NJA 1985 s. 893

Domskäl

TR:n (ordf f d lagmannen Bogren) anförde i dom d 19 nov 1982:

Domskäl. Åklagaren har till utveckling av sin talan anfört: K.B. visste vid publiceringen av manifestet att detta inte gjorts tillgängligt för vare sig allmänheten eller ens teaterstyrelsen. Manifestet hade skrivits av P.O. på ett pappersblock under en tågresa från Landskrona till Göteborg. P.O. läste upp manuskriptet första gången för teaterchefen och tre närvarande regissörer. Sedan innehållet i manifestet godkänts av regissörerna, lästes handlingen ånyo upp senare samma dag även för fem personalrepresentanter. Dessa ville ha en utskrift av manuskriptet, vilket P.O. godkände. Manuskriptet skrevs ut i sju exemplar, varav fem överlämnades till förtroendevalda personalrepresentanter och de övriga två till ordförandena i två fackförbund vid teatern. Alla som fick manifestet erhöll besked om att detta ej fick spridas. Både teaterstyrelsen och kommunstyrelsen yrkade att få del av manifestet men förvägrades detta. Kommunstyrelsen bordlade d 1 april 1981 frågan om tilläggsanslag till stadsteatern på grund av att styrelsen ej fick del av manifestet.

I målet har förhör hållits med K.B. och L.H., varjämte vittnesförhör ägt rum med skådespelaren M.W. och teaterchefen M.J..

K.B. har uppgivit: Han hade hört rykten om att det fanns ett manifest som cirkulerade inom stadsteatern. Enligt ryktena skulle manifestet innehålla ett förslag till ett socialistiskt maktövertagande vid teatern. De som ogillade manifestet skulle sägas upp och över huvud taget skulle manifestet innebära en antifacklig utveckling. I och med att kommunstyrelsen på grund av att manifestet cirkulerade fattade ett politiskt beslut i fråga om anslag till teatern blev det ett allmänt intresse bland stadens medborgare att få kännedom om manifestets innehåll. Nyhetsintresset krävde också att innehållet i manifestet blev känt. Viljan och intresset hos K.B. att publicera manifestet uppkom efter d 1 april 1981. Manifestet hade lästs upp av regissören R.L. vid ett fackligt stormöte med ca 100 personer närvarande. Enligt vad K.B. kunnat uppfatta innehöll manifestet fem regissörers uppfattning om teaterns framtida verksamhet och K.B. hade inte förstått att P.O. var författare till manifestet. K.B. hade fått denna uppfattning vid samtal med M.J.. Manifestets antagande skulle utgöra villkor för att de fem regissörerna skulle arbeta på teatern. Av "vi"-formen i manifestet framgår att P.O. inte kan göra gällande ensam upphovsrätt till manifestet. Vid publiceringen av manifestet d 18 april 1981 reflekterade K.B. inte över vem som hade upphovsrätt till manifestet. Vid ett sammanträffande med M.J. d 15 april fick denne veta att K.B. skulle publicera manifestet men M.J. åberopade då inte upphovsrättslagen. M.J. uppmanade emellertid K.B. att inte publicera manifestet. Han nämnde dock inte P.O:s namn och K.B. fick inte veta att P.O. inte ville ha manifestet offentliggjort. Trots att P.O. genom kontakt med M.J. fått kännedom om att K.B. ämnade publicera manifestet sökte P.O. ej någon kontakt med K.B.. Den 2 april 1981 hölls en presskonferens på teatern. K.B. var inte närvarande på konferensen utan läste endast i tidningarna därom. Manifestet har haft ett stort nyhetsvärde och K.B. ville få igång debatten om teaterns framtida verksamhet, innan beslut därom fattades. K.B. hade vid publiceringen av manifestet ingen tanke på att lagen om upphovsrätt skulle kunna anföras som informationshinder. Ehuru K.B. visste att teatern drevs i aktiebolagsform ansåg han likväl, med hänsyn till att teaterns verksamhet huvudsakligen bekostades av stat och kommun, att manifestet var en allmän handling. Manifestet hade blivit en allmän handling även genom att det åberopats som grund för ett politiskt beslut i kommunstyrelsen. K.B. påstår dock inte att manifestet funnits tillgängligt hos kommunstyrelsen före d 18 april. Att P.O. lämnat en redogörelse för manifestet i Göteborgs-Tidningen d 16 april hade ingen betydelse för K.B:s publicering av manifestet. K.B. lät inta manifestet in extenso för att det inte skulle uppstå någon citatdiskussion om manifestet. Det var ett stort intresse för skattebetalarna i Göteborg att få veta vad som hände på stadsteatern. L.H. godkände att manifestet togs in i tidningen.

L.H. har berättat: Kultursidan på Göteborgs-Posten lyder direkt under chefredaktören men han granskar inte varje artikel där före utgivandet. K.B. kommer endast undantagsvis in till L.H. och frågar om någon artikel som skall tas in på kultursidan. Innan manifestet publicerades förekom mycket surr på redaktionen angående manifestet. L.H. fick inte veta att P.O. var författare förrän efter d 18 april. Han läste dock P.O:s redogörelse för manifestet i Göteborgs-Tidningen för d 16 april. L.H. var informerad av K.B. om att manifestet skulle publiceras. Före publicerandet nämnde K.B. att han ville publicera manifestet in extenso för att ej bli beskylld för vinkling. L.H. läste manifestet före publicerandet och fann att det borde komma in i tidningen i obeskuret skick. Han fann också manifestet vara journalistiskt mycket intressant. Före publiceringen förekom ingen diskussion angående eventuella följder av publiceringen. Det var inte tal om att kontakta P.O. och inte heller talades om att manifestet kunde vara en allmän handling. Han tänkte över huvud taget inte på detta. Han visste att stadsteatern drevs i aktiebolagsform.

