NJA 1986 s. 193

Fråga om jämkning jämlikt 6 kap 2 § skadeståndslagen av skadestånd på grund av uppsåtligt brott.

(Jfr 1983 s 379)

Genom dom d 22 nov 1982 dömde Sölvesborgs TR T.M., född 1961, och S.G.W.N., efter namnbyte W.F., född 1962, för bl a mordbrand och försök till stöld till fängelse 1 år 6 mån. Domen vann laga kraft.

T.M:s och W.F:s brott avsåg följande gärning: Den 2 febr 1981 på kvällen beredde sig T.M. och W.F. olovligen medelst inbrott tillträde till Ekerydsskolan i Olofströms kommun med uppsåt att stjäla. De avbröt brottet, eftersom de inte fann något att tillgripa. Då de inte fann något att stjäla, blev de förargade häröver och anlade tillsammans och i samråd brand i ett av skolans klassrum. Elden spred sig och förstörde klassrummen i skolans nordöstra gavel. Skador uppstod för minst 565 000 kr. Eldsåsättandet innebar fara för omfattande förstörelse av annans egendom utöver vad som nu förstördes. Byggnaden var åsatt ett försäkringsvärde om 13 800 000 kr.

Sedan Blekinge Länsförsäkringsbolag i brottmålet yrkat skadestånd av T.M. och W.F., förordnade TR:n, att talan om skadeståndsanspråket skulle som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

Försäkringsbolaget yrkade, såsom det slutligen bestämt sin talan, skadestånd av T.M. och W.F. solidariskt med 562 304 kr jämte ränta. Beloppet avsåg utbetald försäkringsersättning på grund av brotten.

T.M. och W.F. medgav skadeståndsskyldighet. De yrkade med stöd av 6 kap 2 § skadeståndslagen, att skadeståndet måtte jämkas ned till 10 000 kr. De vitsordade skäligheten i och för sig av försäkringsbolagets yrkanden.

Som grund för jämkningsyrkandet anförde T.M. och W.F.: Båda saknar anställning och avtjänar för närvarande fängelsestraff. De har ingen förmögenhet. Ett utdömande av det begärda skadeståndet skulle helt komma att omintetgöra en meningsfull framtid för dem.

Bolaget vitsordade T.M:s och W.F:s ekonomiska förhållanden.

TR:n lagmannen Lindgren) anförde i dom d 16 febr 1983:

Domskäl. Skadeståndsskyldigheten grundar sig på uppsåtligt brott. Även med beaktande härav finner TR:n - med hänsyn till T.M:s och W.F:s ekonomiska förhållanden, försäkringsbolagets behov av skadestånd och övriga omständigheter - skäl föreligga att jämka skadeståndet, skäligen till 100 000 kr.

Domslut

Domslut. T.M. och W.F. förpliktas att solidariskt utge skadestånd till Blekinge Länsförsäkringsbolag med 100 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 16 nov 1982 tills betalning sker.

HovR:n över Skåne och Blekinge

Såväl T.M. och W.F. som försäkringsbolaget fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge. T.M. och W.F. yrkade var för sig att HovR:n måtte jämka skadeståndet till 10 000 kr. Försäkringsbolaget yrkade helt bifall till sin vid TR:n förda talan.

HovR:n (hovrättslagmannen Elliot, hovrättsrådet Schlyter samt adj led f d hovrättsrådet Göransson, referent, och Norrman) anförde i dom d 23 febr 1984:

Domskäl

Domskäl. I 6 kap 2 § skadeståndslagen stadgas att, om skyldighet att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, skadeståndet kan jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.

Enligt förarbetena till bestämmelsen är beträffande uppsåtligt brott huvudregeln att jämkning ej skall ske. Det uttalas vidare att jämkning dock icke är utesluten ens vid sådana brott om det med hänsyn framför allt till den ansvariges återanpassning i samhället är starkt motiverat att jämkning sker.

Om W.F:s och T.M:s ekonomiska och personliga förhållanden är i målet upplyst i huvudsak följande.

- - -

T.M.: Han har genomgått grundskola och verkstadsmekanisk utbildning i gymnasieskola. Efter avslutad utbildning fick han år 1981 anställning som punktsvetsare hos Volvo i Olofström. Under tiden aug 1981-okt 1982 fullgjorde han militärtjänstgöring i Jugoslavien. Han återgick till anställningen hos Volvo men anhölls för nu ifrågavarande brott redan ett par dagar senare. Han frigavs villkorligt från mordbrandsstraffet d 27 juli 1983 och återfick då anställningen hos Volvo. Hans månadsinkomst där uppgick till ca 4500 kr netto. Sedan hans moder, hos vilken han bodde, blivit uppsagd från sin anställning och inte ville bo kvar i Olofström, slutade T.M. i dec 1983 också sin anställning för att flytta med modern. Anledningen var dels att han önskade hjälpa modern, som var deprimerad, och dels att han inte ville bo ensam kvar i Olofström, där han saknade familjerelationer. Han har gått utan arbete sedan avflyttningen. T.M. är inte tidigare straffad.

T.M:s och W.F:s ekonomiska förhållanden är i och för sig sådana att en skyldighet för dem att utge skadestånd med av bolaget fordrat belopp framstår som oskäligt betungande. De har emellertid gjort sig skyldiga till uppsåtligt brott av allvarlig art och förorsakat bolaget skada motsvarande det yrkade beloppet. De måste också ha insett att deras handlande skulle kunna orsaka skada av denna storleksordning. Jämkning av skadeståndet kan därför komma i fråga endast under förutsättning att en skyldighet för dem att utge ojämkat skadestånd måste antagas på ett avgörande sätt äventyra deras anpassning i samhället. Vad som upplysts om deras personliga förhållanden kan inte anses ge tillräckligt stöd för ett sådant antagande. T.M. och W.F. kan därför inte undgå skyldighet att utge ojämkat skadestånd.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt TR:ns domslut att det belopp, som T.M. och W.F. solidariskt har att betala i skadestånd till bolaget, bestämmes till 562 304 kr jämte ränta därå enligt av TR:n angiven grund.

HD

T.M. (ombud jur kand Lars Runeberg) sökte revision och yrkade att den honom ålagda skadeståndsskyldigheten måtte jämkas till 10 000 kr.

Försäkringsbolaget bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Adolfsson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Om T.M:s personliga och ekonomiska förhållanden har i HD upplysts i huvudsak följande som tillägg till vad som framgår av HovR:ns dom. Han flyttade från Jugoslavien till Sverige tillsammans med sina föräldrar redan vid tidig ålder. Hela sin skolutbildning har han fått i Sverige och han talar svenska obehindrat. Föräldrarna har haft svårt att anpassa sig i Sverige bl a till följd av språksvårigheter. De behöver därför stöd och hjälp av honom och han måste ta ett större ansvar för föräldrarna än som är normalt att svenska barn gör. Han känner ännu inte någon klar identifiering med det svenska samhället och har behållit sitt jugoslaviska medborgarskap, men han har en stark önskan att kunna stanna i Sverige, bilda familj och skapa en framtid här i landet. Han har inte några tillgångar av betydenhet och kommer därför för sin försörjning att vara hänvisad till de inkomster han kommer att få som anställd.

Som anförts i HovR:ns domskäl har i förarbetena till 6 kap 2 § skadeståndslagen framhållits att som huvudregel bör gälla att skadestånd på grund av uppsåtligt brott inte skall jämkas (SOU 1971:83, Skadestånd III s 41). Samtidigt betonades det dock i förarbetena att även vid skada på grund av uppsåtlig gärning omständigheterna kan vara sådana att det vore oskäligt betungande att utdöma fullt skadestånd. Därvid påpekades att det kan te sig olyckligt att ålägga någon en skadeståndsskyldighet som han inte kan fullgöra hur väl han än sköter sig i fortsättningen.

Mot bakgrund av de uppgifter som lämnats om T.M:s ekonomi, utbildning och personliga förhållanden framstår det i det närmaste som en omöjlighet att T.M. - om han åläggs fullt skadeståndsansvar - skulle förmå att helt fullgöra denna betalningsskyldighet. En sådan skuld måste för honom antas utgöra ett allvarligt hinder att för sig skapa den något så när ordnade ekonomi som utgör grundvalen för varje människas anpassning i samhället. Ett ojämkat skadestånd måste vid angivna förhållanden antas på ett avgörande sätt äventyra T.M:s anpassning till arbetslivet och samhället i övrigt. På grund härav och då varken hänsynen till den skadelidande eller omständigheterna i övrigt kan anses utgöra hinder mot jämkning bör skadeståndet jämkas, dock inte i den utsträckning som yrkats. Skäligen bör det jämkade skadeståndsbeloppet bestämmas till 100 000 kr.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD det skadestånd T.M. solidariskt med W.F. har att betala till Blekinge Länsförsäkringsbolag till 100 000 kr jämte ränta därå från d 16 nov 1982 till dess betalning sker. Räntan skall beräknas enligt 6 § räntelagen (1975:635) i detta lagrums lydelse före d 1 juli 1984.

