NJA 1990 s. 196

(Jfr 1983 s 379, 1986 s 193 och 1987 s 376)

P.I., född 1960, åtalades vid Karlstads TR för misshandel av B.P., född 1953, enligt följande gärningsbeskrivning: P.I. har natten till d 17 mars 1985 i restaurang N., Karlstad, tilldelat B.P. två knytnävsslag i vänstra tinningen, vilket medfört bl a vänstersidiga blodutgjutningar i skallen samt brott i tinningsregionen.

P.I. förklarade att han på grund av berusning saknade minne av att han skulle ha misshandlat B.P. och att han därför varken kunde erkänna eller förneka gärningen.

TR:n fann i dom d 30 okt 1985 åtalet styrkt och dömde P.I. för misshandel till fängelse 4 mån. Domen vann laga kraft.

B.P. framställde i brottmålet yrkande om skadestånd av P.I.. Rätten förordnade att denna talan skulle handläggas som särskilt mål enligt reglerna för tvistemål.

B.P. yrkade förpliktande för P.I. att till honom betala skadestånd med belopp i norska kr eller motsvarande i svensk valuta enligt följande: 1. Ersättning för förlorad arbetsinkomst under tiden 17 mars 1985-17 mars 1986 med 81 600 kr samt därefter med 10 000 kr i månaden så länge han är sjukskriven. Beloppet skall utges för förfluten tid genast samt för framtiden månadsvis i efterskott. 2. Ersättning för extra kostnader i anledning av misshandeln såsom resor, läkarkostnader och kläder med 2 000 kr. 3. Ersättning för sveda och värk samt för lyte och men och olägenheter i övrigt med sammanlagt 55 000 kr. 4. Ränta på yrkad ersättning enligt räntelagen från dagen för delgivning av skadeståndsanspråk d 10 juni 1985. - B.P. förbehöll sig rätt att i framtiden yrka ytterligare ersättning i fråga om sveda och värk samt lyte, men och olägenheter i övrigt.

Till utvecklande av grunderna för sin skadeståndstalan anförde B.P. bl a: Före dagen för misshandeln var han fullt frisk. Han tillhörde den norska skridskolöpareliten. Under senare delen av mars 1985 skulle han ha påbörjat en anställning hos ett norskt försäkringsbolag med en årslön om 200 000 norska kr. Som följd av misshandeln med åtföljande skador har han emellertid varit arbetsoförmögen och sjukskriven sedan mars 1985. Efter misshandeln blev B.P. inlagd på Karlstads lasarett och där föremål för operativt ingrepp. Den inre blödning som slagen förorsakat skulle enligt rättsintyg ha föranlett hjärndöd om B.P. inte opererats. Som följd av misshandeln lider han fortfarande bl a av minnessvårigheter, problem vad gäller att tillgodogöra sig nytt stoff, försämrad läsförmåga, koncentrationssvårigheter, försämrat självförtroende och arbetsoförmåga. P.I. medgav skadeståndsskyldighet och vitsordade yrkat belopp som i och för sig skäligt liksom riktigheten i vad B.P. anfört om följderna av misshandeln. Han yrkade dock att skadeståndet med stöd av 6 kap 2 § skadeståndslagen skulle jämkas till 60 000 kr.

B.P. bestred jämkning.

Som grund för sitt jämkningsyrkande anförde P.I.: Ett utdömande av yrkat skadestånd skulle med hänsyn till P.I:s förhållanden bli oskäligt betungande samt försvåra hans anpassning i framtiden. - P.I. levde under slutet av 1970-talet ett oroligt liv. Han är dömd för brott vid tre olika tillfällen, av Karlstads TR 1978, av Eslövs TR 1979 och av HovR:n för Västra Sverige 1981. I början av 1980-talet inträdde emellertid en vändpunkt. Fn studerar han på informationslinjen vid Karlstads universitet. Av studietiden om totalt tre år har han fullgjort ett. Studiemålet är en fil kand-examen i informationsteknik. Han har studielån om sammanlagt ungefär 110 000 kr samt två privatlån om 30 000 kr resp 40 000 kr avseende möbler för bosättning och en del utrustning för studierna. På dessa lån betalar han 10 000 kr per år i räntor och amorteringar. Han har ingen förmögenhet. I en utmätningssituation skulle kronofogdemyndigheten konstatera att det inte finns några utmätningsbara tillgångar. Skulle P.I. komma att ådömas full skadeståndsskyldighet skulle hans framtida försörjningsförmåga gå till spillo.

B.P. vitsordade P.I:s uppgifter om de sakförhållanden han lagt till grund för jämkningsyrkandet.