Vittnet M.W. har uppgivit: Under hösten 1980 och våren 1981 var han ordförande i artistavdelningen av teaterförbundets lokalavdelning vid stads teatern. Det hade inom teatern sedan flera år förekommit diskussioner om dess konstnärliga framtid. Debatten hade accentuerats under hösten 1980 och vid nyårsskiftet 1980-1981. Det framfördes idéer om att till teatern knyta en konstnärlig ledningsgrupp. Initiativet härtill kom i stort sett från de anställda. Vid ett möte d 9 febr 1981, vari deltog en arbetsgrupp om fem artister från stadsteatern vid Götaplatsen, föredrog P.O. ett manifest, som han nedskrivit på ett block. M.W. var inte närvarande vid mötet men fick av mötesdeltagare veta att manifestet skulle kunna leda till överläggningar och omröstningar bland de teateranställda. Vid ett artistsektionsmöte d 18 febr, där M.W. tjänstgjorde som ordförande, läste R.L. upp P.O:s manifest. R.L. sade att det var P.O:s skiss. Troligen deltog ett 40-50-tal personer i mötet. Enligt vad M.W. erfarit hade redan d 9 febr personaldelegaterna bett att få ett exemplar av manifestet för att lättare kunna informera sina kamrater. De fem delegaterna fick sedan var sitt exemplar mot ett bestämt löfte att manifestet inte skulle spridas utan endast tjäna till att besvara frågor från kamraterna. Det stod klart för alla att manifestet var ett internt papper, som skulle användas som diskussionsunderlag. Sammanlagt utskrevs sju exemplar av manifestet och av dessa utdelades ett exemplar till envar av ordförandena i de två fackorganisationerna. M.W. fick senare tillgång till ett av de exemplar som överlämnats till de båda ordförandena. Efter d 18 febr förekom diskussioner angående manifestet vid lördagsmöten med personalen vid teatern. I dessa möten brukade deltaga 15-20 personer. Pressen och allmänheten hade inte tillträde till mötena. M.W. vet inte när manifestet först nämndes i teaterstyrelsen men styrelsen var underrättad om att det förekom diskussioner om teaterns konstnärliga framtid. Någon styrelseledamot frågade, om man kunde få del av manifestet, men M.J. svarade då att manifestet var internt för personalen och att han själv inte hade något exemplar. M.W. tror inte heller att M.J. innehade något exemplar av manifestet. Vid de tillfällen manifestet efterfrågades var M.W. i kontakt med P.O.. Denne ville dock inte att manifestet skulle publiceras. Den 23 mars 1981 besökte P.O. teatern och det var då en s k hearing med regissörsgruppen och den fasta personalen. Det var ett öppet informationsmöte men manifestet lästes inte upp och det var då ej heller tal om publicering. Regissörsgruppen ombildades därefter och sedan utarbetades ett nytt manifest. I början av april förekom på teatern en presskonferens. M.W. upplyste då som svar på framställda frågor att en ny grupp sedan någon tid börjat utarbeta det slutliga manifestet, som skulle bli föremål för bedömning av personalen. Vid presskonferensen gjordes det klart att det gamla manifestet var ett arbetspapper för personalen. M.W. gav besked om att detta inte skulle publiceras. M.W. fann det förvånande att det gamla manifestet publicerades d 18 april, eftersom utarbetandet av ett nytt manifest då var på gång. När man på teatern värnade om det ursprungliga manifestet, var detta för upphovsrättens skull. Man ville först ha en diskussion med personalen, innan manifestet offentliggjordes. Det var nödvändigt med hänsyn till yttrandefriheten och den konstnärliga friheten att man handlade på sätt som skedde. Vid något av personalmötena frågades det, om inte alla artisterna kunde få ett exemplar av manifestet, men detta vägrades. om någon vid mötena begärde att få läsa manifestet, fick han tillåtelse därtill. Manifestet var klart riktat till personalen och hade till syftet att få de anställda att diskutera teaterns framtid. "Vi" i manifestet syftar på en tänkt ledningsgrupp som i framtiden skulle finnas vid teatern.

Vittnet M.J. har omtalat: Han hade under hösten 1980 kontakt med P.O. för att underhandla om en anställning vid stadsteatern. Det var vissa svårigheter för P.O., som arbetade på en fri teater, att koppla om till en institutionsteater. Det pågick vid denna tid en allmän debatt om institutionsteatrarnas verksamhet. En grupp om fem personer diskuterade allmänt stadsteaterns arbetsmetoder och möjligheter till förändringar av dessa. Man kom överens om att informera personalen vid teatern om P.O:s förslag. Det förekom två möten d 9 febr 1981, det ena kl 15 och det andra kl 19. Vid första mötet tog P.O. upp ett block, vari han skrivit en skiss till ett manifest. Han läste upp vad han skrivit ned, varefter följde diskussion om skissen skulle föras vidare. M.J. var något tveksam om skissens formulering men de övriga närvarande, en regissörsgrupp på fem personer, eventuellt ytterligare tre dramaturger, tillät sedan att skissen lästes upp för representanter för personalen senare på dagen. Ingen visste på förhand om att P.O. skulle skriva ett manifest utan detta tillkom helt på P.O:s initiativ. Manifestet innehöll P.O:s villkor för ett engagemang vid teatern. Någon dag efter d 9 febr kom M.J:s sekreterare och frågade om hon fick lov att skriva ut P.O:s koncept. M.J. gav henne tillåtelse att skriva ett exemplar till R.L., som denne skulle läsa upp vid ett möte. Manifestet skrevs ut i endast ett exemplar, eftersom M.J. ville att det skulle vara P.O:s papper. Enligt vad M.J. erfarit blev manifestet uppläst senare vid ett möte med personalen. Det togs fem kopior av manifestet, vilka lämnades till den grupp, som varit med vid mötet kl 19 d 9 febr. Sedan en kopia av manifestet hamnat hos K.B., tog M.J. kontakt med P.O.. Denne var upprörd över att manifestet kommit ut och ville hindra att det publicerades. P.O. var rädd för att K.B. skulle klippa ur vissa delar av manifestet. M.J. rekommenderade då P.O. att själv skriva i Göteborgs-Tidningen om manifestet. Vid presskonferensen d 3 april berättade M.J. om manifestets tillkomst. Det diskuterades då varför manifestet inte fick publiceras. Därvid hänvisades till att manifestet var en skiss, som skulle omarbetas, innan den fick publiceras, vilket skulle få ske först sedan parterna godkänt den. M.J. hade kontakt med K.B. någon vecka före d 18 april. M.J. berättade då varför P.O. skulle engageras vid teatern och talade också om anledningen till att manifestet inte fick lämnas ut för publicering. M.J. reflekterade inte över den eventuella lagligheten med en publicering men misstänkte att K.B. inte ville förstå, varför M.J. inte ville ha manifestet offentliggjort. M.J. ansåg att P.O:s artikel i Göteborgs-Tidningen var klargörande och kunde ställa saken på sin rätta plats. Vid samtalet med K.B. åberopade M.J. inte upphovsrättslagen. M.J. informerade teaterstyrelsen d 26 febr 1981 om P.O:s anställning och teaterns framtida verksamhet. Det fanns olika meningar inom regigruppen beträffande den konstnärliga ledningen av teatern. P.O. utgick hela tiden från att det var självklart att han hade rätt till manifestet.

Det i tidningen Göteborgs-Posten d 18 april 1981 intagna s k manifestet har nedskrivits av P.O. på ett pappersblock under en tågresa från Landskrona till Göteborg, dit P.O. reste med anledning av att han var påtänkt som regissör vid stadsteatern. Manifestet utgjorde en skiss till ett program för den fortsatta verksamheten vid teatern. P.O. läste upp manifestet vid en sammankomst på teatern d 9 febr 1981, varvid teaterchefen och minst tre regissörer var närvarande. Man kom då överens om att manifestet ånyo skulle läsas upp av P.O. vid ett senare på dagen anordnat möte, vari 10-15 personer, de flesta anställda vid teatern, deltog. Vid detta möte överlämnade P.O. manifestet till regissören R.L., som senare skulle föredra manifestet för hela personalen vid teatern. Sedan manuskriptet till manifestet renskrivits, lästes det senare upp av R.L. vid ett fackmöte med 40-50 deltagare.

K.B. och L.H. har anfört: Manifestet är inte något litterärt verk utan en arbetsgivarepromemoria, som avser den framtida målinriktningen beträffande teaterns verksamhet. Arbetspromemorior med tankar kring framtida mål och inriktning läcker ständigt ut i pressen från myndigheter och departement, från organisationer och bolagsstyrelser. A-pressen har t ex regelbundet kunnat avslöja hemliga arbetspromemorior från kanslihuset och de borgerliga regeringarnas statsverkspropositioner. Upphovsrätten har vid tiden för publiceringen inte tillkommit P.O. utan stadsteatern. Om P.O. skulle anses ha upphovsrätt till manifestet, faller publiceringen inom ramen för citaträtten. Manifestet kan likställas med en allmän handling, då teaterbolaget har en i viss mån offentligrättslig karaktär. Då manifestet utgjort underlag för ett politiskt beslut i kommunstyrelsen, är manifestet undantaget från skydd enligt upphovsrättslagen. Intresset av informationsfrihet måste överväga P.O:s intressen av upphovsrättslig natur. I varje fall har intrånget i upphovsrätten ej skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Under alla förhållanden är L.H. såsom tidningens ansvarige utgivare ensam ansvarig för publiceringen av manifestet.

I motiven till lagen om upphovsrätt anföres bl a följande beträffande frågan om vad som skall betraktas som litterärt verk (NJA II 1961 s 12 ff): I ordet "verk" ligger ett krav på att den produkt av andligt arbete, varom är fråga, skall ha höjt sig till en viss grad av självständighet och originalitet; den måste åtminstone i någon mån vara uttryck för auktors individualitet. Därmed åsyftas dock inte någon litterär eller konstnärlig värdesättning. Det är endast verket såsom resultat av en individuell formgivning, som är skyddat, ej de uttrycksmedel, som därvid kommit till användning, även om de är högst karaktäristiska för upphovsmannen.

Enligt TR:ns mening måste manifestet anses fylla de krav på självständighet, originalitet och individualitet som gäller för att en skrift skall vara att hänföra till litterärt verk.

Både K.B. och L.H. får, såvitt angår brott mot upphovsrättslagen, anses ansvariga för att manifestet intagits i tidningen Göteborgs-Posten.

Göteborgs stadsteater är inte någon kommunal institution utan dess verksamhet bedrivs i aktiebolagsform. De handlingar som upprättas inom teatern är därför inte att betrakta som allmänna handlingar.

Vad i målet förekommit ger ej anledning till antagande att P.O. avhänt sig upphovsrätten till manifestet.

Invändningen att manifestet skulle vara undantaget från skydd enligt upphovsrättslagen då det, ehuru ej tillgängligt hos kommunstyrelsen, utgjort underlag för ett beslut d 1 april 1981 i styrelsen förtjänar inte avseende.

Publiceringen av manifestet in extenso kan ej anses falla inom ramen för citaträtten.

Med hänsyn till att kostnaderna för verksamheten vid stadsteatern till största delen bestrids av statliga och kommunala anslag måste allmänheten ha ett väsentligt intresse av att erhålla insyn i verksamheten. Detta intresse kan främjas genom att pressen bevakar teaterverksamheten.

Manifestet har lästs upp för teaterns samlade personal och det har skrivits ut sju exemplar, som överlämnats till olika fackförbundsrepresentanter inom teatern. Innehållet i manifestet har sålunda varit känt inom en större krets. Rykten om manifestet har varit i gång och nått bl a stadsteaterstyrelsen och kommunstyrelsen i Göteborg. Båda dessa styrelser har begärt att få del av manifestet men har förvägrats detta.

För massmedia har det varit av största intresse att få kännedom om manifestets innehåll. Med den utveckling pressens verksamhet för att införskaffa nyheter fått på senare år - bl a har hemliga uppgifter från statsdepartementen publicerats innan de blivit offentliga - är det naturligt att K.B. sökt få tillgång till manifestet sedan rykten om detta börjat cirkulera. I motiven till upphovsrättslagen framhålles att upphovsrätten inte omfattar vad som skulle kunna kallas verkets innersta kärna, dess ämne, motiv eller idé och inte heller de tankar, erfarenhetsrön eller uppgifter om fakta, som däri framlägges; vad verket i dessa hänseenden innehåller blir allmän egendom. Det finns ej anledning antaga att K.B. kommit i besittning av en utskrift av manifestet på lagstridigt sätt. Hinder kan ej ha förelegat att i tidningen lämna ett referat av manifestets innehåll. Ett sådant referat - ganska utförligt - hade för övrigt P.O. låtit införa i Göteborgs- Tidningen d 16 april 1981. Manifestet har emellertid två dagar senare i sin helhet publicerats i tidningen Göteborgs-Posten. Med hänsyn dels till att, såsom ovan anförts, allmänheten har ett befogat intresse av att få insyn i teaterns verksamhet, dels till att P.O., som själv tidigare publicerat ett utförligt referat av manifestets innehåll, ej kan ha lidit någon skada genom hela manifestets offentliggörande utan i stället närmast måste ha haft fördel av att hans nya idéer om framtidens teaterverksamhet blivit bekantgjorda, finner TR:n att de tilltalade inte vare sig uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gjort sig skyldiga till intrång i P.O:s upphovsrätt till manifestet. Åtalet och den i målet förda skadeståndstalan skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalet lämnas utan bifall.

Den i målet förda skadeståndstalan ogillas.

