NJA 1987 s. 376
Fråga om jämkning enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen av skadestånd på grund av uppsåtliga brott av 18-årig gärningsman.
(Jfr 1983 s 379 och 1986 193)
Stiftelsen Hyresbostäder i Örebro förde vid Örebro TR mot D.L., född d 2 april 1966, den talan om skadestånd på grund av brott som framgår av TR:ns dom.
Örebro TR
TR:n (rådmannen Wijkström) avgjorde målet efter huvudförhandling i förenklad form och anförde i dom d 17 febr 1986: Yrkande m m. Allmän åklagare yrkade i mål B 168/85 vid Örebro TR ansvar å D.L. för stöld under påstående: D.L. har under kvällen d 12 dec 1984 tillsammans och i samråd med en kamrat medelst nyckel, som de icke varit berättigade att inneha, berett sig tillträde till ett källarförråd i huset (adress uteslutet här) i Örebro och där olovligen tillgripit och tillägnat sig en transistorradio, värd 300 kr, och ett stort antal förrådsnycklar, vilket medfört att Stiftelsen Hyresbostäder tvingats byta 150 dörrlås och 4 hänglås.
Åklagaren yrkade vidare ansvar å D.L. för skadegörelse under påstående: D.L. har d 14 dec 1984 olovligen berett sig tillträde till ett garage vid (adress uteslutet här) i Örebro och där startat en Stiftelsen Hyresbostäder i Örebro tillhörig traktor. Han har därefter avlägsnat sig från platsen och traktorns motor har efter starten gått på tomgång i ca 40 timmar, varigenom skador på traktor, garage och inventarier till ett värde av 26 104 kr uppkommit. D.L. har genom sitt förfarande uppsåtligen skadat egendomen.
Stiftelsen Hyresbostäder i Örebro yrkade i anledning av åtalet skadestånd av D.L. med sammanlagt 32 958 kr, varav 7 254 kr avsåg kostnader för anskaffande av 154 st lås med nycklar, 22 461 kr kostnad för sanering av fastigheten efter tomgångskörningen med traktorn, 2 843 kr kostnad för sanering av lösöret och 400 kr för av försäkring ej täckta skador på själva traktorn.
Huvudförhandling i brottmålet hölls d 14 maj 1985.
D.L. erkände därvid att han hade tillgripit transistorradion men bestred åtalet för stöld i övrigt. Han uppgav att det var kamraten till honom som hade tillgripit nycklarna men förklarade samtidigt att de senare tillsammans hade gömt dessa i en stubbe, som de täckte över med granris. D.L. förnekade att de hade startat traktorn och bestred följaktligen åtalet för skadegörelse.
Dom i ansvarsdelen av målet meddelades d 28 maj 1985. TR:n fann i domen utrett att D.L. tillsammans och i samråd med kamraten hade tillgripit radioapparaten och nycklarna på sådant sätt att D.L. var att bedöma som gärningsman jämväl rörande nycklarna. Åtalet för stöld befanns alltså styrkt i sin helhet. Vad gällde åtalet för skadegörelse fann TR:n genom ett vittnesmål utrett att D.L. hade startat traktorn och därefter avlägsnat sig från platsen utan att stänga av motorn. Då det enligt TR:ns mening måste ha stått helt klart för D.L. att ingen annan person inom rimlig tid skulle stänga av motorn, ansågs även åtalet för skadegörelse styrkt.
Påföljden för D.L. bestämdes till skyddstillsyn.
Domen har vunnit laga kraft.
Genom beslut d 14 maj 1985 förordnade TR:n att stiftelsens skadeståndstalan skulle såsom särskilt mål hand läggas i den för tvistemål stadgade ordningen.
Stiftelsen har i tvistemålet vidhållit sin talan såsom den bestämdes i brottmålet samt dessutom yrkat ränta å det sammanlagda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för muntlig förberedelse i tvistemålet - d 22 jan 1986 - till dess betalning sker.