B.P. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade helt bifall till käromålet.

P.I. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Thorleif och af Klinteberg, referent, samt adj led Månsson) fastställde i dom d 19 jan 1989 TR:ns dom.

B.P. (ombud advokaten L.M.) sökte revision och yrkade helt bifall till käromålet, dock att han inskränkte sin talan såvitt avsåg ersättning för förlorad arbetsförtjänst till att avse tiden längst t o m dag för HD:s dom i målet.

P.I. (ombud advokaten S.L.) bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Fröding, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. B.P. har anfört att de skador han åsamkats kommer att medföra livslång invaliditet, som vad beträffar den yrkesmässiga närmar sig 100 % och den medicinska inte understiger 30 %.

Beträffande P.I:s förhållanden efter HovR:ns dom är följande upplyst. Efter vårterminen 1987 fick han göra uppehåll i studierna på grund av sin ekonomiska situation. Han har arbetat som chaufför och vidare tillsammans med en kamrat startat en firma i reklambranschen. Firman har skötts vid sidan av studier och extraarbetet som chaufför och gav 1987 en nettointäkt på ca 27 kr och under 1988 ett nollresultat. Firman har därefter gått med en mindre förlust. P.I. och kamraten avser att fortsätta arbeta med firman för att så småningom kunna få upp kundstocken och på sikt få firman lönsam. Han gick under våren 1989 den tredje terminen vid informationstekniska linjen på Karlstads högskola. Han har studieskulder om ca 140 000 kr och ett banklån om ca 50 000 kr. Hans boendekostnad år 1 740 kr i månaden.

Såsom domstolarna anfört år enligt förarbetena till 6 kap 2 § skadeståndslagen huvudregeln att skadestånd på grund av uppsåtligt brott inte skall jämkas. Enligt departementschefen bör man så långt möjligt tillgodose den skadelidandes intresse att få full ersättning för sin skada. Det anges att jämkningsregeln bör ges en begränsad räckvidd och att möjligheten till nedsättning endast bör användas för att hindra sådana resultat som är klart oskäliga mot den skadeståndsskyldige (NJA II 1975 s 564 och 566).

Ovanstående motivuttalanden gjordes innan brottsskadelagen trädde i kraft. Enligt denna har en skadelidande rätt till full ersättning för personskada utan behovsprövning. Beträffande frågan om betydelsen av denna lag i mål angående jämkning av skadestånd på grund av uppsåtligt brott uttalas i doktrinen (Bengtsson. Om jämkning av skadestånd s 250 och 266) att möjligheterna till brottsskadeersättning inte kan lämnas utan beaktande när 6 kap 2 § skall tillämpas samt att avgörande alltså blir den avvägning man gör i sådana jämkningsfall, där inga särskilda hänsyn talar för att tillgodose den skadelidandes ersättningsbehov. Emellertid betonas på åtskilliga ställen den stora försiktighet som främst på grund av preventionssynpunkter bör iakttagas när det gäller jämkning vid uppsåtlig brottslighet (se a a s 276 ff). Sålunda anförs på s 280 beträffande misshandelsbrott att nedsättning endast i mycket speciella fall kan komma i fråga t ex då misshandeln i och för sig varit lindrig, skaderisken inte varit särskilt påtaglig och starka skäl talar för att en återanpassning bör underlättas.

Som framgår av vad ovan anförts beträffande P.I:s ekonomiska situation är denna i stort sett densamma som angivits i domstolarnas domar.

Det brott vartill P.I. gjort sig skyldig har bestått i två knytnävsslag mot en sittande persons huvud. Det har varit fråga om helt oprovocerad misshandel. Risken för allvarliga skador vid knytnävsslag mot en persons huvud är självfallet stor.

Vad nu sagts talar mot en jämkning. Emellertid uppgår det av B.P. yrkade skadeståndet i dagens läge till över 600 000 kr. Det torde få anses osannolikt att P.I. i framtiden kommer att kunna betala ett så högt belopp. P.I. har trots sin svaga ekonomiska situation godtagit det av domstolarna utdömda skadeståndet om 100 000 kr. Risken torde vara stor att P.I:s strävanden att klara studier och ekonomi kommer att omintetgöras om han åläggs full skadeståndsskyldighet. På grund härav samt jämväl med hänsyn tagen till B.P:s möjligheter till ersättning enligt brottsskadelagen bör, trots brottets art, jämkning ske. Det av domstolarna bestämda beloppet bör dock höjas till 200 000 kr.

HD (JustR:n Knutsson, Bengtsson, referent, Heuman, Lars Å Beckman och Törnell) beslöt följande dom: