NJA 1987 s. 757

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Hultgren) anförde i dom d 31 mars 1987:

Domskäl. R.U. har erkänt gärningen.

Närmare hörd över åtalet har R.U. uppgett i huvudsak: Den i åtalet angivna dagen hade han besök av sin bror och syster samt av sin f d flickvän. Vid ett tillfälle under besöket gick han till en automat för att inhandla en läskedryck. Vid automaten sammanträffade han med en annan intagen som också hade besök. Sammanträffandet var planerat sedan några dagar tillbaka. Den andre intagne gav honom 30 g cannabisharts. Narkotikan var förpackad i femton portionsförpackningar. Meningen var att han skulle ta in narkotikan på sin avdelning och förvara den där till dess att han vid något lämpligt tillfälle kunde återlämna narkotikan till den andre intagne. För besväret skulle han få en rökbit. Han svalde alla paketen utom ett som han gömde i munnen. Han återvände till sina syskon och sin f d flickvän och fortsatte att prata med dem. Efter besöket blev han kroppsbesiktigad. Vakterna upptäckte då paketet i munnen. Han blev placerad i en isoleringscell. Av den narkotika han hade svalt kom en del ut med avföringen påföljande dag medan resten kom efter ytterligare en dag. Innan narkotikan togs om hand av vakterna hade han hunnit förbruka ca 10 g.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat ett av statens kriminaltekniska laboratorium d 12 dec 1986 upprättat undersökningsprotokoll i narkotikaärende.

Genom R.U:s erkännande, som vinner stöd av hans egna uppgifter och det av åklagaren åberopade undersökningsprotokollet, finner TR:n styrkt att R.U. gjort sig skyldig till narkotikabrott i enlighet med åtalet. Brottet är inte att anse som ringa.

R.U. förekommer under fyra avsnitt i kriminalregistret. Han dömdes senast d 16 sept 1986 av Helsingborgs TR för grovt narkotikabrott till fängelse 2 år 6 mån. Straffverkställigheten påbörjades d 18 sept 1986 och pågår alltjämt.

R.U. har begått det nu aktuella narkotikabrottet under pågående straffverkställighet på kriminalvårdsanstalt. Han bör dömas särskilt till påföljd för brottet. Av hänsyn till allmän laglydnad kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga.

- - -

Domslut

Domslut. TR:n dömde R.U. jämlikt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) till fängelse 6 mån.

R.U. fullöljde talan i Svea HovR och yrkade straffnedsättning.

Åklagaren bestred ändring.

Domskäl

Domskäl. Vid huvudförhandling i HovR:n har R.U. hörts. Han har berättat lika med vad TR:n har antecknat i sin dom och tillagt att han skulle ta in narkotikan till avdelningen därför att han var "grön" och antagligen inte skulle komma att kontrolleras så noga.

Såsom TR:n funnit är R.U. skyldig till narkotikabrott enligt åtalet. Annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga. HovR:n gillar TR:ns straffmätning.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättsråden Andersson och Sjögren var skiljaktiga i fråga om fängelsestraffets längd och yttrade: Vi bestämmer straffet för R.U. till fängelse 4 mån.

I övrigt är vi ense med majoriteten.

R.U. (offentlig försvarare advokaten L-O.R.) sökte revision och yrkade straffnedsättning.

Riksåklagaren bestred ändring.

I sin revisionsansökan anförde R.U. bl a: Innehav av cannabisharts i mängder upp till ca 35 g bedöms i allmänhet som ringa brott och straffas normalt med enbart böter. En gärning, som begången utanför fängelsemurarna är ett bötesbrott, påverkas i skärpande riktning - gäller såväl rubricering som val av påföljd - om den har anknytning till en kriminalvårdsanstalt. - HD dömde år 1982 (NJA 1982 s 325) en i kriminalvårdsanstalt intagen till fängelse 14 dagar för innehav av 0,7 g cannabisharts. Frågan är då om nämnda innehav och R.U:s innehav, som båda, om de skett i frihet, torde ligga på bötesnivå, genom anknytning till kriminalvårdsanstalt inbördes skall få en så våldsam skillnad i straffvärdhet. En anknytning till kriminalvårdsanstalt skärper ju redan rubriceringen och valet av påföljd, men att en gärning, som om den begåtts i frihet, förmodligen skulle straffats med enbart böter, genom anknytning till kriminalvårdsanstalt dessutom skall påverka längden av den redan skärpta påföljden i så hög grad som TR:n och HovR:ns majoritet låtit den göra, anser vi vara felaktigt.