D.L. har medgivit skadeståndsskyldighet och vitsordat skäligheten i och för sig av beloppen 2 843 kr och 400 kr. Såsom skälig ersättning för den sanering av fastigheten som föranletts av tomgångskörningen har D.L. vitsordat 10 000 kr. Han har hävdat att fastigheten efter den verkställda saneringen kommit i bättre skick än den var före tomgångskörningen och att det ej kan vara rimligt att han skall svara ekonomiskt för den vinst stiftelsen därigenom gjort. Yrkandet om ersättning för anskaffande av nya lås med nycklar har D.L. bestritt under invändning att samtliga tillgripna nycklar återställts till stiftelsen och att stiftelsen, då det rörde sig om lås som hölls i lager, därför ej hade behövt anskaffa nya lås. Att stiftelsen haft en kostnad å 7 254 kr för anskaffande av nya lås har dock ej ifrågasatts från D.L:s sida. Han har emellertid hävdat att avdrag i vart fall bör ske för värdet av de gamla låsen, om han ålägges skyldighet att ersätta stiftelsen för anskaffande av nya lås. Mot ränteyrkandet har D.L. intet haft att invända i och för sig.
D.L. har slutligen under åberopande av 6 kap 2 § skadeståndslagen hemställt om jämkning av skadeståndet.
Stiftelsen har i anledning av D.L:s invändningar anfört: Det var nödvändigt för stiftelsen att omgående anskaffa nya lås i stället för de lås som de tillgripna nycklarna hörde till. Det förnekas att stiftelsen återfått samtliga tillgripna nycklar. Med hänsyn till att en eller flera nycklar till dessa lås alltjämt saknas, kan låsen ej komma till användning och de kan därför ej anses representera något värde. Den fastighetssanering som skett har föranletts enbart av tomgångskörningen. Den har ej förbättrat utan snarare i visst avseende försämrat lokalernas skick. Eftersom D.L. åstadkommit skadorna genom uppsåtliga brott bestrides att anledning finns att jämka hans ersättningsskyldighet.
Utredningen. Vid huvudförhandlingen har D.L. hörts vid fritt partsförhör. På stiftelsens begäran har vittnesförhör ägt rum med områdeschefen B.H., född 1952.
D.L. har uppgivit: Det var en kamrat till honom som tillgrep nycklarna. Antalet nycklar räknades inte. De lade nycklarna i en papperskasse, som de sedan gömde i ett skogsparti. D.L. och kamraten bestämde inte något om vad de skulle göra med nycklarna senare. Enligt vad D.L. efteråt fått veta hade någon annan person hittat kassen några dagar efter tillgreppet och överlämnat den till kvarterspolisen, vilken i sin tur återlämnat kassen till stiftelsen. - D.L. saknar arbetsanställning. Han har inte heller någon yrkesutbildning. Han bor f n hos sin mor och erhåller socialhjälp till sin försörjning. Han är inte intresserad av sysselsättning enligt den s k Örebromodellen för ungdom under 25 år.