Nämndemännen Dagsten, Kasperson och Hansson var skiljaktiga och anförde: K.B. och L.H. har utan att inhämta tillstånd därtill av P.O. låtit publicera manifestet i tidningen. De har därigenom av grov oaktsamhet brutit mot upphovsrättslagen. Vi dömer dem därför jämlikt 53 § 1 st samma lag att utge vardera 20 dagsböter. Dagsbotens belopp bestämmes för K.B. till 50 kr och för L.H. till 150 kr.

Överröstade i ansvarsfrågan är vi i övrigt ense med övriga ledamöter.

Domskäl

Domskäl. Den åtalade gärningen har skett genom publicering i tryckt skrift. Fråga uppkommer därför först om åtalet kan upptas och prövas utan hinder av tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Tryckfriheten sådan den garanteras i tryckfrihetsförordningen (TF) har till syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Av förarbetena framgår att lagstiftaren i första hand velat skydda en fri nyhetsförmedling och en obeskuren politisk debatt. I nära samband med tryckfrihetens politiska uppgift anges stå dess betydelse från en mera vidsträckt kulturell synpunkt.

Enligt 1 kap 3 § TF gäller att missbruk av tryckfriheten inte får medföra ansvar i annan ordning eller i annat fall än förordningen bestämmer. Paragrafen innebär emellertid inte, att frågan om ansvar för innehållet i tryckt skrift regleras uteslutande av TF. I fall då innehållet är brottsligt i annat hänseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser kan ansvar utkrävas enligt allmän lag. Möjligheten härtill har i tveksamma fall ansetts böra bedömas med ut- gångspunkt i TF:s syfte (se NJA 1979 s 602). Beträffande upphovsrätten finns en särskild bestämmelse i 1 kap 8 § 2 st TF. Där sägs att vad i lag är stadgat skall gälla om den rätt som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk och om förbud mot att återge sådant verk på ett sätt som kränker den andliga odlingens intressen.

Till belysning av innebörden av sistnämnda stadgande förtjänar framhållas följande. Ursprungligen var författarrättsliga bestämmelser intagna i själva TF. Under senare delen av 1800-talet bröts de emellertid ut och gjordes angående äganderätten till skrift en hänvisning i TF till vad som stadgades i särskild lag. Vid ändringar i TF år 1941 togs denna hänvisning bort och i stället infördes i förordningen en bestämmelse av innehåll att rätten att utge skrifter gällde "under villkor av helgd för andras rätt". Av motiven till ändringen framgår att därunder skulle inbegripas bl a upphovsmannarätt till tryckt skrift. Vid tillkomsten av nuvarande TF framhölls att förordningen skulle innehålla de offentligrättsliga regler som tjänade till att upprätthålla en allmän och lagbunden tryckfrihet. Det påpekades samtidigt att TF:s bestämmelser inte ingriper i gällande privaträttsliga regler och grundsatser. En erinran i förordningen om denna princip ansågs nödvändig i fråga om rätten för upphovsmannen att genom tryck mångfaldiga bl a litterära verk. En hänvisning därom till allmän lag togs därför in i 1 kap 8 § 2 st TF. I förarbetena underströks därvid att "rätten att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter eller meddela uppgifter och underrättelser innebär således icke någon rätt att kränka annans författarrätt" (SOU 1947:60 s 218). Sin nuvarande lydelse fick bestämmelsen år 1961. Då vidgades hänvisningen i paragrafen med anledning av den samma år införda nya upphovsrättslagen så att hänvisningen helt allmänt kom att avse den rätt som tillkommer upphovsman till skyddat verk. I samband med vissa ändringar i upphovsrättslagstiftningen år 1973 övervägdes också frågan om ändring av 1 kap 8 § 2 st TF. Någon sådan ändring genomfördes emellertid ej. Föredragande statsrådet uttalade vid behandlingen av frågan bl a - efter att ha erinrat om principen att den tryckfrihetsrättsliga lagstiftningen inte griper in i gällande privaträttsliga regler eller rättsgrundsatser - att tryckfriheten får inskränkas bara genom regler som är meddelade i själva TF samt att i denna därför redan vid dess tillkomst infördes en hänvisning till allmän lag för att klargöra att upphovsrätten kan inskränka tryckfriheten (prop 1973:15 s 154. Jfr även Strömberg, Tryckfrihetsrätt, 1980 s 41).

Mot bakgrund av det ovan anförda finner HovR:n att TF:s regler inte hindrar prövning av åtalet mot K.B. och L.H. för brott mot upphovsrättslagen.

HovR:n delar TR:ns uppfattning att manifestet är att anse som ett litterärt verk i upphovsrättslagens mening, att både K.B. och L.H. är ansvariga för införandet av manifestet i Göteborgs-Posten, att manifestet inte är att betrakta som allmän handling samt att upphovsrätten till manifestet tillkommer P.O..

Manifestet har inte offentliggjorts före publiceringen. Redan med hänsyn därtill faller publiceringen inte inom ramen för citaträtten.

Självfallet har som TR:n anfört allmänheten ett befogat intresse av insyn i stadsteaterns verksamhet. Emellertid kan som HovR:n tidigare redovisat upphovsrätten - vilken åtnjuter skydd även enligt regeringsformens fri- och rättighetskapitel - medföra begränsning av tryckfriheten. Allmänhetens intresse av insyn saknar därför avgörande betydelse för frågan om brott mot upphovsrättslagen föreligger. Det av TR:n härjämte för ogillande av åtalet åberopade skälet att P.O. ej kan ha lidit skada genom publiceringen av manifestet föranleder HovR:n att anmärka, att upphovsrättslagen inte uppställer något krav på skada för att ansvar skall inträda i ett fall som det här aktuella (se särskilt prop 1960:17 s 290). P.O. har för övrigt själv bestämt hävdat att han lidit skada genom publiceringen.

Ej heller vad K.B. och L.H. i övrigt har anfört medför att publiceringen varit lovlig.

Publiceringen har alltså sammanfattningsvis inneburit intrång i P.O:s upphovsrätt.

Av M.J:s vittnesmål vid TR:n framgår att det vid en presskonferens på teatern i början av april 1981 klargjordes att manifestet i dåvarande skick inte fick publiceras samt att J någon vecka senare framhöll detta för K.B. och då även omtalade varför publicering ej fick ske. Detta liksom K.B:s och L.H:s ledande ställning på Göteborgs-Posten talar starkt för att den olovliga publiceringen skett uppsåtligen. I vart fall måste anses att publiceringen skett av grov oaktsamhet. K.B. och L.H. kan därför inte undgå ansvar i målet. Anledning saknas emellertid att ifrågasätta att publiceringen skett i det av K.B. angivna, i och för sig angelägna syftet att informera och få till stånd en debatt om stadsteaterns framtid. Påföljderna bör därför stanna vid låga bötesstraff.

Med den angivna bedömningen i ansvarsfrågan är K.B. och L.H. skadeståndsskyldiga gentemot P.O.. Vederlag för utnyttjandet av manifestet bör skäligen bestämmas till fordrat belopp. I övrigt råder ej tvist om skadeståndsbeloppet.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom i ansvarsfrågan dömde HovR:n K.B. och L.H. jämlikt 2 § och 53 § 1 stupphovsrättslagen för brott mot nämnda lag, K.B. till 20 dagsböter å 50 kr och L.H. till 20 dagsböter å 150 kr.

Med ändring av TR:ns dom även i fråga om enskilt anspråk förpliktade HovR:n K.B. och L.H. att solidariskt utge ersättning till P.O. med sammanlagt 2 001 kr.

Referenten, hovrättsrådet Elfving, och adj led Nyberg var av skiljaktig mening.

Hovrättsrådet Elfving anförde: Hinder för prövning av åtalet föreligger inte.

P.O:s avsikt med det s k manifestet (egentligen en skiss till ett senare färdigställt s k manifest) har inte varit att skriva litteratur utan att föra fram nya och möjligen kontroversiella idéer om hur den framtida verksamheten borde utformas vid Göteborgs stadsteater, som är en statsunderstödd kommunal kulturinstitution. Manifestet bekantgjordes för åtskilliga personer, bl a fackföreningsrepresentanter, men det var inte avsett för allmänheten. Dess existens blev emellertid känd genom nyhetsmedierna och härigenom skapades ett högst påtagligt allmänt informationsbehov. P.O. har själv varit medansvarig till att denna situation uppstått.

K.B. har med L.H:s medgivande publicerat manifestet i sin artikel i Göteborgs-Posten. Publiceringen har skett under utövande av den fria nyhetsförmedling, varom tryckfrihetsförordningen avser att varna. Till följd av hemlighållandet har fullständig klarhet om manifestets innehåll kunnat nås först genom att det publicerades i sin helhet.

Ett påstående att denna skiss till ett s k manifest utgör ett litterärt verk ter sig först som överraskande. Ur strikt upphovsrättslig synpunkt kan emellertid hävdas att så är fallet. Manifestet måste dock, på grund av de förhållanden under vilka det tillkommit och blivit föremål för en intern debatt, till sin väsentliga del bedömas som ett idé- och nyhetsmaterial och inte som någon form av litteratur. Dess ekonomiska värde - sett då i dess påstådda egenskap av ett litterärt verk - måste också anses mycket begränsat.

Målet visar alltså att konflikt kan uppstå mellan tryckfrihetsförordningens och upphovsrättslagens syften. Bestämmelsen i 1 kap 8 § 2 st tryckfrihetsförordningen skall då tolkas med tryckfrihetsförordningens syfte som grundval.

En upphovsmans s k ideella rätt kan utgöra en begränsning av yttrande- och tryckfriheten, såvida kränkning sker av upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart eller av den andliga odlingens intressen. Någon sådan kränkning har inte skett i förevarande fall. Därutöver kan det inte ha varit grundlagstiftarens mening att en närmast formell upphovsrätt skulle kunna hindra en tidning från att publicera ett nyhetsmaterial av stort allmänt intresse.

K.B. och L.H. har alltså inte begått något brott.

Jag fastställer därför TR:ns domslut i ansvarsdelen.

Överröstad i ansvarsfrågan är jag enligt RB:s bestämmelser skyldig att deltaga i avgörandet av övriga frågor i målet och därvid bunden av den tidigare omröstningens resultat. Jag finner då inte skäl frångå majoritetens bedömning av ersättningsfrågan.

Adj led Nyberg anförde: Som grund för både åklagarens ansvarstalan och P.O:s skadeståndstalan har åberopats publicering i tryckt skrift. Vid sådant förhållande har HovR:n att först avgöra huruvida ingripande kan ske utanför det av tryckfrihetsförordningen skyddade området.

Tryckfrihetens syfte anges i tryckfrihetsförordningen vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Av förarbetena till tryckfrihetsförordningen framgår, att lagstiftaren i första hand velat skydda en fri nyhetsförmedling och en obeskuren politisk debatt. I nära samband med tryckfrihetens politiska uppgift anges stå dess betydelse ur en mera vidsträckt kulturell synpunkt såsom grundval för en allmän upplysning.

Enligt 1 kap 3 § tryckfrihetsförordningen gäller, att ingripanden på grund av missbruk av tryckfriheten inte får ske i annan ordning eller i annat fall än tryckfrihetsförordningen bestämmer. Stadgandet innebär emellertid inte, att frågan om ansvar för innehållet i tryckt skrift regleras uteslutande av tryckfrihetsförordningen. I fall då innehållet är brottsligt i annat hänseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser kan ansvar utkrävas enligt allmän lag. Beträffande brott mot upphovsrättslagen erinrar tryckfrihetsförordningen i särskilt stadgande, 1 kap 8 § 2 st, om den rätt, som enligt lag tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk. Tryckfrihetsförordningen föreskriver vidare i 11 kap, 1 § att enskilt anspråk i anledning av missbruk av tryckfriheten må grundas allenast därå att skrift, som anspråket avser, innefattar tryckfrihetsbrott. Även beträffande enskilt anspråk gäller således - när fråga är om missbruk av tryckfriheten - att ingripande inte får ske i annan ordning eller i annat fall än tryckfrihetsförordningen bestämmer. Enligt förarbetena till tryckfrihetsförordningen måste tryckfrihetens innebörd och syfte vara avgörande för vad som skall utgöra missbruk av tryckfriheten. Innefattar påstått brott missbruk av tryckfriheten som en art av den yttrandefrihet, som avser att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning, får följaktligen ingripande utanför tryckfrihetsförordningens ram ej ske.

Vid prövning huruvida ingripande kan ske utanför tryckfrihetsförordningens ram får dess 1 kap 8 § 2 st - vilket stadgande aktualiseras i förevarande mål - ej tilläggas den innebörden, att brott mot upphovsrättslagen kan bedömas utan hänsyn till tryckfrihetsförordningens bestämmelser för ingripande. En dylik rättstillämpning skulle nämligen, med tanke på t ex sådan publicering som utgör både brott mot upphovsrättslagen och tryckfrihetsbrott, inte vara förenlig med tryckfrihetsförordningens föreskrift i 1 kap 3 §, att ingripanden på grund av missbruk av tryckfriheten inte får ske i annan ordning eller i annat fall än tryckfrihetsförordningen bestämmer. Även när det gäller brott mot upphovsrättslagen måste därför anvisningen i tryckfrihetsförordningens förarbeten för vad som skall utgöra missbruk av tryckfriheten vara ledstjärnan. Avgörande för tillåtligheten av en talan enligt upphovsrättslagen blir således i vilken mån det förfarande - den gärning - varå åtalet enligt upphovsrättslagen grundas, ej utgör sådan användning av yttrandefriheten som omfattas av tryckfrihetens innebörd och syfte.

Den påtalade publiceringen av det s k manifestet i dess helhet har skett i direkt anslutning till en av K.B. författad artikel av kulturpolitisk karaktär. I artikeln, som bör ses i belysning av den offentliga debatt som förts kring den kommunalägda stadsteatern och det hemlighållna manifestet, anger K.B. att Göteborgs-Postens citering av hela manifestet görs för att bekämpa skvaller och felcitat, motverka mytbildningen och stoppa ryktesspridningen. Det görs också, fortsätter K.B., för att ge den offentliga debatten om stadsteatern och framtiden ett debattstimulerande underlag. Härefter uppmanar K.B. avslutningsvis till debatt i saken.

Med hänsyn till det ovan anförda finner jag att publiceringen av manifestet - även med avseende på en återgivning av manifestet i dess helhet - i sådan utsträckning är resultatet av det bruk av yttrandefriheten, som kan angripas endast i den ordning och i de fall tryckfrihetsförordningen bestämmer.

Ingripande med stöd av tryckfrihetsförordningen mot den publicering av manifestet, som både åklagarens och P.O:s talan bygger på, kan ske endast i mål om tryckfrihetsbrott. I dylika mål är justitiekanslern ensam åklagare. Åklagaren i förevarande mål har således ej ägt väcka åtalet mot K.B. och L.H.. Åklagarens talan hade därför bort avvisas. Vidkommande härefter P.O:s skadeståndstalan, så tar den ej sikte på något av de fall som kan angripas med stöd av tryckfrihetsförordningen. Jämväl i denna del anser jag därför HovR:n förhindrad att pröva målet i sak och skadeståndstalan hade bort avvisas; såvitt avser K.B. redan på den grunden att endast L.H., såsom utgivare, kan göras ansvarig enligt tryckfrihetsförordningen.

Överröstad i avvisningsfrågan är jag i huvudsaken och övriga frågor ense med hovrättspresidenten Lindh och hovrättslagmannen Löfstedt.

K.B. och L.H. (offentlig försvarare advokaten C.B.) sökte revision och yrkade ogillande av mot dem förd ansvars- och skadeståndstalan.

Riksåklagaren (företrädd av byråchefen Inger Nyström) och P.O. (ombud ombudsmannen Gunnar Furumo) bestred ändring.

L.H. ingav och åberopade ett utlåtande av Svenska Tidningsutgivareföreningen.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Olsson, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. Att den åtalade gärningen har skett genom publicering i tryckt skrift medför, såsom HovR:n anfört, att fråga uppkommer om den förda talan kan upptas och prövas utan hinder av tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Enligt 2 kap 1 § 1 st regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl a yttrandefrihet och informationsfrihet. Den senare friheten - att inhämta och mottaga upplysningar samt i övrigt taga del av andras yttranden - är väsentligen en spegelbild av yttrandefriheten. Tryckfriheten är enligt det betraktelsesätt som ligger bakom reglerna i den nämnda paragrafen i huvudsak en del av yttrandefriheten och i övrigt - såvitt gäller skyddet för den som anskaffar uppgifter för offentliggörande i tryckt eller därmed jämställd skrift - ett inslag i informationsfriheten. Enligt §-ns 2 st är emellertid tryckfriheten undantagen från RF:s regelsystem och är i stället speciellt reglerad i tryckfrihetsförordningen (TF). För sådana yttranden i tryckt skrift som inte omfattas av reglerna i TF gäller bestämmelserna i RF. Rätten att taga del av allmänna handlingar faller enligt RF:s synsätt utanför yttrande- och informationsfriheten och regleras endast i 2 kap TF. Enligt 2 kap 13 § 1 st RF får begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske bl a om särskilt viktigt skäl föranleder det. Som exempel på begränsningar som måste anses vara föranledda av särskilt viktigt skäl har i förarbetena till stadgandet nämnts upphovsrätten och denna närstående rättigheter (SOU 1975:75 s 204 och prop 1975/76:209 s 155).

Vad gäller tryckfriheten anges dess syfte i TF vara att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Av förarbetena till TF framgår, att man i första rummet velat skydda en fri nyhetsförmedling och en obeskuren politisk debatt. I nära samband med tryckfrihetens politiska uppgift anges stå dess betydelse ur en mera vidsträckt kulturell synpunkt såsom grundval för en allmän upplysning.

Enligt 1 kap 3 § TF gäller, att ingripanden på grund av missbruk av tryckfriheten inte får ske i andra fall eller i annan ordning än TF bestämmer. Stadgandet innebär emellertid inte, att frågan om ansvar för innehållet i tryckt skrift regleras uteslutande av TF. I fall då innehållet är brottsligt i annat hänseende än som ett överskridande av yttrandefrihetens gränser kan ansvar utkrävas enligt allmän lag. I vad mån så kan ske har i tveksamma fall ansetts böra bedömas med utgångspunkt i TF:s syfte (NJA 1979 s 602). Genom uttryckliga bestämmelser i TF har vissa ämnesområden helt eller delvis undan tagits från TF:s tillämpningsområde. I 1 kap 8 § 2 st TF har gjorts ett sådant förbehåll för upphovsrätten. Där sägs att vad i lag är stadgat skall gälla om den rätt som tillkommer upphovsman till litterärt eller konstnärligt verk och om förbud mot att återge sådant verk på ett sätt som kränker den andliga odlingens intresse.