Riksåklagaren anförde i genmäle att enligt hans mening straffet borde bestämmas uteslutande utifrån en värdering av gärningen som sådan och fortsatte: R.U. har som intagen på kriminalvårdsanstalt innehaft en relativt stor mängd narkotika, som inte varit avsedd för endast eget bruk utan främst avsedd att överlämnas till en annan intagen. Ett innehav under sådana omständigheter har uppenbarligen innefattat risk för att narkotikan skulle kunna komma att spridas bland de intagna, däribland sådana som kanske inte tidigare använt narkotika eller som genomgår rehabilitering från tidigare missbruk. Vad nu sagts måste ses som särskilt allvarligt och komma till uttryck vid straffmätningen. Det är också uppenbart att mängden narkotika som sådan måste få påverka avvägningen av straffets längd.

Mot bakgrund av vad ovan anförts finner jag mig böra acceptera HovR:ns straffbestämning, även om denna, vid en jämförelse av vilket straff som skulle kommit i fråga om brottet skett utom anstalt, framstår som ytterst sträng. - - -.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom t f byråchefen Wersäll).

Domskäl

Domskäl. I fråga om straffmätningen har R.U. anfört följande. Brottet har under lång tid påverkat behandlingen av honom på kriminalvårdsanstalten. Han hölls efter gärningen avskild från andra intagna, först med stöd av 50 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt under tiden d 15-d 19 nov 1986 och därefter till d 22 jan 1987 med stöd av 20 § 1 st 3 samma lag. Han placerades sedan på en avdelning med stränga restriktioner och fick först d 4 maj 1987 återvända till en annan avdelning. Inte förrän d 3 sept 1987 fick han sin första permission, vilken skulle ha kommit flera månader tidigare om inte brottet hade begåtts. Från anstaltens sida har villkorlig frigivning vid halva strafftiden avstyrkts, varvid åberopats att med hänsyn till R.U:s fortsatta narkotikabrottslighet under pågående verkställighet risken är påtaglig för fortsatt brottslig verksamhet av samma allvarliga slag. Sannolikt kommer han inte att villkorligt friges förrän två tredjedelar av strafftiden har avtjänats. Enligt R.U:s mening bör dessa förhållanden väsentligt påverka straffmätningen. Till detta kommer att narkotikainnehavet förmodligen skulle ha straffats enbart med böter, om det hade ägt rum utanför anstalten. En så kraftig skärpning av påföljden enbart därför att brottet begicks på kriminalvårdsanstalt kan inte anses rimlig.

De åtgärder som vidtagits beträffande R.U. inom anstalten med stöd av olika bestämmelser i lagen om kriminalvård i anstalt har visserligen haft som uteslutande orsak det nu aktuella brottet. De har emellertid, även om de för R.U. framstått som påfrestande eller bestraffande, inte utgjort sanktioner för brottet utan varit betingade av behovet att dels kunna företa erforderlig utredning, dels tillgodose kravet på ordning och säkerhet inom anstalten samt förhindra fortsatt brottslig verksamhet från R.U:s sida. Åtgärder av detta slag kan i regel inte tillåtas påverka straffmätningen.

Tidpunkten för en villkorlig frigivning av R.U. skall med hänsyn främst till längden av det straff R.U. avtjänar bestämmas av kriminalvårdsnämnden, som därvid har att bedöma om påtaglig risk föreligger för att R.U. efter frigivningen fortsätter brottslighet av samma slag. Vid denna riskbedömning har naturligen ett brott som det varom nu är fråga betydelse. Att tidpunkten för den villkorliga frigivningen kan komma att påverkas utgör dock inte en omständighet att särskilt beakta vid utmätande av straff för brottet.

Narkotikahanteringen inom kriminalvårdsanstalterna är alltjämt ett svårbemästrat problem. Vid bestämmandet av fängelsestraffets längd träder därför kravet på hänsyn till allmän laglydnad i förgrunden (jfr NJA 1980 s 237 och 1982 s 325). R.U. har ådagalagt en viss förslagenhet vid brottets begående. Den mängd narkotika som han innehaft var förhållandevis stor. Ett motsvarande brott utanför anstalt torde dock ha föranlett ett avsevärt lindrigare straff än det som domstolarna har bestämt.

På grund av det anförda bör straffet bestämmas till fängelse 4 mån.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att straffet för R.U. bestäms till fängelse 4 mån.

Referenten, Just R Bengtsson, och Just R Svensson var skiljaktiga och bestämde straffet till fängelse 3 mån, envar med motivering som framgår av följande yttranden.

Bengtsson: Enligt vad HD uttalat i rättsfallet NJA 1982 s 325 måste vid bestämmande av påföljden för narkotikahantering inom en kriminalvårdsanstalt hänsyn till upprätthållandet av allmän laglydnad väga tungt. I varje fall från denna synpunkt kan inte bortses från de välkända risker en intagen löper att efter ett narkotikainnehav bl a hållas isolerad av utrednings- och säkerhetsskäl samt i vissa fall få villkorlig frigivning fördröjd under avsevärd tid vid en tillämpning av 26 kap 7 § BrB. Preventionssynpunkter kan därför inte anses påkalla en straffmätning som i sådan grad som TR:ns och HovR:ns domar avviker från den som är bruklig vid narkotikainnehav utanför anstalt. Med hänsyn härtill och till omständigheterna vid brottet anser jag påföljden för R.U. böra bestämmas till fängelse tre månader.

Svensson: Som underinstanserna har funnit skall R.U. dömas för att han olovligen innehaft omkring 30 g cannabisharts. Ett sådant innehav rubriceras normalt ringa narkotikabrott. I förevarande fall är det emellertid fråga om innehav som ett led i en införsel av narkotika på en kriminalvårdsanstalt. Det är en så kraftigt försvårande omständighet att gärningen skall bedömas som narkotikabrott. R.U. skall dömas särskilt för brottet. Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga.

Vid bestämmande av fängelsestraffets längd ligger det nära till hands att göra en jämförelse med utgången i rättsfallet NJA 1982 s 325 där innehav av 0,7 g cannabisharts på en kriminalvårdsanstalt föranledde fängelse i 14 dagar. Det kan emellertid inte komma i fråga att låta enbart mängden narkotika bli bestämmande för straffmätningen. En mekanisk tillämpning av förhållandet mellan fängelsetid och mängd i 1982 års rättsfall på det nu aktuella innehavet skulle ge R.U. ett fängelsestraff på inte mindre än (14 : 0,7 x 30) 600 dagar eller ett år åtta månader. En självklar utgångspunkt måste i stället vara att innehav redan av en mycket liten mängd narkotika på en kriminalvårdsanstalt kvalificerar för fängelse men att mängden därefter tillmäts betydelse för straffmätningen endast inom vida ramar.

Vid straffmätningen är det vidare naturligt att jämföra R.U:s narkotikainnehav med narkotikainnehav som inte har någon anknytning till en kriminalvårdsanstalt. Hur angeläget det än är att hålla kriminalvårdens anstalter fria från narkotika framstår vid en sådan jämförelse den av underinstanserna bestämda strafftiden, sex månader, som tilltagen i överkant med hänsyn till att innehav av motsvarande mängd cannabisharts normalt endast föranleder dagsböter.

I detta sammanhang inställer sig frågan om hänsyn kan och bör tas till att R.U. med anledning av sin befattning med den ifrågavarande narkotikan dels blivit föremål för en serie av för honom negativa åtgärder enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, dels löper en uppenbar risk att kriminalvårdsnämnden med tillämpning av 26 kap 7 § BrB beslutar att R.U. skall villkorligt friges först när två tredjedelar av de honom ådömda straffen har avtjänats.

När det gäller åtgärderna enligt lagen om kriminalvård i anstalt har R.U. anfört följande: För att utreda vilka disciplinära åtgärder det aktuella narkotikainnehavet kunde föranleda hölls R.U. avskild från övriga intagna under tiden d 15 nov-d 19 nov 1986. I syfte att förhindra att R.U. medverkade till att annan intagen skulle få tillgång till berusningsmedel hölls R.U. därefter avskild från övriga intagna enligt 20 § lagen om kriminalvård i anstalt under tiden d 19 nov 1986-d 22 jan 1987. - Vid sistnämnda tidpunkt överfördes R.U., som dittills varit placerad i det s k C-huset, till H-huset, där reglerna är strängare än i C-huset. R.U. återfördes till C-huset först d 4 maj 1987. - I samband med förordnandet om avskildhet enligt 20 § lagen om kriminalvård i anstalt beslutades om besöksförbud för R.U:s bror och syster samt tidigare fästmö. - Beträffande den som i likhet med R.U. har dömts till fängelse i lägst två år gäller enligt 12 § kungörelsen (1974:248) med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt att korttidspermission i princip inte beviljas innan sex månader av straffet har avtjänats. Efter denna tid går den intagne emellertid normalt in i en regelbunden permissionsgång. R.U. hade sin första regelbundna permission d 4 sept 1987 eller ett år och en vecka sedan han häktades i målet. Senareläggningen av permissionen var föranledd av det aktuella narkotikainnehavet.

Beträffande den villkorliga frigivningen har R.U. uppgivit följande: Han dömdes d 16 sept 1986 av Helsingborgs TR för grovt narkotikabrott till fängelse två år och sex månader. Straffverkställigheten påbörjades d 18 sept 1986 och pågår alltjämt. Halva strafftiden har avtjänats d 21 nov 1987 och två tredjedelar d 21 april 1988. - Med hänsyn till att R.U. före domen d 16 sept 1986 inte på mer än femton år dömts för narkotikabrott och till att det ådömda straffet ligger ganska nära den gräns - två år - under vilken halvtidsfrigivning är obligatorisk, hade R.U. all anledning att räkna med att bli villkorligt frigiven efter halva strafftiden. Med det nu aktuella narkotikainnehavet har saken kommit i ett helt annat läge. Styresmannen på kriminalvårdsanstalten Kumla har i yttrande d 21 sept 1987 till kriminalvårdsnämnden avstyrkt villkorlig frigivning vid halva strafftiden; med hänsyn till att R.U. fortsatt narkotikabrottslighet under pågående verkställighet anses risken påtaglig för fortsatt brottslig verksamhet av samma allvarliga slag.

Det råder i praxis stor osäkerhet beträffande vilka omständigheter som skall få påverka påföljdsbestämningen och i vilken omfattning detta skall få ske (jfr SOU 1986:14 s 418). I allmänhet är det självklart att åtgärder som vidtas mot en intagen med stöd av lagen om kriminalvård i anstalt inte kan beaktas när han under eller efter anstaltstiden skall dömas för ett nytt brott. Tvekan kan emellertid råda om det riktiga i att vid påföljdsbestämningen för ett nytt brott som har begåtts just på en kriminalvårdsanstalt av en intagen där, fullständigt bortse från sådana kriminalvårdsåtgärder som har vidtagits mot honom med anledning av brottet. Visserligen har lagstiftaren vid utformningen av lagen om kriminalvård i anstalt så långt det är möjligt sökt undvika vad som skulle kunna uppfattas som dubbel bestraffning. Men som utredningen i detta mål visar innebär åtgärder som vidtas i syfte att slå vakt om ordning och säkerhet på en anstalt ibland att en intagen får en straffverkställighet som är långt mer påfrestande än genomsnittets. Det gäller framför allt om han blir föremål för långvarig isolering från övriga intagna. När sådana åtgärder har vidtagits med anledning av ett brott som sedan leder till åtal är det rimligt att vid påföljdsbestämningen för det brottet väga in de olägenheter som kriminalvårdsåtgärderna har förorsakat den tilltalade.