B.H. har uppgivit i huvudsak följande: Antalet nycklar som tillgreps uppgick sannolikt till 40-50 st. Eftersom nycklarna passade till samtliga lås i en serie, var det nödvändigt att omgående byta låsen. B.H. inköpte därför och monterade samma dag som tillgreppet upptäcktes 60 nya lås. Ytterligare inköp och montering av lås på andra ställen i stiftelsens fastigheter, där låsen användes, gjordes senare till följd av tillgreppet. Drygt en vecka efter tillgreppet fick B.H. genom en kvarterspolis tillbaka 38 st nycklar. B.H. kan ej med absolut säkerhet påstå att fler nycklar hade tillgripits men han håller det för osannolikt att samtliga nycklar återställts. De gamla låsen är - trots att flertalet nycklar återställts - obrukbara för stiftelsen. B.H. har gjort ett försök att sälja dem till en kollega i en annan del av kommunen men denne vågade ej heller använda låsen med hänsyn till risken för att nycklar till dem innehas av obehöriga. - Den ifrågavarande traktorn hade tankats på eftermiddagen fredagen d 14 dec 1984. Det upptäcktes först på morgonen d 17 dec 1984 att den hade varit i gång under veckoslutet. Vid upptäckten var motorn fortfarande varm men bränslet var slut, varför motorn hade stannat av sig själv. Det var väldigt varmt och sotigt i garaget, där ytterligare en traktor var uppställd. De fastighetsskötare som upptäckte vad som hade hänt misstänkte först att det hade brunnit eller brann i garaget. Traktorn hade gått på tomgång i ca 40 timmar. Garaget och en intilliggande kontorslokal var båda helt nedsvärtade. Lokalerna har tillsammans en yta på 100-150 kvm. Dieselavgaserna från traktorn hade trängt in i elektriska kontakter, armaturer, fläktar och dyl. Stiftelsens egen personal hade inte möjlighet att själv sanera lokalerna, varför uppdraget lämnades till ett entreprenadföretag som utförde sanering genom högtrycksspolning och skurning med starkt verkande kemikalier. Saneringen gjordes på enklast möjliga sätt. Byte av elektrisk utrustning, vilket eventuellt borde ha skett med hänsyn till risken för överslag, verkställdes sålunda inte. Lokalerna är 14-15 år gamla. Under de år som B.H. arbetat hos stiftelsen har någon sanering av dem ej ägt rum. Sanering av garage är dock ej behövligt, om inte något onormalt inträffat. Kontorslokalen blev efter saneringen snarast i sämre skick än tidigare p g a att kemikalierna skadade målningen. Om målning har ej skett.
Domskäl. TR:n finner att det var nödvändigt för stiftelsen att omgående efter tillgreppet d 12 dec 1984 anskaffa nya lås till de förråd som varit försedda med lås av den typ till vilken de tillgripna nycklarna passade. Tillgreppet har därigenom ostridigt orsakat stiftelsen en utgift å 7 254 kr. Denna kostnad är D.L., som ådömts ansvar som medgärningsman vid tillgreppet, skyldig att ersätta stiftelsen för. P g a risken för att en eller flera nycklar alltjämt befinner sig i någon obehörigs besittning har de gamla låsen ej längre något bruksvärde för stiftelsen. Det saluvärde de kan tänkas representera torde knappast överstiga de kostnader som får antagas vara förknippade med en eventuell avyttring. Nedsättning av beloppet 7 254 kr är därför ej påkallad.
Vad beträffar kostnaden för sanering av fastigheten efter tomgångskörningen med traktorn - 22 461 kr - har D.L. ej gjort gällande att denna kostnad varit oskäligt hög i och för sig. D.L:s invändning gentemot betalningsanspråket i den delen har i stället gällt att lokalernas skick efter saneringen blivit bättre än det var före tomgångskörningen. Denna invändning måste emellertid anses vederlagd genom B.H:s vittnesmål. Stiftelsen har alltså visat fog för sitt anspråk även i detta avseende.
Övriga belopp, 2 843 kr och 400 kr, har vitsordats av D.L..
Den skada stiftelsen lidit till följd av brotten uppgår alltså sammanlagt till det belopp som stiftelsen yrkat, 32 958 kr.
Enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen gäller att skadestånd kan jämkas, om skyldigheten att utge detsamma är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Därvid skall även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter beaktas.
Stiftelsens skadeståndsanspråk avser ersättning för direkta kostnader som stiftelsen åsamkats p g a brottsliga förfaranden från D.L:s sida. I dylika fall bör i allmänhet jämkning ej komma i fråga. I vart fall gäller detta när fråga är om allvarliga brott och det också stått klart för gärningsmannen hur stor skada som kunde förväntas uppkomma p g a brottet eller brotten. I förevarande fall har D.L. sannolikt ej föreställt sig att hans åtgärd att lämna traktorn med motorn i gång skulle leda till så omfattande och kostnadskrävande skador som faktiskt uppstod. D.L:s uppgift att det var en kamrat till honom som förövade tillgreppet av nycklarna får tagas för god. Även om D.L. likväl är att anse som medgärningsman vid brottet är det en omständighet som bör vinna visst beaktande i nu förevarande sammanhang. P g a det sagda anser TR:n att utrymmet för jämkning är något större i D.L:s fall än vad som i allmänhet gäller när fråga är om ersättning för skador som åstadkommits genom uppsåtligt brott.