HD (JustR:n Stark, Bengtsson, Heuman och Solerud, referent) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Utöver vad som framgår av HovR:ns dom har i HD upplysts i huvudsak följande om T.M:s personliga och ekonomiska förhållanden. Han flyttade från Jugoslavien till Sverige tillsammans med sina föräldrar redan vid tidig ålder. Föräldrarna har haft svårt att anpassa sig i Sverige bl a till följd av språksvårigheter. De behöver därför stöd och hjälp av honom och han måste ta ett större ansvar för föräldrarna än som är normalt att svenska barn gör. Efter det att familjen hade flyttat till Stockholm kunde inte någon av föräldrarna erhålla nytt arbete. Han själv erhöll en tillfällig anställning som städare och uppbar en lön av omkring 6 000 kr i månaden. Även om han talar svenska obehindrat och har fått hela sin skolutbildning i Sverige, känner han ännu inte någon klar identifiering med det svenska samhället. Han har behållit sitt jugoslaviska medborgarskap, men han har en stark önskan att kunna stanna i Sverige, bilda familj och skapa en framtid här i landet. Han har inte några tillgångar av betydenhet och kommer därför att för sin försörjning vara hänvisad till de inkomster han kommer att få som anställd.

Bolaget har som skäl mot att skadeståndet jämkas anfört att T.M. och hans kamrat haft för avsikt att bränna ned skolbyggnaden och orsaka skador för åtskilliga miljoner kr. I vart fall måste det enligt bolaget ha stått klart för dem att de kunde komma att orsaka skador i denna storleksordning.

Mot bakgrund av vad som framkommit om T.M:s ekonomiska förhållanden framstår en skyldighet att utge det fordrade skadeståndet om drygt 560 000 kr uppenbarligen som oskäligt betungande i den mening som avses i 6 kap 2 § skadeståndslagen.

T.M. har gjort sig skyldig till ett uppsåtligt brott av allvarligt slag som orsakat skada motsvarande det yrkade beloppet och inneburit fara för ytterligare förstörelse av egendom till betydande värde. Att i ett sådant fall jämka skadeståndet måste höra till undantagen. För T.M:s del talar emellertid flera omständigheter för att likväl jämka skadeståndet. Det står sålunda klart att om han åläggs att betala ett så högt belopp som yrkats hans anpassning till arbetslivet och i samhället i övrigt kommer att på ett avgörande sätt äventyras. Enligt utredningen framstår gärningen som en impulshandling, vars följder T.M. inte har övervägt. Han begick brottet tillsammans med en kamrat och synes inte ha tagit initiativet till det. När brottet begicks var han endast 20 år gammal. På grund av det anförda och då den skadelidandes behov inte talar mot jämkning bör skadeståndet nedsättas. Med hänsyn till omständigheterna bör det jämkade skadeståndet inte bestämmas till lägre belopp än 100 000 kr. TR:ns domslut i skadeståndsfrågan såvitt avser T.M. skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD det skadestånd T.M. har att solidariskt med W.F. betala till Blekinge Länsförsäkringsbolag till 100 000 kr jämte ränta därå från d 16 nov 1982 till dess betalning sker. Räntan skall beräknas enligt 6 § räntelagen (1975:635) i detta lagrums lydelse före d 1 juli 1984.

JustR Palm var av skiljaktig mening på sätt som framgår av följande yttrande: Jag är ense med majoriteten i frågan om skadeståndet bör sättas ned och ansluter mig till domskälen till och med den mening i fjärde stycket som slutar med orden "skadeståndet nedsättas". Domskälen i huvudsaken bör enligt min mening därefter ha följande lydelse.

Gärningens allvarliga beskaffenhet måste visserligen beaktas när det gäller att avgöra hur långtjämkning bör ske. För att tillgodose huvudsyftet med en jämkning bör emellertid skadeståndsbeloppet också bestämmas så att T.M. kan betala skadestånd och ränta utan att möjligheterna för honom till en efter hans förhållanden ordnad tillvaro äventyras. Jag finner vid denna avvägning skadeståndet inte kunna sättas högre än till 25 000 kr.

På grund av det anfördaanser jag att HovR:ns dom i skadeståndsfrågan skall ändras så att Toplica förpliktas att solidariskt med W.F. till Blekinge Länsförsäkringsbolag betala 25 000 kr jämte ränta enligt de grunder som anges i majoritetens domslut.

Litteratur: SOU 1971:83 Skadestånd III; prop 1975:12; Bertil Bengtsson, Om jämkning av skadestånd.