NJA 1983 s. 379

Allmän åklagare yrkade vid Östersunds TR ansvar å reparatören J.B. född 1958, för medhjälp till grovt bedrägeri med följande påstående: J.B. har i april 1980 i Östersund till G.Å. överlämnat uttagsblanketter till sitt personkonto hos PK-banken och legitimationshandling varefter G.Å. skrivit J.B:s namn på 45 blanketter och under tiden d 28-29 april 1980 på olika postkontor i bl a Uppsala och Sundsvall vilselett olika tjänstemän att utge sammanlagt 103 500 kr från kontot på vilket uppkommit ett underskott på 103 131 kr. J.B. har varit medveten om att kontot skulle övertrasseras och har som ersättning för sin medverkan erhållit 15 000 kr.

Ansvar yrkades å J.B. även för snatteri.

PK-banken yrkade ersättning av J.B. med 99 790 kr jämte ränta. Som grund för yrkandet åberopades den övertrassering som skett på J.B:s personkonto genom de bedrägeribrott som J.B. medverkat till.

Vidare yrkades i anledning av anspråket att kvarstad skulle läggas på så mycket av J.B:s lösa egendom som svarade mot 13 000 kr, vilket belopp tagits i förvar.

J.B. fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade, att HovR:n måtte nedsätta skadeståndet till 15 000 kr med rätt för J.B. att avräkna insättningen d 27 maj 1980.

Banken bestred ändring.

J.B. anförde till stöd för sin talan: När den brottsliga handlingen begicks var han inne i en missbruksperiod. Då han överlämnade uttagsblanketterna var han så påverkad av sprit att han inte har något direkt minne av händelsen. Ersättningen, 15 000 kr, överlämnades till honom flera dagar senare. I utredningen finns inget stöd för att han, då han överlämnade blanketterna, insåg att uttagen skulle komma att uppgå till belopp vida överstigande vad han erhållit i ersättning. Bara räntan på det av TR:n utdömda skadeståndet uppgår i dag till i det närmaste 16 000 kr om året. Det finns anledning att tro att skulden till banken bara ökar. Det är helt uteslutet att han någonsin med sin löneinkomst skulle kunna amortera sin skuld till banken. Han är 22 år gammal. Det är inte rimligt att han skall förbli gäldslav för resten av sitt liv. För hans tillrättaförande och om möjligt inordnande i ett socialt liv måste det vara önskvärt att hans återbetalningsskyldighet begränsas så att även han skall kunna bilda familj samt ordna för sig på ett drägligt sätt. Av TR:ns domskäl bibringas man närmast uppfattningen att skadeståndet mera slentrianmässigt dömts ut. TR:n synes utgå från att banken aldrig kommer att driva in sin fordran. Det synes ur allmänpreventiv synvinkel då lämpligare att fastställa ett skadestånd som han har chans att betala och sedan se till att detta också betalas. Hans ungdom, det förhållandet att han tidigare är ostraffad samt att han inte varit gärningsman är omständigheter som talar för att jämkning bör ske.