D.L. var vid brottens förövande inte mer än 18 år gammal. Omständigheterna tyder dessutom på att han var omogen för sin ålder. Han saknar f n arbete och tillgångar och har inte heller någon yrkesutbildning eller, såvitt känt, någon yrkeserfarenhet. Med beaktande framförallt härav anser TR:n att det skulle bli oskäligt betungande för honom att åläggas full skadeståndsskyldighet.
På grund härav och med hänsyn till stiftelsens förmåga att bära en viss nedsättning av skadeståndet har TR:n stannat för att D.L:s skadeståndsskyldighet skäligen bör jämkas till 20 000 kr.
Å beloppet skall utgå ränta i enlighet med stiftelsens yrkande.
Domslut
Domslut. D.L. förpliktas att genast utge skadestånd till Stiftelsen Hyresbostäder i Örebro med 20 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 22 jan 1986 till dess betalning sker.
Svea HovR
Såväl D.L. som stiftelsen fullföljde talan i Svea HovR.
D.L. yrkade att den honom ålagda skadeståndsskyldigheten måtte jämkas till 10 000 kr.
Stiftelsen yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.
Part bestred motparts yrkande.
HovR:n (hovrättslagmannen Litzén, hovrättsrådet Krön och adj led von Arnold, referent) anförde i dom d 29 sept 1986:
Domskäl
Domskäl. Utredningen ger vid handen att D.L:s ekonomiska förhållanden för närvarande är sådana att han saknar möjlighet att till stiftelsen utge skadestånd. D.L. är emellertid 20 år gammal och arbetsför. Det kan därför antas att han i framtiden kommer att få inkomster som ger honom möjlighet att betala skulden. På grund härav och då D.L. genom uppsåtliga brott vållat skadorna anser HovR:n att förutsättningar saknas att i målet tillämpa bestämmelsen 6 kap 2 § skadeståndslagen. D.L. skall därför förpliktas att utge ojämkat skadestånd till stiftelsen.
Domslut
Domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktar HovR:n D.L. att till Stiftelsen Hyresbostäder i Örebro utge skadestånd med 32 958 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 22 jan 1986 tills betalning sker.
HD
D.L. (ombud advokaten K.H.) sökte revision och yrkade att den honom ålagda skadeståndsskyldigheten måtte jämkas till 10 000 kr.
Stiftelsen (ombud jur kand G.B.) bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Sven Nyman, Ehrner, referent, och Lars K Beckman) beslöt följande dom:
Domskäl
Domskäl. Som grund för yrkandet om nedsättning av skadeståndsbeloppet har D.L. i HD åberopat enbart att skäl föreligger för jämkning av skadeståndet enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen.
I förarbetena till 6 kap 2 § skadeståndslagen framhålls bl a följande. Jämkningsregeln bör ges en begränsad räckvidd och användas endast i syfte att hindra klart oskäliga resultat för den skadeståndsskyldige. Beträffande uppsåtligt brott är huvudregeln att jämkning ej skall ske. Jämkning är dock ej utesluten om det med hänsyn till framför allt den ansvariges återanpassning i samhället är starkt motiverat att jämkning sker.
Om D.L:s personliga och ekonomiska förhållanden har i HD, utöver vad som framgår av TR:ns och HovR:ns domar, upplysts i huvudsak följande. D.L. är sedan minst tio år bosatt i det område där de aktuella brotten begicks och har gått i skola där. Han bor ensam med sin mor. Hon saknar förvärvsarbete och uppbär socialhjälp. D.L. gick ut grundskolan år 1982 efter att ha gått om en klass. I årskurserna 8 och 9 fullgjorde han sin skolgång delvis med praktikarbete. Efter skolan hade han ett par kortare anställningar men var mest arbetslös. I sept 1985 underkastade han sig frivilligt vård vid Bredsjökollektivet utanför Örebro. Den främsta orsaken var ett ökande alkoholmissbruk. Han avbröt vistelsen i kollektivet i jan 1986 och var efter återkomsten till hemmet arbetslös på nytt. Under tiden april-dec 1986 erhöll han utbildning med snickeriinriktning inom arbetsmarknadsinstitutet (AMI). Han var därefter arbetslös i fem veckor. En anställning hos en företagsförening slutade D.L. efter en månad på grund av vantrivsel. Från och med mars 1987 är han elev i en av Örebro kommun anordnad undervisning som skall ge honom grundskolekompetens i bl a svenska, samhällskunskap och matematik. Kursen pågår till juni 1987. D.L. kan därefter tänka sig att söka till Fellingsbro folkhögskola. Han vill utbilda sig till snickare. Han har trivts bäst med sådan anställning som medfört arbete utomhus. D.L. erhåller bidrag av Örebro kommun inom det s k Örebroprojektet som går ut på att bereda ungdomar under 25 år utbildning och arbete. Han erhåller efter skatt drygt 3 000 kr per månad och betalar därav 1 800 kr till modern för kost och logi i hemmet.
För att skadestånd skall kunna jämkas enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen fordras till en början att skyldigheten att utge skadeståndet är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Det får visserligen antas att stiftelsen är beredd att godta en rimlig betalningsplan för erläggande av det yrkade skadeståndet, 32 958 kr jämte ränta. Om D.L:s utbildningsplaner kan fullföljas finns också anledning att räkna med att han på sikt skall som snickare få bättre ekonomiska förutsättningar att betala fullt skadestånd än vad som för närvarande är fallet. Med utgångspunkt i D.L:s ekonomiska förhållanden nu och under den förestående utbildningstiden framstår emellertid skyldigheten att utge ojämkat skadestånd som oskäligt betungande.
D.L. har beträffande de skadeståndsgrundande brotten velat framhålla dels att han vid stöld tillfället var tillsammans med en minderårig kamrat som obehörigen kommit över en nyckel till det ifrågavarande förrådet, dels att han vid det tillfälle då traktorn startades var i sällskap med två jämnåriga kamrater, att de var alkoholpåverkade och att de gemensamt fick en impuls att åka ut och köra med traktorn men att de blev skrämda av en förbipasserande person och i stället sprang från platsen. D.L. har även i HD påstått att det var en av kamraterna som startade traktorn medan D.L. höll vakt vid ingångsdörren till garaget.
Stiftelsen har som skäl mot att skadeståndet jämkas anfört bl a att stiftelsen, som är ett allmännyttigt bostadsföretag och arbetar utan vinstsyfte, drabbas direkt av varje kostnad. Hyressättningen kan endast i ringa grad påverkas av irreguljära kostnader. I stället belastas underhållskontot och försenas vissa intervallsreparationer i bostadslägenheterna. Vad beträffar brottsligheten är det stiftelsens uppfattning att båda brotten kunnat leda till avsevärt större skador än som visat sig bli fallet.
D.L. har genom brottmålsdomen fällts till ansvar för stöld av bl a ett stort antal nycklar samt för skadegörelse till följd av att motorn på en traktor startats och traktorn, som stod i ett garage, övergivits med motorn alltjämt i gång. Det är här fråga om uppsåtliga brott vid vilka risken för omfattande skador måste ha framstått som påtaglig. D.L. var visserligen vid brottens begående endast 18 år och hans handlande, särskilt hans åtgärd att lämna traktorn med motorn i gång, framstår som omoget och oöverlagt. Det är dock fråga om ett handlande av det hänsynslösa slag, som i dagens samhälle orsakar såväl det allmänna som enskilda stor ekonomisk skada. Den skadelidande stiftelsen synes visserligen utan alltför stor belastning på hyresgästerna kunna bära en så begränsad förlust som det här är fråga om. Men sett i ett större sammanhang framstår det likväl som angeläget för ett allmännyttigt bostadsföretag att tillse att i varje enskilt fall täckning för uppkommen skada i största möjliga utsträckning kan erhållas av den skadevållande.