När det gäller om det är lämpligt att vid straffmätningen beakta risken för en senarelagd villkorlig frigivning kan erinras om att det finns uttryckliga bestämmelser om att vid påföljdsbestämningen domstolen skall ta hänsyn till bl a risken för avsked (33 kap 9 § BrB), återkallat körkort [6 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott] och utvisning [40 § 3 st utlänningslagen (1980:376)]. I sammanhanget kan också nämnas att om näringsförbud aktualiseras samtidigt som näringsidkaren lagförs för brott i näringsverksamhet, domstolen kan vid bestämningen av påföljden i brottmålet i viss mån beakta den olägenhet som näringsförbudet innebär (prop 1985/86:126 s 86). De nämnda reglerna kan sägas ge uttryck för den i och för sig naturliga tanken att domstolen skall göra en helhetsbedömning av vilka reaktioner som följt eller kan beräknas följa på brottet och bestämma påföljden med hänsyn till detta.

För ett hänsynstagande talar risken att den sammanlagda reaktionen på brottet annars kan bli alldeles oproportionerlig. Om exempelvis underinstansernas domar på sex månaders fängelse för det aktuella narkotikainnehavet fastställs, samtidigt som det nya brottet föranleder kriminalvårdsnämnden att förordna om villkorlig frigivning först när två tredjedelar av det sammanlagda straffet har avtjänats, innebär det att narkotikabrottet på Kumla i praktiken föranleder sammanlagt nio månader i kriminalvårdsanstalt, motsvarande ett av domstol ådömt fängelsestraff om ett år sex månader. Med hänsyn till att innehav av motsvarande mängd cannabisharts normalt föranleder endast dagsböter framstår en sådan samlad reaktion som den nu skisserade som alltför sträng.

I sammanhanget kan påpekas att det framstår som mera av en tillfällighet att påföljdsbestämningen nu måste ske utan kännedom om kriminalvårdsnämndens inställning. Som nämnts har R.U. avtjänat halva strafftiden d 21 nov 1987 och kriminalvårdsnämnden måste följaktligen under den allra närmaste tiden ta ställning i halvtidsfrågan. Uppenbarligen skulle det vara svårt att bortse från förhållandet, om det redan nu förelåg ett beslut om att R.U. skall friges först när två tredjedelar av straffet har avtjänats. Den osäkerhet som råder i fråga om kriminalvårdsnämndens inställning gör det omöjligt att fullt ut beakta konsekvenserna av den senareläggning av den villkorliga frigivningen som med till visshet gränsande sannolikhet kommer att bli följden av R.U:s narkotikainnehav på Kumla. Det kan emellertid inte vara ett skäl att helt bortse från den villkorliga frigivningen vid straffmätningen i detta mål.

Ett möjligtvis mera vägande skäl mot att ta hänsyn till den villkorliga frigivningen är att de regler som kriminalvårdsnämnden har att tillämpa syftar till att skydda samhället mot återfall i särskilt allvarlig brottslighet mot liv eller hälsa och sålunda har en annan karaktär än såväl de bestämmelser som skall säkra ordning och säkerhet på kriminalvårdens anstalter som de straffbestämmelser som de allmänna domstolarna har att tillämpa. Men det är just denna sektorisering av straffsystemet som innebär risker för den enskilde. Om varje myndighet tillämpar sina regler och ingen ser till helheten kan resultatet bli stötande för rättskänslan. Övervägande skäl talar därför för att också hänsyn till risken för en senarelagd villkorlig frigivning skall vägas in vid straffmätningen.

På grund av det anförda bör fängelsestraffet bestämmas till tre månader.