NJA 1988 s. 134

Sedan avtal här i landet träffats om underhåll till barn, har svensk domstol ansetts behörig att upptaga en av den underhållsskyldige - som har hemvist här - väckt talan om jämkning av avtalet, trots att den underhållsberättigade numera har hemvist utomlands.

T.S. och A.G. sammanbodde i Sverige åren 1975-1979. De har gemensamt dottern P.G. född i Sverige 1976. T.S. erkände d 1 april 1977 skriftligen faderskapet och förband sig samma dag skriftligen att utge underhållsbidrag för P. Erkännandet och förbindelsen godkändes av sociala centralnämnden i Gislaved och av A.G. År 1979 flyttade A.G. och P.G. till Jugoslavien. De är båda jugoslaviska medborgare, medan T.S. är svensk medborgare.

Stockholms TR

T.S. ansökte vid Stockholms TR om stämning å P.G. med yrkande att underhållsbidraget, som då uppgick till 600 kr per månad, måtte jämkas till 0 kr.

P.G. invände att svensk domstol inte torde vara behörig att uppta målet till prövning, eftersom såväl P.G. som hennes mor var jugoslaviska medborgare med fast hemvist i Jugoslavien.

T.S. invände häremot att talan avsåg jämkning av ett av svensk myndighet fastställt underhållsbidrag och att detta tillsammans med att T.S. är svensk medborgare med hemvist i Sverige utgjorde tillräcklig anknytning till Sverige för att svensk domsrätt skulle föreligga.

TR:n (rådmannen Hägglund) anförde i slutligt beslut d 16 maj 1986: Såväl P.G. mot vilken den av T.S. väckta talan riktas, som hennes vårdnadshavare är jugoslaviska medborgare med hemvist i Jugoslavien. Sådana omständigheter är inte för handen att det ändock kan anses tillkomma svensk domstol att till prövning upptaga talan om jämkning av det för P.G. fastställda underhållsbidraget.

Talan avvisas därför.

T.S. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n måtte uppta hans talan om jämkning av underhållsbidraget till prövning. Han anförde till stöd för sin talan att det inte kunde anses rimligt att ett av svensk myndighet fastställt underhållsbidrag inte skulle kunna jämkas, enär svensk domstol ej anser sig behörig uppta talan till prövning, samt att hans svenska medborgarskap och svenska hemvist borde i förevarande fall utgöra tillräcklig anknytning till Sverige för att svensk domsrätt skulle föreligga.

HovR:n (hovrättsråden von Möller och Karle samt adj led Blyme, referent) anförde i slutligt beslut d 28 aug 1986: HovR:n finner på de av TR:n anförda skälen att sådana omständigheter inte föreligger att det kan anses tillkomma svensk domstol att upptaga nämnda talan. HovR:n lämnar därför besvären utan bifall.

HD

T.S. (ombud jur kand Kjell-Åke Lundin) anförde besvär och yrkade att HD måtte undanröja det överklagade beslutet och återförvisa målet till TR:n för prövning i sak.

P.G. (ombud advokaten V.R. Jugoslavien) bestred bifall till besvären.

T.S. åberopade ett av professorn M.B. d 19 okt 1986 avgivet utlåtande av följande lydelse: Svensk domsrätt i mål om underhållsskyldighet mot barn saknar lagfäst reglering i den svenska internationella privat- och processrätten, bortsett från vissa situationer utan intresse i förevarande sammanhang (3 kap 6 § i lagen 1904:26 s 1 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap; 8 § i förordningen 1931:429 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap).

I brist på lagfästa domsrättsregler kan man med viss försiktighet medelst analogi söka ledning i de interna forumreglerna, i detta fall i FB 7 kap 12 §, låt vara att dessa interna forumregler i princip är avsedda att fördela behörigheten mellan de svenska tingsrätterna utan att ta ställning till frågan om svensk domsrätt som sådan.

Det måste medges att en analogisk tillämpning av FB 7 kap 12 § 1 st inte stöder svensk domsrätt i det nu aktuella målet, eftersom svaranden (P.G.) saknar hemvist i Sverige och talan inte har väckts i samband med ett statusmål. Regeln i samma paragrafs andra stycke uttrycker emellertid lagstiftarens uppfattning att svensk domsrätt kan föreligga även i vissa andra situationer än de som täcks av paragrafens första stycke. Gränserna för svensk domsrätt måste härvid dras i första hand med hänsyn till de praktiska behoven i rättslivet.

Mycket starka praktiska skäl talar för att svensk domsrätt bör föreligga när en i Sverige bosatt underhållsskyldig kärande mot en i utlandet bosatt underhålls berättigad svarande här vill väcka talan om nedsättning av eller befrielse från underhållsskyldigheten.

Det torde vara klart att ett utländskt (in casu jugoslaviskt) avgörande i underhållsfrågan i brist på lagstöd inte anses gälla här i riket (se t ex NJA 1974 s 324, i synnerhet referentens votum på s 330-331). Det finns ingen anledning att anta att en jugoslavisk dom avseende jämkning av underhållsskyldighet därvid skulle utgöra ett undantag. Det sagda innebär att T.S. inte torde ha annan möjlighet att få sin underhållsskyldighet jämkad med verkan här i riket än att vända sig till svenska domstolar. Avvisas hans talan på grund av bristande svensk domsrätt, hamnar han i ett oacceptabelt juridiskt vakuum och utsätts för ett slags déni de justice.

Såväl den svenska lagstiftaren som HD har i andra sammanhang visat sig beredda att på ett eller annat sätt undanröja dylika luckor. Existensen av sk forum rei sitae enligt RB 10 kap 3 § 1 st 2 har exempelvis föranletts av behovet att kompensera för den svenska oviljan att erkänna och verkställa främmande förmögenhetsrättsliga domar (se t ex NJA II 1935 s 544). HD har i rättsfallet NJA 1973 s 628 de facto erkänt ett främmande avgörande när tvisten på grund av ett prorogationsavtal mellan parterna ej kunde prövas i Sverige (se i synnerhet referentens uttalande på s 634 om orimligheten av déni de justice).

Svensk domsrätt att pröva jämkning av underhållsskyldighet när den underhållsskyldige käranden har hemvist här i riket skulle inte kunna betraktas som alltför långtgående ur ett internationellt perspektiv. Detta framgår av att en svensk jämkningsdom under dessa omständigheter skulle uppfylla jurisdiktionskraven enligt de två Haagkonventionerna om erkännande och verkställighet av utländska underhållsavgöranden, jfr 4 § i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn och 5 § i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet.

I rättsfallet NJA 1965 s 351 ansåg HD:s majoritet svensk domsrätt föreligga på grund av parternas svenska medborgarskap, den underhållsskyldige kärandens svenska hemvist samt den omständigheten att talan avsåg jämkning av ett tidigare av svensk domstol fastställt underhållsbidrag. P.G. är såvitt framgår enbart jugoslavisk medborgare, vilket gör att anknytningen till Sverige är något svagare än i 1965 års rättsfall. Det är dock ovisst huruvida den underhållsberättigade svarandens svenska medborgarskap verkligen var av avgörande betydelse för majoritetens ställningstagande i sistnämnda rättsfall. Det kan exempelvis noteras att referatets rubrik i NJA överhuvudtaget inte nämner svarandens - men väl den underhållsskyldige kärandens - nationalitet.

Med hänsyn till bristen på lagreglering och entydiga HD-prejudikat är det omöjligt att med bestämdhet hävda att svensk domsrätt enligt "gällande rätt" föreligger i det nu aktuella målet. Icke heller kan man dock hävda motsatsen. Enligt min mening är det emellertid klart att svensk domsrätt bör föreligga (så ock Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, 1986, s 154-155). Helt klart är det också att det för den svenska internationella privat- och processrättens del är av mycket stor vikt att HD beviljar prövningstillstånd. Rättsläget beträffande det aktuella mycket praktiska domsrättsproblemet behöver klargöras. HD:s ställningstagande kan dessutom få principiell betydelse för alla de fall där enskilda i andra sammanhang konfronteras med "juridiskt vakuum" av liknande slag.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tidblom, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Av handlingarna i målet framgår bl a följande. Åren 1975-1979 sammanbodde T.S. och A.G. häri riket. De har gemensamt dottern P.G. som är född i Sverige. Den 1 april 1977 erkände T.S. faderskapet inför representanter för de sociala myndigheterna i Gislaveds kommun. Samtidigt förband han sig att erlägga underhållsbidrag för P.G. Den av T.S. väckta talan avser jämkning av avtalet om underhåll. T.S. är svensk medborgare med hemvist här. A.G. och P.G. är jugoslaviska medborgare med hemvist i Jugoslavien.

I rättspraxis har svarandens hemvist här i landet ansetts grunda svensk domsrätt i underhållsmål med internationell anknytning. Vidare har talan om underhåll till barn med hemvist i Sverige ansetts kunna upptas här mot underhållsskyldig bosatt utomlands (NJA 1983 s 573). Emellertid är rättsläget mera oklart när det gäller i vad mån en talan om jämkning av utgående underhållsbidrag kan föras vid svensk domstol av en underhållsskyldig med hemvist här. I rättsfallet NJA 1965 s 351 ansågs svensk domstol, i mål mellan två svenska medborgare av vilka den underhållsskyldige käranden hade hemvist här, behörig att uppta talan omjämkning av ett tidigare av svensk domstol utdömt underhållsbidrag.