Banken genmälde: J.B. har i likhet med minst fjorton jämnåriga mot ersättning sålt uttagsblanketter samt legitimationshandling till annan person. Handlingarna har därefter presenterats på olika postkontor för inlösen. Detta har förorsakat banken betydande förluster. I likhet med J.B. har de flesta av kontohavarna vid tiden för den brottsliga handlingen varit ostraffade samt inne i en missbruksperiod av antingen alkohol eller narkotika. Den bild som ges av J.B:s ekonomiska och sociala situation vid tiden för brottet är således identisk med övriga inblandade kontohavare. Detsamma gäller även vad avser framtida möjligheter att inordnas i ett socialt liv samt inom överskådlig tid reglera sin skuld till banken. Enligt förarbetet till skadeståndslagen bör möjligheten att nedsätta skadestånd enligt den allmänna jämkningsregeln bara användas för att hindra sådana resultat som är klart oskäliga mot den skadeståndsskyldige. Bedömningen av om det är skäligt att begära av den skadeståndsskyldige att han betalar fullt skadestånd bör i första hand ske mot bakgrund av den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Banken vill framhålla att även om fullt skadestånd vore oskäligt betungande för J.B. ekonomisk jämkning likväl inte bör medges med hänsyn till övriga omständigheter. Enligt skadeståndskommitten bör som huvudregel gälla att skadestånd på grund av uppsåtligt brott ej jämkas. Även vid uppsåtliga brott är emellertid jämkning av skadestånd tänkbar. Vid en sådan bedömning måste graden av gärningsmannens skuld anses vara av mycket stor betydelse. Det får i målet anses utrett att J.B. sålt uttagsblanketter och legitimationshandling till en för honom känd person. Det måste med hänsyn såväl till ersättningens storlek som till det stora antalet försålda blanketter ha stått klart för J.B. att uttagen skulle komma att omfatta ett avsevärt belopp, vida överstigande vad han erhållit i ersättning. Att han ej för egen del tillgodogjort sig hela det orättmätigt utbekomna beloppet och att den skadelidande är en bank kan ej få anses utgöra skäl för jämkning. Det skulle av allmänpreventiva skäl vara olyckligt om det skulle utbildas en praxis att skadestånd vid denna typ av verksamhet skulle kunna jämkas. HovR:n (hovrättslagmannen Hedman och hovrättsassessorn Eberstein, referent) anförde i dom d 5 okt 1981 i sina domskäl, sedan HovR:n uttalat sig om ett av TR:n begånget rättegångsfel, följande: Vid uppsåtligt brott utdöms normalt fullt skadestånd. Tillämpning av jämkningsregeln i 6 kap 2 § skadeståndslagen är emellertid inte utesluten vid någon typ av vållande. Även vid uppsåtliga brott kan det vara oskäligt att utdöma fullt skadestånd om detta kan bli ett avgörande hinder för den skadeståndsskyldiges återanpassning i samhället.

Av utredningen i målet framgår att J.B. som är 22 år gammal och tidigare ostraffad, är föremål för vård enligt nykterhetsvårdslagen. Han är anställd som reparatör vid SJ i Östersund och har av sitt arbete en månadsinkomst av omkring 5 500 kr. Han saknar förmögenhet. Med beaktande av vad sålunda upplysts om J.B:s ekonomiska och personliga förhållanden finner HovR:n att fullt skadestånd skulle vara oskäligt betungande för honom och att fullt skadestånd måste antagas utgöra ett avgörande hinder för hans återanpassning till ett normalt liv. Varken hänsynen till den skadelidande eller omständigheterna i övrigt, varvid beaktas bl a graden av J.B:s skuld och den omständigheten att han tillgodogjort sig en mindre del av det belopp varom i målet är fråga, kan anses utgöra hinder mot jämkning. Skadeståndet bör därför jämkas till skäligen ansedda 30 000 kr.

Vad TR:n förordnat om avräkning från skadeståndet har ej överklagats och skall i följd härav stå fast.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrar endast på det sättet överklagade domen att det skadestånd J.B. har att betala till PK-banken bestämmes till 30 000 kr.

Kvarstadsbeslutet d 7 nov 1980 skall bestå.

Hovrättsrådet Hammar, med vilken hovrättsrådet Englund förenade sig, var av skiljaktig mening och anförde: Jag delar TR:ns slutsats att det i J.B:s fall ej föreligger skäl för jämkning av skadeståndet. Enligt min mening saknar det härvidlag dock betydelse huruvida banken kommer att driva in skadeståndet eller ej. I övrigt ansluter jag mig till de skäl TR:n anfört. Jag fastställer därför den överklagade domen. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Såväl J.B. som PK-banken sökte revision.

J.B. yrkade att skadeståndsskyldigheten måtte jämkas till 15 000 kr med rätt för honom att från beloppet avräkna insättningen på 3 341 kr 78 öre.

Banken yrkade att J.B. måtte förpliktas utge ojämkat skadestånd med 99 790 kr med rätt för J.B. att från skadeståndet avräkna 3 341 kr 78 öre.

Parts yrkande bestreds av motpart.

Betänkande

HD (JustR:n Hesser, Welamson, referent, Hessler, Persson och Gregow) beslöt följande dom: