NJA 1992 s. 660

(Jfr 1983 s 379, 1986 s 193, 1987 och 1990 s 196)

P.L., född 1964, och T.F., född 1965, åtalades vid Köpings TR för bl a grova stölder under drygt 120 åtalspunkter. Gärningarna, som begåtts under åren 1987-1991 med tyngdpunkt på de två sista åren, avsåg stölder från byggarbetsplatser av huvudsakligen sanitetsgods och vitvaror. I samband med åtalet yrkade åklagaren att P.L. och T.F. solidariskt skulle utge skadestånd till 31 målsägande med tillhopa 1 304 516 kr och att P.L. därutöver skulle utge skadestånd till nio målsägande med tillhopa 229 957 kr. På samtliga skadeståndsbelopp yrkades ränta. Bland målsägandena fanns såväl enskilda personer och företag som försäkringsbolag.

P.L. och T.F. erkände vad åklagaren lade dem till last, medgav skadeståndsskyldighet och vitsordade skadeståndsbeloppen utom beträffande fyra åtalspunkter, där de accepterade lägre belopp. P.L. och T.F. yrkade att samtliga skadeståndsanspråk med undantag för sådana av enskilda personer skulle jämkas enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen till en femtedel av beloppet. Som grund anfördes att P.L:s och T.F:s återanpassning i samhället skulle äventyras om de skulle åläggas att betala de yrkade skadeståndsbeloppen. TR:n (ordf t f lagmannen Ove Svensson) meddelade dom d 2 aug 1991. TR:n fann åtalet styrkt. Skadeståndskraven skulle godtagas i enlighet med vad P.L. och T.F. medgivit. I skadeståndsdelen anförde TR:n vidare i domskälen: Jämkning enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen bör användas enbart i syfte att hindra klart oskäliga resultat för den skadeståndsskyldige. Beträffande uppsåtligt brott är huvudregeln att jämkning ej skall ske. Med hänsyn till de höga belopp varom sammanlagt i målet är fråga är det med hänsyn till P.L:s och T.F:s återanpassning i samhället starkt motiverat att jämkning sker. Jämkning bör enligt TR:n ske med till en fjärdedel av yrkade belopp.

HovR:n (hovrättsrådet Adolfsson, referent, samt nämndemännen Åstrand och Lindholm) meddelade dom d 4 okt 1991.

HovR:n anförde i skadeståndsdelen i sina domskäl följande: Vad angår de skadeståndskrav som är föremål för HovR:ns prövning har målsägandebolagen som skäl mot att skadeståndet jämkas anfört att fråga är om många uppsåtliga brott, som syftat till egen vinning, begångna under en lång period, där de tilltalade varje gång måste ha förstått hur stor skadan blev, samt att frågan om skadeståndsbeloppen är oskäligt betungande skall besvaras utifrån en bedömning av vad som yrkats på grund av varje brott för sig och ej utifrån en sammanräknad totalsumma av alla yrkade skadestånd. Vidare har bolagen anfört att försäkringskollektivet ej primärt bör drabbas av kostnader för brott om gärningsmännen är kända eftersom ökade skadekostnader drabbar enskilda genom höjda premier.

P.L. och T.F. har i HovR:n, liksom vid TR:n, anfört att skyldighet att utge ojämkat skadestånd allvarligt skulle äventyra deras återanpassning i samhället.

I förarbetena till 6 kap 2 § skadeståndslagen framhålls bl a följande. Jämkningsregeln bör ges en begränsad räckvidd och användas endast i syfte att hindra klart oskäliga resultat för den skadeståndsskyldige. Beträffande uppsåtligt brott är huvudregeln att jämkning ej skall ske men sådan är dock ej utesluten om den är starkt motiverad av hänsyn till framförallt den ansvariges återanpassning i samhället.

Om P.L:s och T.F:s personliga och ekonomiska förhållanden har i HovR:n upplysts i huvudsak följande.

P.L.: Han har de senaste två åren inte haft någon anställning utan sysslat som egen företagare med bl a fotoarbete och rengöringsarbete. Några tillgångar av betydelse har han inte. Den fritidsfastighet han står som lagfaren ägare till är egentligen hans mors. Det var endast av skattetekniska skäl den kom att skrivas på honom. Sedan han avtjänat sitt straff avser han att börja ett nytt ordnat liv med sin flickvän, som uttalat att hon kommer att hålla fast vid honom även i framtiden.

T.F.: Han hade under åren 1989 och 1990 heltidsarbetat som städare. Därefter har han inte arbetat. Han har inga tillgångar. En lägenhet på Kanarieöarna, som står i hans namn, är inköpt för lån som hans föräldrar tagit. Sedan han avtjänat sitt straff har han för avsikt att flytta till Kanarieöarna tillsammans med sin sambo och hennes son och där skaffa sig arbete.

För att skadestånd skall kunna jämkas enligt 6 kap 2 § skadeståndslagen fordras till en början att skyldigheten att utge skadeståndet är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Varken P.L. eller T.F. har någon yrkesutbildning eller någon förankring i arbetslivet. Det framstår bl a mot den bakgrunden som uppenbart att deras ekonomiska förhållanden i framtiden kommer att vara sådana att en skyldighet för dem att utge skadestånd med de av bolagen fordrade beloppen skulle vara oskäligt betungande för dem i den mening som åsyftas i 6 kap 2 § skadeståndslagen.

P.L. och T.F. har velat framhålla dels att de flesta av de skadeståndsgrundande brotten blivit uppklarade endast tack vare deras medverkan, dels att deras avsikt också är att på lång sikt betala de skadestånd som dömts ut av TR:n.

P.L. och T.F. har förövat de skadeståndsgrundande brotten uppsåtligen efter noggrann planläggning och med förslagenhet samt med full insikt om de skador brotten medfört. Deras vinning har varit stor. I belysning av det sagda bör jämkning av skadeståndet inte komma i fråga med mindre det finns starka skäl att anta att skyldighet för P.L. och T.F. att utge skadestånd till målsägandebolagen skulle på ett avgörande sätt äventyra deras anpassning till arbetslivet och till samhället i övrigt.

För såväl P.L. som T.F. föreligger givetvis stor osäkerhet beträffande framtida yrkesverksamhet och inkomster. Storleken på det totala skadestånd som de skulle ha att betala om någon jämkning inte skulle ske av nu yrkade belopp, kan under alla förhållanden antas utgöra ett starkt hinder för deras återanpassning i samhället.

Även om det av preventionshänsyn och också i övrigt kan te sig stötande att som grund vid bedömningen lägga den sammanräknade skadan från en omfattande brottslighet är det detta belopp som P.L. och T.F. står inför när de efter avtjänat straff skall betala ådömt skadestånd och som med ojämkade belopp i nu aktuella delar kan framstå som oöverkomliga.

Med beaktande av vad nu anförts och då hänsyn till de skadelidande bolagen ej kan anses utgöra hinder mot jämkning bör skadestånden jämkas på sätt TR:n funnit.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom i den del den överklagats.

T f hovrättsassessorn Lars-Johan Eklund var, med instämmande av lagmannen Rune, av skiljaktig mening i skadeståndsdelen enligt följande: P.L. och T.F. har under en längre tidsperiod gjort sig skyldiga till ett mycket stort antal uppsåtliga förmögenhetsbrott. Verksamheten har haft yrkesmässig karaktär och syftet har varit vinning för egen del. Brotten har också resulterat i avsevärd vinning för båda. Såväl P.L. som T.F. har kunnat förutse uppkomna skador. Med hänsyn till det anförda bör - trots att ojämkad skadeståndsskyldighet måste anses i hög grad äventyra bådas möjligheter till återanpassning i samhället - sådan jämkning inte komma i fråga. Jag menar följaktligen att försäkringsbolagens vadetalan skall bifallas.

Länsförsäkringar Västmanland, Östgöta Brandstodsbolag, Länsförsäkringar Södermanland, Länsförsäkringar Stockholm och Dalarnas Försäkringsbolag (ombud för samtliga försäkringsjuristen L.B.) sökte revision och yrkade var för sig bifall till sin i HovR:n förda talan.

P.L. (ombud advokaten B.F.) och T.F. (ombud advokaten K.S.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindgren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela dom som, efter en inledande redogörelse för målet vid TR:n och HovR:n, innehöll följande:

HD (JustR:n Vängby, Heuman, referent, Gad, Törnell och Lambe) beslöt dom i enlighet med betänkandet.