Såsom HovR:n funnit hindrar TF:s bestämmelser inte prövning av den förda talan mot K.B. och L.H. för brott mot upphovsrättslagen (URL). Bestämmelsen i 1 kap 8 § 2 st TF innebär att den närmare avvägningen av förhållandet mellan upphovsrätt och tryckfrihetsrätt får göras i upphovsrättslagen. Enligt 2 § 1 st URL innefattar upphovsrätten, med de inskränkningar som stadgas i lagen, uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar därav och genom att göra det tillgängligt för allmänheten. Upphovsmannens förfoganderätt, som tillgodoser utom det ekonomiska intresset också rent personliga moment, innefattar rätten att bestämma över verkets offentliggörande (SOU 1956:25 s 129 f). Detta medför att beträffande icke offentliggjorda litterära verk måste yttrande- och informationsfriheten tillgodoses genom referat (jfr SOU 1956:25 s 108), debattinlägg eller dylikt. I fråga om offentliggjorda verk tillkommer den i 14 § URL stadgade citaträtten. Informations- och yttrandefriheten tillgodoses också genom andra bestämmelser i URL. Särskilt framträder detta i 9 § och 24 samt 24 a §§ om bl a frihet att oberoende av upphovsrätt tillgå och återge innehållet i allmänna handlingar.

Ett ingripande med stöd av URL är oberoende av möjligheten till lagföring enligt TF. Fråga är om två åtskilda regelsystem uppburna av olika skyddsintressen. Mellan TF och URL föreligger väl i grunden inte någon konflikt. De båda lagkomplexen fullföljer snarare ett gemensamt syfte att skapa förutsättningar för ett fritt samhällsskick och en andlig odling. TF uppställer ett skydd för den enskilde att yttra sina tankar och åsikter, offentliggöra allmänna handlingar, samt meddela uppgifter och underrättelser. URL ger ett skydd för den individuella utformning som upphovsmannen har givit sitt ämne. Och vad gäller informationsfriheten i RF:s mening får, såsom framgått av det förut anförda, denna begränsas med hänsyn till upphovsrätten. Denna rätt åtnjuter också, såsom HovR:n anfört, ett självständigt skydd enligt RF:s fri- och rättighetskapitel (2 kap 19 §).

Enligt 1 § 1 st URL skyddas såsom litterärt verk bl a beskrivande framställning. Av förarbetena till stadgandet framgår, utöver vad som redovisas i TR:ns dom, att det är likgiltigt för rättsskyddet i vilket syfte verket tillkommit, sålunda om syftet t ex varit rent praktiskt (SOU 1956:25 s 69). Det av P.O. författade manifestet utgör en beskrivande framställning av resultatet av diskussioner inom stadsteaterns regissörsgrupp och var ett förslag som skulle användas i den fortsatta interna diskussionen på teatern. Idéerna må ha varit gemensamma för regissörsgruppen och ej helt nya teaterhistoriskt sett, men P.O:s verk består i den individuella utformning han givit samma idéer. Manifestet har otvivelaktigt givits sådan självständighet och originalitet att det är, såsom domstolarna funnit, att bedöma som ett verk i URL:s mening. P.O. har alltså haft ett upphovsrättsligt skyddat intresse att förfoga över sitt verk. Han fann, enligt vad utredningen utvisar, det inte förenligt med sina intressen att manifestet publicerades eller eljest gavs en vidare spridning.

Liksom domstolarna finner HD att både K.B. och L.H. är ansvariga för införandet av manifestet i Göteborgs-Posten, K.B. därför att han varit den aktive och framträtt som gärningsman samt L.H. därför att han i egenskap av chefredaktör samrått med K.B. och godkänt publiceringen, att manifestet inte är att betrakta som allmän handling samt att upphovsrätten tillkommer P.O.. HD ansluter sig också till HovR:ns uppfattning att publiceringen faller utom ramen för citaträtten liksom till HovR:ns domskäl i övrigt i ansvars- och ersättningsfrågorna. HovR:ns domslut i dessa delar skall alltså fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Liksom HovR:n finner HD att tryckfrihetsförordningens bestämmelser till följd av förbehållet i 1 kap 8 § 2 st inte hindrar en prövning av den mot K.B. och L.H. förda talan om ansvar och skadestånd på grund av brott mot upphovsrättslagen.

Enligt 1 § 1 st upphovsrättslagen skyddas såsom litterärt verk bl a beskrivande framställning. Av förarbetena till stadgandet framgår, utöver vad som redovisats i TR:ns dom, att det är likgiltigt för rättsskyddet i vilket syfte verket har tillkommit, sålunda om syftet t ex varit rent praktiskt (SOU 1956:25 s 69). Det av P.O. författade manifestet utgör en beskrivande framställning av resultatet av diskussioner inom stadsteaterns regissörsgrupp och var ett förslag som skulle användas i den fortsatta interna diskussionen på teatern. Idéerna må ha varit gemensamma för regissörsgruppen och ej helt nya teaterhistoriskt sett, men P.O:s insats består i den individuella utformning som han har gett idéerna. Manifestet har otvivelaktigt fått sådan självständighet och särart att det, såsom domstolarna funnit, är att bedöma som ett litterärt verk i upphovsrättslagens mening. Upphovsrätten till detta verk har alltså tillkommit P.O. och har gett honom befogenhet att bestämma över dess offentliggörande. Någon tillåtelse till verkets publicering i Göteborgs-Posten har P.O. emellertid inte lämnat.

På de av domstolarna anförda skälen kan manifestet inte anses som allmän handling; inte heller har det förelegat någon citaträtt.

Det vill alltså synas som om de objektiva förutsättningarna för ett straffbelagt intrång i P.O:s upphovsrätt är uppfyllda. Frågan härom kräver emellertid, med anledning av den argumentering som har förts och med hänsyn till de onekligen egenartade förhållandena i målet, ytterligare uppmärksamhet.

Å ena sidan gör sig sålunda i detta fall det upphovsrättsliga skyddsintresset inte starkt gällande. Bl a har manifestutkastet av allt att döma inte varit avsett att tillgodose upphovsmannens ekonomiska intressen. Dess innehåll har, fastän inte offentliggjort, varit känt i en ganska stor krets. Å andra sidan har det funnits ett betydande allmänintresse av att manifestet publicerades som led i nyhetsförmedlingen och som underlag för den pågående kulturpolitiska debatten angående stadsteaterverksamhetens mål och uppläggning. Informationsbehovet har accentuerats av att diskussionen rörde en verksamhet, som - låt vara i privaträttsliga former - drevs av det allmänna.

Yttrandefriheten och dess spegelbild, informationsfriheten, har i den svenska rättsordningen en hög dignitet, något som främst har kommit till uttryck i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen. Här förtjänar framhållas att grundlagstiftaren i 2 kap 13 § regeringsformen betonar vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i bl a politiska och kulturella angelägenheter. Bestämmelsen riktar sig visserligen endast till normgivaren men är ändå belysande i detta sammanhang. Skäl kan följaktligen anföras för att upphovsrätten i ett fall som det aktuella får vika till förmån för yttrandefrihetens intresse. Frågan blir då om och i vad mån undantag från de formellt tillämpliga reglerna i upphovsrättslagen kan göras i domstolspraxis. Den lösning som i förstone anmäler sig är att publiceringen av det upphovsrättsligt skyddade verket anses straffritt men att upphovsmannen likväl får rätt till ersättning för återgivandet (jfr 9 § 2 st upphovsrättslagen).

Vad saken gäller är alltså inte att ifrågasätta grundlagsenligheten i de föreskrifter i upphovsrättslagen som kan sägas medföra inskränkning i yttrandefriheten; att dessa i och för sig är förenliga med berörda bestämmelser i 2 kapregeringsformen kan knappast betvivlas. Det torde emellertid förhålla sig så att domstolarna har befogenhet att även utan uttryckligen angivet stöd i lag förklara ett annars straffbart handlande straffritt, när den uppkomna situationen är atypisk och knappast förutsedd av lagstiftaren samt starka motskäl kan åberopas mot en kriminalisering.

Det står samtidigt klart att en befogenhet för domstolarna att godta undantagssituationer - vid sidan av de sedan länge vedertagna straffrihetsgrunderna - måste utnyttjas med största försiktighet. För detta talar självfallet i första hand nödvändigheten av att visa respekt för lagstiftarens bestämmanderätt. Men också hänsyn till legalitetsprincipen inom straffrätten ger ett klart företräde åt lagreglering av undantagssituationerna framför en fri rättsbildning inom domstolarna. Det ter sig visserligen mindre betänkligt att i friande riktning avvika från lagtexten i ett straffbud. Ser man saken i ett framtida perspektiv, innebär emellertid en vidareutveckling genom praxis att medborgarna kommer att sväva i större ovisshet om avgränsningen av det straffbara området än annars, eftersom domstolspraxis, allmänt sett, är mera svårtillgänglig och svårgripbar än en författningsreglering.

I fråga om straffbestämmelser med ett mera allmänt, koncentrerat och abstrakt innehåll, av den typ som förekommer i BrB, måste man inte så sällan räkna med ej direkt utsagda undantag från det straffbara området. Här har ofta lagstifta ren själv genom att sätta in uttryck som olovligen eller obehörigen gett klartecken till att hänsyn tas till ej på förhand definierade grunder för att utesluta straffbarhet. I målet gäller det emellertid att tillämpa en straffregel, 53 § 1 st upphovsrättslagen, som får sitt innehåll genom en lång rad andra, delvis detaljerade regler, nämligen dem som upptas i 1 och 2 kapupphovsrättslagen. Dessa innefattar åtskilliga inskränkningar i den primärt gällande upphovsrätten. Vad det i realiteten skulle handla om är alltså att komplettera och utvidga dessa undantagsregler.

Den speciella typ av intressekollision som föreligger i målet har, såvitt framgår, inte direkt uppmärksammats vid tillkomsten av upphovsrättslagen. Närliggande avvägningsfrågor har emellertid prövats av lagstiftaren. Flera av de uppställda undantagsreglerna har sålunda sin grund i det samhälleliga intresset av information till medborgarna i angelägenheter av allmän vikt. Särskilt framträder detta i de föreskrifter (9 och 24 §§) som upphäver eller inskränker upphovsrätten i fråga om allmänna handlingar hos myndighet. Här bör också nämnas bestämmelserna i 15 § upphovsrättslagen om pressens lånerätt, vilka avser artiklar från andra tidningar och tidskrifter i religiös, politisk eller ekonomisk dagsfråga.

Konfliktsituationen i målet måste givetvis sättas in i ett större sammanhang och jämföras med andra, besläktade fall. Det förefaller vanskligt att säga hur långt ett av yttrandefrihetshänsyn betingat undantag från upphovsrätten i dessa fall skall sträcka sig och hur kriterierna för den icke straffbara publicitetsrätten skall utformas. Det kan också på goda grunder antas att dessa frågor inte är okontroversiella. Man bör här hålla i minnet att även författares rätt till sina verk har rang av grundlagsskyddad rättighet (2 kap 19 § regeringsformen).

Vad sålunda har anförts leder till slutsatsen att uppgiften att i sådana typfall som nu åsyftas begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång till förmån för ett motstående yttrandefrihetsintresse bör förbehållas lagstiftaren.

Det torde trots det sagda kunna uppstå situationer där yttrandefrihetsintresset gör sig gällande med sådan styrka att domstolarna rimligen måste ta ansvar för en friande dom vid åtal för intrång i upphovsrätten. Här avses fall som skulle kunna sägas ha beröringspunkter med de nödsituationer som enligt 24 kap 4 § BrB leder till straffrihet.

Skäl saknas att här närmare gå in på de förutsättningar under vilka straffrihet i de nyss berörda, mycket speciella situationerna skall inträda. Det kan nämligen konstateras att det i målet inte rör sig om ett fall där intresset av yttrandefrihet står i sådan bjärt motsättning till skyddet för upphovsrätten som det då måste vara fråga om. Härvidlag räcker det att påpeka att intresset av att ge allmänheten en korrekt information och att bidra till att föra teaterdebatten vidare till största delen - om än inte på alldeles idealiskt sätt - hade kunnat fyllas genom ett referat av idéer och faktauppgifter i manifestet som inte inkräktade på P.O:s ensamrätt till verket. Det kan inte heller bortses från P.O:s legitima önskan att offentlig spridning ej gavs åt en framställning som befann sig på utkaststadiet och som kanske inte gjorde full rättvisa åt hans idéer och tankar i ämnet.

Straffrättsligt ansvar kan alltså utkrävas för intrång i P.O:s upphovsrätt genom återgivande av manifestet i Göteborgs-Posten. Av utredningen framgår att det var K.B. som i egenskap av kulturredaktör tog initiativet till att manifestet fördes in på tidningens kultursida, att han därvid samrådde med L.H. såsom chefredaktör och ansvarig utgivare och att denne godkände publiceringen. Under dessa förhållanden är både K.B. och L.H. ansvariga för intrånget i upphovsrätten. Kränkningen måste, som HovR:n har funnit, anses ha skett i vart fall av grov oaktsamhet.

Med denna bedömning bör HovR:ns domslut i ansvars- och ersättningsfrågorna fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.