I belysning av det sagda bör jämkning av skadeståndet inte komma i fråga med mindre det finns starka skäl att anta att skyldighet för D.L. att utge fullt skadestånd skulle på ett avgörande sätt äventyra hans anpassning till arbetslivet och till samhället i övrigt. D.L. har uttryckt bitterhet över att han ensam ålagts skyldighet att ersätta skador som han anser främst ha orsakats av andra, namngivna personer, som han varit i sällskap med. Underlag saknas emellertid för bedömning av om D.L. har grundad anledning för sin bitterhet. När det gäller D.L:s framtida utbildning och yrkesverksamhet föreligger givetvis stor osäkerhet. Om den planerade snickarutbildningen med samhällets stöd kan fullföljas finns dock skäl att antaga att D.L. skall få ekonomiska förutsättningar att utan alltför betungande uppoffringar utge fullt skadestånd.
Riskerna för att D.L:s anpassning till ett samhällsnyttigt liv skulle allvarligt äventyras, om han skulle förpliktas utge fullt skadestånd, framstår med tanke på skadeståndets begränsade omfattning inte som så påtagliga att vid en helhetsbedömning av föreliggande omständigheter jämkning bör komma i fråga. HovR:ns domslut bör därför fastställas.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
JustR Nyström, med vilken JustR Höglund instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Som grund för - - - se HD:s dom - - - logi i hemmet.
Det anförda ger vid handen att D.L:s ekonomiska förhållanden är sådana att en skyldighet för honom att utge det fordrade skadeståndet om närmare 33 000 kr framstår som oskäligt betungande i den mening som avses i 6 kap 2 § skadeståndslagen. Mot en jämkning enligt lagrummet talar att skadorna uppkommit genom uppsåtliga brott. En jämkning av skadeståndet kan likväl tänkas, om skyldigheten för D.L. att utge fullt skadestånd kan befaras äventyra hans anpassning till arbetslivet och till samhället i övrigt. Bedömningen härav bör ske mot bakgrunden av de närmare omständigheter under vilka skadorna vållades.
D.L. har beträffande de skadeståndsgrundande brotten - - - se HD:s dom - - - visat sig bli fallet.
När det gäller skadegörelsens art och omfattning förhåller det sig visserligen så som stiftelsen framhållit, nämligen att skadeverkningarna kunnat bli svårare under mindre gynnsamma förhållanden. Å andra sidan kan inte om själva de skadegörande handlingarna sägas att de präglas av den vandaliseringslusta eller hänsynslöshet i övrigt som nutilldags inte sällan möter hos vissa ungdomar. Åtgärderna med traktorn, vilka förorsakat de svåraste skadorna, synes t ex ha tillkommit för att D.L. ville olovligen bruka traktorn och inte för att åstadkomma stor skada. För D.L. torde också skadeverkningarna ha blivit långt större än han kunnat föreställa sig. D.L. var vid brottens begående 18 år. Hans handlande, särskilt hans åtgärd att lämna traktorn med motorn i gång, framstår som omoget och oöverlagt. Varken hans förhållanden efter tidpunkten för brotten eller hans planering av framtiden präglas av stabilitet eller insikt. D.L. får vidare sägas ha givit uttryck för en viss bitterhet över att han ensam blivit ålagd skadeståndsskyldighet på grund av brott som han anser sig ha begått tillsammans med andra, namngivna personer. Med hänsyn härtill kan det befaras att ett ojämkat skadestånd inte bara framstår som oöverkomligt för D.L. utan också hos honom skapar en misstro mot samhället. Häri ligger en påtaglig fara för att D.L. ger upp sina försök att skaffa sig utbildning och arbete och därmed möjlighet att infria skadeståndsskulden.
På grund av det anförda bör skadeståndet jämkas till 20 000 kr.