För frågan om svensk domsrätt i internationella underhållsmål som rör utomnordiska förhållanden kan det vara av visst intresse att peka på jurisdiktionskraven i de båda Haagkonventionerna om erkännande och verkställighet av utländska underhållsavgöranden. Både 1958 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn och 1973 års Haagkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet innehåller artiklar av innebörd att ett ändringsavgörande som den underhållsskyldige utverkat i sitt hemland kan erkännas och verkställas i den underhållsberättigades land (artikel 8 respektive artikel 2, 2 st). Enligt 1973 års Haagkonvention kan förlikningsavtal om underhåll ändras under samma förutsättningar som domstolsavgöranden. Det bör tilläggas att bestämmelserna i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn och bestämmelserna i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet är tillämpliga också på ändringsavgöranden som omfattas av nämnda konventioner (prop 1965:139 s 18 och prop 1975/76:98 s 32-33).

I sammanhanget kan noteras att familjelagssakkunniga i sitt slutbetänkande (SOU 1987:18) lagt fram ett förslag till lag om internationella familjerättsfrågor. Lagförslaget har visserligen nationell tillkomst men bygger på generella principer och föreslås gälla i förhållande till alla länder. Frågan om svensk domsrätt i underhållsmål har reglerats med beaktande av de båda Haagkonventionerna om erkännande och verkställighet av utländska underhållsavgöranden. Någon egentlig utvidgning av domsrätten anges därför inte uppkomma. Enlig lagförslaget öppnas svensk domsrätt i samtliga fall där en underhållsskyldig ensam har hemvist i Sverige och yrkar ändring av en exekutionstitel som gäller här.

Ett accepterande av svensk domsrätt i T.S:s fall skulle i och för sig inte gå utöver de jurisdiktionskrav som finns i de berörda Haagkonventionerna. Konventionerna gäller dock endast mellan stater som vunnit anslutning till/tillträtt dem. Jugoslavien har inte vunnit anslutning till 1958 års Haagkonvention och har inte tillträtt 1973 års Haagkonvention. Det avtal vilket T.S. önskar få jämkat torde därför inte erkännas i Jugoslavien som ett utländskt avgörande angående underhåll och jugolavisk domstol lär följaktligen anse sig förhindrad att uppta en talan om jämkning av underhållsskyldigheten. Även om hinder inte skulle möta mot att få en sådan talan upptagen inställer sig frågan om T.S. är betjänt av ett jugoslaviskt avgörande. Utan stöd av lag anses nämligen utländska avgöranden i underhållsmål inte vara gällande här i landet (jfr NJA 1974 s 324). T.S. riskerar således, om det överklagade beslutet blir bestående, att hans sak över huvud inte kan komma under domstols prövning. Inför detta perspektiv talar vägande praktiska skäl för ett godtagande av svensk behörighet (jfr NJA 1985 s 832 och Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, 1986, s 154). På grund härav och med hänsyn till T.S:s svenska nationalitet och hemvist samt till att avtalet om underhåll upprättats inför svensk myndighet bör hinder inte föreligga mot att talan prövas av svensk domstol. Jämlikt 7 kap 12 § 2 st FB är Stockholms TR behörig domstol.

Domslut

HD:s avgörande. Med undanröjande av domstolarnas beslut om avvisning av T.S:s talan visar HD målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Nyman, Vängby, referent, Bengtsson, Heuman och Lars Å Beckman) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Av handlingarna framgår bl a följande. T.S. och A.G. sammanbodde här i landet från år 1974 till år 1979. De har gemensamt dottern P.G. som är född i Sverige. T.S. har d 1 april 1977 skriftligen erkänt faderskapet och förbundit sig att erlägga underhållsbidrag för P.G. Erkännandet om förbindelsen har bevittnats av två personer och godkänts av sociala centralnämnden i Gislaved och av A.G. Den av T.S. väckta talan avser jämkning av avtalet om underhåll. T.S är svensk medborgare med hemvist här. A.G. och P.G. är jugoslaviska medborgare och har numera hemvist i Jugoslavien.

Enligt 3 kap 6 § lagen (1904:26 s 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap kan frågor om underhåll till barn tas upp i äktenskapsmål. Härutöver saknas för utomnordiska förhållanden lagregler om svensk domsrätt i mål angående underhåll till barn (jfr däremot 8 § 2 st förordningen [1931:429] om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap).

Svarandens hemvist här i landet grundar svensk domsrätt i underhålls mål med internationell anknytning. I rättspraxis har ett barn med hemvist i Sverige ansetts kunna väcka talan om underhållsbidrag vid svensk domstol mot underhållsskyldig som har hemvist utomlands (se bl a NJA 1983 s 573). Frågor om underhåll till barn torde också kunna tas upp i mål om faderskap eller vårdnad som prövas av svensk domstol. Rättsläget är mera oklart när det gäller i vad mån en talan om jämkning av utgående underhållsbidrag kan föras vid svensk domstol av en underhållsskyldig med hemvist här. I rättsfallet NJA 1965 s 351 ansågs svensk domstol behörig att ta upp en av svensk medborgare med hemvist här i landet väckt talan omjämkning av ett tidigare av svensk domstol utdömt underhållsbidrag till ett barn som var svensk medborgare med hemvist utomlands.

I förevarande sammanhang är det av intresse att peka på bestämmelserna om behörig myndighet i de båda Haagkonventionerna om erkännande och verkställighet av utländska underhållsavgöranden. Enligt såväl 1958 års konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn som 1973 års konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet skall myndigheterna i viss stat anses ha varit behöriga att meddela ett avgörande om underhåll, ifall den underhållsskyldige hade sitt hemvist i den staten när talan väcktes. De båda konventionernas bestämmelser om erkännande och verkställighet är också tillämpliga på avgöranden varigenom en myndighet i bl a den stat där den underhållsskyldige hade sitt hemvist ändrat ett tidigare avgörande om underhåll. Av förarbetena till konventionerna framgår att det sagda gäller även om det är den underhållsskyldige som har varit kärande (Conférence de La Haye de droit international privé, Actes de la Huitième session 3 au 24 octobre p 205-206 och 321 samt Actes et documents de la Douzième session 2 au 21 octobre 1972, Tome IV Obligations alimentaires p 130). Bestämmelserna i lagen (1965:723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn och bestämmelserna i lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet är också tillämpliga på ändringsavgöranden som omfattas av Haagkonventionerna i fråga (prop 1965:139 s 18 och prop 1975/76:98 s 32 f).

En möjlighet för domstol i det land där den underhållsskyldige har sitt hemvist att ta upp en talan av denne om jämkning av ett tidigare fastställt underhållsbidrag är självfallet till nackdel för den underhållsberättigade, om den senare har hemvist i ett annat land, eftersom han tvingas föra processen utomlands.

Om den underhållsskyldige inte tillåts att i det land där han har sitt hemvist väcka talan om jämkning av tidigare fastställt underhållsbidrag kan å andra sidan, såsom övertygande visats i litteraturen, lätt den situationen uppkomma att han saknar möjlighet att över huvud taget på rättslig väg fä till stånd en ändring av sin underhållsskyldighet. Förevarande fall är ett exempel på detta. Även om det skulle vara möjligt för T.S. att få en talan om jämkning av det i Sverige ingångna avtalet om underhållsbidrag upptagen av jugoslavisk domstol - vilket förefaller föga sannolikt - är Jugoslavien inte anslutet till någondera Haagkonventionen om erkännande och verkställighet av utländska underhållsavgöranden, och en jugoslavisk dom angående underhållsbidrag erkänns inte här (se NJA 1974 s 324).

De olägenheter som skulle uppkomma om den underhållsskyldige över huvud taget inte skulle kunna få till stånd en omprövning av sin underhållsskyldighet får anses överväga de olägenheter som kan uppkomma för en utomlands bosatt underhållsberättigad, om denne tvingas svara vid svensk domstol i mål om jämkning av tidigare fastställt underhållsbidrag. Det synes inte rimligt att i jurisdiktionsfrågan göra skillnad mellan länder som inte erkänner svensk domstols kompetens och vilkas domar i underhållsfrågor vi inte heller erkänner och länder som till följd av anslutning till någondera Haagkonventionen erkänner svensk domstols kompetens i den nu aktuella situationen.

Det nyss sagda talar för att svensk domstol skall anses behörig att i utomnordiska förhållanden till prövning ta upp frågan om jämkning av dom eller avtal om underhåll som kan verkställas här i riket, även om bara den underhållsskyldige har hemvist här och är den som väcker talan. Frågan är visserligen nu föremål för lagstiftarens uppmärksamhet (se SOU 1987:18 s 122 f). Ett sådant ställningstagande som nyss sagts skulle dock i ett fall som det aktuella utgöra en endast försiktig utveckling av tidigare rättspraxis (NJA 1965 s 351) och dessutom framstå som naturligt mot bakgrund av att domicilprincipen tillmäts allt större vikt i svensk internationell familjerätt.

På grund av det anförda äger T.S. få sin talan upptagen av svensk domstol. Enligt 7 kap 12 § 2 st FB är Stockholms TR behörig att pröva hans talan.

Domslut

HD:s avgörande. Med undanröjande av domstolarnas beslut om avvisning av T.S:s talan återförvisar HD målet till TR:n för erforderlig behandling.

Litteratur: B, Familjerättsligt underhåll i svensk internationell privaträtt, Sv JT 1978 s 161 ff. Pålsson, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, 1986 s 150 ff.