riksåklagaren är i enlighet med praxis.

I förarbetena till de nya reglerna om ungdomstjänst finns vissa uttalanden om hur timantalet skall bestämmas (se prop. 2005/06:165 s. 75 f. och s. 132). Därav kan den slutsatsen dras att ett fängelsestraff på en månad har avsetts motsvara 50 timmars ungdomstjänst. Efter vad som framhålls i förarbetena skall det vid en straffmätning beaktas om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes uppenbart bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga, samt hänsyn tas till den tilltalades ungdom, när brottet begåtts före 21 års ålder (29 kap. 3 § första stycket 3 och 7 § första stycket BrB).

Detta talar för att timantalet bör fastställas med ledning av det fängelsestraff som den tilltalade skulle ha dömts till i det särskilda fallet, om fängelse hade valts som påföljd. Den tilltalades ungdom, bristande utveckling e.d. beaktas därmed när timantalet bestäms, i den mån fängelsestraffet på grund av sådana förhållanden skulle ha bestämts till en kortare tid än annars. En sådan tillämpning ligger i linje med vad som har ansetts vara naturligt vid bedömningen huruvida skyddstillsyn med en föreskrift om samhällstjänst kan komma i fråga; det har då hänvisats till att tiden för samhällstjänst bestäms i förhållande till det alternativa fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut (se NJA 2000 s. 314).

Propositionen kan inte sägas ge något stöd för att brottets art – när valet väl har fallit på ungdomstjänst – skulle leda till en höjning av antalet timmar (jfr dock SOU 2004:122 s. 356). I rättstillämpningen har det visserligen inte uteslutits att brottets art kan få betydelse vid tillämpningen av 29 kap. 7 § BrB (se NJA 2000 s. 421). Även vid s.k. artbrott får dock utgångspunkten anses vara att timantalet vid ungdomstjänst skall bestämmas med ledning av längden på det fängelsestraff som skulle ha dömts ut i det särskilda fallet, om fängelse hade valts som påföljd.

N.H. skall därför dömas till 50 timmars ungdomstjänst.

För E.E. skulle strafftiden ha bestämts till en månad, om fängelse i stället hade valts som påföljd. Den villkorliga domen bör därför förenas med en föreskrift om samhällstjänst i 50 timmar.

Domslut

HD ändrar hovrättens dom beträffande E.E. på det sättet att påföljden för henne bestäms till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst 50 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd, skulle strafftiden ha bestämts till en månad.

HD ändrar hovrättens dom beträffande N.H. på det sättet att påföljden för henne bestäms till ungdomstjänst 50 timmar.

HD:s dom meddelad: den 3 oktober 2007.

Mål nr: B 1178-07.

Lagrum: 15 kap. 1 §, 29 kap. 3 och 7 §§, 32 kap. 2 § BrB samt 36 kap. 6 och 14 §§ RB.

Rättsfall: NJA 1985 s. 774, NJA 1996 s. 757, NJA 1999 s. 561, NJA 2000 s. 314, NJA 2000 s. 421, NJA 2001 s. 183 och NJA 2001 s. 913.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 2009 s. 121: Fråga vid val av påföljd om ungdomsvård skall förenas med ungdomstjänst och om antalet timmar ungdomstjänst när påföljden utgör en tilläggspåföljd.
NJA 2014 s. 559: Varumärkesintrång. Straffvärde och brottslighetens art.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation