SOU 1969:41

Domstolsväsendet

SkriVelse till Herr Statsrådet och Che- fen för Kungl. Justitiedepartementet

Förslag till lag om ändring i rätte- gångsbalken .................

Förslag till kungörelse om ändring i arbetsordningen den 26 juni 1948 för nedre justitierevisionen

Förslag till kungörelse om ändring i arbetsordningen den 19 december 1947 för rikets hovrätter ......

Förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet ................

Kap. 1. Inledning ............... Utredningsuppdraget m. m. 17. Domstolskommittén 18.

Fullföljd av talan i högsta domstolen ............... Direktiven 19. Historik 19. Gällande rätt 32. —— Framställningar om ändring- ar 33. — Utländsk rätt 36. Domstolskommittén: stati- tisk undersökning 39, över- väganden och förslag 46.

Nedre justitierevisionen och dess arbetsformer ........

Gällande rätt 60. _ Tidiga- re förslag till ändringar: ned-

re justitierevisionens ställning 61, medverkan från högsta domstolens sida vid måls för- beredande 65, föredragnings- promemoriorna 71. Dom- stolskommittén 83.

Hovrätts domförhet

Direktiven 92. —— Historik 93. Gällande rätt 101. Framställningar om ändring- ar: 1955 års domarutredning 103, 1958 års besparingsut- redning 107, riksdagsmotio- ner 111. Något om de all- männa domstolarnas sam- mansättning i de nordiska grannländerna 111. -— Dom- stolskommittén: organisation och sammansättning i statis- tisk belysning 112, arbetslä- ge och målfördelning 116, överväganden och förslag 119.

Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller be- vis. Processledning. Mellan-

Gällande rätt och förarbete- na till denna: nya omständ- heter och bevis 133, process- ledning 134, mellandom 135. Domstolskommittén 139.

Kap. 6. Måls avgörande utan huvud- förhandling i överrätt . . . . 145 Gällande rätt 145 . Tidiga- re förslag till ändringar 146.

— Domstolskommittén: sta- tistisk undersökning 156, över- väganden och förslag 157.

Kap. 7. Specialmotivering till författ- ningsförslagen ........... 161 Förslaget till ändring i rätte- gångsbalken 161. — Försla- get till ändring i arbetsord- ningen för nedre justitierevi- sionen 166. — Förslaget till ändring i arbetsordningen för rikets hovrätter 167. — För- slaget till ändring i lagen om delning av jord å landet 167.

Kap. 8. Sammanfattning .......... 168

Reservationer och särskilda yttranden 171

Bilaga Sammanställning av material och överväganden från utredningen om hovrätts domförhet ............ 179

Till Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet

Genom beslut den 23 mars 1961 bemyndi- gade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepar- tementet att tillkalla högst sex sakkunniga för att överse domkretsindelningen för un- derrätterna i riket. Den 29 december 1961 utvidgades de sakkunnigas uppdrag till att avse en allmän översyn av domstolsväsen- det. Genom beslut den 6 mars 1964 bemyn- digade Kungl. Maj:t departementschefen att tillkalla ytterligare en sakkunnig för nämn- da översyn.

Med stöd av bemyndigandena tillkallade Herr Statsrådet såsom sakkunniga den 18 april 1961 dåvarande hovrättspresidenten Knut Elliot, ordförande, dåvarande rådman— nen Birger Brandt, dåvarande lagmannen Olof Engqvist, häradshövdingen Eric Stang- enberg, numera t.f. expeditionschefen Har- riet Stangenberg och överdirektören Paul Tammelin samt den 6 mars 1964 f.d. jus- titierådet, ordföranden i arbetsdomstolen Bengt Hult.

De sakkunniga har antagit namnet dom- stolskommittén.

Att såsom experter biträda de sakkunniga förordnades den 14 februari 1962 numera justitierådet Leif Brundin, hovrättsrådet Ingvar Henkow och numera lagmannen Bengt Sandström, den 6 december 1962 nu- mera lönedirektören Folke Lyberg och nu- mera departementssekreteraren Ivar Tiby, den 30 oktober 1963 numera rådmannen Ingemar Kilander samt den 8 januari 1965 justitierådet Otto Petrén.

Jämlikt beslutet den 29 december 1961 bemyndigades departementschefen jämväl att tillkalla en rådgivande nämnd, och med stöd härav utsågs den 14 februari 1962 föl- jande att vara ledamöter av nämnden, näm— ligen ledamöterna av riksdagens första kam- mare redaktören Birger Andersson och hemmansägaren Erik Svedberg, ledamöterna av riksdagens andra kammare numera för- bundsdirektören Astrid Kristensson, hem- mansägaren Erik Larsson och expeditions- föreståndaren Eric Nelander, dåvarande le- damoten av första kammaren f.d. folk- skoleinspektören Ragnar Bergh, dåvarande ledamöterna av andra kammaren redak- tören Olaus Nyberg och hemmansägaren Gustaf Svensson ävensom professorn Per Olof Ekelöf, direktören Styrbjörn von Fei— litzen, numera överåklagaren Erik Gamstedt och advokaten, f.d. generalsekreteraren Holger Wiklund. Riksdagsmannen Larsson avled den 6 oktober 1969.

Till sekreterare i kommittén förordnades den 7 juli 1966 hovrättsassessorn Bengt Malmström.

Domstolskommittén har tidigare avläm- nat betänkandena Rådhusrätternas förstat- ligande ( SOU 1963:56 ) och Ny domkretsin- delning för underrätterna ( SOU 1967:4 ). Kungl. Maj:t har den 28 juni 1968 förord- nat att det fortsatta utredningsarbetet skall begränsas till att avse följande frågor: 1. Överrättsprocessen: avgränsningen av full- följdsrätten till högsta domstolen och in-

skränkningen i rätten att åberopa nya grun- der och ny bevisning i hovrätt, hovrättens domförhet samt de övriga frågor rörande överrättsprocessen och nedre justitierevisio- nens organisation som har berörts i de tidi- gare utfärdade direktiven; 2. Domarutbild— ningen och domarkårens utformning; 3. Tillskapandet av ett alternativ till skilje- domsförfarandet.

Som en tredje etapp i sitt arbete får kom- mittén härmed vördsamt överlämna betän- kande angående de under 1. angivna frå- gorna. Vid betänkandet har som bilaga fo- gats en sammanställning av material och överväganden från den särskilda utredningen om domförhet i hovrätt, som påbörjats en— ligt beslut av Kungl. Maj:t den 20 maj 1960 men upphörde genom tillkomsten av dom- stolskommittén.

I utredningen har medverkat samtliga sakkunniga, experter och nämndledamöter med undantag av herrar Tiby och Anders- son. Herr Brundin har dock ej deltagit i behandlingen av de avsnitt som rör full- följd av talan i högsta domstolen samt ned- re justitierevisionen och dess arbetsformer (kap. 2 och 3). Beträffande delar av be- tänkandet har reservationer avgivits dels av herrar Engqvist och Tammelin med in— stämmande av herrar Lyberg och Svedberg, dels av herr Stangenberg. Särskilda yttran- den har avgivits rörande vissa frågor dels av herr Kilander, dels av herr Kilander med instämmande av fru Kristensson, dels av fru Kristensson samt herrar Nelander, Nyberg och Svensson och dels av herr Wiklund.

Stockholm den 15 oktober 1969

Knut Elliot

Birger Brandt

Eric Stangenberg

C. 0. Engqvist Harriet Stangenberg

Bengt Hult Paul Tammelin

/Bengt Malmström

Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 3 kap. 7 5, 16 kap. 3 & tredje stycket, 29 kap. 3 & tredje stycket, 54 kap. 12, 17, 18 och 19 55, 55 kap. 2 5 och 56 kap. 2 & rättegångsbalken skall upphöra att gälla, dels att 17 kap. 5 5, 42 kap. 6 5, 50 kap. 21 och 25 åå, 54 kap. 10, 11, 13, 14 och 15 55, 55 kap. 4 och 12 55 samt 56 kap. 4 och 14 åå samma balk1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

17 KAP. 5 &. Handlägges i —————————— den talan. Äro i mål, vari talan föres om fullgö- relse, såväl skyldigheten att fullgöra som fullgörelsens storlek stridiga och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt, att dessa frågor avgöras var för sig, må på parts begäran särskild dom givas över skyldigheten att fullgöra; mot kärandens bestridande må sådan dom ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Är beträffande samma käromål fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången, och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt, att sådan del av målet avgöres för sig, må på parts begäran särskild dom givas häröver; mot parts bestridande må sådan dom ej givas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

Då särskild —————————— laga kraft.

42 KAP. 6 &.

Utfärdas stämning ————————

Under förberedelsen skall målet så be- redas, att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.

—- äga rum.

Rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen angiva allt som de vilja åbe- ropa i målet samt genom frågor eller er- inringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställning- ar. Under förberedelsen skall målet så be- redas, att det vid huvudförhandlingen kan slutföras i ett sammanhang.

50 KAP. 21 &. Hovrätten äge —————————— är ogrundad. Rör målet allenast penningar eller så.- dant, som kan skattas i penningar, och

Rör målet allenast penningar eller så- dant, som kan skattas i penningar, och

1 Senaste lydelse av 17 kap. 5 5 se 1954: 432, av 55 kap. 4 9 samt 56 kap. 4 och 14 55 se 19632149.

uppgår värdet av det, varom talan full— följts, uppenbart icke till ettusenfemhund— ra kronor, må målet avgöras utan huvud- förhandling, om ej båda parterna begärt sådan förhandling. Vid beräkning av vår- det må hänsyn icke tagas till rättegångs- kostnad eller till ränta, som upplupit ef- ter talans väckande.

uppgår värdet av det, varom talan full- följts, uppenbart icke till femtusen kro- nor, må målet avgöras utan huvudför- handling, om ej båda parterna begärt så- dan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn icke tagas till rättegångskost- nad eller till ränta, som upplupit efter ta- lans väckande.

Begära ej båda parterna huvud förhand- ling, må utan sådan avgöras även mål, vari den fullföljda talan avser endast stor- leken av yrkat belopp och tvist ej råder om de till grund för prövningen liggande omständigheterna.

Mål, vari —————————— ej erfordras. För prövning, —————————— ej erforderlig. 25 &. Innan hovrättens —————————— vadetalan återkallas. Vadekäranden äge ———————— Part må ej i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Framställes först i hov- rätten yrkande om kvittning, må det av- visas, om det ej utan olägenhet kan prö- vas i målet.

— — i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kun- nat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och godtagbara skäl sak- nas för hans underlåtenhet att göra det. Framställes först i hovrätten yrkande om kvittning, må det avvisas, om det ej utan olägenhet kan prövas i målet.

54 KAP. 10 &. Prövningstillstånd må meddelas allenast

1. om för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2. om anledning förekommer till änd- ring i det slut, vartill hovrätten kommit, eller eljest med hänsyn till omständighe- terna i målet skäl förekomma till talans prövning.

Meddelas ej prövningstillstånd, skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast; erinran därom skall intagas i högsta domstolens beslut.

Prövningstillstånd må meddelas allenast om det för ledning av rättstillämpningen är av vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller med hänsyn till särskilda omständigheter eljest synnerliga skäl före- ligga till sådan prövning.

I den mån prövningstillstånd ej med- delas, skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast; erinran därom skall inta- gas i högsta domstolens beslut.

11 &. Vid avgörande —————————— mot domen. Meddelas prövningstillstånd, gälle det domen eller det slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot domen eller det slutliga beslutet.

Meddelas prövningstillstånd, gälle det domen eller det slutliga beslutet i dess helhet, såvitt parten för talan däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes i samband med talan mot domen eller det slutliga beslutet. Högsta domstolen äge dock inskränka tillståndet att gälla endast viss del av den dom eller det beslut den fullfölida talan avser.

13 ij.

Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av ta- lan mot hovrättens dom eller slutliga be- slut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 å andra stycket gäller även be- slutet, äge vad i 9—12 55 är stadgat mot- svarande tillämpning; i anledning av ta- lan mot beslut om rättegångskostnad må dock prövningstillstånd enligt 10 ä 2 ej meddelas.

Föres i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 å andra stycket gäller även be- slutet, äge vad i 9—1] åå är stadgat mot- svarande tillämpning.

14 5. Då hovrätt —————————— till känna. Kan talan mot hovrätts dom eller be- slut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give hov- rätten i samband med underrättelse om talans fullföljande det till känna. Hovrät- ten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hänsyn till utgången i hav- rätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten om inne- hållet i 11 å andra stycket.

Kan talan mot hovrätts dom eller be- slut ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give hov- rätten i samband med underrättelse om talans fullföljande det tillkänna med an- givande tillika av de grunder på vilka så- dant tillstånd må meddelas.

15 &.

Anser part, att underrättelse, som hov- rätten enligt 14 5 meddelat, är oriktig, äge han i samband med fullföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna i 12 & hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 & 2, skall den avgöras i samband

Anser part, att underrättelse, som hov- rätten enligt 14 & meddelat, är oriktig, äge han i samband med fullföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla prövning av frågan.

med frågan, om prövningstillstånd skall meddelas. Till styrkande av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas ny bevisning.

(Föreslagen lydelse)

Ej må —————————— till efterrättelse.

55 KAP. 4 5.

I revisionsinlagan _ _ _ _ __ _ _ _ _

Anser käranden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 5 ], bör han i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar till stöd därför.

Käranden skall __________

_ käranden yrkar.

Erfordras prövningstillstånd, skall kä— randen i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas.

högsta domstolen.

Är i —————————— det angivas.

Revisionsinlagan skall — — — — — — — hans ombud.

12 &.

Högsta domstolen —————————

För prövning, som ej avser själva sa— ken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

— av motparten.

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

Beträffande avgörande i övrigt i högsta domstolen av mål utan huvudförhand- ling skola i tvistemål 50 kap. 21 å andra, tredje, fjärde och femte styckena samt i brottmål 51 kap. 21 å andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.

56 KAP. 4 5. I besvärsinlagan ————————— Anser klaganden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 5 ], bör han i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar till stöd där- för.

Klaganden skall _________ Besvärsinlagan skall ________

klaganden yrkar.

Erfordras prövningstillstånd, skall kla- ganden i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar till stöd för att sådant tillstånd skall meddelas.

vid besvärsinlagan.

—— hans ombud.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 14 5.

Vad i —————————— följande avvikelser.

1. Den som vill anföra besvär skall 1. Den som vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han inom fyra veckor från den dag, då han erhöll del av beslutet, till högsta domsto- erhöll del av beslutet, till högsta domsto- len inkomma med besvärsinlaga. Bestäm- len inkomma med besvärsinlaga. melserna i 2 & äge ej tillämpning.

2. Om ej —————————— yttra sig.

Denna lag träder i kraft den Äldre lag skall dock tillämpas dels i fråga om åberopande i hovrätt av omständighet eller bevis i tvistemål, vari talan tidigare väckts, dels i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts dom eller beslut, som tidigare meddelats, samt rättegången i högsta domstolen i sålunda fullföljt mål utom vad angår avgörande av mål utan huvudförhandling.

Förslag till Kungörelse om ändring i arbetsordningen för nedre justitierevisionen den 26 juni 1948 (nr 494).

Härigenom förordnas, att 21—23 55 arbetsordningen för nedre justitierevisionen den 26 juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 Q'. Föredragning av mål som prövas på handlingarna skall ske med ledning av minnesanteckningar, som innefatta en ord- nad och fullständig redogörelse för vad handlingarna innehålla av betydelse för den prövning varom är fråga. Minnesanteckningarna skola underteck- nas av föredraganden och efter föredrag- ningen förvaras bland handlingarna i må— let. Högsta domstolen äger bestämma, hu- ruvida och i vilken mån sådan fullständig redogörelse, som i första stycket sägs, må i minnesanteckningarna ersättas av hän- visning till handlingarna i målet, så ock meddela närmare föreskrifter i övrigt an- gående föredragningen och minnesanteck- ningarna.

När föredragning för prövning av mål på handlingarna skall äga rum i högsta domstolen, tillställer föredraganden i för- väg ledamöterna förteckning över de mål som föredragningen är avsedd att omfat- ta. Avses 22 å andra stycket skola tilläm- pas, skall i förteckningen angivas vilka mål detta gäller.

Förteckningen skall för varje mål åt- följas av förslag till rubrik samt, om ej särskilda skäl föranleda annat, avskrifter av avgöranden som meddelats i målet av lägre instanser. Finner föredraganden er- forderligt att ledamöterna beredes tillgång i förväg till annat skriftligt material, så- som partsinlagor i högsta domstolen, kon- trakt, brevväxling, uppställningar och skisser, skall även sådant material bifogas förteckningen.

Vid föredragning av fullföljt mål på fullsutten avdelning skall, om ej annat föl— jer av grunder som högsta domstolen be- stämmer, tillika föreligga ett av föredra- ganden avgivet betänkande med förslag till dom eller beslut. Övertryck av betän- kandet skall tillhandahållas envar av leda- möterna.

22 5.

När omedelbart upptaget mål avgöres på handlingarna, skall i målet föreligga förslag till rubrik, försett med föredra- gandens underskrift. Vad nu sagts skall

Föredragning skall omfatta en ordnad och fullständig redogörelse för vad hand- lingarna i målet innehålla av betydelse för den prövning varom är fråga. Material

(Nuvarande lydelse)

ock gälla, när ansökningsärende förekom- mer till behandling i högsta domstolen.

I fullföljt mål, som å fullsutten avdel- ning avgöres på handlingarna, avgiver fö- redraganden betänkande, där ej enligt grunder som högsta domstolen äger be- stämma skall anses tillfyllest med av före- draganden underskrivet förslag till rubrik.

som tillställts ledamöterna i förväg behö- ver dock som regel ej föredragas.

Föredragning för tillståndsprövning bör, om ej särskilda förhållanden föranleda an— nat, inskränkas till en redogörelse för de om- ständigheter, som åberopats till stöd för ansökningen om prövningstillstånd, samt vad parterna anfört i anslutning därtill.

Om enligt grunder som högsta domsto- len bestämmer målets omfattning eller be- skaffenhet så föranleder, skall föredrag- ning ske med ledning av minnesanteck- ningar som underskrivas av föredragan- den och efter föredragningen förvaras i akten.

23 5.

Då föredragning i högsta domstolen skall äga rum, avlämnat föredraganden förteckning över de mål, som anmälas till föredragning, så ock, där betänkande av- givits eller förslag till rubrik föreligger, till envar av ledamöterna övertryck av betänkandet eller förslaget till rubrik.

Finnes erforderligt, att ledamöterna vid föredragningen äga tillgång till skriftligt material, såsom avskrifter av dom, parts- inlagor i högsta domstolen, kontrakt eller brevväxling, uppställningar och skisser, skall revisionssekreteraren tillse, att sådant material i förväg tillställes ledamöterna.

Denna kungörelse träder i kraft den

Närmare anvisningar om föredragning och minnesanteckningar kunna meddelas av högsta domstolen.

Förslag till Kungörelse om ändring i arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 december 1947 (nr 960).

Härigenom förordnas att 3 och 45 åå arbetsordningen för rikets hovrätter den 19 december 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

35.

1. mom. I fråga _________ Avdelning skall hava sådan samman— sättning, att av ledamöterna minst fyra eller, om avdelningen består av allenast fyra ledamöter, minst tre äro antingen in- nehavare av ordinarie domartjänst i hov- rätt eller underrätt eller ock assessorer i hovrätt. Vid förfall för sådan ledamot må avdelning under kortare tid än en månad hava annan sammansättning. Skulle på grund av särskilda omständigheter hinder möta att iakttaga här givna föreskrifter, har hovrätten att hos Kungl. Maj:t göra den framställning, som må anses påkal- lad. Tjänstgöringen å avdelning bör om möjligt så ordnas, att i huvudförhandling deltaga minst tre sådana ledamöter, som avses i första punkten av detta stycke; och skall städse ordföranden vara inneha- vare av ordinarie domartjänst.

2 mom. Andra tjänstemän —————

särskild omständighet.

Avdelning skall hava sådan samman- sättning, att av ledamöterna minst fyra eller, om avdelningen består av allenast fyra ledamöter, minst tre äro antingen in- nehavare av ordinarie domartjänst i hov- rätt eller underrätt eller ock assessorer i hovrätt. Vid förfall för sådan ledamot må avdelning under kortare tid än en må- nad hava annan sammansättning. Skulle på grund av särskilda omständigheter hin- der möta att iakttaga här givna föreskrif- ter, har hovrätten att hos Kungl. Maj:t göra den framställning, som må anses på- kallad. Tjänstgöringen å avdelning skall så ordnas, att i avgörande av mål deltaga minst tre sådana ledamöter, som avses i första punkten av detta stycke; och skall städse ordföranden jämte minst en av de övriga ledamöterna vara innehavare av ordinarie domartjänst.

————— hovrättens avdelningar.

45 å. Presidenten är —————————— sina åligganden. I Svea hovrätt bör presidenten deltaga i lagskipningsarbetet i den mån övriga ho- nom åliggande skyldigheter sådant med- giva. I annan hovrätt är presidenten tillika ordförande å en av hovrättens avdelning- ar och bör i sådan egenskap -— i den mån ej hinder möter på grund av ämbetsresa eller presidenten åliggande uppgift av

I Svea hovrätt bör presidenten deltaga i lagskipningsarbetet i den mån övriga ho- nom åliggande skyldigheter sådant med- giva. I annan hovrätt bör presidenten -— i den mån ej hinder möter på grund av ämbetsresa eller presidenten åliggande uppgift av större omfattning — deltaga i lagskipningsarbetet i den utsträckning som

större omfattning deltaga i arbetet i kan anses motsvara hälften av den tjänst- den utsträckning som kan anses motsvara göring som åligger lagman. hälften av den tjänstgöring som åligger lagman; han äger även eljest deltaga i lag- skipningsarbetet. Presidenten bör —————————— medgiva det. Presidenten åligger —————————— under hovrätten. När presidenten inträder å avdelning, När presidenten inträder å avdelning, varå han ej är ordförande, har han att har han att där föra ordet. föra ordet å avdelningen.

Presidenten har -— — — _ — —— — — här avses.

Denna kungörelse träder i kraft den Har huvudförhandling eller företagande till avgörande av mål på handlingarna på- börjats före ikraftträdandet, skall dock i fråga om hovrättens sammansättning fort- farande tillämpas tidigare gällande bestämmelser.

Förslag till Lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet (nr 326).

Härigenom förordnas, att 21 kap. 61 & lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 21 KAP. 61 &.

Besvär mot hovrätts utslag eller beslut Besvär mot hovrätts utslag eller beslut skola inom tid, som i 56 kap. 1 & rätte- skola inom tid, som i 56 kap. l & rätte- gångsbalken sägs, ingivas till ägodelnings- gångsbalken sägs, ingivas till ägodelnings- domaren. Vad klaganden enligt 54 kap. domaren. 17 och 18 åå samt 56 kap. 2 & rättegångs— balken har att iakttaga, skall fullgöras hos ägodelningsdomaren, och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse ägodelningsdo-

maren. Vid besvären —————————— sådan avskrift. Denna lag träder i kraft den ; dock skall äldre lag tillämpas i fråga

om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut, som tidigare meddelats.

Inledning

U tredningsuppdraget m. m.

Enligt de den 29 december 1961 meddelade direktiven skall ett av huvudsyftena med domstolskommitténs uppdrag vara att söka få till stånd en sådan utformning av dom- stolsorganisationen, att de olika dömande organen var för sig besitter möjligheter att väl fullgöra sina uppgifter. I anslutning härtill anföres:

Ett grundläggande problem i detta samman- hang utgör spörsmålet om en lämplig avgräns- ning av de olika domstolarnas inbördes kom- petens, dvs. närmast frågan vilka uppgifter som bör åvila domstolarna i skilda instanser. Här- vid är även utformningen av själva rättegångs- ordningen i flera hänseenden av betydelse. En prövning från vidare aspekter av domstolsvä- sendets organisation kan därför ej företagas utan att rättskipningens allmänna struktur ock- så i viss mån beröres. Utredningen bör emel— lertid härutinnan begränsas till att avse fråge- komplex, vilka icke mera slutgiltigt prövats i samband med processreformen. Frågan om rättskipningens fördelning på olika instanser och rättsmedlens anordnande har icke tidigare blivit föremål för sådan prövning och kan nu icke förbigås. Såsom förutsättning för hela ut- redningsarbetet och därmed även för lösningen av sistnämnda fråga torde kunna fastslås, att rättskipningens tyngdpunkt även i fortsättning- en skall ligga i underrättema. En allmän mål- sättning för utredningen bör vara att underrät- temas ställning och funktion inom domstols- väsendet ytterligare stärkes. Underrättemas nuvarande vidsträckta kompetensområde bör följaktligen i princip bibehållas, och de bör på alla sätt göras skickade att avgöra målen så,

att behovet av fullföljd begränsas så långt det är möjligt. Därjämte synes det vara av vikt, att principiella skillnader icke göres i under- rätternas kompetens inbördes. Vad gäller över- rättema får frågan om deras kompetens och uppgifter tydligen bedömas mot bakgrunden av vad nu sagts rörande underrättema. Det kan därvid från såväl processekonomiska som andra synpunkter befinnas påkallat, att över- rättemas nuvarande uppgifter i rättegången undergår vissa förändringar. Utredningen synes t. ex. få närmare undersöka, i vad mån det kan vara lämpligt att mera än för närvarande be- gränsa överrätternas uppgifter till att avse en prövning av underrättemas avgöranden uti- från det material, som åberopats där. Frågan, i vilken utsträckning det bör stå part öppet att i överrätt åberopa nya omständigheter eller bevis, hör till de spörsmål, som här kommer in i blickfånget.

I sitt betänkande angående rådhusrätter- nas förstatligande (SOU 1963:56) föreslog domstolskommittén vissa riktlinjer för den framtida underrättsorganisationen med ut- gångspunkt från att organisationen borde vara enhetlig och att alltså domförhetsreg- lerna skulle vara desamma, oavsett om un- derrätternas domsområde omfattade land eller stad. Sedan frågan beretts inom justi- tiedepartementet, har i proposition 1969z44 förslag till ny, för hela riket enhetlig under- rättsorganisation av Kungl. Maj:t under- ställts riksdagen. Riksdagen har med vissa ändringar biträtt Kungl. Maj:ts förslag. En- ligt vad sålunda beslutats får underrätts- organisationen i huvudsak följande utse- ende.

I stället för nuvarande häradsrätter och rådhusrätter skall finnas ett enda slag av allmän underrätt, kallad tingsrätt. För alla tingsrätter skall gälla gemensamma regler om sammansättning. I brottmål skall tings— rätt i princip bestå av lagfaren domare med nämnd. Vid särskild huvudförhandling i tvistemål i allmänhet skall tingsrätt ha så- dan sammansättning med tre eller högst fyra lagfarna domare som nu förekommer i rådhusrätt. Vad gäller mål eller ärenden som faller under föräldrabalken eller gifter- målsbalken skall sammansättningen emeller- tid vara densamma som i brottmål. Lik- som nu, ehuru i något vidgad omfattning, skall mål och ärenden också kunna hand- läggas av ensamdomare. Domförhet med en lagfaren domare kan sålunda förekom- ma vid måls avgörande utan huvudförhand- ling, vid annan handläggning som ej sker vid huvudförhandling eller syn på stället, vid sådan huvudförhandling som hålles i förenklad form samt vid huvudförhandling och syn i mål om brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter.

Besluten innebär vidare att för handlägg— ning av mål angående fastighetsbildning rn. m. inrättas fastighetsdomstolar. Som fas- tighetsdomstol skall i princip fungera en underrätt i varje län. Domstolen skall be- stå av fem ledamöter, varav två lagfarna domare, en ledamot med teknisk sakkun- skap och två nämndemän.

Domstolskommittén

Enligt de ändrade direktiv, som Kungl. Maj:t den 28 juni 1968 meddelat, omfattas underrättsorganisationen inte vidare av kommittéuppdraget. Vad beträffar återstå- ende, på kommittén alltjämt ankommande frågor har det, med hänsyn till sambandet mellan å ena sidan organisationen av un- derrätterna och processen där samt å andra sidan överrätternas organisation och över- rättsprocessen, synts angeläget att arbetet i första hand inriktas på de sistnämnda frå- gorna. Resultatet av kommitténs övervägan- den i dessa delar redovisas i föreliggande betänkande. Vad beträffar högsta domsto-

len är fullföljdsfrågan den väsentliga. I an- slutning därtill behandlas de med arbetet i högsta domstolen sammanhängande frågor- na om nedre justitierevisionens organisation och arbetsformer. För hovrätternas del kommer domförhetsfrågan i förgrunden. Vad gäller överrättsprocessen i allmänhet har främst tagits upp den i direktiven be- rörda frågan om den utsträckning, i vilken det bör vara tillåtet att i överrätt åberopa nya omständigheter och bevis. Med hänsyn särskilt till de i direktiven anförda process- ekonomiska synpunkterna har därjämte övervägts möjlighet att i något större om- fattning än nu är fallet avgöra mål utan huvudförhandling. En begränsning av rät- ten att i överrätt förebringa ny utredning aktualiserar spörsmålet om den materiella processledningen i underrätt. Även om det faller i viss mån utom den ram för kommit- téns arbete, som de nya direktiven uppdra- git, har kommittén ansett sig inte kunna underlåta att något ingå jämväl på sagda spörsmål. Frågan om den utredning, som får åberopas i överrätt, har vidare samband med en annan processuell regel, som i främsta rummet berör underrätt, nämligen i vilken utsträckning som mellandom bör kunna meddelas. Också denna fråga be- handlas därför.

Fullföljd av talan i högsta domstolen

Enligt direktiven bör domstolskommitténs huvuduppgift vad angår högsta domstolen vara att söka uppnå en ordning, varigenom domstolens ställning som prejudikatinstans ytterligare befästes. Kommittén bör därför överväga möjligheterna att åvägabringa en begränsning av måltillströmningen till högsta domstolen. Om en framkomlig väg att nå detta mål erbjuder sig, bör kommittén även framlägga förslag till de organisatoriska förändringar beträffande högsta domstolen och nedre justitierevisionen, som betingas av en sådan reform.

Historik

Ett nytt skede i den centrala rättskipningens utveckling inleddes med 1614 års rättegångs- ordinantia, varigenom Svea hovrätt inrätta- des. Ordinantians ordalag gav vid handen att hovrätten skulle utöva Konungens doms- rätt. I den fullmakt som något senare ut- färdades föreskrevs emellertid att ledamö- terna i hovrätten skulle »döma Konungs dom, wår rättmätige höghet att bryta skrocksoknir och offsoknir effter Lagen oförkränckt». I 1615 års rättegångsprocess förklarades vidare att »then, som befinner sigh beswärat öfwer wår Konungslige Hov- rätts afsagde dom, må icke genom något wädjande, utan genom ödmjuk böneskrift gifwa om sitt beswär tillkänna och njuta hos Oss beneficium revisionis». Det ålåg dock den klagande att betala en revisions-

skilling om 200 daler. Vidare gällde att i princip inga nya skäl fick förebringas hos Konungen. Den klagomöjlighet som sålun- da förelåg var tydligen beroende av Ko— nungens nåd. Formellt dömde hovrätten fortfarande i högsta instans. Rättegångsbal- ken i 1734 års lag byggde på samma upp- fattning. Uppräkningen av domstolarna slu- tade med hovrätten. Den högsta domsmak- ten kom att utövas av riksrådet. Revisions- sakernas mångfald ledde emellertid till att rättskipningen inte utövades av rådet i dess helhet utan förlades till en avdelning av rå- det som erhöll namnet justitierevisionen. Rådets befattning med den högsta rättskip- ningen upphörde genom inrättandet år 1789 av en högsta domstol bestående av tolv ledamöter. Högsta domstolens ställning som utövare av Konungens domsrätt fast- slogs i 1809 års regeringsform.

För fullföljdsrätten till högsta domstolen gällde vid denna tid i huvudsak följande. Rättsmedlet mot hovrätts dom och utslag i tvistemål var revision. Ville part anlita det- ta rättsmedel ålåg det honom att dels ned- sätta revisionsskilling, dels tillhandahålla stämplat papper för hovrättens protokoll, dels ställa borgen för kostnad och skada, som kunde komma att tillerkännas mot- parten, och dels hos länsstyrelsen eller i taka händer nedsätta vad han genom hovrättens avgörande förpliktats utge. I brottmål var rättsmedlet besvär. Angående detta rätts- medel stadgades i 30 kap. 19 ij äldre rätte-

gångsbalken: »brottmål, grofvare eller mindre, hafwe ej någon lof under Konung- en draga, utan han gitter wisa, antingen att han ej är fulleligen hörd, eller att han till svårare straff är fäld, än lag säger. Brister han deri, varde derföre särskildt straffad». Rättegångsbalkens ordalag ger vid handen att besvär över hovrätts utslag i brottmål ansågs innebära ett slags förnärmelse av hovrätten. Rättsutvecklingen ledde emeller- tid till att detta lagrum inte tillämpades. Klaganden hade dock att vid fullföljd till Konungen nedsätta såväl ådömda böter som ersättning för rättegångskostnader och vad hovrätten därjämte förpliktat honom betala.

År 1860 ökades antalet ledamöter i hög- sta domstolen till sexton. ' Under 1800-talet framlades ett flertal för— slag som syftade till en allmän reform av rättegångsordningen. Sålunda avgav den år 1810 tillsatta lagkommittén förslag till rät— tegångsbalk för tvistemål år 1822 och för brottmål år 1832. År 1849 avgav den för granskning av lagkommitténs förslag tillsat- ta lagberedningen sitt förslag till rättegångs- balk. En ny lagberedning framlade år 1884 ett principbetänkande om rättegångsväsen- "dets ombildning. Åt en förstärkt lagbered- ning uppdrogs att med utgångspunkt från principbetänkandet avge yttrande angåen- de grunderna för en ny rättegångsordning. Detta yttrande kom år 1887. I intet av des- sa reformförslag förordades någon väsent— lig ändring i fullföljdsrätten till högsta domstolen.

Vid denna tid övergavs tanken på en all- män reform av rättegångsväsendet. I stäl- let uppdrogs åt nya lagberedningen att ut- arbeta förslag till lag angående villkoren för fullföljd av talan i överrätt. Förslaget avgavs år 1891. Huvudsakligen på grund- val av detta förslag tillkom år 1901 en lag med regler om fullföljd av talan till hov- rätt och högsta domstolen. Lagen innebar att de i dåvarande rättegångsbalken 30 kap. 19 & stadgade men sedan lång tid obsoleta inskränkningarna i parts fullföljdsrätt upp- hävdes. Vidare avskaffades alla för revision erforderliga prestanda utom skyldigheten att

nedsätta revisionsskilling. I motiveringen till det till högsta domstolen för granskning överlämnade lagförslaget konstaterade de- partementschefen att vissa olägenheter var förknippade med skyldigheten att nedsätta revisionsskilling och att yrkanden om dess avskaffande framställts. Departementsche- fen framhöll att en sådan åtgärd emellertid inte skulle vara tillrådlig, eftersom det utan tvekan skulle medföra en så stark ökning av målens antal i högsta domstolen att en väsentlig förstärkning av domstolen blev nödvändig för att målen skulle kunna av- verkas inom rimlig tid. Farhåga för ett allt- för starkt tillflöde av mål till högsta dom- stolen med blott en måttlig avgift som enda fullföljdsspärr föranledde högsta domsto- lens ledamöter att hemställa om höjning av revisionsskillingens belopp. I den till riksdagen avgivna propositionen föreslogs därför att revisionsskillingen skulle bestäm- mas till 200 kronor. I riksdagen bröt sig meningarna. Första kammaren godkände propositionen medan andra kammaren ville behålla revisionsskillingen vid 100 kronor. Efter sammanjämkning bestämdes belop- pet till 150 kronor.

Vid sekelskiftet uppkom besvärande mål- balanser i högsta domstolen trots att justi- tierådens antal år 1897 ökats från sexton till aderton. Anmodade att avge utlåtande angående lämpliga åtgärder för minskande av högsta domstolens arbetsbalans föreslog dess flesta ledamöter år 1904 en höjning av revisionsskillingen till 300 kronor. Vida- re framhölls önskvärdheten av att domsto- len befriades från obetydligare mål. En le- damot anförde att mål, som var så beskaf- fade att deras prövning varken från juri- disk synpunkt kunde vara av principiell be- tydelse eller krävde någon mera djupgåen- de lagkunskap, borde undandras högsta domstolens handläggning. Enskilda ledamö- ter föreslog jämväl att sakfrågan skulle ute- slutas från högsta domstolens prövning.

Under år 1905 utarbetades inom justi- tiedepartementet förslag till ändrad lydelse av rättegångsbalken , innebärande bland an- nat att revisionsskillingen skulle i mål, där huvudsaken rörde penningar eller annat

som kunde skattas i penningar, erläggas i förhållande till sakens värde efter viss ska- la, dock lägst 150 och högst 1000 kronor. Detta förslag om en progressiv revisions- skilling avstyrktes av samtliga de ledamöter i högsta domstolen som hade att yttra sig däröver. Det anmärktes mot förslaget att det var obilligt eftersom parts förmåga att bära en högre revisionsskilling inte kunde anses större därför att tvisten rörde sig om ett högre värde och att höjningen skulle komma att verka ojämnt, enär dels den inte skulle bli tillämplig i fall tvisteföremå- let inte kunde skattas i penningar, dels det inte kunde sägas att tvisteföremålets värde var någon tillförlitlig mätare av det värde målet hade för parten. Flertalet av högsta domstolens ledamöter tillstyrkte i stället att revisionsskillingen i alla mål höjdes från 150 till 300 kronor.

År 1905 höjdes antalet justitieråd till tju- goen.

Ett omarbetat förslag till ändring av full- följdsrätten till högsta domstolen framlades i proposition till 1907 års riksdag. Förslaget innebar dels att revisionsskillingen i alla mål skulle sättas till 300 kronor, dels att från fullföljd skulle uteslutas mål, i vilka värdet av vad som tappats i hovrätten inte uppenbarligen översteg 1000 kronor, dels att ändring i hovrätts utslag i brottmål kunde sökas endast om brottet var av viss grövre beskaffenhet. I propositionen för- klarade sig departementschefen utgå från att det medel att minska den högsta instan- sens arbete, som kunde ligga i att för dess prövning förbehålla endast rättsfrågan, me- dan beträffande sakfrågan finge vid hov- rättens prövning bero, inte lät sig genom- föras utom i sammanhang med en fullstän- dig omgestaltning av domstolsförfarandet i de lägre instanserna. I fråga om tvistemå- len uttalade han följande.

Då det gäller att uppdraga gränslinjen mel- lan till fullföljd berättigade och därifrån ute- slutna mål, torde man böra utgå från att i mål, som rör rättigheter, vilka huvudsakligen äger annat än förmögenhetsrättsligt värde, det icke bör betagas part rätten att ännu i sista instans göra sitt anspråk gällande.

Beträffande civila mål, vilka rör penningar eller något, som kan till visst värde i penning— ar sättas, torde det möta mindre betänklighet att, när ett offentligt intresse fordrar det, in— skränka parts rätt att till sista instans fullfölja sitt anspråk. Särskilt torde detta gälla om man, såsom i förslaget avses, icke utsträcker för- budet mot fullföljd av talan i civila mål till andra än sådana, i vilka, med hänsyn till den jämförelsevis ringa utsikten att vinna ändring, sakens värde knappast kan sägas stå i rimligt förhållande till sammanlagda beloppet av vad sökanden, om han icke vinner ändring i sista instans, har att vidkännas i revisionsskilling samt till gäldande av egna och motpartens ofta betydliga rättegångskostnader. Mot antagandet, att ett sådant förbud skulle företrädesvis drab- ba i ekonomiskt avseende mindre lyckligt lot- tade parter, torde kunna invändas att, medan en fattig, som tappat i hovrätten, ofta måste underlåta att fullfölja talan för att icke ådraga sig de därmed förenade kostnaderna, hans ri— kare motpart, om han tappat, icke har samma anledning att låta sig nöja med hovrättens dom. Förbudet skulle således snarast vara ägnat att utjämna förhållandet genom att beröva den rikare ett faktiskt företräde.

I de civila mål, vari föremålet för tvisten icke är av beskaffenhet att kunna till visst värde i penningar sättas eller där sakens värde går över summa revisibilis, har man i revisions- skillingen en motvikt mot partens benägenhet att till sista instans fullfölja talan. Erfarenhe- ten visar emellertid att revisionsskillingen, så- dan den nu är bestämd, icke i tillräcng mån förekommer onyttigt ändringssökande.

Vad gäller brottmålen anförde departe- mentschefen:

En inskränkning av antalet till Konungen fullföljda brottmål är oavvislig. Föga betänk- lighet torde därvid möta att kringskära allmän åklagares och målsägandes rätt att söka änd- ring i hovrätts utslag. Däremot när det gäller förbud för en till straff dömd att därifrån söka befrielse, är mera vaksamhet av nöden. För att urskilja de ringare brott, med avseende varå sådant förbud kunde genomföras, ligger närmast att låta den i varje särskilt fall ådöm- da straffsatsen vara bestämmande, till exempel från fullföljd utesluta mål, vari icke ådömts annat straff än böter. Detta möter emellertid den betänklighet, att sådana brott, i vilkas straffskala, jämte böter, ingår fängelse eller straffarbete, måste anses svårare än sådana, vilka icke kunna beläggas med strängare straff än böter, och att vid de förra vanligen i den allmänna föreställningen häftar något särskilt vanhedrande. Det torde därför icke böra beta- gas en person, som dömts, låt vara, till böter

för sådant mera vanhedrande brott, den möj- lighet att visa sig saklös, som kan ligga i rät- ten att till tredje instans fullfölja sin talan. Den ådömda straffsatsen såsom avgörande för rätten till fullföljd skulle också till en viss grad lämna till domstolens bestämmande parts rätt att söka ändring. Blotta skenet av något så- dant torde böra undvikas.

Vid behandlingen av lagförslaget hem- ställde lagutskottet att propositionen inte måtte antas. I sitt utlåtande uttalade lag- utskottet bl.a.:

Kungl. Maj:ts förslag synes utskottet icke överensstämma med den uppfattning rörande parters rättighet i berörda hänseende, som hos landets befolkning allmänt gör sig gällande. Svårligen lärer det kunna förnekas, att endast om verkliga, tungt vägande skäl gör sådant oundgängligen nödvändigt, man kan anses för- svarad med att använda ett medel, vilket så lätt framstår såsom en olikhet inför lagen. Ut- skottet håller således före, att förutnämnda åt- gärder endast i sista hand bör anlitas, och ut- skottet anser icke uteslutet, att andra lika verk- samma medel kan erbjuda sig till frågans lös- ning.

Det torde böra tagas under övervägande, om man icke, i stället skulle kunna från ifrågava- rande rätt utesluta vissa klasser av mål. En så- dan anordning skulle lika träffa alla med- borgare och sålunda icke kunna anses inne- bära, att olika medborgare av lagen behand- lades olika.

Riksdagen godkände lagutskottets utlå- tande.

År 1909 inrättades lagrådet, till vilket överfördes högsta domstolens laggransk— ningsuppgift. I samband därmed ökades an- talet justitieråd till 24. Samma år inrättades regeringsrätten, som övertog prövningen av de förvaltningsärenden som tidigare ankom- mit på högsta domstolen.

I skrivelse till 1913 års riksdag tog justi- tieombudsmannen under hänvisning till den stigande målbalansen i högsta domstolen upp frågan genom vilka åtgärder detta miss- förhållande kunde avhjälpas samt uttalade därvid bl. a.:

Vid valet av de medel, som härutinnan kan stå till buds, lärer man nu utan vidare kunna utmönstra två: ökning av justitierådens antal och högsta domstolens tillfälliga förstärkning genom extra ordinarie bisittare.

Ävenledes är jag för min del övertygad om, att man för närvarande icke med utsikt till framgång kan återupptaga tanken på revi- sionsskillingens höjande. Denna utväg till rå- dande av hot å missförhållandet i fråga måste jag betrakta såsom stängd med hänsyn till den starka motvilja mot rättsväsendets fördyrande, som förut visat sig inom riksdagen.

Av enahanda skäl lämnar jag här jämväl ur räkningen det inom högsta domstolen väckta förslaget att belägga fullföljden i besvärsmål med en avgift, motsvarande revisionsskillingen.

Ej heller vågar jag för lättande av högsta domstolens arbetsbörda förorda den utvägen, att högsta domstolens prövningsrätt i dit full- följda mål varder sålunda begränsad, att rätt att där förebringa ny bevisning skulle bortta- gas eller åtminstone inskränkas, och att följ- aktligen beträffande sakfrågan skulle bero vid hovrättens prövning. En dylik reform, som utan tvivel har framtiden för sig, lärer nämli- gen förutsätta ändringar i de lägre domstolar- nas organisation och processverksamhet.

Ej heller i övrigt lärer någon på en gång lämplig verksam begränsning av rätten till änd- ringssökande i högsta domstolen vinnas på ifrågavarande av lagutskottet vid 1907 års riksdag anvisade utväg, eller att från fullföljd utesluta vissa klasser av mål.

Av hittills föreslagna medel återstår allenast ett, eller införandet av en summa revisibilis att här ytterligare beröra. Att detta medel skulle vara effektivt, har icke blivit av någon bestritt. Mot detsamma har däremot anförts, att det så lätt framstode såsom en olikhet inför lagen. Må vara, att detta inkast icke kan från- kännas betydelse. Utomordentliga förhållanden kräver emellertid utomordentliga åtgärder. Och då andra, lika verksamma medel till frågans lösning icke erbjuder sig, finnes enligt min me- ning icke längre något val. Att nu, före den stora rättegångsreformens genomförande, till- gripa ifrågavarande medel bör desto mindre kunna möta några betänkligheter, som man för visso icke behöver vara i besittning av nå- gon siareförmåga för att kunna förutsäga, att, om en summa revisibilis nu varder stadgad, någon ändring häri icke kommer att ske ge- nom nämnda reform. En rättegångsform, som ej från fullföljd till högsta domstolen utesluter mål, då värdet av vad som tappats icke över- skrider en viss, i lag fastslagen summa, lärer man icke kunna vänta.

Med anledning av justitieombudsmannens skrivelse gjorde 1913 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t en framställning om åt- gärder för minskande av arbetsbalansen hos högsta domstolen. I skrivelsen anfördes bl. a.:

Då, med hänsyn till den allt hastigare tillta- gande ekonomiska utvecklingen, ad anledning finnes att antaga, det rättegångamas antal och omfång även framgent skall komma att ökas, synes det vara uppenbart, att effektiva åtgär- der med det snaraste måste vidtagas ej blott för den nuvarande balansens avarbetande utan även för att för framtiden minska högsta dom- stolens arbetsbörda och därigenom möjliggöra en snabbare rättskipning.

Vid valet av de utvägar, som för vinnande av det åsyftade målet må stå till buds, fram- står i första hand till bedömande frågan, huru- vida icke en ytterligare ökning av justitierå- dens antal skulle kunna ske. Emellertid har vid alla de tillfällen, då denna utväg anlitats, olä- genheterna av ett allt för stort antal ledamöter i högsta instansen starkt betonats, och det har därvid i allmänhet ställts i utsikt att, då med den beslutade ökningen av arbetskrafterna den befintliga balansen reducerats, antalet ledamö- ter åter skulle kunna nedbringas. Med hänsyn till den erfarenhet, som i detta hänseende före- ligger, torde dock med visshet kunna antagas, att en dylik reduktion av medlemsantalet, se- dan en ökning en gång skett, icke vidare skall låta sig göra. Att under sådana förhållanden nu företaga en ytterligare ökning av detta an- tal, som under endast de sist förflutna femton åren ökats med ej mindre än femtio procent och redan nu är proportionsvis större hos oss än i något annat europeiskt land, synes riks- dagen vara en åtgärd, som icke bör ifråga- komma.

Vad först angår den utväg till nedbringan- de av balansen i högsta domstolen, som inne- fattas i ett höjande av revisionsskillingen, an- ser sig riksdagen böra uttala, att en dylik åt- gärd, enligt riksdagens förmenande icke bör ifrågakomma. Över huvud taget torde förmå- gan att gälda revisionsskilling icke kunna anses vara en rättvis grund för bestämmande av de fall, då part i rättegång bör få till högsta in- stans fullfölja sin talan. Såsom vid upprepade tillfällen framhållits, skulle en höjning av den- na avgift förnämligast komma att drabba per- soner i svag ekonomisk ställning, vilka ej på grund av fattigdom äger åtnjuta befrielse från avgiftens erläggande, men för vilka i allt fall dess utgivande skulle vara synnerligen känn- bart. Att en dylik åtgärd ej heller står i över- ensstämmelse med den uppfattning om parters rättighet i förevarande hänseende, som i all- mänhet gör sig gällande, torde tydligt framgå av det starka motstånd, som det senast fram- lagda förslaget i sagda riktning rönt inom riksdagen.

Under sådana förhållanden (att andra medel måste anses otillräckliga) torde för minskande av arbetsbalansen inom högsta domstolen och till förekommande av sådan balans i framtiden

huvudsakligen endast återstå en s.k. summa appellabilis (revisibilis).

Visserligen har det genom proposition till 1907 års riksdag framlagda förslaget icke då vunnit riksdagens bifall. Till detta riksdagens beslut torde emellertid i väsentlig mån ha bi- dragit, att man ansåg sig böra avvakta verk- ningarna av inrättandet av den då ifrågasatta regeringsrätten och de åtgärder, som kunde an- tagas bli i samband därmed vidtagna för hög- sta domstolens befriande från uppgiften med laggranskningen ävensom från handläggningen av vissa ansökningsärenden. Sedermera har det emellertid visat sig, att de åtgärder, som i sam- band med inrättandet av lagrådet och regerings- rätten vidtagits, i så ringa grad motsvarat de förväntningar, som i detta hänseende ställts på dem, att de icke ens varit tillräckliga för att förhindra en ökning i domstolens arbets- balans.

Med hänsyn därtill och då det synes vara av största vikt, att vad nu i denna fråga åtgö- res varder av beskaffenhet ej blott att tillfäl- ligtvis förbättra ställningen, utan även och framförallt att på ett varaktigt och för fram- tiden betryggande sätt förhindra en återgång till nu rådande förhållanden, måste enligt riks- dagens förmenande vid en lösning av den före- varande frågan även den här senast omnämnda utvägen komma i betraktande.

Det förtjänar beträffande högsta dom- stolens arbetsläge vid denna tid anmärkas att antalet årligen inkommande revisions- och besvärsmål under åren 1910—1914 ge- nomsnittligt utgjorde 1643. Målbalansen uppgick år 1915 till 2618 mål. I mer än hälften av de år 1915 i tredje instans av- gjorda målen hade över två år förflutit från det målet inkom till nedre justitierevisionen till dess högsta domstolens utslag medde- lades.

På grundval av utlåtande av ordföranden i den år 1911 tillsatta processkommissionen, justitierådet Johannes Hellner, framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1915 års riksdag förslag till vissa ändringar av full- följdsrätten. Ändringarna innebar i huvud- sak dels att revisionsskillingen behölls vid 150 kronor men omvandlades till en full- följdsavgift som skulle nedsättas även vid besvärstalan, dels att klaganden därutöver skulle nedsätta ett lika stort belopp till så- kerhet för den kostnadsersättning, som kun- de komma att tillerkännas hans motpart,

dels att talan mot hovrätts avgörande i mål eller ärenden av förmögenhetsrättslig natur inte fick överklagas, när värdet av vad par— ten tappat i hovrätten uppenbarligen inte uppgick till 1500 kronor (summa revisibi- lis), dels att ändring inte fick sökas i hov- rätts avgörande av vissa smärre brottmål (poena revisibilis), dels att dispens från des- sa fullföljdsförbud kunde meddelas om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämp- ning var av synnerlig vikt att talan pröva- des i högsta domstolen eller om parten vi- sade att talans fullföljande skulle ha syn- nerlig betydelse utöver det mål, varom var fråga, och dels att denna dispensprövning skulle handhas av en dispensavdelning inom högsta domstolen bestående av tre leda- möter.

Angående det föreslagna införandet av en summa revisibilis uttalade departements- chefen bl. a.:

Enligt min uppfattning innebär en dylik åt- gärd ett steg i rätt riktning särskilt ur den syn- punkten, att därigenom skulle åstadkommas, att för ett mycket stort antal mål blott två in- stanser skulle bli tillåtna i stället för nuvaran- de tre. Det måste betecknas såsom ett slöseri med arbetskraft och en otillbörlig lockelse från statens sida till långvarigt processande, när det, såsom för närvarande är fallet, till— låtes parter att draga vilken rättegång som helst successivt inför tre olika myndigheter, vilka alla har att pröva målet i hela dess vidd och avgiva sitt utlåtande om vad som är rätt mellan parterna. Det naturliga synes vara, att staten tillhandahåller den rättssökande två väl organiserade domstolar, och att det göres till regel, att när ett mål genomlupit dem, tvisten därmed också är definitivt avgjord. Hur en blivande rättegångsreform hos oss kan kom- ma att lösa de ytterst invecklade problem, som är förbundna med genomförande av en sådan princip, är för närvarande omöjligt att för— utse. För min del hyser jag den uppfattningen, att då en av jämförelsevis få högt kvalificera- de domare bestående högsta instans måste an- ses behövlig såsom vårdare av rättsenheten i landet, det vore principiellt riktigt att inskrän- ka denna högsta domstols uppgift sålunda, att inför densamma endast finge dragas tvistiga rättsfrågor, medan vid den andra instansens fastställande av sakläget finge bero. Emeller- tid är jag på denna punkt av mening att en reform i denna riktning ej låter sig genomföras utan i sammanhang med en fullständig om- gestaltning av domstolsförfarandet i de lägre

instanserna. Om alltså denna åtgärd tills vidare måste undanskjutas, tror jag å andra sidan, att när den tid kommer, då densamma kan genom- föras, den icke ensam skall visa sig tillräcklig för att nedbringa vår högsta domstols arbets- börda till sådant omfång, att domstolens med— lemsantal kan hållas inom så snäva gränser som ur olika synpunkter måste anses önsk— värt, utan att det skall befinnas nödigt att där- jämte bland de av hovrättema i andra instans avgjorda målen företaga en betydande gallring gående ut på att från vidare fullföljd utesluta sådana mål, vilkas avskärande ur det allmän- nas synpunkt är förenat med de minsta be- tänkligheterna. Lyckas man utfinna lämpliga regler, efter vilka en dylik utgallring av mål kan på ett effektivt sätt genomföras, lärer man alltså icke av hänsyn till en blivande rätte- gångsreform behöva låta med deras upptagan- de i lagstiftningen anstå.

Med min ovan angivna uppfattning av den högsta instansens främsta uppgift att vara en vårdare av rättsenheten inom landet skulle jag anse synnerligen betänkligt att, i en— lighet med vad i 1907 års lagutskotts nyss ci- terade yttrande antyddes såsom önskvärt, från fullföljd avskära vissa klasser av mål. Följden av en sådan åtgärd skulle ju bli, att på de så- lunda avskurna rättsområdena de lägre instan- serna komme att sakna ledning av högsta dom- stolens rättskipning. Det vore således att be- fara, att inom de olika hovrättsområdena en olika praxis kunde komma att utbilda sig, en farhåga, som på sina håll i utlandet, där lik- nande regler gäller, visat sig allt för befogad. Vida mindre olägenheter är förenade med den anordning, enligt vilken i fråga om förmögen- hetsrättsliga mål gränsen för fullföljdsrätten drages med hänsyn till sakens ekonomiska vär- de. En bestämmelse, varigenom mål under ett visst värde uteslutes från fullföljd äger givet- vis ett stort principiellt företräde ur den syn- punkten, att vissa områden av den positiva rätten icke därigenom undandrages den högsta instansens arbetsområde. Samma rättsfrågor, som den ena gången förekommer i ett mål rörande ett ringare värde, förekommer den andra gången i en process med ett stort ekono- miskt värde till föremål. Skulle undantagsvis ett allmänt intresse anses kräva, att någon vik- tig rättsfråga i en tvist angående ett belopp under summa revisibilis drages under högsta domstolens prövning, kan det genom en undan- tagsbestämmelse i lagen sörjas för att möjlig- het därtill öppnas genom dispens i det särskil- da fallet. Utgår man ifrån att den högsta in- stansen har en uppgift, som går vida utöver den att skipa rätt i det enskilda fall, som före- ligger till bedömande, och att det för den all- männa rättsordningen är av vikt att blott ett begränsat antal mål blir fullföljda till densam-

ma, synes det mig vara obestridligt, att mål angående ringa ekonomiska värden är de, som bäst lämpar sig att bliva uteslutna från full- följd.

Även ur en annan synpunkt har jag kommit till samma resultat. Om det, som man ofta ser uttalat, förhåller sig så, att de smärre processerna vanligen drives av personer i mindre god ekonomisk ställning, måste det sär- skilt i dylika mål för parterna vara ett behov av att få ett skyndsamt avgörande av tvisten. Rätten att fullfölja talan till tredje instans blir eljest lätt ett tveeggat svärd, som kan bereda både den klagande och hans motpart skada icke blott genom de ökade kostnaderna utan även och framförallt därigenom att den i hov- rätten vinnande parten vilken i det stora flertalet fall ju enligt statistikens utvisning ock- så blir vinnande i högsta domstolen — får lida genom dröjsmålet att komma till sin rätt. Om det är en stor samhällsuppgift att genom en högsta rättskipande myndighet vaka över lagens enhetliga tillämpning, men det å andra sidan för den enskilde parten i allmänhet måste betecknas snarare som en tyngande börda än som en värdefull rättighet att utföra sin talan inför denna myndighet, så synes det mig dub- belt lämpligt, att denna börda lägges på dem, som tvistar om högre värden, för den hän— delse dessa är de i ekonomiskt avseende mest bärkraftiga. Skulle det åter förhålla sig icke på det sätt jag ovan antagit, utan i stället så, att det just är ekonomiskt bärkraftiga personer, som är i stånd att genom alla instanser driva processer om obetydliga belopp, och det kanske mot fattiga motparter, ja, då äger visserligen icke de nu anförda synpunkterna tillämpning åtminstone icke på den part, som klagar i högsta domstolen, men då förlorar å andra sidan invändningen om summa revisibilis såsom äventyrande likheten inför lagen mellan den fattige och den rike allt berättigande. Säkert är, att när det i 1905 års förslag ifrågasattes att belägga mål med en progressiv fullföljds- avgift i viss analogi med stämpelskatten på bouppteckningar och vissa andra handlingar, förslaget möttes bland annat av invändningen att en dylik anordning skulle vara obillig ur den synpunkten, att parts förmåga att bära en högre revisionsskilling icke kunde anses vara större därför att tvisten rörde sig om ett högre värde. Det riktiga synes mig vara att icke fästa allt för mycket avseende vid dylika individuella och konservativa synpunkter utan söka anordna fullföljdsrätten efter objektiva principer på så— dant sätt, som för det allmänna befinnes vara ändamålsenligast.

Angående förslaget i fråga om brottmå- len uttalade departementschefen:

Vad ovan anförts om det betänkliga i att från

fullföljd utesluta vissa klasser av mål — näm— ligen att därigenom vissa rättsområden skulle kunna helt undandragas högsta domstolens rättskipning —— äger endast i mindre mån giltig— het beträffande de smärre brottmålen. Det är i sådana mål endast sällan som tvivelaktiga rättsfrågor föreligger till bedömande; i allmän- het gäller det endast att värdera bevismaterialet eller att utmäta straffet, således domareupp- gifter, vilka hovrättema torde vara väl skickade att i sista instans handhava. Erfarenheten visar, att hovrätternas utslag i dylika mål jämförelse- vis sällan blir ändrade.

Vad beträffar förslaget att införa skyl— dighet att nedsätta säkerhet för motparts kostnadsersättning anfördes:

Denna skyldighet är enligt min mening ett tjänligt medel att avhålla från obefogad full- följd av talan. Särskilt gäller detta i fråga om sådana mål, där part är befriad från erläggande av fullföljdsavgift, vare sig på grund av fattig— dom eller därför att han klagar över honom ådömt ansvar. I båda dessa fall giver erfaren- heten vid handen att talan ofta obetänksamt fullföljes.

Det måste betecknas såsom en falsk huma- nitet att i så stor utsträckning, som hos oss är fallet, bereda missnöjd part tillfälle att i högre instans processa på kredit. I allmänhet bör det för en part, som vill klaga, vara vida bättre att från början tvingas till allvarlig eftertanke huruvida utsikten att vinna ändring svarar mot kostnadsrisken.

Vid granskningen av lagförslaget fram- höll lagrådet att vad departementschefen i sitt yttrande anfört till bemötande av gjorda invändningar mot införande av en summa revisibilis syntes äga full giltighet. Lagrådet tillade att för den, som på nära håll inhäm- tat kännedom om hur obetydliga tvistefrå- gor drogs genom alla instanser, hur rätten därigenom under lång tid förhölls en part och kostnader åsamkades honom samt jäm- väl klaganden själv tillskyndade sig utgifter, vilka inte stod i rimlig proportion till den utsikt att få en oftast ganska betydelselös ändring, som en eller annan gång blev en verklighet, det torde stå klart att lagstiftaren ingalunda kunde med fog beskyllas för att han kränkt grundsatsen om allas likhet in- för lagen, om han tvingade samhällsmed- lemmen till ett handlingssätt som i stort sett bäst tillgodosåg dennes egna intressen.

Riksdagens lagutskott tillstyrkte i sitt ut-

låtande i allt väsentligt det framlagda lag- förslaget, därvid anfördes bl.a.:

Då det är uppenbart, att de i det föregående berörda, av Kungl. Maj:t föreslagna åtgärderna (skyldigheten att nedsätta fullföljdsavgift och säkerhet för motparts kostnader) icke ens till- närmelsevis är tillräckliga för åvägabringande av den behövliga minskningen i tillströmningen av mål till högsta domstolen, återstår ingen annan möjlighet än att helt utesluta vissa mål från fullföljd. Varje sådant uteslutande måste ur synpunkten av högsta domstolens uppgift te sig mer eller mindre godtyckligt. Inom utskottet har emellertid enighet rått därom, att vissa mindre brottmål skulle kunna utan skada av- skäras. Mot regeringens förslag till närmare be- stämmande av denna grupp av mål har ut- skottet intet att erinra. Mest trängande har det emellertid varit att utfinna någon princip för avskärande av någon del av revisionsmålen från fullföljd. Propositionen innehåller i detta av- seende bestämmelser om förbud mot fullföljd i förmögenhetsrättsliga mål, däribland även ci- vila besvärsmål, angående värden understigan- de 1500 kronor (s.k. summa revisibilis). Med hänsyn till den mångenstädes förefintliga obe- nägenheten mot att göra fullföljdsrätten till högsta domstolen beroende på ett omtvistat föremåls penningvärde har utskottet haft sin uppmärksamhet riktad även på andra tänkbara utvägar att avstänga vissa mål från fullföljd. Då utskottet ej kunnat utfinna någon efter tvisteföremålets beskaffenhet bestämd klass av mål, som skulle lämpa sig för uteslutande, har utskottet funnit sig stå inför valet mellan Kungl. Maj:ts nyssnämnda förslag om införan- de av summa revisibilis och ett inom utskottet väckt förslag om uteslutande från fullföljd av s.k. konforma mål, dvs. sådana, i vilka hov- rätt fastställt underrätts utslag.

Justitierådet Hellner yttrade i sitt utlåtande angående denna utväg:

»Detta förslag vilar uppenbarligen på den uppfattningen, att om två instanser bedömt en tvistefråga på samma sätt, sannolikheten talar för att avgörandet är riktigt. Jag vill till en början anmärka, att den allmänna förutsätt- ningen för denna slutsats berättigande synes vara, att rättegången vid ifrågavarande instan- ser är på ett tillfredsställande sätt anordnad, och att sålunda förutsättningen brister för när- varande eftersom just utredning pågår i syfte att få till stånd en reform av denna rättegång. Men även om sagda allmänna förutsättning vore för handen, lärer tanken knappast låta sig genomföras. Om man närmare överväger innebörden av kravet på konformitet mellan de två första instansernas domar, finner man, att det innesluter två alternativ, det ena att konformitet är förhanden i avseende å slutet

allena, och det andra att konformitet finnes även i avseende å grunderna. Det första alter- nativet lärer man snart nog finna förkastligt av materiella skäl. Om första instansen ogillar ett käromål, emedan det funnit att käranden ej styrkt de faktiska förhållanden, på vilka han grundat sitt yrkande, men andra instansen ogil- lar detsamma, emedan de åberopade grunderna, oaktat de befunnits styrkta, icke föranleder den slutsats käranden ur dem velat draga, så är det uppenbart, att här icke föreligger en sådan konformitet i rättsuppfattningen, som skulle utgöra förutsättningen för tilliten till avgöran— dets riktighet. Eller om bägge instanserna är överens, att vissa fakta är styrkta, men första instansen anser, att dessa fakta icke grundar det av käranden påstådda rättsförhållandet, andra instansen åter finner, att rättsförhållan- det uppstått, men däremot gillar en av svaran- den framställd sakinvändning, som går ut på att rättsförhållandet åter upphört, så föreligger ånyo en konformitet i själva domslutet, som ej motsvaras av konformitet i rättsuppfattningen. Att grunda förbud mot den tredje instansens anlitande på konformitet allenast i fråga om själva domslutet skulle alltså vara det rena god- tycket. Går man åter vidare och kräver kon- formitet i avseende å grunderna, visar det sig snart, att andra svårigheter möter. Om nämligen andra instansen ej nöjt sig med att helt enkelt fastställa domen, utan skrivit egen motivering, så gäller det att bedöma, om grunderna är de- samma eller icke, och vilken betydelse skift- ningar i motiveringen bör tillerkännas i ifråga- varande avseende. För den, som har någon er- farenhet i fråga om domsmotivs avfattning eller tolkande, är det säkerligen rätt klart, att be- dömandet, huruvida konformitet i grunderna föreligger eller icke, är ett spörsmål, som i och för sig skulle vara både besvärligt och tids- ödande, och som detta bedömande uppenbar- ligen borde ankomma på tredje instansen, kom- mer man ovillkorligt till den slutsats, att om dess tid och arbete i vart fall måste tagas i an- språk, så är bättre att det sker på själva saken än på frågan, om fullföljd är lagligen medgiven eller icke. Denna uppfattning har gjort sig gäl- lande i Tyskland, då för några år sedan frågan om åtgärder till minskning av tillströmningen av mål till Reichsgericht var under behandling samt bland andra åtgärder även ifrågasattes förbud att överklaga konforma domar. Och förslaget torde böra bedömas på samma sätt hos oss.»

Justitierådet Hellner har här kommit till sam- ma resultat som nya lagberedningen i det s.k. principbetänkandet angående rättegångsväsen- dets ombildning. Nya lagberedningen förkla- rade nämligen konformitetsprincipens verk- ningar så godtyckliga och stundom även till— lämpningen därav så vansklig, att enligt bered-

ningens åsikt förslag om antagande därav icke borde väckas.

Utskottet delar till fullo de betänkligheter, som sålunda anförts mot principen, och finner dessa betänkligheter vida överväga dem, som kan andragas mot en revisionssumma, satt till det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet. Skulle det emellertid komma att visa sig, att de nu föreslagna åtgärderna till minskning av tillströmningen av mål till högsta domstolen icke är tillräckligt effektiva, vill utskottet uttala önskvärdheten av att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida icke konformi- tetsprincipen skulle kunna i någon form såsom supplementärt medel bringas till användning beträffande andra förmögenhetsrättsliga mål än de enligt det kungl. förslaget från fullföljd uteslutna. I detta avseende har i justitierådet Hellners utlåtande behandlats ett uppslag, som går därpå ut, att konforma mål, i vilka nedre justitierevisionen hemställt om fastställelse av hovrätts utslag, skulle föredragas å en fåtali- gare besatt avdelning av högsta domstolen. Möjligen skulle det även kunna tänkas, att ett fullständigt avskärande av konforma mål från fullföljd läte genomföra sig på något mindre område, såsom i förmögenhetsrättsliga mål, däri tvisteföremålets värde överstiger 1 500 kronor men icke uppgår till exempelvis 5000 kronor.

Mot lagutskottets utlåtande gjordes åt- skilliga reservationer. Två reservanter för- ordade att i stället för revisibilisreglerna skulle sättas ett förbud att fullfölja talan i konforma mål. I kritiken av den föreslagna summa revisibilis framhölls bl.a. att en rättegångs betydelse för en part ingalunda alltid kunde mätas efter tvisteföremålets värde. Även om det med fog kunde sägas att penningbelopp, som kunde anses jäm- förelsevis obetydliga för de flesta männi- skor, inte borde få tvistas om även i högsta instans, var dock ett belopp inemot 1500 kronor inte någon bagatell i gemen för svenska förhållanden. Gränsen var dragen uteslutande i syfte att få ett tillräckligt antal mål aVSkurna från högsta domstolen. Kon- sekvensen av denna metod var också att höja gränsen ytterligare i den mån beräk- ningarna svek. Man kunde vara på det klara med att förslaget liksom alla föregående inte innefattade någon bestående lösning utan endast en förespegling som inte skulle komma att hålla vad den lovade. Redan nu kunde inses att beloppet kanske snart måste

höjas avsevärt. Även detta visade att för- slaget inte var rationellt. Faktiskt var att förslaget skapade en ny obehörig olikhet. Det kunde inte bestridas att processerna om de högre värdena väsentligen fördes av de mera burgna samhällsklasserna, inte heller att bland de mindre bemedlade en tvist om ett ringare förmögenhetsvärde kunde ha lika stor betydelse för personens hela ekono- miska välfärd som en tvist rörande ett högre värde för en mera förmögen person. An- ordningen måste ge intryck av att högsta domstolen blev en domstol för de rika och för de större affärerna, men inte för folket. I den mån man senare skulle komma att tillgripa åtgärden att öka summa revisibilis växte i betydande grad betänkligheterna mot systemet.

Liknande synpunkter framfördes även vid förslagets behandling i riksdagens kamrar. Trots det motstånd som lagförslaget sålunda rönte vid riksdagsbehandlingen beslöt riks- dagen att godkänna lagutskottets utlåtande. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 oktober 1915.

I sitt år 1926 avgivna betänkande förorda- de processkommissionen (SOU 1926:31—— 33) den begränsningen i fullföljdsrätten till högsta domstolen att talan mot hovrätts dom i själva saken skulle få grundas endast på att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid målets be- handling förelupit rättegångsfel. Hovrättens prövning av vad som skulle anses såsom be- visat angående de faktiska omständigheterna och i brottmål utmätningen av straff inom stadgad latitud fick inte dras under högsta domstolens prövning. De genom 1915 års lagstiftning införda fullföljdsinskränkningar- na, som kommissionen fann principiellt föga tilltalande, föreslogs skola avskaffas. Kom- missionen anförde härom bl. a.:

Ett till sina huvuddrag muntligt rättegångs- förfarande måste medföra, att högsta dom- stolens prövning begränsas till de sidor av målen, som kan prövas utan att muntlig bevis- ning där förebringas. Domstolens uppgift blir därigenom huvudsakligen begränsad till rätts— frågan och frågan om målets formella behand- ling. Högsta domstolen blir en revisionsinstans.

Ifrågavarande begränsning av högsta dom-

stolens uppgift får emellertid icke betraktas endast som en oundgänglig följd av muntlig- heten. Begränsningen måste redan i sig anses som en fördel för rättskipningen i dess helhet, vilken fördel vinnes genom muntlighetens in- förande. Som från skilda håll framhölls vid be— handlingen av den 1915 genomförda begräns- ningen av högsta domstolens arbetsbörda blir det i längden omöjligt att sammanhålla en högsta domstol och besätta den med fullt kvalificerade krafter, om dess uppgift skall be- stå ej blott i att vara högsta vårdare av rätts- enheten och den likformiga rättstillämpningen i landet utan också i att i hela dess vidd pröva varje mål, som hänskjutes dit. Det måste också betecknas som överflödigt, att rättskipningen erbjuder möjligheter för part att successivt av tre olika domstolar påkalla prövning av en rättegång i hela dess omfattning. Den styrka, grundlighet och tillförlitlighet, varmed förfa- randet ej blott i underrätten utan ock i hov- rätten utrustas enligt det här föreliggande för- slaget, synes utgöra en fullgod garanti för att rättskipningens säkerhet icke åsidOSättes, om prövningen av sakfrågan begränsas till två in- stanser. Genom en sådan begränsning vinnes också ökad möjlighet att undgå användningen av det medlet för begränsning av högsta dom- stolens arbetsbörda, som består i att avskära vissa grupper eller klasser av mål från full- följd dit. Högsta domstolen kan därigenom i högre grad ägna sig åt den för rättstillståndet i landet så viktiga uppgiften att vårda rättsen- heten.

Processkommissionen har därför ansett det vara en oomtvistlig vinst för rättskipningen i stort sett, att högsta domstolen i huvudsak be- gränsas till att bli en revisionsinstans över hov- rätterna.

Processkommissionens förslag att be- gränsa högsta domstolens uppgift till att avgöra rättsfrågor väckte stark remisskritik. Därvid anfördes sammanfattningsvis följan- de. Enligt svensk uppfattning innefattade bevisfrågans prövning i högsta instansen ett sådant värde, att dess upphävande skulle be- traktas som ett allvarligt försvagande av rättskipningen. Bevisfrågornas undantagan- de skulle komma att förläna domstolens rättskipning en formalistisk och verklighets- främmande prägel. Domstolens tid skulle i betänklig mån komma att upptas av spörs— mål, huruvida de förhållanden, som parterna lagt till grund för sitt överklagande, borde anses tillhöra bevisfrågan eller ej. Den med revisionsprincipen förbundna nödvändighe-

ten av en fullständig redogörelse i hovrät- tens dom för saksammanhanget skulle kom- ma att i hög grad belasta hovrättema med arbete. Högsta domstolen skulle slutligen ofta nödgas återförvisa målen till hovrätten, då erforderlig grundval för ny dom inte fanns i hovrättsdomens redogörelse för de faktiska omständigheterna. Lagrådet uttala- de i sitt utlåtande bl. a.:

Utan att i ärendets nuvarande läge vilja framställa något bestämt förslag anser lagrådet sig dock redan nu kunna uttala som sin upp- fattning att ganska betydande modifikationer i kommissionens förslag synes möjliga och på- kallade. Det förefaller först och främst böra övervägas, huruvida det kan vara rätt lämpligt att uppställa någon positiv begränsning i full- följdsrätten, eller om icke bättre vore att blott giva ett stadgande av den innebörd att vid hov- rättens prövning av bevisningen rörande de åberopade särskilda faktiska omständigheterna i målet skall i allmänhet bero, samt vidare huruvida denna regel bör göras fast, låt vara med vissa angivna undantag, eller om den icke hellre borde förklaras gälla endast försåvitt ej synnerliga skäl gåve anledning till avvikelse. På den nu till vidare undersökning förordade vägen synes man kunna vinna att högsta dom- stolen befrias från sådana bevisprövningsupp- gifter, för vilka den till följd av rättegångssättet icke blir i erforderlig mån rustad, men vid målets bedömande i alla övriga delar blir obun- den av hinderliga och i vissa fall svårbestäm- bara kompetensgränser. Mot densamma kan visserligen anföras att den icke kan förväntas i samma omfattning som kommissionens linje leda till minskning i domstolens arbetsbörda.

I sistnämnda hänseende förordade lagrå- det emellertid bibehållande av de genom 1915 års lagstiftning införda fullföljdsbe- gränsningarna. En ledamot av lagrådet ifrågasatte, huruvida ej för både brottmål och tvistemål borde stadgas, att nya bevis i regel ej finge gälla. En annan ledamot ansåg, att fullföljdsrätten borde i princip begränsas till rättsfrågan. Till undvikande av att domstolen i dess helhet alltför mycket upptogs av en tidsödande prövning av ett ändringsyrkandes berättigande borde enligt denna ledamot frågan, om klagandens talan vore av beskaffenhet att kunna av högsta domstolen upptas till prövning, avgöras av en särskild avdelning, sammansatt som den dåvarande dispensavdelningen.

Vid behandlingen av huvudgrunderna för en rättegångsreform vid 1931 års riksdag av- visade statsmakterna processkommissionens förslag om begränsning av högsta domsto- lens prövning av målen till rättsfrågan. I propositionen (1931:80) framhöll departe- mentschefen i denna del:

Enligt min mening är frågan om begränsning i rätten att fullfölja talan i första hand bero- ende av den uppgift, som anses i instansord— ningen böra tillkomma högsta domstolen. För den som ser denna uppgift uteslutande eller huvudsakligen i att främja en enhetlig rätts- tillämpning, mindre i att vaka över att de av- göranden, som i varje särskilt fall träffas. mot- svarar det materiellt riktiga, ligger det nära till hands att giva sitt förord för det nu antydda förslaget. Det torde emellertid på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövnings- rätt är för den allmänna uppfattningen ganska främmande och om det icke i särskilda fall kan leda till resultat, som ter sig för rättskänslan stötande. Säkert är att en dylik begränsning skulle medföra talrika tvistefrågor, hurvida rätt till fullföljd vore för handen. Korrektivet mot den fara, som ligger däri, att överrätten är hän- visad till det i underrättens protokoll återgivna bevismaterialet och sålunda icke är i tillfälle till en på omedelbar iakttagelse grundad bevis— prövning, torde vara att söka i den varsamhet, som överrätten alltid har att ålägga sig i fråga om en rubbning av den bevisvärdering, vartill underrätten kommit. Äger de nu framhållna synpunkterna i allmänhet sitt berättigande i fråga om bevisupptagning i överrätt, måste up- penbarligen särskild betydelse tilläggas den i fråga om bevisningen i högsta domstolen. Goda skäl synes mig därför tala för att, såsom föresla- gits, i rättegångslagen upptages en uttrycklig bestämmelse, att vid hovrätts bevisprövning Skall i allmänhet bero, om ej synnerliga skäl föreligger för avvikelse. Förefintligheten av ett dylikt stadgande skulle helt visst bidraga till att parterna avhölle sig från att i oträngt mål fullfölja bevisningsfrågor till högsta instansen.

Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden för att hindra en allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen. Er- farenheten har visat, att de lagstiftningsåtgär- der, som i detta syfte vidtogs år 1915, icke är tillfyllest. Ytterligare anordningar är redan nu påkallade, och behovet därav torde bli än star- kare efter införande av muntlig partsförhand- ling i högsta domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhänger här- med, bör vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål för ingående utredning. Här- vid torde särskilt böra undersökas, huruvida en

begränsning i tillströmningen kan ernås genom uteslutande från fullföljd av vissa grupper av mål.

I sitt av 1931 års riksdag godkända utlå- tande anslöt sig särskilda utskottet i allt väsentligt till departementschefens uttalande men framhöll att det var lämpligt att åtgär- der snarast vidtogs för nedbringande av den föreliggande arbetsbalansen i högsta dom- stolen. Utskottets uttalande bör ses mot bakgrunden av att den minskning av högsta domstolens arbetsbörda, som inträdde till följd av 1915 års fullföljdslagstiftning, inte varade stort mer än ett decennium. Måltill- strömningen ökade och från mitten av 1920- talet steg högsta domstolens balans på nytt.

I samband med 1931 års dagsbotsreform aktualiserades en ändring av bestämmelser— na om poena revisibilis. I betraktande kom också den fortskridande ökningen av antalet till högsta domstolen fullföljda *bilmål. Den gamla regeln att tilltalad, som dömts till böter, inte ägde fullfölja talan om det ådömda bötesbeloppet inte uppgick till 1 500 kronor, ändrades därför år 1933 så att full- följdsrätt ej heller förelåg, om den tilltalade dömts till lägre antal dagsböter än sextio. Denna reform som innebar en viss nedgång i måltillströmningen till högsta domstolen var emellertid inte tillräcklig för att högsta domstolens arbetsbörda skulle kunna be- mästras. Arbetsbalansen nödvändiggjorde år 1935 en provisorisk ökning av antalet leda- möter av högsta domstolen till 28.

I betänkande med förslag till ny rätte- gångsbalk framhöll processlagberedningen (SOU 1938: 43 och 44) att högsta domsto- lens prövning av dit fullföljda mål i främsta rummet har sin betydelse i fråga om rätts- liga spörsmål. Någon legal begränsning till rättsfrågan borde dock inte ske. I stället föreslogs vissa bestämmelser som begränsa- de högsta domstolens möjligheter att pröva sakfrågan. Beredningen anförde vidare:

Även om vad beredningen sålunda föreslår kan antagas leda till någon nedgång i antalet fullföljda mål liksom beträffande de fullföljda målen till minskning i högsta domstolens ar- bete, torde dock ej enbart på denna väg kunna

nås det åsyftade resultatet. Härför är med viss- het även andra åtgärder erforderliga. Vad först angår de inskränkningar i fullföljdsrätten. som upptagits i 1915 års lagstiftning, är bered- ningen av samma uppfattning som lagrådet, att dessa bör i princip bibehållas. Nära till hands ligger att genom höjning av summa revi- sibilis öka denna lagstiftnings effektivitet. Av de statistiska uppgifter, som beredningen inför— skaffat, framgår emellertid, att höjningen för att medföra åsyftad verkan måste tilltagas ganska stor. Som framgår av det statistiska materialet skulle en effektiv begränsning av fullföljden i tvistemål kunnat vinnas först vid ett tvisteföremålsvärde av 5 000 kronor. Därvid skulle från omedelbar fullföljd kommit att ute- slutas omkring 30 procent av sammanlagda antalet revisionsmål. Även i fråga om brottmål torde en ytterligare begränsning av fullföljds- rätten vara påkallad. Mot den ifrågasatta höj- ningen av summa revisibilis kan framhållas, att ett av de huvudskäl, som åberopats för denna lagstiftning, nämligen nödvändigheten av att processkostnaderna stode i rimligt förhållande till processföremålets värde, väsentligt förlorar i styrka vid en mera betydande höjning av sum- ma revisibilis. Att med hänsyn till brottets art eller straffets svårhet ytterligare begränsa full- följdsrätten i brottmål torde ej heller vara lämpligt. Beredningen har därför ansett sig böra avvisa tanken på ytterligare fullföljdsin- skränkningar i den riktning, som angives i 1915 års lagstiftning.

Beredningen har även undersökt frågan, hu- ruvida från fullföljd kunde uteslutas vissa grupper av mål, i vilka behovet av fullföljd icke gjorde sig starkare gällande. En sådan av- gränsning av målen skulle emellertid framstå som godtycklig, och vinsten av densamma bleve helt säkert obetydlig.

De svårigheter, som sålunda möter vid att — i vidare mån än som redan skett i gällande lagstiftning göra fullföljdsrätten beroende av det omtvistades värde eller andra omstän- digheter, som omedelbart hänför sig till den fullföljda talan eller målets beskaffenhet, har bibragt beredningen den uppfattningen att de fullföljdsbegränsningar, som nu kan komma i fråga, bör givas en mera allmän innebörd och principiellt äga tillämpning oavsett målets be— skaffenhet. Även med denna utgångspunkt in— ställer sig olika alternativ till övervägande. En utväg, som varit under diskussion redan i sam- band med 1915 års lagstiftning, är att full- följdsrätten göres beroende av det i hovrätten träffade avgörandets karaktär. Är detta avgö- rande samstämmigt med underrättens, tillåtes ej fullföljd; i annat fall står det parten öppet att fullfölja. Det är hovrättsavgörandets egen- skap av konformt eller difformt i förhållande till underrättens, som är bestämmande. Till

grund för denna tanke ligger, att ett hovrättens konforma avgörande innebär större garanti för ett riktigt bedömande än ett difformt av- görande, varav följer, att behovet av fullföljd är mindre vid de konforma än vid de difforma avgörandena. Detta förhållande bestyrkes också i viss mån av rättsstatistiken. Ändring i de kon- forma mål, som fullföljes till högsta domstolen, förekommer i mindre antal fall än i de dif- forma. Av en inom beredningen utarbetad sam- manställningen för mål, avgjorda av HD under åren 1915—34, med undantag för 1919 och 1920, framgår, att ändringsprocenten i medel- tal utgjort för konforma mål: revisionsmål 15,3, civila besvärsmål 17,1 och kriminella besvärs- mål 15,l, samt för difforma mål: revisionsmål 30,7, civila besvärsmål 32,0 och kriminella be- svärsmål 24,7. Uteslutes de konforma målen från fullföljd, skulle därigenom antalet full- följda mål kunna nedbringas till omkring en tredjedel av det nuvarande antalet. Anord- ningen skulle alltså vara i hög grad effektiv.

Den s.k. konformitetsprincipen innebär som grund för fullföljdsbegränsning helt visst stora fördelar. Mot densamma talar framförallt den även i konforma mål ganska stora ändrings- procenten. Även om det må antagas, att denna med ett förbättrat förfarande i de lägre instan- serna kommer att nedbringas, kvarstår dock ur rättssäkerhetens synpunkt den anmärkningen, att konformiteten är en alltför osäker omstän— dighet för att läggas till grund för en så ingri- pande åtgärd som målets uteslutande från full- följd. Tydligt är, att denna princip i sin till- lämpning måste kompletteras med ett dispens- förfarande, som medger fullföljd åtminstone i de fall, då det är av vikt med hänsyn till en- hetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Bered- ningen har övervägt, huruvida icke den till grund för konformitetsprincipen liggande tan- ken, att fullföljdsrätten borde göras beroende av den större eller mindre utsikten till ändring i hovrätternas avgöranden, kunde på ett smidi- gare och efter förhållandena i varje särskilt fall mera anpassbart sätt komma till användning vid fullföljdsreglernas utformning. Beredningen har därvid stannat vid det uppslag, som antytts av en av lagrådets ledamöter, syftande till att i varje fullföljt mål högsta domstolens pröv- ning skall bero av särskilt tillstånd. Vad bered- ningen från denna utgångspunkt föreslår inne- bär i huvudsak följande.

I mål eller ärende, som väckts vid underrätt, må talan mot hovrättens dom eller slutliga be- slut icke komma under högsta domstolens prövning, med mindre högsta domstolen med- delat parten tillstånd därtill. Vid behandlingen av sådan fråga är högsta domstolen domför med tre ledamöter. Prövningstil-lstånd må med- delas endast på de i lagen angivna grunderna. Som sådana upptages dels att för enhetlig lag-

tolkning eller rättstillämpning det är av synner- lig vikt, att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det förelig- gande målet, och dels att med hänsyn till om- ständigheterna i målet skäl förekommer till sådan prövning.

I förslagets bestämmelser rörande prövnings- tillstånd har inarbetats de nu gällande reglerna rörande inskränkningar i fullföljdsrätten. I överensstämmelse härmed må i sådant tviste- mål, där motgångsvärdet icke uppgår till 1 500 kronor, prövningstillstånd meddelas allenast på grund av avgörandets betydelse utöver det före- liggande målet; samma är förhållandet i fråga om de brottmål, som redan nu är underkastade fullföljdsbegränsning.

Med utgångspunkt från rättsstatistikens uppgifter om ändringsprocenten i de från hovrätt fullföljda målen räknade processlag- beredningen med att prövningstillstånd kunde komma att meddelas i omkring 30 procent av samtliga fullföljda mål. Bered- ningen ansåg sig vidare med ganska stor sannolikhet kunna utgå ifrån att den arbets- belastning, som tillståndsprövningen med- för, ej skulle komma att uppgå till hälften av högsta domstolens hela arbetskapacitet.

I proposition till 1942 års riksdag (194225) framlade Kungl. Maj:t förslag till ny rättegångsbalk i huvudsaklig överens- stämmelse med processlagberedningens för- slag.

I utlåtande över propositionen anförde första särskilda utskottet beträffande frågan om fullföljden till högsta domstolen:

Vad angår förhandlingssättet i högsta dom- stolen anser utskottet följdriktigheten bjuda, att den muntliga partsförhandlingen som allmän princip bör komma till användning även i högsta instans. Tydligt är emellertid att, om denna förhandlingsform skulle tillämpas i sam- ma omfattning som i hovrätt, härav skulle följa en så stark belastning av högsta domstolens arbetsbörda, att en väsentlig utökning av högsta domstolens arbetskrafter bleve nödvändig. Mot en sådan utökning talar starka skäl. Uppen- bart är sålunda att svårigheterna att bevara rättskipningens enhetlighet härigenom skulle stegras och att den även med hänsyn till en lämplig rekrytering av högsta domstolen är ägnad att väcka betänksamhet. På grund av det nu anförda torde icke återstå annan ut- väg än den som processlagberedningen anvi-

sat eller att på kvalitativa grunder avskilja mål, i vilka prövningen är av enklare be- skaffenhet. Detta syfte tillgodoses genom den i förslaget upptagna förprövningen. Vid den- na underkastas, med det undantag som före- ligger på grund av redan gällande fullföljds- begränsningar, alla till högsta domstolen full- följda hovrättsavgöranden en saklig gransk- ning; för meddelande av tillstånd är tillräckligt att någon av de deltagande justitieråden anser tillstånd böra meddelas. Vägras tillstånd, inne- bär detta, att skäl till ändring i hovrättens av- görande ej förekommit. Genom tillståndspröv- ningen uppdrages sålunda en naturlig gräns mellan de fall, då högsta domstolens avgörande bör kunna äga rum på handlingarna och de fall, då den muntliga förhandlingen bör äga företräde. Utskottet anser sig alltså kunna an- sluta sig till den i förslaget anvisade lösningen. Att härvid nu gällande fullföljdsinskränkningar, om ock i förändrad form, bibehållits har ut- skottet funnit utgöra en erforderlig garanti för att det åsyftade resultatet skall vinnas.

Om sålunda utskottet i princip ansluter sig till förslaget, har utskottet funnit att förtydli- gande på vissa punkter bör äga rum. Enligt stadgandet i 54 kap. 9 & må talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärenden som väckts vid underrätt, ej komma under högsta domstolens prövning med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. Så- som framgår av nästföljande paragraf innebär även frågan huruvida tillstånd skall meddelas en prövning av målet. Stadgandet i 9 ?: torde därför böra innehålla att målet ej må komma under högsta domstolens prövning i vidare mån än vad framgår av 10 5, med mindre pröv- ningstillstånd meddelats.

I sistnämnda lagrum bör likaledes viss jämk- ning äga rum. Såsom tillståndsgrund har i punkt 2 upptagits, om med hänsyn till omstän- digheterna i målet skäl förekommer till talans prövning. Härunder inbegripes, såsom framgår av det förut anförda, främst det fall, att anled- ning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kommit. Komplettering av lagrum- met, på sätt angivits, bör enligt utskottets me- ning äga rum.

Utskottsutlåtandet godkändes i föreva- rande del av riksdagen. De antagna reglerna om fullföljd till högsta domstolen togs i hu- vudsak upp i lag den 23 mars 1945 som trädde i kraft den 1 juni samma år. Den nya rättegångsbalken i sin helhet trädde i kraft den 1 januari 1948. De ändringar, som därefter företagits i fråga om fullföljdslag- stiftningen, är av formell natur.

Enligt 5 17 regeringsformen i dess nu gäl- lande lydelse skall Konungens domsrätt uppdras åt minst tolv justitieråd. I & 22 föreskrives att mål i högsta domstolen kan prövas och avgöras av fem justitieråd samt att flera än sju inte får på en gång delta i prövningen av något mål, om ej annat stad- gas genom allmän lag. I sistnämnda ord- ning skall också bestämmas det antal, som skall delta i behandlingen av fråga, om talan må komma under högsta domstolens pröv- ning, när härför enligt lag fordras särskilt tillstånd, ävensom av nådeärenden.

Enligt lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, sådan den numera lyder, ut- göres högsta domstolen av tjugofyra justitie- råd. Kungl. Maj:t kan emellertid bestämma att antalet skall ökas till högst tjugosju, om så föranleds av justitieråds tjänstgöring i lagrådet.

Gällande bestämmelser om fullföljd av talan till högsta domstolen är upptagna i rättegångsbalkens54—56 kap. Rättsmedlen är mot hovrätts domar revision och mot dess andra avgöranden, i den mån de får överklagas, i regel besvär. Den, som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller be- slut, skall enligt 54 kap. 17 å i allmänhet nedsätta fullföljdsavgift, 150 kronor, samt lika stort belopp till säkerhet för den kost- nadsersättning, som högsta domstolen kan komma att tillerkänna motparten. Full- följdsavgiften äger parten återfå om hans ändringsyrkande helt eller i huvudsakliga delar bifalles. Undantagna från nedsätt- ningsskyldighet är dels kronan, dels tillta- lad, som hålls häktad i målet, och dels, såvitt avser fullföljdsavgiften, annan tillta— lad, som för talan i fråga om ådömt an- svar. Härutöver gäller att nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning inte erford- ras, då enskild motpart inte finns.

I mål eller ärende, som väckts vid under- rätt, må talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut inte i vidare mån än som framgår av 54 kap. 10 & komma under hög- sta domstolens prövning, om inte högsta

domstolen meddelat part tillstånd därtill. Prövningstillstånd får meddelas endast på de i lagen angivna grunderna. Som sådana upptas i 54 kap. 10 5 under punkt 1 att det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämp- ning är av synnerlig vikt, att talan prövas av högsta domstolen (prejudikatdispens), el- ler parten visar, att talans prövning eljest skulle ha synnerlig betydelse utöver det fö— religgande målet (intressedispens), och un- der punkt 2 att anledning förekommer till ändring i det slut, vartill hovrätten kom- mit, (ändringsdispens) eller eljest med hän- syn till omständigheterna i målet skäl före- kommer till talans prövning (allmän dis- pens). Meddelas ej prövningstillstånd skall hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast.

Parts möjligheter att få ändringsdispens eller allmän dispens inskränks av de s.k. revisibilisreglerna i 54 kap. 12 5. I mål av förmögenhetsrättslig natur kan part sålunda inte meddelas sådan dispens, om värdet av vad han tappat i hovrätten (motgångsvär- det) uppenbart inte uppgår till 1500 kro- nor. I brottmål får ändringsdispens eller allmän dispens ej beviljas målsägande, om inte hans talan avser brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsätt- ning, eller tilltalad eller vissa honom när- stående, om inte talan avser sådant brott eller ock annat brott och den tilltalade dömts till annan påföljd än böter eller ådömts dagsböter ej under 60 eller böter omedelbart i pengar ej under 1500 kronor eller blivit fälld till vite omedelbart i pengar ej under nämnda belopp eller för honom bestämts ny minsta tid för internering eller tillämpats 34 kap. 8 5 andra stycket andra punkten brottsbalken.

Vid behandling av fråga om prövnings- tillstånd skall högsta domstolen, som eljest ej är domför med mindre än fem ledamö- ter, enligt 3 kap. 6 & rättegångsbalken bestå av endast tre ledamöter. Förekommer skilj- aktiga meningar, huruvida prövningstill- stånd skall meddelas, skall enligt 7 5 till- stånd beviljas, om två ledamöter är ense därom eller i fall, som avses i 54 kap. 10 5 2, någon ledamot finner tillstånd böra med- delas.

I mål, vari högsta domstolen meddelar prövningstillstånd, skall i allmänhet hållas huvudförhandling. Meddelas prövningstill- stånd, gäller det enligt 54 kap. 11 å domen eller det slutliga beslut i dess helhet, såvitt parten för talan däremot, ävensom beslut, mot vilken talan fullföljes i samband med talan om domen eller det slutliga beslutet.

I fråga om upptagande i högsta domsto- len av bevis och om domstolens befattning i övrigt med sakfrågan ges i rättegångsbal- ken vissa inskränkande bestämmelser. Har i mål, som fullföljts till högre rätt, vid läg- re rätt vittne eller sakkunnig eller part un- der sanningsförsäkran hörts eller syn å stäl- let hållits, är enligt 35 kap. 13 & ej erforder- ligt att beviset tas upp på nytt, om inte hög- re rätt finner det vara av betydelse för utred- ningen eller ock part yrkar det och uppta- gandet ej finnes sakna betydelse. I högsta domstolen må dock sådant bevis tas upp på nytt endast om synnerliga skäl är därtill. I 55 kap. 14 & föreskrives, att, om vid huvud- förhandling i lägre rätt rörande viss om- ständighet vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn å stället hållits och avgörandet även i högsta domstolen beror av tilltron till den bevisningen, ändring inte må ske i denna del i hovrättens dom i tvistemål eller i brottmål annat än till den tilltalades för- mån, om inte hovrätten, ehuru beviset ej tagits upp vid huvudförhandling i hovrätten, därutinnan gjort ändring i underrättens dom eller ock synnerliga skäl föreligger, att be- visets värde är annat än hovrätten antagit. I 55 kap. 13 & stadgas slutligen att part i tvistemål ej får i högsta domstolen till stöd för sin talan åberopa omständighet eller be- vis, som ej tidigare förebragts, om inte han gör sannolikt, att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

Framställningar om ändringar

Efter tillkomsten av den nya rättegångsbal- ken har förslag om ändringar i gällande

fullföljdsregler motionsvägen förelagts riks- dagen.

I motioner till 1949 och 1950 års riks- dagar yrkades att reglerna om summa revi- sibilis skulle upphävas. Vid vartdera tillfäl- let bifölls första lagutskottets hemställan att motionen inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Som skäl för sin hem- ställan anförde utskottet utöver det att rättegångsbalken varit i kraft för kort tid för att verkningarna av den ifrågasatta änd- ringen på högsta domstolens arbetsbörda skulle kunna tillförlitligen bedömas i ut- låtande till 1950 års riksdag (nr 25) bl. a.:

Man kan peka på åtskilliga omständigheter, varigenom olägenheterna för den rättssökande allmänheten av reglerna om summa revisibilis blivit mindre än vad de var vid dessa reglers införande år 1915. Den efterföljande tiden har medfört åtskilliga reformer i fråga om såväl förfarandet som domstolarnas organisation, vilka bidragit till att öka säkerheten i de lägre instansernas avgöranden. Viktigast har härvid varit införandet av nya rättegångsbalken. Skill- naden mellan de av reglerna om summa revi- sibilis berörda målen och övriga mål har vi- dare blivit mindre märkbar, sedan även de se- nare målen som regel blivit underkastade full- följdsprövning. Beloppet av 1500 kronor har till följd av penningvärdets fall nu betydligt lägre realvärde än 1915. Även den genom rät- tegångsreformen inträdda ökningen av process- kostnaderna har sannolikt bidragit till att av- hålla parter från att draga tvister, som rör mindre värden än 1 500 kronor, inför den hög- sta instansen.

De principiella invändningarna mot ifråga— varande undantagsregler kvarstår emellertid. Den nuvarande ordningen med förprövning i skilda former för olika mål har också medfört en anmärkningsvärd inveckling av reglerna om fullföljd till högsta domstolen. När bestäm- melserna om summa revisibilis infördes, skedde detta för att bemästra ett nödläge i form av en alltför stor arbetsbalans hos högsta domsto- len, för vilket andra botemedel icke ansågs stå till buds. Det ligger då i sakens natur, att dy- lika regler icke bör bibehållas längre än som är nödvändigt.

Så länge den äldre ordningen för fullföljd av talan till högsta domstolen gällde, var det icke möjligt att avstå från de inskränkningar i fullföljdsrätten, som reglerna om summa re- visibilis och däremot svarande regler för brott- målen innebär. Sedan numera förprövning in- förts för flertalet mål, som icke berörs av des-

sa regler, och rättegångsreformen även i öv- rigt genomförts, är emellertid situationen en annan. Över huvud kan tänkas, att rättegångs- reformen leder till en minskning av antalet mål, som drages under högsta domstolens pröv- ning. Skulle så ske, bör, såsom uttalades i ut- skottets utlåtande nr 11 till 1948 års riksdag, övervägas i vad mån gällande begränsning i rätten att fullfölja talan till högsta domstolen kunde mildras.

I motioner till 1957 års riksdag hemställ- des om utredning och förslag angående så- dana författningsändringar som erfordrades för åstadkommande av att ansökningar om prövningstillstånd antingen utan inskränk- ning bifölls i samtliga difforma mål samt i sådana konforma mål, i vilka de tilltalade förnekade brottslig gärning, eller för avgö- rande hänsköts till en särskild domstols- kommitté, vari lekmän ingick och högsta domstolen var i minoritet. I anledning här- av inhämtade riksdagen yttranden över mo- tionerna från riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, nedre justitierevisionen samt 1951 års rättegångskommitté, varjämte Sve- riges advokatsamfund bereddes tillfälle att yttra sig. De båda hovrättema, justitierevi- sionen samt rättegångskommittén avstyrkte helt motionärernas förslag. Riksåklagaräm- betet och advokatsamfundet ställde sig inte avvisande till att undersökning gjordes av möjligheterna till reformer av annan eller mera begränsad räckvidd än som föresla- gits i motionerna.

På hemställan av första lagutskottet (utl. nr 27) föranledde motionerna inte någon riksdagens åtgärd. Som motivering för sitt ställningstagande anförde utskottet:

Genom förevarande motioner aktualiseras spörsmålet om regleringen av fullföljden i brott- mål till högsta domstolen. Frågan om utform- ningen av reglerna om fullföljd över huvud till den högsta dömande instansen är i avgörande grad beroende på vilken ställning denna in- stans givits i vårt lands domstolsväsen. Den reglering av fullföljdsrätten, som skedde i sam- band med processreformen, bygger i stor ut- sträckning på att tyngdpunkten i högsta dom— stolens funktion ansetts vara dess uppgift att tillgodose rättsenheten vid bedömningen av rättsliga spörsmål, medan dess verksamhet som bevisupptagande och bevisprövande instans icke

bedömts vara av samma betydelse. Visserligen har rätten att fullfölja talan icke begränsats till att avse allenast rättsfrågor utan denna rätt är, frånsett bagatellmål, i princip utan in- skränkning. Reglerna om prövningstillstånd medför emellertid att handläggningen i högsta domstolen gestaltar sig olika alltefter pröv- ningstillstånd beviljas eller icke. Sker så icke stannar handläggningen vid det förfarande, som avser bedömningen av frågan om pröv- ningstillstånd skall beviljas. Även denna pröv- ning, som utföres av högsta domstolen med en sammansättning av tre ledamöter och vil- ken sker på handlingarna, innefattar en för- hållandevis ingående bedömning av sakfrågan i målet. Särskilt är detta fallet vid prövning av ansökningar om prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 5 2. rättegångsbalken (s.k. ändrings- dispens). Härvid måste nämligen bedömas hu- ruvida skäl föreligger till ändring i hovrättens dom eller huruvida eljest med hänsyn till om- ständigheterna i målet skäl förekommer till ta- lans prövning. Fullföljdsreglerna och deras till- lämpning måste också ses mot bakgrunden av att i enlighet med de allmänna övervägandena rörande högsta domstolens ställning dennas funktion som bevisupptagande och bevisprö- vande instans väsentligen inskränkts genom de regler, för vilka ovan redogjorts. Dessa in- skränkningar måste givetvis i fall, då målets avgörande är beroende av en värdering av muntlig bevisning, verka i restriktiv riktning vid dispensprövningen.

Såsom påtalas i motionerna gjordes under förarbetena till processreformen en beräkning av i vilken omfattning prövningstillstånd kun- de komma att beviljas enligt den nya ordning- en. Processlagberedningen bedömde med ut- gångspunkt från tidigare konstaterad ändrings- procent, att prövningstillstånd kunde beräknas bli beviljat i omkring 30 procent av samtliga fullföljda mål. De uppgifter, som av nedre justitierevisionen lämnats i föreliggande ären- de, utvisar emellertid, att under den tid den nya processordningen varit i tillämpning pröv- ningstillstånd meddelats i betydligt mindre om- fattning än vad som antagits. I särskild grad är så förhållandet beträffande brottmålen.

Motionärerna har i motiveringen för sin hemställan fäst uppmärksamheten på den myc- ket låga frekvensen av medgivna tillstånd och ansett det vara ur rättssäkerhetssynpunkt be- tänkligt att härigenom _ såsom det uttryckes — hovrättema i realiteten kommit att fungera som sista instans i brottmål, något som säges innebära att enhetlig praxis icke kan erhållas, enär hovrättema tillämpar sinsemellan delvis olikartade bedömningssätt. Motionärerna har vidare anfört att det ur principiell synpunkt måste te sig föga tilltalande att en domstol, till vilkens prövning ett mål hänskjutits, själv

skall få avgöra, huruvida målet verkligen skall upptagas till prövning.

En säker bedömning av frågan huruvida rå- dande praxis vid tillståndsprövningen låter sig väl förena med vad som avsetts med de gäl- lande fullföljdsreglema låter sig givetvis icke göra utan att kännedom erhålles rörande om- ständigheterna i de mål, vari prövningstillstånd sökts. Till den hittillsvarande tillämpningen kan emellertid knytas några allmänna reflek- tioner. Det bör till en början beaktas, att pro- cessreformen medförde en genomgripande om- gestaltning av rättegångsförfarandet i samtliga instanser, innebärande ett vidsträckt genomfö- rande av principerna om muntlighet, omedel- barhet och koncentration i handläggningen. Ingen torde väl numera kunna göra gällande annat än att reformen inneburit väsentliga för- bättringar av rättskipningen. I den mån här- igenom bättre garantier skapats för en riktig bedömning i de lägre instanserna torde också behovet av fullföljd till högsta instans i mot- svarande mån ha minskat. Särskilt torde behov av fullföljd mången gång icke ha förelegat i sådana fall, däri avgörandet berott av bevisbe- dömning. Beträffande sådan bedömning kan för övrigt en prövning i högsta domstolen icke få någon nämnvärd betydelse ur synpunkten av önskemålet att erhålla enhetlig praxis, nå- got som motionärerna icke synes ha i tillräck- lig mån beaktat. Detsamma kan också sägas i viss mån gälla sådana frågor, som för sitt av- görande kräver en skälighetsbedömning. Även i betraktande av dessa förhållanden och av de gällande begränsningarna i högsta domstolens funktion som bevisupptagande och bevisprö- vande instans kan det dock finnas anledning att ställa sig frågande inför att prövningstill- stånd beviljats i en omfattning som så vä- sentligt avviker från vad som antagits under förarbetena till processreformen. De beräk- ningar som gjordes grundades emellertid på äldre statistiskt material rörande ändringspro- centen i fullföljda konforma och difforma mål och någon mera säker bedömning kunde givet- vis icke göras, särskilt som också närmare kän- nedom saknades rörande i vilken mån det nya processförfarandet skulle komma att verka till större säkerhet i rättskipningen. Bristande över- ensstämmelse mellan den faktiska tillståndsgiv- ningen och dessa beräkningar kan därför icke utan vidare tagas till intäkt för antagande att fullföljdsreglema i praxis erhållit en mera re- striktiv tillämpning än som avsetts. I anled- ning av vad som i motionerna uttalas därom att i praktiken hovrättema kommit att fungera som sista instans i brottmål, vill utskottet er- inra om att prövningen i högsta domstolen av ansökningar om ändringsdispens _— såsom framgår bl.a. av vad nedre justitierevisionen anfört innefattar en ingående behandling

av målet, låt vara endast på handlingarna. Med hänsyn härtill och till att för avslag av dylik ansökan erfordras att alla tre deltagande justi- tieråden är ense om att skäl ej föreligger till ändring i hovrättens dom synes ur rättssäker- hetssynpunkt icke kunna göras några vägande erinringar mot det nuvarande systemet eller dess tillämpning.

Emellertid kan ur andra synpunkter en i och för sig mycket begränsad tillståndsgivning tän- kas ge upphov till allvarliga olägenheter. Det kan icke förnekas att, i den mån härigenom hos de rättssökande uppväckes den tron att tillståndsprövningen sker under hänsynstagan- de till den hos domstolen vid varje tid före— liggande arbetsbelastningen, tilltron till rätt- skipningen kan allvarligt äventyras. En sådan uppfattning kan göra sig gällande så mycket lättare som kanske kännedom ofta saknas om den ingående granskning ett mål erhåller vid tillståndsprövningen i högsta domstolen. Även om utskottet saknar underlag för bedömande huruvida fara verkligen föreligger för en ut- veckling som här antytts, är det utskottet an- geläget att framhålla att tendenser i sådan riktning måste följas med uppmärksamhet. Ut- skottet vill icke heller ställa sig främmande till tanken att det kan befinnas önskvärt att i en framtid skapa något vidgad möjlighet till pröv- ningstillstånds erhållande. En undersökning i sådant syfte måste emellertid bli mycket vitt- utseende, ej endast så till vida att även tviste— målen därvid bör komma i åtanke. Frågan om fullföljdsreglemas utformning hänger också samman med domstolsorganisationen i dess helhet. Vid genomförandet av processreformen lämnades reformåtgärder berörande domstols- organisationen i princip å sido, i den mån de icke nödvändigtvis måste vidtagas för att sätta domstolarna i stånd att uppbära det nya pro- cessuella förfarandet. Anledningen till att frå— gan om en mera vittgående omläggning av domstolsorganisationen sköts på framtiden var att det ansågs att en sådan omläggning alltid komme att te sig skäligen oviss, innan någon erfarenhet vunnits rörande domstolarnas nya arbetsuppgifter. Sedermera har i enlighet med vad som förutsattes vid rättegångsbalkens till- komst påbörjats reformarbete avseende råd- husrättemas och häradsrättemas organisation. Först sedan därmed sammanhängande frågor erhållit en slutgiltig lösning synes tiden vara inne att närmare överväga behovet av refor- mer rörande överrättemas organisation. Där- vid kan också bli tillfälle att återkomma till frågan huruvida anledning finnes att revidera reglerna om fullföljd till den högsta instansen. Under dessa förhållanden synes en reform i det av motionärerna angivna syftet att bereda till- talade i brottmål större möjlighet att erhålla prövningstillstånd f.n. icke böra övervägas, så—

framt icke det rådande systemet medför all- varliga olägenheter. Sådana har, såvitt utskot- tet har sig bekant, ej försports. Det bör i detta sammanhang också framhållas, att den av mo- tionärerna föreslagna anordningen bygger på den s.k. konformitetsprincipen, vilken efter in- gående överväganden vid förarbetena till pro- cessreformen förkastades såsom varande en alltför osäker grundval för fullföljdsreglernas utformning.

I motionerna upptages såsom ett alternativ införandet av en anordning, innebärande att å en särskild domstolskommitté skulle ankomma att pröva ansökningar om prövningstillstånd. I en sådan kommitté skulle ingå lekmän och högsta domstolen vara i minoritet. Utskottet kan icke förorda ett sådant förslag. Även om genom en dylik anordning skulle undanröjas olägenheter av det slag som förut berörts, kan emellertid ur andra synpunkter häremot resas vägande invändningar. Utom att ytterligare ett slags instans skulle tillskapas, en omständighet om vars värde för rättskipningen stor tvekan kan råda, är det utom tvivel att högsta dom- stolens handläggning av dispensfrågor, vilken såsom ovan berörts innefattar en ingående sakprövning, icke kan ersättas av prövning i en kommitté av föreslagen sammansättning, vars enda uppgift skulle vara att avgöra om prövning över huvud finge ske i högsta dom- stolen.

Utländsk rätt

Regleringen av fullföljdsrätten till högsta instans är ett processrättsligt problem, som återkommer i varje rättsordning. Visserligen är utformningen av denna reglering starkt beroende av domstolsväsendets och instans- ordningens uppbyggnad i det enskilda lan- det men en jämförande översikt av utländsk rätt på detta område bör ändå kunna vara av intresse. Kommittén har därför sökt skaffa sig en bild i förevarande hänseende av förhållandena i fråga om de allmänna domstolarna i de nordiska staterna, Tysk- land, Österrike, England, Frankrike och Italien. I det följande ges dock inte en full- ständig redogörelse för fullföljdssystemen i dessa länder. I stället behandlas endast lös- ningar av några principiella frågor.

En grundläggande begränsning av full- följdsrätten till högsta instans hänför sig till det rättsmedel som i olika länder kom- mer till användning. Man kan i detta hän- seende i stort sett skilja mellan tre katego-

rier av domstolar: kassationsdomstolar (Frankrike och Italien), revisionsdomstolar (Tyskland, Österrike och England) samt ap- pelldomstolar (Danmark, Finland och Nor- ge). Denna indelning utgår från att inne- hållet i ett överklagat avgörande juridiskt sett kan delas upp i två delar, sakfrågan och rättsfrågan. Appellen medger att såväl sak- frågan som rättsfrågan dras under högre rätts prövning. Kassationen och revisionen däremot vilka huvudsakligen avser att främja enhet och konsekvens i rättstillämp— ningen — utesluter sakfrågan från prövning i högre instans och tar hänsyn endast till rättsfrågan. Kassation och revision skiljer sig från varandra därutinnan att kassations- domstolen, om ansökningen om kassation finnes grundad och den oriktiga domen där- för undanröjes, inte sätter något nytt dom- slut i stället, utan förvisar saken till förnyat avgörande av en annan domstol i samma instans som den, som meddelat den undan- röjda domen. Revisionsdomstolen är där- emot behörig att själv meddela slutlig dom, när saken är i sådant skick att detta kan ske. I annat fall har revisionsdomstolen att återförvisa saken till den domstol, som se- nast dömt i målet. Medan kassationsdom- stolens uppgift är, inte att i rättegång ut- tala vad som är rätt, utan endast att säga vad som inte är rätt, är revisionsdomstolen behörig att avsluta rättegången. Revisions- förfarandet kan alltså betraktas som en till rättsfrågans bedömande inskränkt appell.

Kassationsdomstolen står utanför den egentliga instansordningen. Sedan de ordi- nära rättsmedlen uttömts, kan talan alltid fullföljas till kassationsdomstolen, sålunda även i bagatellmål som endast handlägges i en instans. Begränsningen av fullföljds- rätten 1igger endast i själva rättsmedlet. Vad gäller Italien skulle för övrigt en ytterligare begränsning av fullföljdsrätten vara inkon- stitutionell. I det följande kommer möjlig- heterna till prövning i kassationsdomstolen i Frankrike och Italien inte att beröras vi- dare.

Nära besläktat med det svenska systemet är det finska. Domstolsväsendet har ena- handa uppbyggnad som i Sverige. Prövning

Norge Danmark England Tyskland Österrike Frankrike Italien

House of Lords

Höjeste- ret

Bundesge- richtshof

Höyeste- rett

Oberste Gerichtshof

Corte di cassazione

Cour de cassation

Court of Appeal gericht

Lag— Lands-

Oberlandes-

Corte di appello

Cour d'appel

Oberlandes- gericht

manns- ret rett Landes-

gericht

High court Divisional court

Tribunal de grande instance

Kreis- Tribunale gericht

Pretore

Amts- gericht

Herreds- rett Byrett

County court Magistrates court

Bezirks- gericht

Tribunal

,. d instance Conciliatore

i högsta domstolen förutsätter i princip prövningstillstånd. Tillståndsprövningen ut- övas av en dispensavdelning inom högsta domstolen. Dispensgrunderna är i allt vä- sentligt överensstämmande med svensk rätt. Den enda egentliga skillnaden är att möj- ligheten till s.k. ändringsdispens är besku- ren inte bara genom revisibilisbestämmelser utan också genom att vissa grupper av mål undantagits. Dit hör bl.a. mål angående underhåll till barn utom äktenskap, under- hållsskyldighet enligt äktenskapslagen samt brott mot alkohollagstiftningen.

övriga nämnda länder har åtskild civil- och straffprocessrättslig lagstiftning. Mesta- dels handläggs målen också av skilda tviste- måls- och brottmålsdomstolar. Det är där- för lämpligt att i den fortsatta framställ- ningen hålla isär instansgången för tviste- mål och brottmål.

Ett nästan genomgående drag för ifråga- varande rättssystem är att tvistemålen i för- sta instans fördelas mellan domstolar med olika saklig kompetens. Enda undantaget är Norge, där alla tvistemålen inleds vid un- derrätten.1 I gengäld kan dock förmögen- hetsrättsliga mål, där tvisteföremålets värde understiger 1 000 kronor, inte fullföljas till Lagmannsrett utan samtycke av lagmannen. Dispensförutsättningarna är desamma som gäller för tvistemål vid fullföljd till Höyeste- rett. Härtill återkommes längre fram. I öv- riga länder skall talan i de mindre tvistemå- len väckas vid en domstol med lägre kom-

petens. Dessa tvistemål kan sedan i allmän- het inte alls eller i mycket begränsad ut- sträckning fullföljas till högsta instans. Kom- petensfördelningen mellan domstolarna i första instans sker i huvudsak på två sätt. Dels hänföres till endera domstolen vissa särskilt i lag uppräknade grupper av mål. Dels sker beträffande förmögenhetsrättsliga mål en uppdelning med hänsyn till tviste- föremålets värde. Uppdelningen sker i Dan- mark mellan underret och Landsret vid 6 000 kronor, i England mellan County Court och High Court vid 500 pund, i Tysk- land mellan Amtsgericht och Landesgericht vid 1 500 mark, i Österrike mellan Bezirks- gericht och Kreisgericht vid 8 000 schilling, i Frankrike mellan Tribunal d'instance och Tribunal de grande instance vid 3 000 franc samt i Italien mellan Conciliatore och Pretore vid 25 000 lire och mellan Pretore och Tribunale vid 250 000 lire.

De mindre tvistemålen kan i allmänhet överklagas antingen till den domstol som i övriga tvistemål dömer i första instans (Danmark, Tyskland, Österrike och Italien) eller till den näst högsta instansen (England och Frankrike). Rättsmedlet är oftast av appellnatur. I vissa länder är fullföljdsrät- ten inskränkt genom bestämmelser om sum- ma appellabilis (i England 20 pund, om det gäller en rättsfråga och eljest 200 pund; i

1 Här bortses från de 5. k. forliksrådens verk— samhet.

Tyskland 200 mark; i Frankrike 1 500 franc; i Italien 10000 lire). Från klagoin- stansen kan talan i de mindre tvistemålen antingen inte alls fullföljas (Tyskland och Österrike) eller fullföljas endast till kassa- tionsdomstolen (Frankrike och Italien) eller först sedan särskilt prövningstillstånd med- delats. I Danmark kan Justitsministeren så— lunda meddela s.k. tredjeinstans-bevilling, om saken är av allmänt intresse eller för parten har betydande följder utöver det mål varom är fråga. I England kan prövnings- tillstånd meddelas av Court of Appeal eller en Appeal Committee inom House of Lords. Förutsättningen för prövningsdispens torde vara att målet rör en rättsfråga av synner- lig allmän vikt.

Vad gäller övriga tvistemål får man skil- ja mellan länder, där andra instans utgöres av den högsta instansen (Danmark) och de, där en mellaninstans finns (Norge, Eng- land, Tyskland, Österrike, Frankrike och Italien). I det förra fallet är fullföljdsrät- ten oinskränkt, i det senare finns olika ty- per av begränsningar. I Norge kan tviste- målen enligt huvudregeln fullföljas till Höy- esterett. I förmögenhetsrättsliga mål är dock förutsättningen att tvisteföremålets värde överstiger 8 000 kronor. För mål angående värden, som inte uppnår denna summa revisibilis, kan dispens meddelas av en avdelning inom Höyesterett, kjaremålsut- valget. Dispens kan som regel meddelas en— dast om saken är av principiell betydelse eller om den har stor betydelse för parten. Dispens får inte meddelas, om utvalget fin- ner att talan ej kommer att bifallas. Vad gäller England hänvisas till vad förut sagts om de mindre tvistemålen. Årligen lär en- dast några tiotal tvistemål prövas av House of Lords. I Tyskland kan alla av Oberlan- desgericht avdömda förmögenhetsrättsliga mål, där tvisteföremålets värde överstiger 15000 mark, fullföljas till Bundesgerichts- hof. I övrigt gäller att talan endast kan full- följas om Oberlandesgericht i domen med- delar tillstånd härtill. Revision kan tillåtas endast om saken har principiell betydelse. Har Oberlandesgericht avvikit från ett av- görande av Bundesgerichtshof, skall dispens

alltid meddelas. I Österrike kan tvistemålen i princip fullföljas till högsta instans. Här- ifrån gäller vissa undantag. De mindre tvis- temål, som tidigare nämnts, och mål som rör storleken av underhållsbidrag kan inte under några omständigheter fullföljas. Inte heller kan till prövning tas upp förmögen- hetsrättsliga mål, där tvisteföremålets värde inte överstiger 10 000 schilling, Vidare kan vissa hyresmål inte fullföljas utan tillstånd från den domstol som dömt i målet. Utan hinder av fullföljdsförbuden för de båda sistnämnda målgrupperna kan fullföljd till- låtas, om den överklagade domen innebär ändring av domen i första instans, dvs om målet är difformt.

I Tyskland är det möjligt att i de mål, som väcks vid Landesgericht, med motpar- tens samtycke från denna domstol genom s.k. Sprungrevision fullfölja talan till Bun- desgerichtshof. Sådan revision kan dock en- dast förekomma i de mål, där prövnings- tillstånd inte erfordras. Institutet återfinns även i norsk rätt. Talan mot en underrätts— dom, som eljest skulle höra till Lagmanns- rett, kan med samtycke av kjaeremålsutval- get direkt tas upp till prövning av Höyeste- rett, om målet har principiell betydelse el- ler om det avgjorts under medverkan av sakkunniga bisittare eller om saken är av särskild betydelse för parten eller om sär- skilda skäl finnes för att saken skall avgö- ras snabbt. Tillstånd skall dock vägras om målet med hänsyn till bevisföringen bör tas upp av Lagmannsrett.

Intresset av att hindra att oriktiga avgö- randen får prejudiciell verkan har i kassa- tionssystemen föranlett inrättandet av sär- skilda myndigheter, som har befogenhet — under förutsättning att överklagande inte skett från parternas sida att underställa lagligheten av ett avgörande kassationsdom- stolens prövning. Denna befogenhet utövas i Frankrike av allmän åklagare, procureur general, och i Italien av en till kassations- domstolen knuten tjänsteman, pubblico mi- nistero. Institutet torde mera sällan komma till användning. Härtill torde bidra inte minst att kassationsdomstolens avgörande saknar betydelse för parterna.

Norge Danmark England Tyskland Österrike Frankrike Italien

House of Lords

Höyeste— rett

Höjeste- ret

Bundesge- richtshof

Corte di Cassazione

Cour de cassation

Obersten Gerichtshof

Lands- ret

Court of criminal appeal

Lag- manns- rett

gericht

Oberlandes-

Cour d'assises

Kreis- gericht Corte di

Divisional Court Landesge- richt med Schwurge- richt,

G rosse Strafkam- mer och Kleine Strafkam- mer

Assizes Quarter sessions

Herreds- rett Byrett

Magistrates Court

Amts- gericht

Liksom för tvistemålen sker en uppdel- ning av brottmålen på två eller tre olika domstolar i första instans. Alltefter brottets svårhetsgrad fördelas sålunda brottmålen i Norge mellan underrätt och Lagmannsrett, i Danmark mellan underrätt och Landsret, i England mellan Magistrates Court, Quar- ter Sessions och Assizes, i Tyskland mellan Amtsgericht och Landesgericht (behörighe- ten är ytterligare uppdelad, inom Amtsge- richt mellan ensamdomare och Schöffenge- richt samt inom Landesgericht mellan Gros- se Strafkammer, tillika överinstans i förhål- lande till Schöffengerieht, och Schwurge- richt; Kleine Strafkammer är endast över- instans i förhållande till ensamdomare vid Landesgericht), i Österrike mellan Bezirks- gericht, Schöffengericht och Geschworenen- gericht, i Frankrike mellan Tribunal de po- lice, Tribunal correctionnel och Cour d*ass— ises samt i Italien mellan Pretore, Tribunale och Corte di Assise.

Den fortsatta instansgången för de mind- re brottmålen är mestadels av invecklad na- tur. En närmare redogörelse härför torde sakna principiellt intresse. Generellt sett kan emellertid sägas att dessa mål endast i mycket begränsad utsträckning kan full- följas till högsta instans. I Norge kan de mindre brottmålen fullföljas till Höyeste-

Assise Tribunale correctionnel

Geschwo- renengericht

Tribunal Tribunal de police

Schöffen- gericht

Bezirks- Pretore

gericht

rett. I klagomålet kan emellertid inte åbe- ropas någon grund, som kan leda till »for- nyet behandling» vid Lagmannsrett. För »fornyet behandling» krävs samtycke av kjaeremålsutvalget. Ansökan skall vara grundad på ett bestridande av domens rik- tighet i fråga om skuldspörsmålet. Har må- let efter dispens på detta sätt prövats av Lagmannsretten, kan dess dom inte vidare överklagas. I Danmark och England kan dispens ges på samma sätt som gäller för de mindre tvistemålen. I Tyskland har Oberlandesgericht, dit de mindre brottmå- len kan fullföljas genom revision, möjlighet att underställa avgöranden i dylika mål Bundesgerichthof, om detta är befogat för säkerställande av enhetlig rättstillämpning.

De grövre brottmålen kan i allmänhet fullföljas till högsta instans. Handläggning- en där präglas emellertid i Norge, Danmark och England av att dessa brottmål i första instans avdömes under medverkan av jury. Härigenom kommer prövningen i högsta in- stans att inskränkas till rättsfrågor liksom i Tyskland och Österrike, där rättsmedlet är revision.

Domstolskommittén

Statistisk undersökning. Från den officiella rättsstatistiken har inhämtats följande upp—

Ansökningar om prövningstillstånd

Ansökningar

Tvistemål1 Brottmål BesvärsmållL

om resning och

Summa återställande av

År Antal Index Antal Index Antal

försutten tid2

Index Antal Index Antal Index

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968"

100 98 97 91 107 115 115 129 124 143 149 161 154 149 141 148 154 152 158 192

120 120 120 120 120 114 142 132 130 171 151 165 206 185 182 232 305 245 257 326

465 369 395 405 413 390 392 393 393 393 340 401 383 376 314 340 361 323 296 389

100 79 85 87 89

422 413 410 385 453 484 485 546 524 605 627 678 650 629 596 624 651 640 665 809

100 100 100 100 100

95 118 110 108 143 126 138 172 154 152 194 254 204 214 272

1007 902 925 910 986 988 1019 1071 1047 1169 1118 1244 1239 1190 1092 1 196 1317 1208 1218 1524

100 90

60 79 66 70 89 104 102 109 152 160 137 132 144 154 163 190 183 177 279 182

100 132 110 117 148 173 170 182 253 267 228 220 240 257 272 317 305 295 465 303

124 123 118 108 119 131 120 121 151

1 I den officiella rättsstatistiken redovisas för tiden 1949—1953 inte ansökningar i besvärs- mål om prövningstillstånd särskilt utan de in- går i tvistemålssiffroma. I tabellen har detta oaktat gjorts en fördelning av dessa målgrup- per. Enär det statistiska grundmaterialet del-

lysningar angående under åren 1949—1968 till nedre justitierevisionen inkomna ansök- ningar om prövningstillstånd, resning och återställande av försutten tid. Uppställningen redovisar inte alla grupper av mål och ärenden. Sålunda har inte ta- gits med det till omkring 50 årligen uppgå- ende antalet mål, vari prövningstillstånd inte erfordras. I förevarande sammanhang torde emellertid denna målgrupp vara av mindre intresse. Vidare har inte redovisats antalet nådeansökningar. Dessas antal öka- de från något mindre än 1000 år 1949 till mer än 2000 år 1965. Under dessa år har nådeärenden uppenbarligen tagit en inte obetydlig och ständigt Växande andel av

vis gått förlorat, har emellertid vissa upp- skattningar varit svårfrånkomliga. Berörda siffror är därför inte helt tillförlitliga. * I siffrorna för åren 1964—1968 ingår några enstaka domvillobesvär. * Siffrorna för år 1968 är endast preliminära.

högsta domstolens arbetskapacitet i anspråk. Genom lagstiftning år 1965 har emellertid handläggningen av nådeärenden ändrats. Till följd härav redovisas dessa ärenden inte längre i justitierevisionens statistik.

Måltillströmningens utveckling sedan nya rättegångsbalkens tillkomst kan utläsas av indexsiffrorna. För att närmare belysa ut- vecklingen har på sätt framgår av föl- jande uppställning för ifrågavarande grupper av mål och ärenden uträknats dels de årliga genomsnitten under femårsperio— derna 1949—1953 och 1964—1968, dels de procentuella förändringar som skett mellan dessa femårsperioder.

Ansökningar om prövningstillstånd Ansökningar om

Årligt

genomsnitt Tvistemål Brottmål Besvärsmål

resning och återstäl-

Summa lande av försutten tid

1949—1953 1964—1968 Proc. för- ändring

409 342

417 678

—16 +63

+128

946 1 293

+37

73 202

120 273

+176

Uppställningen visar att antalet ansök- ningar om prövningstillstånd ökat med 37 procent. Anmärkningsvärt är att brottmå- len ökat med inte mindre än 63 procent me- dan tvistemålen minskat med 16 procent. Proportionen mellan tvistemål och brottmål har alltså förskjutits avsevärt. Medan under den förra femårsperioden tvistemålen och brottmålen var ungefär lika många, så var under den senare perioden antalet brottmål nästan dubbelt så stort som antalet tviste- mål. Vad gäller de särskilda rättsmedlen ut- visar uppställningen en ökning med 176 procent.

Den utveckling som den vid utgången av varje år föreliggande balansen av ansök- ningar om prövningstillstånd undergått framgår av följande uppställning.

Ant. bal. mål i % av ant. ink.

Ant. ink.

År mål Index

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

1007 100 902 94 925 112 910 122 986 181 988 185 1019 214 1071 198 1047 189 1169 188 1118 169 1244 173 1239 163 1 190 177 1092 157 1 196 180 1317 205 1208 211 1218 214 1524 232

31,2 32,7 38,1 42,2 57,6 58,9 66,0 58,1 56,5 50,4 47,5 43,6 41,3 46,8 45,2 47,3 48,8 54,7 55,3 47,8

I avsikt att vinna upplysning om rätte- gångstiderna för mål som fullföljts till högs— ta domstolen har i det följande gjorts två jämförande sammanställningar av de upp- lysningar härom som står att finna i den officiella rättsstatistiken för åren 1962 och 1967. Den första sammanställningen tar upp av högsta domstolen avgjorda mål och avslagna ansökningar om prövningstillstånd

procentuellt fördelade efter tiden från må- lens anhängiggörande i första instans och till högsta domstolens avgörande.

Rättegångstid

Över 1—2 år 2—3 år 3 år

T. 0. m.

Måltyp 1 år

Special-

tvistemål 1962 1967 Ändring

Övriga

tvistemål 19 62 1967 Ändring

Brottmål 1962 1967 Ändring

Special-

besvärsmål 1962 1967 Ändring

Övriga

besvärsmål 19 62 1967 Ändring

En jämförelse mellan åren 1962 och 1967 visar en nästan genomgående förskjutning mot längre rättegångstider. Det är tydligt att det alldeles övervägande antalet special- tvistemål år 1967 har tagit mer än tre år att handlägga. För nära hälften av övriga tvistemål har rättegångstiden varit över två år, för mer än en fjärdedel för övrigt över tre år. Något mer än hälften av brottmålen har avgjorts på kortare tid än ett år. En motsvarande sammanställning återges i det följande för fördelningen efter tiden från det målen inkommit till nedre justitierevi- sionen och till högsta domstolens avgörande.

Även denna uppställning Visar en allmän förskjutning mot längre rättegångstider. Härutöver må endast påpekas den tämligen kraftiga minskningen av andelen brottmål som kunnat avgöras på kortare tid än tre månader.

Rättegångstid

T. 0. m.

Måltyp 3 mån.

> 3—6 > 6 mån.> 1— mån.

>11/2—>2år

—lår 11/2år 2år

Specialtvistemål

1962 2,3 1967 _ Ändring 2,3

Övriga tvistemål 1962 1 967 Ändring

Brottmål 1962 1967 Ändring

Specialbesvärsmål 1962 1967 Ändring Övriga besvärsmål 1962 1967 Ändring Samtliga avgjorda mål 1962 1967 Ändring

Samtliga avslagna ansökningar 1962

1967 Ändring

Från nedre justitierevisionen har för åren 1966—1968 inhämtats upplysningar om högsta domstolens sammanträdestider. I föl— jande uppställning har uträknats dels det årliga genomsnittet, dels hur stor procentu- ell andel av sammanträdestiden som faller på de olika grupperna av mål och ärenden.

Föredragning

Huvud- för- handling

fem- dispens- nåde- mans- ansökn. ärenden mål

Antal timmar Proc. för— delning 54 9 18 19

1 111 192 374 385

Härav framgår att drygt hälften av dom- stolens sammanträdestid tas i anspråk för dispensföredragning. Den enskilde ledamo- tens sammanträdestid fördelar sig på ett något annorlunda sätt. Härvidlag måste nämligen hänsyn tas till att dispensansök- ningar och nådeärenden kan avgöras av en- dast tre justitieråd. Beaktas detta, blir den procentuella fördelningen i stället 43, 8, 24 respektive 25.

Den officiella rättsstatistiken innehåller uppgifter för åren 1949—1960 och 1962— 1968 om antalet avslagna och bifallna an- sökningar om prövningstillstånd. Redovis- ningen för åren 1962—1968 skiljer sig från

tidigare är dels såtillvida att besvärsmålen fördelats på brottmål och tvistemål medan tidigare samtliga besvärsmål förts till tvis- temålen och dels därigenom att i siffrorna för de senare åren ingår även mål som av- gjorts av högsta domstolen i andra instans. På grundval av dessa uppgifter har i föl- jande uppställning uträknats den procentu- ella andelen beviljade ansökningar om pröv— ningstillstånd samt det årliga genomsnittet i procent för hela tidsperioden.

Samtliga

År Tvistemål Brottmål mål

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1962 1963 1964 1965 1966 1967 19683

Årligt genom- snitt

33,8 29,8 29,1 25,7 30,1 18,1 19,9 19,7 23,0 20,6 22,6 23,2 26,9 24,8 28,6 25,6 26,1 20,2 21,2

... 9 24,2 20,4 18,3 16,0 17,5 10,9 11,9 11,9 14,3 12,9 13,4 13,2 15,7 15,4 15,7 15,9 17,0 10,4 12,8

»»...

hm—NQEQNOM UtUlUt-h-FPUlub—LIAND

»

w—qumhba

__ mappmamm

24,7 E” N 15,1

* Preliminära siffror

Om man bortser från att antalet bevilja- de ansökningar om prövningstillstånd i brottmål uppenbarligen till följd av

brottsbalkens införande nära fördubblats under åren 1965 och 1966, ger uppställ- ningen vid handen att prövningstillstånd meddelas i ungefär vart fjärde tvistemål (inkl. civila besvärsmål) och vart tjugonde brottmål (inkl. kriminella besvärsmål).

Vid sidan av de upplysningar som sålun- da inhämtats har inom kommittén gjorts en undersökning avseende under åren 1961 —1965 av högsta domstolen genom dom avgjorda tvistemål och brottmål samt av- slagna ansökningar om prövningstillstånd i dylika mål. I materialet har tagits med en- dast mål, vari domen i första instans med- delats av häradsrätt eller rådhusrätt. Till grund för undersökningen har lagts redo— visningen av högsta domstolens avgöranden i Nytt Juridiskt Arkiv. Materialet har för- delats med hänsyn till om målet varit kon- formt eller difformt, om prövningstillstånd meddelats eller ej och, i det förra fallet, om avgörandet inneburit ändring eller ej. För de mål, vari prövningstillstånd meddelats, har vidare gjorts ett försök att bestämma i vilken utsträckning prejudikatdispens före- kommit. Detta har skett på det sättet att till prejudikatmål hänförts alla refererade mål. Resultatet av undersökningen framgår av följande uppställning (K = konformt; D = difformt).

Delresultaten för de olika fem åren har, undantagandes siffrorna för brottmålen år 1965, visat tämligen god överensstämmelse. Materialet ger följande bild av högsta dom- stolens verksamhet.

Tvistemål Brottmål Samtliga

K D K D Summa K D Summa

Prejudikatdispens 86 75 därav ändrade 45 S 3

Annan dispens 53 därav ändrade 23 43

Dispensansökan

avslagen 772

31 39 70 21 23 44 66 76

117 114 231 142 56 38 94 96 91

45 31 76 68 74

187 142

3 906

Summa 898

4 324

Till högsta domstolen fullföljdes under ifrågavarande femårsperiod dubbelt så många brottmål som tvistemål. Av samtliga mål var 68 procent konforma. För tviste- målen var konformitetsprocenten 61 och för brottmålen 72. Dispensfrekvensen var för tvistemålen 17,4 procent. Detta tal lig- ger avsevärt lägre än det här tidigare redo- visade resultatet för åren 1949—1968, en- ligt vilket antalet beviljade dispenser i tvis- temål (inkl. civila besvärsmål) genomsnitt- ligt uppgått till 25 procent. Det är uppen- barligen så att dispensfrekvensen är förhål- landevis betydligt högre för andra mål av civil natur än de som omfattas av undersök- ningen. Dispensfrekvensen för brottmål, 5,7 procent, stämmer däremot väl med vad ti- digare angetts. Av de beviljade dispenserna var något mer än hälften (55 procent) pre—

judikatdispenser. I detta hänseende föreligger dock en markant skillnad mellan tvistemål och brottmål. Den procentuella andelen prejudi- katdispenser var för tvistemålens del 63 men för brottmålens del endast 43. Ser man till pre- judikatdispensernas andel i förhållande till det totala antalet fullföljda mål av de båda mål- typerna visar det sig att det var nästan fem gånger vanligare att prejudikatdispens med- delas i tvistemål än i brottmål. Det var vi- dare ungefär dubbelt så vanligt såväl att prejudikatdispens som att annan dispens meddelades i difforma som i konforma mål. I absoluta tal däremot meddelades dispens i ungefär lika många konforma som diffor- ma mål.

Undersökningen ger också följande upp- lysningar om ändringsfrekvensen i procent för olika typer av mål.

Tvistemål Brottmål Samtliga

Ändring efter K D Totalt K

prejudikatdispens 5, 9 6 annan dispens 2, 7, 4 totalt 7, 17, 1

Kommittén har även sökt utröna revi- sibilisbestämmelsernas betydelse för måltill- strömningen till högsta domstolen. I detta syfte har till en början undersökts i vilken omfattning i hovrätt meddelats fullföljds- hänvisning av innebörd att prövningstill- stånd kan meddelas endast med stöd av 54 kap. 10 & p. 1, s.k. liten fullföljd. Till grund för undersökningen har lagts de rättsstatis- tiska uppgifterna för mål, avgjorda under åren 1962 och 1967. Uppgifterna för dessa år är de senaste, av vilka kan utläsas i vilka mål liten fullföljd meddelats. I statistikblan-

ketterna anges emellertid inte anledningen till denna fullföljdshänvisning. Materialet ger alltså inte med säkerhet vid handen om anledningen varit revisibilisbestämmelserna eller den i 54 kap. 13 & upptagna bestäm- melsen ifråga om rättegångskostnader. Från de mål, i vilka meddelas liten fullföljd, har därför avskilts sådana, i vilka enligt vad blankettens övriga uppgifter ovedersägligen visar den lilla fullföljden inte kan ha sin grund i revisibilisbestämmelserna. Resulta- tet av undersökningen framgår av följande uppställning.

År Tvistemål Brottmål Besvärsmål Samtliga

Totalt antal i hovrättema avgjorda mål

Mål med liten fullföljd

Procentuell andel mål med liten fullföljd

1285 1 132

232 132

18,1 11,7

1973 2 721

7 036 7 552

3 778 3 699

884 742

220 300

1 336 1 174

19,0 15,5

23,4 20,1

För att utröna i vilken omfattning part fullföljt talan i mål däri han av hovrätten meddelats liten fullföljd har undersökts de av högsta domstolen under åren 1963 och

1968 avgjorda målen. Undersökningen redo- visas i följande uppställning. Inom parentes har angivits i hur många mål med liten full- följd prövningstillstånd meddelats.

År Tvistemål Brottmål Besvärsmål Samtliga

350 337

Totalt antal i HD avgjorda mål

Mål med liten fullföljd

Procentuell andel mål med liten fullföljd

8,6 8,3 30 (4) 28 (6)

576 750

103 (10) 106 (6)

17,9 14,1

190 266

36 (6) 40 (13)

1116 1353

169 (20) 174 (25)

15,1 12,9

18,9 15,0

Revisibilisreglernas inverkan på fullfölj- den till högsta domstolen belyses vid järn- förelse mellan å ena sidan den procentuella andelen mål med liten fullföljd i hovrättema och å andra sidan motsvarande procenttal i högsta domstolen. Genom sammanställning av uppgifterna kan beräknas den ungefär- liga fullföljdsfrekvensen utom i fråga om besvärsmålen. Besvärsmålen i högsta dom- stolen kan nämligen inte ställas i relation till besvärsmålen i hovrätt, eftersom de till en inte obetydlig del består av mål, vari talan fullföljts mot beslut som tagits upp i domar i tvistemål och brottmål. För tviste- målens och brottmålens del blir fullföljds- frekvensen på detta sätt uträknad följande.

Antal av hov- Antal rätt av- av HD Full- gjorda avgjor- följds- Målgrupp mål da mål frekvens År 1962/63 Tvistemål med stor fullföljd med liten fullföljd Brottmål med stor fullföljd med liten fullföljd År 1967/68 Tvistemål med stor fullföljd med liten fullföljd Brottmål med stor fullföljd med liten fullföljd

1 053 232

320 30

30,4 % 12,9 %

2 894 884

473 103

% %

% %

1 000 132

309 28

2 957 742

644 106

% %

Om man förutsätter att skillnaderna i fullföljdsfrekvens är en följd uteslutande av

revisibilisreglernas återhållande verkan, skulle ett ungefärligt mått på dessa reglers betydelse kunna erhållas genom att man be- räknar hur många fler mål med liten full- följd som skulle föras till högsta domstolen, om fullföljdsfrekvensen för dessa mål sätts lika med fullföljdsfrekvensen för mål med stor fullföljd. Resultatet av en sådan beräk- ning för de båda undersökningstillfällena blir detta.

Antal i hov— rätt avgjor- da mål med liten full— följd

Skillnad i

Målgrupp fullföljdsfrekvens

År 1962/63 Tvistemål Brottmål

Å r 1 96 7/ 68 Tvistemål Brottmål

232 884

(30,4—12,9: (16,3—11,7 :

132 742

(30,9—2l,2=) (21,8—14,3=)

Revisibilisreglerna skulle således från an— givna förutsättning åren 1963 och 1968 ha medfört en minskning av tillströmningen till högsta domstolen med sammanlagt 82 respektive 69 tviste- och brottmål. Härtill kommer de besvärsmål, som kan tänkas stanna i hovrätt på grund av revisibilisbe- stämmelserna. Medräknas dessa hade den totala minskningen av målantalet dock inte överstigit 100 per år.

Överväganden och förslag. Syftet med varje instansordning är att trygga rättssäker- heten. Det allmänna domstolsväsendet har alltsedan 1849, då lagmans- och kämnärs- rätterna avskaffades, varit organiserat med domstolar i tre instanser, underrätter, hov- rätter och högsta domstolen. Denna dom- stolsväsendets beprövade uppbyggnad finns det inte anledning att nu rubba. Det ingår inte heller i kommitténs uppdrag att över- väga förslag till lösningar som skulle inne- bära ett sönderbrytande av den nuvarande ramen för domstolsorganisationen.

Genom prövningen av ett mål i mer än en instans ökar garantierna för att fel eller för— biseende inte sker och att de rättssökandes intressen överhuvudtaget beaktas på ett be- tryggande sätt. Härmed är inte sagt att den dom, som meddelas i högre instans, under alla förhållanden är riktigare än en i lägre instans meddelad dom med annan utgång. Olika meningar måste ofta råda om vad som är rätt och riktigt. För den förlorande parten framstår naturligtvis gärna domsto- lens avgörande såsom oriktigt. Särskilt gäl- ler väl detta om hans talan bifallits i tidi— gare instans. Det är emellertid heller inte otänkbart, att om möjlighet funnits till full- följd i ytterligare en instans, utgången där ännu en gång skulle ändrats. Uppenbart är dock att någonstans måste gränsen för full- följdsmöjligheterna sättas. Hur många in- stanser som än tar befattning med ett mål och vad än den slutliga utgången blir, kan alltid någon part anse sig missgynnad. Det är härvid att märka att en ändamålsenlig instansordning samtidigt som den tillgodo- ser rättssäkerhetens krav också måste fylla rimliga anspråk på snabbhet och billighet. Oinskränkt rätt att få ett mål prövat genom flera instanser medför ökad tidsutdräkt och ökade kostnader för såväl den enskilde som samhället. I det stora flertalet fall ligger en sådan fullföljdsrätt om man ser till utgång- en i högsta domstolen inte i den slutligt vinnande partens intresse. Erfarenheten vi- sar nämligen att fullföljd till högsta dom- stolen i det alldeles övervägande antalet fall omkring 90 procent — inte leder till någon ändring i hovrättens avgörande. Möj-

ligheten att överklaga i högsta instans kan sålunda inte utan fog sägas merendels inne- bära ett av hänsyn till undantagsfall be- tingat, temporärt undanskjutande av den i hovrätten vinnande partens rätt.

Hänsynstagandet till de för en god rätts- ordning mest betydelsefulla faktorerna — säkerhet, snabbhet och billighet — kan i betraktande av vad nu sagts väl anses ge vid handen att rättsskyddet totalt sett skulle kunna tillgodoses bättre eller lika bra med endast en klagoinstans. Av avgörande vikt för rättssäkerheten är emellertid att rätt- skipningen blir likformig. Med den geogra- fiska utbredning som vårt land har måste andra instans vara fördelad på ett flertal hovrätter, var och en med sitt jurisdiktions- område, och med tillhopa ett stort antal av— delningar. Enhetlighet i rättstillämpningen kan därför genom hovrättema vinnas endast i begränsad omfattning. Ur rättsenhetens synpunkt och för ledning överhuvudtaget av rättstillämpningen kan en för hela riket gemensam högsta instans inte undvaras. Vårdandet av rättsenheten och den härför behövliga prejudikatbildande verksamheten innefattar otvivelaktigt högsta domstolens centrala uppgift. I vad mån därutöver pröv- ning i högsta instans bör förekomma kan vara föremål för olika meningar. Att under inga förhållanden en obegränsad prövnings- möjlighet kan medges framgår av det förut sagda.

I redogörelsen för utländska fullföljds- system har erinrats att man, alltefter de uppgifter som ankommer på den högsta in— stansen, skiljer mellan tre huvudtyper av rättsmedel: kassation, revision och appell. Hos oss har högsta domstolen närmast ställ- ning som appelldomstol. Prövningsmöjlighe- ten är visserligen beroende på särskilt till- stånd, men redan tillståndsgivningen förut— sätter — frånsett den begränsning som lig- ger i revisibilisreglerna — att prövning sker ej blott med avseende å frågor av rättslig natur utan också beträffande sakfrågan. Ett befästande av högsta domstolens ställning som prejudikatinstans skulle otvivelaktigt ske genom att omvandla den till kassations- eller revisionsdomstol. Ställningstagandet

till frågan om en sådan ändring samman— hänger emellertid med den uppfattning man har om möjligheten och lämpligheten av att vid prövningen i högsta instans särskilja sakfråga och rättsfråga. I samband med tidi- gare reformförslag har spörsmålet ingående behandlats. De invändningar som därvid riktats mot förslag i förevarande hänseende —— senast framfört av processkommissionen har lett till att något särskiljande av detta slag ansetts inte böra ifrågakomma. Pro- cesskommisionens berörda förslag kom dock att få viss inverkan på rättegångsbalkens regler om sakfrågans behandling vid full- följd av mål i högsta domstolen. Högsta domstolens sakprövning är sålunda enligt gällande rätt begränsad i tre hänseenden. Enligt 35 kap. 13 & rättegångsbalken får högsta domstolen ta upp muntlig bevisning endast om synnerliga skäl är därtill. Vidare är möjligheterna till ändring i hovrättens bevisprövning inskränkt genom den s. k. till- trosparagrafen, 55 kap. 14 & rättegångsbal- ken. Slutligen är möjligheten att i tvistemål åberopa omständighet eller bevis, som inte förebragts i lägre rätt, beskuren genom stad- gandet i 13 & samma kapitel. Genom dessa processuella bestämmelser torde utan att frågan om särskiljande av sak- och rätts- fråga ställes på sin spets omfattningen av högsta domstolens prövning få anses löst på ett i princip tillfredsställande sätt. Kommit- tén utgår vid de fortsatta övervägandena från att högsta domstolen alltjämt i de mål som tas upp till prövning skall vara oför- hindrad att med den begränsning som följer av nämnda stadganden —— bedöma målen i hela deras vidd. I sammanhanget bör för övrigt nämnas att det kan vara tvek- samt i vad mån fullföljdsinstansens formella begränsning till rättsfrågan skulle få bety- delse för målbelastningen.

En tillbakablick på de reformer och re- formförslag i vårt land som berört full- följdsrätten ger knappast vid handen att de skulle haft till ursprung en önskan att prin- cipiellt slå fast högsta domstolens ställning och uppgifter i instansordningen. Anled- ningen har i stället väsentligen varit att kom- ma till rätta med högsta domstolens arbets-

börda. Emellertid utgår strävandena i detta hänseende uppenbart från en allmänt om- fattad mening att högsta domstolen i första rummet har betydelse som prejudikatin- stans. Genom 1915 års lagstiftning skedde en genombrytning av den gamla rätten att i alla mål och ärenden »gå till kungs». Dom- stolsväsendets utbyggnad och den moderna processens utveckling har starkt medverkat till att denna rätt numera framstår som för- åldrad och omotiverad. Skulle tillgången i princip till prövning i två instanser anses otillräcklig ur rättssäkerhetssynpunkt — något som inte med fog synes kunna göras gällande torde ansträngningarna i första hand få inriktas på förstärkning av under- rätter och hovrätter. Högsta domstolens uppgift som vårdare av rättsenheten nöd- vändiggör att denna domstol ges begränsad storlek. Ju större målbelastningen är och ju fler ledamöter som domstolen följaktligen måste ha dess mer försvåras möjligheterna att sörja för den erforderliga enhetligheten och konsekvensen i rättskipningen. Den en- skilde ledamoten får allt svårare att över- blicka domstolens verksamhet. Ett brett målunderlag har visserligen också fördelar. Det ger tillfälle till en vidsträcktare inblick i rättslivets olika områden och till en allsi- digare prejudikatbildning. Avvägningen av dessa synpunkter leder dock till att ledamö- terna måste vara tämligen få. Det bör också beaktas att det i ett litet land som vårt är svårt att rekrytera ett stort antal domare med de kvalifikationer som bör fordras av en ledamot i högsta domstolen. År 1926 an- förde processkommissionen i detta hänse- ende att antalet justitieråd, som då utgjorde 24, enligt vad det allmänt erkändes var i förhållande till landets folkmängd alldeles för stort. År 1935 ökades antalet detta oaktat till 28 för att emellertid efter några år bringas ned till samma antal som tidigare. Efter senaste ändring av 1 5 lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sam- mansättning och tjänstgöring kan antalet justitieråd uppgå till 27. I sammanhanget är därjämte att beakta att vår högsta förvalt- ningsdomstol, regeringsrätten, för närvaran- de kräver 22 ledamöter. Enligt gällande lag-

stiftning förutsättes det sålunda sammanlagt kunna finnas i det närmaste ej mindre än 50 högsta domare, ett för våra förhållan— den uppenbarligen mycket högt antal.

Arbetsbalansen i högsta domstolen har länge varit tämligen oförändrad. Under tio- årsperioden 1958—1967 uppgick den var- je år till 500 år 600 mål. Antalet inkomna ansökningar om prövningstillstånd har vis- serligen växlat, men vid ökad måltillström- ning har också antalet avgjorda mål sti- git. Förklaringen kan i viss mån vara att söka i dispenssystemets elasticitet, som med- för att högsta domstolens totala arbetsbörda inom vissa gränser kan göras oberoende av antalet inkommande mål. Processlagbered- ningen räknade med att prövningstillstånd kunde komma att beviljas i omkring 30 pro- cent av samtliga fullföljda mål. Om denna beräkning motsvarats av verkligheten, hade arbetet i högsta domstolen inte kunnat be- mästras. Antalet under nämnda tioårsperiod beviljade dispenser uppgick emellertid en- dast till i medeltal för år mellan 10 och 17 procent av antalet ansökningar. Det är na- turligtvis inte lyckligt om utvecklingen skulle leda till att dispensförfarandet användes som regulator av arbetsbelastningen. Om- ständigheterna synes peka mot en utveck- ling som, om inte högsta domstolens arbets- börda minskas, i stället för en önskvärd nedskärning av antalet ledamöter medför att domstolen måste utökas. Tillkomsten av flera lagråd har medfört behov av flera justitieråd. I varje lagråd förutsättes tjänst- göra tre justitieråd. Även om andra domare och pensionerade befattningshavare i någon utsträckning kan ifrågakomma, medför ök— ningen av antalet lagråd att antalet justitie- råd som står till förfogande för tjänstgöring i högsta domstolen blir färre och att dom- stolens arbetskapacitet sålunda minskar. Samtidigt kan, om motåtgärder ej vidtas, en ökad måltillströmning vara att vänta. I detta hänseende kan anföras följande.

Det första året efter nya rättegångsbal- kens ikraftträdande, år 1949, handlade un- derrätterna ungefär 32000 tvistemål och 68 000 brottmål. Motsvarande tal var för år 1967 respektive 50 000 och 132 000. Ök-

ningen av måltillströmningen till underrät- terna har sålunda för tvistemålens del varit omkring 55 procent och för brottmålens del inte mindre än 94 procent. Till hovrättema inkom 1949 ungefär 1 500 tvistemål och 2 100 brottmål. Motsvarande tal för år 1967 var respektive 1 700 och 4 300. Tvistemålen, som mot 1950—talets mitt översteg 1 800, är alltså på tillbakagång. Brottmålen däremot visar i hovrättema i stort sett samma ök- ning som i underrätterna eller 104 procent. Det mer och mer komplicerade samhället ger upphov till allt fler tvister. Den jämför- relsevis mindre ökningen av tvistemålen tor- de bero på den vidsträckta användningen av skiljemannaförfarandet och andra former för avgörande av tvister på utomprocessuell väg, främst de allt vanligare förlikningarna. De höga rättegångskostnaderna har verkat återhållande på benägenheten att få en tvist prövad inför domstol. Lättas denna hämsko genom utbredningen av rättsskyddsförsäk- ringar eller genom vidgade möjligheter till fri rättshjälp, kan en ändring därutinnan in- träda. Ökningen av antalet brottmål är mar- kant. Det är visserligen möjligt att ökning- en av antalet inkommande mål kan avta något, vilket sammanhänger med de refor- mer som under senare tid genomförts med syfte att avlasta domstolarna bagatellbrotts- ligheten. Men därmed kan de kvarvarande målen antas genomsnittligt bli vidlyftigare och även eljest mera arbetskrävande. Härtill kommer att brottsligheten under de senaste åren ökat väsentligt. Ökningen har varit sär- skilt stark beträffande grövre och mer svår- utredda brott. Totalt sett kan alltså befaras en betydligt ökad belastning på domstolsvä- sendet. Det är naturligt att därmed även an- talet till högsta domstolen fullföljda mål ökar. Att så är fallet bestyrks av de pre- liminära siffrorna för år 1968.

I belysning av det sagda framstår det som angeläget att gällande fullföljdsregler över- ses under beaktande av att, om högsta dom- stolen skall kunna fullgöra sin vägledande uppgift på rättskipningens område, organi- sationen måste hållas inom snäva grän- ser. Enligt det nuvarande fullföljdssyste- met begränsas arbetslastningen av högsta

domstolen förutom genom dispensförfaran- det dels genom de s.k. revisibilisreglerna, enligt vilka mål, som rör ekonomiska värden under ett visst belopp eller i brottmål —- som avser endast ringare brott, överhuvud inte kan beviljas dispens annat än ur preju- dikat- eller s.k. intressesynpunkt, dels ge- nom skyldighet för den som önskar fullfölja talan mot hovrättens dom att nedsätta vissa belopp. Av de sålunda gällande bestämmel- serna är de som reglerar dispensförfarandet de ur arbetssynpunkt viktigaste. Även till- ståndsprövningen innebär visserligen en prövning av det fullföljda målet, men denna prövning sker under mer arbetsbesparande former än den som sedan förekommer, om ansökan om prövningstillstånd beviljas. Dispensförfarandet i dess nuvarande form infördes år 1945. Den genomsnittliga årliga tillströmningen av mål till högsta domstolen såsom tredje instans uppgick un- der tioårsperioden före denna reform till 1 391 mål och under tioårsperioden därefter till 1 123 mål. Nedgången i den årliga mål- tillströmningen -— 268 mål eller omkring 19 procent kan betecknas som blygsam, sär- skilt om man beaktar att de högre rätte- gångskostnaderna, som sammanhänger med den nya rättegångsbalkens muntliga process- form, måste ha verkat dämpande på klago- benägenheten under den senare tioårsperio- den. Under den tioårsperiod som sedan följde, eller åren 1955—1964, steg antalet till högsta domstolen fullföljda mål något. Utvecklingen är anmärkningsvärd med hän- syn till det förhållandevis ringa antalet be- viljade dispenser, under tiden efter nya rät- tegångsbalkens tillkomst i genomsnitt 25 procent av antalet fullföljda tvistemål och 6 procent av antalet fullföljda brottmål. Att dispenserna varit så relativt få synes alltså inte ha verkat återhållande på benägenheten att fullfölja. Den stora mängd mål, i vilka överklagandet varit så tillvida meningslöst att klaganden inte uppnått någon ändring i hovrättens avgörande, har inneburit olägen- heter för såväl parter som högsta dom- stolen. Domstolens arbetskapacitet har i be- tydande grad tagits i anspråk för mål be- träffande vilka anledning till prövning i

högsta instans inte förelegat. Det kan be- räknas att omkring hälften av samman- trädestiden nu åtgår för behandling av dis- pensan-sökningar. Den i och för sig värde- fulla kontrollfunktion som ligger i dispens- systemet får anses på detta sätt medföra större arbete för vår högsta dömande myn- dighet än som är rimligt med hänsyn till systemets betydelse för rättssäkerheten. En minskning av detta arbete skulle komma verksamheten i övrigt tillgodo bl. a. genom snabbare handläggning av målen. Det är ur allmän synpunkt inte likgiltigt om domsto- lens ledamöter skulle tvingas att i så stor utsträckning syssla med dispensärenden att den i egentlig mening dömande verksam- heten blir lidande.

Ett förhållande, som inte heller kan läm- nas utan beaktande i sammanhanget, är att även det för målens förberedande och före- dragning i högsta domstolen behövliga an- talet arbetskrafter i nedre justitierevisionen efter hand ökat. Antalet ordinarie revisions- sekreterare uppgår numera till 27, vartill kommer ett inte obetydligt antal tillförord- nade. En mycket stor del av justitierevisio- nens arbetstid tas i anspråk för dispensföre- dragning och vad därmed sammanhänger. Det kan mot bakgrunden av vad förut sagts ifrågasättas om värdet av denna verksamhet står i rimlig proportion till det arbete som nu läggs ned på densamma.

En anledning till den stora skillnaden mellan antalet fullföljda mål och antalet mål, vari meddelats prövningstillstånd, kan vara att i vissa fall det gäller särskilt brottmålen överklagandet huvudsakligen haft annat syfte än att få målet prövat av högsta domstolen. Erfarenhetsmässigt är det så att åtskilliga tilltalade fullföljer talan en- dast för att fördröja verkställigheten av ådömd påföljd. Även i tvistemål förekom- mer att den tappande parten vill förhala tid- punkten för en lagakraftägande dom. Dy- lika fall av ohemul klagan kan aldrig helt förhindras. Det är emellertid uppenbart ett intresse att det arbete som måste läggas ned på mål av detta slag i högsta domstolen be- gränsas.

Flertalet överklaganden sker likväl säker-

ligen därför att klaganden anser eller håller för troligt att hans sak blivit oriktigt be- dömd av hovrätten. Med denna subjektiva uppfattning hos parten vill det mycket till för att denne skall låta sig övertygas om att förutsättning för prövning av målet i högsta instans inte föreligger. Härvidlag ger de nuvarande dispensgrunderna honom föga vägledning. Stadgandet i 54 kap. 10 5 punkt 2 medger prövningstillstånd om anledning förekommer till ändring i det slut vartill hovrätten kommit eller eljest med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekom- mer till talans prövning. Denna generella och vida utformning av dispensgrunden stämmer knappast till besinning. Det är också lätt för klaganden att bortse från den begränsning i ändringsmöjligheterna som följer av bestämmelserna i 35 kap. 13 5 samt 55 kap. 13 och 14 55 rättegångsbalken. Här- till kommer för den part som mera med— vetet överväger skälen för och mot ett över- klagande den lockelse som ligger i att dis- pensprövningen sker på handlingarna. Det- ta innebär nämligen att klaganden i någor- lunda svårbedömda mål, där han själv är tveksam om huruvida hovrättens avgörande är riktigt eller ej, för en betydligt lägre kostnad än en muntlig process medför kan få ett auktoritativt besked angående änd- ringsmöjligheterna. I tvistemål kan ett över- klagande i detta läge från ren kostnadssyn- punkt te sig motiverat även om chanserna till ändring inte kan anses vara särskilt stora. I brottmålen är självfallet dylika eko- nomiskt grundade överväganden inte lika naturliga. Inte desto mindre måste det i många fall framstå för den dömde som frestande att genom ett överklagande till högsta domstolen få hovrättens dom prö- vad.

Med hänsyn till de möjligheter som dis— pensprövningssystemet ger till ett lämpligt urval av mål, som bör ankomma på högsta domstolens prövning, anser kommittén att systemet, även om det i nuvarande utform- ning är förenat med vissa nackdelar, som sådant är överlägset andra metoder för av- gränsning av domstolens arbete. Den redo- görelse som lämnats för tidigare reformför-

slag visar att innan nuvarande lagstiftning genomfördes andra utvägar undersöktes att komma till rätta med hithörande spörsmål. Förutom det av processkommissionen för- ordade förslaget att begränsa domstolens prövning till uteslutande rättsfrågor, vilket förslag såsom nämnts ansågs inte vara prak- tiskt genomförbart, övervägdes olika möj- ligheter att begränsa måltillströmningen ge— nom att utöver de inskränkningar i full- följdsrätten som revisibilisbestämmelserna innebar helt undanta vissa mål från rätt till fullföljd. Två tillvägagångssätt kom här- vid i centrum för diskussionen. Det ena avsåg förbud mot fullföljd till högsta dom- stolen av sådana grupper av mål, i vilka be- hovet av prövning i högsta instans kunde anses mindre starkt. Det andra gick ut på att fullföljdsrätten skulle vara beroende av om hovrättens avgörande var konformt eller difformt i förhållande till underrättens. I konforma mål dvs. om de båda instan- sernas domar sinsemellan överensstämde skulle fullföljd ej tillåtas.

Intetdera av nu berörda slag av fullföljds- förbud ansågs emellertid böra genomföras. Särskilt mötte tanken att från fullföljd ute- sluta vissa bestämda grupper av mål allvar- liga erinringar. Sålunda framhölls bl. a. dels att urvalet av de målgrupper, som skulle av- skäras från fullföljd, måste komma att bli mer eller mindre godtyckligt, dels att genom det ifrågasatta förfarandet vissa rättsområ- den skulle bli undandragna från högsta dom- stolens prövning. Invändningarna kan inte lämnas därhän. Enhetlighet i rättstillämp- ningen är ur rättssäkerhetssynpunkt lika vik- tig beträffande det ena slaget av mål som beträffande det andra. Rättsenheten kan ej upprätthållas om inte åtminstone alla mål som är av vikt ur prejudikatsynpunkt kan prövas av högsta domstolen. Även om såle- des möjlighet till prejudikatdispens alltid hålles öppen, är svårigheten att göra en god- tagbar avgränsning påtaglig. Under alla för- hållanden torde ej heller ett sådant full- följdsförbud kunna ifrågakomma annat än beträffande ett fåtal målgrupper. Någon större betydelse ur arbetssynpunkt skulle det därför knappast få. Kommittén kan med

hänsyn till vad nu sagts inte förorda någon ändring av fullföljdsbestämmelserna i före- varande riktning. De invändningar som an- förts beträffande fullföljdsförbud äger mot- svarande tillämpning beträffande förbud mot prövningstillstånd.

Mot konformitetsprincipen har invänts att dess tillämpning visserligen skulle innebära stora fördelar med hänsyn till målbelast- ningen i högsta domstolen, men att den ur andra synpunkter ger ett otillfredsställande resultat. Förutom att urvalet av de mål, som underkastades högsta domstolens prövning, kunde befaras bli mindre gott har anförts bl. a. att om kravet på konformitet begrän- sades till domslutet detta kunde leda till att ett mål ej finge fullföljas oaktat hovrättens avgörande byggde på ställningstagande till andra omständigheter och bevis än de som förelegat i första instans, samt att, å andra sidan, om konformitet fordrades beträffan- de såväl domslut som domskäl, bestäm- ningen av fullföljdsrätten kunde bli svår och tidsödande. En annan invändning gäller att om i underrätten två likartade mål får olika utgång konformitetsprincipen medför den egendomligheten att det av målen, i vilket underrättens dom fastställs av hovrätten, inte får fullföljas medan det, i vilket underrät- tens dom ändras till överensstämmelse med den fastställda, får gå vidare. Vidare har anförts att fullföljdsrätten kunde påverkas otillbörligt. Sålunda har framhållits att par- terna efter inbördes överenskommelse ge- nom någon enkel manipulation, t.ex. med- givande i hovrätten av en mindre delpost, kunde tvinga hovrätten att ändra det över- klagade avgörandet och därmed öppna vä- gen för fullföljd till högsta domstolen. Även hovrätten kunde bestämma möjligheterna till fullföljd. Genom att fastställa underrät- tens dom skulle hovrätten kunna undandra sin egen dom högsta domstolens kritik. Men hovrätten kunde också tänkas i tveksamma fall vara benägen att ändra underrättens avgörande enbart för att målet skulle kunna prövas av högsta domstolen.

Liksom vid övervägandet av frågan om fullföljdsförbud beträffande vissa målgrup- per utgick man vid nu återgivna kritik av

konformitetsprincipen från att dispensmöj- lighet inte förelåg. Inarbetas konformitets- principen i ett dispensprövningssystem, blir läget i viss mån ett annat. Då processlag- beredningen i sitt förslag till ny rättegångs- balk inte ville sammanbinda fullföljdsrätten med frågan om ett måls konformitet eller difformitet anfördes som motiv härför inte heller i främsta rummet de i det föregående redovisade invändningarna utan den enligt beredningen ganska stora ändringsprocent som förekom även i konforma mål. Process- lagberedningen åberopade i detta hänseen- de, att för de till högsta domstolen full- följda målen ändringsprocenten under åren 1915—1934 i medeltal legat för konforma mål omkring 16 procent.

Mot ändringsprocentens betydelse över- huvudtaget för frågan i vilken utsträckning prövningsmöjlighet skall medges må till en början erinras, i anslutning till vad tidigare anförts, att den omständigheten att högsta domstolen, om den varit i hovrättens ställe, skulle dömt annorlunda än denna domstol gjort, inte alltid kan vara tillräcklig anled- ning att medge prövningstillstånd. Bedömer man emellertid rättssäkerheten i de lägre in- stanserna ur synpunkten av antalet i högsta instans ändrade avgöranden, bör vidare be- aktas att risken för att hovrätten fastställer uppenbart oriktiga underrättsavgöranden måste betraktas som mycket liten. En när- mare analys av de konforma mål, i vilka högsta domstolen gjort ändring annat än efter prejudikatdispens, torde ge vid handen att den annorlunda utgången i de lägre in- stanserna — såsom i fråga om påföljd, skä- lighetsprövning eller bevisvärdering inte kan anses direkt felaktig utan innefattar en i och för sig försvarlig bedömning av målet om än högsta domstolen funnit en annan bedömning riktigare. Detta bestyrks inte sällan av i högsta domstolen förekommande skiljaktiga meningar till förmån för det re- sultat, vid vilket de lägre instanserna stan- nat.

Det bör också anmärkas att, ehuru den åberopade statistiken visar en förhållande- vis stor ändringsprocent, denna dock är en- dast ungefär hälften så stor för de konfor-

ma som för de difforma målen. Härtill kommer att efter tillkomsten av vår nya rättegångsordning ändringsfrekvensen över- huvudtaget sjunkit avsevärt. Den tidigare redovisade undersökningen avseende åren 1961—1965 visar sålunda att ändringspro- centen i medeltal under dessa år blott upp- gick för konforma mål till omkring 5 pro- cent och för difforma mål till omkring 11 procent. Om hänsyn tas endast till änd- ringar i sådana mål, i vilka meddelats pröv- ningstillstånd enligt 54 kap. 10 5 2, blir mot- svarande siffror 2,3 och 5,4. Förhållandet mellan de båda procenttalen är som synes praktiskt taget oförändrat eller dubbelt så hög ändringsprocent för difforma som för konforma mål.

Under åren 1962—1966 var av de i högsta domstolen fullföljda målen avsevärt mer än hälften eller omkring 70 procent konforma. En skärpning av fullföljdsreglema i fråga om dessa mål på sådant sätt att de i princip uteslöts från möjlighet till ren ändringsdis- pens skulle alltså kunna medföra en bety- dande arbetsbesparing för högsta domsto- len. Det skulle innebära en inte obetydlig arbetslättnad och tidsvinst också för nedre justitievisionen.

Ytterligare kan till förmån för konformi- tetsprincipen åberopas att det för rättssäker- hetskravets behöriga tillgodoseende allmänt måste anses tillfyllest att ett mål prövas i två instanser och att detta särskilt torde gälla om underrätt och hovrätt varit eniga i sin bedömning. Det är inte tillfredsställan- de att ett mål i dylikt fall utan synnerliga skäl skall kunna tas upp till prövning av ännu en instans för att där eventuellt ges annan utgång. Utöver vad tidigare anförts härutinnan må erinras om det även ur rätts- säkerhetssynpunkt ingalunda invändnings- fria resultat som en obegränsad ändrings- dispens i konforma mål kan leda till, näm- ligen att den mening, i enlighet med vilken målet slutligt avgöres, avviker från den be- dömning som — om man ser till samtliga domare som i de tre instanserna deltagit i prövningen flertalet funnit vara den rik- tiga.

Mot bakgrunden av det anförda har kom-

mittén övervägt en begränsning av den nu- varande ändringsdispensen på så sätt att den skulle gälla endast sådana mål i vilka under- rätt och hovrätt kommit till olika slut. Till denna ändringsdispens för difforma mål skulle knytas de nuvarande revisibilisregler- na. Även en sådan i dispensprövningssyste- met inarbetad konformitetsprincip ger lik- väl upphov till erinringar. Dessa har väsent- ligen sin grund i att begränsningen till de difforma målen blir av rent formell natur. Ett mål kan emellertid, ehuru det ur formell synpunkt är konformt, ha varit föremål för så skiljaktiga meningar i de lägre instanser- na eller ha av dessa båda instanser, oaktat de kommit till samma slut, bedömts från så olika utgångspunkter att målet i realiteten framstår som difformt. Inte heller kan det anses tillfredsställande att möjlighet till änd- ringsdispens alltid skall föreligga om ett mål är difformt. Visserligen torde målets dif- formitet inte sällan vara ett uttryck för att målet är svårbedömbart. Den formella gränsdragningen mellan konforma och dif- forma mål medför dock att av de difforma målen åtskilliga och troligen det stora fler- talet är sådana 'i vilka skiljaktigheterna i de lägre instansernas bedömning är ringa. I tvistemål kan sålunda skillnaden mellan i underrätt och i hovrätt utdömda belopp vara tämligen obetydlig. I brottmål har kanske hovrättens ändring inte alls berört påföljden eller bestått i endast en mindre straffjustering. Det kan med fog hävdas att det inte är angelägnare att bereda möjlighet till ändringsdispens i ett dylikt mål än i ett konformt. En annan svårbemästrad konse- kvens av systemet är att — eftersom frågan om ett mål är difformt eller inte måste be- dömas uteslutande med hänsyn till utgången i hovrätten ett mål i fullföljdshänseende kan bli att anse som difformt och sålunda komma att omfattas av ändringsdispensen, oaktat talan i högsta domstolen föres endast i en del av målet, vari underrätt och hovrätt varit samstämmiga. Möjligheten att erhålla prövningstillstånd kommer sålunda att bli mer vidsträckt än som erfordras ur de syn- punkter, som ligger till grund för konformi- tetsprincipen.

Med hänsyn till vad nu anförts synes en begränsning av ändringsdispensen till att gälla difforma mål inte innefatta en till- fredsställande lösning av fullföljdsfrågan. Kommittén föreslår i stället att ifrågavaran- de dispensgrund helt avskaffas, samtidigt som emellertid övriga dispensbestämmelser ges ett innehåll som bättre än nu ansluter till syftet med högsta domstolens verksam- het sådant det angivits i det föregående. Av- skaffandet av ändringsdispensen utesluter inte att vid tillståndsprövningen beaktas den större eller mindre anledning som kan före- ligga till ändring i hovrättens avgörande. Men det innebär att den omständigheten att högsta domstolen har en från hovrätten av- vikande mening om den rätta utgången av målet inte blir självständig dispensgrund. Den enskilde partens önskan om ändring i hovrättens avgörande bottnar merendels uteslutande i hans intresse av ett för honom gynnsammare resultat av målet. För den i hovrätten vinnande parten skulle det där- emot ur flera synpunkter vara bäst om målet ej alls fick fullföljas. Som förut fram- hållits innebär fullföljdsrätten för honom i allmänhet endast en förlängning av rätte- gången med allt vad detta innebär av be- svär och kostnader. Två i princip likvärdiga intressen står på detta sätt mot varandra. Den grund för prövning i högsta instans som hänför sig till vikten av enhetlig rätts- tillämpning och en i övrigt ur allmän syn- punkt tillfredsställande rättskipning har för de enskilda parterna underordnad betydelse. Vid avvägningen ur fullföljdssynpunkt av de enskilda partsintressena skulle en obe- gränsad ändringsdispens kunna framstå som befogad om det vore möjligt att i varje mål träffa ett avgörande beträffande vilket det med säkerhet kunde sägas att det innefatta- de den enda, absolut riktiga utgången. På detta sätt förhåller det sig naturligtvis dock inte. Vad särskilt gäller den sakliga prövningen är underlaget härför i högsta domstolen ej sällan sämre än det som stått de lägre instanserna till buds och högsta domstolens förutsättningar att komma till ett rättvisande resultat alltså i motsvarande grad mindre goda än underrätternas. För

att en part skall få bifall till framställning om prövningstillstånd kan det därför inte vara tillräckligt att "högsta domstolens me- ning om utgången avviker från hovrättens. Den grund som beträffande de difforma målen i första hand åberopats för möjlighet till sådant tillstånd är heller inte att anled- ning kan finnas att ändra hovrättens avgö- rande, utan det förhållandet att hovrätten och underrätten inte varit samstämmiga i sin bedömning och att det därför oavsett prövningens betydelse för rättsenheten eller rättsutvecklingen kan med hänsyn till rättssäkerheten vara befogat att målet prö— vas av en tredje domstol. Även i konforma mål kan emellertid omständigheterna vara sådana att möjlighet till prövning i högsta domstolen framstår som berättigad. Det lämpligaste synes vara att ifrågavarande dispensbehov täcks genom samma regler i det ena som i det andra fallet.

Med hänvisning till vad här sagts finner kommittén följande synpunkter böra anläg- gas på regleringen av fullföljdssystemet.

Liksom för närvarande bör fullföljdsrät- ten i princip vara fri men möjligheten att få målet prövat av högsta domstolen bero på särskilt tillstånd, som kan meddelas under vissa förutsättningar. Generellt skulle för- utsättningen för prövningstillstånd kunna uttryckas så, att det ur annan synvinkel än parternas subjektivt begränsade skall före- ligga ett intresse av sådan vikt att prövning i högsta instans med hänsyn härtill är på- kallad. Detta intresse hänför sig närmast till behovet av auktoritativa avgöranden för främjande av enhetlighet i lagtolkning och annan rättstillämpning. Är det från denna synpunkt av betydelse att målet prövas i högsta domstolen, då bör sådan prövning också ske. Ifrågavarande intresse har för- anlett den nuvarande möjligheten till preju- dikatdispens enligt rättegångsbalkens 54 kap. 10 5 punkt 1. En dispensgrund av det- ta slag, som ansluter till huvudsyftet med högsta domstolens verksamhet, måste finnas även i fortsättningen. Högsta domstolens ställning som företrädesvis prejudikatinstans motiverar att ifrågavarande dispensgrund

liksom nu kommer till särskilt uttryck i lag- texten.

Även om enligt vad här sagts värdet av en högsta domstol främst ligger i de ökade för- utsättningama för samstämmiga avgöranden i likartade mål, som tillgången till en preju- dikatinstans innebär, följer emellertid av domstolens uppgift som vårdare av rättsen— heten, att möjlighet till dispens ur allmän synpunkt bör hållas öppen även för vissa andra, om än säl-lan förekommande, fall av mera extraordinär natur än de rena prejudi- katmålen. Skulle hovrättens avgörande t. ex. strida mot vedertagna rättsgrundsatser el- ler eljest på ett mera anmärkningsvärt sätt utan godtagbara skäl avvika från rådande praxis, vore det otillfredsställande om inte rättelse kunde vinnas oberoende av målets eventuella prejudikatintresse. Omständighe- terna kan även i övrigt vara sådana att möjlighet till prövningstillstånd av andra än prejudiciella grunder inte bör uteslutas. En- ligt 10 & punkt 2 kan för närvarande pröv- ningstillstånd meddelas — förutsatt att revi- sibilisreglerna inte lägger hinder i vägen — dels om anledning förekommer till ändring i det slut till vilket hovrätten kommit, dels även eljest om med hänsyn till omständighe- terna i målet skäl förekommer till talans prövning. Ehuru som nyss sagts vissa dis- pensmöjligheter utöver de som innefattas i prejudikatdispensen alltjämt torde behövas, kan de dock utan åsidosättande av några rättssäkerhetskrav ges en väsentligt snävare begränsning än de nuvarande reglerna i punkt 2. Tidigare har framhållits att den omständigheten, att högsta domstolen finner anledning till annan bedömning av ett mål än hovrätten, inte i sig är tillräcklig för pröv- ningstillstånd. Även frånsett detta synes kravet på de förutsättningar, som måste fö— religga för att dispens skall kunna beviljas, böra skärpas. Kommittén föreslår att de en- ligt 54 kap. 10 5 punkt 2 gällande dispens— bestämmelserna ersätts av ett stadgande av innebörd, att prövningstillstånd som inte er- fordras ur prejudikatsynpunkt får meddelas endast under förutsättning att med hänsyn till särskilda omständigheter eljest synnerliga

skäl förekommer till prövning i högsta doms- instans. Genom stadgandet utesluts den nu- varande ändringsdispensen men hålls å and- ra sidan öppen möjlighet till prövningstill- stånd oberoende av om anledning förekom- mer att ändra hovrättens avgörande. Som re- dan framhållits torde tillämpning av stad- gandet komma ifråga endast sällan. Stad- gandets utformning avser också att ange, att det skall tillämpas mycket restriktivt. En be— gränsning av tillämpningsområdet följer yt- terligare av rättegångsbalkens omförmälda regler om bevisupptagning och bevispröv— ning.

Enligt nuvarande 10 5 punkt 1 är med prejudikatdispens jämställd den s.k. intres- sedispensen. Ifrågavarande två dispensgrun- der står varandra nära så tillvida att i båda fallen tillståndsprövningen är beroende på omständigheter som ligger utom det före- varande målet. Den särställning som intres- sedispensen fått enligt gällande lag samman- hänger med revisibilisreglerna. Kommittén föreslår i det följande att dessa regler upp- häves. På grund härav och med hänsyn till innehållet i de föreslagna nya dispens- bestämmelserna blir särskilda bestämmelser om intressedispens inte vidare behövliga.

I samband med att 54 kap. 10 å rätte- gångsbalken ändras i överensstämmelse med vad här anförts torde ändring böra göras i 55 kap. 4 5 och 56 kap. 4 5. I 55 kap. 4 5 andra stycket stadgas att om revisionskäran- den anser att prövningstillstånd skall med- delas enligt 54 kap. 10 5, punkt 1 —— preju- dikat- eller intressedispens —— han bör i re— visionsinlagan närmare ange de omständig- heter han åberopar till stöd därför. Motsva- rande bestämmelse för besvärsmålens del finns i 56 kap. 4 5 andra stycket. Om 54 kap. 10 & får det innehåll, som kommittén förordar, synes de nämnda föreskrifterna om klagoskriftens innehåll böra ändras att avse även det fallet att en part ansöker om dispens av andra skäl än prejudiciella samt därvid ges en mera kategorisk avfattning än de nu har. Frågan om de nya dispensgrun- demas omfattning och tillämpning i övrigt behandlas i specialmotiveringen.

Vad angår den begränsning i prövnings- möjligheterna som revisibilisreglerna inne- bär enligt gällande lag, har den åstadkom- mits genom att tidigare bestämmelser om summa och poena revisibilis, enligt vilka vissa mål helt uteslöts från fullföljdsrätt, inarbetats i dispensprövningssystemet. Då revisibilisbestämmelserna första gången in- fördes i svensk rätt, skedde det efter stor tvekan med hänsyn till de invändningar om avsteg från principen om allas likhet inför lagen, som bestämmelserna i fråga kunde ge anledning till. Dessa principiella betänk- ligheter kan inte heller i dag frånkännas fog. Det gäller kanske särskilt tvistemålen. Storleken av det belopp, som tvisten avser, är inte någon säker mätare på dess betydelse för parten. Även om likheten inför lagen upprätthålls såtillvida att samma revisibilis- regler gäller för alla är det uppenbart att de drabbar olika. I viss män kan motsvarande invändningar riktas mot poena revisibilis. Det måste också principiellt sett ifrågasättas riktigheten av att ett brotts svårhetsgrad eller ett straffs storlek skall vara avgörande för möjligheten till rättelse av en klart felaktig dom. I angivna hänseenden föreligger otvi- velaktigt en fråga om jämlikhet. Att invänd- ningarna numera inte görs gällande med samma styrka som tidigare torde samman- hänga med dels den långa tid som bestäm- melserna varit i kraft, dels det förhållandet att under denna tid storleken av revisibilis— beloppet, 1 500 kronor, varit oförändrat me- dan däremot penningvärdet sjunkit avsevärt. Om bestämmelserna om prövningstillstånd i 54 kap. 10 & får det ändrade innehåll, som kommittén föreslagit, kommer emellertid att mot varandra stå å ena sidan det allmänna stadgandet om prövningstillstånd under för- utsättning av synnerliga skäl samt å andra sidan revisibilisreglernas förbud mot pröv- ningstillstånd annat än i undantagsfall, oav- sett om synnerliga skäl föreligger. Frånsett det principiellt diskutabla i revisibilisregler- na som sådana, blir anmärkta förhållande så motsägelsefullt, att konstruktionen knap- past kan anses godtagbar. Det måste på det hela taget anses rimligt och riktigt att, om synnerliga skäl talar för att ett mål kommer

under högsta domstolens prövning, detta också sker, oberoende av motgångsvärdets storlek eller brottets beskaffenhet.

Den gjorda anmärkningen kan väl i viss mån riktas redan mot fullföljdsreglema i deras nuvarande utformning. Även gällande lag medför att, hur starka skälen för pröv- ningstillstånd i och för sig än är, sådant till- stånd likväl med hänsyn till revisibilisreg- lerna kan meddelas endast under vissa för- utsättningar. Motsättningen blir emellertid mer framträdande om de av kommittén föreslagna ändringarna i dispensgrunderna genomförs. Kommittén har till undvikande härav övervägt en omläggning av revisibilis- reglernas placering i fullföljdssystemet på så sätt att de skulle knytas inte som nu till till- ståndsprövningen utan till rätten att över- huvudtaget fullfölja talan. Man skulle alltså återgå till den tidigare gällande ordningen med förbud i vissa mål att fullfölja talan mot hovrättens dom eller beslut utan sär- skilt tillstånd. Även om genom en sådan omläggning skulle vinnas att revisibilisreg— lerna formellt inte kom i direkt motsats- förhållande till de allmänna dispensreglerna för prövningstillstånd, bleve emellertid sak- ligt sett läget oförändrat. Påtalade missför- hållande skulle alltjämt bestå. På grund här- av och med hänsyn till den komplicering av fullföljdssystemet som det skulle innebära med i vissa fall dubbel tillståndsprövning —— dels fullföljdstillstånd, dels prövningstill- stånd -— synes utvägen i fråga inte vara lämplig.

Det i sammanhanget mest rationella och otvivelaktigt mest riktiga ur rättssäkerhets- synpunkt är att revisibilisreglerna avskaffas. Reglerna har alltid varit kontroversiella. De har inte tillkommit av principiella skäl utan syftet med dem är uteslutande att hindra för stor arbetsbelastning i högsta domstolen. Av intresse är därför att söka få en upp- fattning om i vad mån detta syfte uppnåtts och vilken verkan som avskaffandet av reg- lerna skulle ha på högsta domstolens arbete.

Vad beträffar revisibilisreglernas betydel- se för måltillströmningen till högsta dom- stolen visar den statistiska undersökningen att de under åren 1963 och 1968 av högsta

domstolen avgjorda ansökningarna om pröv- ningstillstånd till ett förhållandevis så stort antal som 169 respektive 174 eller 15,1 pro- cent respektive 12,9 av brottmålen 17,9 respektive 14,1 procent — var av beskaf- fenhet att inte kunna erhålla sådant tillstånd annat än enligt 54 kap. 10 5 punkt 1, s.k. liten fullföljd. Hade mål av detta slag full- följts i samma utsträckning som mål i vilka förelåg rätt till stor fullföljd, beräknas att an- talet skulle under 1968 ha stigit med 13 tvistemål och 56 brottmål. Vad besvärsmå- len beträffar är bedömningen svårare. År 1968 uppgick antalet sådana mål med liten fullföljd i högsta domstolen till 40. Antar man att borttagandet av revisibilisbestäm- melserna medför en procentuell ökning av fullföljdsfrekvensen i dessa mål av samma storlek som nyss antagits beträffande tviste- och brottmålen, skulle antalet stiga med 20.

Det statistiska underlaget är i viss mån bristfälligt. När det gäller att besvara frå- gan vilken verkan som skulle bli följden av revisibilisreglernas upphörande finns det ej några säkra bedömningsgrunder. Undersök- ningen får emellertid anses ge vid handen att revisibilisreglernas begränsande effekt på måltillströmningen är mindre än man kunnat förmoda. Skillnaden i fullföljdsfre- kvens mellan mål med stor och mål med li- ten fullföljd är framförallt beträffande brott- målen anmärkningsvärt ringa. Det får hållas för sannolikt att mål, i vilka meddelats en- dast liten fullföljd, även utan revisibilisregler skulle ha fullföljts i mindre utsträckning än andra mål, eftersom redan deras mindre vikt många gånger måste verka hämmande på lusten att förlänga rättegången i ytter- ligare en instans. Å andra sidan är det, som förut framhållits, uppenbarligen så, att i åtskilliga fall det gäller särskilt brottmå- len talan fullföljs alldeles oavsett utsik- terna till framgång. Det enda effektiva sät- tet att hindra sådan ohemul talan skulle vara att helt förbjuda fullföljd i vissa mål. Denna väg torde dock enligt det redan sag- da inte vara framkomlig.

Vad beträffar tvistemålen kan förklaring- en till att revisibilisreglernas inverkan på måltillströmningen i högsta domstolen inte

är större delvis vara att finna i det ändrade penningvärdet. En höjning av summa revisi- bilis kunde ur denna synpunkt anses moti- verad. Skall ifrågavarande stadgande få den verkan som avsågs då det infördes torde emellertid en mångdubbling av beloppet 'bli nödvändig. Antalet i hovrättema avdömda tvistemål är numera så jämförelsevis litet att revisibilisreglerna i fråga om dessa mål inte har större vikt för högsta domstolens arbets- börda. Det praktiska värdet av en mindre höjning, exempelvis till 3 000 eller 5 000 kronor, skulle därför bl-i obetydligt. Å andra sidan skulle även en sådan höjning ge den på principiella betänkligheter grundade kri- tiken ökad styrka. Någon skärpning av de gällande reglerna synes på grund av vad sålunda anförts inte lämpligen böra företas.

Ett större värde än deras fullföljdsbe- gränsande effekt kan ligga i den möjlighet som revisibilisreglerna ger högsta domsto— len till snabbare och enklare handläggning av mål på vilka bestämmelserna äger till- lämpning. Möjlighet till sådan förenklad handläggning kommer emellertid att finnas även enligt kommitténs förslag, nämligen såtillvida att enligt detta prövningstillstånd överhuvudtaget inte kan meddelas annat än ur prejudikatsynpunkt eller eljest på grund av särskilda omständigheter och synnerliga skäl. Av betydelse är härvid att det enligt de föreslagna ändringarna i 55 kap. 4 5 och 56 kap. 4 & åligger klaganden att i högsta domstolen närmare ange de omständigheter han åberopar som grund för ansökan om prövningstillstånd. Tillståndsprövningen kan härigenom många gånger begränsas avse- värt. Vidare bör anmärkas att, enligt vad kommittén föreslår i specialmotiveringen, nuvarande omröstningsregel i 3 kap. 7 & förutsätts ändrad därhän, att vid tillstånds- prövningen majoritetens mening alltid skall vara utslagsgivande på samma sätt som är fallet vid andra domstolsavgöranden. Ge- nom att sålunda, till skillnad mot vad nu är fallet, en ledamot aldrig kan mot de öv- riga båda i tillståndsprövningen deltagande ledamöternas bestridande göra sin mening i tillståndsfrågan gällande, torde handlägg- ningen av målen underlättas.

Vid tiden för införandet av revisibilis- reglerna var det särskilt tvistemålen som påkallade uppmärksamhet. Läget är nu för- ändrat. Antalet i högsta domstolen fullfölj- da tvistemål är som redan erinrats inte an- märkningsvärt stort. Däremot har brottmå- len ökat kraftigt. Möjligheterna att genom revisibilisregler minska fullföljdsfrekvensen i brottmål är emellertid som förut framhål- lits mycket begränsade. Genom de år 1945 införda bestämmelserna om tillståndspröv- ning i alla mål, oavsett beskaffenheten, för- lorade revisibilisreglerna i betydelse. Med den generella begränsning av möjligheterna till prövningstillstånd, som kommitténs för- slag innebär, torde deras värde minska yt- terligare. Att under sådana förhållanden, i trots av de principiella betänkligheter till vilka de ger anledning och deras ofören- lighet med de av kommittén föreslagna till- ståndsgrunderna, likväl bibehålla desamma kan inte vara motiverat. Kommittén föror- dar på anförda skäl att revisibilisreglerna utgår ur fullföljdssystemet. Den tanke, på vilken de bygger, kan för övrigt i den mån så finnes påkallat beaktas vid tillståndspröv- ningen utan stöd av särskilda undantags- regler. Det ligger nämligen i sakens natur att den större eller mindre vikt, som full- följden har för parterna, inverkar på be- dömningen av om dispens som inte föran- leds från prejudikatsynpunkt skall meddelas.

Mera underordnad betydelse har den skyldighet som åligger part att vid fullföljd av talan mot hovrättens dom eller beslut nedsätta vissa belopp eller dels 150 kronor i fullföljdsavgift, dels enahanda belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Förekomsten av en fullföljdsavgift har den förtjänsten att den kan medverka till att den med hovrättens avgörande missnöjda parten närmare tänker över om ett överkla- gande är befogat. Den kan därmed bidra till att hindra okynnesprocesser och baga- telltvister. Dessutom ersätts naturligtvis ge- nom avgiften i någon utsträckning statens kostnader för rättskipningen i högsta dom- stolen. Mot fullföljdsavgiften kan emeller- tid resas en rad invändningar. Redan den grundläggande tanken att parts möjlighet

att komma till sin rätt skall vara betingad av erläggande av en avgift är föga tillta- lande. Liknande villkor gäller heller inte för rätten till talan i lägre instans. Härtill kommer att en klagande vars ekonomiska bärkraft inte är så stor drabbas förhållan- devis hårdare än andra. Väl vore en diffe- rentiering av avgiften med hänsyn till tvis- temålets värde eller klagandens villkor möj- lig. Det kan dock befaras att en sådan regle- ring i praktiken skulle ge mindre tillfreds- ställande resultat. Avgiften har vidare knap- past någon återhållande verkan på den som avsiktligt vill förhala processen genom över- klagande. Å andra sidan torde avgiften, i den mån den har någon återhållande ver- kan, inte motverka fullföljd endast i sådana mål i vilka ändring inte är att förvänta; även den som har fog för sin talan kan genom avgiften avhållas från att överklaga.

De här anförda invändningarna mot full- följdsavgiften har i stort giltighet även be- träffande kostnadsersättningen. Nedsätt- ningsskyldighetens betydelse som säkerhet för motpartens kostnader urholkas för öv- rigt avsevärt genom att de personer, vilkas solvens är sådan att ett ställande av säker- het ter sig särskilt angelägen, ofta blir be- friade från skyldigheten i fråga. Det kan också anmärkas att, ehuru behovet av sä- kerhet för rättegångskostnaderna måste an- tas vara väl så stort i de lägre instanserna, motsvarande bestämmelser inte finns beträf- fande rättegången där.

Utöver vad nu sagts gäller i fråga om så- väl fullföljdsavgiften som kostnadsersätt- ningen att det vid nedsättning, redovisning och återbetalning av avgifterna uppkommer kameralt och administrativt arbete som inte står i rimlig proportion till de fördelar, som vinns, i varje fall med nuvarande avgifts- belopp. Nedsättningsskyldigheten gör också hovrättens fullföljdshänvisningar komplice- rade. Ett obetydligt misstag vid iakttagande av formalia i samband med avgiftens ned- sättning kan leda till att revisionstalan av- visas. Ifrågavarande institut har även i praktiken visat sig innebära tillämpnings- svårigheter. I Nytt Juridiskt Arkiv redovi- sas ett stort antal rättsfall inom detta om-

råde. Det kan alltså med ett visst fog göras gällande att nedsättningsskyldigheten för högsta domstolens vidkommande inte alltid inneburit någon lättnad i arbetsbördan.

Kommittén föreslår att nuvarande ned- sättningsskyldighet såväl beträffande full- följdsavgift som beträffande kostnadsersätt- ning utgår.

De föreslagna ändringarna i dispensgrun- derna innebär att högsta domstolen i allt väsentligt blir en prejudikatinstans. Avskaf- fandet av ändringsdispensen bör verka åter- hållande på meningslösa prövningsyrkanden och sålunda vara ägnat att minska tillström- ningen av mål till domstolen. Bortfallet av revisibilisbestämmelserna och av den full- följdsbegränsning, som föranleds av skyldig- heten att nedsätta fullföljdsavgift Och kost- nadsersättning, kan medföra att till högsta domstolen fullföljs en del mål som eljest stannat i hovrätten. Om än till följd härav den målbegränsade effekten något beskärs, måste likväl de nya fullföljdsreglema, rätt tillämpade, leda till att arbetet med dispens- prövningen avsevärt underlättas. De former i vilka detta arbete bedrivs har härvid be- tydelse. Kommittén återkommer till den frågan i närmast följande kapitel.

Avlastningen av högsta domstolen skulle naturligtvis öka om själva dispensförfaran- det kunde ordnas på annat sätt än nu. Störst arbetsbesparing i detta avseende, sett ur domstolens synpunkt, skulle vinnas om ifrå- gavarande prövning överflyttades från dom- stolen till något annat organ. Närmast kun- de väl härvid komma i fråga att låta den hovrätt hovrättsavdelning som dömt i målet pröva dispensfrågan. Det lämpli- gaste skulle för sådant fall vara om hov- rätten redan vid avgörandet av målet an- gav, om prövningsrätt förelåg eller ej. En sådan ordning skulle med hänsyn till hov- rättens kännedom om målet knappast för- orsaka nämnvärt arbete. Häremot må dock erinras om svårigheterna för hovrätten att ta ställning i dispensfrågan utan kännedom om de skäl, som kan vara att anföra i frå- gan från parternas sida. Mot hovrätten som dispensmyndighet kan i övrigt riktas flera vägande invändningar. En betydande risk

finns att dispensprövningen på grund av det stora antalet hovrättsavdelningar skulle bli oenhetlig. Hovrätten har inte heller högsta domstolens samlade överblick och förmåga att avgöra en frågas prejudiciella betydelse. Även om prejudikatdispens kunde bli till- fredsställande handhavd av hovrätten, åter- står svårigheten att säkra en rätt avvägd dispensgivning i mål, vilka av andra skäl bör underställas högsta domstolens pröv- ning. Det innebär ej någon misstro mot hov- rättens objektivitet om man antar att hov- rätten även i svårbedömda fall understun- dom kunde genom bundenhet till sitt eget ställningstagande få svårt att inse det be- fogade i ett överklagande. Överhuvudtaget är det inte tillfredsställande att den dom- stol, som avgjort ett mål, också avgör om målet skall få föras vidare till högre in- stans. En förutsättning för att hovrätten skulle kunna anförtros dispensprövningen måste därför vara att dispensprövningsbe- slutet finge överklagas. Men därmed skulle en betydande arbetsbörda återföras till hög- sta domstolen. Någon ändamålsenlig lös- ning synes därför knappast kunna vinnas på denna väg. Än mindre torde det ifråga- komma att låta något annat organ bli dis- pensmyndighet.

En bättre möjlighet vore då att minska det i högsta domstolens dispensprövning deltagande antalet ledamöter, eventuellt på så sätt att en av ledamöterna ersattes med en revisionssekreterare. Nuvarande regel en- ligt vilken tre justitieråd bildar s. k. dispens- avdelning sammanhänger med att, då ett mål efter dispens prövas av högsta dom- stolen, i denna prövning som regel deltar fem justitieråd och att således den mening som omfattas av tre justitieråd blir gällan— de. Att dispensprövningen skall göras av justitieråd följer av 5 22 regeringsformen. Stadgandet torde få anses motiverat med hänsyn till den betydelse som ifrågavaran- de prövning har. Dispensprövningen är knappast vare sig ur allmän synpunkt eller ur synpunkten av parternas intressen mind- re viktig än den prövning som sedan sker om dispens meddelas. Det är därför natur- ligt att prövningen ankommer på högsta

domstolen i det förra fallet likaväl som i det senare, om än det för domförhet er- forderliga antalet ledamöter i förra fallet kan sättas något lägre. Att gå ned under nuvarande antal av tre ledamöter synes dock inte lämpligt. Kommittén har alltså stannat för att inte föreslå någon ändring i vad som för närvarande gäller i föreva- rande hänseende. Omröstningsreglerna för dispensprövningen behandlas i specialmoti— veringen.

Ehuru det är svårt att med säkerhet be— döma vilken minskning av högsta domstolens arbete som kommittéförslaget i sin helhet leder till, bör det kunna antas att förslaget, med den restriktiva tillämpning som kom- mittén förutsätter, åtminstone efter en över- gångstid skall på sådant sätt lätta arbetsbe- lastningen, att antalet justitieråd kan inte oväsentligt nedbringas. Enligt 1946 års lag om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring bestäms antalet av Kungl. Maj:t med iakttagande av att det ej skall under- stiga 24 eller överstiga 27. Det får bero av erfarenheterna efter förslagets omsättning i

praktiken hur mycket lägre dessa gränser kan sättas.

3. Nedre justitierevisionen och dess arbetsformer

Gällande rätt

Enligt 24 5 regeringsformen skall justitie- ärendena i nedre justitierevisionen beredas till prövning och avgörande i högsta dom- stolen. Det stadgas i 3 kap. 8 & rättegångs- balken att i justitierevisionen för detta än- damål skall finnas lagfarna revisionssekre- terare. Vid justitierevisionen skall också fin- nas kansli för högsta domstolen. Det till- kommer Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser om justitierevisionens organi- sation och verksamhet. Enligt 3 kap. 6 & rättegångsbalken ankommer det vidare på Kungl. Maj:t att bestämma i vilken omfatt- ning åtgärd, som avser allenast måls bere- dande, må vidtas av justitierevisionen eller tjänsteman vid denna.

Kungl. Maj:t har med stöd av angivna bestämmelser i rättegångsbalken den 26 juni 1948 fastställt arbetsordning för nedre ju- stitierevisionen. Justitierevisionens samband med högsta domstolen kommer till uttryck i 3 & arbetsordningen, enligt vilken högsta domstolen skall hållas underrättad om frå- ga som angår målens fördelning och före- dragning eller eljest berör högsta domstolen. Justitierevisionen har också att ställa sig till efterrättelse vad högsta domstolen där- om kan bestämma. Detta stadgande bör sammanställas med 6 & lagen den 20 de- cember 1946 om högsta domstolens sam- mansättning och tjänstgöring. Enligt sist- nämnda lagrum bör mål, som fullföljts till

högsta domstolen eller skall av denna ome- delbart upptas, i allmänhet tilldelas viss le- damot (referent), som har att meddela för målets beredande erforderliga anvisningar. Det stadgas vidare, att referenten bör delta i målets handläggning och avgörande i hög— sta domstolen. Är avdelning, varå referen- ten är indelad, fri från tjänstgöring och an- går målet häktad eller fordrar målet eller däri uppkommen fråga eljest skyndsamt avgörande, bör annan ledamot utses att vara referent i målet eller i den särskilda frågan.

Enligt arbetsordningen i övrigt gäller bl.a. följande. Justitierevisionen består av revisionssekreterare som ledamöter. En av dessa är revisionens ordförande. Vid revi- sionen finns justitierevisionsexpeditionen, som är högsta domstolens och revisionens kansli (1 5). På justitierevisionen ankom- mande åtgärder för beredande av mål och ärenden, vilkas prövning och avgörande ankommer på högsta domstolen, vidtas —— enligt vad som närmare anges i arbetsord- ningen — antingen av en revisionssekrete- rare (t. ex. meddelande av föreläggande för att avhjälpa brist i fullföljdsinlaga, förord- nande om personundersökning) eller av ju- stitierevisionen i närvaro av tre revisions- sekreterare (t.ex. beviljande av fri rätte- gång, förordnande av offentlig försvarare) eller av annan tjänsteman. Administrativa ärenden avgöres enligt vad i arbetsordning- en anges antingen i plenum eller av ordfö-

randen (4 5). Målen fördelas mellan rotlar. Varje revisionssekreterare skall inneha en rotel, om ej annat bestämmes av ordföran- den. Rotlarna är dels specialrotlar, som fö- reträdesvis erhåller mål av viss beskaffen- het (specialmål), dels allmänna rotlar (5 å).

Revisionssekreterarens huvuduppgift är föredragning inför högsta domstolen. Av- görandet av frågor om prövningstillstånd (dispensprövning) föregås alltid av föredrag- ning. Har prövningstillstånd beviljats eller erfordras inte sådant tillstånd, avgörs må- len eller ärendena efter huvudförhandling eller på handlingarna. Arbetsordningen fö- reskriver att föredragning av mål på hand- lingarna skall vare sig det gäller dis- pensprövning eller slutlig prövning —— ske med ledning av minnesanteckningar, som innefattar en ordnad och fullständig redo- görelse för vad handlingarna innehåller av betydelse för den prövning, varom är fråga. Minnesanteckningarna skall undertecknas av föredraganden och efter föredragningen förvaras bland handlingarna i målet. Högsta domstolen äger bestämma, huruvida och i vilken mån fullständig redogörelse får i minnesanteckningarna ersättas av hänvis- ning till handlingarna i målet så ock med- dela närmare föreskrifter i övrigt angående föredragningar och minnesanteckningarna (21 5). När omedelbart upptaget mål eller ansökningsärende avgörs på handlingarna, skall i målet föreligga förslag till rubrik försett med föredragandens underskrift. I fullföljt mål, som å fullsutten avdelning av- göres på handlingarna, avger föredragan- den betänkande, där ej enligt grunder som högsta domstolen äger bestämma skall an- ses tillfyllest med av föredraganden under— skrivet förslag till rubrik (22 å). Då före- dragning skall äga rum, avlämnar föredra- ganden förteckning över de mål, som an— mäles till föredragning, så ock, där betän- kande avgivits eller förslag till rubrik före- ligger, till envar av ledamöterna övertryck av betänkande eller förslaget till rubrik. Om det är erforderligt, att ledamöterna vid fö- redragningen har tillgång till skriftligt ma- terial, såsom avskrifter av dom, parts in— lagor i högsta domstolen, kontrakt eller

brevväxling, uppställningar eller skisser, skall revisionssekreteraren tillse, att sådant material i förväg tillställes ledamöterna (23 å)-

Med stöd av 21 & arbetsordningen har högsta domstolen den 22 september 1954 bestämt att hänvisning till akten får — i en- lighet med riktlinjer som angivits i en i augusti 1954 upprättad promemoria angå- ende åtgärder för avarbetande av arbets- balansen inom högsta domstolen ske be- träffande utsaga som tagits upp genom ste- nografi eller på fonetisk väg och vidlyftiga- re skriftligt utlåtande av sakkunnig så ock beträffande annat material om särskilt skäl är därtill.

Tidigare förslag till ändringar

Nedre justitierevisionens ställning. Frågan om lämpligheten av nedre justitierevisio- nens ställning som ett i förhållande till högsta domstolen formellt självständigt äm- betsverk synes i processuella reformsam- manhang inte ha aktualiserats förrän i sam- band med nya rättegångsbalkens genomfö- rande. År 1946 tillsatte Kungl. Maj:t en ut- redning angående omorganisation av justi- tierevisionen i anledning av processrefor- men. Enligt direktiven för utredningen skul- le särskild uppmärksamhet ägnas frågan om revisionens ställning i administrativt hän- seende i förhållande till högsta domstolen. Därvid framhölls, att det ändrade rätte- gångssättet skulle komma att innebära ett vida närmare samarbete mellan justitierevi- sionens personal och vederbörande avdel- ningar inom högsta domstolen eller dessas ledamöter. Det syntes böra övervägas, om inte detta borde medföra, att högsta dom- stolen tillerkändes en mera direkt ledning av arbetet inom revisionen.

Med anledning härav uttalade utredning- en i betänkande år 1947 med förslag till ar- betsordning för nedre justitierevisionen att det formellt sett innebar en egenartad an- ordning att målens beredande till behand- ling i högsta domstolen samt kansligöro- målen m.m. alltjämt skulle handhas av ett vid sidan av domstolen inrättat ämbetsverk.

Till detta ämbetsverk kom sålunda att över- lämnas uppgifter, som strängt taget ankom på högsta domstolen eller som eljest direkt hänförde sig till domstolens verksamhet. Anordningen medförde emellertid påtagliga praktiska fördelar, i det att högsta domsto- lens ledamöter mera odelat kunde inrikta sig på den rent dömande verksamheten. Därigenom hade det även blivit möjligt att med befattningen som ordförande i högsta domstolen förena tjänstgöring som ordfö- rande på en av högsta domstolens avdel- ningar. Då de förberedande åtgärderna framdeles skulle bli av långt mera ingri- pande och vittutseende beskaffenhet än hit- tills och av denna anledning påkallades ett närmare samarbete mellan högsta domsto- len och nedre revisionen, borde dock ge- nom bestämmelser i arbetsordningen för ju- stitierevisionen tillses, att ett sådant sam- arbete i erforderlig omfattning säkerställ- des. Det ändrade läge, som inträdde med rättegångsreformens genomförande, borde även i övrigt leda till en vidgad samverkan mellan nedre revisionen och högsta domsto- len. Från nu angivna utgångspunkter ansåg utredningen att den nuvarande organisatio- nen i sina huvuddrag kunde behållas. Vis- sa organisatoriska förändringar inom ver- kets ram föreslogs dock.

I remissyttrande över betänkandet under- strök högsta domstolens Iedamöter uttalan- det att det formellt sett innebar en egen- artad anordning att justitierevisionen ut- gjorde ett vid sidan av högsta domstolen inrättat självständigt ämbetsverk. Den verk- samhet, som förekom och fortfarande skul— le bedrivas inom nedre revisionen, utgjorde en del av högsta domstolens verksamhet, och det kunde från denna synpunkt synas naturligt, att revisionen fick en fastare an- knytning till domstolen. Enligt 3 kap. 8 5 nya rättegångsbalken skulle vid revisionen finnas kansli för högsta domstolen, och det kunde tänkas att åt nedre revisionen ge så- dan organisation, att den i stort sett skulle komma att framstå som ett högsta domsto- lens kansli. Å andra sidan skulle det inte förnekas, att skäl talade även för den av utredningen intagna ståndpunkten. Att ett

ämbetsverk i sina hävdvunna och erfaren- hetsmässigt godtagna arbetsformer visat sig väl fylla sitt ändamål manade i och för sig till återhållsamhet vid organisationsrefor- mer. Man måste även räkna med svårig- heten att förutse hur det nya rättegångsför- farandet skulle komma att te sig i sin prak- tiska utformning såväl i fråga om arbetets omfattning som beträffande de olika ar- betsuppgifterna. Det kunde vara berättigat att inta ett beprövat utgångsläge och att därefter genomföra de reformer, till vilka den framtida utvecklingen kunde ge anled- ning. Detta betraktelsesätt hade sådant fog för sig, att domstolens ledamöter inte hel- ler var beredda att föreslå några genom- gripande ändringar i organisationen av revi- sionen.

I fråga om utredningens förslag att nedre justitierevisionen alltjämt borde inta en självständig ställning i förhållande till hög- sta domstolen uttalade departementschefen i 1948 års statsverksproposition efter att ha erinrat om stadgandena i 24 & regeringsfor- men samt 3 kap. 6 och 8 åå rättegångs- balken:

Mot de sakkunnigas förslag på denna punkt har jag för min del intet att erinra. Under den diskussion, som förts i denna fråga, har fram- hållits det egenartade i att målens beredande till behandling i högsta domstolen samt kansli- göromålen m.m. alltjämt skulle handhas av ett vid sidan av domstolen inrättat verk. I skilda sammanhang har uttalats, att det måhända skulle vara lämpligt att åt justitierevisionen giva sådan organisation, att den i stort sett kommer att framstå som ett högsta domsto- lens kansli. En dylik anordning synes emeller- tid knappast vara förenlig med nyss anförda lagstadganden. Dessa liksom de i 5 22 rege- ringsformen upptagna domförhetsreglema för högsta domstolen — förutsätter en sådan ar- betsfördelning mellan högsta domstolen och nedre revisionen, att högsta domstolens leda- möter företrädesvis skall kunna inrikta sig på den rent dömande verksamheten. I enlighet härmed skall det tillkomma revisionen att om- besörja ej blott kansligöromål i egentlig me- ning utan även förberedande åtgärder av skilda slag samt föredragning i högsta domstolen. Sistnämnda uppgifter kan — som även lagen utmärker -—- med hänsyn till sin art och bety- delse ej jämställas med kansligöromål. Att re- visionen alltjämt intar en fristående ställning i förhållande till högsta domstolen synes även

utgöra ett villkor för att med befattningen som ordförande i högsta domstolen skall kunna för- enas tjänstgöring som ordförande på en av högsta domstolens avdelningar. I detta sam- manhang må emellertid framhållas, att det nya förfarandet i långt högre grad än tidigare för- utsätter en samverkan mellan revisionens per- sonal samt högsta domstolens avdelningar och ledamöter. I arbetsordningen för revisionen bör upptagas bestämmelser, som säkerställer detta samarbete. På sätt de sakkunniga förordat bör i sådant syfte revisionssekreterarna jämte viss kanslipersonal indelas att tjänstgöra vid högsta domstolens avdelningar. Även i övrigt bör åt högsta domstolen givas möjlighet att utöva en mera direkt ledning av arbetet inom revisionen.

I ett av särskild utredningsman avgivet betänkande år 1962 angående nedre justi- tierevisionens arbetsorganisation (SOU 1962: 20) anfördes i fråga om verkets ställning:

Redan den avfattning, som arbetsordningens första paragraf erhållit, ger en antydan om den bristande inre logiken i ämbetsverkets kon- struktion. I nämnda paragraf säges nämligen, att nedre justitierevisionen omfattar :i övrigt» (dvs. frånsett revisionssekreterarna) »justitiere- visionsexpeditionen», som är högsta domstolens och nedre revisionens kansli.

Fråga är, om inte i förhållande till högsta domstolen såväl revisionssekreterarna som bi- trädespersonalen utgör domstolskansli. Att då ytterligare differentiera i dels högsta domsto— lens, dels justitierevisionens kansli synes omo- tiverat.

Rimligtvis borde såväl föredragandena/revi- sionssekreterarna som biträdespersonalen (den rättsbildade och den icke rättsbildade) på ett mera omedelbart sätt ställas under högsta domstolens förmanskap.

Med de genom den nya rättegångsordningen skapade tillfällena till högsta domstolens ome- delbara kontakt med parterna och deras advo- kater följer naturligtvis, att i åtskilliga fall — utan motsvarighet under äldre rättegångsbal- kens tid krav och önskemål framföres från högsta domstolens och dess ledamöters sida, som skall efterkommas av revisionssekreterar- na och övrig personal eller genom deras för- sorg. Detta kan visserligen synas oförenligt med justitierevisionens formellt självständiga ställ- ning. Men lika självklart som det är att revi- sionssekreterarna bör intaga förmansställning till biträdespersonalen, lika klart är det att vid en intressekonflikt det är högsta domstolen resp. dess ledamöter som bör ha det avgöran- de ordet.

Den bristande följdriktigheten i den nuva- rande uppbyggnaden av justitierevisionen tar sig också uttryck på andra sätt. Det måste så- lunda betecknas som anmärkningsvärt, att ju- stitierevisionen har att avge förslag till anslags- äskanden icke blott för sig utan även för hög- sta domstolen och därvid, åtminstone teore- tiskt, äger ingå på högsta domstolens löneför- hållanden.

Att en med sakens natur bättre överensstäm- mande konstruktion icke sett dagen torde väl endels bero på en i historiska förhållanden bottnande långvarig tradition. Men säkerligen har till ett fastlåsande i gällande former myc- ket bidragit en strävan att låta högsta dom- stolens ledamöter exklusivt ägna sig åt den dömande verksamheten. Att dessa förhållanden stundom lägger hinder i vägen för ett ratio- nellt anordnande av de skilda arbetsmomenten torde icke kunna förnekas.

Mot bakgrunden av det sagda framstår det som ett önskemål, att en konstruktion av justi- tierevisionen, som bättre svarar mot dess ställ- ning, åvägabringas.

Utredningsmannen har med experterna över- lagt om en iöverensstämmelse med de andrag- na synpunkterna förändrad organisation. Det har sålunda övervägts, att justitierevisionen skulle icke längre bestå som ett självständigt ämbetsverk utan erhålla karaktären av ett, även i yttre måtto, till högsta domstolen anslu- tet kansli. En följd härav skulle bli, att arbets- ordningens bestämmelser om bl.a. handlägg- ning av ärenden i plenum skulle upphöra att gälla. Ej heller skulle befattningen som justitie— revisionens ordförande längre äga bestånd. Ju- stitierevisionen skulle enligt dessa övervägan- den bestå av dels en föredragandeorganisation, revisionssekreterarna, dels det egentliga kan- sliet, bestående av den administrativa persona- len. Såsom ledare för den samlade organisa- tionen skulle stå en kanslichef.

Utredningsmannen har emellertid icke an- sett sig kunna för det närvarande förorda en så vittgående ändring. Även om det får med- givas, att skäl i och för sig ej saknas för en ändring av antytt slag, kan dock enligt utred- ningsmannens mening skäl av större tyngd an- dragas mot att en sådan ändring nu företages. Det synes utredningsmannen angelägnare att nu _ utan brytande av en långvarig tradition -— söka åstadkomma förbättringar med bibe- hållande i stort av den nuvarande uppbygg- naden.

I yttranden över betänkandet föranledde frågan om nedre justitierevisionens ställning följande uttalanden. Högsta domstolens le- damöter erinrade att högsta domstolen —— liksom regeringsrätten —— enligt regerings-

formen intog en annan ställning än övriga domstolar och ämbetsverk. Högsta domsto- len innefattades under begreppet Kungl. Maj:t. Det var mot denna bakgrund man hade att se bestämmelsen i & 24 rege- ringsformen, att justitieärendena skulle i nedre justitierevisionen beredas till pröv- ning och avgörande i högsta domstolen. Ju- stitierevisionen torde ha samma ställning i förhållande till högsta domstolen som, på sätt framgår av 55 5 och 25 regeringsfor- men, statsdepartementen intar i förhållande till Kungl. Maj:t i statsrådet och regerings- rätten.

Nedre justitierevisionen, som inte kunde godta utredningsmannens uttalande om den bristande inre logiken i verkets konstruk- tion, anförde i denna fråga bl. a. följande.

Nedre justitierevisionen vill härtill anmärka att det uppenbarligen måste vara riktigt, att högsta domstolens ledamöter så långt detta kan ske .får ägna sig uteslutande åt dömande verk- samhet och i största möjliga utsräckning befrias från administrativa göromål. Det kan icke vara rationellt att öka justierådens arbetsuppgifter så att på dem lägges uppgifter, som utan olä- genhet kan utföras av mindre kvalificerad ar- betskraft. Erfarenheten har visat, att ett sy- stem, utformat så att den för högsta domstolen erforderliga administrativa verksamheten jämte föredragningen i domstolen ombesörjes av ett relativt självständigt ämbetsverk, nedre revisio- nen, på intet sätt hindrar ett i alla erforderliga hänseenden mycket nära samarbete mellan hög- sta domstolen och revisionen samt mellan ju- stitieråden, å ena, samt revisionssekreterarna och personalen i justitierevisionsexpeditionen, å andra sidan. Detta samarbete har ökat väsent- ligt efter nya rättegångsordningens genomfö- rande, och revisionen ställer sig givetvis de öns- kemål, som framföres från högsta domstolen eller dess ledamöter, till efterrättelse. Naturligt- vis kan det bl. a. vid en jämförelse med för- hållandena vid övriga allmänna domstolar _ sägas vara en egenartad anordning, att målens beredande till handläggning i högsta domstolen samt kansligöromål där handhaves av ett vid sidan av domstolen inrättat ämbetsverk, men om detta icke visat sig fördelaktigt hade säker- ligen redan tidigare en ändring genomförts. Rättegångsreformen torde knappast ha gjort anordningen mindre lämplig. Under sådana för- hållanden finns det icke anledning att byta ut det nuvarande systemet mot ett annat, som icke kan förutsättas vara bättre. Utredningsmannen

har också stannat vid att icke för närvarande föreslå någon ändring. Det anförda hindrar emellertid icke, att det inom systemets ram kan finnas plats för rationaliseringar.

Göta hovrätt uttalade, att om såsom utredningsmannen gjort gällande —— brister vidlåder den nuvarande ordningen i fråga om organisationen, arbetsmetoderna och samarbetet mellan justitierevisionen och högsta domstolen, det syntes hovrätten an- tagligt att dessa brister bottnade i anord- ningen med justitierevisionen såsom ett självständigt ämbetsverk och att den med ut- redningen åsyftade förbättrade effektivite- ten bäst skulle kunna nås om föredragan- dena och tjänstemännen inordnades under högsta domstolen såsom dess kansli, i över- ensstämmelse med förhållandena vid andra domstolar. Det syntes vara en brist att ut- redningsmannen inte utfört denna tanke. Från detta yttrande var föredraganden i ärendet skiljaktig och anförde:

Den nuvarande ordningen med justitierevisio- nen som ett självständigt ämbetsverk medför betydande olägenheter, främst bristande kon- takt mellan högsta domstolens ledamöter och revisionssekreterarna vid målens och ärendenas förberedande. Enligt min uppfattning leder det- ta i sin tur till att revisionssekreterarna — åt- minstone på de allmänna rotlama utför åt- skilligt arbete till ringa nytta. Dessa olägenhe— ter kan enligt min mening icke till väsentlig del undanröjas utan att justitierevisionen upphör såsom ett självständigt ämbetsverk och dess föredragande och tjänstemän inordnas under högsta domstolen såsom dess kansli. Att genom en sådan lösning en långvarig tradition skulle brytas, synes mig i detta sammanhang ej få vara avgörande. Mot sagda lösning skulle må- hända också kunna invändas, att högsta dom- stolens ledamöter kunde komma att betungas med nya arbetsuppgifter som menligt inverkade på deras dömande verksamhet. De farhågor som i skilda sammanhang härutinnan uttalats synes mig emellertid överdrivna. Med hänsyn till det anförda anser jag, att den angivna åt- gärden är den riktiga lösningen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge före- slog uttryckligt, att nedre justitierevisionen avskaffas såsom ett särskilt ämbetsverk. I stället borde högsta domstolens kansli få en ändamålsenlig uppbyggnad med utgångs- punkt från att det skulle stå under dom- stolens direkta ledning och kontroll. Kans-

liets administration borde ledas av kva- lificerad tjänsteman med administrativ ut- bildning, vilken borde vara jämställd med expeditionschef. Hovrätten anförde till stöd för sin uppfattning bl. a.:

Enligt hovrättens mening bör man göra klart för sig att man i diskussionen rör sig med två principiellt åtskilda betraktelsesätt och att det är nödvändigt att göra ett bestämt val mellan dem; av detta val följer sedan lösningen på de i betänkandet behandlade frågorna. Det ena betraktelsesättet innebär att man med stöd i traditionen uppfattar nedre justitierevisionen såsom ett fristående ämbetsverk som har att bearbeta dit inkomna mål samt utarbeta och förelägga högsta domstolen fullständiga prome- morior, vilka i högsta domstolen behandlas som processmaterial, i varje fall i den mån sa- ken icke företages till huvudförhandling. Det andra betraktelsesättet är att nedre justitierevi- sionens personal anses allenast som högsta domstolens kansli, vilket icke har någon själv- ständig ställning utan hör till domstolen på samma sätt som varje annat domstolskansli och fyller sina arbetsuppgifter såsom ett led i dom- stolens verksamhet.

Det är enligt hovrättens mening uppen- bart, att det traditionella betraktelsesättet av nedre justitierevisionen som ett ämbets- verk numera strider mot fundamentala prin- ciper i rättegångsbalken . Härom anförde hovrätten vidare:

De processuella uppgifter som åvilat ämbets- verket och som gjort dess existens berättigat är sedan länge avskaffade; att enbart av admi— nistrativa skäl bibehålla denna organisations— form kan icke vara motiverat. Det är från pro- cessuella synpunkter framför allt oriktigt att ett annat organ än domstolen har att ta del av processmaterialet och framlägga detta för dom- stolen i bearbetat skick. Hovrätten finner det självklart att högsta domstolens ledamöter bör vara principiellt skyldiga att ta del av process- materialet i original. På vad sätt detta sker hör inte till saken; i viss utsträckning lär domsto- lens ledamöter vid fullgörande av denna skyl- dighet, på samma sätt som gäller inom all an- nan judiciell och administrativ verksamhet, få lita på kollegers och medhjälpares arbete utan att därför kunna skjuta det slutliga ansvaret från sig.

Även Föreningen Sveriges häradshövding- ar anslöt sig till tankegången, att justitiere- visionen mera direkt anknytes till och un-

derordnas högsta domstolen såsom dess kansli.

Vid anmälan av 1963 års statsverkspro- position förklarade sig chefen för justitie- departementet med hänsyn till domstols- kommitténs arbete inte vara beredd att för- orda några mera genomgripande föränd- ringar i nedre justitierevisionens organisa- tion.

Medverkan från högsta domstolens sida vid måls förberedande. I motiven till stadgan- det i 6 5 lagen om högsta domstolens tjänst- göring och sammansättning, att fullföljda och omedelbart upptagna mål i allmänhet bör tilldelas viss ledamot (referent), som har att meddela för målets beredande erfor- derliga anvisningar, framhöll processlagbe- redningen att de uppgifter som tillkommer referenten är av särskild betydelse i mål, vari huvudförhandling äger rum, medan be- hovet av referent däremot inte är lika fram- trädande i besvärsmål, vilka i regel kommer att avgöras på handlingarna. Vilka undan- tag som borde göras från den allmänna re- geln borde enligt processlagberedningens mening bestämmas i den i 9 & ifrågavaran- de lag föreskrivna ordningen. Enligt detta lagrum beslutas närmare grunder för bl.a. målens fördelning av högsta domstolen sam- fällt.

Frågan om medverkan från högsta dom- stolens sida bragtes på tal i propositionen till 1942 års riksdag med förslag till rätte- gångsbalk i samband med beräkningen av antalet sessionsdagar i högsta domstolen. Ef- ter att ha beräknat att i högsta domstolen skulle enligt nya rättegångsordningen före- komma 411 sessionsdagar mot tidigare 559 dagar jämte 25 dagar för prövning av dis- pensansökningar, uttalade departements- chefen att jämförelsen gav närmast vid han- den, att en avsevärd minskning kunde kom- ma att inträda i högsta domstolens arbets- börda. Emellertid fortsatte departements- chefen måste i detta sammanhang beak- tas, att högsta domstolens ledamöter, utöver deltagande i sessionerna, förutsattes komma att medverka vid målens beredande, varvid de skulle biträdas av revisionssekreterare.

I förut nämnda 1947 års betänkande med förslag till arbetsordning för justitierevisio- nen yttrades, att man i fråga om de sär- skilda målens handläggning hade att räkna med ett samarbete mellan referenten eller ordföranden på avdelningen samt vederbö- rande revisionssekreterare. I betänkandet anfördes vidare:

Enligt 6 5 i den nya lagen om högsta dom- stolens sammansättning och tjänstgöring bör mål, som fullföljts till högsta domstolen eller skall av denna omedelbart upptagas, i allmän- het tilldelas viss ledamot (referent), som har att meddela för målets beredande erforderliga anvisningar. Vidare stadgas, att referenten bör deltaga i målets handläggning och avgörande i högsta domstolen. I vilka fall och vid vilken tidpunkt inkomna mål skall fördelas mellan re- ferenter har alltså ej fullständigt angivits i la— gen; det tillkommer högsta domstolen att be- stämma närmare grunder för denna fördelning (se 9 5 i lagen). Några sådana grunder har ännu ej antagits. Då frågan är av betydelse för revisionssekreterarnas tjänstgöring, har de sak- kunniga funnit sig böra undersöka vad inom lagens ram kan anses utgöra en ändamålsenlig anordning i detta hänseende.

Härvid må till en början framhållas, att la- gens ordalag närmast ger vid handen, att refe- rent skulle utses i det stora flertalet mål och att detta borde ske redan innan målen före- drogs för tillståndsprövning. Av ett uttalande i processlagberedningens motiv synes också framgå, att undantag från regeln om måls för- delning mellan referenter skulle vara påkallat huvudsakligen med hänsyn till besvärsmål, vil- ka liksom nu kommer att avgöras på handling- arna. Å andra sidan får beaktas att grunden för stadgandet om utseende av referent är, att högsta domstolen därmed skall erhålla möjlig— het att leda förberedelserna i fall, då åtgärder erfordras utöver den sedvanliga skriftväxling- en. Detta är av särskild betydelse med hänsyn till de mål, som kräver huvudförhandling. På grund av föreskrifterna om prövningstillstånd kommer emellertid huvudförhandling att hållas endast i ett begränsat antal mål. Även i övrigt torde särskilda förberedande åtgärder vara er- forderliga endast i jämförelsevis ringa utsträck- ning. I det stora flertalet mål lär prövningstill- stånd komma att vägras, och det är att antaga, att i dessa mål i allmänhet ej skall erfordras annan förberedelse än vanlig skriftväxling. Un- der dessa omständigheter måste ifrågasättas om det kan vara påkallat att referent utses i så stor utsträckning som lagens ordalag synes ut- visa och om referent regelmässigt skall behöva utses redan före tillståndsprövningen.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde i

regel vara tillfyllest, att referent för visst mål utses först då prövningstillstånd i målet bevil- jas. Stundom kan dock redan före tillstånds- prövningen erfordras åtgärd, som påkallar bi- träde av referent.

Högsta domstolens ledamöter, som i sitt remissyttrande över betänkandet visserligen förklarat sig inte vara beredda att föreslå några genomgripande ändringar av organi- sationen, uttalade fortsättningsvis att det likväl i vissa hänseenden syntes lämpligt att redan nu åvägabringa större samverkan mel- lan nedre justitierevisionen och högsta dom- stolen. Det kunde för övrigt förutses att vid- gad samverkan —— i mindre bundna former än hittills och med större inflytande från högsta domstolens ordförande och avdel- ningsordföranden —— skulle på skilda områ- den visa sig påkallad för befordrande av ett gott arbetsresultat och till underlättande av arbetets jämna gång.

I en av justitierådet Erik Söderlund år 1958 upprättad promemoria rörande 3 & ar- betsordningen för justitierevisionen görs vis- sa uttalanden om den ledning och kontroll som högsta domstolen har att utöva över arbetet inom revisionen. Sålunda erinras om att revisionssekreteraren är skyldig att ge- nast anmäla brådskande frågor och att el- jest anmäla, när mål är färdiga för slutlig handläggning, samt att han är skyldig att följa anvisningar från avdelning och refe— rent. I promemorian framhålles att det från början var avsett att referent skulle utses i flertalet mål. Denne hade då fortlöpande kunnat följa handläggningen av honom till- delade mål och öva erforderlig kontroll. Då denna ordning ej kommit till utförande, måste ordföranden på avdelningen ha befo- genhet att vid behov öva kontroll även över den förberedande handläggningen. Vissa mål var av den dynamiska karaktär att de borde kräva referent redan på ett tidigt sta- dium. Ville man ej sålunda tidigt binda må- let på viss ledamot såsom referent, borde revisionssekreteraren ha rätt och skyldighet att hänvända sig till avdelningen, så snart anledning därtill förekom. När förslaget till ny arbetsordning för revisionen utarbetades förutsattes, att revisionssekreteraren i så-

dant fall skulle kunna begära att referent utsågs. Högsta domstolen hade ingalunda att ta befattning med eller eljest ägna uppmärk- samhet åt mål och ärenden först då de an- mäldes till föredragning på avdelning.

I 1962 års betänkande om nedre justitie- revisionens arbetsorganisation anfördes:

Det står för utredningsmannen klart, särskilt i beaktande av nuvarande korta tider för tjänst- göringen i justitierevisionen, att det på grund av bristande rutin ofta för promemorieförfatta- ren/föredraganden skall vara tveksamt vad som av aktmaterialet bör medtagas i promemorian för att den skall vinna den föreskrivna full- ständigheten. Och ovissheten härutinnan i för- ening med farhågan att icke anses ha presterat ett fullgott arbete med den följdverkan som en anmärkning härom kan ha för vederböran- de torde ofta föranleda till promemorior av för stor omfattning.

Det kan tydligtvis icke i siffror presteras ut- redning om antalet förspillda arbetstimmar, som härav, till förfång för föredraganden och även statsverket, blir en följd; det lider dock icke tvivel om att denna tidsspillan är betydande. En invändning, att en alltför spatiös promemorie- skrivning dock regelmässigt uppmärksammas och uppläsningen av överflödigt material för- hindras av ledamöterna på vederbörande av- delning i högsta domstolen och alltså icke i någon mer betydande mån åsamkar högsta domstolen tidsspillan, kan givetvis ha sin rik- tighet men har ingen bärighet därutöver. För övrigt framstår också den omständigheten. att ett av en kvalificerad jurist färdigställt arbets- material icke skall komma till användning, så— som oegentlig; också detta ett skäl varför orsa- kerna härtill bör undanröjas.

Mot en större och längre gående samver- kan från högsta domstolens sida har invänts att detta skulle medföra att högsta domstolens ledamöter icke skulle kunna odelat ägna sig åt den dömande verksamheten. Självfallet skulle detta vara till olägenhet, om verkligen en så- dan effekt vore att befara av en reform i an- tydd riktning. Frånsett att av ett yttrande från högsta domstolens sida synes framgå, att hög- sta domstolens ledamöter vore beredda att åhö- ra föredragning av mål i större utsträckning än som sker, kan det betvivlas att en rådgivning till revisionssekreterarna skulle i märklig grad kunna inkräkta på den för den dömande verk- samheten utmätta tiden. Visserligen skulle en sådan rådgivning icke kunna inordnas under begreppet förberedande åtgärder i strängt tek- nisk bemärkelse. Å andra sidan kan en sådan utbyggnad av samverkan mellan högsta dom- stolen och justitierevisionen förvisso vara äg- nad att verka — såsom i högsta domstolens

förberörda yttrande sagts _— befrämjande av ett gott arbetsresultat och till underlättande av arbetets jämna gång. Och det skulle stå illa samman med uttalandena om vidgat samarbete, därest icke i varje fall en försöksanordning i detta hänseende bleve tillämpad och prövad.

Utredningsmannen får sålunda till övervä- gande förorda, att, i varje fall försöksvis, på varje av högsta domstolens tre avdelningar ut- ses referent redan från det att mål inkommit och lottas på revisionssekreterarens rotel. Refe- renten bör vara pliktig att på föredragandens därom framställda begäran ge råd och anvis- ningar angående det material, som i en eller annan form skall upptagas i promemorian. Självfallet skall sådana råd och anvisningar ha bindande karaktär, så att föredraganden är berättigad hänvisa till dem. Skulle det visa sig att ett sålunda på ett tidigt stadium tillkommet referentskap utgör hinder för målens föredrag- ning inom behörig tid genom svårigheten att samordna föredragningsturer och referenternas tjänstgöringsturer (hemveckor), synes man lik- väl kunna bibehålla grundtanken i vad sålunda föreslagits med följande utformning. Av de sju ledamöterna på en avdelning är ordföranden befriad från referentskap. De tre till tjänste- åren i högsta domstolen yngsta ledamöterna torde åter regelmässigt redan nu tagas i anspråk som referenter. Däremot torde de återstående tre ledamöterna icke vara i sådant hänseende betungade. Lämpligen kunde därför åt dem uppdragas att med den verkan förut sagts me- dela för avdelningen bindande råd och anvis- ningar.

Med en sådan samordning skulle ernås, att promemorian skulle innehålla allt vad som verkligen behövde föredragas men intet därut- över (promemorians anordnande i detalj läm— nas i detta sammanhang därhän) och att pro- memorian kom att föredragas i sin helhet. Att en sådan anordning i det långa loppet skulle vara till båtnad och innebära en en effektivise- rad arbetstid torde icke kunna betvivlas. Där- med skulle också av högsta domstolen och ju— stitierevisionen uttalade farhågor i samband med tidigare förslag rörande föredragningspro- memoriomas beskaffenhet undanröjas.

I sitt yttrande över betänkandet avstyrk- te högsta domstolens ledamöter förslaget om medverkan från domstolens sida vid måls förberedande samt anförde:

Arbetsordningen förutsätter, att anvisningar rörande förberedelsen kan meddelas av veder— börande avdelning eller av ledamot, som är referent i målet. Avfattningen av 6 5 lagen om domstolens sammansättning och tjänstgöring ger vid handen, att för meddelande av anvis- ningar om förberedelsen referent skall finnas

i flertalet fullföljda mål. Antalet mål, som krä- ver medverkan av referent vid förberedelsen, är emellertid i högsta domstolen icke stort. Med hänsyn till att prövningstillstånd i betydande utsträckning icke lämnas kan i allmänhet par- ternas inlagor, eventuellt kompletterade enligt revisionssekreterarens anvisningar, sägas inne- fatta tillräcklig förberedelse. I de fall, då sak— kunnigutlåtande erfordras, avgöres frågan där- om lämpligen i samband med föredragningen för tillståndsprövning. Att beslut om omedel— bar bevisupptagning och personlig inställelse i högsta domstolen i regel bör meddelas först i anslutning till beslut om att förhandling skall hållas, ligger i öppen dag. Infordrande av full- ständig bevisuppgift är också vanligen något som tager sikte på beslutad förhandling. Det måste under här angivna förhållanden te sig onödigt omständligt, att referent med uppgift att kontrollera revisionssekreterarens gransk- ning och lämna honom råd och anvisningar angående förberedelsen skulle behöva utses i flertalet fullföljda mål. Ledamötemas arbets- kraft kan bättre utnyttjas för andra uppgifter, och det bör vara tillräckligt att referent i full- följt mål utses, då prövningstillstånd medde- lats och huvudförhandling skall följa eller då eljest omständigheterna är sådana att referent lämpligen erfordras för målets beredande eller slutliga handläggning. Den risk som med en sådan anordning möjligen kan föreligga för att revisionssekreteraren i ett eller annat fall rå- kar förbise exempelvis, att avvisningsanledning föreligger eller att handlingar behöver kom- pletteras, får uppvägas av fördelen att högsta domstolens ledamöter befrias från en oftast onödig kontroll av aktmaterialet. För att even- tuella förbiseenden i tid skola rättas till är emellertid nödvändigt, att åtminstone någon ledamot före en huvudförhandling granskar akten i målet från handläggningsteknisk syn- punkt. Att i detta hänseende lita till föredrag- ningspromemorian är icke tillräckligt; har ett förbiseende skett, kan detta sällan utläsas av promemorian, och frågor av betydelse för hu- vudförhandlingens anordnande har föredragan- den vanligen ej haft anledning att behandla i promemorian. _- Att referent —— eller annan ledamot skulle i det särskilda fallet ha att biträda revisionssekreterare med råd och an- visningar angående föredragningspromemorians innehåll är en tanke, varom varje antydan sak- nas i förarbetena till rättegångsreformen. Med anvisningar rörande målens beredande avses något helt annat än råd och anvisningar till re- visionssekreteraren under dennes arbete med upprättandet av föredragningspromemorior. Hur en föredragning skall läggas upp och vad där- vid skall medtagas är så beroende av omstän— digheterna i det särskilda fallet, att några an- visningar svårligen kan lämnas av en utomstå-

ende utan att han själv grundligt satt sig in i målet. Men anordningen med särskilda före- dragande avser just att befria högsta domsto- lens ledamöter från den betungande uppgiften att sovra och sammanfatta materialet för dess framläggande i domstolen. Föredragningspro- memoriorna är stundom onödigt vidlyftiga. An- ledningarna härtill kan vara flera. En vanlig anledning är, att föredragandena, för att und- gå kritik från tappande part att ha förbigått något som enligt partens uppfattning är sär— skilt betydelsefullt, ser sig föranlåtna att hellre taga med för mycket i promemorian än att un- derkasta materialet en välbehövlig sovring. Utredningsmannens förslag innebär, att revi- sionssekreteraren skulle äga vända sig till refe- rent eller annan ledamot i domstolen, som skul— le taga på sig ansvaret för en önskvärd gall- ring vid framläggande av materialet inför dom- stolen. Frånsett andra invändningar som kan framställas häremot lärer vara uppenbart, att en prövning i detta hänseende måste förut- sätta ett ofta ingående studium av målet och därför skulle medföra en högst olämplig an- ordning från arbetssynpunkt. Förslaget måste redan därför avvisas.

Även av andra skäl måste förslaget enligt ledamöternas mening betecknas såsom oprak- tiskt. Förslaget lärer förutsätta, att den till re— ferent utsedde ledamoten skall deltaga vid av- görande av frågan om prövningstillstånd. För att detta skall kunna uppnås måste en samord- ning ske mellan ledamöternas indelning till tjänstgöring och revisionssekreterarens före- dragningsturer. Betydande svårigheter möter emellertid att genomföra en indelning av leda— möternas tjänstgöring och föredragningsturerna som innebär icke blott att referenten och före- draganden tjänstgör samtidigt utan även att revisionssekreterarna får sin föredragning på de för dem lämpliga tidpunkterna. Utöver de vanskligheter av arbetsteknisk art som försla- get sålunda skulle medföra utgör förslaget ett avsteg från den nuvarande som fördelaktig be- traktade ordningen, att det väsentligen beror av slumpen vilka ledamöter som kommer att deltaga i handläggningen av visst mål.

Nedre justitierevisionen avstyrkte likale- des i huvudsak utredningsmannens förslag i förevarande del samt anförde:

Vill man få till stånd någon ändring i nuva- rande förhållanden och härigenom åstadkom- ma nämnvärd lättnad för revisionssekreterarna i deras arbete med målens förberedande och upprättande av promemorior, måste man rub- ba den nuvarande arbetsfördelningen mellan högsta domstolen och nedre revisionen. Det blir sålunda, såsom utredningsmannen funnit, erforderligt med en medverkan i en eller an-

nan form från högsta domstolens sida före målens företagande till avgörande.

Mot en dylik medverkan torde intet vara att erinra i de fall, då den kan ordnas i sådan form att den ej medför ökning av högsta domstolens arbetsbörda.

Vad övriga fall beträffar måste självfallet beaktas önskemålet att man ej utan särskilda skäl till högre kvalificerad arbetskraft överför arbetsuppgifter, som kan utföras av lägre kva- lificerad sådan. Förutsättningarna för högsta domstolens medverkan i dessa fall måste vara, att man kan ernå en total arbetsbesparing. Här- vid kan man dock icke stanna. Den totala ar- betsbesparingen måste vara av beaktansvärd storlek. Det besvär och den tidsutdräkt, som förorsakas högsta domstolen måste kunna be- dömas som ringa i jämförelse med den inbe- sparing av revisionssekreterarnas arbetskraft som kan vinnas. Endast under denna förut- sättning bör högsta domstolens intresse av en så god service som möjligt få vika för det av statsekonomiska skäl och ur domarkarriär- synpunkt _ motiverade intresset att nedre re— visionens arbetsmängd minskas och därmed re- visionssekreterarnas antal begränsas. Den rik- tiga avvägningen mellan dessa båda intressen är naturligtvis vansklig.

Utredningsmannen har föreslagit en medver- kan från högsta domstolens sida i den formen att i alla mål skulle utses en referent och att denne skulle ha att på föredragandens därom framställda begäran lämna råd och anvisningar angående det material som skall upptagas i promemoriorna. Därmed skulle enligt utred- ningsmannen vinnas att promemoriorna skulle innehålla allt som verkligen behövde föredra- gas men intet därutöver samt att promemori- orna komme att föredragas i sin helhet.

Utredningsmannen synes sålunda förmena, att råd och anvisningar skall inhämtas och lämnas i praktiskt taget alla de fall, där tvekan kan uppstå hur pass omfattande en föredrag- ningspromemoria bör vara. En sådan ordning är knappast genomförbar i praktiken och i de flesta fall snarare ägnad att medföra en mer- belastning icke blott för justitieråden utan även för revisionssekreterarna. Härav framgår även att det är onödigt att utse referent i alla mål.

Härmed är icke sagt att det ej finnes mål där den föreslagna metoden med inhämtande av råd och anvisningar skulle kunna med fördel tillämpas.

I första hand förtjänar härvid uppmärksam- mas mål, däri förekommer fråga, vars avgöran- de i viss riktning gör föredragning av målet i övriga delar onödig. I den i betänkandet om- förmälda, i augusti 1954 inom högsta domsto- len upprättade promemorian har anförts. att revisionssekreteraren i mål av omförmäld be- skaffenhet äger efter samråd med avdelningens

ordförande begränsa sin föredragningsprome- moria under förutsättning bland annat att det framstår som osannolikt att sekundärfrågan kommer under bedömande. Denna möjlighet till rationalisering av revisionssekreterarnas ar- bete torde hittills ha tillämpats i mycket ringa utsträckning framför allt på grund av de stränga krav, som uppställts för att en dylik begränsning skall få komma till stånd. Det bor- de emellertid vara möjligt att beträffande den här avsedda typen av mål ernå en icke obe- tydlig arbetsbesparing genom att utvidga möj- ligheten till delföredragning. En uppdelning av föredragningen borde regelmässigt kunna ske så snart det är sannolikt att målet kan avgöras på primärfrågan och utredningen beträffande övriga frågor är av någorlunda stor omfatt- ning. Möjlighet att tillämpa metoden bör även förefinnas redan då avgörandet av primärfrå- gan är tveksamt och utredningen i denna fråga är mycket liten i förhållande till utredningen beträffande målet i övrigt.

Även för vissa andra enstaka fall synes möj- lighet böra införas att tillämpa ett förfarings— sätt, likartat med det här förordade. Nedre re- visionen avser t. ex. vissa mål, där omfattande vittnesbevisning förebragts beträffande förhål— lande av tvivelaktig relevans.

Revisionssekreteraren bör sålunda i de i prak- tiken säkerligen ganska sällan förekommande fall som nu sagts rådgöra med högsta domsto- len i syfte att åstadkomma en begränsning av arbetet till allenast den del av målet som synes behöva föredragas. Nackdelen med att i något fall ett mål skulle, efter komplettering av pro- memorian, behöva föredragas ånyo torde till fullo uppvägas av den arbetsbesparing, som i flertalet mål av nu anförd beskaffenhet skulle vinnas med den här föreslagna ordningen.

Utredningsmannens förslag att k0ntakten i dessa angelägenheter från högsta domstolens sida skulle handhavas av de tre efter ord- föranden — till tjänsteåren äldsta ledamöterna synes vara en lämplig anordning. Inom varje avdelning borde sålunda förslagsvis en av des- sa ledamöter utses för ändamålet. Nämnda le- damots befattning med målet bör icke vara att betrakta som referentskap i lagens mening.

De anvisningar, som vederbörande justitie- råd lämnar vid samråd av här berört slag, bör ha den innebörden, att revisionssekreteraren har att ställa sig dessa till efterrättelse vid före— dragning av målet.

Nedre revisionen har undersökt även andra möjligheter att inbespara revisionssekreterar- nas arbetskraft utan att nämnvärt öka justitie- rådens arbetsbörda. Nedre revisionen har där- vid övervägt, huruvida man icke i vissa mål skulle kunna avskaffa föredragningen och där- med upprättande av föredragningspromemoria.

I åtskilliga mål kan man redan efter genom—

läsning av underinstansemas domar och revi- sionsskriftema ganska säkert komma till slut- satsen att skäl för meddelande av prövnings- tillstånd saknas. En exemplifiering av dessa mål är vansklig. Nedre revisionen avser bl.a. vissa smärre och enklare mål, däri prövningstillstånd kan meddelas endast enligt 54 kap. 10 5 l rät- tegångsbalken eller däri fråga är allenast om straffmätning och vissa andra skälighetsavväg- ningar. Ehuru i ett dylikt mål föredraganden bedömer möjligheten av prövningstillstånd så— som utesluten, kan han, om han skall föredraga målet, av olika skäl behöva nedlägga ett icke obetydligt arbete på målets förberedande, fram- förallt upprättande av promemoria.

På likartat sätt förhåller det sig i vissa mål, där man med tämligen stor säkerhet kan be— döma, att prövningstillstånd kommer att med- delas, vissa mål om resning m. fl.

I de mål, som här avses, borde man kunna tillämpa ungefär följande förfaringssätt. Revi- sionssekreteraren läser handlingarna i målet och ägnar därvid särskild uppmärksamhet åt frågan om alla formalia o. d. iakttagits. Därefter över- lämnar han till ett justitieråd rubrik, hovrätts- dom och eventuellt övrigt tryck, revisionsskrif- terna (ev. i avskrift) samt de anteckningar han anser påkallade för vederbörandes informa- tion. Därest justitierådet delar revisionssekre- terarens uppfattning angående målets bedöman— de, överlämnas till justitierådet handlingarna i målet. Dessa få sedan cirkulera mellan honom och ytterligare två i mål om resning fyra ledamöter. Beslut i frågan fattas därefter utan föredragning. Under hela tiden föreligger självfallet möjligheten att återställa handling- arna till revisionssekreteraren och i samband därmed begära att målet i stället behandlas i ordinär väg. Den ökning av justitierådens ar- bete, som den ifrågasatta ordningen kan med- föra, torde vara ringa, eftersom justitieråden ändock måste taga del av tryck och åhöra viss föredragning även i dessa mål.

Nedre revisionen vill sålunda — med avstyr- kande i huvudsak av utredningsmannen för- slag i denna del —— tillstyrka anordnandet, åt- minstone försöksvis, av en medverkan från högsta domstolens sida i enlighet med de rikt- linjer som ovan skisserats.

Förslaget att referent, i varje fall försöks- vis, skall utses redan från det ett mål inkom- mit och lottats på revisionssekreterares ro- tel tillstyrktes av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, domstolskommittén och styrelsen för Sve- riges advokatsamfund.

Hovrätten för Övre Norrland uttalade däremot, att det för genomförandet av en

förenklad promemorieskrivning —- vlket hovrätten tillstyrkte —— inte syntes erforder- ligt att referent förordnades på sätt utred- ningsmannen föreslagit.

Hovrätten för Västra Sverige och Sve- riges juristförbund ifrågasatte, om inte en möjlighet var, att den rådföring, varav revi- sionssekreterarna kunde vara i behov, skul- le kunna ske med justitierevisionens ordfö- rande. Hovrätten framhöll, att en sådan lös- ning givetvis förutsatte, att justitiereVlsio- nens ordförande fortfarande hämtas ur do- markåren samt att hans råd lämnades på grundval av överläggningar med och anvis- ningar från högsta domstolen. Juristförbun- det ansåg att om det i något fall inte skulle vara möjligt att genomföra en sådan ord- ning det lämpligaste syntes vara, att revi— sionssekreteraren, om han likväl önskade begränsa en föredragningspromemorias om- fattning, underställde avdelningens ordfö- rande eller någon av denne utsedd ledamot denna fråga. Juristförbundet ansåg det så- lunda med sistnämnda undantag inte vara erforderligt att belasta högsta domsto- lens ledamöter med nu ifrågavarande ar- betsuppgifter.

Svea hovrätt förklarade att referenten för sin medverkan ingalunda behövde ta be- fattning med hela akten i målet. Det var till- räckligt att han fick kännedom om innehål- let i underrättens dom samt inlagorna i hög- sta domstolen. Att referenten skulle vara pliktig att i detalj ge anvisning angående det material som föredraganden skall ta upp i promemorian syntes inte lämpligt. Däremot borde det vara referentens upp- gift att på föredragandens förfrågan ge be- sked, huruvida med hänsyn till målets be- skaffenhet promemoria behövde upprättas och därest så var fallet —— om promemo- rian måste vara fullständig eller kan avfat- tas i förkortad form.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund ansåg, att det inte kunde komma i fråga att tillägga referentens eller någon annan dom- stolsledamots råd och anvisningar till revi- sionssekreteraren den betydelsen, att avdel- ningens övriga ledamöter skulle bli bundna därav i annan mening än att avdelningarna

självfallet inte kunde ha anledning att rikta någon kritik mot revisionssekreteraren för att denne följt de meddelade råden och an- visningarna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge fram- höll, att föredragning av processmaterialet och förberedelsen härför var en del av den dömande verksamheten och en mycket vik- tig del därav, för vilken ansvaret, oavsett i vilken utsträckning det praktiska arbetet därmed utfördes självständigt av en befatt— ningshavare, ytterst åvilade domstolens le- damöter. Vad saken gällde var alltså endast rent praktiska utvägar för att förverkliga ett samarbete, om vars önskvärdhet alla måste vara ense. Hovrätten anförde att möjligheterna härtill oskiljaktigt samman- hängde med nedre justitierevisionens prin- cipiella ställning och organisation, varom hovrätten i det föregående uttalat sin upp- fattning.

F öredragningspromemoriorna. Före år 1911 innehöll instruktionerna för nedre justitie- revisionen inte något om föredragningspro- memorior. Därefter följande instruktioner (SFS 1911:140, 1915:352 och 1957:191) upp- tar bestämmelser av i allt väsentligt samma innehåll som 21 & nuvarande arbetsordning. Föredragningen torde dock även tidigare ha skett med ledning av promemorior. Enligt Birger Wedberg (Konungens högsta domstol 1:225 ff, 11:168 ff, jfr Om föredragning i SvJT 1924) torde föredragningen under äld- re tid i allmänhet ha gått till så, att först lämnades en kortfattad överblick av målet och därefter lästes ur akten vad som kunde vara av betydelse för avgörandet. Wedberg framhåller, att föredraganden oftast torde ha gjort skriftliga anteckningar, något slags promemoria, till stöd för minnet. Att akter- na ibland saknar promemoria utesluter en- ligt Wedberg inte att sådan funnits. Prome- morian var emellertid en privat handling. Ännu på 1870-talet fanns föredragande som av princip aldrig lät promemorian ligga kvar i akten.

De tidigare promemoriorna hade också i övrigt annan karaktär än de nuvarande. Någon promemoria, ägnad att såsom de

nuvarande läsas innantill, förekom inte en- ligt Wedberg. Av Wedberg anförda exem- pel visar, att promemoriorna kunde vara uppställda så, att de möjliggjorde ett ledigt muntligt föredrag. Vanligt synes ha varit att promemorian uppställdes i korta punkter med talrika förkortningar.

Efter hand blev promemoriorna av flera anledningar utförligare. Wedberg anmärker att föredragningen sedan Karl Johans-tiden tenderat till allt större vidlyftighet. Den växande arbetsbördan lär ha medfört att målen inte alltid kunde diskuteras genast efter föredragningen. Ledamöterna blev där- för tvungna att gå igenom målen hemma, därvid fullständiga promemorior var till hjälp bland annat såtillvida att akten kunde läsas av en och promemorian av en annan ledamot. En annan omständighet, som kun- de ha medverkat till att promemoriorna gjordes mera omfattande, var att föredra- gandena i allt större utsträckning övergick till att låta utskriva promemorian med led- ning av en av föredraganden upprättad stomme, innehållande hänvisningar till ak- ten. Slutligen var det uppenbart, att infö- randet av bestämmelserna, att promemorian efter målets avgörande skulle förvaras i ak- ten, medförde att föredraganden, för att undgå kritik att ha förbisett något av par- terna åberopat förhållande, föranleddes att i promemorian ta upp även sådant mate— rial, som var i och för sig betydelselöst och därför inte bort tas med i promemorian.

Redan i ett år 1910 avgivet betänkande ifrågasattes av 1902 års löneregleringskom- mitté förenkling i promemorieskrivningen. Kommittén anförde att föreskrifter inte fanns om föredragning i högsta domstolen efter en på förhand upprättad promemoria. Enligt praxis utarbetades emellertid utan undantag i varje mål en skriftlig promemo- ria, som följdes vid föredragningen så nog- grant förhållandena medgav. Denna prome- moria gjordes så fullständig, att revisions- sekreteraren i allmänhet under föredragning- en inte i någon mån behövde begagna sig av handlingarna i målet. Utarbetandet av dylika fullständiga promemorior var uppen- barligen ett synnerligen betungande arbete,

som borde kunna väsentligen förenklas, sär- skilt genom att i promemorian gjordes hän- visningar till sådana delar av akten, som måste mer eller mindre fullständigt refere- ras. Kommittén hade visserligen inte förbi- sett, att en förenkling av promemoriorna i antydd riktning kunde komma att i någon mån försvåra den s.k. kontrolläsning av målen, som med ledning av promemoriorna ägde rum inom högsta domstolen. Kommit- tén hade dock ansett saken vara av den be- tydenhet, att den borde uppmärksammas i syfte att de förenklingar, som utan fara för rättssäkerheten kunde åstadkommas, skulle vidtas. — En ledamot av kommittén var av skiljaktig mening och ansåg den före- slagna förenklingen inte böra komma till stånd.

Förslaget avstyrktes av högsta domstolen och nedre justitierevisionen.

Högsta domstolen yttrade bland annat:

Den stora omfattning. högsta domstolens arbetsmaterial i Sverige tagit, beror uppenbar- ligen därpå, att rätten att fullfölja mål till högsta instansen hos oss är friare än i andra länder, och ifrågavarande förhållande kommer säkerligen att fortfara, till dess genom föränd- rad lagstiftning fullföljdsrätten blir på ett till- fredsställande sätt begränsad.

Det synes otvivelaktigt, att nämnda förhål- lande med därav följande nödvändighet att i största möjliga grad uppdriva den kvantitativa arbetsprodukten i mycket tryckt sin prägel på de arbetsmetoder, som i högsta domstolen un- der tidernas lopp kommit till utveckling.

En första följd av det tryck, under vilket högsta domstolen sålunda arbetar, är, att myc- ket stora krav måste ställas på föredragningen i fråga om systematisering, fullständighet och koncentrering.

Högsta domstolens ledamöter måste fordra att genom föredragningen erhålla en så klar och fullständig kunskap om handlingarnas in- nehåll, att i största möjliga utsträckning avgö- randet kan grundas omedelbart på densamma. Det blir ändå alltid avsevärt många mål över, som fordrar särskilda studier av handlingarna från ledamöternas sida. Anspråket på en så— dan föredragning, att vid dess slut själva sak- förhållandet ligger klart för domstolens leda- möter, gör sig ännu mera gällande, därest man såsom ett önskemål fasthåller, att den högsta instansens arbete bör i största möjliga mån koncentreras på den rent juridiska sidan av saken och vinnande av enhet i rättstillämp- ningen. För att en strävan i denna riktning skall

i någon mån kunna förverkligas, erfordras tyd- ligen, att den del av domstolsledamöternas ar- betstid, som kan ägnas åt hemarbete, icke i allt för stor utsträckning upptages av arbete med att vinna insikt i själva de sakförhållanden, som i de särskilda målen föreligger till pröv- ning.

Huru viktig för arbetets skyndsamma fort- gång föredragningens koncentrering är. torde ej behöva mer än påpekas.

Med de stora fordringar, som sålunda måste ställas på en föredragning i högsta domstolen, kräves naturligtvis ett betydande förarbete för målens beredande till föredragning. Detta ar- bete utgör ock till såväl omfång som innebörd den allra väsentligaste delen av revisionssekre- terarnas verksamhet. För att vid föredragning- en av ett rättegångsmål kunna på en gång sy- stematiskt och kortfattat redogöra för den fö— religgande utredningen nödgas föredraganden i stor utsträckning uppdela densamma. Sålunda måste i regel föredragningen för att bli begrip- lig anordnas så, att vart yrkande bildar en av- delning för sig. Inom varje sådan avdelning måste vidare i regel parternas anföranden upp- ställas efter en systematisk plan samt redogö- relsen för bevisningen så ordnas, att i fråga om varje sakförhållande, som behöver göras till föremål för bevisning, en logiskt sluten be- viskedja uppstår eller, om en sådan ej kan av- vinnas handlingarna, förefintliga luckor genast faller i ögonen. Då nu handlingarna ingalunda återger målet på detta sätt systematiserat, föl- jer av det redan anförda, att såväl parternas anföranden som vittnesmål måste — i den mån sådant kan ske utan ändring av deras inne- börd — i och för föredragningen styckas sön- der, varjämte anförandena mången gång lämp- ligen bör till formen förkortas eller samarbe- tas med andra. Detta förhållande får så mycket större betydelse i fråga om föredragningen i högsta domstolen, som ju i rättegångsmålen bevisningen spelar en helt annan roll än till exempel i de administrativa besvärsmålen.

Den nu antydda beskaffenheten av denna föredragning och den oeftergivliga fordran på dess i varje del fullständiga överensstämmelse med handlingarna i målet förutsätter med nöd- vändighet, att till grund för föredragningen ligger en väl utarbetad promemoria. Att lita på sitt minne skulle föredraganden icke våga, allra helst som målen vanligen måste beredas en tid innan de kommer att föredragas. Men om det således är uppenbart, att promemorior- na i och för sig är nödvändiga med hänsyn till förenämnda anspråk på en systematisk och koncentrerad föredragning, så får det ej heller förbises, att dessa anspråk skulle i betänng grad åsidosättas, i fall promemorian ej vore fullständig, utan föredraganden måste ur hand- lingarna uppsöka vissa delar av ämnet. Att

föredragningens jämna gång och därmed lätt- heten för högsta domstolens ledamöter att upp- fatta och i minnet bibehålla saken därigenom skulle bli lidande, kan icke betvivlas. Det är även klart, att en föredragande, som utarbe- tat en fullständig promemoria, i regel behärs— kar målet på ett helt annat sätt än han skulle göra, därest han inläst det för föredragning di- rekt från handlingarna, och att han följaktli- gen även har lättare att för de åhörande dom- stolsledamöterna klargöra sakens innebörd.

Den ifrågasatta förändringen skulle således icke kunna genomföras utan efterskänkande i väsentlig mån av anspråken på föredragning- en. Därav skulle åter givetvis följa ett betyd- ligt försenande av domstolens arbete till olä- genhet framför allt för den rättssökande all- mänheten.

Fordringen på promemoriornas fullständig- het har emellertid även en annan grund, som jämväl den sammanhänger med storleken av den arbetsbörda, vilken påvilar högsta domsto- len. Som redan förut antytts, kommer, även om ett stort antal mål kan avgöras på blotta föredragningen, åtskilliga mål att återstå, be- träffande vilka detta icke är möjligt utan som fordrar studier av handlingarna. Detta är sär- skilt fallet med mål, i vilka sakförhållandet är mera invecklat. För närvarande söker man beträffande dylika mål, för att ej mer än nö— digt fördröja avgörandet genom deras tagande på cirkulation, i största möjliga utsträckning medhinna läsningen till justeringsdagen, som i regel infaller på måndagen i veckan efter den, då målet föredragits. Då emellertid i akten handlingarna i allmänhet ej föreligger i mer än ett exemplar, är det klart, att det ofta skul- le möta svårighet för ledamöterna att medhin- na läsningen inom nu angivna tid. Dessa svå- righeter skulle i betydande mån ökas, därest ej promemoriorna vore så fullständiga, att de inehölle allt vad man måste veta för avgö- randet. Såsom promemorioma nu är avfattade, öppnas möjlighet för domstolens ledamöter att så ordna läsningen, att några taga del av ak- ten och andra av promemorian, vars mera kon- centrerade form tillika gör läsningen mindre tidsödande. Beträffande de mål, som föredra- gits under slutet av veckan, har sistberörda om- ständighet särskild betydelse, helst en del av ledamöterna även under nuvarande förhållan- den måste åtnöja sig med att i dessa mål få nödigt arbetsmaterial tillgängligt först under söndagen.

Klart är, att en förändring i den av kommit- tén avgivna riktningen skulle komma att med- föra, att promemoriorna ej vidare kunde tjäna det viktiga syftemål, varför nu senast redo- gjorts. En följd härav skulle otvivelaktigt bli, att ett vida större antal mål, än nu är för— hållandet, behövde tagas på cirkulation, och

att således avgörandet av dessa mål komme att väsentligt fördröjas samt domstolsarbetets jämna gång bli lidande.

I det föregående har redogjorts för de hu- vudsakliga syften, till vilkas vinnande kravet på promemoriornas fullständighet måste vid- hållas, men oavsett dessa synpunkter torde för frågans riktiga bedömande även andra sådana vara att beakta.

Sålunda får man ej underskatta kontrollsyn- punktens betydelse — —. Då högsta dom- stolen måste avgöra en avsevärd del av de mål, som förekommer till prövning, uteslutande i förlitande på föredragningens riktighet, är det nämligen, särskilt med hänsyn därtill att of- fentlig förhandling inför högsta domstolen icke äger rum, angeläget att i promemorian äga tillgång till kontroll över det sätt varpå målet föredragits.

Med avseende å den i stadgan angående måls handläggning i vissa fall av högsta dom- stolens avdelningar samfällt meddelade be- stämmelsen, att en avdelning av högsta dom- stolen skall tillse, huruvida den å avdelningen rådande mening avviker från rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit av högsta domstolen antagen, kan de fullständiga prome- moriorna svårligen av högsta domstolen und- varas. För bedömande av nämnda spörsmål er- fordras nämligen i de flesta fall kännedom om innehållet av handlingarna i det tidigare avgjorda målet. Därest nu vederbörande part efter ett måls avgörande, såsom ofta sker, ut- tagit samtliga av honom ingivna protokoll och utslag däri, skulle högsta domstolen, om full- ständig föredragningspromemoria ej funnes till— gänglig i akten, sakna för frågans avgörande nödigt material.

Frånsett nu angivna fall förekommer det ofta, att högsta domstolen för ett måls avgö- rande behöver äga kännedom om vad som fö- rekommit i ett annat av högsta domstolen ti- digare avgjort mål. Betydelsen av promemori- ornas fullständighet även i dessa fall framgår av det nyss anförda.

Det är också av vikt för alla rikets domsto- lar, för advokatståndet och för allmänheten, att redogörelser för de av högsta domstolen avgjorda mål, som kan vara vägledande för framtiden, i tryck offentliggöres. I saknad av fullständiga promemorior skulle dvlikt offent- liggörande betydligt försvåras, framför allt i det stora antal mål, där parterna återtagit sina handlingar.

I jämförelse med de olägenheter av många- handa slag, som således skulle uppstå, därest fordran på fullständiga promemorior eftergå- ves, bleve den lättnad i revisionssekreterarens arbete, den ifrågasatta förändringen skulle med- föra, skäligen oväsentlig, helst det redan nu icke möter hinder för dem att, i den mån för-

hållandena medger att längre sammanhängan- de stycken ur handlingarna återgives i följd, till dylika styckens avskrivande anlita skriv- biträde.

Det må ock i detta sammanhang påpekas, att inom nedre revisionen ingen röst höjts för för— ändring beträffande promemoriornas beskaf- fenhet. Härav synes, att föredragandena själva till fullo inse oumbärligheten av fullständiga promemorior och säkerligen icke, även om fri- het att välja en annan form stode dem öppen, skulle vilja frångå den nuvarande. I sådant hän- seende torde vara tillräckligt att erinra om den känsla av otrygghet och det ökade arbete för repetition av redan beredda mål, som skul— le bli en följd, därest föredraganden ej hade sin fullständiga promemoria att tillgå.

Då gentemot vad ovan anförts om behovet av fullständiga föredragningspromemorior skul- le kunna anmärkas, att i hovrättema i regel användes promemorior av en mera schematisk form, torde slutligen här böra framhållas, att sådant är möjligt allenast under förutsättning- ar, som ej äro tillfinnandes vid högsta domsto- lens arbete. I hovrätterna föredrages så gott som alla civila mål av ledamöterna själva i tur och ordning. Detta möjliggör för den föredra- gande att med det ringa antal mål, han sam- tidigt behöver ha beredda, i väsentlig mån an- lita sitt minne till stöd vid föredragningen. Vi- dare läses i alla mål handlingarna i hemmet, i regel av samtliga och i varje fall av ett flertal bland de ledamöter, som deltaga i avgörandet, ett förhållande, som givetvis i sin mån bidrager till, att den tid, som ägnas åt arbete å tjänste- rummet, måst begränsas till förmån för hem- arbetet. Det torde också ha visat sig, att före- dragningen av ett och samma mål i hovrätten i regel kräver längre tid än i högsta domstolen, vilket förhållande säkerligen står i nära sam- band med promemoriornas olika beskaffenhet.

Av de skäl, här ovan anförts, måste genom- förandet av den av kommittén i förevarande hänseende ifrågasatta förändringen på det all- varligaste avstyrkas såsom ödesdigert inverkan- de på högsta domstolens hela arbete.

Frågan om förenklad promemorieskriv- ning berördes sedermera i 1911 års stats- verksproposition i samband med förslag om lönereglering för nedre justitierevisionen. Departementschefen hänvisade därvid till högsta domstolens yttrande samt sade sig instämma däri, att förändringen skulle ver- ka menligt på föredragningens kvalitet, vil- ken det med högsta domstolens arbetsmetod var av synnerlig vikt att upprätthålla. Även andra olägenheter kunde följa. Departe- mentschefen fann alltså förenkling i fråga

om promemorieskrivningen inte vara möjlig under rådande förhållanden. Däremot var det naturligtvis önskvärt, att en viss grad av koncentration iakttogs när promemorior- na utarbetades. Föredragningen kunde där- igenom förkortas och blev även mera njut- bar. Departementschefen uttalade sig mot att utskrift av promemoriorna regel- mässigt skedde med ledning av en stomme med hänvisningar till akten. Det helt och hållet egna arbetet utgjorde den bästa ga- rantin för att revisionssekreterarens prome- moria skulle motsvara de stora anspråk, som med hänsyn till sättet för målens behand- ling i högsta domstolen måste ställas på pro— memorian. Vid uppgörandet av stommar kunde lätt inträffa att önskvärd koncentra- tion inte iakttogs.

Tillkomsten år 1911 av uttrycklig instruk— tionsbestämmelse angående föredragnings— promemoriornas beskaffenhet torde få ses mot bakgrunden av vad sålunda förekom— mit. I yttrande över förslaget till instruk- tion anförde nedre justitierevisionen att be- stämmelserna om promemoriorna i allt vä- sentligt överensstämde med vad som sedan lång tid varit praxis. Att, såsom föreslagits, promemorian skulle undertecknas av före- draganden hade dock dittills inte varit bruk- ligt. Revisionen ansåg, att bestämmelsen därom borde utgå. I sådant avseende an- fördes i yttrandet bl.a. att man inte kunde på promemorians yttre form ställa samma anspråk som på det förslag till rubrik, vil- ket föredraganden skulle underteckna och lämna till vederbörande ordförande. Pro- memorian måste sålunda ofta skrivas på så kort tid, att föredraganden såg sig nödsakad återge en del ord i förkortad form, varjäm- te understrykningar, kortfattade randanteck- ningar samt hänvisningar till handlingarna i målet nästan alltid förekom, dels till un- derlättande av målets repeterande och dels till ledning vid föredragningen.

I propositionen om nya rättegångsbalken uttalade departementschefen, i samband med överväganden beträffande den arbets- börda som bör påläggas revisionssekrete- rarna:

En ökning av antalet föredragningsdagar bör kunna ske med hänsyn till de förändringar i arbetsuppgifterna, som förslaget (till ny rätte- gångsbalk) medför. Den väsentliga delen av revisionssekreterarnas arbete kommer att avse målens föredragning för prövning av fullföljds- frågan. Förberedande till sådan föredragning torde i många fall kräva väsentligt mindre tid än som åtgår för att bereda målet till slutlig handläggning i högsta domstolen. I detta sam- band får också beaktas, att upprättande såsom nu av fullständiga promemorior icke torde be- höva ifrågakomma såsom grundval för före- dragningen.

I 1947 års betänkande med förslag till arbetsordning för nedre justitierevisionen förordades bl. a. att i arbetsordningen skul- le tas upp ett stadgande av innehåll, att fö- redragningen skall ske med ledning av min- nesanteckningar av den utförlighet målets eller ärendets beskaffenhet kräver. I detta hänsende anförde utredningen:

För närvarande kräves vid promemoriornas sammanställande att processmaterialet, sådant det föreligger i protokoll och andra handling- ar, omgrupperas och systematiskt bearbetas och i övrigt så behandlas, att föredragningen blir koncentrerad men samtidigt fullständigt överensstämmande med handlingarna i målet. En mer eller mindre vittgående omarbetning av materialet är alltså för närvarande nödvän- dig; enligt den äldre rättegångsordningen handlägges målen vanligen vid flera tillfällen, yrkanden, invändningar och bevisning fram- komna i skilda sammanhang och parternas skrifter tages i allmänhet till protokollet. Det kan med fog antagas att förhållandena kom- mer att i dessa hänseenden väsentligen för- ändras. Förberedelsen möjliggör en ändamåls- enlig anordning av huvudförhandlingen. Proto- kollet vid underrättens huvudförhandling kom- mer att i lämplig ordning redovisa yrkanden och invändningar jämte grunden därför samt bevisningen. Pläderingen kommer ej att proto- kollföras. Skrifter från parterna är i allmänhet ej medgivna. Vittnesmålen torde i regel vara återgivna i koncentrerad form. Vid en redo- görelse för målet lärer därför protokollet kun- na tjäna som grund utan nämnvärd föränd- ring. Kravet på processmaterialets uppdelning och systematisering i en fullständig promemo- ria torde alltså icke framstå lika starkt efter den nya processordningens genomförande som för närvarande. Det bör dock framhållas att detta i hög grad blir beroende av det sätt, var- på underdomstolarna komma att tillämpa nya rättegångsbalkens bestämmelser.

Även i andra avseenden blir läget ett annat

än under den äldre rättegångsordningen. När offentlig förhandling var utesluten och avgö- randet förutsattes skola ske på grundval av en fullständig föredragning, kunde måhända för kontroll av det sätt, på vilket processmaterialet framlagts, synas vara av intresse att äga till- gång till en fullständig föredragningspromemo- ria. För de fall, då framdeles huvudförhand— ling skall hållas i högsta domstolen, är från denna synpunkt likgiltigt i vad mån en full- ständig revisionssekreterarpromemoria utarbe- tats eller ej. Vad angår föredragning för till- ståndsprövning är att märka, att denna pröv- ning avser frågan, huruvida skäl föreligger, att det överklagade avgörandet må komma under prövning på dömande avdelning i högsta dom- stolen. Beslutet i denna del har alltså icke sam- ma karaktär av saklig prövning som det slutliga avgörandet i händelse prövningstillstånd bevil- jats. För att taga ståndpunkt till frågan, om prövningstillstånd skall meddelas, är ej heller alltid erforderligt, att målet föredrages i hela dess vidd. En fullständig promemoria skulle sålunda i dessa fall icke vara ägnad att lämna tillförlitlig upplysning om det sätt på vilket målet föredragits.

Vad i övrigt av högsta domstolen åberopats till stöd för att bibehålla de fullständiga pro- memoriorna torde däremot i viss mån äga gil- tighet även efter införandet av en ny process- ordning. De sakkunniga vill särskilt betona för- delen av fullständiga promemorior, då det gäl- ler att taga kännedom om vad som förekom- mit i tidigare av högsta domstolen avgjort mål samt vid offentliggörande i tryck av redogö- relser för prejudikatmål.

Rörande frågan i vad mån promemoriorna under dessa omständigheter må kunna förenk- las, kan till en början fastslås, att beträffande det övervägande flertalet mål, revisionsmålen, starka skäl talar för att kravet på promemoria i dess nuvarande form eftergives. Föredrag- ningen av dessa mål bör kunna ske med led- ning av minnesanteckningar, som självfallet kan vara mer eller mindre vidlyftiga alltefter må- lets beskaffenhet. Ledamöterna bör tillika er- hålla avskrifter av relevanta handlingar i er- forderlig omfattning. Medgivas måste att i vis- sa av dessa mål utredningen kan vara av den beskaffenhet och vidlyftighet, att minnesanteck- ningarna bör erhålla samma fullständighet som de nuvarande promemoriorna. Så kan vara fal- let i vattenmål, invecklade fastighetstvister rn. m. I dessa mål kan ock en föredragning in- för fullsutten avdelning före huvudförhandling— en vara behövlig, varvid en sådan fullständig- het kan vara till gagn. Vad nu sagts om ut- förligare minnesanteckningar i vissa revisions- mål äger tillämpning jämväl i de fall, då såsom i besvärsmål samt ärenden om nåd eller resning -— högsta domstolen på dömande av-

delning träffar sitt avgörande allenast på band- lingarna utan att muntlig huvudförhandling äger mm. I dessa fall medför den nya rätte- gångsordningen icke någon principiell föränd- ring i vad för närvarande tillämpas. Särskilt för att påskynda kontrolläsningen är angelä- get att alltjämt äga tillgång till mera fullstän- diga anteckningar.

Även där fullständigare minnesanteckningar sålunda erfordras, bör de dock ej i något fall fogas till akten såsom en offentlig handling. Farhågan att relevant processmaterial skulle undandragas högsta domstolens prövning är — med hänsyn till de nya reglerna om protokoll och aktbildning, föredragandenas kvalifikatio- ner samt den kontroll som utövas från högsta domstolens sida _ ogrundad, varför krav på offentlighet ej längre än motiverat.

Högsta domstolens ledamöter ställde sig i avgivet yttrande över betänkandet avvi- sande till tanken på annan utformning av promemoriorna och anförde:

Ehuru förenklingar bör eftersträvas, ej minst i besparingssyfte, måste undersökas, huruvida icke vad som i sådant hänseende kan vinnas måste köpas på bekostnad av vården, vilka vi- sat sig vara förenade med den nuvarande ord- ningen.

Vid bedömande av denna fråga är till en början att märka, att den del av domstolsar- betet, som består i föredragning i högsta dom— stolen, icke kan sägas vara berörd av de pn'n- ciper, som varit ledande för rättegångsrefor- men. Med hänsyn till dessa huvudprinciper, som väsentligen angår den offentliga handlägg- ningen, kan det icke anses erforderligt att vid— taga ändring i fråga om föreskrifterna rörande föredragningen i högsta domstolen. Från den- na allmänna utgångspunkt måste lämpligheten av förslagets genomförande underkastas när- mare prövning. I högsta domstolens yttrande med anledning av lönekommitténs år 1910 av— lämnade betänkande redovisas utförligt de skäl, som anförts till stöd för föredragningsprome- morior av nu gängse typ. Styrkan i dessa skäl, vilka icke här skall upprepas eller ytterligare utvecklas, har tillfullo bevisats under den gångna tiden. De sakkunniga har själva fram- hållit värdet av tillgång till skriftlig promemo- ria i särskilt angivna fall, och de torde väl icke ha förbisett vad den nuvarande arbetsord- ningen även eljest har att betyda i förevaran- de avseende. Emellertid har de antagit, att till- lämpningen av nya rättegångsbalken i avsevärd mån rubbar förutsättningama för nu gällande bestämmelser i ämnet. Detta antagande måste anses vara ogrundat. Vi är förvissade om att de tidigare anförda skälen alltjämt äger full giltighet. Förhållandena kan icke beräknas bli

så ändrade, att enahanda synpunkter icke skul— le kunna anläggas för framtiden. Särskilt vill vi understryka den utomordentliga betydelse, som promemorian äger med hänsyn till högsta domstolens arbetsformer. Oaktat rättegångsma- terialet i viss mån kommer att framträda i an- nan form än för närvarande, kvarstår kravet på dess uppdelning och systematisering i en före- dragningspromemoria. Därest de enskilda dom- stolsledamötema regelmässigt skulle vara hän- visade till genomgång av akterna i de olika målen, låt vara med ledning av föredragandens minnesanteckningar, bleve ledamöternas arbete utan tvivel alltför betungande, och läsningen av akterna komme under alla omständigheter att inkräkta på den tid, som borde ägnas åt viktigare domaruppgifter. Vad nu sagts gäller icke minst om föredragning för tillståndspröv- ning. Att tillämpningen av nya rättegångsbal- kens fullföljdsregler ofta måste medföra en stark begränsning av promemorians innehåll och att promemorieskrivningen således skulle förete viss avvikelse från den nu förekomman- de kan icke utgöra tillräckliga skäl för över- gång till ett annat system.

På grund av det anförda får vi avstyrka för- slaget i denna del och hemställa, att den nu- varande ordningen bibehålles med de jämk- ningar, som betingas av den nya rättegångsbal- kens regler om fullföljd till högsta domstolen. Med iakttagande av kravet på systematisk och koncentrerad framställning av processmaterialet bör föredraganden i den skriftliga promemo- rian upptaga vad som är av beskaffenhet att kunna inverka på prövningen av det mål, var- om är fråga. Att märka är, att _ såsom nyss påpekats — promemoriorna med hänsyn till de begränsningar, som skola gälla i fråga om högsta domstolens möjligheter att pröva be- visningen, i många mål kan göras betydligt kortare än för närvarande. Till ledning för läs— ning i akten bör lämpligen såsom jämväl nu plägar ske i marginalen till promemo- rian göras hänvisning till de sidor i akten, som motsvara referatet i promemorian.

Det har under förarbetena till nya rätte- gångsbalken förutsatts, att var och en av dom- stolens ledamöter vid huvudförhandling i full- följt mål skall äga tillgång till avskrift av så- dana handlingar — kontrakt och dylikt — som är av betydelse för målets prövning. Att pro- memoria föreligger i målet utesluter självfallet icke behov av sådana utskrifter, vilka kom- mer att te sig såsom bilagor till promemorian.

Liksom för närvarande är fallet, bör prome- morian, som undertecknas av föredraganden, efter målets avgörande förvaras bland hand- lingarna i målet och utgöra offentlig hand— ling.

Av bifall till denna vår hemställan lärer icke föranledas någon egentlig ökning av den arbets-

börda, som skulle åvila föredraganden, om de sakkunnigas förslag genomfördes. Därvid kom- mer jämväl i betraktande, att enligt den nya rättegångsordningen protokoll och andra hand- lingar från underrätter och hovrätter åtmin- stone så småningom får antagas erhålla sådan uppställning, som gör det lättare att i prome- moriorna ordna materialet systematiskt. Därest någon ökning i revisionssekreterarnas antal skulle behöva tagas i beräkning, måste mot- svarande kostnadsökning komma att spela en helt underordnad roll i jämförelse med de bety- dande fördelar, som därmed skulle vinnas. Vad sist sagts gäller även om de något ökade skriv- kostnader, som otvivelaktigt är förbundna med promemoriornas bibehållande.

Även justitierevisionen avvisade förslaget till förenklad promemorieskrivning och av- styrkte förslaget att promemoriorna skulle undandras offentligheten. I det senare hän- seendet framfördes från principiell synpunkt vikten av att möjlighet till kontroll fanns att intet av vikt i målet uteslutits vid före- dragningen. I det förra hänseendet fram- hölls att det ur praktisk synpunkt var be- tänkligt att slopa de fullständiga promemo— riorna. De mycket stora krav, som måste ställas på föredragningen i fråga om syste- fullständighet och koncentra- matisering, tion, skulle i betänklig grad sättas åsido, om promemorian inte var fullständig utan före- draganden måste ur handlingarna uppsöka vissa delar av ämnet.

Arbetsordningen för nedre justitierevi- sionen erhöll den utformning som tidigare återgivits.

I förut omförmälda i augusti 1954 inom högsta domstolen upprättade promemoria angående åtgärder för avarbetande av ar- betsbalansen inom högsta domstolen togs frågan om föredragningspromemoriornas beskaffenhet upp till behandling. Efter redo- görelse för de i 1947 års förslag upptagna reglerna, för kritiken mot desamma och för den gällande arbetsordningens hithörande bestämmelser, anfördes i promemorian vi- dare:

Här torde icke behöva närmare redogöras för skålen för och emot de båda systemen. Sammanfattningsvis torde kunna sägas att för— delarna med fullständiga promerior är att före- dragningen därigenom blir lättare att genom- föra, att framställningen blir säkrare och att

ledamöternas möjligheter att efter föredrag- ningen taga del av materialet underlättas. Skälen för promemorior som i huvudsak endast hänvisar till akten ("skelettpromemorior") är att arbetet med promemoriornas utarbetande i viss mån underlättas och utskrivningsarbetet minskas.

Erfarenheterna under den tid som förflutit sedan arbetsordningen trädde i kraft den 1 juli 1948 torde icke motivera en allmän övergång från systemet med fullständiga promemorior till ett system, där promemorian i huvudsak endast innefattar ett register med hänvisningar till handlingarna i målet. Det bör emellertid över- vägas, om icke möjlighet bör öppnas att i viss omfattning begagna det senare systemet.

Ej sällan är vittnesutsagor eller utsagor av part, målsägande eller sakkunnig upptagna ge- nom stenografi eller på fonetisk väg och där— efter ordagrant återgivna i vanlig skrift. I regel torde sådant material, som ofta till stor del består av kortfattade frågor och svar, före in- tagandet i promemorian ha omarbetats i syfte att det skall kunna lättare tillgodogöras vid föredragningen. Omarbetningen medför att föredragningen är lättare att följa och tar mindre tid i anspråk. Man kan emellertid ej bortse från att en sådan omarbetning alltid är förenad med viss risk för förvanskning. Det är därför tvivelaktigt om man bör tillämpa ett dylikt tillvägagångsätt. Härtill kommer att om- arbetningen är tidskrävande. Såsom regel synes därför vara att förorda att man avstår från att bearbeta utsagorna. Härigenom ernås en viss arbetsbesparing för revisionssekreterarna. Vidare synes man, när utsagorna ej omarbetats, kunna underlåta att intaga dem i promemorian. Utsagorna är ofta av betydande omfattning och även om den besparing som därigenom vinnes huvudsakligen gäller utskriftsarbetet, svnes den motivera att man nöjer sig med hänvisning till akten. Möjlighet torde alltså böra öppnas att, där så befinnes arbetsbesparande, föredraga utsagan direkt från handlingarna.

I vissa mål förekomma ibland längre skrift- liga sakkunnigutlåtanden. Dessa måste i regel vid föredragningen återgivas i sin helhet. Även beträffande sådant material kan det vara till- fyllest att i promemorian endast intaga en hän- visning till utlåtandet och föredraga detta direkt ur akten.

Också beträffande visst annat material kan det tänkas att en föredragning direkt från hand- lingarna kan ske utan olägenhet. Så kan t.ex. vara fallet med större sammanhängande avsnitt i förundersökningsprotokoll eller liknande. I fråga om sådant material torde man kunna underlåta att återgiva det i promemorian och i stället göra en hänvisning till handlingen i fråga. Man bör dock hålla på att särskilda skäl skall påkalla förenklingen, såsom att materialet

är särskilt vidlyftigt eller av mera perifer be- skaffenhet.

För att öppna möjlighet att i promemorian, i stället för att däri intaga en fullständig redo- görelse, hänvisa till handlingarna fordras jäm- likt 21 å tredje stycket arbetsordningen för revisionen ett särskilt beslut av högsta dom- stolen. Detta torde kunna erhålla det inne- hållet, att hänvisning till akten må ske beträf- fande utsaga som upptagits genom stenografi eller på fonetisk väg och vidlyftigare skriftligt utlåtande av sakkunnig så ock beträffande annat material, om särskilda skäl är därtill.

Den förordade möjligheten att i promemo— rian hänvisa till handlingarna i målet är såsom redan antytts avsedd att tillämpas med för- siktighet. Det torde vara av värde att högsta domstolen får pröva systemet med hänvisningar i viss omfattning. Med ledning av de erfaren- heter som vinnes torde sedermera få övervägas, om man bör gå vidare på den inslagna vägen eller tvärtom begränsa användningen av hän- visningar.

Såsom förut nämnts skall i promemorian icke redovisas allt material i målet utan själv- fallet endast sådant som är av avgörande be- tydelse för den prövning varom är fråga. Att avgöra vad som är av betydelse för prövningen är emellertid ofta vanskligt. Svårigheterna i detta hänseende torde närmast ha ökat genom nya rättegångsbalkens fullföljdsregler. Särskilt begränsningen i högsta domstolens möjlighet att göra ändring i hovrättens bevisvärdering torde härvid vara av betydelse. Att i detta hän— seende uppdraga några allmängiltiga riktlinjer torde knappast låta sig göra, utan frågan om promemorians begränsning måste lösas från fall till fall.

Ibland kan till prövning föreligga två eller flera frågor, av vilka en är sekundär i förhål- lande till en annan så att man ej behöver taga ställning till sekundärfrågan med mindre pri- märfrågan bedömes på visst sätt. Sålunda måste t. ex. frågan om rättegångshinder eller preskrip- tion prövas innan målet i övrigt kan komma under bedömande. Och innan skäligheten av yrkat skadestånd prövas bör avgöras om ska- deståndsskyldighet överhuvud skall anses före- ligga. I dylika fall synes det ibland kunna vara praktiskt att promemorian till en början be- gränsas till primärfrågan och att övrigt mate- rial upptages däri endast om vid föredragning av primärfrågan sådan komplettering finnes erforderlig. En allmän förutsättning för ett sådant förfaringssätt måste emellertid vara att det enligt revisionssekreterarens uppfattning framstår som osannolikt att sekundärfrågan kommer under bedömande, något som vid föredragning av frågan om prövningstillstånd knappast torde vara fallet annat än när hov- rätten avgjort primärfrågan så, att ställning

icke behövt tagas till sekundärfrågan. Vidare torde böra förutsättas, att det material som rör sekundärfrågan är av mera betydande omfatt- ning eller att dess upptagande i promemorian eljest kräver mera avsevärt arbete. Föreligger dessa förutsättningar synes hinder icke böra möta mot att revisionssekreteraren efter sam- råd med ordföranden förfar på angivet sätt. Något särskilt beslut härom av högsta dom- stolen synes ej behövligt.

Jämväl 1955 års domarutredning har be- handlat promemorieskrivningen. Efter att ha bl. a. redogjort för de förslag som fram- lagts i 1947 års betänkande anförde utred- ningen:

De förväntningar i fråga om promemorie- skrivningen, varåt de tidigare nämnda sakkun- niga gav uttryck, har enligt vad utredningen inhämtat på intet sätt infriats. Erfarenheten ger vid handen, att dispositionen i underrät- ternas protokoll oftast inte kan följas. Anled- ningen härtill varierar, men en mycket vanlig orsak är att frågeställningen i målet är en annan i högsta domstolen än när målet förekom vid underrätten. Vidare återges vittnesmålen nu- mera i allmänhet inte i koncentrerad form. I stället användes i stor omfattning fonetisk eller stenografisk — ofta utomordentligt vidlyftig _ direktupptagning. Dispositionen av vittnesför- hören är dessutom i regel ej sådan, att den kan användas vid föredragningen. Av dessa och närliggande skäl blir revisionssekreterarnas arbete med upprättande av föredragningspro- memorior numera ofta svårare än under den tid, då underrättsprocessen var muntligt proto- kollarisk och hovrättsprocessen väsentligen skriftlig samt materialet, som i sin helhet fanns samlat i akten, koncentrerats och merendels genomgått viss juridisk bearbetning i under- rätternas protokoll. Någon förenkling av före- dragningspromemoriornas utformning har ej heller i stort sett kunnat genomföras. Arbetet med promemoriornas avfattning samt verk- ställande av dithörande rättsutredningar m.m. tillgår på ungefär samma sätt nu som förr. Såsom fullföljdsreglema utformats har revi- sionssekreterarna nämligen knappast nu större möjligheter än tidigare att inskränka promemo- riornas omfattning och förberedelsearbetet i övrigt, när de i betraktande av bevisningsregler eller av andra skäl bedömer en förd talan som utsiktslös.

En teknisk förenkling har emellertid såtill- vida företagits som, när målens beskaffenhet det tillåter, promemoriorna i vad avser utsagor, som upptagits genom stenografi eller på fone- tisk väg, och vidlyftigare skriftliga utlåtanden av sakkunnig samt, om särskilda skäl därtill föreligger, även i fråga om annat material ut-

utformas som s. k. stompromemorior med hän- visningar för föredragningen till akten i stället för som fullständiga promemorior avsedda att läsas i stället för akten. Den praktiska bety- delsen av denna möjlighet till förenkling är emellertid för revisionssekreterarnas del inte stor. Den vinst metoden medför består väsent- ligen i minskat arbete för skrivpersonalen. Det bör också framhållas, att därest justitieråden före avgörandet av ett föredragande mål önskar kontrollera intrycken från föredragningen, så kan det med denna form av promemorieskriv- ning inte, såsom eljest vanligen är fallet, ske genom kontrolläsning av promemorian utan måste ske genom läsning direkt ur akten, ett förfaringssätt som, ofta tillämpat, skulle i hög grad tynga högsta domstolens arbete. Bland annat av nu anförda skäl kan denna form av förenkling vid promemoriornas avfattning inte vinna tillämpning i mål av mera invecklad be- skaffenhet. Ett annat sätt att förenkla prome- morieskrivningen är att preliminärt i föredrag- ningspromemorian upptaga endast viss fråga, vilkens avgörande i viss riktning kan göra före- dragningen av andra delar av målet onödig. Det är emellertid mycket sällsynt att, efter be- aktande jämväl av nackdelarna av ett dylikt förfaringssätt, metoden kan vinna tillämpning.

Rättegångsreformens genomförande har så- lunda enligt utredningens uppfattning inte med- fört någon förenkling av revisionssekreterarnas arbetsuppgifter i vad avser upprättande av före- dragningspromemorior. Snarare torde upprät- tandet av dessa, offentlig insyn underkastade handlingar numera ofta vara mera krävande än på den äldre rättegångsordningens tid. Att en förenkling av promemorieskrivningen inte kunnat genomföras i någon mera betydande omfattning torde främst bero på att det inte föreligger någon skyldighet och, med hänsyn till högsta domstolens arbetsbörda, ej heller någon praktisk möjlighet för justitieråden att regelmässigt kontrollera underrätts— och hov- rättsakterna i de mål, som föredragits, samt att till följd härav promemoriorna är behövliga dels för högsta domstolens arbete med målen och dels för att utåt redovisa det processma- terial som revisionssekreterarna framlagt för högsta domstolens ledamöter.

I 1962 års betänkande angående nedre justitierevisionens arbetsorganisation anför- de utredningsmannen:

Vad beträffar föredragningspromemoriornas anordnande har, såsom av det förut anförda framgår, redan nu införts vissa bestämmelser innefattande avsteg från principen om den full- ständiga promemorian dvs. från principen att i promemorian skall ordagrant vara upptecknat allt som skall muntligen föredragas, så att

föredraganden icke, beträffande vad i målet förekommit, skall för föredragningen behöva ha tillgång till annat än promemorian. För när- varande ges sålunda möjlighet att i promemo- rian upptaga hänvisning till visst aktmaterial utanför densamma, således utan återgivande i promemorian av detta aktmaterial.

Att härigenom möjlighet till någon lättnad vunnits, kan väl icke bestridas. Även med denna möjlighet tagen i anspråk är promemorians färdigställande dock rätt tidskrävande. Man bör härvid icke heller bortse från att en pro- memoria för sitt färdigställande kräver insatser även från andra befattningshavares sida än föredragandens. Utöver hans författarskap kommer sålunda flerahanda arbetsmoment med maskinskrivning, kollationering, mångfaldigan- de etc.

Vid en översyn av justitierevisionens arbets- organisation bör uppenbarligen även här möj— ligheter till förenklingar eftersökas och prövas. Härvid kommer själva principen, att till grund för föredragningen skall ligga en föredragnings- promemoria, i blickfånget. Man bör här, synes det, fasthålla vid att föredragningspromemorian är ett hjälpmedel för föredraganden och intet annat. Det kan alltså icke sägas ha något egen- värde. Det spörjes då, varför en obligatorisk promemorieskrivning med nödvändighet skall medföra att promemorian får egenskapen av offentlig handling och, omvänt, varför priu- cipen om allmänna handlingars offentlighet skall medföra att promemorian skall vara obli- gatorisk. Det bör uppmärksammas, att prome- morian erhåller sin karaktär av offentlig hand- ling icke från det den färdigställts utan först från det den, efter målets avgörande, bifogats handlingarna i målet.

Det har någon gång anförts, att parterna ha ett oavvisligt krav på att genom ett studium av promemorian kunna kontrollera att till de i avgörandet deltagande justitierådens prövning framlagts allt material som borde ha framlagts och att intet som i sammanhanget varit av be- tydelse av en eller annan orsak -— hemlig- hållits eller eljest ej kommit till deras känne- dom. Mot en sådan argumentering torde kunna invändas följande. Frånsett att den berörda kontrollen borde kunna sättas in före föredrag- ningen för att ha någon egentlig effekt, sär- skilt som det här gäller ett avgörande i sista instans, verkar argumenteringen ej heller eljest särskilt övertygande, eftersom den, i varje fall teoretiska, möjligheten alltid finnes att något avsnitt i promemorian av vikt för målets avgö- rande blivit överhoppat vid den muntliga före- dragningen. Enligt utredningsmannens mening betingas icke heller en sådan efterföljande kon- troll från parternas sida av något reellt behov. Utredningsmannen vill härutinnan påpeka föl- jande. När, såsom i det föregående föreslagits,

referent eller annan ledamot lämnat medgivan- de till att föredragningspromemorian i större eller mindre utsträckning förkortas, innebär detta medgivande tillika en effektiv garanti för att vad som med vederbörligt tillstånd icke kommer att föredragas saknar betydelse för högsta domstolens prövning. Lägges härtill, att vid denna prövning de inlagor, som ingivits i sista instans, blir föremål för åtminstone en i prövningen deltagande ledamots kontrolläs- ning, lär tvekan icke behöva hysas inför tanken att uppge föredragningspromemoriornas offent- lighet.

Vad särskilt angår den föredragning, som äger rum för tillståndsprövning, lär det icke kunna förnekas, att högsta domstolens beslut i frågan om prövningstillstånd icke är ett döm- ande i saken utan en förprövning. Eljest synes svårförklarligt, att i inemot 90 % av till högsta domstolen fullföljda mål rättegången bringas till slut genom ett avgörande fattat av tre justi- tieråd medan i återstående 10 % av målen kräves medverkan av fem eller flera justitieråd. Att förläna ett avslag å ansökan om prövnings- tillstånd karaktären av ett godkännande av domslutet men icke av domskälen synes vara ett resonemang som, med hänsyn till det in- tresse och den betydelse domskälen dock måste ha för parterna, ter sig alltför vanskligt.

Utgående från vad sålunda anförts finner utredningsmannen, som därutinnan icke finner anledning frångå den ståndpunkt som intogs i betänkandet den 28 februari 1947, några be- tänkligheter icke möta mot att, åtminstone så- vitt angår föredragning av ärenden rörande prövningstillstånd, uppgiva offentlighetsprinci- pen beträffande därvid brukade föredragnings- promemorior. Användningen av föredragnings- promemoriorna bör i övrigt kunna förlänas den form, som målets storlek och beskaffenhet och övriga omständigheter gör naturlig. Härav torde otvivelaktigt följa en betydande lättnadi arbetet. Att siffermässigt framräkna denna lättnad låter sig icke göras förrän efter gjorda försök. Själv- fallet skall högsta domstolen kunna föreskriva att i mål, som på grund av antingen sin storlek eller sin svårighet gör det naturligt, prome- morian skall vara fullständig. Det torde för övrigt komma att för föredraganden te sig självfallet, att i sådana mål utarbeta en full- ständig promemoria. Högsta domstolen bör även äga, där omständigheterna därtill föran- leder, förordna att promemorian efter före- dragningen skall förvaras bland handlingarna i målet.

I remissyttrandena över betänkandet var meningarna delade. Utredningsmannens ut- talanden beträffande behovet av föredrag- ningspromemorior och dessas innehåll bi-

träddes i princip eller lämnades utan erinran av riksåklagaren, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, de båda norrländska hovrättema, domstolskommittén, föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges ju- ristförbund. Hovrätten över Skåne och Ble- kinge tillstyrkte förslagen under förutsätt- ning att nedre justitierevisionen inordnades i högsta domstolen såsom dess kansli. Förslagen avstyrktes däremot av högsta domstolens ledamöter (justitierådet Conradi skiljaktig), nedre justitierevisionen och sty- relsen för Sveriges advokatsamfund. Högsta domstolens ledamöter anförde:

Som ett skäl för sitt förslag rörande prome- morieskrivningen anför utredningsmannen under åberopande av ett uttalande i 1947 års betänkande —— att högsta domstolens beslut att vägra prövningstillstånd icke innefattar ett döm- ande i saken utan endast avser frågan, om målet skall prövas på dömande avdelning. Ut- redningsmannen förbigår att i det stora flertalet mål som förutsättning för att prövningstill- stånd må vägras gäller, att anledning icke före- kommer till ändring i det slut vartill hovrätten kommit (jfr. 54 kap. 10 5 2 RB). Under för- arbetena till rättegångsbalken betonades, att följaktligen jämväl tillståndsprövningen inne- fattar en materiell prövning, något som för övrigt kommit till uttryck även i lagtexten (se 54 kap. 9 5 första stycket; jfr. NJA II 1943 s. 698 och 694 överst). Tillståndsprövningen är i många fall med hänsyn till målets beskaffenhet förenad med ringa svårighet; i andra fall kan den kräva långvarigt övervägande och omfat- tande studier. Vad utredningsmannen anför om det vanskliga i att vid tillståndsprövningen till äventyrs godkänna domslutet men icke hov- rättens domskäl kräver också ett bemötande. Det kan mycket väl förhålla sig så, att man kommer till den bestämda uppfattningen, att hovrättens domslut är riktigt, ehuru domskälen ej kan godtagas. Frågan blir då, om domskälen kan anses så missvisande och om målet är av sådant intresse att prejudikatdispens är påkal- lad. Finnes prejudikatdispens ej böra meddelas, är man enligt lagen fullt befogad att vägra prövningstillstånd utan att detta får anses inne- bära att hovrättens domskäl godtagits. I dylikt fall måste ledamöterna på prövningsavdelning- en ha gjort klart för sig på vilka skäl de själva finner sig kunna godkänna domslutet.

I fråga om promemorieskrivningen samman- hänger förslaget med utredningsmannens upp- fattning att föredragningspromemorian är ”ett hjälpmedel för föredraganden och intet anna ”. Såsom dylikt hjälpmedel torde dock, om pro-

cessmaterialet icke är av alltför obetydlig om- fattning, fullständigt utskriven promemoria vara bättre än en stompromemoria. Med ut- skriven promemoria blir föredragningen lättare att genomföra och framställningen säkrare än med stompromemoria, som upptager ett stort antal hänvisningar till akten. Uppfattningen att promemorian endast tjänar föredraganden kan emellertid icke anses riktig. Utredningsmannen förbigår i motiveringen till sitt förslag helt, att promemorian är av betydelse för högsta dom- stolens ledamöter, ehuru detta förhållande an- givits såväl av domstolens ledamöter i yttrande över 1947 års betänkande som av 1955 års domarutredning. Det förekommer ofta, att de enskilda domstolsledamöterna efter föredrag- ningen önskar kontrollera sina intryck från denna, och kontrollen sker regelmässigt genom läsning av promemorian. Om domstolens leda- möter i större utsträckning bleve nödsakade att i stället genomgå akterna, låt vara med led- ning av hänvisningar i stompromemorior, skulle detta i hög grad tynga domstolens arbete och inkräkta på tid, som erfordras för andra ar- betsuppgifter.

Emellertid ställde sig högsta domstolens ledamöter inte helt avvisande till tanken att i vissa fall förenkla föredragningsprome— morian. Detta borde vara möjligt när till- ståndsprövning kunde ske huvudsakligen på det material som upptagits i domar och fullföljdsinlaga samt när sådant tillstånd borde meddelas på grund av uppenbart pre- judikatintresse och målet skulle gå till hu- vudförhandling. Ledamöterna underströk dock att försiktighet måste iakttas vid med- givande av undantag från principen om fullständigt utskrivna promemorior.

Justitierådet Conradi anförde:

För advokaterna, och allmänheten över hu- vud, torde de fullständiga promemoriorna ha ganska ringa värde. Den högsta garantin för att parternas synpunkter vederbörligen upp- märksammas vid dispensprövningen är utan tvivel att argumenteringen, den rättsliga icke att förglömma, översiktligt men icke alltför kortfattat — och helst skulle jag för min del vilja säga i en sammanhängande framställning utan hänvisning till vad som tidigare anförts i målet — framlägges i skriftväxlingen inför högsta domstolen. Parterna kan nämligen vara övertygade om att skrifterna i högsta domstolen noggrant studeras vid dispensprövningen. Att härigenom — liksom genom dispensprövningen i övrigt _— ett moment av skriftlighet är infört i det eljest muntliga förfarandet är beklagligt

men torde vara oundvikligt, därest icke dispens- prövningen radikalt omlägges. Denna prövning får nu betraktas som ett i viss mån utanför processen i övrigt liggande, summariskt förfa— rande, som i huvudsak blott går ut på att kon- statera dels huruvida det finns något prejudikat- intresse i målet och dels huruvida hovrättens slut kan med hänsyn även till de begränsade möjligheterna för parterna att förebringa ny bevisning i högsta domstolen och för dom- stolen att pröva bevisningen i målet — anses godtagbart. _ Det har påståtts att vissa advo- kater, när huvudförhandling skall hållas, be- gagnar promemorian till kontroll av att några väsentliga synpunkter icke gå förlorade. Även om så skulle vara fallet, är detta givetvis icke något bärande skäl för bibehållande av pro— memoriorna i deras nuvarande form.

Det skall icke förnekas, att promemoriornas slopande kan innebära vissa nackdelar för dom- stolsledamöterna. Promemorian är lätthanter- ligare än akten. En tveksam ledamot kan taga promemorian med sig hem för vidare studium, under det att akten regelmässigt kan läsas blott på ämbetsrummet och måhända med något större besvär. Icke sällan är vittnesmål o.dyl. återgivna i promemorian i form av samman- drag gjorda av revisionssekreteraren — med stor möda -— och fullt tillräckligt för dispens- prövningen. (Sedan dispens meddelats, kan pro- memorian tjäna till viss vägledning vid anord- nande av huvudförhandling. Eftersom domen skall grundas på vad vid huvudförhandlingen förekommit, är däremot möjligheten att använ- da promemorian efter huvudförhandlingen högst begränsad.) _— Promemorian är upprättad i minst två exemplar, medan en ledamot läser akten, kan alltså ytterligare två ledamöter efter föredragningen studera var sitt exemplar av promemorian.

De nu angivna nackdelarna med avskaffan- det av de fullständiga offentliga promemorior- na torde emellertid icke böra överdrivas, och de lär komma att alltmera försvinna i den mån högsta domstolens ställning av prejudikatinstans accentueras.

Det bör i princip ankomma på revisionssek- reteraren att avgöra, hur fullständiga minnes— anteckningar han vill begagna för att kunna genomföra föredragningen. Stora variationer är här möjliga med hänsyn till personlig lägg- ning, rutin osv. Förslaget att en ledamot av domstolen skulle äga att ge bindande anvis- ningar härutinnan avstyrkes såsom helt verk- lighetsfrämmande. För att kunna ge sådana anvisningar torde vederbörande ledamot oftast vara nödsakad att i detalj sätta sig in i målet. Nyttan av den föreslagna anordningen står icke i rimlig proportion till den insats som sålunda skulle krävas.

Utredningsmannen har förmodat att största delen av revisionssekreterarnas arbetstid åtgår för själva upprättandet av föredragningspro- memoriorna. För att icke en oriktig utgångs- punkt för den fortsatta framställningen skall erhållas bör fastslås, att det icke är det rent manuella upprättandet av koncept till prome- morian som tar tid. Det som tar tid är pene- trerandet av målet och disponerandet av det- samma för föredragning. Parallellt härmed framväxer konceptet till promemorian, vilket regelmässigt har karaktären av ett slags stomme med hänvisningar till akten, sammanbundna med kortfattad text. Konceptet renskrives av skrivpersonal, varvid akthänvisningarna inryc- kes i utskriften.

I mindre omfattande och föga invecklade mål kan bruk av stompromemoria lätta revi- sionssekreterarens arbetsbörda. Denna lättnad är dock ringa. En stompromemoria torde nämligen omfatta ungefär detsamma som revisionssek- reterarens koncept till en fullständig prome- moria. Skillnaden ligger i att akthänvisningarna medtages vid den utskrift av konceptet, som verkställes av skrivpersonalen. För skrivper- sonalen innebär sålunda användandet av stom- promemorior en beaktansvärd arbetsminskning.

Tilläggas kan att, enligt vad erfarenheten visat, bruk av stompromemorior ökat omfatt- ningen av det repetitionsarbete revisionssekre- teraren får utföra före föredragningen, något som bör ses mot bakgrunden av det förhållan- det, att en icke obetydlig tid kan förflyta från inläsningen till föredragningen.

Vad angår föredragningen av mera omfat- tande eller mera invecklade mål -— och dessa torde taga den helt övervägande delen av revi- sionssekreterarnas tid i anspråk —— torde ett bruk av stompromemorior vara ägnat att leda till en i flera fall icke oväsentlig ökning av revisionssekreterarnas arbete. Målens omfatt- ning och kravet på en systematisering av aktin- nehållet, regelmässigt från tre instanser, leder till att antalet akthänvisningar blir stort. Att med ledning av endast en stompromemoria vid föredragningen behärska ett större mål — för övrigt kanske åtskillig tid efter den egentliga inläsningen — kräver utan tvivel avsevärt större arbetsinsats än nu är fallet. Nedre revi- sionen finner därför icke tillrådligt att i större eller mera invecklade mål eftergiva kravet på fullständig promemoria.

Det ovan anförda har tagit sikte på främst revisionssekreterarnas och skrivpersonalens ar- betsförhållanden. Vad justitieråden angår är ett minskat bruk av fullständiga promemorior ägnat att leda till ökat arbete för dem, om de efter föredragningama önskar taga del av målen. I fråga om större mål skulle tillgång

till endast en stompromemoria eller liknande minnesanteckning medföra att justitieråden ofta nödgades läsa stundom mycket skrymmande och svåröverskådliga akter. Detta skulle säker- ligen _ till förfång för angelägnare verksam- het -— i hög grad tynga högsta domstolens ar- bete.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund framhöll att utredningsmannen, trots vad högsta domstolen och nedre justitierevisio- nen yttrat i sin kritik av tidigare förslag, förbigått den betydelse som föredragnings— promemorian har såsom ett praktiskt an- vändbart medel för högsta domstolens leda— möter att själva sätta sig in i målen utan studium av handlingarna. Styrelsen anförde härom vidare:

Tydligen hade utredningsmannen ansett att underlaget för denna kritik skulle undanröjas, om hans förslag i fråga om utseende av refe- rent och om råd och anvisningar från dennes sida skulle genomföras. Styrelsen kan icke dela denna uppfattning. Olika meningar kan råda i frågan huruvida vad parter i skilda avseenden anfört och styrkt är av betydelse eller icke, och det är icke säkert att referentens och revi- sionssekreterarens uppfattning i en sådan fråga delas av de övriga domstolsledamöter som skall deltaga i avgörandet. Med allt beaktande av den betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt som referentens eller annan ledamots medverkan vid promemorians avfattande givetvis skulle ha, vågar styrelsen dock tro att högsta domstolens ledamöter, icke skulle vara benägna att utan vidare utgå ifrån att vad handlingarna i visst avseende innehåller är betydelselöst, enbart därför att referenten och revisionssekreteraren ansett så vara fallet. Ett genomförande av den ordning som utredningsmannen föreslår skulle antagligen ej sällan leda till att enskilda leda- möter såge sig nödsakade att själva genomgå aktmaterialet, vilket skulle innebära en icke oväsentlig ökning av domstolsledamöternas ar- bete. Vad nu anförts innefattar enligt styrel- sens mening avgörande skäl mot den av utred- ningsmannen föreslagna ordningen. Det kan icke vara rimligt att söka lätta revisionssekre- terarnas arbetsbörda på ett sätt som — såvitt styrelsen förstår i stället skulle vara ägnat att öka justitierådens arbete.

Utredningsmannens förslag i fråga om uppgivande av offentlighetsprincipen beträf— fande föredragningspromemoriorna av- styrktes av högsta domstolens ledamöter (justitierådet Conradi skiljaktig), nedre justi—

tierevisionen, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, före- ningen Sveriges häradshövdingar, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och Sveriges juristförbund. Förslaget tillstyrktes eller lämnades utan erinran av riksåklagarämbe- tet, Svea hovrätt och domstolskommittén.

Högsta domstolens ledamöter ansåg, att utredningsmannens förslag på denna punkt —— vilket grundade sig på hans uppfattning om promemorian såsom enbart ett hjälp- medel vid föredragningen — knappast kunde anses tillräckligt underbyggt. Det torde vara önskvärt, att denna handling alltjämt fick vara underkastad offentlig insyn. Att pro- memorian togs tillvara i akten var av skilda anledningar en praktisk åtgärd och torde inte vara förenat med någon olägenhet. Nedre justitierevisionen uttalade, att prome- moriorna — fullständiga sådana såväl som stompromemorior borde undertecknas av revisionssekreteraren samt förvaras i akten efter föredragningen. Förvarades promemo- riorna på sistnämnda sätt efter målets av- görande, måste de bli allmänna handlingar. Hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Övre Norrland var av samma uppfatt- ning. Förstnämnda hovrätt framhöll därut- över, att, oavsett om detta påkallades av tryckfrihetsförordningens offentlighetsreg- ler, syntes så länge den nuvarande ord- ningen med föredragning av dispens- och resningsärenden av tjänstemän behölls —— parter och andra ha ett berättigat intresse av en viss insyn i det skriftliga förfarandet i högsta instans. Liknande synpunkter fram- fördes av Sveriges juristförbund.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund anförde:

Styrelsen måste för sin del bestämt motsätta sig förslaget att uppge offentlighetsprincipen i fråga om revisionssekreterarpromemon'orna. Även om denna princip icke innebär någon hundraprocentigt effektiv kontroll, och även om kontrollmöjligheten av parterna utnyttjas i mycket begränsad omfattning, innebär detta icke att principens upprätthållande är värde- löst. Revisionssekreterarens vetskap om att pro- memorian blir tillgänglig för parterna inne- fattar i och för sig ett incitament till omsorg

och noggrannhet vid författandet. Häri ligger ett icke betydelselöst komplement till den kon- troll som utövas från högsta domstolens sida. Med den erfarenhet vi i vårt land vunnit om hur lätt sekretess tages till intäkt för i och för sig obefogade mistänkliggöranden av förhållan- den inom rättsväsendet, vore det också enligt styrelsens mening ur allmän synpunkt oklokt att i det avseende varom nu är fråga införa en sekretess, för vilken några bärande skäl icke kan åberopas. Sekretess är i många avseenden nödvändig, men onödig sekretess för icke något gott med sig.

Föreningen Sveriges häradshövdingar an- såg det lämpligt att promemorior, såsom i regel torde vara fallet i fråga om hovrätts- promemoriorna, även om de inte är obliga- toriska bevaras för framtiden åtminstone i de fall, då de representerar en arbetsinsats av någon betydelse. Promemoriorna kunde vara av stort värde för parterna och ibland även för bedömning av målen ur prejudi- katsynpunkt. Det borde sålunda bli regel och inte som utredningsmannen föreslår un- dantag, att de bilägges akten. I den mån så skedde torde de enligt gällande bestämmel- ser bli att betrakta som i princip offentliga handlingar. Göta hovrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkte, att tryckfrihetsförordningens bestämmelser om rätt att utbekomma allmänna handlingar —— med nuvarande arbetsorganisation lade hinder i vägen för att föredragningsprome- morior eller andra minnesanteckningar un- dandrogs offentligheten.

Domstolskomm ittén

Nedre justitierevisionens ställning som själv- ständigt ämbetsverk bottnar i en historisk tradition. Ordningen framstår numera som föråldrad. Ehuru under senare tid i flera sammanhang påtalats det principiellt egen- artade i förhållandet har någon ändring emel- lertid inte kommit till stånd. Skälet härför synes främst ha varit den nuvarande ord- ningens förankring i gällande grundlagsbe- stämmelser. Därjämte har åberopats ange- lägenheten av att högsta domstolen inte ge- nom administrativa göromål hindras i sin dömande verksamhet, varvid särskilt fram- hållits svårigheterna för högsta domstolens

ordförande att om, såsom ifrågasatts, justi- tierevisionen ombildades till ett högsta dom- stolens kansli, med chefskapet för detta förena honom nu åliggande tjänstgöring som ordförande även på en av domstolens avdelningar.

Domstolskommittén delar i princip me- ningen att nedre justitierevisionen bör upp- höra i nuvarande form och anslutas direkt till högsta domstolen. De administrativa uppgifter som härigenom skulle läggas på domstolen torde genom lämpliga anordning- ar kunna bemästras utan att domstolens leda- möter behöver betungas i någon nämnvärd grad. Betänkligheterna ur denna synvinkel torde därför inte ha större tyngd. Inte heller synes hänvisning till grundlagen böra tilläg- gas avgörande vikt. Revisionens ställning av självständigt ämbetsverk är visserligen regle- rad i regeringsformen och en reform i an- tydd riktning skulle alltså nödvändiggöra en grundlagsändring. Regeringsformens bestäm— melser om de dömande organen och deras uppgifter är föremål för övervägande i på- gående allmänna grundlagsöversyn. I sina år 1963 avgivna betänkanden (SOU 1963: 16 och 17) föreslog författningsutredningen att regeringsformen i förevarande hänseen— de skulle stadga endast att högsta domsto— len har högsta domsrätten i mål, som hör till allmänna eller särskilda domstolars pröv— ning, samt att inskränkning i rätten att full- följa talan till högsta domstolen får ske en- dast enligt grunder som anges i lag. I övrigt fann utredningen inte anledning att grund- lagfästa någon motsvarighet till nu i rege- ringsformen upptagna bestämmelser rörande högsta domstolen och nedre justitierevisio- nen. Förslaget torde innebära bl. a. att högsta domstolen inte längre på sätt nu är fallet innefattas under begreppet Kungl. Maj:t. Om en grundlagsändring av denna innebörd kommer till stånd föreligger inte längre nå- got formellt hinder mot att högsta domsto- len och nedre justitierevisionen organisato- riskt förenas. Det vidare sammanhang i vil— ket den konstitutionella regleringen av den dömande verksamheten sålunda är under bedömning kan kanske föranleda tvekan om det finns anledning att genomföra organisa-

tionsreformen som en separat åtgärd. Något hinder däremot möter dock inte.

Om nedre justitierevisionen avskaffas blir emellertid den kanske mest betydelsefulla av de frågor, som vid en sådan omorganisa- tion måste lösas, hur högsta domstolens be- hov av arbetskrafter för målens beredande och föredragning i fortsättningen skall till- godoses. Bl.a. aktualiseras frågan om och på vilket sätt tjänstgöring som föredragande i domstolen skall ingå i den allmänna do- markarriären. Svaret härpå blir beroende av hur domarutbildningen överhuvudtaget ordnas samt rekryteringen och utformning- en av domarkåren. Dessa spörsmål omfattas av kommitténs uppdrag. Kommittén avser dock att ta upp dem till behandling först senare, i särskilt betänkande. Det har synts kommittén inte vara lämpligt att bryta ut och söka för sig lösa ett i sammanhanget så betydelsefullt organisationsproblem som det här förevarande. Att det slutliga ställnings— tagandet till problemet sålunda får tillsvida— re anstå något hindrar inte den översyn av nedre justitierevisionens och högsta domsto- lens nuvarande arbetsformer och de ändring- ar däri, som de föreslagna ändringarna i fullföljdsreglema kan föranleda. Förslag i detta hänseende läggs fram i det följande.

Flertalet mål som fullföljes till högsta domstolen underkastas dispensprövning. Handläggningen tillgår härvid i stora drag oftast på följande sätt. När ett mål är i skick att kunna föredras, upprättar revi- sionssekreteraren en föredragningsprome- moria samt förslag till rubrik upptagande parterna och den dom mot vilken talan föres. Promemorian och rubrikförslaget un- dertecknas av revisionssekreteraren. Dess— utom iordningställer han för varje mål det s.k. trycket. Detta omfattar avskrifter av rubrikförslag och underrättsdomar ävensom skisser, uppställningar och övrigt skriftligt material, till vilket ledamöterna bedöms böra ha tillgång. På rubrikförslaget antecknas ändringsyrkanden, uppgifter om underin- stansernas sammansättning, skiljaktiga me- ningar 'i dessa instanser, belopp som ned- satts vid fullföljden till högsta domstolen, uppgifter om fri rättegång, partsombud eller

försvarare samt yrkanden om ersättning för rättegångskostnader i högsta domstolen. Vi- dare brukar göras korta hänvisningar till doktrin och praxis av intresse för i målet föreliggande rättsfrågor. Föredragningen sker i allmänhet på av högsta domstolen i förväg utsatta dagar. Trycket lämnas för vidarebefordran till ett vart av de i dispens- prövningen deltagande justitieråden senast fredagen före föredragningsveckan. Vid föredragningen lämnar revisionssekretera- ren en av honom underskriven lista på de mål som skall föredras till det justitieråd som tjänstgör som ordförande. Innan före- dragning av ett mål börjar, lämnas vidare originalrubriken i målet till ordföranden och akten till ett av de andra justitieråden. Före- draganden läser rubriken, varvid det justitie- råd som har akten kollationerar uppgifterna i rubriken. Sedan rubriken justerats, före— dras målet. Efter föredragningen lägges ett exemplar av promemorian i akten. Beslut i dispensfrågan fattas i de flesta mål efter överläggning i omedelbart samband med föredragningen.

Föredragning av mål som efter meddelad dispens eller utan dispens skall avgöras på fullsutten avdelning utan huvudförhandling —— s.k. femmansmål —— äger rum efter vad högsta domstolen i varje särskilt fall be- stämmer. Sådan föredragning går i huvud- sak till på samma sätt som föredragning för dispensprövning. Utöver vad som sagts om dispensföredragning skall, om ej högsta domstolen meddelat andra bestämmelser, vid föredragning på fullsutten avdelning i varje mål finnas ett av revisionssekreteraren avgivet och undertecknat betänkande med förslag till dom eller beslut. Kopia av be— tänkandet tillställes varje i prövningen del- tagande ledamot.

Som framhållits i annat sammanhang be- räknas ungefär hälften av högsta domstolens sammanträdestid gå åt för dispensföredrag- ning. Medräknas föredragningen i övrigt av mål och ärenden som avgöres på handling- arna, torde för föredragning i högsta dom- stolen tas i anspråk mer än sjuttio procent av tiden. Föredragningen är sålunda en mycket väsentlig arbetsfaktor. Det är uppen-

bart av intresse att alla möjligheter till för- enkling av ifrågavarande arbete tas tillvara i den mån så kan ske utan att rättssäkerhe- ten blir lidande.

Föredragningens syfte är att underlätta de i avgörandet deltagande ledamöternas arbete genom att materialet läggs fram i ordnad och såvitt möjligt koncentrerad form samt överhuvudtaget på sådant sätt att det ger underlag för ledamöterna att efter överläggning omedelbart fatta beslut i den föreliggande frågan. Föredragningen bör sålunda å ena sidan inte tyngas med uppgifter som saknar betydelse för avgö- randet. Å andra sidan måste iakttas att inte något av vikt uteslutes. Det är ur dessa syn- punkter man har att se det enligt arbets- ordningen för nedre justitierevisionen gäl- lande kravet att föredragandena skall göra anteckningar till stöd för minnet med led- ning varav föredragningen skall ske, de s.k. föredragningspromemoriorna. Promemorie- skrivningen är obligatorisk. Visserligen har högsta domstolen medgivit att i stället för fullständigt utskrivna promemorior får i vissa fall användas s.k. stompromemorior, i vilka materialet i lämplig utsträckning re- dovisas endast genom hänvisning till akten. För skrivpersonalen innebär detta naturligt- vis en vinning. I övrigt blir skillnaden hu- vudsakligen den att, medan en fullständig promemoria möjliggör föredragning direkt ur denna, en stompromemoria däremot inte kan föredras eller eljest tillgodogöras utan samtidig tillgång till akten.

I diskussionen om föredragningsprome- moriornas behövlighet och beskaffenhet har framhållits den belastning som det med pro- memorieskrivningen förenade arbetet inne- bär för justitierevisionen. En begränsning av promemorieskrivningen skulle ur denna syn- punkt vara av betydelse. Domstolskommit- tén biträder uppfattningen att en prome- morias främsta syfte måste anses vara att utgöra ett hjälpmedel för revisionssekretera- ren vid målets föredragning. Sambandet mellan promemoria och föredragning gör emellertid att promemorieskrivningen indi- rekt också inverkar på arbetsbelastningen i högsta domstolen. En illa disponerad eller

onödigt omfattande promemoria försämrar föredragningen och tynger domstolens ar- bete. Föredragning utan något som helst stöd av minnesanteckningar torde visserli— gen i allmänhet knappast vara möjlig. Be- hovet gör sig dock företrädesvis gällande i vidlyftiga eller mera invecklade mål. Om anteckningarna har formen av fullständig promemoria eller av stompromemoria är för föredragningen av mindre vikt. Tillgången till fullständig promemoria har härvid den fördelen att den onödiggör det slående i ak- ten som stompromemorian förutsätter, men den kan å andra sidan så binda föredrag- ningen att denna blir onödigt omständlig och tidsödande. Intresset ur arbetsorganisa- torisk synpunkt knyter sig därför framför allt till frågan i vad mån föredragningspro- memorior överhuvudtaget måste vara obli- gatoriska. Frågan sammanhänger med vilka anspråk som bör ställas på arten och om- fattningen av det material, som skall tas med vid målens föredragning, eller med andra ord vilka möjligheter som finns att så begränsa föredragningen, att någon pro- memoria i egentlig mening inte blir behöv- lig.

Skyldigheten för revisionssekreterarna att upprätta föredragningspromemorior synes ha tillkommit först genom 1911 års arbets- ordning även om i praktiken promemorie- skrivning förekommit långt tidigare. Innan kommittén går in på möjligheten att förenk- la nuvarande arbetsregler kan det vara av värde att något beröra de förutsättningar under vilka föredragningen skedde vid ti- den för uppställandet av gällande bestäm- melser. I anslutning härtill bör undersökas i vad mån dessa förutsättningar sedermera förändrats.

Under den äldre rättegångsbalkens tid ålåg det principiellt högsta domstolen att ta upp alla fullföljda mål till slutlig prövning. Några begränsningar i möjligheten och skyldigheten att pröva det överklagande av- görandet i hela dess vidd förelåg inte. Högsta domstolen var alltså nödsakad att ta del av såväl sak- som rättsfrågor på i allt väsentligt samma sätt som hovrätten. En förutsättning för att detta skulle kunna ske

var att föredragningen innefattade en full- ständig redogörelse för vad handlingarna i målet innehöll av beskaffenhet att kunna inverka på målets prövning. Allt som före- kommit i målet och redovisats i domstolar- nas protokoll var processmaterial. Under- rätternas domar var till utformning och innehåll mycket växlande. Rättegångsbalken stadgade härom endast att i domen skulle anges själva saken och målet, som tvisten gällde, ävensom de huvudskäl och den lag, varå slutet grundades.

Tillkomsten av den nya rättegångsord- ningen har medfört väsentliga ändringar i sålunda tidigare rådande förhållanden. Som förut erinrats kan ett överklagat mål nu- mera i princip inte komma under högsta domstolens prövning, om inte högsta dom- stolen meddelat parten tillstånd därtill. Prövningstillstånd meddelas av dispensav- delning efter föredragning. Har dispens be- viljats, skall målet avgöras antingen efter huvudförhandling eller på handlingarna. I sistnämnda fall sker prövningen efter före- dragning på fullsutten avdelning. Det före- ligger alltså två olika typer av föredragning, sådan som skall utgöra underlag endast för dispensprövning och sådan som syftar till en slutlig prövning av målet utan huvudför- handling.

Underrätternas handläggning är i allmän- het koncentrerad till ett eller ett fåtal rätte- gångstillfällen, huvudförhandlingen. Endast det som därvid åberopas blir processmate- rial. I domen skall under skilda avdelningar redovisas bl. a. parternas yrkanden och in- vändningar samt de omständigheter, varå de grundats, domskälen med uppgift på vad i målet är bevisat samt domslut. Genom den nya rättegångsbalken har vidare såsom tidi- gare erinrats högsta domstolens prövnings- möjligheter ej obetydligt begränsats. Enligt 55 kap. 14 5 kan högsta domstolen sålunda som regel ej utan synnerliga skäl göra änd- ring i hovrättens värdering av muntlig be— visning annat än i brottmål till den tilltala- des förmån. Enligt 35 kap. 14 & får högsta domstolen ej utan synnerliga skäl ånyo ta upp bevisning som förebragts i underrätt, och enligt 55 kap. 13 & får part i tvistemål

i högsta domstolen till stöd för sin talan ej åberopa omständighet eller bevis, som inte förebragts tidigare, om han inte gör sanno- likt att han haft ursäkt för sin underlåten- het.

Angivna ändringar i rättegångsordningen har inte avsatt större spår i 1947 års alltjämt gällande arbetsordning för nedre justitierevi- sionen såvitt angår föredragningen i högsta domstolen. Med hänsyn till att ledamöterna före föredragningen tillställes skriftligt ma- terial i en helt annan omfattning än tidigare torde ha varit fallet är det likväl tydligt att föredragningen måste få delvis annan ut- formning än förr. Någon redogörelse för innehållet i det för ledamöterna redan kända materialet behöver uppenbarligen inte läm- nas. Kravet på att fullständiga föredrag- ningspromemorior skall ha upprättats kvar- står dock, om än högsta domstolen med stöd av bemyndigande i arbetsordningen medgivit att under vissa förutsättningar stompromemorior får användas.

Såväl 1947 som 1962 års utredningar har i sina förslag till förenkling av arbetsfor- merna särskilt berört dispensföredragningen. Att förslagen ej heller i denna del lett till resultat torde böra ses mot bakgrunden av gällande bestämmelser om ändringsdispens. Båda de nämnda utredningarna åberopade i förevarande hänseende, att dispenspröv- ningen inte innebar ett avgörande i sak på samma sätt som högsta domstolens slutliga avgörande sedan prövningstillstånd bevil- jats, samt hävdade att det med hänsyn här- till inte var nödvändigt för ställningstagan- de till dispensfrågan att målet prövades i hela dess vidd. Hållbarheten av denna me- ning har ifrågasatts i remisskritiken. Invänd- ningarna synes grundade. Av stadgandet i 54 kap. 10 ä 2. rättegångsbalken följer att prövningen blir densamma vare sig frågan gäller endast dispens eller slutligt avgörande av målet utan huvudförhandling. Den om- ständigheten att prövningstillstånd enligt nämnda lagrum kan meddelas, om anled- ning förekommer till ändring i det slut, var- till hovrätten kommit, gör nämligen att dispensprövningen måste omfatta även det överklagade avgörandets materiella riktig-

het. Beslutet i dispensfrågan kommer där- med visserligen formellt men inte reellt att skilja sig från ett avgörande i sak.

Med de av domstolskommittén föreslagna nya dispensgrunderna blir läget i viss mån ett annat. Vid dispensprövningen enligt dessa grunder är det i första hand inte fråga om en granskning av det överklagade av- görandets materiella riktighet utan en be- dömning av om sådana särskilda förhållan- den föreligger som enligt förslaget kräves för att målet skall kunna underkastas pröv- ning i högsta instans. I och med att högsta domstolen sålunda inte längre är bunden av ändringsdispensens krav har förutsätt- ningarna för en förenkling av dispensföre- dragningen ökat. Även om gällande regler behålls beträffande föredragning på full- sutten avdelning torde därför, om kommitté- förslaget genomföres, en översyn av be- stämmelserna i vad de avser dispensföre— dragningen vara motiverad. Kommittén får härutinnan närmare anföra följande.

Genom det tryck som före dispensföre- dragningen tillställes de i prövningen delta- gande ledamöterna får dessa i förväg kän- nedom om vad målet gäller, de omständig- heter på vilka parterna grundat sina yrkan- den i de lägre instanserna samt dessas bevis- bedömning, övriga domskäl och domslut. Dispens kan enligt de av kommittén före- slagna grunderna, om prejudiciella motiv inte föreligger, beviljas endast under förut- sättning av särskilda omständigheter och synnerliga skäl. Det åligger klaganden att i fullföljdsinlagan närmare ange vad han åbe- ropar i dessa avseenden. Med hänsyn till vad nu sagts torde det för dispensprövning- en i de flesta fall vara tillräckligt om själva föredragningen begränsas huvudsakligen till en redovisning av parternas yrkanden och argumentering i högsta domstolen, i före- kommande fall kompletterad med redogö- relse för personalia eller andra fakta som kan ha betydelse för ställningstagandet men inte framgår av det nämnda materialet.

Även vid dispensprövning enligt de av domstolskommittén föreslagna grunderna kan visserligen frågan om anledning före- ligger till ändring i hovrättens avgörande

komma in i bilden, men det blir enligt för- slaget en fråga i andra hand. Den aktuali- seras först vid förhandenvaron av särskilda omständigheter. Då för att prövningstill- stånd skall kunna beviljas därjämte fordras synnerliga skäl, blir möjligheterna att med åberopande av ändringsanledning få ett mål upptaget till prövning så begränsade, att det inte i högre grad påverkar förutsättningarna för användningen av den förenklade före- dragning som här förordats. Vad gäller sär- skilt bevisprövningen följer av de bestäm- melser för vilka tidigare redogjorts att högsta domstolen i tvistemål endast i undan- tagsfall kan gå in på värdering av muntlig bevisning. Om hovrätten på grund av par- ternas och vittnens utsagor funnit ett sak- förhållande styrkt men klaganden i högsta domstolen ifrågasätter hovrättens bevisvär- dering, hindrar detta därför inte i och för sig att förenklad föredragning kommer till användning. I brottmål äger visserligen högsta domstolen ändra bevisvärderingen till den tilltalades förmån även utan synner- liga skäl. Vad den tilltalade i högsta dom- stolen anför mot de lägre instansernas be- visvärdering torde dock många gånger ej föranleda att högsta domstolen för att av- göra dispensfrågan behöver ta del av bevis- ningen i vidare mån än som den återgivits i de lägre instansernas domar. Någon full- ständig föredragning är naturligtvis då inte nödvändig. Detta gäller också om, såsom ofta är fallet, den fullföljda talan uteslutan- de avser straffmätningen eller valet av på- följd.

Kommittén föreslår att regler om för- enklad föredragning i anslutning till vad nu anförts tas upp i arbetsordningen för justitie- revisionen. Förutsättning för att sådan före- dragning skall komma till användning är, som framgår av det sagda, att tillräckligt underlag redan med denna föredragnings- form skapas för högsta domstolens pröv- ning. I vidlyftiga eller mera invecklade mål kan även i fortsättningen en fullständig före- dragning bli nödvändig. Bl.a. måste hän- syn tas till de svårigheter att tillgodogöra sig materialet som genomgången av trycket kan bjuda i sådana mål. Valet av föredrag-

ningsform ur såväl dessa som andra syn- vinklar måste i första hand bero på före- dragandens omdöme. Gäller dispenspröv- ningen endast ett måls prejudikatintresse torde med hänsyn till den precisa fråge- ställningen bedömningen inte behöva inne- bära större vanskligheter. Förenklad före- dragning måste då regelmässigt anses till- räcklig. Är det däremot fråga om annan dis- pensgrund kan det vara svårare att avgöra vilken föredragningsform som är den lämp- ligaste. Föredraganden har härvid till en början att ta ställning till om, ehuru högsta domstolens prövning av målet inte behövs ur prejudikatsynpunkt, sådana med dispens- stadgandet avsedda särskilda omständigheter dock föreligger att under förutsättning tillika av synnerliga skäl —— möjlighet finns för prövningstillstånd. I anslutning till vad som anförts i nästföregående kapitel och vidare utvecklas i specialmotiveringen, kap. 7, bör föredraganden särskilt uppmärksam- ma:

om omständigheterna är sådana att, för den händelse det överklagade avgörandet vunnit laga kraft, resning skulle kunnat be- viljas;

om, utan att det överklagade avgörandet kan sägas uppenbart strida mot lag och så- lunda är ett resningsfall, det dock avviker från lagtolkning eller rättsgrundsats som ti- digare antagits av högsta domstolen, eller eljest grundar sig på rättstillämpning som innebär ett klart avsteg från stadgad praxis;

om underrätt och hovrätt kommit till vä- sentligt olika slut eller eljest stora skiljaktig- heter förekommit vid bedömningen av målet.

Föredragandens ställningstagande till föredragningsformen underlättas genom klagandens skyldighet att i samband med ansökan om prövningstillstånd ange de om- ständigheter som han åberopar. Anser före- draganden att omständigheterna inte är av beskaffenhet att kunna föranleda prövnings- tillstånd, bör som regel väljas förenklad föredragning. Detsamma gäller om, ehuru omständigheterna visserligen i sig skulle möjliggöra prövningstillstånd, de dock upp- enbarligen inte kan anses innefatta tillräck— liga skäl härför. Förenklad föredragning bör

å andra sidan också användas om det fram- står som uppenbart med hänsyn till om- ständigheterna att dispens bör meddelas.

Av vad som anförts tidigare framgår att förenklad föredragning inte heller är uteslu- ten i andra fall än här nämnts. Någon för alla förhållanden gällande regel kan med hänsyn till målens varierande beskaffenhet inte ställas upp. Vid tvekan synes det lämp- ligaste vara att föredraganden för sin del bereder sig på fullständig föredragning av målet. Skulle det senare visa sig att högsta domstolen anser fullständig föredragning obehövlig, finns alltid möjlighet att begränsa framställningen i enlighet med domstolens önskningar. En från arbetssynpunkt mera besvärande situation kan uppkomma om föredraganden inställt sig på förenklad före- dragning men högsta domstolen finner den- na föredragningsform otillräcklig. För så- dant fall kan det bli nödvändigt att före- dragningen uppskjutes.

Med hänsyn till osäkerheten i tveksam- ma fall om vilken föredragningsform som högsta domstolen önskar har kommittén övervägt möjligheten att föredraganden be- redes tillfälle att innan han beslutar i frågan samråda med någon ledamot av domstolen. En sådan möjlighet skulle kunna öka an- vändningsområdet för den förenklade före- dragningen och därmed medföra en ned- skärning av tiden för dispensföredragning. Häremot kan emellertid invändas att detta samråd kunde komma att innebära en inte oväsentligt ökad arbetsbörda för vederbö- rande ledamot. Visserligen förutsätter lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring att målen i allmänhet tilldelas ledamot såsom referent, vilken har att med- dela erforderliga anvisningar för målets be- redande. Enligt den praxis som utbildats ut- ses emellertid referent merendels endast i de relativt få mål, vari prövningstillstånd med- delats och som skall avgöras efter huvud- förhandling eller annan muntlig förhand- ling. En mera utbredd användning av refe- rentinstitutet skulle tynga högsta domstolens arbete. Härtill kommer att om samrådsmöj- ligheten skulle bli av praktiskt värde den referent som givit anvisningar om föredrag-

ningen måste delta i avgörandet av dispens- frågan. Detta förutsätter en samordning av ledamöternas indelning till tjänstgöring och revisionssekreterarnas föredragningsturer som kan vara svår att genomföra. Enligt de principer som för närvarande tillämpas är, medan beredandet av ett mål för dispens- föredragning pågår, sammansättningen av den avdelning, på vilken föredragningen skall äga rum, ännu oviss. En generell med- verkan från ledamöternas sida i förevaran- de hänseende torde med hänsyn till vad som anförts inte böra föreskrivas. Det sagda utesluter inte att samråd som här avses un- dantagsvis bör kunna komma till stånd, om det för föredraganden står klart att en inte obetydlig arbetslättnad skulle vinnas däri- genom. Det synes emellertid böra överläm- nas åt högsta domstolen att förfara härut- innan på sätt den finner lämpligast.

Vad angår föredragningen för annat än- damål än dispensprövning, eller således på fullsutten avdelning, tillämpas även här det förfarandet, att ledamöterna i förväg till- ställes tryck i målen. Med hänsyn härtill kunde övervägas att införa bestämmelser om förenklad föredragning också i dessa mål. Till skillnad mot dispensprövningen förut— sättes emellertid prövningen på fullsutten avdelning skola på samma sätt som hittills omfatta målet i hela dess vidd. Någon änd- ring i gällande rättegångsregler av beskaf- fenhet att inverka på föredragningen på fullsutten avdelning är inte föreslagen. Då här alltså inte föreligger de särskilda skäl som åberopats i fråga om föredragningen av dispensmål, har kommittén funnit reg- lerna om förenklad föredragning böra be- gränsas till dessa sistnämnda. En annan sak är att _— även utan uttryckliga bestämmelser i arbetsordningen föredragningen även på fullsutten avdelning i praktiken måste få olika innehåll beroende på i vad mån materialet i målet genom trycket blivit känt för ledamöterna i förväg.

Om, såsom kommittén föreslår, förenklad föredragning tas upp i arbetsordningen för justitierevisionen som en under angivna för- utsättningar tillåten och lämplig föredrag- ningsform, bör i samband härmed också

reglerna om promemorieskrivning förenklas. I princip torde större krav inte böra ställas på. innehållet i de anteckningar, som ligger till grund för en föredragning, än på före- dragningens innehåll. Redan av denna an- ledning leder den förenklade föredragningen till att nuvarande generella krav på prome- morieskrivning inte bör upprätthållas. Det torde emellertid inte finnas skäl för att i fråga om minnesanteckningar ha olika be- stämmelser beroende på om ett mål skall föredras på dispensavdelning eller på full- sutten avdelning. Bedömningen måste i båda fallen bli densamma. Kraven på behållan- de av promemorieskrivningen i nuvarande form synes huvudsakligen bottna i det värde man velat tillmäta promemoriorna vid sidan av deras uppgift som hjälpmedel vid före- dragningen. Man har härvid särskilt fram- hållit dels den möjlighet som promemorian ger till insyn i och kontroll av högsta dom— stolens och nedre justitierevisionens arbete, dels promemorians betydelse för ledamö- terna vid genomgång av målet efter före- dragningen. Vad beträffar det första av de åberopade skälen kan häremot invändas att även om fullständiga promemorior upprät- tas detta inte innebär garanti för att vad som tagits upp i en promemoria också läggs fram för högsta domstolen. Å andra sidan kan det inte uteslutas att om än något ma- terial saknas i promemorian domstolen får kännedom därom direkt ur akten. Någon skyldighet för domstolens ledamöter att läsa promemorian finns inte. Parterna kan inte, lika litet som då ett mål avgjorts på hand- lingarna i hovrätt, säkert veta med vilken noggrannhet ledamöterna tagit del av mate- rialet. Det bör emellertid kunna förutsättas såväl att föredraganden vinnlägger sig om att ej vid föredragningen utelämna något som kan ha betydelse för målets prövning, som att ledamöterna, om de har behov av att ytterligare studera processmaterialet, gör detta även utan tillgång till promemoria. I sammanhanget bör erinras att mycket beror av det sätt på vilket parterna utför sin talan i domstolen. Om detta sker i överensstäm- melse med anvisningarna i rättegångsbalken, skapas härigenom de bästa garantierna för

att ingenting som parterna anser vara av vikt för prövningen förbises av domstolen.

Vad beträffar promemoriornas betydelse för högsta domstolens ledamöter med hän- syn till deras möjligheter att efter föredrag- ningen vid behov lätt ta ytterligare del av processmaterialet, kan denna synpunkt väl inte lämnas utan beaktande. Värdet får dock ej överskattas. Flertalet promemorior torde överhuvudtaget inte läsas av leda- möterna. Något behov av att på detta sätt komplettera föredragningen uppkommer nämligen i praktiken endast i undantagsfall, då ett mål är av särskilt vidlyftig eller in- vecklad beskaffenhet. Obligatorisk prome- morieskrivning i alla mål kan således knap- past vara motiverad av nu förevarande an- ledning. Det bör för övrigt hållas i minnet att ledamöterna alltid har tillgång till ut- skrift av underrätternas domar ävensom annat skriftligt material, som i allmänhet ger ett tillräckligt underlag för de fortsatta överväganden efter föredragningstillfället som kan komma ifråga. I den mån prome- moriekravet avser att möjliggöra kontroll från ledamöternas sida av föredragandens redovisning av målet, saknar det berättigan- de. En sådan kontroll förutsätter, om den skall ha någon verklig uppgift, att genom- gång sker av akten i målet. Ej heller kan — bl. a. med hänsyn till den utförlighet med vilken underrättemas domar numera skrivs —— promemoriornas värde som under- lag för inhämtande av vad som förekom- mit i tidigare av högsta domstolen efter för- dragning avgjorda mål eller för offentlig- görande i tryck av redogörelse för prejudi- katmål anses sådant, att promemorieskriv- ningen av denna anledning inte kan undva- ras.

Beträffande promemorieskrivningen i nu- varande omfattning må slutligen anföras att dess behållande kunde vara motiverat om det därmed förenade arbetet uppvägdes av arbetsbesparing i annan form. Så är dock inte fallet. Det kunde tyckas att, om allt av betydelse för prövningen av ett mål måste återges i promemorieform, den efter- följande föredragningen mer eller mindre förlorar berättigande. Föredragningen skulle

kunna ersättas av att domstolens ledamöter var för sig före överläggningen läste prome- morian. Medverkan från revisionssekretera- rens sida efter promemorians upprättande skulle alltså kunna i huvudsak inskränkas till närvaro vid sammanträdet för att vara ledamöterna behjälplig vid behövlig ytterli- gare genomgång av materialet och för att tillhandagå med erforderlig rättsutredning. En sådan omläggning av de nuvarande ar- betsformerna vore dock med all säkerhet inte lycklig. Enbart läsning i förväg av en promemoria ger inte den ledning och det underlag för gemensam diskussion om målet och dess utgång, som oavsett vilken kän- nedom ledamöterna redan vunnit om om- ständigheterna i målet föredragningen skänker. Ur denna synvinkel är föredrag- ningen överlägsen som arbetsform. Den kan inte ersättas av en aldrig så fullständig pro- memoria.

Med åberopande av vad nu anförts för- ordar kommittén att de i arbetsordningen för nedre justitierevisionen upptagna reg- lerna om minnesanteckningar får sådant ändrat innehåll, att någon generell skyldig- het att föra anteckningar av detta slag inte vidare skall finnas. I princip torde det få ankomma på föredraganden att efter eget skön avgöra om och i vilken utsträckning minnesanteckningar behöver föras i ett mål. Principen bör dock inte upprätthållas un- dantagslöst. I vissa fall kan svårigheterna att ur akten inhämta och på ett överskådligt sätt framlägga materialet utan tillgång till systematiserad skriftlig sammanställning av innehållet i handlingarna vara sådana, att med hänsyn till den tyngande inverkan, som avsaknad av minnesanteckningar på detta sätt skulle kunna få på högsta domstolens arbete, frågan om förande av dylika anteck- ningar inte kan under alla förhållanden bli uteslutande en angelägenhet för föredragan- den. Om minnesanteckningar från den åbe- ropade synpunkten behövs eller inte beror på omfattningen av aktmaterialet och må- lets beskaffenhet. Frågan får kanske främst aktualitet i vissa större specialmål såsom expropriationsmål, jorddelningsmål, vatten- mål och patentmål. Ehuru föreskrift om

minnesanteckningar alltjämt bör finnas i ar- betsordningen, synes det emellertid inte vara nödvändigt eller lämpligt att frågan regleras närmare där. Det mest praktiska torde i stället vara att föredragandens skyldigheter i förevarande avseende blir beroende av grunder som högsta domstolen äger att be- sluta i anslutning till vad här anförts.

Minnesanteckningar, som föredragande även enligt kommitténs förslag blir skyldig att föra, bör på samma sätt som nu under- tecknas av föredraganden och bevaras i akten. De blir liksom hittills offentliga handlingar. Vad angår anteckningar som upprättas utan att skyldighet föreligger där- till blir frågan om de skall betecknas som offentliga eller inte beroende på förfaran- det med dem efter föredragningen. Läggs de in i akten, blir även sådana anteckningar offentliga handlingar.

Kommittén räknar med att de föreslagna arbetsformerna skall möjliggöra ej obetyd- liga vinster i såväl tid som arbete. Något förslag till personalminskning anser sig kom- mittén emellertid inte böra lägga fram. Lik- som i fråga om högsta domstolen torde be- träffande justitierevisionen någon tids er- farenhet böra avvaktas. Vad angår justi- tierevisionen kommer härtill att, som tidi- gare framhållits, revisionens framtida ställ- ning i domstolsorganisationen förutsättes inom kort bli föremål för omprövning. Där- vid kommer också arbetskraftsbehovet att aktualiseras.

4. Hovrätts domförhet

Direktiven

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 maj 1960 tillkallade chefen för jus- titiedepartementet samma år sakkunniga för att verkställa utredning av frågan om hov— rätts domförhet. I direktiven erinrades, att 1958 års besparingsutredning (SOU 1959: 28) ifrågasatt en minskning av det för dom- förhet erforderliga antalet från nuvarande fyra till tre. Efter att ha uttalat att det inte utan närmare utredning kunde bedömas, om tanken gick att realisera, men att sådan ut— redning borde komma till stånd, anförde de- partementschefen bl. a.:

En minskning av antalet domföra ledamöter borde kunna medföra en viss ökning av hovrät— ternas samlade arbetsinsats. Detta innebär ett bättre utnyttjande av den kvalificerade juristper- sonalen, vilket i sin tur främjar intresset att do- markadern icke sväller ut i sådan grad, att ett strängt kvalitativt urval vid rekryteringen ej kan upprätthållas. Å andra sidan är det självklart, att en reform i den angivna riktningen ej bör genomföras, om det skulle visa sig, att rättssä- kerhetskravet ej blir i erforderlig grad tillgodo- sett. Det bör i detta sammanhang beaktas, att hovrättema på grund av de begränsningar som gäller i fråga om högsta domstolens befattning med fullföljda mål i verkligheten fungerar som slutinstans i det stora flertalet mål. En förutsätt- ning för ändring av domförhetsreglerna för hov— rättema bör jämväl vara, att den kan genom- föras utan väsentliga ändringar i fråga om orga- nisationen av och förfarandet i underrätterna. Likaså bör en utgångspunkt för utredningen vara, att ändringar beträffande fullföljdsrätten till högsta domstolen eller domförheten i denna

instans icke f.n. är aktuella. Vidare bör upp- märksammas i vad mån en minskning av det för domförhet erforderliga antalet ledamöter i hovrätt skulle försvåra för hovrättema att full- göra den funktion de har beträffande utbild- ningen av domaraspiranter. Överhuvudtaget bör vid utredningen olika fördelar och nackde- lar av den ifrågasatta reformen noggrant prö- vas och vägas mot varandra. I utredningsupp- draget bör ingå att överväga vilka organisato- riska förändringar beträffande hovrättema som lämpligen bör vidtagas i samband med en even- tuell minskning av det domföra antalet leda- möter.

I samband med tillkomsten av domstols— kommittén återkallades det sålunda medde- lade särskilda utredningsuppdraget beträf- fande hovrätternas domförhet och uppdrogs i stället åt domstolskommittén att verkställa ifrågavarande utredning. I direktiven för kommittén den 29 december 1961 uttalas härutinnan, att vid behandlingen av denna fråga i tillämpliga delar bör beaktas vad som anförts i direktiven för domförhetsutred- ningen samt anförs vidare:

Det ligger emellertid i sakens natur att vid en översyn av hela domstolsväsendet jämväl andra synpunkter kan komma in i bilden än de som närmast tilldrar sig uppmärksamhet vid ett re- formarbete av det begränsade slag som en se- parat utredning av hovrätternas domförhet in— nebär. Givet är sålunda, att lösningen av andra för utredningen aktuella problem såsom frågan om underrätternas sammansättning, hovrätter- nas inställning och uppgifter i rättskipningen och fullföljdsrätten till tredje instans är av stor betydelse, när det gäller att taga ställning till

hur hovrättema lämpligen bör vara samman- satta i sin dömande verksamhet. Det samband, som sålunda finns mellan olika spörsmål, måste uppenbarligen vinna beaktande vid utredning- ens bedömande.

Historik

Den första hovrätten, Svea hovrätt, inrätta- des som tidigare nämnts genom 1614 års rättegångsordinantia. Den bestod av 14 le- damöter. Redan år 1634 tillkom Göta hov- rätt. Det dröjde sedan till år 1820 innan nästa hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, inrättades. År 1935 bildades en särskild hovrätt för Övre Norrland. I sam- band med ikraftträdandet av 1942. års rätte- gångsbalk tillkom slutligen ytterligare två hovrätter: hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Nedre Norrland. Antalet hov- rätter i riket är därmed nu sammanlagt sex.

Domförhetsreglerna hade under tiden ändrats upprepade gånger. Till en början stadgades att åtta ledamöter skulle vara domfört antal. Genom Kungl. Maj:ts reso- lution år 1687 förklarades, att om någon hade förfall eller var jävig, hovrätt skulle vara domför med sju ledamöter. Det dom- föra antalet ledamöter sattes ytterligare ned genom ett Kungl. brev år 1699, däri be- stämdes, att, då hovrättema inte kunde vara besatta med sju ledamöter, sex, fem eller fyra av rättens ledamöter, om fyra var i sina vota alldeles ense, skulle vara dom— föra beträffande sådana mål, som inte var av större vikt och svårhet.

Genom tillkomsten av 1734 års lag fick bestämmelserna större stadga. I 23 kap. 1 & rättegångsbalken föreskrevs sålunda att fem ledamöter var domföra i ringare mål, så ock fyra, om de var ense om slutet. I viktigare mål skulle dock sju ledamöter sitta i rätten. Även dessa föreskrifter blev dock föremål för omprövning. I Kungl. brev den 12 no— vember 1772 förklarades, att endast de mål, som angick liv och ära, borde anses bland de viktigare, vari sju hovrätternas le— damöter skulle vara domfört antal, och att alla övriga mål tills vidare fick avgöras av fem ledamöter eller av fyra, om de var ense. Genom Kungl. förordning den 19 juli 1815

uteslöts föreskriften om sju ledamöter i vik— tigare mål och bestämdes för övrigt, att inte färre än fem ledamöter fick döma i mål som angick liv och ära men att i andra mål fyra fick utgöra domfört antal, om alla var ense om slutet.

Lagkommittén (1810—1839), som bl. a. utarbetade förslag till ny rättegångsbalk, fö- reslog, att inte flera än sju och ej färre än fem ledamöter skulle sitta i rätten.

I sitt år 1849 avgivna förslag till rätte- gångsbalk föreslog lagberedningen, att i hov- rätt inte skulle på en gång sitta i rätten flera än fem eller färre än tre.

Genom Kungl. förordning den 23 augusti 1851 fick slutligen 23 kap. 1 & rättegångs— balken i 1734 års lag sin senast gällande lydelse, varigenom det domföra antalet le- damöter i hovrätt bestämdes till fem, så ock fyra, om tre var ense om slutet.

Den kommitté, som år 1874 avgav för- slag till lönereglering för hovrättema föror- dade att det domföra ledamotsantalet sattes ned till tre.

Nya lagberedningen föreslog i sitt år 1884 avgivna betänkande angående rättegångsvä— sendets ombildning, att antalet ledamöter i hovrätt vid huvudförhandling och prövning i sak, som inkommit genom vad eller un- derställning, skulle vara minst fyra och i öv- riga fall tre. Beredningen anförde i denna del bl. a.:

Det skäl, som vid 1851 års riksdag av lagut- skottet anfördes till stöd för det då antagna, ännu gällande lagbudet, var väsentligen att man borde tillämpa den grundsats att den högre domstolen alltid skulle sammansättas av flera personer än den lägre, enär den förra eljest icke kunde uppfylla fordringarna på en väl organi- serad granskningsdomstol och man endast under nämnda förutsättning kunde där »förvänta den djupare kritiken, det mognare bedömandet».

Den sålunda uttalade grundsatsen, enligt vil- ken den högre domstolens förmåga att fullgöra sin uppgift i avseende å granskning och döman- de skulle vara uteslutande beroende av ledamö- ternas antal, är dock icke hållbar. Vad angår domstol, sammansatt av ordförande och rätts- nämnd, som kan bestå av ända till tolv ledamö- ter, är detta uppenbart, men även om man all- deles frånser dylik domstol, är en konsekvent tillämpning av grundsatsen knappt möjlig, säker- ligen ej av särdeles vikt.

Det väsentliga är icke antalet utan i främsta rummet domarnas insikter och duglighet för det domarevärv, som blivit dern anförtrott, och den ställning av överordnad, som domaren i den högre instansen på grund av sitt ämbete intaget i förhållande till den lägre. Ingen lärer påstå att skickligheten hos underdomaren, individuellt betraktad, ovillkorligen är underlägsen överdo- marens, än mindre att dugligheten bör upp- skattas efter rangordningen. Men då överdoma- rens ämbete företrädesvis medför skyldighet för honom att utöva granskning och kritik över den lägre domstolens åtgärder, bör det kunna förut- sättas att överdomaren ock till följd av anlag och utbildning företrädesvis besitter den spe- ciella skickligheten och lämpligheten för detta slag av verksamhet.

Vad särskilt angår det i 1851 års förordning gjorda medgivandet att det normala antalet av fem ledamöter i överrätten må nedsättas till fyra, såvitt tre är ense om domslutet, torde be- fogade anmärkningar kunna göras emot det däri framträdande föreställningssättet att tillvaron eller frånvaron av dylik enighet hos domarna bör äga den återverkan på deras antal, att den medgivna minskningen däri varder i förra fallet oskadlig men i det senare skadlig och därför otillåtlig.

Vad här ovan blivit i allmänhet anfört föran— leder därtill att en nedsättning i det nuvarande domföra antalet i hovrätt icke bör möta hinder av den vid 1851 års riksdag åberopade grund- sats och att vid bestämmandet av det domföra antalet någon skillnad icke bör göras för de fall, då ledamöterna är mer eller mindre ense om slutet.

I fråga om den siffra, vilken vid nedsätt- ningen av det domföra antalet bör väljas, har olika åsikter yppats inom beredningen, så till vida att en ledamot ansett det av den äldre lag- beredningen föreslagna antalet av minst tre ledamöter i alla förekommande slag av mål vara tillräckligt, under det att enligt den me— ning, som omfattats av beredningens flertal, det funnits lämpligare att bestämma det ej färre än fyra ledamöter skulle vara tillstädes vid huvud- förhandling och avdömande av mål, som in- kommit genom vad, men att i alla övriga fall hovrätt skulle vara domför med tre ledamöter. Det sistnämnda antalet skulle sålunda vara till- fyllest vid handläggning och prövning av pre— liminärfrågor i vademålen ävensom av besvär i utsökningsmål, ansökningsärenden m. m.

Till stöd för åsikten att tre ledamöter vore tillfyllest i alla förekommande mål har anförts att underrätterna för den högst betydligt större delen av landets invånare ägde allenast en lag- faren ledamot och att följaktligen dylika dom- stolar utgjorde regeln. Även om man ville an- taga den vid 1851 års riksdag tillämpade grund-

satsen skulle således tre lagfarna ledamöter i överrätt kunna anses utgöra ett efter förhål- landena vid flertalet bland underrätterna av- passat antal. Vore sålunda i regeln tretalet till— fyllest, borde den tillfälliga omständigheten att undantagsvis ett mindre antal bland underrät- terna bestode av tre lagfarna ledamöter icke skäligen föranleda därtill att domföra antalet i överrätt höjdes utöver det eljest tillräckliga. Utan tvivel bleve garantien för ett riktigt dom- slut i överrätten ej mindre därför att de lag— farna ledamöternas antal i underrätt vore i det ena fallet större än i det andra. Kunde sålunda rättskipningen i allmänhet i överrätt tillfredsstäl— lande uppehållas genom tre ledamöter, vore det en misshushållning med såväl arbetskraft som penningar att i det ena fallet mer än i det andra öka det domföra antalet. Särdeles i vademålen, där genom en muntlig plädering av lagfarna sakförare ämnet erhölle en mångsidigare belys- ning, vore det på ovan antydda grunder än mindre behövligt att höja antalet utöver det el- jest antagna.

Den andra åsikten har åter motiverats därmed att, med avseende å de sistnämnda målens van- ligen större svårighet och förfarandets nya an- ordning, det ansetts icke vara lämpligt eller rådligt att redan nu föreslå en nedsättning av ledamotsantalet till samma siffra som i de andra.

Av den ovan uttalade grundsatsen att någon särskild betydelse ej bör fästas vid den om- ständighet, huruvida de i dömandet deltagande ledamöterna är ense eller hyser olika meningar, följer att, även om de stannar två emot två eller var i sin särskilda mening, någon annan leda- mot icke behöver tillkallas för att skilja dem emellan. Ett sådant tillkallande, vilket måste föranleda till ett upprepande av föredragningen eller förhandlingen, är i den muntliga procedu- ren ännu mera olämpligt än i den skriftliga. Även då domstolsledamöterna är fem, kan ena- handa meningsskiljaktigheter yppas dem emel- lan, och om, såsom stundom inträffar, domen utfärdas enligt den mening, vilken omfattas av endast en bland fem, år domslutets riktighet antagligen icke mera höjt över tvivel än om det- samma inträffat, då ledamöterna endast varit fyra. För dylika undantagsfall kan det icke skäligen begäras att staten skall bekosta en tillökning i personalen, som i allmänhet är överflödig. Hyser parten till följd av menings- skiljaktigheterna mindre förtroende till dom- slutet, står det honom öppet att påkalla gransk- ning därav i den högsta instansen.

Antager man att rättskipningen kan i över- rätt ombesörjas lika tillfredsställande med det mindre som med det större domföra antalet, är det naturligen den genom det mindre antalets antagande uppkommande ekonomiska bespa-

ring, vilken är bestämmande. Under nämnda förutsättning är frågan sålunda endast en pen- ningfråga. Minskningen i det domföra antalet gör det möjligt att med samma personal åstad- komma ett större antal domstolsavdelningar och därigenom även ett ökat antal domstols- sessioner. Det sistnämnda äri synnerhet av vikt i den förordade muntliga proceduren, vilken väl otvivelaktigt bereder minskning i domstols- ledamöternas hemarbete, men i stället antag— ligen erfordrar mera tid i själva domstolen.

Förstärkta lagberedningen anförde i sitt år 1887 avgivna betänkande beträffande nya lagberedningens förslag:

Vad till en början angår vademålen, har för- stärkta lagberedningen ansett en överdomstol, domför med ett så ringa och därtill jämnt an— tal ledamöter, icke erbjuda tillfredsställande ga- rantier för en fullgod rättskipning. Skall åt des— sa mål beredas en tillräckligt mångsidig pröv- ning, synes domföra antalet ledamöter icke kunna i allmänhet sättas lägre än till fem. Att bestämma antalet ledamöter till fyra föranle- der särskilt den olägenheten, att, då vid om- röstning två ledamöter stannar emot två, do- men kommer att i tvistemål bestämmas av den främsta ledamoten i rätten, vilket icke kan betraktas såsom någon lycklig lösning. Erfa- renheten från andra länder med muntligt förfa- rande i andra instansens domstolar giver ock vid handen, att en ordförande och fyra leda- möter å varje avdelning funnits av nöden, för att det arbete, som målens skyndsamma och or- dentliga behandling kräver av domstolens le— damöter, skall kunna medhinnas. En klok hus— hållning med arbetskraft och penningmedel tor- de därför bjuda, att antalet icke sättes lägre än till fyra utom ordföranden.

Införes muntlig huvudförhandling i vademå— len, synes emellertid undantag från nämnda re- gel påkallas för den händelse, att någon leda- mot under pågående huvudförhandling skulle bliva av förfall hindrad att övervara densam- ma till slut och deltaga i sakens prövning. Skulle i dylika fall en ny ledamot tillkallas, bleve det nämligen nödvändigt att ånyo från början upprepa den muntliga förhandlingen, vilket icke allenast skulle vålla tidsspillan för domstolen utan även bli särdeles betungande för parterna och deras ombud. I sådana hän- delser bör därför, enligt förstärkta lagbered- ningens åsikt, de fyra återstående ledamöterna utgöra domfört antal. Någon betänklighet att medgiva ett dylikt undantag bör desto mindre förefinnas, som behov av dess tillämpning sä- kerligen endast sällan komme att inträda.

Beträffande hovrätts domförhet i övriga fall, såsom vid prövning av preliminärfrågor i vade- mål, av besvär i tvistemål, brottmål eller utsök-

ningsmål, av ansökningsärenden, m. m., instäm- mer förstärkta lagberedningen i nya lagbered— ningens ovanberörda förslag.

Sedan Kungl. Maj:t tillkallat sakkunniga för utredning angående ändringar i hovrät- ternas organisation, arbetssätt och löneför- hållanden m. m. hemställde dessa i sitt år 1926 avgivna betänkande (SOU 1926:20), att det domföra antalet ledamöter i hovrätt måtte sättas ned till tre, dock skulle minst två av dem vara av Konungen utnämnda till ämbetet. De sakkunniga anförde härom:

De sakkunniga finner de skäl, som av äldre lagberedningen och inom den nya lagbered- ningen gjorts gällande för möjligheten och lämpligheten av det domföra antalets nedsätt- ning till tre, vara värda synnerligt beaktande.

Visserligen måste det i och för sig anses som en fördel, att de vid måls handläggning sam- verkande domarnas antal är relativt stort. Granskningen blir mångsidigare, domstolens och dess utslags auktoritet utåt torde i viss mån ökas med de dömandes antal. Denna synpunkt — som visserligen får anses ha sin största be- tydelse i fråga om högsta instansen, vars upp- gift det är att uppehålla rättstillämpningens enhet äger påtagligen giltighet även beträf- fande hovrättema. Men i den mån, med sti- gande folkmängd och det ekonomiska livets ri- kare och mera komplicerade utveckling, rätt- skipningens uppgifter ökas och därmed antalet dömande avdelningar måste höjas, ställer det sig allt svårare att bibehålla hovrätternas avdel- ningar vid deras ursprungliga numerär. Av ovanstående historik framgår, att en minskning av det i hovrätt domföra antalet efter hand vid- tagits och att de viktigare lagförslagen på pro- cessrättens område syftat till en ytterligare ned— sättning. När äldre lagberedningen härutinnan yttrar, att det för lagskipningens säkerhet och tillbörliga gång vore ett oeftergivligt villkor, att domarna åtnjöte avlöning, som beredde dem nödig självständighet, även i ekonomiskt avse- ende, men att en sådan icke kunde i ett land med knappa tillgångar äga rum, om icke antalet domarämbeten inskränktes till vad behovet oundgängligen krävde, synes beredningen där- med ha angivit den riktning utvecklingen här— utinnan måste ta.

Då de sakkunnigas förslag går ut på dels att genom förhöjda löner åt hovrätternas ledamöter söka vinna dugande krafter för stadigvarande tjänstgöring vid dessa domstolar och dels att genom avskaffande av det nu tillämpade syste— met med extra ordinarie bisittare skapa garan- tier för att de i hovrättema dömande skall äga nödig mognad och erfarenhet, torde enligt de sakkunnigas mening hovrätternas sammansätt-

ning i framtiden bli sådan, att menliga påfölj- der av det domföra antalets nedsättande icke skäligen kan befaras. Visserligen har den grund- satsen gjorts gällande, att enligt regeln, att fyra ögon ser mer än två ledamöterna i överrätt städse bör vara flera än bisittarna i underlydande domstol. Nämnda grundsats, som i detta sammanhang äger tillämpning i fråga om vissa större rådhusrätter i vilka tre lagfarna ledamöter deltager i dömandet, torde dock på de skäl, som i nya lagberedningens yttrande anförts, icke i och för sig böra tiller- kännas allt för stor betydelse, och någon tve— kan lärer icke böra råda därom, att överdom- stolar, inrättade enligt de sakkunnigas förslag, skall befinnas fullt kompetenta även då det gäl— ler granskningen av nyssnämnda rådhusrätters avgöranden. Härvid må för övrigt framhållas, att processkommissionen lärer komma att före- slå, att även i underrätt, vars domkrets helt el- ler delvis utgörs av stad, skall sitta endast en lagfaren ledamot.

Under det att nya lagberedningens pluralitet föreslagit ett domfört antal av fyra ledamöter i hovrätt, har de sakkunniga, i överensstäm- melse med äldre lagberedningen, funnit sig böra föreslå antalets nedsättande till tre. Med det av de sakkunniga föreslagna systemet kom- mer de skäl, som skulle tala för bibehållande av den nuvarande ordningen med i regel fyra bisittare, att väsentligen förlora sin giltighet. Att ett relativt stort antal domare sitter tillsam- mans i ett kollegium har tvivelsutan sin största betydelse däri, att synpunkterna blir flera och diskussionen därigenom mera klargörande. Men i själva verket kommer den av de sakkunniga förordade organisationen att, även vad beträf- far antalet i överläggningen till dom deltagande jurister, praktiskt taget icke nämnvärt skilja sig från den ordning, som nu i regel tillämpas. Med det nuvarande systemet avgöres målen i regel av fyra ledamöter, av vilka åtminstone en, ofta två och stundom tre adjungerade; de när- varande hovrättsrådens antal blir alltså respek- tive tre, två och ett. Enligt den föreslagna or- ganisationen skulle i målens avgörande delta re— gelmässigt tre hovrättsråd, någon gång två hov- rättsråd samt en adjungerad ledamot, den sist— nämnde vida högre kvalificerad än de flesta av de nu anlitade vikarierna; inför dessa tre leda- möter skulle samtliga mål föredragas av en tjänsteman, som visserligen ej skulle äga röst- rätt men som, enligt vad de sakkunniga i annat sammanhang kommer att föreslå, skulle vara skyldig att vid föredragning av mål ha på för- hand uppsatt förslag till hovrättens beslut. En- ligt de sakkunnigas mening lärer med denna anordning vinnas samma garanti för ett allsidigt dryftande av målen som om ledamöternas an- tal varit fyra.

Då Svea hovrätt avstyrkte en ifrågasatt ned- sättning av det domföra antalet, grundade hov- rätten denna sin mening därpå att, eftersom hovrätten hade till uppgift även att utbilda yng- re jurister, alla ledamöter ej kunde ha förvärvat nödig mognad för domarkallets utövning. Det av hovrätten sålunda åberopade förhållandet är givetvis av stor vikt under den nuvarande ord- ningen, men kan icke utgöra något skäl mot ge- nomförandet av det av de sakkunniga före— slagna systemet, eftersom detta går ut på att själva dömandet principiellt skall förbehållas hovrättens ordinarie ledamöter, under det att de i hovrätten tjänstgörande domaraspiranterna under utbildningsstadiet skall deltaga i rättskip- ningen allenast i egenskap av föredragande.

Slutligen vill de sakkunniga framhålla, att de anser stor vikt böra läggas vid den omstän- digheten, att såväl den nya norska och danska lagstiftningen som ock den svenska process- kommissionens blivande förslag till ny rätte- gångsordning funnit ett domfört antal av tre lagfarna ledamöter vara till fyllest i överrätt. Då man lärer vara berättigad till antagandet, att en på muntlighetens och omedelbarhetens grund— satser byggd processordning ställer högre krav på domaren än vårt nu gällande rättegångsför- farande, vill det synas som om den princip, vilken beträffande domförheten i överrätt godta— gits i nyssnämnda lagstiftning och förslag, skul- le utan olägenhet kunna redan i detta sam- manhang genomföras.

Men för att avgörandet av de till hovrätten inkomna målen skall kunna med trygghet an— förtros åt ett av allenast tre ledamöter bestå- ende domarkollegium, kräves ökade garantier med hänsyn till ledamöternas kompetens. Så- dana garantier torde huvudsakligen böra sökas däri, att det nu rådande vikariatsystemet av- skaffas eller väsentligen inskränkes; detta åter erfordrar, att ytterligare vissa organisatoriska förändringar samtidigt vidtages.

Även processkommissionen föreslog att det domföra antalet lagfarna ledamöter i hovrätt borde minskas till tre. Som skäl här- för anförde kommissionen:

I fråga om hovrätts sammansättning, då den utövar sin dömande verksamhet, gäller nu, att det domföra antalet ledamöter skall vara fem eller fyra, om tre bland dem är ense. Den- na regel är en tillämpning av den grundsats, som i fråga om de lagfarna ledamöterna bju- der, att den högre domstolen för att fylla ford- ringarna på en väl organiserad överrätt skall sammansättas av flera personer än den lägre. Ehuru dess fulla hållbarhet med fog torde kun- na ifrågasättas, då det väsentliga icke kan sägas vara antalet domare i en domstol utan domar-

nas duglighet och insikter, har processkommis- sionen ej funnit anledning föreslå avvikelse från densamma.

Den nu hos oss gällande regeln medför, att om bland de fyra i ett måls behandling delta- gande domarna tre icke blir ense, en femte le- damot måste tillkallas. Med hovrätternas nu- varande rättegångsordning föranleder detta icke alltför stora olägenheter, men en sådan ordning skulle vara högeligen olämplig vid ett på munt- lighet grundat förfarande. Först sedan ett mål handlagts till slut, kan det bliva klart, om dylik enighet föreligger eller ej. Visar det sig då, att den icke föreligger, måste den femte domaren tillkallas och målet alltså för hans skull ånyo behandlas i hela dess vidd. Det dom- föra antalet kan således icke göras beroende därav, huruvida meningsskiljaktigheter inom domstolen är för handen eller icke. Att bestäm- ma antalet för varje fall till fem skulle inne- bära en höjning av det nuvarande antalet, som skulle nödga till en icke obetydlig förstärkning av hovrätternas arbetskrafter. Det torde därför blott återstå att välja mellan ett antal av tre och ett antal av fyra ledamöter. Under det att den äldre lagberedningen föreslog, att ett antal av minst tre alltid skulle vara tillräckligt, delade sig åsikterna inom den nya lagberedningen mellan dessa båda alternativ.

Då processkommissionen förutsätter, att i underrätterna städse endast en rättsbildad le- damot skall ha säte, uppfyller tydligen redan tretalet fordringen att vara högre än underrät- tens. I samma mån som antalet domare kan nedsättas, kan också anspråket på deras dug- lighet stegras och urvalet vid deras utnämnande bli strängare. Om en minskning av antalet där- jämte möjliggör, att lönevillkoren kan i mot- svarande grad förbättras, ökas än vidare utsik- terna, att rättskipningen med det mindre an- talet skall kunna fullt tillfredsställande upp- rätthållas.

Processkommissionen diskuterade vidare utförligt i sitt betänkande de omständigheter som talade för och emot lekmäns använ- dande som domare. Dessa överväganden led- de kommissionen bl. a. till den slutsatsen, att lekmans deltagande i rättskipningen var mera angeläget i fråga om brottmålen än be- träffande tvistemålen. Enligt kommissionen skulle den bästa formen för lekmäns med- verkan vara den, som återfinns i meddomar- systemet. Från dessa utgångspunkter för- ordade kommissionen i fråga om underrät— terna att i domkretsar, som utgjordes av enbart landsbygd eller av både landsbygd och stad, underrätt _ av kommissionen be—

nämnd lagmansrätt skulle bestå av lag— faren domare med nämnd i såväl brottmål som tvistemål, medan i stad, som bildade egen domkrets, nämnd skulle medverka en- dast i viktigare brottmål. Antalet nämnde- män, som skulle sitta i rätten, föreslog kom- missionen till fem. Kommissionen fortsatte:

Om lekmän skall såsom domare deltaga i rättskipningen i hovrättema, vore det beträf- fande dem lika väl som beträffande det lag- farna elementet önskligt, att genom samman— sättningen bereddes garanti för att lekmanna- elementet i hovrätten besutte högre kvalifikatio- ner än samma element i underrätten. Detta lå- ter sig dock svårligen göra. Genom att höja antalet lekmannaledamöter torde intet vara att vinna, och lika litet lär ett urval kunna anordnas så, att av lekmännen i hovrätten med säkerhet kan väntas en värdefullare insats än den lekmännen i underrätten giva. I visst hän- seende kan snarare motsatsen befaras, i det lek- männen i hovrätten, vilka måste hämtas från ett vida större område än lekmännen i lagmans- rätten, ej kan företräda en lika omfattande kännedom om lokala och personliga förhållan- den som dessa. Ur praktisk synpunkt möter av- sevärda svårigheter att ordna ett lekmannadel- tagande i hovrättema i samma ordning som i lagmansrätterna. Det skulle ock innebära, att ett stort antal dugande lekmän skulle under en avsevärd del av året slitas från sin vanliga verksamhet; detta bleve en alltför tung börda för lekmännen, för att man skulle kunna på- räkna att erhålla tillräckligt gott material. Kost- naderna skulle även bli betydande. Förbises bör ej heller, att den tradition, som processkommis- sionen, vad angår lagmansrättema, tillmätt stor betydelse, alldeles saknas i fråga om hovrät- terna.

Vid nu angivna förhållanden har process- kommissionen ansett lekmäns deltagande i rättskipningen i hovrätten icke böra äga rum annat än i mera inskränkt omfattning.

I sådant avseende synes i första rummet böra ifrågakomma att från behandlingen med nämnd undantaga tvistemålen. Såsom förut utvecklats, har lekmännens deltagande vad an- går tvistemålen icke på långt när samma be- tydelse som i fråga om brottmålen. Särskilt torde lekmännen vara mindre erforderliga vid den prövning i andra hand, som i hovrätt skall äga rum. Erinras bör ock, att enligt process- kommissionens förslag i de större städernas lagmansrätter lekmän ej skall deltaga i behand- lingen av tvistemålen. I de tvistemål, som så- lunda vid lagmansrätt handlagts utan deltagande av lekmän, bör tydligen lekmän ej heller ha

plats i hovrätten. Men att i hovrätten be- handla tvistemålen olika allteftersom de kom- mer från den ena eller andra lagmansrätten vore ej lämpligt.

Däremot synes lekmän böra sitta i hovrätten i brottmål. Lekmännens betydelse framträder här starkast. För de mindre brottmålen torde det dock ej vara lämpligt begagna nämnd. Re- dan i vissa lagmansrätter kan dessa mål komma att handläggas utan nämnd, och behandlingen av dem i hovrättema har av processkommissio- nen ansetts böra i regel ske så, att bevisningen där förebringas medelst lagmansrättens proto- koll däröver, en handläggningsform, som föga lämpar sig för lekmannadomare. I viss anslut- ning till den gräns, som i nyssnämnda hän- seenden dragits, anser sig processkommissionen böra föreslå, att lekmäns medverkan skall bero på, huruvida i målet kan uppstå fråga om den tilltalades dömande till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader. Det skall såle- des till en början vara fråga om ett brott, som kan medföra sådant straff. Och vidare skall an- tingen ändring sökas i lagmansrättens dom till den tilltalades nackdel eller ock talan i hovrät- ten föras om hans befrielse från honom av lag- mansrätten ådömt sådant straff, eller om ned- sättning i straffet.

I fråga om alla de fall, då nämnd sålunda ej skulle deltaga i hovrätten, må erinras att, när lekmän deltagit vid rättegången i lagmansrätten, den insats lekmännen i rättskipningen skall göra icke behöver bli alldeles utesluten vid pröv- ningen i hovrätten, även om lekmän ej har säte därstädes. Lekmannainflytandet får nämligen antagas komma till uttryck i lagmansrättens dom, och det kan förväntas att, såsom förhål- landet torde vara nu, omdömesgilla juristdomare i hovrätten taga tillbörlig hänsyn därtill.

Kommissionen yttrade vidare att, om lek- männens deltagande i hovrätten inskränktes såsom nyss sagts, de omförmälda svårighe- terna att anordna tjänstgöring av lekmän även i hovrättema torde kunna övervinnas. Antalet nämndemän skulle liksom i under- rätterna vara fem. Kommissionen föreslog den omröstningsregeln, att den mening som omfattades av majoriteten av de tre lag— farna ledamöterna skulle gälla, om inte nämndens samtliga ledamöter förenade sig om annan mening eller ock fyra nämnde- män biträdde av en lagfaren ledamot om- fattad särmening. Om de lagfarna ledamö- terna omfattade en mildare mening än nämndemännen skulle emellertid de lagfarna ledamöternas mening gälla.

Yttranden över processkommissionens be- tänkande (SOU 1927: 15) avgavs av bl.a. rikets hovrätter, juridiska fakulteten vid uni— versitet i Lund och föreningen Sveriges hä— radshövdingar. Processkommissionens för— slag i fråga om domfört antal ledamöter i hovrätt tillstyrktes av Svea hovrätt och hä— radshövdingföreningen, under det att Göta hovrätt avstyrkte detsamma. I båda hov- rättema var dock åtskilliga ledamöter av skiljaktig mening. Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrade sig inte i detta samman- hang närmare angående denna fråga. Juri- diska fakulteten vid universitetet i Lund an- såg sig på grund av vissa av professorn Kal- lenberg i särskilt yttrande framställda erin— ringar mot principbetänkandet inte kunna tillstyrka att betänkandet lades till grund för en reformering av rättegångsväsendet. Oak- tat sin inställning till förslaget i stort, fann professorn Kullenberg i sitt yttrande tanken att begränsa antalet domföra ledamöter i hovrätt till tre inte möta några allvarliga betänkligheter. En sådan reducering borde självfallet ha till följd ökning av hovrätternas arbetsprodukt och en snabbare rättskipning i denna instans.

Förslaget om nämnds deltagande i hov- rätt tillstyrktes av Svea hovrätt, under för- utsättning att nämnden utsågs så, att ga— ranti vanns för att den inom sig inneslöt orts- och personkännedom. Häradshövding— föreningen avrådde. Åtminstone borde an- vändningen enligt föreningens mening be- gränsas. Avstyrkande utlåtanden förelåg från Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt professorn Kullenberg. Lag- rådet däremot fann anordningen förtjäna att införlivas med vårt rättegångsväsen, ehuru man borde stanna vid en betydligt snävare gräns än kommissionen tänkte sig. En lag- rådsledamot avstyrkte.

Sedan ekonomisakkunniga (SOU 1928: 20) föreslagit det domföra antalet till fyra ledamöter, varvid som fjärde ledamot kun- de anlitas en extra-ordinarie befattningsha- vare, vann detta förslag anslutning av hä- radshövdingföreningen, hovrätten över Skå-

ne och Blekinge samt Sveriges advokatsam- fund.

I proposition till 1931 års riksdag angå- ende huvudgrunderna för en rättegångsre- form (prop. 1931: 80) stannade departe- mentschefen vid att sätta det domföra an- talet ledamöter till fyra. Härom anfördes:

Hovrätterna utövar nu sin rättskipande verk- samhet på avdelningar. Å varje avdelning är indelade fem ledamöter, varav dock i allmän- het allenast fyra samtidigt deltager i målens avgörande. En förutsättning för att så må ske är emellertid, att tre av dem är ense om dom- slutet. Skulle sådan enighet ej kunna uppnås, överlämnas handlingarna till den femte ledamo- ten, som efter granskning av dessa avger sitt votum. Denna anordning kan tydligen ej bibe- hållas vid en på omedelbarhet grundad muntlig förhandling. Vid denna måste de domare, som deltager i avgörandet, samtliga ha övervarit förhandlingen. Att på denna grund fastställa det domföra antalet till fem, synes dock icke vara erforderligt. Å andra sidan synes ett antal av allenast tre vara väl lågt särskilt med hän- syn till att de kollegiala stadsdomstolarna skul— le vara besatta med ett lika antal domare. Härtill kommer, att vid förfall för någon av de ordinarie ledamöterna och inträdet av en tillfällig ledamot i domstolen dess samman- sättning skulle bli allt för svag. Sättes antalet till fyra, torde det finnas större utsikt att upprätt- hålla det i hög grad beaktansvärda kravet, att i alla mål minst tre ordinarie ledamöter skall deltaga i avgörandet.

I fråga om lekmannainflytandet på rätt- skipningen fann departementschefen skälen härför inte med samma styrka som i fråga om häradsrätterna tala för nämnds införande i hovrätt, då tradition härför saknades. På grund därav kunde befaras, att lekmanna— deltagandet inte skulle komma att där upp- bäras av samma intresse, varigenom det kunde komma att möta svårigheter att er— hålla för uppdraget lämpliga personer, som var villiga att äta sig detta. Med den av de— partementschefen intagna ståndpunkten i fråga om bevisprövningen såsom en i främ— sta rummet underrätten åliggande uppgift gjorde behovet av nämnd i överinstansen sig även mindre starkt gällande. Ett undan— tag härifrån bildade de grövre brottmålen, i vilka liksom vid underrätten bevisningen all— tid skulle förebringas omedelbart inför dom-

stolen. Departementschefen fann sig böra föreslå, att i grövre brottmål nämnd infördes i hovrätt. Till stöd för sin ståndpunkt fram— höll departementschefen, att rättskipningen i dessa mål rörde medborgarens mest oför- ytterliga rättigheter och att det var ange- läget, att allmänheten genom sina målsmän tog del i dömandets ansvar och därigenom erhöll förtroende till det sätt, varpå döm- stolen fullgjorde sin maktpåliggande och ömtåliga uppgift.

Särskilda utskottet vid 1931 års riksdag anslöt sig till departementschefens förslag om det domföra antalet ledamöter i hov- rätt. Utskottet framhöll att det syntes an- geläget, att även i hovrättema vikariatsyste— mets tillämpning begränsades. Förslaget att införa nämnd i hovrätt avstyrktes däremot av utskottet, som anförde bl.a. att betyå dande svårigheter möter, då det gäller att inordna nämnden i en kollegialt samman- satt domstol.

Mot utskottets utlåtande avgavs reserva- tioner. Vad gäller det domföra antalet leda- möter ansåg herr Schlyter m. fl., att ut- skottets utlåtande bort erhålla följande ly- delse:

Vad angår antalet ledamöter på varje avdel- ning i hovrätt bör beaktas, att enligt utskottets förslag i varje mål skall utses en referent. Ut- skottet har närmast tänkt sig, att denne skulle tagas bland de yngre jurister, som aspirerar på befordran inom hovrätten och vilka närmast skulle motsvara de nuvarande assessorerna. Des- sa referenter komme att erhålla en ställning snarlik en ledamots. Tydligen borde de äga av- giva förslag till hovrättens dom på samma sätt som för närvarande. Tjänstgöringen som refe- rent komme att innebära en utmärkt utbildning för dessa unga jurister och torde i detta hän- seende i huvudsak komma att motsvara den ut- bildning de skulle erhållit genom att såsom fjäri de man på en hovrättsdivision deltaga i målens avdömande. Vid sådant förhållande lärer icke av hänsyn till juristutbildningen det nuvarande extra ordinariesystemet i hovrättema behöva upprätthållas i den utsträckning, som varit tänkt, om den av departementschefen föreslagna domförhetsregeln skolat införas, utan bör det tagas under övervägande, huruvida icke det domföra antalet ledamöter i hovrätt, i samband med skärpning av kravet att de ordinarie hov- rättsledamöterna själva skall förvalta sina äm- beten, kunde sättas till tre. Ett udda antal le-

damöter i hovrätten synes dessutom givet vara att föredraga framför en ordning, enligt vilken en hovrättsdom skulle kunna meddelas med två röster mot två, något som för närvarande icke är tillåtet. Genom den ifrågasatta inskränkning— en av ledamotsantalet skulle även kunna upp- vägas den av referentföredragningen vållade merkostnaden för statsverket.

I fråga om införande av nämnd i hovrätt uttalade sig flera reservanter för departe— mentschefens förslag.

Utskottets förslag beträffande det domföra antalet ledamöter i hovrätt bifölls av båda kamrarna. I fråga om införandet av nämnd i hovrätt stannade kamrarna i olika beslut. Första kammaren följde utskottets förslag, medan andra kammaren godtog reservatio- nerna. Någon sammanjämkning av kamrar- nas beslut fann utskottet inte möjlig.

Processlagberedningen föreslog att hovrätt —— bortsett från vissa förberedande åtgär- der, som skulle kunna vidtas av en ledamot ensam — skulle vara domför med fyra le- damöter samt att inte flera än fem skulle få sitta i rätten. Beredningen anförde här- om:

Beträffande hovrätts domförhet upptager för- slaget som huvudregel, att hovrätt är domför med fyra ledamöter. Av reservanter i utskottet, liksom tidigare av processkommissionen, har förslag framställts, att det domföra antalet le- damöter i hovrätt skulle bestämmas till tre. Som i det följande skall närmare utvecklas kommer hovrättema att få ökad betydelse ej minst till följd av de begränsningar av högsta domstolens befattning med fullföljda mål, som beredningen föreslår. Dessa begränsningar fö- rutsätter, att hovrätternas rättskipning äger en hög grad av tillförlitlighet. Ur denna synpunkt torde ett högre antal än tre vara påkallat. Be- redningens ståndpunkt överensstämmer ock med vad i propositionen och av riksdagen ut- talats. Bestämmande av det domföra antalet till fyra leder till att, då två röster står mot två, i tvistemål den mening kommer att gälla, som biträdes av den äldste ledamoten, varemot i brottmål den mildare meningen blir utslagsgi— vande. Väl skulle det ur denna synpunkt vara önskvärt, om i de nu antydda fall det domföra antalet kunnat sättas till fem. Det nu tilläm- pade förfarandet att vid lika röstetal en femte ledamot tillkallas för att deltaga i målets av- görande låter sig emellertid icke förena med rättegångens muntlighet och omedelbarhet. Att

i tvistemål vid lika röstetal den äldsta ledamo- ten erhåller utslagsröst, synes icke kunna be— tecknas som oegentligt eller framstå som stö- rande, lika litet som att i brottmål i nu antydda fall avgörandet utfaller till förmån för den till- talade. För att vid större måls handläggning hovrätten icke till följd av uppkommet förfall för någon ledamot under pågående handlägg- ning skall förlora sin domförhet, föreslår emel- lertid beredningen, att utöver de fyra ytterligare en ledamot må sitta i rätten. I nu angivna fall kan alltså i avgörandet av ett mål komma att deltaga fem ledamöter.

Processlagberedningen fann inte skäl att föreslå införande av nämnd i hovrätt. Enligt beredningens uppfattning var nämndens medverkan inte av samma betydelse i andra som i första instans. Med de regler som beredningen föreslog i fråga om förfarandet i andra instans förelåg inte heller något ovillkorligt krav på omedelbar bevisupptag- ning eller fullständigt ny handläggning i andra instans ens för de grövre brottmålens del. Eftersom nämnden hade sin största be- tydelse vid uppskattningen av den bevisning, som förebringades omedelbart, förföll i viss mån härmed ett av huvudskälen för nämn- dens medverkan. Mot införande av nämnd i hovrätt talade även de stora praktiska olä— genheter, som skulle vara förenade därmed.

I förut nämnda proposition till 1942 års riksdag (1942: 5) föreslog departementsche- fen beträffande hovrätternas domförhet samma huvudregel som processlagbered- ningen. I samband med behandlingen av rättegångsreformens ekonomiska verkningar anförde emellertid departementschefen bl. a.:

I detta sammanhang torde ock något böra be— röras frågan om de besparingar beträffande kostnaderna för hovrätternas verksamhet, som rådande statsfinansiella läge kan nödvändig- göra. Härvid torde i första hand ifrågakomma en ändring av reglerna om hovrätts domförhet. En nedsättning av det domföra antalet, nu fyra och i vissa fall fem, till tre har vid flera till- fällen varit under övervägande; processkommis- sionen förordade ett antal av tre ledamöter. Att en sådan nedsättning, om den ur ekonomiska synpunkter finnes nödvändig, låter sig genom- föra även inom den nya rättegångsordningens ram torde vara tydligt; betänkligheterna mot densamma blir icke andra eller större än de, som gör sig gällande redan under det nuva- rande förfarandet.

I likhet med processlagberedningen fann departementschefen, att övervägande skäl talade för att inte införa nämnd i hovrätt. Departementschefen åberopade härvid sär- skilt kostnadssynpunkter.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande lämnade första särskilda utskottet departe- mentschefens förslag beträffande domförhe- ten i hovrätt utan erinran. Frågan om nämnd i hovrätt berördes inte särskilt. Det kan an- märkas, att utskottet, i motsats till process— lagberedningen och departementschefen, an- såg rådhusrätt böra, när lekmän deltog, be- stå av endast en lagfaren domare med nämnd, vilket även blev riksdagens beslut. Till motivering av sitt ställningstagande an- förde utskottet bl. a., att det svårligen torde kunna bestridas att en organisation med ett juristkollegium jämte nämnd var ägnad att försvaga nämndens ställning och minska dess betydelse. Nämndemännens möjligheter att göra sig gällande gentemot ett i allmän- het enhälligt domarkollegium torde bli mind- re än i häradsrätterna. Var de lagfarna le- damöterna inte ense, förelåg risk för att lekmännen skulle inrikta sig på de spörs— mål, beträffande vilka juristerna råkat i delo, och inte tillräckligt uppmärksamma andra, kanske viktigare frågor.

Gällande rätt

De grundläggande reglerna om hovrätts or- ganisation och arbetsformer är upptagna dels i 2 kap. rättegångsbalken , dels i arbets- ordningen för rikets hovrätter. Omfattningen och den närmare utformningen av organisa- tionen växlar beroende på anslagstilldelning- en och beslut som Kungl. Maj:t meddelar i anslutning till denna.

Enligt 2 kap. 3 & rättegångsbalken skall i hovrätt finnas president, en eller flera lag- män samt hovrättsråd, vilka samtliga skall vara lagfarna. Vidare stadgas att hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar samt att avdelning skall bestå av presidenten eller en lagman såsom ordförande och minst tre hovrättsråd, av dem en vice ordförande.

Enligt 2 kap. 4 & rättegångsbalken är hov- rätt domför med fyra ledamöter. Ej må flera

ledamöter än fem sitta i rätten. Härutöver stadgas att Konungen äger bestämma, i vil- ken omfattning åtgärd, som avser allenast måls förberedande, må vidtas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid denna.1

Presidenter, lagmän och hovrättsråd är or- dinarie tjänstemän. Kungl. Maj:t anger för varje budgetår i personalförteckning hur många sådana tjänster som skall finnas vid de olika hovrättema. I personalförteck- ningen tas upp därjämte för varje hovrätt ett antal icke-ordinarie lagfarna tjänstemän, nämligen dels assessorer, dels fiskaler. I den mån tillgängliga medel förslår kan i viss utsträckning anställas ytterligare fiskaler och fiskalsaspiranter.

Enligt arbetsordningen (l &) är presi- dent, lagmän och hovrättsråd hovrätternas ordinarie ledamöter. Vid sidan av dessa kan emellertid, beroende på arbetskraftsbehovet, finnas extra ledamöter. Beslut om det antal extra ledamöter, som får finnas vid hov- rättema, meddelas av Kungl. Maj:t i all- mänhet halvårsvis.

Vid ledighet för ordinarie ledamot tjänst- gör som regel assessor eller fiskal som er- sättare. Undantagsvis kan förekomma att or- dinarie underrättsdomare eller lagfaren per- son utanför domstolsorganisationen förord— nas att uppehålla tjänsten. På samma sätt uppehålles förefintlig extra ledamotsbefatt- ning. Den som sålunda, utan att vara ordina- rie ledamot i hovrätten, deltar i hovrättens dömande verksamhet kallas adjungerad le- damot eller adjunkt.

Antalet avdelningar, vari hovrätt skall vara delad, är enligt arbetsordningen (2 &) elva för Svea hovrätt, tre för en var av Göta hovrätt Och hovrätten över Skåne och Ble- kinge, fyra för hovrätten för Västra Sverige

1 Enligt 11 kap. vattenlagen skall Svea hovrätt i särskild sammansättning vara vattenöver- domstol. För fullgörande av denna uppgift skall, förutom lagfarna ledamöter enligt vad i rättegångsbalken sägs, finnas vattenrättsråd. I 11 kap. 16 & vattenlagen föreskrivs, att vat— tenöverdomstolen är domför med fyra leda- möter, av vilka minst tre är lagfarna, samt att ej flera än fem må sitta i rätten. Enligt 76 % arbetsordningen skall Svea hovrätts verksamhet som vattenöverdomstol utövas av två bestämda avdelningar i hovrätten.

och två för envar av hovrättema för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland.

Avdelning skall enligt arbetsordningen (3 5) ha sådan sammansättning, att av leda- möterna minst fyra eller, om avdelningen består av endast fyra ledamöter, minst tre är antingen innehavare av ordinarie domar- tjänst i hovrätt eller underrätt eller ock as- sessor i hovrätt. Vid förfall för sådan leda- mot får avdelning under kortare tid än en månad ha annan sammansättning. Skulle på grund av särskilda omständigheter hinder möta att iaktta dessa föreskrifter, har hov- rätten att hos Kungl. Maj:t göra den fram- ställning, som kan anses påkallad. Tjänstgö- ring på avdelning bör om möjligt så ordnas, att i huvudförhandling deltar minst tre så- dana ledamöter, som avses ovan i första punkten av detta stycke. Ordföranden skall alltid vara innehavare av ordinarie domar- tjänst. '

I övrigt gäller såvitt här är av intresse i huvudsak följande.

På avdelning skall varje ledamot utom ordföranden inneha en rotel. Rotlarna är dels specialrotlar, vilka företrädesvis erhål- ler mål av viss beskaffenhet, dels allmänna rotlar. Ledamot, som innehar rotel, har att i roteln tilldelade mål såsom referent leda målens beredande och delta i deras hand- läggning och avgörande.

Enligt arbetsordningen (45 5) bör i Svea hovrätt presidenten delta i lagskipningsar- betet i den mån övriga honom åliggande skyldigheter medger det. I annan hovrätt är presidenten tillika ordförande på en av hov- rättens avdelningar och bör i sådan egen- skap — i den mån hinder ej möter — delta i arbetet i den utsträckning som kan anses motsvara hälften av den tjänstgöring som åligger lagman.

Ordförande på avdelning kan enligt de grunder, som hovrätten bestämmer, befrias från deltagande i arbetet på avdelningen. För sådant fall inträder vice ordföranden i hans ställe (46 å). Hovrätten kan i anled- ning av vice ordförandens tjänstgöring som ordförande bereda honom lättnad såsom referent (47 5).

Inkomna mål och ärenden — vad i fort— sättningen sägs om mål äger motsvarande tillämpning beträffande ärenden — fördelas mellan hovrättens avdelningar och rotlar, i allmänhet genom lottning.

Sedan ett mål tilldelats en rotel, omhän- dertas det av fiskal _- fiskalsaspirant kan förordnas att fullgöra enahanda uppgifter, vilka ankommer på fiskal _— som tjänstgör på avdelningen, och underkastas av denne, under referentens ledning, en förberedande granskning. Därvid beaktas bl. a., om part bör föreläggas att avhjälpa brist i fullföljds— inlaga eller att förete fullmakt, eller om an- ledning förekommer, att målet skall avvisas. Vidare tillses, att frågor, som eljest påkallar omedelbar åtgärd, blir behandlade samt att övriga förberedande åtgärder vidtas. Fiska- len tar i samråd med referenten ställning till, huruvida målet skall föredras för avgö— rande på handlingarna eller sättas ut till hu- vudförhandling.

I mål, som skall föredras för avgörande på handlingarna, skall föredragningen full- göras i vädjade tvistemål och i jorddelnings— mål av referenten samt i övriga mål av fiskal. Presidenten kan emellertid föreskriva avvikelse från denna fördelning av föredrag— ningsskyldigheten. Är föredraganden fiskal, har denne vanligen att före föredragningen sätta upp förslag till dom eller beslut. De deltagande ledamöterna får en kopia av underrättsdomen, ett exemplar av skisser el- ler andra viktigare skriftliga bevis och ett exemplar av föredragandens förslag till ru- brik eller till dom eller beslut i sin helhet. I anslutning till föredragningen skall före- draganden i tillämpliga delar redogöra för förekommande litteratur och rättsfall. Se- dan målet föredragits, hålls överläggning, varvid domens eller beslutets innehåll preli- minärt beslutas. Är föredraganden fiskal, lämnar han efter föredragningen över målet till referenten, som har att kontrolläsa hand- lingarna i målet och justera fiskalens förslag till rubrik. Han skall även ta ställning till hur enligt hans mening själva domen eller beslutet bör avfattas. Handlingarna i målet cirkulerar härefter mellan övriga ledamöter.

Om målet föredragits av referenten, kontroll- läses det av den ledamot, som får målet efter referenten. När handlingarna i målet cirkulerat mellan samtliga ledamöter, med- delas, om ledamöterna är ense, domen eller beslutet. Förekommer olika meningar, hålls ny överläggning, varvid ledamöterna tar slut- lig ställning. Domen eller beslutet meddelas därefter. Meddelande av dom eller beslut skall i allmänhet ske inom sex veckor från det målet föredragits för avgörande. I un- dantagsfall kan tiden utsträckas till tio vec— kor.

I huvudförhandlingsmål bestämmer fiska- len i samråd med referenten, vilka som skall kallas till huvudförhandlingen och tiden för huvudförhandlingen. I tveksamma fall före- dras målet i erforderliga delar för ordföran— den eller avdelningen. Om särskild sessions- plan inte finns, bestäms tiden för huvudför- handlingen efter samråd med ordföranden. Kallelser till förhandlingen utfärdas genom kanslipersonalens försorg. Fiskalen upprättar en huvudförhandlingspromemoria, som i allmänhet anger tiden för huvudförhand- lingen, vilka som kallats till den, parternas yrkanden i hovrätten enligt vadeinlaga och genmäle, den bevisning som förebragts i un- derrätten, den bevisning som parterna avser att förebringa i hovrätten, samt, i brottmål, den utredning om den tilltalades personalia som föreligger i målet. Vid promemorian fogas kopior av förefintliga skisser och andra viktigare skriftliga bevis. I invecklade mål fordras ibland sammanställningar av olika slag, som kan underlätta för ledamöterna att följa förhandlingen. Slutligen skall prome- morian innehålla en redogörelse för förelig- gande rättsfrågor samt hänvisningar till fö— rekommande litteratur och rättsfall. Fiskalen skall vidare upprätta ett förslag till rubrik, som skall granskas av referenten. Nu angiv- na handlingar tillställs före huvudförhand— lingen alla ledamöter, som skall delta i för- handlingen. Akten i målet överlämnas till referenten, som närmare tar del av densam— ma före huvudförhandlingen. Övriga leda- möter läser före huvudförhandlingen en- dast de till dem överlämnade handlingarna.

Efter huvudförhandlingens slut hålls över- läggning. Är målet av enklare slag, beslutas och avkunnas domen omedelbart. I annat fall tar ledamöterna endast preliminärt ställ- ning och beslutas, att dom skall meddelas se- nare på viss dag, i allmänhet efter cirka 14 dagar. Under mellantiden sker ytterligare överläggningar och studier av målet. Efter- som i huvudförhandlingsmål domen skall grundas endast på vad som förekommit vid förhandlingen, förekommer dock inte nå— gon kontrolläsning i egentlig mening.

Expediering av dom eller beslut samt av föreskrivna uppgifter i anslutning därtill ombesörjs i allmänhet av hovrättens kansli- personal.

Framställningar om ändringar

1955 års domarutredning. I sitt slutbetän- kande Domarbanan (SOU 1959: 17) tog do- marutredningen upp vissa organisatoriska frågor beträffande hovrättema till behand- ling.

I fråga om hovrättsavdelningarnas lämp- liga sammansättning framhöll utredningen att en avvägning måste ske mellan två mot- satta intressen, nämligen å ena sidan kravet att den dömande verksamheten i princip skulle utövas av ordinarie domare, å andra sidan angelägenheten av att tillgodose be- hovet av adjunktion för utbildnings- och prövningsändamål. Vid denna avvägning an- såg sig utredningen böra beakta att med nu— varande regler om fullföljd till högsta dom- stolen hovrätterna i stor utsträckning i rea- liteten fungerar som slutinstans. Detta för— hållande gjorde det enligt utredningens me- ning särskilt angeläget, att hovrätternas dö- mande verksamhet i huvudsak utövas av or- dinarie domare. Utredningen fann, att detta önskemål inte till godosetts i tillfredsställande utsträckning. Utredningen anmärkte härutin- nan att år 1955 mer än en fiskal deltog i 26 procent av samtliga hovrättsavgöranden. Som regel var i de angivna fallen två av de i avgörandet deltagande ledamöterna adjun— gerade fiskaler, men i vissa fall _— inte fullt två procent av samtliga avgöranden — var

sammansättningen en ordinarie domare jäm— te tre adjungerade fiskaler. Motsvarande siffror för år 1957 var resp. 38,9 och 5 pro- cent samt för år 1958 resp. 35,2 och 3,9 procent. Den utsträckning i vilken adjunge- rade fiskaler sålunda deltagit i den dömande verksamheten måste enligt utredningens mening med hänsyn till innehållet i 3 & ar- betsordningen för rikets hovrätter betecknas som anmärkningsvärd.

För att säkerställa en mera önskvärd sam- mansättning förordade utredningen följande regler.

Vid varje särskilt avgörande borde regel- mässigt minst tre ordinarie hovrättsdomare eller i förekommande fall ordinarie un- derrättsdomare med långvarig erfarenhet — delta. På grund av angelägenheten att till- godose behovet av adjunktion kunde det dock godtas, att i viss utsträckning endast två ordinarie domare deltog. Möjlighet till undantag under en övergångstid borde före- ligga. Stadgandet borde utsträckas till att omfatta — förutom huvudförhandling — även avgörande av mål på handlingarna. I de undantagsfall då ordinarie underrätts- domare med långvarig erfarenhet kunde be- räknas tjänstgöra i hovrätt borde ett önske- mål att likställa honom med ordinarie hov- rättsdomare kunna tillgodoses genom särskilt beslut av Kungl. Maj:t.

De anförda önskemålen krävde också vad gäller indelningen på avdelning av de i tjänst varande ledamöterna ett större inslag av ordinarie domare, detta med hänsyn till att partiella ledigheter för ledamöterna i viss utsträckning erfordrades för arbetets jämna gång på avdelningarna. Utredningen före- slog, att på en fyrmannaavdelning minst tre och på en femmannaavdelning minst fyra skulle vara ordinarie hovrättsdomare.

Utredningen underströk, att dess stånd- punkt i fråga om önskvärdheten av en be- gränsning av icke-ordinarie domares delta- gande i hovrätternas dömande verksamhet inte innebar, att den likställde kategorierna hovrättsassessor och adjungerade fiskaler. I den mån icke-ordinarie domare deltog var det enligt utredningens mening av vikt att

användningen av adjungerade fiskaler be- gränsades i enlighet med stadgandena i 3 % arbetsordningen.

Beträffande frågan hur förslaget i prak— tiken skulle realiseras pekade utredningen på möjligheterna att begränsa antalet hovrätts- råd, som var tjänstlediga för tjänstgöring i nedre justitierevisionen eller för offentliga uppdrag. I den mån det ansågs erforderligt att för offentligt uppdrag ta i anspråk ett hovrättsråd, ifrågasatte utredningen om inte överstatföring av tjänsten borde kunna ske i större utsträckning än enligt gällande regler härom. Vidare framhölls angelägenheten av att extra ledamotsbefattning omvandlades till ordinarie tjänst, så snart behovet av befatt- ningen kunde anses stadigvarande.

I fråga om adjunktionstjänstgöringen framhöll utredningen att dess förslag avse- ende avdelnings sammansättning innebar, att helst samtliga på avdelning indelade leda- möter borde bestå av ordinarie domare eller hovrättsassessorer, och att därvid de adjun- gerade fiskalerna skulle komma att i huvud- sak tjänstgöra som vikarier vid ledamöternas partiella ledigheter men i viss utsträckning inneha egen ledamotsrotel, t. ex. vid leda- mots mera tillfälliga tjänstgöring utom hov- rätten.

För att besvara frågan i vad mån angivna ordning lämnade tillräckligt utrymme för den utbildning och prövning, vartill adjunk- tionstjänstgöringen var avsedd, undersökte utredningen dels hovrätternas behov av adjungerade ledamöter, dels de adjunktions- möjligheter, som därigenom kunde beräk— nas föreligga för fiskalerna, om vad utred- ningen förordat genomfördes.

I förra avseendet hämtade utredningen ledning av antalet under senare år medde- lade assessorsförordnanden. För tioårsperio— den 1949—1958 utgjorde detta antal i ge— nomsnitt 17,7 per år. Med hänsyn till att måltillströmningen visat stigande tendens samt antalet assessorsförordnanden under de senaste åren av nämnda period hade legat något under vad som kunde anses normalt erforderligt, beräknade utredningen behovet till i det närmaste 20 nya assessorer årligen.

I fråga om adjunktionsmöjligheterna räk- nade utredningen med att ledamöternas par- tiella ledigheter föranledde adjunktionstjänst- göring motsvarande fortlöpande förordnande för i genomsnitt en å en och en halv adjun- gerad ledamot per år i en treavdelnings— hovrätt, vilket med ett beräknat antal av 26 avdelningar i hela riket skulle motsvara full tjänstgöring för omkring 11 vikarier per år, och att de fall, då adjungerad fiskal kunde beräknas komma att inneha egen rotel, t. ex. vid ledamots mera tillfälliga tjänstgöring utom hovrätten, medförde adjunktion för i genomsnitt minst en fiskal per treavdelnings- hovrätt eller, på sammanlagt 26 avdelningar, för omkring 9 fiskaler per år. Denna be- dömning av adjunktionsmöjligheterna ansåg utredningen vara försiktig. Även med ett så begränsat inslag av adjungerade fiskaler som utredningen räknade med borde således ut- bildnings- och prövningsändamålen kunna tillgodoses.

Yttranden över domarutredningens betän- kande inhämtades från ett stort antal re- missinstanser.

För tanken att hovrätternas dömande verksamhet i huvudsak borde utövas av or- dinarie domare uttalade sig samtliga hov- rätter, föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges Juristförbund och föreningen Yng— re Jurister vid Svea hovrätt. I frågan hur långt denna princip kunde genomföras var emellertid meningarna delade.

Förslaget om avdelnings sammansättning vid varje särskilt avgörande tillstyrktes av Svea hovrätt (med tvekan), Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norr- land, föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges Juristförbund och föreningen Yng- re Jurister vid Svea hovrätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge an- slöt sig till tankegången bakom förslaget men ansåg att det var svårt att genomföra i prak- tiken. Bl.a. uppkom enligt hovrättens me- ning särskilda svårigheter med hänsyn till nödvändigheten av att understundom inrätta extra avdelningar för avgörande av särskilt vidlyftiga mål.

Uppfattningen att bestämmelserna om av- delnings sammansättning vid huvudförhand- ling skulle gälla även vid avgörande av mål på handlingarna omfattades av Svea hov- rätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland och föreningen Sveriges hä- radshövdingar.

Förslaget om avdelnings ordinarie sam- mansättning tillstyrktes av föreningen Sve- riges häradshövdingar och Sveriges Jurist— förbund.

Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland och föreningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt avstyrkte förslaget. Dessa hävdade, att detta inte med- gav tillräckligt adjunktionsutrymme åt hov- rätternas fiskaler. Några av de avstyrkande remissinstanserna uttalade sig för minst tre ordinarie ledamöter på varje avdelning. Så- lunda förordade hovrätten för Nedre Norr- land, att man tillsvidare borde avstå från krav på fler än tre ordinarie ledamöter per femmannaavdelning, hovrätten för Övre Norrland, att såväl på femmanna- som på fyrmannaavdelningar antalet ordinarie le- damöter skulle vara minst tre, samt före- ningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt, att på varje avdelning minst tre ledamöter skul- le vara ordinarie domare och —- vad gällde femmannaavdelningar —— en ledamot hov- rättsassessor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ut- talade, att, i den mån en fiskal endast till följd av exceptionellt lång väntetid på as- sessorsförordnande ännu ej fått sådant för- ordnande, det ej syntes vara betänkligt att han jämte annan fiskal ingick i avdelningens sammansättning.

Utredningens uttalande om hur förslaget i praktiken skulle realiseras föranledde ytt- rande av hovrätten för Övre Norrland, som ansåg att möjligheter utan tvivel torde före- ligga såväl att begränsa det antal hovrätts- råd, som var tjänstlediga för offentliga upp- drag, som att utöka ledamotsorganisationen med ordinarie ledamöter.

Utredningens beräkningar av hovrätternas behov av adjungerade ledamöter godtogs av

Svea hovrätt och föreningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt, av hovrätten dock endast under förutsättning, att några sådana vä- sentliga förbättringar av proportionerna mellan antalet begynnelse— och sluttjänster — innebärande en kraftig nedskärning av fiskalskåren som hovrätten i annat sam- manhang föreslagit, inte vidtogs.

Beräkningarna av de adjunktionsmöjlig- heter, som kunde antas föreligga, om vad utredningen förordat i fråga om avdelnings sammansättning genomfördes, kritiserades av samtliga hovrätter och föreningen Yngre Jurister vid Svea hovrätt.

Svea hovrätt anförde:

De av utredningen angivna siffrorna måste betecknas som ytterst osäkra, särskilt som de avser samtliga hovrätter tillhopa och inte beaktar förekommande skiljaktigheter hovrät- terna emellan. Vidare tar siffrorna tydligen inte hänsyn till de stora ojämnheter som inom en hovrätt kan råda beträffande adjunktionstillfäl- len vid jämförelse såväl mellan olika år som mellan olika perioder av ett löpande arbetsår. På grund av nu angivna förhållanden måste man enligt hovrättens förmenande räkna med en avsevärd marginal, om det förutnämnda an— talet fiskaler varje år skall kunna erhålla full adjunktion. De föreslagna reglerna om avdel- nings sammansättning lämnar emellertid inte utrymme för en sådan marginal.

Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland och hovrätten för Övre Norrland ansåg, att ut- redningen överskattat möjligheterna att be- reda fiskaler adjunktion de angivna vägarna.

Enligt Göta hovrätt uppgick summan av adjunktioner i hovrätten på grund av leda- möters partiella ledigheter normalt till 4 år 6 månader per år. Hovrätten över Skåne och Blekinge upplyste att en undersökning av förhållandena i hovrätten under de två sist- förflutna åren visade, att den sammanlagda längden av ledamöternas ledigheter enligt 66 ä 2 mom. arbetsordningen och för sjuk- dom uppgått under år 1958 till drygt tre månader och under år 1959 till drygt fem månader. Motsvarande siffror beträffande ledamöternas mera tillfälliga ledigheter för tjänstgöring utanför hovrätten utgjorde år 1958 åtta månader och år 1959 knappt två månader. Hovrätten för Nedre Norrland

uppgav att under senaste 5-årsperiod adjunk— tion på grund av partiell ledighet för leda- möter i denna hovrätt hade möjliggjort en— dast under i medeltal 21/2 månader årligen. Hovrätten för Övre Norrland framhöll att utredningen syntes helt ha inriktat sig på frågan, om den adjunktion som kunde be- redas fiskalerna var tillräcklig för att få fram erforderligt antal assessorer per år. En fråga av vida större vikt var emellertid, om de fiskaler som fullgjort tingssekreterartjänst- göring kunde beredas adjunktion i den ut- sträckning, att för assessorsförordnande före— skriven adjunktionstjänstgöring kunde full— göras på den av utredningen i annat sam- manhang förordade tiden av två år. Med ganska stor visshet vågade hovrätten påstå, att så inte var fallet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge fram- höll slutligen, att om — vilket aktualiserats i betänkandet — tjänstgöring såsom revisions- sekreterare ej längre skulle vara en nödvän- dig förutsättning för utnämning till härads- hövdingetjänst — adjunktionstjänstgöringens betydelse blev ännu större samt att adjunk- tion helt korta tider under olika ledigheter inte kunde anses utgöra fullgod utbildning.

Domarutredningen tog jämväl upp frågan om inrättande av lagmanstiänster på presi- dentavdelningarna. Enligt utredningens me- ning skulle presidenten inte längre som ord- förande vara knuten till viss avdelning. I stället skulle på sådan avdelning, där presi- denten var ordförande, inrättas en lagmans- tjänst. Detta innebar att en sådan tjänst skulle tillföras varje hovrätt med undantag för Svea hovrätt, där presidenten ej är ord- förande på avdelning. Med hänsyn till det stora antal extra ledamöter som förekom borde inrättandet av de nya lagmanstjäns— terna inte föranleda någon indragning av hovrättsrådstjänster utom i hovrätten för Övre Norrland.

Nedre justitierevisionen, samtliga hovrätter, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Juristför— bund, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, revisions- sekreterareföreningen och Föreningen Sve- riges rättshjälpsjurister tillstyrkte eller för-

klarade sig uttryckligen inte ha någon erin- ran mot utredningens förslag angående yt- terligare lagmanstjänster.

Hovrätten över Skåne och Blekinge beto- nade, att förslaget endast innebar att de gångna årens erfarenheter beaktats och att samtliga avdelningschefer fick den ställning som svarade mot deras åligganden.

Statskontoret ville inte motsätta sig för- slaget, om det ur rättsvårdens synpunkt framstod som oundgängligen nödvändigt att inrätta ifrågavarande lagmanstjänster. Statens lönenämnd hade ingen erinran, om skäl ansågs föreligga att vidta den föreslagna organisationsändringen.

Hovrätten för Övre Norrland motsatte sig bestämt utredningens förslag om indragning av en hovrättsrådstjänst under åberopande av arbetsläget i hovrätten.

1958 års besparingsutredning. I sitt år 1959 avgivna, i direktiven för domförhetsutred- ningen åberopade betänkande (SOU 1959: 28) föreslog besparingsutredningen att med hänsyn till de besparingar, som en minsk- ning av det för domförhet erforderliga an- talet ledamöter skulle föra med sig, frå- gan om en dylik förändring snarast togs upp till prövning. Efter en redogörelse för ar- betsformerna i hovrätt och den under åren 1950—57 fortgående stegringen av antalet inkomna och balanserade mål anförde utred— ningen bl. a. följande.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att er dömande avdelning f.n. omfattar, för— utorr ordförande och referent, två bisittare. En undeisökning har givit vid handen att om en dömande avdelning minskas med en bisittare, detta inte ökar de övriga i målet deltagande ledamöternas arbetsbörda. Detta förklaras av att bisittarnas medverkan vid målen i allt väsent- ligt är begränsad till att deltaga vid huvudför- handlingar, föredragningar och överläggningar. Vad angår frågan om den ökning av en avdel- nings kapacitet, som kan vinnas därest endast en bisittare skulle krävas, har framgått föl- jande. På en femmannaavdelning ernås en be— sparing av arbetskraft som sammanlagt för av- delningens fyra rotlar motsvarar fyra bisittares arbetsbörda. Vad detta innebär i ökad arbets- kapacitet på en avdelning kan inte exakt av- göras utan tillgång till material, som medger tillförlitliga jämförelser mellan i första hand en referents och en bisittares arbetsinsats i ett mål

men också mellan ordförandens och en bisit— tares. För att närmare klarlägga kapacitetsök- ningens storlek och i vilken utsträckning den kan förverkligas erfordras mera ingående un- dersökningar än besparingsutredningen haft möjlighet att genomföra. Med stöd av det för utredningen tillgängliga preliminära materialet, som närmast tyder på att den möjliga ökningen kan röra sig om ett par tiotal procent, torde man likväl kunna utgå ifrån att en inte oväsent- lig kapacitetsökning kan i praktiken ernås.

Besparingsutredningen har inte införskaffat underlag för några bedömanden angående den nu antydda åtgärdens eventuella inverkan på den dömande verksamheten ur kvalitativa och andra synpunkter. Det må emellertid erinras om att bestämmelserna om domstolars sammansätt- ning och kraven i fråga om domförhet i in- och utlandet växlar starkt. Skälen varför en viss sammansättning väljes kan vara av skiftande slag. Enligt utredningens mening kan det inte utan vidare anses klart att en minskning av an- talet i ett mål deltagande domare från fyra till tre skulle vara förenat med sådana mera påtag- liga olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt att de kan anses utgöra tillräcklig motivering för de merkostnader som det högre antalet medför. För hovrätternas vidkommande har möjligheten att öka antalet dömande ledamöter till fem utnyttjats i vissa mera omfattande mål därför att man anser denna förstärkning praktiskt mo- tiverad av behovet att gardera såväl domstolen som parter och andra berörda mot följderna av ett förhandlingsavbrott i dessa mål. Däremot vidtages åtgärden inte därför att kraven på rättssäkerhet skulle vara högre än eljest. Utred- ningen vill också erinra om att kammarrättens dömande avdelningar enligt gällande instruktion (1942: 978) för att vara domför skall bestå av ordförande och minst två ledamöter, sålunda av tre domare. Ett genomförande av vad utred- ningen nu förordat skulle innebära att samma krav i fråga om domförhet kommer att gälla i båda fallen.

Över besparingsutredningens förslag av- gavs yttranden av hovrättema, statskontoret, 1951 års rättegångskommitté, stadsdom- stolsutredningen och Sveriges akademikers centralorganisation.

Av de hörda myndigheterna ställde sig Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och 1951 års rättegångskammitté avvisande till den ifrågasatta utredningen.

Göta hovrätt framhöll bl. a., att en änd— ring av domförhetsreglerna rent ekonomiskt torde ha mycket begränsade verkningar och fortsatte:

Utredningens antagande, utan angivande av hur beräkningen skett, att den möjliga ökningen av kapaciteten på en femmannaavdelning kun- de röra sig om 'ett par tiotal procent», kan hovrätten icke godta. Rent schematiskt skulle hovrätten vilja anta att den del av ledamöternas arbete, som sker i ett kollegium på fyra — huvudförhandlingar, föredragningar och över- läggningar — genomsnittligt utgör mindre än hälften, sannolikt snarare en tredjedel av deras hela arbete; återstoden är enskilt arbete (målens förberedande, studier, domsskrivning, bearbet- ning av andras domsförslag etc.). Motsvarar det enskilda arbetet en tredjedel, skulle kapacitets- ökningen på en avdelning rent matematiskt bli 8 %; vore det hälften bleve ökningen 12 %. Emellertid kan andra faktorer föranleda att ök- ningen blir lägre eller ingen alls. Sålunda bör erinras att det enskilda arbetet sannolikt ge— nomsnittligt blir tyngre och mera krävande med tre ledamöter än med fyra, och möjligt är också att det blir svårare att jämnt och effektivt ut- nyttja alla ledamöternas arbetskraft. Skulle den ifrågasatta reformen utan olägenheter i sak kunna genomföras, borde det givetvis ske, även om kostnadsminskningen inte är så stor. Hovrätten anser emellertid att den nuvarande ordningen är starkt sakligt grundad och att en ändring skulle medföra bestämda olägenheter. Ehuru flera förslag om domförhet med tre le- damöter tidigare framlagts — bland annat av processkommissionen, ett betänkande 1926 om ändringar i hovrätternas organisation och reser— vanter i särskilda utskottet vid 1931 års riks- dag — genomfördes processlagberedningens förslag, överensstämmande med vad nu gäller, år 1942 utan meningsskiljaktighet. Ett av skä- len var hovrätternas ökade betydelse i följd av begränsningen i högsta domstolens befattning med fullföljda mål, en synpunkt som alltjämt gör sig tydligt gällande. Det synes också obe- stridligt att det kollegiala arbetets fördelar måste bli mera framträdande med fyra leda- möter än med tre, att således en minskning till tre ledamöter allmänt sett måste innebära en försämring i sak. En viktig synpunkt, som också berördes i förarbetena, är att hovrätternas ar- bete bygger på ett vikariatsystem såtillvida att de ordinarie ledamöternas platser i viss ut- sträckning besättes av assessorer eller adjunge- rade ledamöter. Förutsatt att det hålles inom rimliga gränser innebär systemet bestämda för— delar med hänsyn såväl till domarutbildningen som till det önskvärda samarbetet mellan äldre och yngre. Systemet måste emellertid tala för att inte minska ledamotsantalet under fyra. — Överhuvud bör starka skäl förefinnas om man skall bryta en ordning av detta slag som så ny- ligen efter ingående prövning genomförts. Så— dana skäl föreligger icke.

Hovrätten för Övre Norrland yttrade bl. a. Vad processlagberedningen uttalat om lämp- ligheten av högre antal ledamöter för domför- het än tre synes ytterligare bestyrkt av de rå- dande faktiska förhållandena. Hovrättsavdel- ning består långt ifrån regelmässigt såsom dock besparingsutredningen synes anta av president eller lagman som ordförande jämte ett hovrättsråd som vice ordförande och därutöver ett hovrättsråd förutom, som fjärde ledamot, assessor eller adjungerad ledamot. I varje fall har i hovrätten för Övre Norrland den brist på i tjänst varande hovrättsråd (och endast des— sa är ordinarie domare), som orsakats av hov- rättsråds ianspråktagande för offentliga upp- drag, medfört att icke sällan allenast en ordina— rie domare tjänstgjort på dömande avdelning. I och för sig kan väl hovrätten icke finna annat än lämpligt att ordinarie domare tages i anspråk för kvalificerade offentliga uppdrag. Men de olägenheter detta, såsom framgår av det sagda, medför, har sin grund i att för närvarande möjlighet i ett stort antal fall saknas för veder- börandes förande över stat och därmed också saknas möjlighet för utnämning av nytt hov- rättsråd i hans ställe. Men vidare måste beaktas att, i varje fall med den nuvarande utformning- en av domareutbildningen, det är nödvändigt att bereda adjunktion åt de unga domaraspiranter- na. Därav blir också en följd att den i och för sig viktiga principen att domarämbetet skall ut— övas allenast av ordinarie domare måste i be- tydande utsträckning lida undantag. — Med dessa förhållanden för ögonen kan hovrätten icke finna annat än att en minskning av dom- förhetsantalet skulle leda till betänkliga konse— kvenser. Hovrätten finner visserligen ofrån- komligt att, därest denna tanke skulle leda till bildande av nya 3-mansavdelningar, detta för- anleder tillsättande av motsvarande antal lag- män. Men hovrätten måste ändock ställa sig synnerligen tveksam till lämpligheten av en 3- mansavdelning bestående av en ordinarie do- mare och två icke-ordinarie bisittare. Utan att detta innebär någon värdering av de icke— ordinarie bisittamas arbete, måste hovrätten finna det helt stridande mot syftet med en överinstans, om dom där skulle kunna meddelas grundad, efter omröstning, på två icke-ordinarie bisittares mening mot den tredje, ordinarie do- marens votum. — — Besparingsutredningens uttalande om att minskning av antalet bisittare med en icke skulle öka de övrigas arbetsbörda lär icke vara helt hållbart. Sålunda kommer det arbete som av bisittare utövas i form av s.k. motläsning, ett arbete som är av största vikt bl.a. i fråga om kontrollen av alla fak- tiska uppgifter och uträkningar, uppenbarligen att öka efter en reduktion av det domföra anta- let från fyra till tre.

Frågan om hovrätternas sammansättning har varit föremål för övervägande vid ett fler- tal tillfällen, senast i samband med införandet av den nya rättegångsbalken. Under arbetet med processreformen ifrågasattes att nedsätta det domföra antalet ledamöter till tre. Vid re- formens genomförande år 1942 fastställdes emellertid utan meningsskiljaktigheter antalet ledamöter till fyra. Den kanske viktigaste an- ledningen härtill var, att det med hänsyn till den starka begränsningen av fullföljdsrätten till högsta domstolen ansågs önskvärt att hovrät- terna erhöll en så god sammansättning som möjligt. Det torde vara uppenbart, att en ned- sättning av antalet ledamöter från fyra till tre måste innebära en försvagning. Vid process- reformens genomförande förutsattes att en över- syn av hela domstolsorganisationen senare skul- le komma att ske. En sådan översyn har emel- lertid ännu icke kommit till stånd. Det fram- står som olämpligt att separat genomföra en re- form som berör en så betydelsefull fråga som hovrätternas sammansättning; att nu vidta en ändring som skulle innebära en försvagning av hovrättema synes så mycket mera betänkligt som man vid processreformens genomförande i första hand ansett en förstärkning av hovrät— ternas ställning erforderlig. Frågan om hovrät- ternas organisation synes således icke böra upp- tagas annat än i ett större sammanhang. Med hänsyn till rådande vikariatssystem vid hovrät- terna kan den föreslagna reformen icke genom- föras utan genomgripande organisatoriska för- ändringar. Om det för domförhet erforderliga antalet ledamöter nedsättes till tre, måste näm- ligen garantier skapas för att en avdelning sammansättes av endast ordinarie ledamöter och assessorer. Hovrätterna skulle eljest kunna komma att erhålla en sammansättning som vore alltför svag med hänsyn till deras ställning av överinstans. Det är emellertid ingalunda givet att ett fullständigt avskaffande av vikariat- systemet skulle vara till gagn. Tjänstgöringen såsom adjungerad ledamot i hovrätt har utom- ordentligt värde ur utbildningssynpunkt och in- går som ett normalt led i domarutbildningen. Den nuvarande formen av kollegialt arbete kan för övrigt mången gång vara av stort värde även för de äldre ledamöterna. De erforderliga organisatoriska förändringarna kan under alla förhållanden icke genomföras utan en utredning angående hovrätternas organisation och ställ- ning.

Svea hovrätt uttalade sig likaledes mot en ändring av gällande domförhetsregler i hov- rätt men anslöt sig till förslaget om en när- mare utredning. Hovrätten yttrade bl. a.:

Vid sådant förhållande (att hovrätten i verk- ligheten fungerar som slutinstans i flertalet mål) måste varje reform, som är ägnad att försvaga hovrättema och minska säkerheten i deras do- mar, anses i hög grad betänklig. Det synes up- penbart, att säkerheten för ett riktigt avgörande är större om ett mål kommer under fyra leda- möters granskning än om allenast tre deltar i avgörandet, förutsatt naturligtvis att ledamö— terna i båda fallen är lika kvalificerade. I detta sammanhang bör även beaktas, att i många mål förekommer ett antal detaljfrågor vid sidan av själva saken samt att med den högt uppdrivna arbetstakt som måltillströmningen nödvändig- gör ett förbiseende lätt kan ske beträffande en dylik detaljfråga. Risken för ett sådant förbi- seende minskas avsevärt med varje ledamot som kontrollerar domen. På grund av det anförda nödgas hovrätten bestämt avstyrka en minsk- ning av det för domförhet erforderliga antalet ledamöter, om icke garantier skapas för en kvalitativt betryggande sammansättning; härvid kommer närmast i åtanke ett stadgande att minst två ordinarie ledamöter skall delta i må- lens avgörande. Om man behåller den nuvaran- de ut flera synpunkter lämpliga anordningen med ett antal extra ordinarie befattningshavare (assessorer), vilka har företräde till adjunktion, skulle emellertid denna anordning i förening med den föreslagna ändringen av domförhets— reglerna medföra, att hovrätternas fiskaler säl- lan eller aldrig kunde beredas tillfälle till stadig- varande adjunktion. Tjänstgöringen som adjungerad ledamot i hovrätt skänker fiska- lerna fördjupad kunskap inom olika delar av rättsområdet och vidgad erfarenhet samt är över huvud taget ägnad att utveckla deras do- maregenskaper. Den möjliggör vidare ett säk- rare bedömande av fiskalernas fallenhet för domarkallet än som kan grundas på den mera rutinmässiga fiskalstjänstgöringen. I en tid, då allt större anspråk måste ställas på hovrätternas domare, vore det olyckligt att nedskära fiska- lernas adjunktionstjänstgöring så mycket som skulle bli följden, om hovrättema regelmässigt skulle döma i tremanssammansättning, vari måste ingå minst två ordinarie ledamöter. Ehu- ru en sådan reform torde vara godtagbar ur rättssäkerhetssynpunkt, kan hovrätten icke till- styrka den, med mindre behovet av en god domarutbildning och säker prövning av domar- aspiranterna blir fullt tillgodosett. En möjlighet härtill vore tänkbar, för den händelse rådhusrät- tema förstatligades och en gemensam domar- karriär skapades, nämligen genom att fiskaler- nas adjunktionstjänstgöring förlades till rådhus- rätterna. —— Även bortsett från de speciella pro— blem som föranledes av sistnämnda uppslag, måste en ändring av domförhetsreglerna i hov- rätt övervägas under hänsynstagande till dom-

stolsväsendet i dess helhet. De dömande hov- rättsavdelningarnas sammansättning är av be- tydelse för organisationen och verksamheten så- väl i underrätterna som i högsta domstolen. _- Under åberopande av det anförda kan hovrät— ten ansluta sig till förslaget om en närmare ut- redning av frågan om domförhet i hovrätt, dock endast under förutsättning att utredningen verk- ställes i samband med en allmän omprövning av domstolsorganisationen och domarpersona- lens rekryteringsförhållanden.

Hovrätten för Nedre Norrland ansåg frå- gan om ändrade domförhetsregler i hovrätt böra anstå i avbidan på de resultat, som stadsdomstolsutredningens övervägande kun- de komma att leda till beträffande under- rätternas organisation och sammansättning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, stads— domstolsutredningen och Sveriges akademi— kers centralorganisation ansåg frågan om domfört antal ledamöter i hovrätt böra när- mare utredas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge an- förde bl. a.:

Besparingsutredningen har varken redovisat eller närmare diskuterat de skäl som var avgö- rande, då statsmakterna i samband med rätte- gångsreformen fastställde det domföra antalet ledamöter i hovrätt. Dessa skäl är emellertid ingalunda oviktiga. Frågan bör inte ses som en isolerad rationalisering. Den bör betraktas mot bakgrunden av domstolsväsendets funktion som helhet och hovrätternas uppgift däri. Hovrätter- nas styrka ligger i den grundliga penetrering av rättsfrågorna som möjliggöres genom den kolle- giala organisationen. Det är härigenom som hovrättema kan fullgöra sin uppgift att såsom överinstans ompröva målen. Ur denna synpunkt kan det för vissa mål, särskilt mera invecklade dispositiva tvistemål, ifrågasättas om det är till- rådligt att sänka antalet ledamöter till tre. Å andra sidan måste i flertalet mål en samman- sättning med tre ledamöter anses fullt betryg- gande. De betänkligheter som år 1931 anfördes mot en hovrättsavdelning med mindre än tre ordinarie ledamöter bör dock även beaktas. _ Ur de synpunkter som för besparingsutredning— en har varit de väsentliga, nämligen att finna utvägar att minska utgifterna på statsbudgeten, torde frågan vara obetydlig. De önskemål om rationalisering inom myndigheterna, som utred- ningen framför, har emellertid samtidigt en annan, mycket viktig bakgrund. Det måste i vårt samhälle vara av den största betydelse att strängt hushålla med den kvalificerade, högst utbildade personalen. För domstolsväsendet

framstår det som angeläget att domarekadern inte tillåtes att svälla ut i sådan grad att ett strängt kvalitativt urval vid rekryteringen ej kan upprätthållas. Detta skäl talar starkt för utredningens förslag. Hovrätten ansluter sig därför i princip till förslaget. Det måste dock, liksom nu, finnas möjligheter att sammansätta hovrättsavdelning med flera ledamöter än det minsta antalet som krävs för domförhet. Det kan finnas anledning att härvid beakta även andra synpunkter än målens vidlyftighet.

Stadrdomrtolrutredningen förklarade sig visserligen inte hålla för uteslutet, att med oförändrad måltillströmning den nuvarande organisationen skulle vara tillräcklig för att förhindra en stegring av målbalansen med därav följande dröjsmål i rättskipningen, men yttrade härefter bl. a.:

Oavsett vad sålunda anförts är enligt utred- ningens mening ökningen sedan 1948 av hov- rätternas ledamotsorganisation av sådan omfatt- ning -— drygt 15 % — att frågan om ändring av grunderna för hovrätternas organisation fått aktualitet. Skulle som besparingsutredningen inte utan fog antager samhällsförhållandena komma att ställa oavlåtligt stigande krav på hovrättema, torde förr eller senare en sådan ändring bli ofrånkomlig. Härför talar inte en- dast statsfinansiella skäl. En fortsatt utbyggnad av den nuvarande hovrättsorganisationen är ägnad att inge betänkligheter av annat slag. Tillgången på personer med håg och fallenhet för domarbanan är begränsad, och vid en fort— satt ansvällning av domarkåren når man förr eller senare den gräns, där svårigheter möter att hålla standarden på en hög nivå. En försämrad rekrytering till hovrättema skulle vålla rätts- vården svår skada. Den avgörande synpunk- ten vid övervägande av en minskning av det domföra antalet hovrättsledamöter måste vara vilken verkan ändringen skulle få för rättskip- ningens tillförlitlighet i andra instans. I och för sig torde ett större antal domstolsledamöter in- nebära ökade garantier för säkerhet i avgö- randena. Men det är givet, att en domstols kva- litet icke i första hand beror av antalet leda- möter utan av de personliga egenskaperna hos varje ledamot av domstolen. Ur rättsvårdssyn- punkt är tre högt kvalificerade domare att före- dra framför ett större antal domare, som repre- senterar mindre skicklighet och erfarenhet. Mot tanken att minska hovrätternas domförhet till tre har ofta invänts, att rådhusrätt vid huvud- förhandling i tvistemål vanligen består av tre lagfarna domare; man har ansett grunderna för instansordningen bjuda, att den högre dom- stolen skall sammansättas med flera domare

än den lägre. Stadsdomstolsutredningens för- slag till omorganisation av städernas domstolar torde komma att innebära, att rådhusrätternas nuvarande sammansättning i tvistemål behålles ehuru i ett mindre antal underrätter än för när- varande. Enligt utredningens mening bör dock detta ej hindra, att den ifrågasatta minskningen av hovrätternas domförhetsantal upptas till övervägande. Överprövningen i sig själv medför ökade möjligheter att nå ett materiellt riktigt resultat. Härtill kommer att även i förhållandet mellan högre och lägre rätt domarnas i den högre rätten personliga duglighet betyder mera är antalet domare i rätten. Vilka kostnads- besparingar som står att vinna beror främst av den ifrågasatta reformens verkan i effektivitets— hänseende. Men reformen torde förutsätta, att hovrättema upprustas i andra hänseenden. Ett ökat inslag ordinarie domare vid målens av- görande lär vara ofrånkomligt; en sådan ändring får konsekvenser för domarutbildningen, som f.n. fullgöres bl. a. på adjunktionsstadiet i hov- rätt. Reformen bör ej få till resultat att lagmän- nen deltar i rättskipningen i mindre utsträck— ning än för närvarande. Och detta förutsätter ett ökat antal lagmanstjänster. Utredningen hål- ler emellertid ej för uteslutet, att även med en sådan upprustning hovrättsorganisationen kan komma att ställa sig något billigare för stats— verket än vad en fortsatt utbyggnad av den nu- varande organisationen skulle göra. — Stads- domstolsutredningen vill på grund av det an- förda för sin del tillstyrka, att frågan om minsk- ning av hovrätternas sammansättning upptas till prövning; givetvis förutsätts att frågan blir fö- remål för närmare utredning. Det kan sättas i fråga, om inte spörsmålet i stället för att upp- tas isolerat bör ingå i en allmän översyn av instansordningen. Utredningen erinrar om att frågan om förenklingen i vår instansordning länge förts fram i den allmänna diskussionen rörande domstolsväsendet.

Sveriges akademikers centralorganisation yttrade:

SACO vill inte i och för sig motsätta sig en minskning av antalet för domförhet erforderliga ledamöter. Utredningen har emellertid inte kun— nat bedöma hur den ifrågasatta minskningen av antalet domföra ledamöter röner inverkan på rättskipningen ur kvalitativa synpunkter. Icke heller har man stannat vid någon exakt beräk- ning av åtgärdens betydelse för hovrätternas kapacitet. Utan att för närvarande vilja ta ställ- ning till utredningens tanke vill SACO framhål— la att en begränsning av antalet ledamöter mås- te få som följd att kraven på att ledamot skall vara ordinarie domare skärpes. Detta i sin tur äventyrar adjunktionssystemet som bl. a. är ord-

nat som en form av prövning av de yngsta domarna. Det är nämligen inte tilltalande att hovrätternas avgörande skall kunna bli beroende av en icke ordinarie ledamot vars lämplighet för domarbanan inte är slutligt prövad. SACO vill emellertid inte motsätta sig att frågan om det för domförhet erforderliga antalet ledamöter skyndsammast prövas. Det får nämligen inte bli så att angelägna förstärkningar skjutes på en oviss framtid i avvaktan på en prövning av frågan.

I utlåtande över statsverkspropositionen till 1960 års riksdag fann även statsutskottet det böra närmare utredas, huruvida den av besparingsutredningen anvisade utvägen att öka hovrätternas kapacitet utan utbyggnad av organisationen genom att minska det för domförhet erforderliga antalet ledamöter gick att realisera.

Riksdagsmotioner. Under senare år har vid flera tillfällen frågan om nämnd i hov- rätt motionsvägen förelagts riksdagen. Så— lunda togs frågan härom upp i två likaly- dande motioner (I: 116 och II: 146) vid 1955 års riksdag, i två likalydande motio— ner (I: 34 och H: 408) vid 1957 års riksdag, i en motion (I: 364) vid 1961 års riksdag och i en motion (I: 274) vid 1963 års riksdag. Motionerna har på förslag av första lagut- skottet inte föranlett någon riksdagens åt- gärd. Som skäl för sina avstyrkande utlå- tanden har utskottet hänvisat till övervägan- dena under förarbetena till rättegångsrefor- men ävensom till pågående utredningsarbe- te på domstolsväsendets område.

Något om de allmänna domstolarnas sam- mansättning i de nordiska grannländerna

I Danmark är de allmänna domstolarna Höjesteret, landsretterne och underretterne. Underretterne, som utgör första instans i det stora flertalet mål, är i allmänhet dom- föra med en domare. I brottmål skall do— maren dock vanligen ha två lekmannado- mare vid sin sida. Landsretterne är dels för- sta instans i vissa mål, dels överdomstol till underretterne. I landsretterne som första in- stans handläggs vissa dispositiva tvistemål och skattemål,i vilka saken är av visst högre

värde, samt vissa svårare brottmål. I lands— retterne deltar i allmänhet minst tre lag- farna domare. I överklagade brottmål, be- träffande vilka i underret lekmannadomare deltagit, skall i landsret — förutom tre lag- farna domare — även sitta tre lekmanna- domare. I de brottmål, som behandlas av landsret i första instans, skall jury medverka. Landsrets dom i ett från underret fullföljt mål kan i regel inte överklagas. I undan- tagsfall kan dock justitieministern tillåta att talan får föras i Höjesteret. Däremot kan dom av landsret som första instans i allmän- het överklagas i Höjesteret.

De allmänna domstolarna i Norge är Höyesterett, lagmannsrettene, herreds- och byrettene samt forliksrådene. Forliksråd, be- stående av tre ledamöter, skall finnas i var- je kommun. Ledamöterna är valda lekmän. Forliksråd kan på begäran av part avgöra vissa tvistemål, i vilka tvisteföremålet är av lägre värde, ävensom på båda parters begä— ran vissa andra förmögenhetsrättsliga tvister. Herreds- och byrettene är de egentliga un- derrätterna i tvistemål. Till dessa domstolar kan även forliksrådenes avgörande överkla— gas. Herreds- och byrettene är, med vissa undantag, även första instans i brottmål. I handläggningen vid herreds- och byrettene deltar i regel endast en domare. Denne bi- träds i brottmål av två lekmannadomare. Även i tvistemål kan i vissa fall två lek- mannadomare medverka. Lagmannsrettene är överdomstolar till herreds- och byretter i tvistemål. I vissa fall kan dock sådant mål efter särskilt medgivande överklagas direkt

i Höyesterett. Brottmål, avgjort av herreds- och byrett, kan under vissa förutsättningar tas upp till förnyad behandling av lagmanns- rett, såvitt angår frågan om den tilltalades skuld. Beträffande andra frågor kan herreds— eller byretts dom i brottmål under vissa be- tingelser överklagas i Höyesterett. Lagmanns- rett har även att såsom första instans ta upp mål beträffande vissa grövre brott. Lag- mannsrett är domför med tre lagfarna do- mare, varvid i brottmål jury skall medverka. I tvistemål åter kan på parts begäran eller om rätten finner erforderligt tillkallas 2—4 lekmannadomare. Lagmannsretts dom kan såväl i tvistemål som i brottmål med vissa begränsningar överklagas i Höyesterett.

I Finland utgörs de allmänna domstolarna av högsta domstolen, hovrättema samt hä- rads- och rådstuvurätterna. Härads- och råd- stuvurätterna är första instans i det stora flertalet mål. I häradsrätt dömer en domare med nämnd av samma karaktär som den svenska nämnden. Rådstuvurätt är domför med tre ledamöter. Underrätts avgörande kan överklagas i hovrätt. Hovrätt är domför med tre ledamöter. Mot hovrätts dom kan, med vissa begränsningar, talan fullföljas i högsta domstolen.

Domstolskommittén

Organisation och sammansättning i statistisk belysning. Som framgår av den redogörelse som lämnats växlar omfattningen av hov- rättsorganisationen från tid till annan. I ne- danstående tablå redovisas organisationen,

Ledamöter Avdelningar Ordinarie lag- hovr.- Hovrätt Ord Extra S:a pres. män råd S:a Extra S:a Svea 10 2 12 1 10 40 51 10 61 Göta 3 3 l 2 l 2 1 5 4 19 Skåne och Blekinge 3 1 4 1 2 11 14 9 23 Västra Sverige 4 — 4 1 3 16 20 3 23 Nedre Norrland 2 —— 2 1 1 7 9 1 10 Övre Norrland 2 _— 2 1 1 8 10 2 12 Samtliga 24 3 27 6 19 94 1 19 29 148 112 SOU l969:41

utom vattenöverdomstolen, sådan den förut- Tablån överensstämmer emellertid inte sätts i personalförteckningen för budgetåret med de verkliga förhållandena. Den fak- 1968/69 samt i meddelade beslut om extra tiska sammansättningen av hovrättema i dö- avdelningar och ledamöter per den 1 april mande verksamhet den 1 april 1969 fram- 1969. går av följande.

Sammansättning

Ord. ledamöter Adj. ledamöter

lag— hovr.- hovr.- hovr.- l—Iovrätt pres. man råd S:a ass. fiskal S:a

Svea

,.

,.

..-

llllllllllll u—ni—u—n—ny—n—u—s-n—u—u—n—A NNNNNNWNNNNN wwwåwupwwwww ———IN|—lma|.— ___—l Nl NI lu— NNND—INNt—NNNNN Ull-IIUIUIUIUIUIUIUIUIUIM

... N N ON ut 00 0— >_- >— _.- N N OK 0

IN:-

& MIN

S:a

bl

Skåne och Blekinge

HNNN

—l|I

>.- x]

Västra Sverige

Iv—Nn—l

=.» Nl!— A

Nedre Norrland

Övre Norrland

S:a

Samtliga hovrätter S:a 5 22 67" 94” 24

1 hovrättsråd med lagmansförordnande. 2 varav 1 pensionerad häradshövding och 1 pensionerat hovrättsråd.

Skillnaderna mellan de båda tablåerna föranleds av följande förhållanden. Pre- sidenten i Svea hovrätt deltar regelmässigt inte i lagskipningsarbetet. De fem övriga presidenternas tjänstgöring i den dömande verksamheten kan beräknas för var och en av dem motsvara ungefär hälften av den tjänstgöring som ankommer på lagman. Utom presidenterna skall enligt personal- förteckningen finnas sammanlagt 113 ordi- narie ledamöter. Av dessa tjänstgjorde emel- lertid den 1 april 1969 endast 87. Tre av

dessa kan sägas vara överflyttade från vat- tenöverdomstolen, där det enligt personalför— teckningen skall finnas 6 hovrättsrådstjäns- ter men endast tjänstgjorde 3 hovrättsråd. Kvar står 84 ordinarie ledamöter. Övriga (113—84=) 29 ordinarie ledamöter var le- diga för arbete på annat håll. Av dem var 2 lagmän. Vad angår hovrättsråden framgår de- ras tjänstgöringsförhållanden den 1 april 1969 av följande uppställning. I denna har för varje hovrätt redovisats jämväl antalet hovrättsråd vilkas tjänster förts över stat.

Vatten- över- S:a Hov- dom- Under- Hyres- Offentl. på Över Hovrätt rätt stolen rätt nämnd Vakant uppdrag stat stat Svea 29 3 — 1 1 12 46 1 1 Göta 9 — 2 -— 1 12 Skåne 0. Blekinge 10 — 1 -— — 11 1 Västra Sverige 13 — — — 3 16 — Nedre Norrland 2 — 1 —— 4 7 l Övre Norrland 7 — 1 -— -— 8 2 Samtliga 70 3 5 1 1 20 100 15

Vad gäller arten av de offentliga uppdrag som anförtrotts hovrättsråden kan anmärkas följande. Av de 20 tjänstlediga hovrättsrå- den på stat var en president i högsta restitu- tionsdomstolen i Västtyskland, en ledamot av lagberedningen, en ordförande i fiske- värderingsnämnd, en näringsfrihetsombuds- man, en sekreterare i riksdagens första kam- mare, en avdelningschef i kriminalvårdssty- relsen, en avtalsjurist vid Statens avtalsverk och de övriga kommittésekreterare eller sak- kunniga i departement. Av de 15 hovrätts- råd, vars tjänster förts över stat, var en stats- sekreterare, fyra rättschefer, fyra expedi- tionschefer, två departementsråd, en kansli- råd, en chef för nådebyrån, en byråchef hos justitiekanslern samt en kanslichef i Nordiska rådet.

Det förhållandet att ett stort antal ordi- narie hovrättsdomare tjänstgör utom hov- rätt har föranlett starkt ökat behov av ad- jungerade, icke-ordinarie ledamöter. Följ- den härav i förening med det stora inslaget av extra ledamöter är att, redan när det gäller de på avdelning fast indelade leda- möterna, de icke-ordinarie ledamöterna ut-

gör mer än en tredjedel av det totala leda- motsantalet. Om härutöver beaktas att de ordinarie ledamöterna i viss utsträckning beviljas tillfälliga ledigheter för sjukdom, semester eller annat och därvid ersätts av icke-ordinarie ledamot, är det tydligt att ett betydande inslag av icke-ordinarie per- sonal förekommer i hovrätternas dömande verksamhet.

Kommittén har funnit det vara av in- tresse att närmare utröna den faktiska sam- mansättningen av hovrättema under senare tid. I detta syfte har från hovrättema för varje avdelning inhämtats uppgifter om vil- ka ledamöter — ordinarie, assessor eller adjungerad fiskal -— som deltagit i hand- läggningen sessionsdagarna år 1968. I det fåtal sessionsdagar, då i hovrätten suttit fem ledamöter, har hovrätten ansetts bestå av de fyra äldsta. Med ordinarie ledamot har jämställts ordinarie underrättsdomare samt professor, preceptor och docent vid juridisk fakultet. För varje hovrätt redovisas i föl- jande uppställning hur sessionsdagarna an- talsmässigt och procentuellt fördelat sig på de olika sammansättningsformema.

Sammansättning Hovrätt

ord. fis- led. . kal

Skåne 0. Blekinge

Västra Sverige

92 12,3 184

Summ sessionsdagar 1 539

Följande sammanställning ger en bild av hur ledamotsdagarna under år 1968 varit fördelade på olika ledamotskategorier. An-

talet faktiska sessionsdagar har för jämför- barhetens skull multiplicerats med fyra.

Ledamots- kategorier

Skåne 0. Blekinge

Nedre Övre Samtliga Norrland Norrland hovrätter

Västra Sverige

ord. ledamöter

% fiskaler

] 437 % 65,8 assessorer 153 7,0 10,8 594 % 27,2

2 062 418 861 68,8 40,3 65,0 323 321 178 31,0 13,4

611 297 285 20,4 28,7 21,6

2 184 2 996 1 036 1 324

Sammanställningen ger vid handen att av ledamotsdagarna föll drygt 59 procent på ordinarie ledamöter, 15,5 procent på as- sessorer och drygt 25 procent på adjunge- rade fiskaler. Genomsnittligt har således av de fyra ledamöterna som erfordras för dom— förhet 2,38 varit ordinarie, 0,62 assessorer och 1,00 adjungerad fiskal.

I det sammanhanget kan vara av intres- se att något belysa om och i vad mån hov-

rätternas sammansättningsformer ändrats i förhållande till vad som förekommit tidi- gare. 1958 års domarutredning redovisade i sitt betänkande Domarbanan (SOU 1959: 17) hovrätternas sammansättning vid avgö- rande av mål år 195 8 procentuellt fördelade efter antalet i avgörandet "deltagande ad- jungerade fiskaler. En jämförelse mellan dessa siffror och motsvarande siffror år 1968 ger följande resultat. '

Ant. adj. Skåne 0. Västra Nedre Övre Samtliga fiskaler År Svea Göta Blekinge Sverige Norrl. Norrl hovrätter

Ingen 1958 14,4 17,2 21,0 12,9 3,4 21,0 15,0 1968 23,2 24,9 17,3 38,1 9,7 25,9 24,7 En 1958 37,3 60,8 55,9 58,7 70,3 45,5 49,8 1968 50,0 47,3 57,5 42,7 66,3 62,0 51,4 Två 1958 42,1 21,6 21,5 23,5 26,1 29,3 31,3 1968 24,3 26,8 24,5 18,8 23,5 12,1 22,6 Tre 1958 6,2 0,4 1,6 4,9 0,2 ,2 3,9 1968 2,5 1,0 0,7 0,4 0,5 — 1,3

Av jämförelsetalen framgår att de fall, i vilka mer än en adjungerad fiskal deltagit, gått ned från (31,3 + 3,9 =) 35,2 till (22,6 + 1,3 =) 23,9 procent. Detta tyder på att inslaget av ordinarie ledamöter ökat. Föl- jande jämförelse mellan de tidigare redovi- sade siffrorna angående hovrättsavdelnings genomsnittliga sammansättning och motsva- rande siffror för år 1958 bekräftar detta an- tagande.

År Ord. led. Assessor Adj. fiskal 1958 2,06 0,70 1,24 1968 2,38 0,62 1,00

Nu redovisade undersökning är av intres- se även ur en annan synpunkt, den ger näm- ligen upplysning om adjunktionsutrymmet under år 1968. Som förut nämnts föll av de 15 672 ledamotsdagarna detta år 3 931 eller ungefär 25 procent på adjungerade fiskaler. Förhållandet innebär att i genom- snitt en av de fyra platserna i en hovrätts- avdelning i dömande verksamhet år 1968 varit att betrakta som utbildningsplats.

Arbetsläge och målfördelning. I det före- gående har redovisats hovrätternas nuvaran- de arbetsorganisation. För en riktig bedöm- ning av de konsekvenser ifråga om arbets- kraftsbehov som olika tänkbara organisa- toriska förändringar skulle ha är arbets- läget inom hovrättema av betydelse. Frå- gan är emellertid av intresse även ur annan synpunkt. Rättegångsbalken infördes år 1948 utan egentliga organisatoriska änd- ringar. Avsikten var att en längre tids er- farenhet skulle ådagalägga i vad mån dom-

stolsorganisationen förmådde uppbära de nya processformerna. En siffermässig be- lysning av utvecklingen torde därför vara av värde.

Som utgångsår bör lämpligen väljas år 1950, då de med rättegångsreformen för- knippade övergångsproblemen kan antas ha blivit bemästrade. I följande uppställning redovisas således för åren 1950—1968 an- talet till hovrätt inkomna mål, den absoluta balansen, dvs. antalet vid utgången av varje år balanserade mål, samt antalet i hov- rätten tjänstgörande ledamöter. Målsiffror- na avser endast till hovrätt fullföljda mål, dvs. vädjade tvistemål och brottmål samt besvärsmål.

Ink. Bal. Antal År mål Index mål Index ledam. Index 1950 5 076 100 1281 100 98 2/3 100 1951 5 215 103 1321 103 96 1/12 97 1952 5 566 110 1461 114 98 1/3 100 1953 6 052 119 1707 133 102 3/4 104 1954 6 357 125 2115 165 101 2/3 103 1955 6 569 129 2 046 160 106 2/3 108 1956 6 678 132 2145 167 109 1/2 111 1957 6 966 137 2115 165 11811/12 121 1958 7129 140 2192 171 118 1/3 120 1959 7 752 153 2428 190 124 1/6 126 1960 7 962 157 2441 191 128 2/3 130 1961 7 889 155 2 315 180 129 2/3 131 1962 8 007 158 2434 190 130 3/4 133 1963 8 003 158 2 455 192 129 1/4 131 1964 7 671 151 2222 173 131 2/3 133 1965 7 869 155 2 508 196 128 5/6 131 1966 7806 154 2 546 199 131 1/3 133 1967 9 002 177 2 920 228 133 1/2 135 1968 9 332 184 3 126 244 136 5/6 139

Uppställningen ger vid handen klara ten- denser i fråga om antalet inkomna och balanserade mål. En ökning under den ifrågavarande tidsperioden av antalet in-

komna mål med 84 procent har lett till en ökning av den absoluta balansen med 144 procent. För en mer rättvisande bild av ut-

rade mål är det emellertid nödvändigt att hålla isär olika målgrupper, tviste-, brott- och besvärsmål. En sådan fördelning visar

vecklingen ifråga om inkomna och balanse- följande resultat.

Tvistemål Brottmål Besvärsmål

Ink. Index Bal. Ink. Index Bal. Ink. Index Bal.

100 111 114 128 126 139 142 145 144 161 172 174 174 187 179 200 209

293 292 297 371 453 465 505 433 421 473 526 512

475 518 598 681 826 789 857 918 962 1 095 1 108 1 055 1 098 1 060 900 1 109 1 145 1 357 1 376

1 213 1 349 1 378 1 555 1 527 1 692 1 724 1 762 1 743 1 951 2 081 2 108 2 109 2 266 2 177 2 429 2 535 3 030 3 207

2 313 100 2 299 99 2 558 111 2700 117 2 987 129 3 164 137 3 276 142 3 386 146 3 551 154 4020 174 4119 178 4055 175 4169 180 4 054 175 3 871 167 3 860 167 3 755 4 315 4408

1550 1 567 1 630 1797 1843 1713 1 678 1 818 1835 1 781 1762 1726 1729 1 683 1623 1 580 1 516 98 1 657 1717

100 101 105 116 119 111 108 117 118 115 114 111 112 109 105

513 511 566 655 836 792 783 764 809 860 807 748 803 780 746 748 748 839 811

När det gäller inkommande mål visar uppställningen att tvistemålen ökat obetyd- ligt medan brottmålen nära fördubblats och besvärsmålen nära tredubblats. Proportio- nerna mellan de olika målgrupperna har därmed kraftigt förskjutits. År 1950 utgjor- de i ungefärliga tal tvistemålen 31, brott- målen 45 och besvärsmålen 24 procent av målstocken. Motsvarande siffror för år 1968 är 18, 47 respektive 35. Den absoluta balansen för tvistemålen synes ha stabilise- rat sig på en nivå ungefär 50 procent över utgångsläget. För brottmålens och besvärs- målens del har den absoluta balansen unge- fär tredubblats.

Samt- liga

Besvärs— mål

Brott- mål

20,5 22,5 23,4 25,2 27,7 24,9 26,2 27,1 27,1 27,2 26,9 26,0 26,3 26,1 23,2 28,7 30,5 31,4

24,2 21,6 21,6 23,9 29,7 27,5 29,3 24,6 24,2 24,2 25,3 24,3 25,3 27,1 26,5 26,8 25,8 23,9 29,3

25,2 25,3 26,2 28,2 33,3 31,1 32,1 30,4 30,7 31,3 30,7 29,3 30,4 30,7

32,6 32,4 Åren 1950—1968 inkom 136 901 mål.

Under samma period avgjordes eller av- skrevs 134717. Följden har för de olika målgrupperna blivit en stegring inte bara av den absoluta balansen utan som fram-

Den relativa balansen har särskilt intresse

går av följande uppställning även av den relativa balansen, dvs. antalet balanserade mål i procent av antalet inkomna mål.

därför att därav kan utläsas den genomsnitt- liga väntetiden för ett mål, dvs. tiden mellan att ett mål anhängiggöres och att det tas

Tvistemål Brottmål Besvärsmål Rel. bal. Väntetid Rel. bal. Väntetid Rel. bal. Väntetid

Hovrätt i % i veckor i % i veckor i % i veckor Svea

1950—52 32,7 17 20,5 11 18,0 9 1966—68 63,2 33 36,6 19 29,6 15 GÄndring +30,5 +16 +16,1 + 8 +11,6 + 6 öta

1950—52 39,9 21 29,1 15 28,2 15 1966—68 41,2 21 27,6 14 26,5 14

Ändring . + 1,3 i 0 — 1,5 1 _— 1,7 —— 1 Skåne 0. Blekinge

1950—52 29,3 15 18,5 10 14,7 8 1966—68 47,4 25 30,5 16 27,3 14 Ändring +18,1 +10 +12,0 + 6 +12,8 + 6 Västra Sverige

1950—52 30,7 16 23,8 12 22,6 12 1966—68 30,8 16 19,2 10 14,3 7

Ändring + 0,1 i 0 — 4,6 —- 2 8,3 5 Nedre Norrland

1950—52 26,5 14 19,6 10 24,0 13 1966—68 42,1 22 27,2 14 26,6 14 Ändring +15,6 + 8 + 7,6 + 4 + 2,6 + 1 Övre Norrland

1950—52 45,6 24 28,9 15 38,9 20 1966—68 49,8 26 34,4 18 33,2 17 Ändring + 4,1 + 2 + 5,5 + 3 — 5,7 3

upp till avgörande. Om antalet avgjorda och avskrivna mål är lika stort som antalet in- komna eller om förhållandet mellan dessa tal åtminstone är konstant, så är väntetiden direkt proportionell mot den relativa balan- sen.1 Ser man till uppgifterna angående den relativa balansen betyder detta att vän— tetiden från år 1950 till år 1968 ökat med för tvistemålen 43, för brottmålen 52 och för besvärsmålen 21 procent. En mera de- taljerad analys av väntetiden kan emellertid antas vara mera upplysande. Jämförelse bör därvid inte göras mellan enstaka år utan t. ex. mellan treårsperioderna 1950—1952 och 1966—1968. Vidare bör utfallet för de olika hovrättema undersökas. För enkel- hetens skull antas att antalet inkomna och antalet slutligt handlagda mål är lika stort. Resultatet redovisas i ovanstående uppställ- ning.

Uppställningen visar att den enda hovrätt som i mer betydande mån förmått förkorta de väntetider som förekom i 1950-talets bör- jan är hovrätten för Västra Sverige. Vissa mindre förbättringar har skett också i Göta

hovrätt och hovrätten för Övre Norrland. Beträffande dessa båda hovrätter är emeller- tid att beakta att förbättringarna skett från ett relativt högt utgångsläge. I övrigt har väntetiderna avsevärt förlängts. Mest an-

1 Väntetiden beräknas sålunda. Det antas att alla mål tas upp i den ordning de inkommer. Vidare antas att antalet årligen inkommande mål är i, att den ingående balansen är b mål, att den relativa balansen är r procent, att an- talet årligen avgjorda och avskrivna mål är a, samt att väntetiden är t veckor. Tidsåtgången i veckor för ett måls handläggning är tydligen

53%. Då den ingående balansen är b, måste man avgöra eller avskriva (b—l) mål, innan

det senast inkomna målet i denna balans kan tas upp. Väntetiden blir t = (b——1)å?2 veckor. Den relativa balansen r = %- - 100. Vänte- tidens förhållande till den relativa balansen kan således uttryckas på följande sätt:

52 E_(b'1)T _ 52 i (b-l) r _1;_ _ 100 100 ab Eftersom b är förhållandevis mycket stort kan (b—l) ersättas med _b, och uttrycket för-

52 1 enklas sålunda t —— 100 a - r

märkningsvärd är den förlängning av vän- tetiden för tvistemål från 17 till 33 veckor som skett i Svea hovrätt. Skillnaderna mel- lan väntetiderna i olika hovrätter är också markanta. Om man t. ex. jämför Svea hov- rätt och hovrätten för Västra Sverige finner man att väntetiderna i Svea hovrätt oavsett måltyp är ungefär dubbelt så långa.

I underrätt avgöres målen av en eller flera domare. Flerdomarmålen avgöres — med undantag för vissa specialmål — an- tingen av lagfaren ordförande jämte nämnd eller av tre lagfarna domare. Reglerna för domförhet i underrätt är sålunda differen- tierade, men den gällande domförhetsregeln för hovrätt är enhetlig. För att ge underlag för en bedömning av vilken betydelse i or- ganisatoriskt hänseende en differentiering av reglerna för hovrätt i fråga om domför- het och sammansättning skulle ha har kom- mittén sökt utröna i vilken utsträckning de till hovrätt fullföljda målen i första instans avgjorts av en eller flera domare. En tvär- snittsundersökning har därför gjorts av alla per den 19 februari 1969 balanserade all- männa mål i Svea hovrätt. De undersökta målen, inalles 1 391, har fördelats på fyra grupper: familjerättsmål, övriga tvistemål, brottmål samt besvärsmål. Inom varje sådan grupp har målen sedan fördelats på sådana som i första instans avgjorts av en domare och sådana som avgjorts av flera domare. Den antalsmässiga fördelningen på målgrup- per som sålunda framkommer ger emeller- tid inte en riktig bild av de skilda mål- gruppernas betydelse i arbetsbördehänseen-

de. För att i någon mån kunna beakta den- na faktor har utnyttjats den vid Svea hov- rätt tillämpade s.k. kryssberäkningen. Den- na innebär att varje mål åsätts från 1—6 kryss efter aktens Sidantal enligt viss skala. Olika skalor föreligger för de nämnda fyra huvudgrupperna. Målen tilldelas sedan rot- lama så att varje rotel får ungefär lika många kryss. Fördelningen på olika mål- grupper framgår av nedanstående uppställ- ning.

Den använda metoden ger visserligen en- dast mycket grovt en föreställning om de olika målgruppernas betydelse i arbetsbör- dehänseende. De siffror, som utvisar antal kryss per mål för de olika målgrupperna, synes emellertid inte vara orimliga. Meto- den bör därför kunna ligga till grund för försiktiga bedömningar.

Överväganden och förslag. Som förut nämnts har under den tid som gått efter införandet av nya rättegångsbalken fråga väckts om vissa ändringar i nuvarande domförhets- och sammansättningsregler. Dels har framförts tanken att nämnd borde medverka även i hovrätt. Dels har ifråga- satts om inte det för domförhet erforder- liga antalet lagfarna ledamöter kunde be- gränsas. Dels slutligen har föreslagits sådan ändring i gällande bestämmelser om sam- mansättning att hovrätternas dömande verk- samhet i större utsträckning än nu kommer att utföras av ordinarie domare.

Vad angår frågan om införande av nämnd i hovrätt var, såsom tidigare redo- visats, denna föremål för ingående över- väganden under förarbetena till den nya

Antal

Målgrupper mål

Proc. förd.

Antal kryss

Antal kryss per mål

Proc. förd.

Endomarfamiljerättsmål 44 Flerdomarfamiljerättsmål 90 Övriga endomartvistemål 15 Övriga flerdomartvistemål 192 Endomarbrottmål 47 Flerdomarbrottmål 592

H

47 126 33 592 47 793

1,3 3,0

* ».

.

N

».

1,3

».

Nå HU)

367 44

Endomarbesvärsmål 367 Flerdomarbesvärsmål 44

4. ».

b—u-lw—lv—th—lv—

"""—.—

1,0

»

waprsw—axw Nhå-hOOr—UIN

»

quym—mn o anwwm—w m oowb—Nh—

Summa resp. genomsnitt 1391 2 049 1... 0 p 0 1— O P .!"

rättegångsbalken. Under tiden därefter har frågan vid flera tillfällen motionsvägen fö- relagts riksdagen, senast vid 1963 års riks— dag. På hemställan av första lagutskottet har emellertid motionerna under hänvisning till pågående utredningar inte föranlett nå- gon riksdagens åtgärd.

Domstolskommittén finner inte att erfa- renheterna under den tid som förflutit efter rättegångsbalkens tillkomst ger anledning att frångå det ställningstagande i nämndfrågan som därvid gjordes. Även om nämnd in- fördes i hovrätt kan det inte gärna ifråga- komma att låta nämndens deltagande i dö- mandet ersätta den juristkollegiala sam- mansättningsformen. Det bleve nödvändigt med samverkan mellan juristkollegium och nämnd. Hur omröstningsreglerna därvid skulle ordnas kan vara föremål för olika meningar. Det torde emellertid vara uppen- bart att i en på detta sätt sammansatt över— rätt nämndens ställning och inflytande ald- rig kan bli densamma som den är i under- rätten. Det är också ofrånkomligt att med- verkan av nämnd i hovrätt blir förenad med stora praktiska olägenheter. Målen i hov- rätt är ofta av sådan beskaffenhet, att slut- lig ställning inte kan tas vid den överlägg- ning, som hålls i omedelbar anslutning till föredragningen eller huvudförhandlingen. Fortsatta, kanske upprepade och tidsödande överläggningar blir nödvändiga sedan leda- möterna tagit närmare del av litteratur och rättsfall. Huvudförhandlingarna utsätts re- gelmässigt till tider, då enligt vad hovrätten förvissat sig om parterna, eller i vart fall deras ombud, har tillfälle att vara närva- rande. Ofta äger sammanträdena rum på an- nan ort än den där hovrätten har sitt säte. Det är uppenbart att de problem som för- anleds av angivna förhållanden ytterligare kompliceras om även nämndledamöter måste passas in i systemet. Också ur kost- nadssynpunkt ger en reform av förevaran- de slag med hänsyn till vad nu sagts an- ledning till erinran. Bortsett från de di- rekta kostnader, som nämnd i hovrätt skulle

föranleda, måste rättskipningen fördyras ge- nom nämnddeltagandets tyngande inverkan på arbetet och genom den försening av målen som detta skulle medföra. Vidare måste i sammanhanget beaktas de avsevärda svårigheter som — ej minst på grund av de särskilda kraven i fråga om vederbörandes möjligheter att inträda i tjänstgöring på olika tider och orter — det torde möta att genomföra den ej obetydliga utökning av nämndemanskåren, som medverkan av nämnd i hovrätt innebär.

Det torde inte med fog kunna göras gällande att nämnds deltagande i rättskip- ningen i andra instans skulle vara påkallad ur rättssäkerhetssynpunkt. Berättigade skäl till misstro mot hovrätternas sätt att full- göra sin dömande verksamhet har inte fram- kommit. Medverkan av nämnd i underrätt har ansetts vara av värde framförallt i brottmålen och där främst vad gäller be- visvärderings- och påföljdsfrågor. Genom nämndens deltagande i underrättsavgöran- det har lekmannaomdömet i dessa frågor fått komma till uttryck. Det råder ej mer än en mening om att rättegångens tyngd- punkt skall ligga i underrätten. Hovrättens väsentliga uppgift är att pröva hållbarheten av underrättsavgörandet. Härvid kommer rättsfrågan i förgrunden. Hovrätten är om än inte formellt så likväl i praktiken sista instans i det stora flertalet fullföljda mål och har alltså i stor utsträckning att svara för att rättsenheten upprätthålls. Införande av nämnd i hovrätt skulle försvåra denna upp- gift, för vilken lekmannadomaren torde ha mindre såväl intresse som möjligheter. Det kan också ifrågasättas det ändamålsenliga i att, sedan avgörande träffats under med- verkan av en nämnd, låta detta avgörande överprövas och, kanske på samma utred- ning, ändras av en annan nämnd. Någon möjlighet att ordna så att hovrättsnämnden får en mera kvalificerad sammansättning än underrättsnämnden eller ens att den med så- kerhet har lika goda kvalifikationer som denna finns inte.

Kommittén anser på grund av vad sålunda anförts att nämnd i hovrätt inte bör införas.

Även frågan om det för domförhet i hovrätt erforderliga antalet lagfarna leda- möter diskuterades ingående under förar- betena till gällande rättegångsordning. Un- der det lagstiftningsarbete rörande rätte- gångsväsendets omgestaltning som pågick på 1800-talet föreslogs att hovrätt skulle vara domför med tre lagfarna ledamöter. Under 1900-talet övervägdes en sådan dom- förhetsregel ytterligare vid flera tillfällen. Förslaget förordades av processkommissio— nen, som emellertid härvid förutsatte att i underrätt aldrig skulle sitta mer än en lag- faren domare. I 1931 års proposition an- gående huvudgrunderna för en rättegångs- reform utgick departementschefen däremot från att rådhusrätterna skulle ha kvar sin juristkollegiala sammansättning samt ansåg särskilt med hänsyn härtill att ett antal av tre ledamöter i hovrätt var väl lågt. Han föreslog därför antalet ledamöter till fyra samt framhöll bl. a. att det härigenom skulle finnas större utsikt att upprätthålla det enligt hans mening i hög grad beaktans- värda kravet att i alla mål minst tre ordi- narie ledamöter skulle delta i avgörandet. Processlagberedningen stannade vid samma förslag och riksdagens beslut fattades i överensstämmelse härmed.

När på förslag av 1958 års besparings- utredning tanken att begränsa antalet leda— möter till tre nu åter tagits upp är syftet därmed i främsta rummet att spara kost- nader. Det är därför naturligt att först söka utröna vilka besparingar som skulle vinnas med reformen. Eftersom denna innebär att i stället för fyra ledamöter regelmäSSigt skall tjänstgöra tre, kunde härav synas följa en minskning av arbetskraftsbehovet med omkring 25 procent. Beräkningen kan emel- lertid inte göras så enkel. Av de fyra leda- möter som enligt nuvarande bestämmelser regelmässigt skall delta i avgörandet tjänst— gör en som ordförande, en som referent och en som kontrolläsare. Den fjärde ledamo- ten medverkar utan särskilt angivna upp- gifter. Ledamöternas arbetsinsatser varierar beroende på den funktion de sålunda har

att fullgöra. Vinsten av en beskärning till tre motsvarar därför inte en fjärdedel av fyra ledamöters totala arbetsinsats i ett mål utan arbetsinsatsen av den vilken vid må- lets avgörande tjänstgör som fjärde leda- mot.

I syfte att utröna förhållandet mellan de olika ledamöternas arbetsinsatser vid av- görandet av ett mål gjorde utredningen om hovrätts domförhet en beräkning byggd på en rundfråga till hovrättema. En närma- re redogörelse härför återfinns i den sam- manställning av material och överväganden från utredningen som fogats till detta be- tänkande (se Bilagan). Utredningen fann att förhållandet mellan arbetsmängden för de olika ledamöterna kunde uttryckas med siffrorna 1,3 (ordförande), 3,0 (referent), 1,0 (kontrolläsare) och 0,8 (fjärde ledamot). Under förutsättning att de sålunda av dom- förhetsutredningen gjorda beräkningarna riktigt återspeglar arbetsfördelningen mellan ledamöterna vid avgörandet av ett mål är den fjärde ledamotens arbetsinsats

0,8

1,3 + 3 + 1 + 0,8 det arbete målet föranleder. Utgår man från det antal ledamöter som tjänstgjorde i hov- rätternas dömande verksamhet den 1 april 1969, eller 147, skulle en övergång till domförhet på tre ledamöter medföra en minskning av arbetskraftsbehovet, om hov- rättsorganisationen ses som en helhet, med 147 - 13,1 ( 100

Ur statsfinansiell synpunkt vore en kost- nadsbesparing av den storlek, som en sådan personalminskning skulle medföra, väl inte utan betydelse. Vid införande av en ge- nerell regel om domförhet med endast tre ledamöter torde det emellertid bli nödvän- digt att vidta sådana anordningar, att målen i större utsträckning än nu kan handläggas under ordförandeskap av lagman eller av domare med lagmans kvalifikationer. Kost- nadsbesparingen blir därför mindre än leda- motsbegränsningen i och för sig innebär. Härtill kommer att en personalminskning

. 100 = 13,1 procent av

:) ungefär 19 ledamöter.

med beräknade 13,1 procent inte kan ge- nomföras i alla hovrätter. Varje hovrätt är en arbetsenhet för sig. I de fall då en sådan minskning skulle leda till brutet ledamotstal måste ske en utjämning uppåt. Ser man frå- gan på sikt ligger större värde kanske i själva den nedskärning av domarkåren som reformen skulle möjliggöra. Utvecklingen har lett till att domarpersonalen med åren blivit allt talrikare. Det är av vikt att de krav som hittills ställts vid rekryteringen till yrket inte måste eftersättas på grund av otillräcklig tillgång på kvalificerade aspi- ranter. En minskning av det för domförhet erforderliga antalet ledamöter skulle mot- verka den ytterligare ansvällning av kåren, vartill måltillströmningen kan befaras eljest ge anledning. Någon minskning av den tid, som går åt mellan ett måls företagande till avgörande och domens eller beslutets med— delande, skulle väl också vinnas.

Vilka fördelar som en ändring av dom- förhetsreglerna än skulle kunna medföra med hänsyn till vad nu anförts, kan syn- punkter av detta slag dock inte få bli ut- slagsgivande. Vid avgörandet av frågan måste i första hand rättsäkerhetsintresset beaktas. En ovillkorlig förutsättning för re- formens genomförande måste sålunda vara att detta intresse inte sätts åsido. Följande överväganden torde härvid kunna göras.

Fördelarna med en kollegial domstol kan sägas huvudsakligen vara de ökade garan- tier som därigenom skapas för att förelig- gande frågor blir allsidigt belysta och in- gående prövade. Med varje ny ledamot torde dock det tillskott av nya erfarenheter och kunskaper som tillförs bli mindre. Även om fyra ledamöter borgar för en säkrare be- dömning än tre, bör därför den fjärde leda- motens värde för allsidigheten i den pröv- ning som skall företas inte överskattas. I fråga om målets slutliga utgång i hovrätten har den fjärde ledamotens mening statistiskt sett inte heller särskilt stor betydelse. En förutsättning för att så skall vara fallet är nämligen att skiljaktiga meningar föreligger i målet, något som förekommer i kanske blott vart tjugonde mål. Men detta är med hänsyn till gällande omröstningsregler inte

tillräckligt. Föreligger t. ex. bland de tre övriga ledamöterna två skilda meningar är den fjärde ledamotens röst avgörande, i tvistemål endast om den främsta ledamoten är ensam om sin mening och den fjärde ledamoten ansluter sig till denna, samt i brottmål vanligen endast om han omfattar samma mening som den ledamot som är i minoritet och denna mening dessutom är att anse som lindrigare ur den tilltalades syn- punkt. Härav följer att den fjärde leda- motens mening endast förhållandevis sällan blir avgörande för utgången i målet. Ur omröstningssynpunkt kan för övrigt rent allmänt framhållas att ett udda antal leda- möter är att föredra framför ett jämnt an- tal.

Med hänsyn till det anförda bör ett kol- legium i hovrätt av tre lagfarna ledamö- ter kunna anses i princip godtagbart ur rättssäkerhetssynpunkt. I samband med ti- digare överväganden att minska det dom- föra antalet ledamöter i hovrätt till tre har ofta framförts den invändningen att den överprövande instansen borde bestå av flera lagfarna ledamöter än den instans vars av- görande den skall pröva. Hållbarheten av denna invändning kan såsom bl. a. process- kommissionen framhöll ifrågasättas. Över- prövningen i sig själv torde nämligen med- föra ökade möjligheter att uppnå ett rik- tigt resultat. Större betydelse än den över- prövande instansens kvantitativa överlägsen- het måste tillmätas kvalifikationerna hos de i prövningen deltagande ledamöterna. Sna- rare än en numerär grundsats synes alltså böra tillämpas den principen att hovrätt i varje fall inte får ha mindre kvalificerad sammansättning än underrätt. När process- lagberedningen i sitt förslag till ny rätte- gångsbalk tog upp krav på fyra ledamöter för domförhet i hovrätt, motiverade bered— ningen inte heller detta med att juristkolle- gium i underrätt består av tre ledamöter utan med den betydelse som hovrättema enligt förslaget skulle få ej minst till följd av de föreslagna begränsningarna av högsta domstolens befattning med fullföljda mål. Till belysning av beredningens uttalande i förevarande hänseende kan lämnas följande

uppgifter ur den officiella rättsstatistiken. Under femårsperioden 1962—66 handlade hovrättema slutligt 39 499 mål. Antalet an- sökningar om prövningstillstånd under sam- ma tid uppgick till 7 116, vilket innebär en klagofrekvens om 18,0 procent. Prövnings- tillstånd beviljades emellertid endast i 917 fall eller 2,3 procent. De fall, i vilka högsta domstolen efter meddelat prövningstillstånd ändrat hovrätternas avgöranden eller åter- förvisat målet, var 454 eller 1,1 procent av antalet domar och beslut i hovrätt. Här- av framgår att utgången i hovrätt i 98—99 fall av 100 kommit att stå fast.

Vid bifall till domstolskommitténs i det föregående framlagda förslag till ändrade fullföljdsbestämmelser blir hovrätternas ställning av i realiteten sista instans i det stora flertalet mål än mera markerad. Med hänsyn härtill måste kraven på hovrätter- nas sammansättning i kvalitativt avseende sättas höga. Som framgår av redovisade un- dersökningar är de i hovrätternas avgö- randen deltagande ledamöterna för närva- rande till mycket stor del icke-ordinarie domare, huvudsakligen fiskaler. Redan för- ordnandet till fiskal innebär visserligen att vederbörande efter prövning funnits lämplig för domarbanan. Såväl utbildningen som prövningen fortsätter emellertid. Praktiskt taget kan den anses avslutad i och med förordnandet till assessor. Formellt slutar den dock ej förrän genom utnämningen till ordinarie domare. Först härigenom får ve- derbörande också den oberoende ställning som av ålder ansetts höra samman med do- marens uppgift och ansvar. I belysning härav och mot bakgrunden av den kollegiala sammansättning som förekommer i under- rätt kan det med fog hävdas, att om tre ledamöter skall godtas som domfört antal i hovrätt, förutsättningen måste vara antingen att samtliga är ordinarie domare eller, un- der alla förhållanden, att två är ordinarie och den tredje assessor. Utan denna förut- sättning blir överinstansens sammansättning ej sällan svagare än underinstansens. Det kan inte vara riktigt att ett mål som i un— derrätten avgjorts av t. ex. en lagman (borg- mästare, häradshövding) och två rådmän

(tingsdomare) skall i hovrätten överprövas i sammansättningen en lagman, en assessor och en fiskal. En domförhets- och samman- sättningsregel som ger sådant resultat mås- te anses uppenbart otillfredsställande.

En lösning strängt efter de angivna lin- jerna -- tre ordinarie domare eller två ordi- narie och en assessor — torde emellertid inte vara praktiskt möjlig. Till en början bleve det, om organisationen överhuvud- taget skulle kunna fungera, nödvändigt att medge undantag för tillfälliga vikariat och behov av arbetskraftsförstärkning. Men det- ta skulle i praktiken betyda avkall på de uppställda sammansättningskraven. Risken är nämligen med hänsyn till erfarenheterna av nuvarande vikariatsystem betydande, att därmed ett mycket stort antal, kanske fler- talet mål skulle komma att avgöras i en sammansättning som enligt vad nyss sagts inte kan godtas. Även med icke-ordinarie vikarier i viss utsträckning måste samman- sättningsregler av förevarande innehåll mö- ta stora svårigheter att realisera. Särskilt gäller det om ej heller assessorer tillåtes ingå i sammansättningen utan samtliga le- damöter måste vara ordinarie domare. Som tidigare nämnts tjänstgjorde i hovrätternas dömande verksamhet den 1 april 1969 sam- manlagt 147 ledamöter. I detta antal ingår presidenterna i de fem mindre hovrättema, vilkas ifrågavarande arbetsinsats emellertid enligt vad förut nämnts bör räknas mot- svara endast ungefär hälften av den som ankommer på lagman. Av övriga ledamöter var — bortsett från två pensionerade doma- re endast 92 ordinarie. För vissa hov- rätter var ledamotsantalet till en del be- roende på tillfälliga förhållanden, till vilka hänsyn inte skall tas vid bedömningen av det normala behovet av ledamöter. Såväl i Svea hovrätt som i hovrätten över Skåne och Blekinge fanns sålunda inrättad en extra avdelning, avsedd endast för ett visst mål. Liknande var förhållandet med en extra ledamot i Göta hovrätt. Om med anledning härav antalet ledamöter minskas med 11, återstår (147—11=) 136 — inräknat presi- denterna i de fem mindre hovrättema fördelade på 25 avdelningar. Genom över-

gång till domförhet på tre skulle enligt be- räkningarna i det föregående sagda leda- 136-13,1

100 ) : ungefär 17 eller till 119. Även med be- aktande härav skulle det emellertid föreligga en brist på åtminstone (119—92=) 27 ordi- narie domare. Det torde vara i praktiken utsiktslöst att söka bygga upp en domstols— organisation av den beskaffenhet som under dessa förutsättningar skulle erfordras.

De invändningar som enligt det sist sagda möter mot att den dömande personalen i hovrättema endast får utgöras av ordinarie domare bortfaller väl om i domför sam- mansättning får ingå även assessorer. Emel- lertid uppkommer även med en sådan sam- mansättningsregel problem, på vilka en till- fredsställande lösning inte synes kunna vin- nas. Ett av dessa problem har redan be- rörts, eller hur det skall förfaras, då någon av den ordinarie ledamotsuppsättningen får förfall, eller vid behov av extra arbetskraft. Härtill kommer emellertid en olägenhet av annat slag. Som framgår av det föregående har hovrättema vid sidan av den dömande verksamheten en viktig uppgift vad gäller utbildningen av nya domare. Som ett bety— delsefullt led i denna utbildning ingår den tjänstgöring som adjungerad ledamot, som fiskalen har att fullgöra innan han föreslås till förordnande som assessor. Genom den— na tjänstgöring får också hovrätten tillfälle att på ett annat och bättre sätt än eljest är möjligt bedöma vederbörandes duglighet som domare. Adjunktionens värde ur utbild- ningssynpunkt har, med instämmande av re- missorganen, framhållits i ett flertal tidiga- re utredningar. Enligt gällande bestämmel- ser fordras som regel att assessorsförord- nandet föregås av minst nio månaders ad- junktion. Motsvarande gäller numera för ut- nämning till ordinarie underrättsdomare. Tidigare skulle ledamotstjänstgöringen om- fatta minst ett år, men tiden sattes ned i samband med förstatligandet av råd- husrätterna för att det tillgängliga adjunk- tionsutrymmet skulle förslå åt alla. Ehuru det i och för sig är tillräckligt med nio må- naders adjunktion, händer det emellertid ej

motsantal kunna bringas ned med

sällan att adjunktionstiden måste förlängas för att vederbörande skall komma upp till den sammanlagda tjänstgöringstid i hovrätt, som —— förutom adjunktion — är en förut— sättning för assessorsförordnande. Sålunda visar en undersökning av förhållandena vid Svea hovrätt att adjunktionstiden för fiska- lerna där under senare år av nyssnämnda anledning genomsnittligt förlängts med ej mindre än 4 månader 27 dagar utöver den obligatoriska.

I tidigare sammanhang har diskuterats möjligheten av att ersätta hovrättsadjunk- tionen med tjänstgöring vid tvistemålsavdel- ning inom någon av de största rådhusrätter— na. Även om detta skulle kunna ske i viss utsträckning, är det emellertid uppenbart, att de möjligheter som kan finnas i förevarande avseende blir helt otillräckliga. Det är inte heller praktiskt möjligt att i hovrättema på annat sätt än genom adjunktion meddela fiskalerna den domarerfarenhet som erhålls genom tjänstgöring som ledamot. Särskilt gäller detta huvudförhandlingsmålen. Om inte vederbörande vid huvudförhandlingen får ställning som ledamot, begränsas fiska- lens befattning med dessa mål väsentligen till att biträda referenten i förberedelsear- betet.

Som nämnts i annat sammanhang avser kommittén att i ett senare betänkande ta upp till behandling den i utredningsuppdra- get ingående översynen av domarutbildning- en och den därmed sammanhängande frå- gan om domarkårens rekrytering och ut- formning. Med nuvarande former för do- marrekryteringen måste emellertid tjänst- göringen som adjungerad ledamot i hovrätt anses vara så värdefull att den inte gärna kan avskaffas. Någon ytterligare förkortning av den obligatoriska adjunktionstiden torde i avvaktan på resultatet av nämnda över- syn — inte heller böra ske. Kommittén har funnit sig vid övervägandena av domförhets- och sammansättningsreglerna böra utgå från att nuvarande adjunktionsutrymme för fis- kaler behålles i stort sett oförändrat. En tre- manssammansättning blir med denna ut- gångspunkt omöjlig, om sammansättningen regelmässigt måste omfatta tre ordinarie

domare eller två ordinarie domare och en assessor. Inte heller blir det adjunktions- utrymme tillräckligt, som skulle beredas om undantag såtillvida gjordes från huvudre- geln att fiskal i begränsad utsträckning skulle kunna ingå som ledamot vid tillfälli- ga ledigheter.

En tänkbar möjlighet vore att ha olika bestämmelser angående krav, som skall stäl- las på de i hovrättsavgörandet deltagande ledamöternas kvalifikationer, beroende på vilken sammansättning som förekommit i underrätten. Man skulle sålunda kunna uppställa strängare kvalifikationsregler för hovrättema beträffande fullföljda mål, som redan i underrätten avgjorts i juristkollegial sammansättning, än beträffande mål, som i underrätten avgjorts av ensamdomare eller av en lagfaren domare med nämnd. En gränsdragning av detta slag, som förutsätter att vissa mål kan anses i hovrätten kräva en mindre kvalificerad prövning än andra, framstår likväl som otillfredsställande. Möj- ligen kunde undantag göras för mål i vilkas avgörande i underrätt endast deltagit en do- mare. Den omständigheten att ett mål i underrätten avgjorts av ensamdomare är emellertid inte alltid garanti för att målet är av enkel beskaffenhet. Ur synpunkten av angelägenheten att bereda ökat utrymme för fiskalsadjunktion skulle för övrigt ett undantag endast för enmansmålen bli täm— ligen betydelselöst.

Övervägandena leder till att någon gene- rell nedsättning av det för domförhet i hov- rätt för närvarande föreskrivna antalet le- damöter inte kan förordas. Härav följer inte

utan vidare att ett lägre domförhetstal inte skulle kunna tänkas i fråga om vissa mål eller målgrupper. Liksom då det gäller kra- vet på de i avgörandet deltagande ledamö- ternas kvalifikationer vore det i och för sig möjligt att beträffande domförheten tilläm- pa olika regler i olika fall. Enligt de gjorda beräkningarna skulle, om det domföra an— talet ledamöter i alla mål sättes ned till tre, arbetskraftsbehovet i hovrättema — bortsett från det behov av tillfällig arbetskraftsför- stärkning, varom nämnts i det föregående — minska med ungefär 17 ledamöter. Sättes det domföra antalet i vissa mål till fyra och i andra till tre ledamöter, blir vinsten ur arbetskraftssynpunkt givetvis mindre. I nedan intagna sammanställning anges den minskning av arbetskraftsbehovet som kan antas bli följden vid olika alternativ. Den målfördelningsundersökning, som tidigare redovisats, har härvid antagits vara ett i stort sett riktigt uttryck för olika målgruppers betydelse i arbetsbördehänseende. Sammanställningen ger vid handen att förutom det däri under G redovisade alter- nativet endast alternativen E och F skulle få någon större betydelse i besparingshän— seende. Det praktiska värdet av de andra al- ternativen, som inte tillåter att samtliga brottmål avgöres av tre ledamöter, är så litet att det inte uppväger de olägenhe- ter, som olika domförhetsregler i olika mål inte kan undgå att föra med sig ur arbets- organisatorisk synpunkt. Skillnaden mellan alternativen E och F är inte stor. Båda alter- nativen torde kunna anses godtagbara med hänsyn till domförhetsreglernas inverkan på

Proc. andel Alternativ1 av arbets-

Målgrupper bördan A B

Endomarbesvärsmål Flerdomarbesvärsmål Endomarbrottmål Flerdomarbrottmål Endomartvistemål Flerdomartvistemål

Proc. andel av arbetsbördan

Minskning av arbetskraftsbehovet i ledamöter

1 3 = domförhet med 3 ledamöter 4 = domförhet med 4 ledamöter

hus—wår» O Jämkning»: U Jawa—wp.») m awwwww rn ... Smmwmuw Q

N ? 1—1 N ?) L» OK 3” W 05 .V' 0

.h .Iå H 0 D—Å »— ... q

hovrättens behov av ordinarie ledamöter. De ger också ett visst —- ehuru i förhållande till nuläget begränsat — adjunktionsutrymme för den icke-ordinarie domarpersonalen.

Även om differentiering av domförhets- reglerna rent praktiskt sett skulle vara ge- nomförbar, vill kommittén emellertid inte tillstyrka en lagstiftning av denna innebörd. Skälen för detta ståndpunktstagande är de- samma som anförts mot differentiering av sammansättningen i kvalitativt avseende. Kanske har dessa skäl än större tyngd då det gäller domförheten. Ehuru en reform av förevarande slag skulle ur arbetskraftssyn- punkt bli förenad med vissa fördelar, kan dessa dock inte anses vara så stora, att de motiverar den försvagning av rättskipningen i andra instans inom betydande målområ- den framförallt brottmålen som refor- men obestridligen måste föra med sig. För övrigt torde resultatet inte heller ur arbets- kraftssynpunkt innebära uteslutade en vin- ning. Det kan vara anledning erinra om att hovrätternas tillgång till juridisk, i do- margöromål skolad personal är av betydelse inte endast för domstolsväsendet utan ock- så inom åtskilliga andra områden av stats- makternas verksamhet. Från hovrättema tillgodoses sålunda i betydande omfattning behovet av arbetskraft inom Kungl. Maj:ts kansli, i riksdagsutskotten, för lagstiftnings- och andra utredningsuppdrag m.m. I och med att hovrätternas personaltillgång be- skärs krymper det utrymme som finns för sådant tillgodoseende. Frågan kan sägas va- ra sekundär i sammanhanget men den bör inte lämnas obeaktad.

Kommittén föreslår alltså att gällande bestämmelser om domförhet i hovrätt be- hålls oförändrade.

Om någon ändring i domförhetsavseende inte sker, torde en översyn likväl vara befogad vad beträffar sammansättnings- reglerna enligt gällande arbetsordning för hovrättema. Redogörelsen för de samman- sättningar, i vilka hovrättema nu utövar sin dömande verksamhet, visar att i det domföra antalet alltför ofta ingår icke-ordi- narie domare i en utsträckning som måste anses uppenbart olämplig. I det föregående

har hävdats att vid nedsättning av det för domförhet erforderliga antalet ledamöter till tre åtminstone två måste vara ordinarie do- mare. Den omständigheten att det domföra antalet ledamöter är fyra kan inte anses innefatta tillräckliga skäl att eftersätta detta minimikrav på medverkan av ordinarie do- mare i hovrätternas avgöranden. Även med nuvarande domförhetsregler bör antalet or- dinarie domare således inte få understiga två. Vad angår de två övriga ledamöterna, som alltså båda kan vara icke-ordinarie, bör med hänsyn till utbildningskravet medges att en av dem är fiskal. Mer än en adjunge- rad fiskal bör däremot aldrig kunna ingå i sammansättningen.

Kommittén skall i det följande söka när- mare belysa hur den enskilda hovrättsav- delningens sammansättning och arbetsrutin kan gestalta sig om sammansättningen av- vägs enligt nu uppdragna riktlinjer under hänsynstagande till, å ena sidan, önskemålet om en ur synpunkten av domarerfarenhet tillräckligt kvalificerad sammansättning, samt, å andra sidan, nödvändigheten att be— reda den icke-ordinarie personalen erfor- derligt adjunktionsutrymme. Innan kom- mittén går in härpå vill kommittén emeller- tid ta upp till behandling en med avdelning- arnas sammansättning nära sammanhängan- de fråga, nämligen domarutredningens för- slag om inrättande av lagmanstjänster på de s. k. presidentavdelningarna i de fem mindre hovrättema.

Förslaget innebär att presidenten inte som nu skall tillika vara avdelningsordfö- rande utan att, såsom förhållandet är vid Svea hovrätt, varje avdelning har en lagman som ordförande samt att det deltagande i lagskipningsarbetet som nu åvilar presiden- ten endast på en avdelning kan fördelas på samtliga avdelningar i hovrätten. För- slaget har, sedan det första gången framla- des, regelbundet återkommit i hovrätter- nas petita men hittills inte föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Enligt domstolskom- mitténs mening bör det i detta samman- hang prövas ånyo.

De av domarutredningen åberopade skä- len för förslaget är i huvudsak följande.

Redan av bestämmelsen i 45 & arbetsord- ningen, att presidentens deltagande i rätt- skipningsarbetet skall uppgå till hälften av vad som åligger lagman, följer att vice ord— föranden på presidentavdelning fullgör ord- förandegöromål i ungefär lika stor omfatt- ning som lagmännen. Detta förhållande be- styrkes av infordrade upplysningar om ord- förandeskapets fördelning under visst år. Från rättsvårdens synpunkt är det ange- läget att de, som fullgör ordförandegöro- mål i den utsträckning som är fallet med vice ordföranden på presidentavdelning, rekryteras på samma sätt som lagmännen. För en ändring av gällande ordning talar därjämte att presidenten under utövande av sin dömande verksamhet till allra största delen har sin tjänstgöring förlagd till endast en avdelning. En fördelning i ökad utsträck- ning på de olika avdelningarna av denna tjänstgöring måste underlätta för presiden- ten att få den kontakt med och överblick över arbetet inom hovrätten i dess helhet, som han bör äga i sin egenskap av verks- chef. Vidare skulle hans möjligheter ökas att erhålla en allsidig och ingående känne- dom om hovrättens ledamöter och fiskaler. Detta är önskvärt med hänsyn bl. a. till att presidenten har att yttra sig i åtskilliga utnämningsärenden. En fördel skulle också vara, att presidenten närmare skulle kunna följa fiskalsaspiranternas utbildning Och prövning på samtliga avdelningar.

Domstolskommittén anser att de skäl som domarutredningen sålunda anfört inte läng- re kan lämnas obeaktade. Som komplette- ring till utredningens uppgifter om den ut- sträckning i vilken annan ledamot än pre— sident tjänstgjort som ordförande på pre- sidentavdelning kan nämnas att enligt in- hämtade uppgifter för år 1968 detta var fallet under genomsnittligt 70 procent av sessionsdagarna.

Kommittén föreslår alltså att hovrättsor- ganisationen tillföres ytterligare fem lag- manstjänster. Det stadigvarande behov av extra ledamöter som arbetssituationen för- anlett torde utesluta att inrättandet av des- sa tjänster medför indragning av annan or- dinarie tjänst. En jämförelse mellan hov-

rättsorganisationen sådan den förutsättes en- ligt personalförteckning och sådan den fak- tiskt är visar, att antalet ordinarie tjänster även efter här förordade förstärkning blir avsevärt mindre än arbetsbelastning Och personalbehov motiverar. Frågan om den ordlnariesättning av ett antal nuvarande icke-ordinarie tjänster som kan böra för- anledas härav är emellertid inte av be- skaffenhet att behöva prövas i detta sam- manhang. Den äger närmast samband med de rekryterings- och befordringsfrågor som omfattas av kommitténs uppdrag men som kommittén avser att ta upp till behandling först senare.

Med utgångspunkt sålunda från att varje hovrättsavdelning sammansätts med en lag— man som ordförande samt att vid samman- sättning i övrigt beaktas de regler an— gående icke-ordinarie domares deltagande i rättskipningen, som föreslagits i det före- gående, ävensom angelägenheten av att fö- religgande möjligheter till fiskalsadjunktion utnyttjas, har kommittén utformat omståen- de typschema för indelning och tjänstgöring vid en femmans- respektive sexmansavdel- ning.

Av de i sammanställningen upptagna fis— kalerna förutsätts den ene vara fast indelad på avdelning, medan den andres tjänstgö- ring mera kan betecknas som s.k. stänk— adjunktion. Vad angår vice ordföranden föreligger mellan de båda sammanställ- ningarna den skillnaden att vice ordföran- den på en sexmansavdelning får förhållan- devis mer tjänstgöringsskyldighet som ord- förande än vice ordföranden på en fem- mansavdelning. Denna skillnad torde om så skulle finnas önskvärt kunna kompense- ras genom att referentskapet på den först- nämnde vice ordförandens rotel i viss ut- sträckning flyttas över på den icke fast in- delade fiskalen.

Om hänsyn tas till förut anmärkta för- hållande att beträffande 11 av de leda- möter, som den 1 april 1969 var indelade för tjänstgöring på hovrätternas avdelning- ar, ledamotskapet berodde på arbetsförhål- landen av mer eller mindre tillfällig natur, nedgår som nämnts det totala ledamotsan-

Vecka I Vecka II Vecka III Ledamöter Må Ti O To Må Ti O To Må Ti O To S:a Lagman x x x x x x x x x 9 Hovrättsråd vo x x x x x x x x x 9 Hovrättsråd x x x x x x x x x 9 Assessor x x x x x x x x x 9 Fiskal 1 x x x x x x x x x 9 Fiskal 2 x x x 3 Summa 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 48 Sexmansavdelning Vecka I Vecka H Vecka III Ledamöter Må Ti O To F Må Ti O To F Må Ti O To F S:a Lagman x x x x x x x x x 9 Hovrättsråd vo x x x x x x x x x 9 Hovrättsråd x x x x x x x x x 9 Hovrättsråd x x x x x x x x x 9 Assessor x x x x x x x x x 9 Fiskal 1 x x x x x x x x x 9 Fiskal 2 x x x x x x 6

Summa444444

talet i hovrätternas dömande verksamhet vid nämnda tidpunkt till (147—11=) 136. I detta antal ingår emellertid presidenterna i de fem mindre hovrättema. Vid indel- ningen på avdelningar bör presidenterna i fortsättningen inte räknas med. Deras ar- betsinsats i den dömande verksamheten kan enligt vad förut sagts beräknas motsvara sammanlagt två är tre vanliga ledamöters. Genom att presidenterna tillkommer utöver avdelningarnas ordinarie sammansättning sker alltså en viss förstärkning av hovrätts- organisationen. Förstärkningen måste dock anses förhållandevis blygsam och torde vara väl motiverad dels i betraktande av hovrät- ternas i det föregående redovisade arbetsbe- lastning med därav följande ökade målba- lans och väntetider, dels av vad i det föl- jande anföres om behovet av tillgång vid hovrättema av en reserv av ordinarie do- mare.

Antalet indelade ledamöter beräknar kom- mittén fördela sig på de olika hovrättema och deras avdelningar på sätt följande sam- manställning visar.

Antal Antal S:a S:a S-mans. 6-mans- avd. leda- Hovrätt avd. avd. möter Svea 1 1 — 1 1 55 Göta -— 3 3 18 Skåne 0. Blekinge — 3 3 18 Västra Sverige 1 3 4 23 Nedre Norrland 2 — 2 10 Övre Norrland _— 2 2 12

Samtliga 14 11 25 136

Utgående från det sålunda upptagna an- talet fem- och sexmansavdelningar och på grundval av redovisade schema för upp- byggnad av avdelningarna har i följande uppställning beräknats behovet av olika le—

Ordinarie ledamöter Icke-ordinarie

Hovrätt Lagmän Svea Göta Skåne och Blekinge 3 Västra Sverige 4 Nedre Norrland 2 Övre Norrland 2

111 (12)2 22 (26) (2) 9 (9) (3)1 9 (9) (3 )l l 1 (12) (1) 4 (2) (1) 6 (7)

Hovrättsråd

Assessorer Fiskaler S:a ledamöter

] 1 55 18 18 23 10 12

(60) (18)

Samtliga 25 (22)3 61 (65)

1 varav 1 t.f. 2 varav 3 t.f. 3varav 5 t.f. damöter. Inom parentes anges hur många inom de olika ledamotsgrupperna som den 1 april 1969 tjänstgjorde i hovrättema (= ledamöterna enligt tablån på sid. 112 utom presidenterna och de två pensionerade do- marna).

Det är att märka att det i uppställningen beräknade antalet ordinarie ledamöter, sam- manlagt (25 +61=) 86, är det minsta antal som enligt de föreslagna sammansättnings- reglerna kan förekomma om inte arbets- förhållandena skall bli lidande. I praktiken måste med hänsyn till uppkommande behov av vikarier och tillfälliga arbetskraftför- stärkningar ytterligare ett antal hovrättsråd indelas. En ordinarie domare kan inträda som vikarie vid förfall för vilken som helst annan ledamot. De icke-ordinarie domarnas vikariatsmöjligheter däremot begränsas av sammansättningsregeln att av de för dom- förhet erforderliga ledamöterna minst två måste vara ordinarie och högst en kan vara fiskalsadjunkt. Skulle med anledning härav brist på kvalificerade vikarier uppkomma, finns visserligen möjligheten att ställa in ett antal sessionsdagar. Med hänsyn till mål- tillströmning och målbalans torde dock en sådan åtgärd endast undantagsvis kunna ifrågakomma. Vidare bör erinras att, om det i uppställningen förutsatta antalet asses- sorer inte går att fylla, sammansättnings- regeln kan göra det nödvändigt att i stället öka antalet hovrättsråd.

Även om man räknar den reserv av or- dinarie ledamöter, som tillfälliga ledigheter och behov av arbetskraftsförstärkningar så- lunda kan göra nödvändig, till endast 10 procent, skulle detta innebära att det totala

136 (140)

antalet hovrättsråd som måste indelas på av- delningarna stiger till omkring 70. En viss arbetskraftsreserv skapas visserligen genom inrättande av de fem nya lagmanstjänsterna. Den arbetskraft som i de berörda hovrätter- na frigöres genom att presidenterna som följd av dessa lagmanstjänster befrias från ordförandeskap på avdelning kan dock som förut framhållits inte anses svara mot mer än en halv ledamot för varje hovrätt. I vart fall för de medelstora hovrättema torde en ordinariereserv av denna storlek vara otill- räcklig. Vad beträffar Svea hovrätt kom- mer dess ifrågavarande behov ej ens till någon del att tillgodoses på detta sätt. En_följd av de föreslagna sammansätt- ningsreglerna blir att ordinarie hovrätts- domare inte kan i obegränsad utsträckning erhålla ledighet för tjänstgöring utom hov- rätten. Viss återgång till hovrättema av nu tjänstlediga domare torde bli nödvändig, även om i någon hovrätt antalet i tjänst varande ordinarie domare kan komma att stiga genom utnämningen av en ytterligare lagman. En sådan återgång vore i och för sig tillfredsställande. Det är inte lyckligt ur rättsväsendets synpunkt att på hovrätternas stat upptagna ordinarie domare i den om- fattning som blivit fallet inte utnyttjas i den dömande verksamhet för vilken de ut- bildats och i de tjänster på vilka de ut- nämnts. Skulle i någon hovrätt behovet av ordinarie domare inte kunna fyllas genom att ledamot återgår i tjänstgöring, måste det tillgodoses på annat sätt. En möjlighet här- vid är att i staten ta upp flera ordinarie le- damöter än de som behövs om tillräckligt antal är i tjänst. En annan är att i större

utsträckning än för närvarande föra tjänst- lediga domare över stat och härigenom möj- liggöra att tjänsterna besätts med nya inne- havare. Om syftet skall nås utan alltför stor omgång torde det i båda fallen få i princip krävas, att den som blir utnämnd också uppehåller tjänsten.

Skulle antalet till tjänstgöring på hov- rättsavdelningarna indelade ordinarie do- mare bli så mycket större än kommittén räknat med i sin uppställning, att det över- skjutande antalet överstiger det behov av arbetskraftsreserv varom talas i det före- gående, blir utrymmet för icke-ordinarie domare i motsvarande grad mindre. På samma sätt medför ökning av antalet asses— sorer minskning av utrymmet för fiskals- adjunktion. Om å andra sidan antalet som ledamöter indelade assessorer nedbringas, möjliggörs härigenom motsvarande ökning av antalet indelade ordinarie domare utan att därför fiskalsutrymmet beskärs. Enligt de schema som ligger till grund för uppställ- ningen synes detta utrymme få anses till- fredsställande. Det förutsättes i nämnda schema inte blott att en fiskal stadigvarande indelas på varje avdelning som ledamot utan att avdelningen därjämte får fortlöpan- de användning av en fiskal för stänkadjunk- tion. Visst behov föreligger härutöver av fiskal som ledamot vid förfall för annan fiskalsadjunkt. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde det, för den händelse inte förhållandena på domarbanan starkt för- ändras, finnas fog för uppfattningen att även om utrymmet för fiskalsadjunktionen skulle gå ned under det, varmed räknats i nyssnämnda schema, ifrågavarande adjunk- tionsmöjligheter likväl blir tillräckligt stora för att det med adjunktionen förenade ut- bildningssyftet skall kunna tillgodoses.

De i det föregående diskuterade domför- hets- och sammansättningsfrågorna avser närmast mål av allmän beskaffenhet. Till hovrätt fullföljes emellertid även vissa spe- cialmål, beträffande vilkas handläggning i underrätt gäller särskilda regler. Med hän- syn till pågående reformer på underrätts- organisationens område tilldrar sig av dessa

specialmål följande intresse i förevarande sammanhang, nämligen jorddelningsmål, expropriationsmål och vattenmål. Första in- stans är för närvarande i jorddelningsmål ägodelningsrätt, i expropriationsmål expro- priationsdomstol och i vattenmål vatten- domstol. De två förstnämnda målgrupper- na fullföljs och handläggs i hovrätt med iakttagande av de regler som gäller för mål i allmänhet. Överdomstol i vattenmål är Svea hovrätt. Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre skall vara lagfarna. Som fjärde ledamot kan ingå ett vattenrättsråd, som skall vara sakkunnig och erfaren i vattenfrågors tek- niska behandling.

Genom beslut av 1969 års riksdag har ef- ter förslag av Kungl. Maj:t i proposition 1969: 44 antagits lag om fastighetsdomsto- lar, som trätt i kraft den 1 juli 1969 (SFS 246). Fastighetsdomstol skall vara den all- männa underrätt som Kungl. Maj:t bestäm- mer. En fastighetsdomstol skall i regel fin- nas för varje län, men Kungl. Maj:t kan föreskriva att annat område än län skall vara domkrets för domstolen. Domstolen har fem ledamöter. Ordföranden och en an- nan ledamot skall vara lagfarna. En leda- mot skall vara tekniker med erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Vidare skall två nämndemän ingå i dom- stolen. Fastighetsdomstol skall ta upp de mål eller ärenden som anges i särskild lag eller författning. Avsikten är i första hand att den skall handlägga fastighetsbildnings- mål, men enligt uttalande i propositionen är det meningen att den skall få behörighet att ta upp även andra mål rörande fast egendom. Särskilt nämns immissions- och expropriationsmål. Vidare uttalas att det längre fram kan finnas anledning att över- väga om också vattenmålen bör handläggas i en liknande ordning. Vad beträffar im- missionsmålen är genom en av riksdagen samtidigt antagen lag om skydd mot miljö- farlig verksamhet redan fastställt att frå- gor om ersättning i anledning av sådan verksamhet skall prövas av fastighetsdom— stol. Koncessionsprövningen skall däremot vila på administrativ myndighet. I ett av

Kungl. Maj:t den 19 april 1968 till lag- rådet remitterat förslag till fastighetsbild- ningslag, avsedd att bl.a. ersätta den nu- varande jorddelningslagen, förutsätts att fastighetsdomstolen skall överta de uppgif— ter som nu ankommer på ägodelningsrätt. Genom beslut den 28 november 1968 har Kungl. Maj:t vidare tillkallat sakkunniga med uppdrag att se över vattenlagen. I direktiven uttalas att på detta område lik— som för immissionsmålens del tillståndspröv- ning bör göras av administrativ myndighet medan ersättningsfrågor skall gå till dom- stol. Det framhålls därjämte att, med hän— syn till sambandet mellan värderingsfrågor i vissa typer av fastighetsmål, expropria- tionsmål och vattenmål, det ter sig natur- ligt att ersättningsfrågorna läggs på fastig- hetsdomstol. Kungl. Maj:t säger sig i detta sammanhang utgå från att domstolskom- mittén tar ställning till frågan om formerna för överprövning av mål som fullföljts från fastighetsdomstol.

Enligt stadgande i lagen om fastighets- domstolar skall om sådan domstol och rätte- gången där i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om allmän domstol i den mån ej annat följer av ifrågavarande lag eller annan författning. Det synes naturligt att motsvarande gäller beträffande fullföljd av talan i mål och ärenden, som avdömts av fastighetsdomstol, och beträffande rätte- gången i sådana mål i högre instans. Talan mot fastighetsdomstols avgörande skall allt- så, om ej annat stadgas, ske hos den hov- rätt, under vilken domstolen hör och i den för fullföljande av talan mot underrätts dom eller beslut i tvistemål i allmänhet gällande ordningen. De enda specialmål, som hittills beslutats skola handläggas av fastighetsdomstol, är immissionsmålen. Nå- gon anledning synes inte finnas att för des- sas del avvika från de för tvistemål i allmän- het gällande fullföljdsbestämmelserna. I fö— renämnda lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet är sådan avvikelse inte heller förutsatt. Vad angår fastighetsbildningsmå— len är fullföljden reglerad i det till lagrå- det remitterade förslaget till fastighetsbild- ningslag. Förslaget innebär härutinnan att

talan mot fastighetsdomstols avgörande skall föras i vederbörande hovrätt genom besvär, eller således på samma sätt som nu gäller för överklagande av jorddelningsmål. Expro- priationsmålen fullföljs för närvarande i samma ordning som andra tvistemål. Skäl till avvikelse härifrån torde inte föranledas av att handläggningen i första instans över- flyttas från expropriationsdomstol till fastig- hetsdomstol. Beträffande slutligen det fjärde slag av mål, som nämnts såsom ägnade att prövas av fastighetsdomstol, nämligen vat- tenmålen, är det för närvarande inte möj- ligt att ta slutlig ställning till hur dessa skall regleras i fullföljdsavseende. Skulle fastighetsdomstolens befattning med vatten- målen bli av samma karaktär som de nuva- rande vattendomstolarnas, kan det bli nöd- vändigt med en fullföljdsordning, liknande den som nu tillämpas, eller således att för ifrågavarande mål ha en särskild, för riket i dess helhet gemensam vattenöverdomstol. Om åter, vilket närmast synes vara åsyftat, fastighetsdomstolens befattning med vatten- mål begränsas att, liksom beträffande im- missionsmålen, uteslutande avse ersättnings- frågor, torde övervägande skäl tala för att överklagande av fastighetsdomstolens av- göranden jämväl i vattenmål sker enligt de regler som gäller för fullföljd av mål från underrätt i allmänhet.

Samtliga ifrågavarande specialmål avgörs för närvarande i andra instans enligt de för hovrätt gällande allmänna domförhetsreg- lerna eller således av fyra ledamöter, vilka alla — utom i vattenmålen — skall vara lagfarna. Att irnmissionsmålen i första in- stans handläggs av fastighetsdomstol och inte som nu av allmän underrätt synes inte medföra behov av särskilda domförhets- regler i hovrätt för dessa mål. Den omstän- digheten att vad beträffar fastighetsbild- ningsmål och expropriationsmål fastighets- domstol träder i stället för ägodelningsrätt och expropriationsdomstol påverkar inte heller domförhetsfrågan för hovrätternas del. Den särskilda sakkunskap som i hov- rätten kan vara erforderlig för bedömning av de nämnda målen kan liksom för när- varande tillföras genom inhämtande av

sakkunnigutlåtande eller förhör med sak- kunnig. I fråga om vattenmålens prövning i andra instans gäller för närvarande att denna kan ske under medverkan i domsto— len av tekniskt sakkunnig ledamot. Skulle vattenmålen läggas på fastighetsdomstol kan det bli anledning överväga att behålla möjlighet till sådan medverkan vid hov- rättens prövning av dessa mål. Frågan tor- de emellertid i överensstämmelse med vad tidigare sagts beträffande fullföljdsord- ningen bli beroende av vilken befattning med vattenmålen som fastighetsdomstolen får. Kommer domstolsprövningen endast att avse ersättningsfrågor blir läget ett an- nat. Behovet att till hovrätten ha knuten särskild ledamot med teknisk sakkunskap i vattenfrågor kanske då bortfaller. Liksom beträffande fullföljdsordningen är det allt- så vad gäller domförheten i vattenmål än- nu för tidigt att ta ståndpunkt.

Förebringande i överrätt av nya omständigheter eller bevis. Processledning. Mellandom

Som framhållits i inledningskapitlet har den i direktiven upptagna frågan om möjlighe- terna att i överrätt åberopa nya omständig- heter och bevis i viss mån samband med två andra processuella regler, nämligen dels angående domstolens processledande verk- samhet, dels angående förutsättningarna för meddelande av mellandom. Frågorna be- handlas i det följande i ett sammanhang.

Gällande rätt och förarbetena till denna

Nya omständigheter och bevis. När det gäller brottmålen föreligger enligt rätte- gångsbalken inte något hinder mot att i högre instans åberopa omständighet eller bevis som inte tidigare förebragts.

I fråga om tvistemålen däremot stadgas i 50 kap. 25 5 tredje stycket rättegångs- balken att part i hovrätten ej må till stöd för sin talan åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antas, att han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. För rättegången i högsta dom- stolen gäller enligt 55 kap. 13 å den regeln att part ej må till stöd för sin talan åbe- ropa omständighet eller bevis, som ej tidi- gare förebragts, med mindre han gör sanno- likt, att han inte kunnat åberopa omstän- digheten eller beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

I sin allmänna motivering till förslaget till ny rättegångsbalk anförde processlagbered- ningen:

En fråga, som har stor betydelse för över- rättsförfarandets gestaltning är, huruvida någon begränsning bör ske av parts rätt att i hovrät- ten åberopa nya omständigheter och bevis. Frå- gan avser allenast tvistemål; med hänsyn till straffrättskipningens karaktär synes någon så- dan begränsning icke kunna ske i brottmål. En- ligt förslaget kan redan underrätten i tvistemål lämna utan avseende bevisning, som ej uppgivits före huvudförhandlingens början, om det kan antagas, att partens förfarande skett i syfte att förhala rättegången eller överrumpla motparten. En begränsning av parts rätt att i hovrätt åbe- ropa nya omständigheter och bevis har sin åter- verkan på underrättsförfarandet, då det är up- penbart, att en sådan begränsning medför, att parterna redan i underrätten nedlägger större omsorg å utredningen. Detta har till följd, att underrättens avgöranden erhåller större tillför- litlighet och att behovet av fullföljd i många fall bortfaller. Klart är emellertid, att härvid måste iakttagas stor försiktighet. Ett fullständi- gande av processmaterialet framstår i många fall som fullt berättigat. En ovillkorlig skyldig- het för part att redan i underrätten åberopa den bevisning, till vilken han har tillgång, eller an- föra alla de omständigheter, som kan tänkas ha betydelse, skulle lätt leda till onödig vid- lyftighet. Av parten bör icke krävas mera än att han i underrätten åberopar allt, som från hans sida kan antagas vara erforderligt för frå— gans bedömande. Finner underrätten de åbero- pade omständigheterna eller bevisen ej tillräck— liga hör han ej vara förhindrad att i hovrätten fullständiga utredningen. Från denna utgångs- punkt har beredningen föreslagit, att part ej må i hovrätten till stöd för sin talan åberopa om-

ständighet eller bevis, som ej tidigare före- bragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan anta- gas, att han underlåtit det i otillbörligt syfte el- ler av grov vårdslöshet.

I specialmotiven till den för hovrättspro- cessen föreslagna regeln i 50 kap. 25 & tredje stycket uttalade beredningen:

Vad angår frågan, huruvida part äger att i hovrätten åberopa nytt material till stöd för sin talan, innebär förslaget, såsom framgår av re- dogörelsen för dess allmänna grunder, att part i allmänhet har möjlighet att förebringa dylikt material. Dock må hovrätten lämna utan avse- ende ny omständighet eller nytt bevis, om par- ten kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Otillbörligt syfte föreligger ej blott, då parten velat förhala rättegången eller över- rumpla motparten, utan även, då han eljest sökt att genom innehållande av material skaffa sig någon processuell fördel. Däremot kan det ej anses otillbörligt, att part, som till stöd för sin talan kan åberopa flera grunder och haft skälig anledning antaga, att en av dessa skulle vara tillräcklig för bifall till hans talan, då den av honom anförda grunden av den lägre rätten un- derkännes, i hovrätten åberopar annan grund. Stundom kan även inträffa, att parten först genom underrättens dom erhållit klarhet om vilka omständigheter, som av underrätten an- setts avgörande för utgången. Han bör då äga att vid utförande av sin talan i hovrätten taga hänsyn härtill. Ej heller bör förhindras, att part, som med skäl kunnat utgå från att den av ho- nom åberopade bevisningen skulle vara tillräck- lig, därest detta antagande visar sig oriktigt, förebringar nytt bevis i hovrätten. Den i para- grafen givna bestämmelsen rörande nya om- ständigheter och bevis får nämligen icke tolkas så, att parterna tvingas att i underrätten före- bringa allt material, som över huvud kan tän- kas vara av betydelse. Det är tydligt, att stad- gandet icke hindrar part att i hovrätten före- bringa bevisning rörande rättegångsfcl vid un- derrätten eller att framlägga den utredning, som kan bli erforderlig därigenom, att hovrätten ut- nyttjar sin befogenhet att i vissa fall självmant inskaffa bevis.

Vid riksdagsbehandlingen år 1942 av detta stadgande uttalade första särskilda ut- skottet:

De skäl, som anförts för förslagets stånd- punkt i denna del, finner utskottet välgrundade. Utskottet vill emellertid understryka vikten av att vid stadgandets tillämpning stor försiktighet

iakttages så att icke den materiella rätten även- tyras. Något krav på att parten skall visa, att han icke vid underrätten kunnat åberopa den omständighet eller det bevis, varom fråga är, bör naturligtvis icke uppställas. Och den om- ständigheten att en part på grund av bristande insikt underlåtit att redan i underrätten före- bringa tillgängligt material bör uppenbarligen icke utgöra hinder för materialets framläggande ihovrätten.

I specialmotiven till den för rättegången i högsta domstolen enligt 55 kap. 13 & rättegångsbalken föreslagna regeln anförde processlagberedningen:

De villkor, som gäller för att part skall kun- na i hovrätten åberopa nytt material, har ansetts böra väsentligt skärpas beträffande högsta dom- stolen. Med hänsyn både till att parterna haft möjlighet att i två instanser framföra sin utred- ning och till önskvärdheten av att icke rätte- gången förryckes genom att nytt material i stor utsträckning framlägges först i den högsta in— stansen, har föreslagits, att part i tvistemål ej må i högsta domstolen åberopa nytt material, med mindre han gör sannolikt, att han icke kun- nat åberopa detsamma vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Av stad- gandets avfattning framgår, att fullständig be- visning icke kräves för att parten varit för- hindrad att förebringa materialet i lägre rätt. Det är tillräckligt, att hans påstående härom göres sannolikt. Giltig ursäkt att ej framlägga material vid lägre rätt kan stundom föreligga, då parten med hänsyn till det sätt, på vilket talan förts vid de lägre instanserna, haft fog för sitt antagande, att detta material saknade betydelse i målet.

Processledning. Enligt 43 kap. 4 5 och 46 kap. 4 & rättegångsbalken skall rätten vid huvudförhandling vaka över att vid hand- läggningen ordning och reda iakttas. Rät- ten har vidare att se till att målet blir ut- tömmande behandlat samt att däri ej dras in något som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar skall rätten söka av- hjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjor- da uttalanden.

Motsvarande stadgande finns ej beträf- fande den förberedelse, som måste föregå huvudförhandling i tvistemål. Syftet med förberedelsen är enligt 42 kap. 6 & andra stycket rättegångsbalken att målet därunder skall beredas så, att det vid huvudförhand- lingen kan slutföras i ett sammanhang. I

motiveringen för detta stadgande anförde processlagberedningen:

Detta innebär i första hand, att klarhet skall vinnas rörande parternas ståndpunkter, de om- ständigheter de åberopar till stöd härför, i vad mån de bestrider motpartens påståenden och uppgifter samt vilka bevis de på varje punkt vill åberopa. Vidare skall bevisupptagningen förbe- redas, så att all bevisning om möjligt kan före- bringas vid huvudförhandlingen, samt frågor rörande processförutsättningarna om möjligt prövas. Sålunda kan beslut fattas t. ex. rörande rättens behörighet att upptaga målet eller rö- rande skyldighet att förete skriftlig handling. Under förberedelsen bör även de mål avgöras, som icke är tvistiga. Dom kan sålunda med- delas, då käromålet medgives eller återkallas, liksom i vissa fall då ena parten uteblir. Tillika bör, om det finnes lämpligt, försök göras att förlika parterna.

Av stadgandets avfattning framgår, att förbe- redelsens syfte endast är att möjliggöra kon— centration av huvudförhandlingen, icke att ut- göra underlag för målets avgörande. Vad som förekommit vid förberedelsen utgör ej utan vidare processmaterial och får icke, med mindre det ånyo förebringas vid huvudförhandlingen, läggas till grund för dom. Härav följer att, bort- sett från det fall, då formella eller andra frå- gor skall prövas under förberedelsen, denna bör strängt begränsas till angivande av parter- nas ståndpunkter samt deras angrepps- och för- svarsmedel. Ytterligare utveckling av parternas talan bör ej förekomma och framför allt icke rättsliga utredningar i vidare mån än som er- fordras för klarläggande av parternas stånd- punkter. ] regel bör ej heller bevisning upptagas eller annan utredning förebringas, som åsyftar att övertyga domaren. Därest enligt reglerna om upptagande av bevisning utom huvudför— handling förutsättningarna för sådan bevisupp- tagning är för handen, bör den äga rum un- der förberedelsen. Vidare skall skriftliga bevis ingivas till rätten liksom sakkunnigutlåtanden bör infordras, så att de finns tillgängliga vid huvudförhandlingen. Det ligger i sakens natur, att i stora mål med övervägande skriftlig bevis- ning, t.ex. vissa jordatvister eller mål av tek- nisk art, såsom patentmål, en betydande del av utredningen kommer att framläggas vid förbe- redelsen.

I motiveringen till förenämnda stadgande i 43 kap. 4 & anförde processlagberedningen:

Paragrafens senare del anger i korthet, såvitt angår själva partsförhandlingen, domstolens ma- teriella processledning, dvs. dess verksamhet för bestämmande av tvistens föremål och utred-

ningens fullständigande. Såsom redan berörts bör civilprocessen vila på förhandlingsprincipen. Det bör sålunda ankomma på parterna att ange ej blott tvisteföremålet utan även de grunder de vill åberopa till stöd för sin talan. Denna synpunkt har kommit till uttryck i föreskrifter- na i 17 kap. 3 5, att dom ej må givas över an— nat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat och att i mål, vari förlikning är tillåten, domen ej må grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan. Rät- ten måste emellertid, särskilt i rättegång, där parterna själva utför sin talan, ha befogenhet att inverka på processmaterialets gestaltning. Det bör sålunda åligga rätten att genom frågor till parterna söka klarlägga, vad som är tvistigt mellan dem och vilka grunder de vill anföra. Härvid kan rätten i viss utsträckning komma att föranleda parterna att åberopa omständigheter, som tidigare förbigåtts. Rätten måste dock här— vid iakttaga stor försiktighet, så att den ej ens får sken av att taga parti för den ena parten. Den skall även tillse, att det av parterna före- bragta materialet på lämpligt sätt utnyttjas och allsidigt belyses. I överensstämmelse med vad nu anförts har i förevarande paragraf intagits bestämmelser, att rätten har att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse, samt att rätten skall genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden. Såsom framgår av 6 5 skall rätten även uppmärksamma, i vad mån part lämnar uppgift, som strider mot vad han tidi- gare anfört, eller eljest gör sig skyldig till mot- sägelser, samt uppmana honom att förklara sig däröver. I vad mån rätten äger självmant in— skaffa bevisning, framgår av 35 kap. 6 5.

Mellandom. Mellandomsinstitutet införli- vades med svensk rätt genom tillkomsten av den nya rättegångsbalken. Enligt 17 kap. 5 5 första stycket må, om i en rättegång handlägges talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller inte består, och tillika talan, vars prövning beror härav, särskild dom ges över fastställelsetalan. Beror eljest prövningen av viss talan av an- nan talan, som handlägges i samma rätte- gång, må särskild dom ges även över den talan. Vidare stadgas i andra stycket sam- ma paragraf att, om i mål, vari talan föres om fullgörelse, såväl skyldigheten att full- göra som fullgörelsens storlek är stridiga och det med hänsyn till utredningen finnes lämpligt, att dessa frågor avgörs var för sig,

på parts begäran särskild dom må ges över skyldigheten att fullgöra. Mot kärandes be- stridande får det dock ej ske utan synner- liga skäl. För samtliga de tre fallen gäller att rätten äger förordna att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft. Det är emellertid att märka att endast det med lagrummets andra stycke avsedda fallet är att betrakta som mellandom i egentlig be- märkelse. De båda andra kan sägas vara specialfall av deldom. På dessa är bestäm- melserna i 17 kap. 4 & rättegångsbalken i och för sig tillämpliga. De är dock besläkta- de med mellandomsfallet så tillvida att pröv- ning av en viss del av målet kan onödiggö— ra prövningen av målet i övrigt.

Införandet av mellandom övervägdes re- dan av nya lagberedningen. I ett år 1884 avgivet betänkande yttrade beredningen — efter att ha förordat öppnandet av möjlig- het till deldom följande.

Såsom bekant förekommer i den tyska pro- cessordningen en vida mer utsträckt rättighet eller plikt för domstolen att, före sakens slut- liga avdömande i dess helhet, till prövning före- taga och genom förberedande dom (Zwischen- urteil), vilken beträffande dess bindande verkan och rättsmedlen däremot är likställd med slut- lig dom (Endurteil), avgöra vissa slags invänd- ningar eller andra mera fristående tvistepunkter. Dylika »mellandomar», vilka lägger band på domarens frihet vid den slutliga domens fäl- lande, kan möjligen vara lämpliga i ett rätte- gångssystem, där parternas talan föres av rätts- lärda advokater, men, där sådana saknas, synes mellandomarna ganska lätt kunna snarare bi- draga till invecklande än till förenklande av förfarandet. De har därför ej ansetts böra för- ordas till införandet i rättegångsordningen. Icke heller har det ansetts nödigt eller lämpligt att i förslaget upptaga den tyska processordningens bestämmande att, om ett väckt anspråk är tvis- tigt så väl till grund som till belopp, domstolen kan skilja frågorna åt och genom slutlig dom avgöra frågan om grunden.

Inte heller processkommissionen ville in- föra mellandom. Kommissionen anförde i sitt år 1926 avgivna betänkande följande angående den i tysk och österrikisk rätt förekommande möjligheten till mellandom i mål, där tvist råder om såväl ett anspråks grund som dess belopp.

Med mellandomen har man åsyftat att upp- nå enkelhet och reda i handläggningen. Man har också genom att först åstadkomma ett slut- giltigt avgörande om anspråkets grund velat fö- rekomma, att bevisning i onödan förebringas i fråga om beloppet. Emellertid är med anord- ningen förbundna åtskilliga olägenheter. Ej säl- lan åberopas vittnen eller sakkunniga om an- språkets grund och belopp, och när så är fallet, är en uppdelning av förhandlingen i två till ti- den skilda avdelningar tydligen betungande och kostsam. Även måste det, då mellandom givits beträffande grunden, stundom inträffa, att vid handläggningen av frågan om beloppet yppar sig omständigheter, som kommer den meddelade domen över grunden att framstå såsom oriktig, men detta spörsmål är då slutgiltigt avgjort och avgörandet måste av rätten följas. Dessutom är med mellandom förbundna vissa tekniska vanskligheter med avseende å såväl rättskraften som omröstningen i kollegiala domstolar. Insti- tutets tillämpning ställer stora anspråk på do- maren och parternas representanter. Uppfylles ej dessa anspråk, kan mellandomen leda till rättsförlust.

Gällande bestämmelser överensstämmer i huvudsak med vad processlagberedningen föreslog. Enligt den till en början gällande lydelsen av 5 5 andra stycket kunde det däri avhandlade fallet av mellandom dock ifrågakomma endast på framställning av käranden. Som motivering till stadgandena anförde processlagberedningen:

Den uppdelning å skilda avgöranden, som be— handlas i förevarande paragraf, är icke en upp- delning efter kvantitativa grunder, utan den innebär, att viss fråga, av vilkens prövning bedömandet av målet i övrigt är beroende, av- göres genom särskild dom, mellandom, innan rättegången fortsättes. Genom att sådan fråga upptages till särskilt avgörande kan stora prak- tiska fördelar vinnas. I vissa fall kan därigenom ytterligare utredning i målet bli onödig.

Någon tvekan torde icke kunna råda därom, att då i samma rättegång handlägges dels talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består, och dels talan vars prövning beror därav, särskild dom bör kunna givas över fastställelsetalan. Exempel härå är, att talan samtidigt föres om fastställelse av gil- tigheten av ett hyresavtal och om skyldighet för svaranden att utgiva hyra för viss del av hyrestiden eller om bättre rätt till fast egen- dom och om ersättning för skog, som avver— kats å egendomen. Huruvida fastställelsetalan väckts av ena eller av andra parten, är i detta sammanhang utan betydelse. Vidare bör, då

prövningen av viss talan eljest beror av ut- gången av annan talan, som handlägges i sam- ma rättegång, särskild dom kunna givas över sistnämnda talan. Härmed åsyftas närmast så- dana fall, då enligt 14 kap. 5 & till gemen- sam handläggning med huvudmålet talan väckts mot eller av tredje man. Det bör ankomma på rätten att, oberoende av parts yrkande, efter lärnplighetshänsyn pröva, huruvida i nu av- sedda fall mellandom skall meddelas.

I sådana fall, då såväl ett anspråks grund som dess belopp är stridiga mellan parterna, medgives i flera främmande lagstiftningar, att grunden för anspråket avgöres genom särskild dom och först därefter frågan om beloppet fö- retages till behandling. Detta förfaringssätt kan komma till användning t. ex. då käranden yrkar ersättning på grund av skadegörande handling från svarandens sida eller på grund av att sva- randen brutit ett mellan parterna träffat avtal samt svaranden bestrider såväl att han över huvud är ersättningsskyldig som att kärandens skada uppgår till det av honom fordrade be— loppet; särskild dom kan då meddelas beträf- fande frågan, huruvida svaranden är ersättnings- skyldig. Starka praktiska skäl talar för en dylik anordning. Finner rätten, att ersättningsskyldig- het ej föreligger, blir utredning och bevisning rörande beloppet överflödig. I viss mån kan samma fördelar vinnas genom att rätten upp- delar förhandlingen så, att denna till en början begränsas till att avse fullgörelseskyldigheten. Om sådan skyldighet därvid finnes föreligga, har rätten att övergå till behandling av frågan om fullgörelsens storlek; skulle rätten däremot finna skyldighet att fullgöra icke vara för han- den, kan den avvisa bevisning om beloppet och genom slutlig dom ogilla kärandens talan. Detta förfaringssätt kan emellertid medföra vissa olä— genheter, särskilt då vid fullföljd av talan högre rätt kommer till annat resultat beträffande grunden för anspråket. Finner den högre rätten fullgörelseskyldighet föreligga, måste antingen målet återförvisas till den lägre rätten för ut- redning angående fullgörelsens storlek eller ock utredning och bevisning därom förebringas ome- delbart vid den högre rätten. Om den högre rätten i motsats till den lägre anser fullgörelse- skyldighet ej föreligga, har den bevisning an- gående beloppet, som förebragts vid den lägre rätten, varit onödig. Nu antydda olägenheter är av praktiSk betydelse i sådana fall, då bevis— ningen angående beloppet är särskilt kostsam el- ler av stor omfattning. Genom mellandom vin- nes den fördelen, att bevisning angående be- loppet helt kan inbesparas, därest fullgörelse- skyldighet ej finnes föreligga. Rätten kan då först avgöra frågan om fullgörelseskyldigheten och låta med behandling av målet i övrigt anstå, till dess laga kraftägande dom rörande först-

nämnda fråga föreligger. För att mellandom skall kunna meddelas bör dock förutsättas, att det med hänsyn till utredningen finnes lämpligt, att frågorna om skyldigheten att fullgöra och fullgörelsens storlek avgöres var för sig. Ej säl— lan åberopas samma vittnen och sakkunniga om såväl anspråkets grund som dess belopp, och i sådana fall medför en uppdelning av målet, att handläggningen blir betungande och onödigt kostsam. Kan det antagas, att utredningen i nå- gon större omfattning är gemensam för de olika frågorna, bör därför något särskiljande ej ske. Med hänsyn härtill bör det ligga i rättens hand att avgöra, huruvida mellandom lämpligen bör meddelas.

Därest stridigheten ej avser både anspråkets grund och dess belopp, medför mellandom inga processuella fördelar. Har på samma grund framställts olika yrkanden, t. ex. om ersättning för skada i olika hänseenden, och föreligger ej tvist rörande grunden, kan emellertid enligt 4 5 deldom meddelas beträffande visst eller vissa av yrkandena.

En ytterligare förutsättning för meddelande av mellandom i nu ifrågavarande fall bör vara, att käranden framställer begäran därom. Vill käranden ha saken prövad i ett sammanhang, hör han ej uppehållas i realiserandet av sitt an- språk därigenom, att rättegången uppdelas och de olika domarna göres till föremål för sär- skild fullföljd. För svaranden synes däremot en uppdelning av målet i allmänhet icke innebära någon olägenhet. Emellertid kan mellandom i vissa fall vara till nackdel för svaranden så tillvida, att han därigenom kan komma i sämre läge beträffande den bevisning han vill åbe- ropa i målet. Det torde vara tydligt, att om svaranden bestrider mellandom, rätten vid be— dömandet av huruvida sådan dom skall med- delas bör taga hänsyn till de olägenheter, som sålunda kan föreligga för svaranden.

Såsom framgår av 42 kap. 20 5 kan rätten utsätta särskild huvudförhandling för behand- ling av fråga, beträffande vilken enligt denna paragraf mellandom må meddelas.

Dom, som avses i denna paragraf, är i fråga om fullföljden att likställa med dom i allmän- het. Fullföljes ej talan däremot, vinner domen laga kraft.

Då rätten meddelat mellandom, bör den äga att efter omständigheterna och oberoende av parts yrkande pröva om målet i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft. I regel torde vara lämpligt, att rätten meddelar för- ordnande härom. Sedan domen vunnit laga kraft, har rätten att upptaga målet till fortsatt behandling.

Den omständigheten att enligt 17 kap. 5 & andra stycket endast käranden ägde rätt

att påkalla mellandom kom snart att be- traktas som otillfredsställande. I en den 14 oktober 1952 dagtecknad promemoria tog 1951 års rättegångskommitté upp frå- gan till behandling. Kommittén föreslog att mellandom skulle få påkallas av båda par- terna. Sådan dom skulle dock få ges mot kärandens bestridande endast om synner- liga skäl förelåg därtill.

Förslaget vann anslutning bland det all- deles övervägande antalet remissinstanser. Av de tillstyrkande remissinstanserna hem- ställde Föreningen Sveriges stadsdomare om en mera omfattande utvidgning av mellan- domsinstitutet. Till stöd härför anförde för— eningen:

I själva verket torde det, icke minst med hän- syn till de avskräckande höga kostnader som är förenade med en större process, i många fall vara ett parternas gemensamma intresse att i första hand begränsa denna till en speciell frå- ga — en ren rättsfråga eller en förhållandevis "enkel bevisfråga som liksom stänger vägen till den eller de övriga frågor som tvisten gäl- ler. Det torde ej erbjuda svårighet att uppleta exempel på sådana förstahandsfrågor, införda i målet antingen genom kärandens yrkanden eller påståenden eller genom invändningar från sva- randesidan, där ett godkännande av kärandens ståndpunkt är en förutsättning för bifall till käromålet och där det förefaller tämligen me- ningslöst eller åtminstone föga ändamålsenligt att, innan ett sådant avgörande föreligger, lägga ned tid och kostnader på att utreda och före- bringa bevisning i vidlyftiga frågor av sekundär natur.

Alldeles särskilt visar erfarenheten att det i vissa fall skulle vara ur praktisk och process- ekonomisk synpunkt värdefullt att få en in- vändning om för sen reklamation således utan ingående på frågan om reklamationen varit befogad — avgjord genom en mellandom. Gi- vetvis måste en sådan möjlighet utnyttjas med stor urskillning, men om både parterna och rät- ten är ense om lämpligheten av att i första hand begränsa rättegången på angivet sätt, bör det också kunna få ske.

Rättegångskommitténs förslag genomför- des genom lag den 18 juni 1954. Förening- en Sveriges stadsdomares förslag till ut- vidgning av mellandomsinstitutet förklarade sig departementschefen i den till grund för lagändringen liggande propositionen inte be-

redd att i detta sammanhang ta upp till prövning.

I sin berättelse år 1964 behandlade riks- dagens revisorer frågan om de vidlyftiga rättegångarna. Av berättelsen framgår att vissa myndigheter och sammanslutningar beretts tillfälle att uttala sig bl. a. om hur de mycket stora målen skulle kunna be- gränsas. I fråga om tvistemålen har där- vid nedre justitierevisionen, Sveriges ad- vokatsamfund, hovrätten för Nedre Norr- land och en häradshövding framhållit att möjligheterna att meddela mellandom och deldom måhända kunde vidgas och därige- nom begränsning åstadkommas.

Införandet i 17 kap. 5 & rättegångsbal- ken av möjlighet till mellandom och detta instituts samband med omröstningsreglerna är en bidragande anledning till det i 16 kap. 2 & upptagna stadgandet att om be- träffande samma käromål fråga är om flera omständigheter, som var för sig är av ome- delbar betydelse för utgången, de såvitt sa- kens beskaffenhet påkallar detta skall upp- ställas till särskild omröstning. Processlagbe- redningen anförde härom bl.a. följande.

Den gällande (enligt äldre rättegångsbalken ) regeln, att vid omröstningen varje ledamot av- ger ett fullständigt votum och att utgången i första hand bestämmes genom en sammanräk- ning av de olika vota beträffande slutet utan hänsyn till de därför anförda grunderna, kan ofta medföra, att ej alla ledamöter ingår i pröv- ning av samtliga de spörsmål, som är av bety- delse för utgången. Den medför även, att i do- men kan komma att upptagas grunder, som blott omfattas av en minoritet bland de röstan- de. Till förmån för den meningen, att då majo- ritet erhållits för ett visst slut, domen alltid skall bestämmas med hänsyn till detta, har an- förts, att den omständigheten, att majoriteten anser ett visst resultat såsom det rätta, om ock av olika skäl, gör det i och för sig sannolikt, att detta resultat är det riktiga, och att rätte- gångens syfte är att åstadkomma ett rent prak— tiskt avgörande av den i målet föreliggande tvistefrågan. Häremot kan emellertid framhål- las, att även om en parts främsta intresse är att emå ett för honom förmånligt resultat och att motiveringen för honom är av mindre betydelse, parten dock icke med rätt kan göra anspråk på annat än ett lagligen grundat avgörande. För en riktig dom måste fordras, att majoritet även föreligger beträffande de grunder, å vilka slutet

stöder sig. Det måste därför anses oriktigt att vid bestämmande av utgången tillmäta grun- derna mindre vikt än slutet. Omröstningen bör med hänsyn härtill ordnas på sådant sätt, att utgången i första hand bestämmes efter grun- derna för sluten och icke efter sluten oberoende av grunderna. Med grunder avses i detta sam- manhang de faktiska omständigheter, som äro av omedelbar betydelse för utgången (omedel- bart relevanta fakta). För vinnande av detta syfte bör alla ledamöter ha att yttra sig om de omständigheter, av vilka utgången beror. Detta synes lämpligast ske på det sättet, att dessa omständigheter, i den mån det erfordras, göres till föremål för särskilda omröstningar. Ett särskilt skäl för en sådan anordning ligger ock- så däri, att enligt 17 kap. 5 5 mellandom i vissa fall kan meddelas. En sådan dom inne- bär ett avgörande av grunderna för käromålet, och det vore mindre följdriktigt, om utgången av målet i dess helhet skulle vara beroende av om mellandom meddelats eller ej. Att i lagen uppställa bestämda och uttömmande regler i nu ifrågavarande hänseende, torde icke vara möj- ligt, utan det bör givas domstolarna frihet att förfara efter förhållanden i varje särskilt fall. Det har därför allenast stadgats, att om beträf- fande ett och samma käromål förekommer skilj- aktiga meningar rörande omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för ut- gången, de må efter sakens beskaffenhet upp- ställas till särskild omröstning. Tydligt är, att uppdelningen i olika frågor har sin praktiska begränsning. Såsom exempel på fall, där om- röstning rörande särskilda frågor bör företagas, må nämnas: i mål om skadeståndsskyldighet frå- ga, om dylik skyldighet föreligger, och om ska— deståndets belopp, i mål om fordran fråga om fordringens uppkomst och om preskription eller betalning, i mål om testamentsklander fråga om giltigheten av bevakning och om testators för- måga att upprätta testamente. Av stadgandets avfattning framgår, att särskild omröstning kan ske endast beträffande materiella rättsfakta, som är av omedelbar betydelse för målets ut- gång. Däremot bör sådan omröstning ej kunna ske beträffande särskilda frågor, som avser bevisprövningen, t.ex. rörande äktheten av ett i målet åberopat skriftligt bevis eller bevisvär- det av en omständighet, som är att hänföra till indiciebevisning.

Sambandet mellan berörda lagrum kom även till uttryck i den fortsatta behandling- en av processlagberedningens förslag. Vid 17 kap. 5 & uttalade en ledamot av lagrådet som sin uppfattning, att vad som enligt 16 kap. 2 & skulle bli föremål för särskilda omröstningar var varje omedelbart relevant

rättsfaktum, under det att mellandomen gällde den generella frågan, om fullgörelse- skyldighet förelåg eller inte. Detta kunde medföra att ett mål fick olika utgång allt eftersom mellandomen meddelades eller ej. I anledning härav anförde departementsche- fen:

Enligt min mening torde en sådan tolkning av stadgandet i 16 kap. 2 & icke överensstäm- ma med detta lagrums innebörd. Väl är det riktigt, att särskild omröstning enligt nyssnämn- da lagrum skall avse huruvida den omständig- het, som käranden åberopar, faktiskt föreligger, men omröstningen innefattar även frågan om denna omständighets rättsliga betydelse; över båda dessa frågor skall röstas i ett samman- hang. Om sålunda käranden som på grund för skadestånd åberopat skadegörande handling, skall genom omröstningen fastställas ej blott om svaranden företagit handlingen utan ock huru- vida detta förhållande är av den rättsliga be- skaffenhet, att det utgör grund för skadestånd. Omröstningsresultatet blir alltså detsamma vare sig mellandom meddelas eller ej. Grunden för den framställda anmärkningen torde med den nu angivna tolkningen alltså förfalla.

Domstolskommittén

Frågan i vilken utsträckning part skall ha möjlighet att i överinstans åberopa nya om- ständigheter eller bevis har, som process- lagberedningen framhållit, aktualitet endast för tvistemålens del. Dess bedömande bör ske företrädesvis ur två synpunkter. Dels måste tas hänsyn till det allmänna önske- målet att rättegången skall vara inte enbart säker utan också snabb och billig. Dels måste beaktas den ifrågavarande möjlighe- tens förenlighet med gällande instansordning. Å ena sidan är det sålunda angeläget att materiellt riktiga avgöranden kan uppnås i överrätt utan hinder av begränsningar i möjligheten att åberopa ny utredning samt att part inte i onödan hindras lägga sin processföring på sätt som av processekono— miska skäl finnes mest fördelaktigt. Å andra sidan är det angeläget att all utredning av be- tydelse för målets avgörande förebringas redan i första instans. Tillämpas inte denna princip, kommer nämligen instansordningen att åsidosättas. Avsteg i enstaka fall har ingen nämnvärd betydelse, men blir förete-

elsen allmänt utbredd medför den en för- skjutning av rättegångens tyngdpunkt från den lägre till den högre instansen. Rätte— gången i underrätt får i många fall karaktä- ren av allenast förberedelse till rättegången i överrätt. Parterna låter utgången i under- rätten få utvisa vilken processuppläggning och utredning som målets beskaffenhet egentligen påkallar. När målet sedan kom- mer till överrätten åberopas nya omstän- digheter och bevis i sådan utsträckning att man ofta inte längre kan säga att under- rätt och överrätt dömt i samma mål. Då den först i överrätt förebragta utredningen kan medföra att underrättens avgörande ändras blir vidare följden lätt att underrättsproces- sen framstår som mindre säker än den i själva verket är. Underrätternas ställning i domstolsväsendet kommer på anförda grun- der att försvagas. Bortsett från det princi— piellt otillfredsställande i att instansord- ningen förbigås, kan en alltför vidsträckt möjlighet att åberopa ny utredning i över- instans leda till praktiska olägenheter genom att den för prövningen av det nya materialet nödvändiga fullföljden till den högre instan- sen medför större processkostnader och ökad tidsutdräkt för parterna.

Med hänsyn till de motstridiga intressen som har betydelse för reglerandet av möj- ligheterna att i överrätt åberopa ny utred- ning måste uppenbarligen förfaranderegler— na utformas så att denna möjlighet står öp- pen endast om bärande skäl föreligger. Den nuvarande regleringen av rättegången i hov- rätten kan inte anses fylla detta krav. Enligt 50 kap. 25 & tredje stycket rättegångsbalken får part visserligen i hovrätten till stöd för sin talan inte åberopa omständighet eller be- vis, som ej tidigare förebragts, om han kun- nat åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten och det kan antas att han un- derlåtit det i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Tillflödet av ny utredning till hovrätten har emellertid i praktiken blivit i det närmaste obegränsat. Detta beror på att förevarande bestämmelse på grund av sin avfattning så gott som aldrig tillämpas. Domstolarna har av naturliga skäl visat

stor återhållsamhet, när det gällt att stämpla ett syfte som otillbörligt eller en vårdslös- het som grov. Inte heller parterna synes ha velat åberopa bestämmelsen i nämnvärd omfattning. Stadgandet har därför inte fått den spärrande effekt som åsyftats.

För att komma till rätta med angivna olä- genheter är det önskvärt att införa en regel som gör det möjligt att avvisa nytt material även om den vårdslöshet som parten ådaga- lagt genom sin underlåtenhet att förebringa materialet redan i underrätten inte kan be- tecknas som grov. I blickfältet faller härvid den för rättegången i högsta domstolen gäl- lande bestämmelsen. Enligt 55 kap. 13 & rättegångsbalken får part i tvistemål i högsta domstolen inte till stöd för sin talan åbe- ropa omständighet eller bevis, som inte tidi- gare förebragts, om inte han gör sannolikt, att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han eljest haft giltig ursäkt att inte göra det. En lik- nande regel, om än av något mindre restrik- tiv innebörd, synes böra införas i hovrätts- processen. Kommittén föreslår att stadgandet i 50 kap. 25 & tredje stycket skärpes på det sättet att part inte tillåtes att till stöd för sin talan i hovrätt åberopa omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, om han kunnat åberopa omständigheten eller bevi- set vid underrätten och godtagbara skäl sak— nas för hans underlåtenhet att göra det.

Genom den föreslagna lydelsen framhäves starkare det syfte som ligger till grund re- dan för nuvarande stadgande eller att för- må parterna att redan i underrätten åberopa allt som från deras sida kan vara erforder- ligt för målets bedömande. Vid tillämp- ningen av stadgandet måste beaktas att par- terna i hovrätt fått sin sak tidigare behand- lad i endast en instans medan processen i högsta domstolen föregåtts av prövning i två instanser. Denna skillnad mellan hovrätts- processen och processen i högsta domstolen bör leda till att vad som i hovrättsprocessen skall anses vara godtagbara skäl ges ett vi- dare utrymme än det som är giltig ursäkt i rättegången i högsta domstolen. Godtagbara skäl bör anses föreligga om det nya materia—

let trots rimliga och i god tid före huvud- förhandlingen i underrätt företagna under- sökningar först senare blivit bekant för par- ten eller om parten efter välgrundade pro- cessekonomiska överväganden funnit lämp— ligt att av flera möjliga grunder eller in- vändningar åberopa endast den som enligt hans uppfattning sannolikt leder till att han vinner processen. Oaktsam processföring kan heller inte anses föreligga om parten inte redan i första instans insett eller rimligen bort inse betydelsen av en omständighet el- ler ett bevis. Det kan inte krävas av part att han skall behöva ta hänsyn till varje tänkbar möjlighet till rättslig bedömning av tvisten och åberopa den därför erforderliga utredningen. Underlåtenhet att åberopa ma- terial som är av betydelse endast med ut- gångspunkt från en inte särskilt näraliggande rättsuppfattning bör sålunda i allmänhet inte kunna läggas parten till last. Utöver vad nu sagts bör _ trots att oaktsam underlåtenhet att åberopa omständighet eller bevis före- ligger avvisning inte ske om målet är av indispositiv natur och det således åligger rät- ten att ex officio beakta den nya utred- ningen.

Den föreslagna åtstramningen av möjlig- heterna att förebringa nytt material i hov- rätt måste få återverkningar på underrätts— processen. Det blir än angelägnare än tidi- gare att klarhet vinnes redan i första instans om de för målet relevanta tvistefrågoma, parternas ställningstagande till dessa samt de skäl och den utredning de vill åberopa härför så att det kan förhindras att en oklar eller ofullständig uppläggning av målet i underrätten ger anledning till fortsatt rätte- gång i högre rätt. Uppnåendet av detta syfte är i mycket beroende av den materiella processledningen under målets förberedelse i underrätten. Enligt gällande rätt har be- stämmelser om den materiella processled- ningen tagits upp endast bland reglerna om huvudförhandling i 43 kap. rättegångsbal- ken. Visserligen torde vad där stadgas om den materiella processledningen ha i viss ut- sträckning vunnit analogisk tillämpning i fråga om förberedelsen. Med hänsyn till vik-

ten av att en aktiv processledning från rät- tens sida kommer till stånd redan under för- beredelsen vill emellertid kommittén förorda att i anslutning till bestämmelsen i 42 kap. 6 5 andra stycket angående förberedelsens syfte tas in föreskrift om att rätten skall ver- ka för att parterna vid förberedelsen anger allt som de vill åberopa i målet samt genom frågor och erinringar söker avhjälpa otyd- lighet eller ofullständighet i parternas fram- ställningar.

De förordade ändringarna i 42 kap. 6 & och 50 kap. 25 5 tredje stycket bör med- verka till att prövningen i hovrätten i större utsträckning än nu begränsas till de fall, där klaganden anser underrättens bevisvär- dering eller rättsliga bedömning oriktig. En viss fara kan ligga däri att genom dessa änd- ringar i stället underrättsprocessen blir onö— digt vidlyftig. Självfallet kan det inte ute- slutas att part i vissa fall känner sig nöd— sakad att i underrätten förebringa utredning till styrkande av grunder eller invändningar, som framstår som relativt mindre betydelse- fulla för utgången i målet. Olägenheter av detta slag kan väl aldrig helt undvikas. Med den tillämpning av begreppet godtag- bara skäl som utvecklats i det föregående bör dock en i stort sett lämplig avvägning bli möjlig. En onödig ansvällning av process- materialet i underrätten kan också i viss omfattning förebyggas genom anlitande av den i 17 kap. 5 & rättegångsbalken stadgade möjligheten att ge särskild dom över tviste- fråga av vars bedömande utgången av må- let i övrigt beror. De fall då mellandom sålunda kan meddelas är emellertid begrän- sade. En vidgad möjlighet i förevarande av- seende skulle underlätta genomförandet av den föreslagna ändringen i 50 kap. 25 &. Frågan härom bör därför övervägas i detta sammanhang. Följande synpunkter torde härvid förtjäna beaktande.

Mellandomsinstitutet medför ofta _pro— cessekonomiska fördelar. Innebär mellando- men att grunden för talan ogillas, kan par- terna härigenom besparas kostnader och tid som eljest måste läggas ned på det beroende anspråket. Härtill kommer att i fullföljda

mål det lättare kan undvikas att högre rätt — för att undgå den omgång, som en åter— förvisning innebär .— i strid med instans- ordningsprincipen tar ställning till delar av målet, vilka med hänsyn till den bedömning som underrätten gjort inte blivit föremål för dennas prövning.

Sådant mellandomsinstitutet utformats en- ligt gällande rätt har det emellertid i praxis ansetts böra tillämpas med återhållsamhet. Någon extensiv eller analogisk tillämpning av bestämmelserna har ansetts inte böra till- låtas. Åtskilliga, praktiskt viktiga fall har på detta sätt uteslutits från institutets tillämp- ningsområde. Att detta ur processekonomisk synpunkt är en brist kan åskådliggöras med följande två exempel. En kärande som för klandertalan mot ett testamente, åberopar till stöd för käromålet i första hand formfel samt i andra hand testators bristande själs- förmögenheter. En svarande invänder mot ett krav på fullgörelse enligt ett skuldebrev i första hand att det är preskriberat samt i andra hand att det är betalt. I båda fallen kan antas att vad parten i första hand hävdat inte kräver någon särskild utredning medan målet i övrig del kräver prövning av ett omfattande bevismaterial. En mellan- dom avseende den förra tvistefrågan, vilken ur processekonomisk synpunkt kan beteck- nas som en primärfråga, skulle ha kunnat bespara parterna kostnader för prövningen av den senare tvistefrågan. Liknande situatio- ner kan uppkomma vid fall av invändningar om preklusion eller reklamation. Avsaknaden av möjlighet till mellandom för dylika fall kommer att bli mer kännbar efter den före- slagna ändringen i 50 kap. 25 5. En utvidg- ning av möjligheterna till mellandom skulle öka förutsättningarna för den sovring av processmaterialet, som inskränkningen i rät- ten att i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis eljest kunde motverka. Ett utvid- gat mellandomsinstitut på sätt som motive- ras av det anförda har också andra förde- lar. Domstolen blir genom mellandomen bunden av utgången i primärfrågan. Par- terna får därmed klart för sig det rättsliga läget på en för deras mellanhavande vä-

sentlig punkt. Sedan mellandomen vunnit laga kraft, avskärs möjligheten att åberopa nya omständigheter och ny bevisning i denna del av målet. Angivna förhållanden kan skapa gynnsamma förutsättningar för att parterna beträffande målet i övrigt skall kunna träffa förlikning.

Frågan om utvidgandet av mellandoms— institutet avser endast i vilken mån ett och samma käromål bör kunna delas upp på skilda avgöranden. Möjlighet att ge särskild dom när ett mål omfattar mer än ett käromål föreligger enligt 17 kap. 4 5 och 5 5 första stycket rättegångsbalken. Vid över- vägande av i vilken utsträckning mellandom bör kunna ifrågakomma träder två synpunk- ter i förgrunden. Å ena sidan bör föreskrif- terna i ämnet göras så vida, att de lämnar utrymme för mellandom i alla de fall, där sådan dom kan vara lämplig. Å andra sidan måste beaktas att mellandomsinstitutets vä- sentliga syfte är att uppnå processekonomis- ka fördelar.

Möjligheten att dela upp ett käromål på särskilda avgöranden sammanhänger med omröstningsreglerna så tillvida att mellan- dom aldrig kan avse mindre eller annat än som kan uppställas till särskild omröstning. Enligt 16 kap. 2 & rättegångsbalken gäller härutinnan att det måste vara fråga om en omständighet som är av omedelbar betydel— se för utgången. Med omständighet av ome- delbar betydelse för utgången avses ett s. k. rättsfaktum, dvs. en omständighet, till vilken lagen anknyter en rättsföljd. Omröstningen har till syfte att fastställa inte endast huru- vida den åberopade omständigheten faktiskt föreligger utan också huruvida den rättsföljd, som är förknippad med denna omständighet, skall läggas till grund för den fortsatta pröv- ningen eller ej. Den grundläggande förutsätt- ningen för ett utvidgat mellandomsinstitut bör med anknytning till avfattningen av be- rörda omröstningsregel ges den innebörden att mellandom skall kunna meddelas, om part beträffande samma käromål åberopar flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången och som är stridiga. Härav följer att mellandomen

.... _... ___—___ .. .___......__.__.__._F___i_____._._.____.._.__.___a_.__

. _ __ _M.m_.

inte kan avse enbart huruvida den av par- ten åberopade omständigheten är för han- den utan även måste gälla frågan vilken rättsföljd som denna omständighet skall medföra. Att mellandomen således inte kan inskränkas till frågan om den åberopade omständighetens existens kan leda till kom- plikationer i de fall, där delade meningar finns inte endast härom utan även om vilken rättslig betydelse som skall tilläggas omstän- digheten. Svårigheterna är emellertid inte andra än de som enligt gällande regler kan uppkomma vid omröstning.

Även om mellandomsinstitutet ges denna vida, yttre ram, är det självfallet att mellan— dom inte bör komma till användning i alla de fall där det i sig vore möjligt. Den processekonomiska fördelen med mel- landom framträder i allmänhet klart endast när avgörandet av den till särskild prövning upptagna tvistefrågan kan leda till att öv- riga delar av målet inte behöver tas upp till fortsatt prövning. Mellandom bör därför som regel tillgripas endast när den omstän- dighet varom är fråga kan antas ha den rättsföljden att käromålet antingen bifalles eller ogillas. Vidare bör en förutsättning för uppdelning av målet vara att ett särskiljande av de olika tvistefrågorna är lämpligt med hänsyn till utredningen. Under denna förut— sättning innefattas dels att utredningen be- träffande målet i övrigt är av betydande eller kostnadskrävande omfattning, dels att den utredning som behövs för mellan- domen i allt väsentligt berör endast ifråga- varande del av målet.

Nackdelarna av mellandom hänför sig huvudsakligen till den situation som kan uppkomma om mellandomen överklagas. Följden kan då bli en ökning av kostnader och tidsutdräkt i stället för den eftersträvade minskningen. Ökas tidsutdräkten kan bevis— ningen med avseende på de delar av målet som inte omfattas av mellandomen komma att försämras. Förhållandet gestaltar sig oli- ka allt efter innebörden av domen. Innebär denna att domstolen bifaller eller ogillar käromålet, uppkommer någon olägenhet en- dast under förutsättning att vid fullföljd till högre instans denna inte ansluter sig till un-

derinstansens uppfattning, i följd varav un- derinstansen har att pröva målet även i öv- riga delar. Innebär åter mellandomen inte att målet i sin helhet därmed är avgjort, blir, om mellandomen överklagas, olägenheterna olika beroende på dels om den domstol, som meddelat domen, utan avseende vid överkla- gandet fortsätter med handläggningen av målet i övrigt eller, i avvaktan på den högre instansens ställningstagande, låter målet i denna del vila, dels om den högre instansen ändrar eller inte ändrar mellandomen. För- klaras målet vilande, kan överklagandet, förutom därav föranledd tidsutdräkt, med- föra extra kostnad som följd av prövningen genom flera instanser i olika omgångar. Fortsätter däremot den lägre instansen rätte- gången med utgångspunkt från sitt i mellan— domen gjorda ställningstagande kan olägen- heterna bli avsevärt större, nämligen för det fall att den högre instansen med ändring av mellandomen godkänner den ifrågavarande grunden eller invändningen och målet där- igenom avgöres i sin helhet. Det arbete och de kostnader som lagts ned på den fortsatta processen i den lägre instansen har då varit onödiga. Liknande förhållande kan dock uppkomma även om någon mellandom inte alls meddelas utan målet i ett sammanhang avgöres i hela dess vidd, t. ex. om den högre instansen på grund av åberopad preskription ogillar en fullgörelsetalan, som i den lägre instansen prövats även med hänsyn till stor- leken av yrkat belopp.

Ehuru de nackdelar, som kan vara för- enade med en utvidgad möjlighet till mel- landom, i och för sig inte är andra eller allvarligare än de som kan följa redan med nuvarande lagstiftning, kan man ej bortse från att, om tillämpningsområdet för mel- landomsinstitutet vidgas, också utrymmet för de med mellandomen förbundna olägenhe- terna växer. Eftersom dessa olägenheter fö- reträdesvis uppkommer i samband med att mellandomen överklagas kunde det ligga nära till hands att efter förebild av bestäm- melserna i 49 kap. 3 & angående fullföljd mot beslut under rättegång ge underrätten befogenhet att med hänsyn till omständighe-

terna bestämma om talan mot mellandomen skall få föras särskilt eller endast i samband med det slutliga avgörandet i målet. Vinsten av en sådan fullföljdsregel torde dock inte vara stor. Ett fullföljdsförbud skulle sanno- likt endast mycket sällan komma till an- vändning. I förarbetena till den nuvaran- de lagstiftningen uttalas att det, då mellan- dom meddelas, i regel torde vara lämpligt att domstolen förklarar målet vilande till dess mellandomen vunnit laga kraft. Denna regel bör gälla även fortsättningsvis. De i det fö- regående påtalade, med mellandom förenade allvarligaste olägenheterna kan på detta sätt undvikas. Med hänsyn till de ökade risker som ett utvidgat mellandomsinstitut likväl kan innebära, torde det emellertid härutöver vara lämpligt med sådan ändring i nuvaran- de regler för institutets användning, att det som villkor för att en del av ett mål skall få mot parts bestridande avgöras genom mellandom alltid — och således inte som nu endast vid bestridande från kärandens sida — kräves att synnerliga skäl föreligger. Med åberopande av vad nu anförts föreslår kommittén att i 17 kap. 5 & rättegångsbal— ken stadgas att, om beträffande samma käro- mål är fråga om flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, och det med hänsyn till utred— ningen finnes lärnpligt, att sådan del av målet avgöres för sig, särskild dom må på parts begäran ges häröver men att sådan dom mot parts bestridande ej må ges om inte synnerliga skäl är därtill. Stadgandet kan lämpligen införas i paragrafens andra stycke. Ett stadgande med detta innehåll kommer att innefatta även det fall av mel- landom, som avses i nämnda stycke enligt dess nuvarande lydelse. Detta fall behöver därför inte särskilt anges i lagtexten.

Gällande rätt

I princip skall alla vädjade mål i hovrätt och alla revisionsmål i högsta domstolen avgöras efter huvudförhandling. Rättegångsbalken medger emellertid vissa undantag från den— na regel. Bestämmelser härom finns vad gäl- ler hovrätt i 50 kap. 21 å och 51 kap. 21 5 samt beträffande högsta domstolen i 55 kap. 12 5.

Enligt 50 kap. 21 & äger hovrätt utan hu- vudförhandling företa tvistemål till avgö- rande, om vadetalan medgivits eller hov- rätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad. Rör målet endast penningar eller sådant som kan skattas i penningar och uppgår värdet av det varom talan fullföljts uppenbart inte till 1 500 kronor, må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt sådan förhandling. Vidare stadgas, att mål, vari fråga är om allenast rättstillämpningen, må på båda parternas begäran avgöras utan huvudförhandling, om hovrätten finner uppenbart att sådan ej er— fordras. I fråga om brottmålen meddelas motsvarande undantagsregler i 51 kap. 21 5. Enligt detta lagrum äger hovrätten företa mål till avgörande utan huvudförhandling, om talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån eller talan som föres av den tilltalade biträtts av motparten. Detsam- ma gäller om underrätten frikänt den tillta- lade eller eftergivit påföljd för brottet eller funnit honom vara på grund av själslig ab-

Måls avgörande utan huvudförhandling i överrätt

normitet fri från påföljd eller dömt honom till böter eller fällt honom till vite och an- ledning ej förekommer till ådömande av svårare straff än nu sagts eller att ådöma annan påföljd, dock att när talan föres även om annat än ansvar som ytterligare förut- sättning tillkommer, att denna talan enligt 50 kap. 21 5 kan prövas utan huvudförhand- ling. Beträffande såväl tvistemål som brott- mål gäller härutöver att huvudförhandling ej erfordras för prövning som inte avser själva saken.

I 55 kap. 12 & stadgas att högsta dom- stolen utan huvudförhandling äger företa mål till avgörande, om målet upptagits ome- delbart av hovrätten eller om i tvistemål re- visionstalan medgivits eller i brottmål talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån eller talan, som föres av den tilltala- de, biträtts av motparten. Liksom i hovrätt är huvudförhandling vidare ej erforderlig för prövning, som ej avser själva saken. Slutli- gen stadgas att, om mål eller viss däri upp— kommen fråga skall avgöras av högsta dom- stolen i dess helhet, detta må ske utan hu- vudförhandling.

Reglerna om måls avgörande utan hu- vudförhandling blir för sin tillämpning be- roende av de s.k. tilltrosparagraferna eller, vad gäller hovrätt, 50 kap. 23 å och 51 kap. 23 & rättegångsbalken. Dessas innebörd är den, att om vid huvudförhandling i under- rätt muntlig bevisning upptagits rörande viss omständighet eller syn å stället hållits och

avgörandet även i hovrätten beror av till- tron till den bevisningen, hovrätten ej må ändra underrättens dom, om inte beviset upptagits ånyo vid huvudförhandling i hov- rätten eller ock synnerliga skäl föreligger att dess värde är annat än underrätten an- tagit. ] brottmål må dock oberoende härav ändring göras till den tilltalades förmån. Mot dessa stadganden svarar vad angår för- farandet i högsta domstolen de i annat sam- manhang redovisade bestämmelserna i 55 kap. 14 & rättegångsbalken .

Ifrågavarande bestämmelser om huvud— förhandling har varit i sak oförändrade se- dan rättegångsbalkens tillkomst med endast den avvikelsen att värdegränsen för avgö- randet av tvistemål utan huvudförhandling i hovrätt ursprungligen var 500 kronor. Reg- lerna överensstämmer med det av process- lagberedningen framlagda förslaget utom så tillvida, att möjligheten till avgörande i hov- rätt av tvistemål utan huvudförhandling i rättstillämpningsfrågor inte förelåg enligt sagda förslag. Denna möjlighet infördes på hemställan av lagrådet, som i sitt yttrande över förslaget bl. a. anförde:

Enligt förslaget skall i tvistemål muntlig för- handling såsom regel äga rum i hovrätten; en- dast i uppenbara fall, i processuella frågor samt, under vissa förutsättningar, i mål som rör så ringa värde, att de ej kan bära kostnaden för en huvudförhandling, kan avgörandet ske utan en sådan. Ehuru en dylik ordning måste inne- bära en betydande ökning såväl av hovrätternas arbetsbörda som av parternas rättegångskostna- der, är dock enligt lagrådets mening fördelarna av densamma i allmänhet så stora, att de över- väger olägenheterna. Emellertid bör ej förbises, att i vissa av de mål, i vilka muntlig förhand- ling i hovrätten enligt förslaget är obligatorisk, ett verkligt behov därav knappast föreligger. Gäller tvisten exempelvis allenast tolkningen av ett lagstadgande eller eljest en ren rättsfråga, torde i vissa fall muntlig förhandling icke vara av nöden. Detsamma gäller även i andra fall, där materialet ofta ej kan göras tillgängligt eller åskådligt i muntlig form, såsom i vissa räkenskapsmål, patentmål o.d. Vad nu anförts talar för en vidgning av kretsen av de fall då undantag från muntlighetsgrundsatsen kan gö- ras. Å andra sidan måste beaktas vikten av att, i den mån undantag medgives, reglerna härom erhåller en så snäv avfattning att någon möjlig- het till extensiv tolkning av dem ej uppstår.

Härmed förenade svårigheter torde göra det nödvändigt att begränsa undantaget till mål, i vilka en bevisprövning ej erfordras. Enligt lag- rådets mening bör i enlighet med det sagda fö— reskrivas, att i mål, i vilka fråga endast är om rättstillämpningen, avgörandet skall ske utan huvudförhandling, såframt båda parterna begärt att sådan ej skall äga rum och hovrätten finner det uppenbart, att huvudförhandling ej är av nöden.

Tidigare förslag till ändringar

I sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse gjorde riksdagens revisorer vissa uttalanden rörande processreformens ekonomiska verk— ningar och ifrågasatte ändring av skilda be- stämmelser i rättegångsbalken. Bl.a. fram- fördes följande synpunkter.

Processreformen hade medfört en betydande och i flera avseenden inte förutsedd stegring såväl i det allmännas utgifter för rättegångsvä- sendet som i den enskildes processkostnader. I sistnämnda hänseende syntes kostnadsfrågan ha blivit i hög grad avgörande för den rätts- sökande allmänheten vid valet mellan att å ena sidan anlita domstol för prövning av rättsan- språk och att å andra sidan söka andra utvägar för tillgodoseende av anspråket eller rent av avstå från att göra detta gällande. En sådan utveckling var betänklig från rättssäkerhets- synpunkt. Den processekonomiska frågan hade i själva verket utvecklat sig därhän, att enbart på denna grund en översyn av det nya rätte— gångsförfarandet aktualiserades. Särskilt hade den processekonomiska utvecklingen satt sin prägel på hovrättsprocessen. Rörande denna var det angeläget att pröva möjligheterna av ett enklare och mindre kostsamt förfarande. Det borde övervägas, om inte förutsättningarna för att kunna avgöra mål utan huvudförhandling kunde vidgas. Garantier borde därvid skapas för att akten i målet gjordes så fyllig och till- förlitlig, att den kunde läggas till grund för dom. Även ett blandat muntligt och skriftligt förfarande syntes mången gång vara tänkbart. En justering uppåt av värdegränsen 500 kronor för tvistemålen borde övervägas.

I yttranden över revisorernas berättelse yppades delade meningar beträffande be- hovet av ändringar i fråga om hovrättspro- cessen. Att en viss utvidgning av möjligheten att avgöra mål på handlingarna borde kom- ma till stånd var man dock i allmänhet ense om. Särskilt pekade man därvid på bestäm- melsen att tvistemål, i vilket fullföljdsvärdet uppenbarligen inte uppgick till 500 kronor,

fick avgöras utan huvudförhandling, om ej parterna begärde sådan. En höjning av den- na värdegräns föreslogs allmänt.

Svea hovrätt ansåg, att möjligheten att utan huvudförhandling avgöra mål, som en- dast rör rättstillämpningen, borde vara obe- roende av uttrycklig framställning från par- terna. Hovrätten uttalade vidare, att man borde överväga att införa ett mera generellt bemyndigande för hovrätt att avgöra mål på handlingarna, då med bestämdhet kunde an- tas, att huvudförhandling inte skulle komma att tillföra rättegången material av beskaf- fenhet att inverka på avgörandet. Även möj- ligheten av ett blandat skriftligt och munt- ligt förfarande borde övervägas.

Hovrätten för Västra Sverige fann att huvudförhandling inte behövde vara obli- gatorisk i vissa grupper av mål, där huvud- förhandling kunde förutses bli av ytterst ringa värde för tvistens avgörande. Som ex- empel på dylika målgrupper nämndes mål, avseende endast storleken av underhållsbi- drag i samband med hemskillnad eller äkten- skapsskillnad eller eljest åt barn. I disposi- tiva mål, vari båda parterna hemställde om avgörande utan huvudförhanding, torde möj- ligen -— oberoende av tvisteföremålets värde — huvudförhandling inte böra hållas, där ej hovrätten ansåg det erforderligt för utred- ningen.

Även hovrätten för Nedre Norrland för- ordade mera omfattande avsteg från munt- lighetsprincipen.

Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge delade uppfattningen att möj- ligheten att utan huvudförhandling avgöra mål, som endast rör rättstillämpningen, bor- de vara oberoende av framställning från parterna men ansåg att några väsentliga avsteg från gällande ordning inte borde ifrågakomma. Uttalande av sistnämnda inne- börd gjordes också av riksåklagaren.

Hovrätten för Övre Norrland anförde att en avvägning mellan huvudförhandlingsmål och handlingsmål skulle bli av synnerligen komplicerad natur. En ändring i den delen skulle ovillkorligen komma att beröra rätte- gångsbalkens huvudprinciper. Hovrätten vil— le dessutom framhålla, att frågan intimt sam-

manhängde med det svårlösta problemet med protokolleringen, vilket ännu kunde sä- gas i viss mån befinna sig på experimentsta- diet och erhållit en mycket skiftande lösning i olika domstolar.

Med anledning av revisorernas berättelse hemställde 1950 års riksdag att en utredning måtte tillsättas för att med beaktande av dit- tills vunna erfarenheter av den nya process- ordningens praktiska tillämpning utarbeta förslag till erforderliga ändringar i skilda de- taljbestämmelser i rättegångsbalken och dess följdförfattningar.

Sedan med stöd av Kungl. Maj:ts bemyn- digande chefen för justitiedepartementet till- kallat sakkunniga för att verkställa en sådan utredning, avgav de sakkunniga, som antog benämningen 1951 års rättegångskommitté, år 1953 betänkande med förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. (SOU 1953: 26). I frågan om måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt föreslog kommit- tén för tvistemålens del sådan ändring i reg- lerna härutinnan, att dels dåvarande värde— gränsen 500 kronor höjdes till 1 500 kro- nor, dels dispositiva mål skulle få avgöras utan huvudförhandling om båda parterna. begärt detta och om hovrätten dessutom fann uppenbart att huvudförhandling ej er- fordrades. I motiveringen för förslaget i sist- nämnda hänseende anfördes bl. a.:

En allmän utgångspunkt har varit att hov— rättsprocessens fördyring under nya rättegångs- ordningen otvivelaktigt är en allvarlig olägen- het som icke får underskattas och att erfaren- heten otvivelaktigt visar att huvudförhandling i ej så få fall, där den är obligatorisk, skulle kunna utan men underlåtas. Det må vara natur- ligt att såväl domare som advokater eftersträvar en så god process som möjligt och därvid är benägna att underskatta betydelsen av att den- na process är dyr, men för en part, som nu ser sig av ekonomiska skäl förhindrad att över- klaga en underrättsdom, bör det vara bättre att få möjlighet att kunna klaga med en enklare processform än att ej kunna klaga alls. Då det endast är fråga om tvister, vari de enskilda parterna har den vidsträcktaste rätt att avgöra hur dessa materieut och formellt skola lösas, och vari de t.ex. kan komma överens om att låta dem lösas av skiljenämnd med ofta svaga garantier för ett riktigt avgörande, synes det

naturligt att de åtminstone skall ha så mycket inflytande över processformen i hovrätten, att om de är ense om att välja en billigare och enklare processform, som lagstiftningen dock förutsätter skall finnas för vissa mål, deras önskan skall kunna tillgodoses, om hovrätten dessutom själv finner uppenbart, att den dyrare formen ej erfordras. Parterna kan redan nu, även i mål som anhängiggjorts vid domstol, ha ett bestämmande inflytande över processforrnen, t.ex. i fråga om vittnes hörande (35 kap. 6 5) eller såtillvida att hovrätt då tvistemålets värde understiger 500 kronor ej må underlåta huvud- förhandling om båda parterna begär sådan; det ifrågavarande ändringsförslaget avser icke att ge parterna någon ovillkorlig bestämmanderätt, ens när de är ense. Det är riktigt att detta för- ringar regelns värde för parterna, i det att dessa icke kan vara säkra på att få målet avgjort på handlingarna, ens om de båda begärt det. Det kan emellertid icke ifrågasättas att göra hov- rätten bunden av parternas yrkande i detta av- seende, och kommittén anser, att en förutsätt- ning för avgörande på handlingarna bör vara liksom nu i mål som rör allenast rättstillämp— ningen att hovrätten finner uppenbart, att huvudförhandling icke erfordras. Med ett sådant stadgande synes anledning saknas att uppställa något villkor om enighet mellan hovrättens le- damöter; onödigheten av en huvudförhandling kan knappast anses uppenbar om ej ledamö- terna är ense därom.

Med den ifrågasatta lösningen kan man tänka sig en olämplig användning av skriftlig proce- dur i hovrätt endast om båda parterna oriktigt bedömt denna procedurfråga och hovrätten sam- tidigt klart underskattat betydelsen av en munt— lig förhandling. Kommittén vågar räkna med att den nya processens värde numera så genom- syrat uppfattningen i hovrättema att riskerna för en utbredd skriftlighet i de fall, då den icke lämpar sig, icke är stora. Att reformen skulle kunna leda till ökad skriftlighet i underrätterna kan kommittén icke antaga; systemet med måls avgörande på handlingarna i hovrätt förekom- mer ju redan nu i ej ringa utsträckning utan att det fördenskull förmärkts att möjligheten därtill inverkat på underrättsprocessen och varken parter eller domstolar kommer ju under pro- cessen vid underrätten att kunna veta, om den nu ifrågasatta regeln kan komma att träda i tillämpning just i det förevarande målet.

Kommittén vill emellertid som ett skäl för ändringen också framhålla, att det torde finnas vissa slag av mål, som på grund av sin art särskilt väl lämpar sig för ett rent skriftligt för- farande, t. ex. vissa redovisningstvister och vissa patentmål; man synes ha anledning antaga att det föreslagna stadgandet skall fylla ett behov i sådana fall.

Det har mot förslaget invänts, att det kan be- faras att parterna kommer att vidlyftigt ut- veckla sin talan, innan det avgjorts om huvud- förhandling skall hållas eller icke, och att detta blir menligt för huvudförhandlingen i de fall då sådan kommer att hållas. Det är otvivelaktigt riktigt, att vidlyftig skriftväxling icke blott är onödig utan direkt av ondo i huvudförhandlings- mål. Om möjlighet att avgöra mål på hand- lingarna införes för ifrågavarande grupp av mål, synes det emellertid böra gå till så i dessa mål liksom bort ske i motsvarande fall tidigare då det inte från början varit klart att målet skulle avgöras på handlingarna att parterna visserligen i vadeinlagan eller genmälet anhål- ler om målets avgörande utan huvudförhand- ling men ändock inskränker dessa skrifter till vad lagen stadgar och endast förbehåller sig att, om anhållan om avgörande utan huvudförhand- ling framställes från båda sidor och huvudför- handling i anledning därav ej kommer till stånd, få vidare utveckla sin talan. Att parterna ut- vecklar sin talan är i förevarande mål som regel nödvändigt för målets avgörande men synes åtminstone mera sällan erfordras för att bedöma om huvudförhandling erfordras eller icke.

Om det av rättegångskommittén fram- lagda förslaget genomfördes, fann kommit— tén intresse inte längre föreligga för två i diskussionen framlagda förslag, nämligen att huvudförhandling skulle få underlåtas även om parterna inte begärt detta dels i mål rörande rättstillämpning, dels i mål, där de faktiska omständigheterna var ostridiga och den fullföljda talan endast avsåg skäligheten av ett yrkat belopp. Inte heller ansåg kom- mittén sig böra föreslå någon utökning av möjligheterna att i hovrätt avgöra brottmål på handlingarna.

Över rättegångskommitténs betänkande avgavs efter remiss yttranden av bl. a. hov-— rätterna, riksåklagarämbetet, statskontoret, Föreningen Sveriges häradshövdingar, För- eningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfiskaler samt Sveriges advokat- samfund.

Förslaget att öppna möjlighet att avgöra dispositiva tvistemål utan huvudförhandling i de fall att båda parterna begär detta och hovrätten finner uppenbart, att huvudför- handling ej erfordras, tillstyrktes eller läm- nades utan erinran av flertalet remissinstan- ter.

Flera av dem underströk emellertid, att skäl fanns att iaktta stor varsamhet vid en reform i den av kommittén föreslagna rikt- ningen och att även vid tillämpningen av en regel i enlighet med kommitténs förslag för- siktighet borde iakttas.

Förslaget avstyrktes av hovrätten för Väst- ra Sverige (9 ledamöter av 16), en minoritet av hovrätten för Nedre Norrland (4 av 9), Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sve- riges advokatsamfund.

Förslag om ytterligare ändringar fram— fördes av riksåklagarämbetet. Enligt ämbetet borde i brottmål avgörande på handlingarna kunna ske även vid uppenbart ogrundad vadetalan av enskild part i mål, vari ådömts frihetsstraff understigande sex månader. Hemställan om jämkning i samma riktning framfördes av statskontoret.

I riksåklagarämbetets motivering anfördes att de fall, då fullföljd av talan ägde rum endast i syfte att fördröja straffverkställigheten, inga- lunda var sällsynta. Fall av uppenbart ogrundad talan torde i själva verket vara ojämförligt mycket vanligare i brottmål än i tvistemål. De onödiga kostnader, som för det allmänna för- anleddes av ett upprätthållande av principen om muntlig handläggningsform i brottmål jäm- väl vid uppenbart ogrundad vadetalan borde inte underskattas. Härtill kom, att för åkla- garen en huvudförhandling i hovrätten i regel medförde en inte obetydlig tidsförlust, särskilt om han i och för huvudförhandlingen måste in- ställa sig på annan ort. Även från denna syn- punkt synes det angeläget att huvudförhandling underläts i sådana mål, där den med hänsyn till beskaffenheten av den fullföljda talan framstod som en tom formalitet. Anledning befara att inte hovrättema skulle komma att visa sträng återhållsamhet med att bedöma vadetalan i brottmål såsom uppenbart ogrundad syntes ej föreligga. För hovrätternas egen arbetsbörda tor- de valet av handläggningsform i de föga om- fattande mål, varom här var fråga, sakna egent- lig betydelse. Det borde även betonas att i de fall, då den tilltalade inte vidgått gärningen och skuldfrågan alltså var tvistig, utrymme knappast fanns för ett konstaterande att den tilltalades vadetalan var uppenbart ogrundad.

I proposition till 1954 års riksdag för- ordades den föreslagna höjningen av värde- gränsen i 50 kap. 21 & rättegångsbalken . Beträffande i övrigt framförda förslag utta- lade departementschefen bl. a.:

Vid bedömandet av förslaget att dispositiva mål skall kunna avgöras utan huvudförhand- ling, därest båda parterna begär det och hov- rätten finner uppenbart att huvudförhandling ej erfordras, är i första hand att beakta, att muntligheten utgör den säkraste garantien för att hovrätten får bästa möjliga grundlag för sitt avgörande. Med hänsyn härtill måste starka skäl föreligga för att på ett sätt, som har principiell betydelse, vidga möjligheterna att frångå munt- ligheten och därjämte måste betryggande ga— rantier finnas för att en dylik utvidgning ej leder till att muntlig förhandling underlåtes i fall, då sådan är sakligt motiverad.

Såsom redan förut framhållits medför munt- ligheten att processkostnaderna blir betydande. Självfallet leder detta till att parterna vid ställ- ningstagandet till frågan om en dom skall över- klagas eller en vadetalan fullföljas måste taga stor hänsyn till kostnadsfrågan. Måhända kan t. o. m. inträffa, att part på grund av befarade kostnader avstår från talan som skulle vunnit bifall. Om sådana förhållanden skulle vara van— liga, måste läget betecknas som i hög grad otillfredsställande. Vad i ärendet förekommit ger emellertid icke stöd för att så är fallet. Sär- skilt är därvid att beakta, att advokatsamfun- det vilket företräder dem som bäst känner till hur i detta hänseende verkligen förhåller sig — icke givit uttryck för att olägenheter av nu antydd art skulle förekomma i större omfatt- ning.

Å andra sidan visar erfarenheten, att bland de mål, där huvudförhandling är obligatorisk, förekommer sådana som utan olägenhet skulle kunna avgöras på handlingarna. Tydligen är det i och för sig önskvärt, att parterna i dessa fall skulle kunna besparas kostnaderna för huvud- förhandlingarna. Det är att beakta, att omstän— digheterna i de fall då huvudförhandling utan olägenhet skulle kunna underlåtas växlar. Där- för torde det icke vara möjligt att i en lagregel närmare angiva dessa fall. Skall man bereda möjlighet att i nu åsyftade mål underlåta hu— vudförhandling, torde man vara nödsakad att tillgripa en lagregel med det obestämda inne- håll, som kommittén föreslagit. Och vid en sådan lösning blir av stor betydelse huruvida garantierna mot missbruk är betryggande.

De garantier i detta hänseende, som ligger i kommitténs förslag, hänför sig dels till par— terna och dels till hovrätten. På sätt åtskilliga remissinstanser framhållit kan befaras, att par- terna är benägna att önska målets avgörande utan huvudförhandling i större utsträckning än som är sakligt befogat. För vadesvaranden torde det som regel endast vara till fördel om målet avgöres på handlingarna. Och för vade— käranden lärer risken att få svara för de med muntligheten förenade större kostnaderna stund-

om väga så tungt att han utan tillräckliga skäl önskar få målet avgjort utan huvudförhandling. Tyngdpunkten i garantierna mot missbruk får därför anses ligga i den prövning hovrätten skulle göra. Med de erfarenheter om värdet av muntligheten som numera föreligger och som också kommit till tydligt uttryck i de från hov- rättema avgivna utlåtandena i ärendet, saknas enligt min mening anledning förmoda att hov- rättema skulle i syfte att lätta en tyngande ar- betsbörda eller på andra liknande skäl medgiva ett måls avgörande på handlingarna i fall, då sådant ej är sakligt motiverat. Allvarligare är den invändningen att hovrätten icke har fullgod möjlighet att på handlingarna bedöma huru- vida huvudförhandlingen är behövlig eller onö- dig. Såsom framgår av vissa yttranden torde full klarhet om behovet av huvudförhandling föreligga först efter det att densamma ägt rum. Med hänsyn härtill synes man ej böra bortse från risken att hovrätten, även med full insikt om och förståelse för muntlighetens principiella företräde, kommer att tillmötesgå parternas önskan om avgörande på handlingarna i fall, då huvudförhandling i själva verket varit behövlig.

Det föreslagna stadgandets tillämpningsom- råde blir i hög grad inskränkt genom den s.k. tilltrosparagrafen. Denna innebär i huvudsak, att om vid underrätten vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts rörande viss omständighet och avgörandet även i hov- rätten beror av tilltron till den bevisningen, ändring i denna del ej må ske, med mindre be- viset upptagits ånyo vid huvudförhandling i hov- rätten. Där kan det emellertid vara fråga om förebringande av annan bevisning än sådan som träffas av detta stadgande. Väl gäller som prin— cip att skriftlig berättelse, som avgivits utom rätta, ej må åberopas som bevis, men lagen ger dock vissa möjligheter till avsteg från den- na princip. Enligt min mening kan det före- ligga risk för att ökad möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling kan ha till följd att intyg i större omfattning än som är avsett kommer att godtagas som bevis. Och detta skulle vara högst betänkligt.

Vid övervägande av vad sålunda anförts har jag kommit till att behovet av ökad möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling icke kan anses vara så stort, att det väger tyngre än de risker för en olämplig utveckling som är för- bundna med en lagregel av det obestämda inne- håll, som skulle erfordras för att tillgodose be- hovet. Jag är alltså ej beredd förorda någon ändring i gällande ordning i det hänseende varom nu är fråga.

För brottmålens del har kommittén stannat för att icke föreslå vidgade möjligheter att fö- retaga mål till avgörande utan huvudförhand- ling. Denna ståndpunkt har det övervägande

flertalet remissinstanser biträtt. Dock har riks- åklagarämbetet jämte ytterligare någon remiss- myndighet förordat, att huvudförhandling skul- le kunna underlåtas vid uppenbart ogrundad vadetalan av enskild part i mål, vari ådömts visst lägre frihetsstraff. Enligt min mening är det tydligt att i ett icke ringa antal fall den som av underrätt ådömts frihetsstraff fullföljer talan, trots att det objektivt sett icke finnes någon utsikt att få domen ändrad. I vissa fall kan det väl stå klart för den tilltalade att han icke kommer att vinna bifall till sin talan och syftet med att han likväl fullföljer denna kan då vara att han vill uppnå ett anstånd med verkställigheten. I andra fall kan det emellertid antagas att den tilltalade fullföljer talan, eme- dan han ser subjektivt på vad som förevarit och därför icke är i stånd att godtaga den förebragta bevisningen och den av domstolen uttalade vär- deringen av hans handlingssätt. Det kan i dylika fall vara till skada, om den tilltalade bibringas den föreställningen att hans mål icke i hovrät- ten behandlas med samma omsorg som enligt huvudregeln kommer andra mål till del. Här- till kommer, att det ofta torde vara ytterst svårt att med säkerhet fastslå att den tilltalades talan är ogrundad, innan denne erhållit tillfälle att personligen framlägga sin sak. Jag vill alltså icke förorda riksåklagarämbetets förslag i den- na del.

Första lagutskottet biträdde i sitt av riks- dagen godkända utlåtande departementche— fens förslag.

Den föreslagna höjningen till 1 500 kro- nor i 50 kap. 21 å genomfördes genom lag den 18 juni 1954.

I sin berättelse år 1957 återkom riksda- gens revisorer till frågan om måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt. Enligt re- visorernas mening var det påkallat, att den- na fråga på nytt togs upp till övervägande i samband med den pågående översynen av rättegångsbalken . Som skäl härför uttalade revisorerna bl. a.:

Det är obestridligt, att den nya rättegångs- balken inneburit en betydande vinning för vårt rättsliv. De grundprinciper som med densamma vunnit insteg har medfört väsentligt ökade för- utsättningar för riktiga domstolsavgöranden. Om värdet av denna omdaning torde alla nu- mera vara ense. Med den nya rättegångsord- ningen har emellertid, såsom riksdagens revi— sorer tidigare påpekat, följt ökade kostnader såväl för det allmänna som för den enskilde. I den mån dessa utgiftsökningar kan minskas utan att rättssäkerhetskravet eftersättes, synes

angeläget att åtgärder vidtages för kostnader- nas nedbringande. Det är icke väl beställt, om den enskilde på grund av höga processkostna- der tvingas avstå från att underställa domstol prövningen av ett befogat rättsanspråk. Det är mången gång en ringa tröst för en vinnande part, att ersättning för rättegångskostnaderna slutligen tillerkännes honom, om motparten saknar betalningsförmåga. Till en del kan miss- förhållanden av detta slag avhjälpas inom ra- men för lagstiftningen om fri rättegång, vilken f.n. är föremål för rättegångskommitténs över- väganden. Främst synes man emellertid böra söka komma till rätta med problemet genom att såvitt möjligt förbilliga domstolsprocessen. Av vikt är självfallet därvidlag bl. a. att under- rättsförfarandet gestaltas så, att det i minsta möjliga omfattning blir eller anses behövligt att föra målet till högre rätt. I den mån detta icke är möjligt, bör förutsättningarna för att förenkla hovrättsprocessen, som i särskild grad torde ha blivit dyrare genom den nya rätte- gångsordningen, i främsta rummet beaktas.

Frågan om ett förenklat förfarande i hov- rätten för vissa slag av mål har redan varit föremål för överväganden. Därvid framförda förslag har dock på ett undantag när icke lett till någon ändrad ordning. Sedermera har emel- lertid ytterligare erfarenheter vunnits, vilka en— ligt revisorernas mening kan giva anledning till förnyad prövning.

Allmänt kan därvid sägas, att den återhåll- samhet som tidigare ——- för övrigt helt naturligt och säkerligen även fullt befogat -— präglat re- formarbetet på den nya rättegångsbalkens om- råde numera icke med samma styrka behöver göra sig gällande. Genom att den nya rätte- gångsordningen varit i tillämpning ytterligare någon tid, har riskerna för återfall i den gam- la ordningen minskat väsentligt. Därjämte ut- gör den ökade tillströmningen av mål till hov- rättema nu mera än förr en anledning till om- prövning av gällande bestämmelser. En stegrad målbalans med därav följande förlängning av tiden för målens avgörande torde vara lika betänklig från rättssäkerhetssynpunkt som de vådor, vilka förmenats följa av en mindre in- skränkning av muntlighetsprincipen. Tvingande regler om huvudförhandling i mål där sådan förhandling skulle kunna undvaras är ägnade att medföra onödiga kostnader för det allmänna även därigenom, att de medför att de hov- rättsting som hålles å ort utom kansliorten blir onödigt omfattande.

Vad tvistemålen beträffar synes på nytt böra övervägas införande av en regel motsvarande den av rättegångskommittén föreslagna, näm- ligen att dispositiva tvistemål skall få avgöras utan huvudförhandling, om båda parterna be- gärt det och hovrätten finner uppenbart att

huvudförhandling ej erfordras. De skäl rätte- gångskommittén anförde för en dylik regel för- tjänar enligt revisorernas mening beaktande. Med den vidsträckta förfoganderätt som redan tillkommer parterna synes några betänkligheter ej kunna resas mot att möjlighet beredes dem att i hovrätten välja en enklare och därmed billigare processform, då såsom synes vara fal- let kravet på rättssäkerhet kan tillgodoses. Ris- ken för att parterna skulle söka få mål avgjorda utan huvudförhandling i större utsträckning än som vore sakligt befogat får icke överdrivas. Tillräcklig garanti mot missbruk av en sådan ordning som den av rättegångskommittén före- slagna torde ligga däri, att som ytterligare förutsättning för avgörande på handlingarna stadgas, att hovrätten skall finna uppenbart att huvudförhandling ej erfordras. Såsom redan förut antytts torde hovrättema numera ha blivit så förtrogna med den muntliga handlägg- ningsformen och övertygade om värdet därav, att missbruk icke behöver befaras.

Såsom främsta orsak till att en regel av ifrå- gavarande innebörd icke år 1954 kunde godta- gas anförde föredragande departementschefen, att hovrätten icke hade fullgod möjlighet att enbart på handlingarna bedöma, huvuvida hu- vudförhandling vore behövlig eller icke. Här- till är emellertid att säga, att åtskilliga mål finns, vilka redan på förhand kan bedömas så- som lämpliga att avgöras på handlingarna utan att det beträffande dem låter sig säga, att vade- talan är uppenbart ogrundad eller att fråga är allenast om rättstillämpningen. Särskilt torde hit kunna hänföras sådana mål, vilka nu av- göras vid huvudförhandling utan ny bevisupp- tagning och i vilka sålunda bevisomedelbarheten saknas. Vidare finns vissa slag av mål som på grund av sin art särskilt väl lämpar sig för ett skriftligt förfarande, t.ex. vissa redovisnings- tvister och vissa patentmål.

I fråga om brottmålen ger erfarenheten vid handen, att det i ett icke ringa antal mål redan på förhand står klart, att den fullföljda talan icke kan leda till ändring i underrättens dom. Fullföljd av talan sker mången gång endast i avsikt att uppskjuta straffverkställigheten. I så- dana fall där endast särskilda skäl kan föran— leda ändring i underrättens dom, såsom vid frå— gor om straffmätning för rattfylleri eller vill- korlig dom för en återfallsbrottsling, kan de särskilda skäl för en ändring som förmenas fö- religga lätt antydas i skriftlig inlaga till er— forderlig ledning för hovrättens bedömande, huruvida huvudförhandling skall anses nödvän- dig eller icke. I åtskilliga av de nu avsedda fal- len tjänar en huvudförhandling uppenbarligen intet syfte. Såsom riksåklagarämbetet i yttrande över revisorernas berättelse till 1950 års riks- dag anförde, finns därjämte även bland brott-

målen sådana, vilka avser endast rättstillämp- ningen och beträffande vilka huvudförhandling därför icke fyller någon uppgift utan framstår såsom enbart kostnadskrävande för både det all- männa och den enskilde. Utom sådana fall där fråga är allenast om brottsrubriceringen av ett visst utrett förfarande hör hit fall angående tillämpning av reglerna om sammanläggning av straff och andra liknande spörsmål av rent juridisk—teknisk art. Det synes revisorerna vara olämpligt att huvudförhandling skall vara obli- gatorisk även i sådana fall, där den endast in- nebär ett upprepande av den i underrätten före- bragta utredningen, huvudsakligen genom före- dragning av handlingarna i målet. Betänklig- heter synes icke behöva möta mot att man i enlighet med det sagda för brottmålens del in- för möjlighet att avgöra målet utan huvudför- handling åtminstone då vadetalan synes uppen- bart ogrundad eller fråga är endast om rätts- tillämpningen. Då muntligheten måste anses ut- göra en särskild garanti för rättssäkerheten, tor— de tillämpningsområdet för en dylik regel böra inskränkas till mål som icke angår svårare straff. Huruvida man även beträffande brott- mål som nu sagts skall våga gå längre och in- föra en regel motsvarande den som här för- ordats för tvistemål är mera tveksamt. Med hänsyn till den erfarenhet hovrättema numera äger av muntlighetsprincipens värde synes en sådan regel dock förtjäna att övervägas.

Yttranden över riksdagens revisorers be- rättelse inhärntades från hovrättema, stats- kontoret, 1951 års rättegångskommitté, För- eningen Sveriges häradshövdingar, Förening- en Sveriges stadsdomare samt Sveriges advo- katsamfund.

Revisorernas förordande av att till för- nyat övervägande togs upp det av rätte— gångskommittén tidigare framlagda förslaget att dispositiva tvistemål skulle få avgöras utan huvudförhandling, om båda parterna begärt det och hovrätten finner uppenbart att huvudförhandling ej erfordras, tillstyrk- tes eller lämnades utan erinran av Göta hov- rätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland, statskonto- ret, 1951 års rättegångskommitte' och För- eningen Sveriges häradshövdingar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ut— talade:

Det gäller en avvägning mellan å ena sidan de ekonomiska fördelarna för parter och det allmänna av ett utvidgat skriftligt förfarande samt å andra sidan riskerna för en för rätts- säkerheten olycklig utveckling av ett dylikt

förfarande. Det kan ej förnekas, att sådana risker finns, främst på grund av det otillräck- liga material handlingarna utgör för hovrät- ternas ställningstagande till frågan om behovet av huvudförhandling. Bedömes riskerna vara betydande, bör den ifrågasatta lagregeln icke införas, oaktat i det särskilda fallet den otill- fredsställande prövningen av målet i hovrätten måste sägas vara en följd av parternas egna dispositioner.

För egen del anser hovrätten alltjämt, att riskerna för missbruk av regeln icke är större än att man skulle kunna pröva denna utväg för nedbringande av hovrättskostnaderna. Skulle — efter införande av lagregeln tendenser visa sig till en olämplig utveckling, bör frågan tagas upp till omprövning.

Om nu berörda regel inte ansågs böra in- föras, borde enligt hovrätten ånyo undersö- kas, huruvida inte huvudförhandling kunde undvaras under närmare angivna omständig- heter. Hovrätteu utvecklade sin mening så- lunda.

Hovrätten finner en sådan undersökning an- gelägen när det gäller mål, däri de faktiska omständigheterna är klara och fullföljden en- dast avser fråga om skäligheten av ett yrkat belopp. Spörsmålet om dylika måls avgörande utan huvudförhandling väcktes ursprungligen av advokatsamfundets styrelse. Rättegångskommit- tén uttalade i promemoria den 6 mars 1952, att det ifrågasatts om icke i dessa fall ett av- görande på handlingarna kunde ske med stöd av det nuvarande stadgandet för mål »vari fråga är om allenast rättstillämpningen», att så också i något fall torde ha skett i praxis men att en dylik tolkning knappast kunde godtagas, enär åberopade faktiska omständigheters ostri- dighet icke uteslöte att rättens skälighetspröv- ning, grundad på dessa omständigheter och rättens allmänna kunskaper, vore att anse som bevisprövning. Gentemot förslaget om ett ut- vidgande av skriftligt förfarande i hovrätt till dessa fall yttrade kommittén i promemorian bland annat, att alla de begrepp man härvid rörde sig med —— rättstillämpning, ostridiga faktiska omständigheter, skälighetsprövning —— torde vara så oklara och gränserna så flytande, att betydande tolkningssvårigheter skulle upp- komma om de skulle läggas till grund för un- dantagsbestämmelser om ett skriftligt förfa- rande i hovrätt. Vid underhandsremiss av pro- memorian tillstyrktes likväl från många håll, bland annat av denna hovrätt, införandet av en lagregel av nu antytt innehåll, men kommittén anförde i sitt år 1953 avgivna betänkande en- dast, att förslaget härom syntes väsentligen för- falla, om det av kommittén framförda förslaget

beträffande de dispositiva tvistemålen genom- fördes.

Ett avvisande av den mera allmänt hållna regeln för dispositiva tvistemål aktualiserar en regel för mål som angår uteslutande en skälig- hetsprövning. Behovet av ett övervägande av en sådan regel markeras ytterligare av att man på en del håll alltjämt finner sig oförhindrad att med stöd av undantagsregeln för mål som alle- nast rör rättstillämpningen avgöra mål, som uteslutande gäller en skälighetsprövning, utan huvudförhandling. Så är fallet vid en av denna hovrätts avdelningar. Man anser där, att rättens skälighetsprövning, grundad på ostridiga fak- tiska omständigheter, icke innefattar något mo- ment av bevisprövning, och finner därför, med stöd av lagrådets uttalanden i samband med dess förslag om införande av undantagsregeln för mål som allenast avser rättstillämpning, att även dessa mål allenast gäller rättstillämpning och förty kan —— om jämväl övriga förutsätt- ningar är för handen —- avgöras utan huvud- förhandling.

Rättegångskommittén hade uppenbarligen rätt, när kommittén konstaterade att begreppen rättstillämpning, ostridiga faktiska omständig- heter och skälighetsprövning är oklara och kan föranleda tolkningssvårigheter. Tolkningssvårig- heterna torde emellertid ej bli svårare att be— mästra, om den nuvarande undantagsregeln om- formuleras så att den avser såväl mål som alle- nast angår rättstillämpningen som mål som av- ser allenast en skälighetsprövning, baserad på ostridiga faktiska omständigheter.

Hovrätten föreslår att en sådan omformule- ring genomföres, därest den av statsrevisorema föreslagna regeln ej kommer till stånd. I sin utvidgade del kommer undantagsregeln uppen- barligen endast att gälla dispositiva frågor och regeln torde få praktisk betydelse.

Om icke heller den nu föreslagna omformu- leringen av undantagsregeln för mål som alle- nast rör rättstillämpning finnes böra ske, torde i vart fall till undvikande av olikartad praxis i fråga om måls avgörande utan huvudförhand- ling -— ett auktoritativt uttalande böra göras angående innebörden av begreppet rättstillämp- ning.

Hovrätten för Nedre Norrland sade sig utgå från att den ifrågavarande regeln skulle tillämpas så att om någon hovrättsledamot inte fann huvudförhandling uppenbart obe- hövlig sådan alltid kom till stånd. Vidare förutsatte hovrätten att parterna, när de öns- kade målet avgjort på handlingarna, själv- mant helst redan i vadeinlagan respektive genmälet gav sin uppfattning tillkänna. Härutöver anförde hovrätten:

Hovrätten är icke främmande för tanken att det kan förtjäna att närmare övervägas, om hovrätt i det fall att de faktiska omstän- digheterna är klara och fullföljden endast avser fråga om skäligheten av yrkat belopp, t.ex. storleken av underhållsbidrag eller av skade- stånd, samt det med bestämdhet kan antagas att huvudförhandling icke kommer att tillföra rättegången material av beskaffenhet att in- verka på avgörandet kunde ges generellt be- myndigande att efter parternas hörande besluta målets avgörande på handlingarna. Mål av detta slag torde vara de vanligaste dispositiva tviste- mål, som kommer under hovrätternas behand— ling, och hovrätterna kan följaktligen antagas ha stor vana vid bedömandet av om handling- arna i dylika mål innehåller tillräcklig utred- ning. En sådan regel kan emellertid möta be- tänkligheter ur ett par synpunkter. Ett parts— ombud kan i vissa fall ha svårt att konkret ange, varför han vill höra sin huvudman eller dennes motpart vid huvudförhandling, då han visserligen tror att partens personliga hörande skulle kunna påverka rättens avgörande men ej väntar sig någon ny uppgift från dennes sida. Förutsättningen för ett dylikt bemyndigande för hovrätt måste därför vara, att regeln får en så restriktiv tillämpning, att begärd huvudförhand— ling i allmänhet ej vägras, även om den som anhåller därom ej förmår att ge en helt över— tygande motivering härför. Hur rättegångskost- nadsfrågan skall bedömas, om det sedan vid huvudförhandling visar sig att partens instäl- lelse var onödig, torde också böra lösas i sam- manhanget. Så mycket är nämligen klart, att om vinnande part i dylikt fall frånkännes ersätt- ning för sin inställelse eller t.o.m. förpliktas gottgöra motpart kostnad härför, detta skulle innebära en stark hämsko på part som över— väger att begära huvudförhandling.

Avstyrkande uttalanden gjordes av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, hov- rätten för Övre Norrland, Sveriges advokat- samfund och Föreningen Sveriges stadsdo- mare. Två ledamöter av hovrätten för Västra Sverige och två styrelseledamöter i stads- domareföreningen var dock skiljaktiga.

Svea hovrätt fann även om det vid den tidigare behandlingen av frågan anförts goda skäl för förslaget och det kanske även kunde ifrågasättas om inte en del av argumenten mot förslaget i någon mån över- betonats — det vara tveksamt om det verk- ligen skulle vara motiverat att efter så kort tid ta upp frågan till omprövning och an- förde vidare:

Några nya synpunkter torde knappast kom- ma fram, och erfarenheterna efter 1954 har ej varit sådana att man på grund av dem kan säga att behovet av vidgad föredragningsmöj- lighet skulle ha blivit större än tidigare. Upp- fattningen att det icke så sällan förekommit mål, vari huvudförhandling varit onödig kvar- står säkerligen, men den betingas nog till stor del av fall, där man efter huvudförhandling konstaterat att förhandlingen icke givit något nytt. Antalet mål, där redan före huvudför- handling kunnat med säkerhet bedömas att så- dan skulle vara onödig, kan knappast ha varit så stort att en regel av nu ifrågasatt art kan antagas medföra någon mer väsentlig föränd- ring av proportionen mellan huvudförhand- lingsmål och föredragningsmål. Med hänsyn härtill och även till att ett visst fog finns för de under ärendets tidigare handläggning utta- lade farhågorna för en olämplig utveckling till följd av den ifrågasatta regeln, anser sig hov- rätten icke ha anledning förorda att ifrågava- rande förslag nu ånyo upptages till prövning. Härtill bör dock fogas den anmärkningen att — vilket framhållits i åtskilliga tidigare sam- manhang det finns speciella typer av mål som särskilt väl lämpar sig för skriftligt förfa- rande eller ett blandat muntligt och skriftligt förfarande, såsom vissa redovisningstvister och vissa patentmål. De är dock icke så vanliga att beträffande dem särskilda bestämmelser bör intagas i rättegångsbalken.

Liknande uttalande gjordes av hovrätten för Västra Sverige.

Sveriges advokatsamfund ansåg att vad revisorerna anfört inte innefattade några övertygande skäl för att den ifrågasatta änd- ringen skulle kunna genomföras utan risk för muntlighetsprincipens upprätthållande. Er- farenheterna från den gamla rättegångsord- ningens tid visade hur lätt skriftligheten smög sig in och bredde ut sig, om inte lag- stiftaren med kraft upprätthöll muntligheten. Advokatsamfundet avrådde bestämt från det för muntlighetsprincipens upprätthållan- de äventyrliga experiment som införandet av den föreslagna regeln skulle innebära. De missförhållanden som förelåg var enligt sam- fundets uppfattning inte så stora som kriti- kerna ville göra gällande.

Den av revisorerna ifrågasatta möjligheten att avgöra brottmål utan huvudförhandling då vadetalan är uppenbart ogrundad eller fråga är om endast rättstillämpning, såvida målen inte angår svårare straff, hälsades ur

arbetsbesparingssynpunkt med stor tillfreds- ställelse av riksåklagarämbetet.

Hovrätten för Nedre Norrland liksom Föreningen Sveriges häradshövdingar hade intet att erinra mot att frågan togs upp till förnyat övervägande. Hovrätten uttalade:

Även beträffande brottmål som rör frihets- straff är det tänkbart, att i linje med vad riks- dagsrevisorerna föreslagit möjligheten till skrift- lighet i förfarandet utan våda för rättssäkerhe- ten skulle kunna vidgas. I dessa mål tillkom- mer emellertid ett moment, som måste tillmätas särskilt beaktande vid sidan av kravet på pro- cessens säkerhet, snabbhet och billighet, näm- ligen den tilltalades önskan att personligen få medverka i rättegången. Även om partens per- sonliga närvaro i och för sig knappast kan ha någon betydelse för utgången, måste ett sådant önskemål ofta anses berättigat. Området för ett ökat skriftligt förfarande när det gäller fri- hetsstraff torde därför vara tämligen begränsat. Det bör emellertid ej utesluta att jämväl före- varande spörsmål ånyo prövas vid den pågå- ende översynen av rättegångsbalken. Fall kan nämligen förekomma då i brottmål, liksom i tvistemål, vadetalan måste anses uppenbart ogrundad. Så kan vara förhållandet exempelvis då såsom i vissa rattfyllerirnål — syftet icke är annat än att få uppskov med straffverkställig- het eller då såsom beträffande Jehovas vitt- nen — överklagandet endast utgör ett led i vissa religiösa eller ideologiska strävanden. Den till- talades önskemål om huvudförhandling torde under dylika omständigheter icke förtjäna beak- tande. Svårighet möter emellertid att avgöra huruvida läget med säkerhet är det här angivna. Någon nämnvärd inverkan på hovrätternas och åklagarnas arbetsbörda skulle kanske därför en uppmjukning av reglerna om förfarandet här- vidlag knappast få. Ännu mindre betydelse tor- de det ha att från huvudförhandling undanta sådana brottmål, där frågan endast rör rättstill- lämpningen. Ehuru det väl icke kan möta nå— got allvarligt hinder för att dylika mål regel- mässigt prövas på handlingarna, synes båda par- ternas medgivande härtill böra fordras.

Den ifrågasatta brottmålsregeln avstyrk- tes av Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Övre Norrland, Sveriges advo- katsamfund och Föreningen Sveriges stads— domare, Enligt Svea hovrätt borde tilltalade som ådömts frihetsstraff eller skyddsåtgärder ha en ovillkorlig rätt att i hovrätten själva framlägga sin sak. Hovrätten för Skåne och Blekinge anförde:

Det är obestridligt, att fullföljd talan mot dom å frihetsstraff stundom kan vara så utsikts- lös, att huvudförhandling ej tjänar något ända- mål. Så är exempelvis fallet, då till stöd för ändringssökandet anföres skäl som ej kan leda till befrielse från eller ändring i ett efter fast praxis utmätt normalstraff (vilket förekommer vid lydnadsbrott respektive arbetsvägran av Jehovas vittnen).

Så kan också vara fallet i det av statsreviso- rerna nämnda exemplet att återfallsförbrytare begär villkorlig dom utan att — ens efter an- modan _ kunna antyda bärande skäl för en sådan. Om sådana och liknande fall kan klart avgränsas i en undantagsregel om måls avgö- rande utan huvudförhandling, anser hovrätten, att en sådan undantagsregel bör införas för prövning av tilltalads talan mot dom å kortare frihetsstraff. I vidare mån synes ett bedömande av straffmätning ej böra ske å handlingarna. En allmänt hållen undantagsregel är ej tillråd- lig. Hovrätten tillstyrker alltså en undersökning av möjligheterna att klart avgränsa de fall som kan tänkas ifrågakomma.

Hovrätten för Västra Sverige anförde:

Det är visserligen riktigt att talan ofta nog fullföljes till hovrätt endast för uppnående av anstånd med straffverkställigheten. Ur allmän rättssäkerhetssynpunkt måste det emellertid te sig otillfredsställande att en person skulle kun- na ådömas ett än så kortvarigt frihetsstraff utan att ha fått tillfälle att personligen inför en över- rätt framlägga sin sak, en uppfattning som vinner i styrka i den mån hovrättema i allt större omfattning kommit att fungera som sista instans för det stora flertalet mål. Ur denna synpunkt kan enligt hovrättens uppfattning en huvudförhandling i hovrätt aldrig betecknas som ändamålslös. Beträffande de av revisorerna särskilt nämnda mål där fråga är närmast om brottsrubriceringen eller om tillämpning av reg- lerna om sammanläggning av straff är att mär— ka att i dessa mål regelmässigt också före- kommer en straffmätningsfråga samt att just för bestämmandet av påföljden för ett brott den tilltalades personliga närvaro inför domstolen är betydelsefull. Ett brottsligt förfarande av den beskaffenhet att brottsrubriceringen är tveksam torde för övrigt sällan kunna anses tillfredsställande utrett utan att hovrätten hört den tilltalade personligen. En inskränkning av muntligheten i nu avsedda mål liksom även i mål som avser straffmätning för rattfylleri, skulle med all sannolikhet medföra att hov- rättema i de fall där huvudförhandling ansågs kunna underlåtas bleve obenägna att enbart på skriftlig utredning göra ändring i underrät- tens avgöranden, en även med hänsyn till dom- stolens officialutredningsplikt betänklig utveck-

ling, som med nu gällande bestämmelser redan är skönjbar för bötesbrottens del och som torde vara förbunden med i stort sett varje inskränk- ning i muntlighetsprincipen i hovrätt. När det gäller mål som avser villkorlig dom för eller annan ändring av påföljden för en återfalls- brottsling har hovrätten åtskilliga gånger erfarit hurusom den tilltalades sätt att personligen framställa sin belägenhet kunnat påverka dom- stolen att göra en ändring som vid en före- dragning på handlingarna aldrig skulle ha på allvar ifrågasatts. Den tilltalades egen fram- ställning kan i dylika fall åt de av honom åbe- ropade synpunkterna ge en tyngd, som aldrig kan ersättas av argumenteringen i en oftast av honom själv ej författad inlaga.

I anslutning till vad ovan yttrats rörande den ifrågasatta möjligheten att avgöra brott- mål på handlingarna då vadetalan synes uppen- bart ogrundad finner hovrätten anledning fram- hålla att en bestämmelse av sådant innehåll, därest den skulle komma till stånd, i varje fall ej bör inskränkas till att avse endast enskild parts vadetalan. Det förekommer nämligen icke sällan att även olika åklagare på ganska svagt grundade skäl drager mål där huvudförhandling måste allvarligt övervägas, under hovrättens prövning. I den mån det rör sig om mål angå- ende bagatellförseelser eller där endast ett ringa bötesstraff kan ifrågakomma, mål utan preju- dicerande betydelse och där utgången i under- rätten varit beroende av bevisvärdering, synes det hovrätten som om åklagaren över huvud taget borde nöja sig med underrättens pröv- ning. Om ett sådant mål föres vidare utgör det- ta en onödig belastning för åklagaren och hov- rätten, varjämte onödiga kostnader uppkom- mer för såväl den enskilda parten som stats- verket.

Revisorerna har slutligen antytt möjligheten att för brottmålens del införa en regel motsva— rande den som diskuterats för tvistemålen. Hov- rätten kan icke tillstyrka ett sådant förslag och anser att de synpunkter hovrätten anfört i fråga om tvistemålen i huvudsak gör sig gällande även beträffande brottmålen.

Hovrätten för Övre Norrland framhöll att det ur rättsvårdens synpunkt var en väsent- ligt mindre olägenhet att en eller annan person i onödan föranledde huvudförhand- ling i hovrätten än att det över huvud taget skulle kunna förekomma fall, där en person, som ansåg sig med orätt dömd till frihets- straff, skulle förvägras att muntligen fram- lägga sin sak i hovrätt, därför att domsto- larna av handlingarna i målet bedömde, att hans vadetalan var uppenbart ogrundad.

Hovrätten ville tillika erinra om att hov— rättema efter införandet av den nya rätte— gångsordningen i realiteten blivit sista dö- mande instans i övervägande antalet mål och att det med hänsyn därtill var ett vä- sentligt rättsvårdsintresse att hovrättspro— cessen inte försämrades.

Föreningen Sveriges stadsdomare åbero- pade liknande synpunkter samt anförde:

En av revisorerna ej berörd synpunkt måste i detta sammanhang tillmätas stor vikt och det är frågan om rättssäkerheten eller mera precise- rat uttryckt frågan om allmänhetens tilltro till rättssäkerheten. Det måste nämligen för en till- talad, som ådömes strängare straff än böter, framstå som en betänklig brist i vår rättsord- ning att han endast i första instans har en ovill- korlig rätt att muntligen få framlägga sina syn- punkter för sina domare. Eftersom möjlighe- terna därtill i tredje instans är ytterligt be— skurna, bör denna rätt utan inskränkning bibe- hållas i hovrätten. Att hovrättema i viss ut- sträckning håller huvudförhandlingar, vid vilka ej framkommer något utöver vad som står i akten i målet, är en mindre olägenhet än den påfrestning för tilltron till vår rättsordning, som skulle kunna bli följden av att hovrättema finge pröva jämväl domar å frihetsstraff utan

att den dömde får framlägga sina synpunkter annat än skriftligen.

I utlåtande till 1958 års riksdag förkla- rade statsutskottet, efter att ha tagit del av förenämnda yttranden, att ytterligare erfa— renheter borde avvaktas innan förevarande spörsmål togs upp till prövning. Riksdagen beslöt i enlighet med utlåtandet.

Domstolskommittén

Statistisk undersökning. Domstolskommittén har försökt utröna i vilken utsträckning tvis- temål avgöres med eller utan huvudförhand- ling i hovrätt. I detta syfte har undersökts under år 1964 av Svea hovrätt meddelade domar i tvistemål, därvid emellertid inte medtagits avgöranden i jorddelningsmål. Un- dersökningen har omfattat 404 mål. De mål som avgjorts utan huvudförhandling har för- delats efter den bestämmelse i 50 kap. 21 & rättegångsbalken , med stöd av vilken målet företagits utan huvudförhandling. Fördel- ningen antalsmässigt och procentuellt fram- går av följande uppställning.

Mål avgjorda

utan huvudförhandling

tvisteföremå- lets värde fråga endast prövningen vadetalan vadetalan under om rättstill- ej avsett medgiven ogrundad 1 500 kr lämpning själva saken med huvud- (st. 1 p. 1) (st. 1 p. 2) (st. 2) (st. 3) (st. 4) förhandling 5 6 24 2 16 351 1,2 % 1,5 % 5,9 % 0,5 % 4,0 % 86,9 %

Undersökningen ger vid handen att det praktiskt betydelsefullaste undantagsstadgan- det i 50 kap. 21 & rättegångsbalken är möj- ligheten att utan huvudförhandling avgöra mål av ekonomisk natur, där tvistemålets värde uppenbart inte uppgår till 1 500 kro- nor. För att belysa vilken betydelse en höj-

ning av ifrågavarande belopp skulle ha för vidgandet av möjligheterna att avgöra mål på handlingarna, har samtliga av undersök— ningen berörda tvistemål fördelats med hän— syn till tvisteföremålets värde på följande sätt.

Tvistemålets värde

under 1 500— 3 000— 4 000— 5 000 kr ej endast av 1 500 kr 2 999 kr 3 999 kr 4 999 kr el. okänt ek. natur

52 22 12 4 209 105 12,8 % 5,4 % 3,0 % 1,0 % 51,8 % 26,0 %

—. __...v.;_.- _

Av uppställningen framgår att en höjning till 5 000 kronor av det i lagrummet angivna värdet skulle ge ett jämförelsevis inte obetyd- ligt vidgat utrymme för möjligheterna att underlåta huvudförhandling. Ytterligare höj- ning torde behöva göras mycket stor för att få nämnvärd betydelse.

Överväganden och förslag. Enligt den nya rättegångsbalken skall överrättsprocessen i princip vara muntlig. Avgörandet skall grunda sig på en huvudförhandling inför domstolen. Rättegångsbalken medger emel- lertid möjligheter att avgöra mål på hand- lingarna. Sålunda gäller genomgående att huvudförhandling inte är erforderlig för prövning, som ej avser själva saken. Vidare kan skriftlig handläggning ske i vissa fall då utgången i målet är självfallen och en för- handling därför framstår som onödig, så- som vid medgiven talan eller uppenbart ogrundad vadetalan. Ett särfall är avgöran- det av mål eller viss däri uppkommen frå- ga av högsta domstolen i dess helhet. Större intresse i förevarande sammanhang tilldrar sig emellertid de möjligheter i övrigt som rättegångsbalken ger att avstå från huvudför— handling. Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk tog härvidlag sikte endast på vad som skulle kunna kallas bagatellmål, dvs. mål som rör mindre värden eller ringare påföljder. Grunden härför är att dessa mål i allmänhet inte är av beskaffenhet att moti- vera kostnaderna för en muntlig process. Ut- över möjligheten att avgöra bagatellmål på handlingarna tillskapades på lagrådets till- skyndan en sådan möjlighet beträffande tvistemål, vari fråga är endast om rättstill— lämpning. Undantagsbestämmelserna beträf- fande bagatellmålen och mål, vari fråga är om endast rättstillämpning, gäller dock en- bart för hovrätt. Formellt är alltså möjlighe- terna att i högsta domstolen avgöra mål utan huvudförhandling mycket små. Det måste emellertid hållas i minnet att genom den

princip obligatoriska tillståndsprövningen, som alltid sker på handlingarna, antalet hu- vudförhandlingar i högsta domstolen starkt begränsas. Av tillståndsprövningen följer också att de mål som i högsta domstolen blir

föremål för huvudförhandling ofta är svår- bedömbara.

Ganska snart efter den nya rättegångs- balkens tillkomst visade det sig att den munt- liga hovrättsprocessen ställde sig åtskilligt dyrare än den tidigare skriftliga processen. Dessa processekonomiska synpunkter ledde till att rättegångskommittén anförtroddes uppgiften att överväga i vilka fall huvudför- handling i hovrätt skulle kunna underlåtas utan fara för rättssäkerheten. I anledning därav föreslog rättegångskommittén i sitt år 1953 avgivna betänkande _- förutom höjning till nu gällande värdegräns för tvistemål — att i dispositiva tvistemål huvudförhandling på båda parternas begäran skulle kunna un- derlåtas om hovrätten fann uppenbart att sådan ej erfordrades. Sistnämnda förslag kom inte att genomföras. Behovet av ökade möjligheter att avgöra mål utan huvudför- handling ansågs av statsmakterna inte vara så stort att de vägde tyngre än de risker för en olämplig utveckling som var förbundna med en lagregel av det obestämda innehåll som skulle erfordras för ett tillgodoseende av behovet.

När domstolskommittén nu anser att frå— gan om möjligheterna att avgöra mål utan huvudförhandling bör tas upp till förnyad prövning är anledningarna följande. Sedan frågan år 1958 senast behandlades har de processekonomiska synpunkterna, vilka re- dan i ett tidigt skede utgjorde grundvalen för reformkrav, ytterligare accentuerats. En om- ständighet som tillmätts avgörande betydelse beträffande ökning av möjligheterna att av— göra mål utan huvudförhandling är risken för att muntligheten i den nya rättegångs- ordningen skulle undergrävas. Sedan rätte- gångsbalken numera varit i bruk mer än två decennier bör muntligheten emellertid så ha genomsyrat överrättsprocessen att någon an- ledning till allvarligare farhågor av detta slag inte föreligger. Tillräckliga erfarenhe- ter bör också nu finnas för att motivera att frågan prövas ånyo. Härtill kommer att syn- punkter liknande dem som i förevarande hänseende kan åberopas beträffande hov- rättsprocessen gör sig gällande beträffande processen i högsta domstolen. På sätt senare

närmare utvecklas är det således av intresse att i sammanhanget överväga även vidgade möjligheter för högsta domstolen att avgöra dispenserade mål utan huvudförhandling. När det gäller tvistemålen är den närmast till hands liggande möjligheten till någon uppmjukning av gällande regler att med hänsyn till det ändrade penningvärdet ytter- ligare höja värdegränsen i 50 kap. 21 å andra stycket rättegångsbalken för de mål av ekonomisk natur som kan avgöras utan hu- vudförhandling. En höjning av gränsen till 5 000 kronor synes motiverad. Emellertid får även efter sådan ändring bestämmelsen betydelse endast för en mindre del av tviste- målen. En stor grupp mål, där skyldigheten att hålla huvudförhandling ej sällan fram- står som onödig, nämligen mål angående underhållsbidrag, kommer t. ex. så gott som alltid att falla utanför bestämmelsens till- lämpningsområde. Att sätta en så hög värde- gräns som skulle erfordras för att avhjälpa detta kan inte gärna ifrågakomma. Svaghe- ten med bestämmelsen är vidare att den inte tar sikte på vilken processform som är lämp- lig utan endast på värdet av det varom talan fullföljts. Skäl synes därför finnas att vid si- dan av den förordade höjningen av värde- gränsen söka sig fram också på annan väg. En lösning härvid är den som på sin tid föreslogs av rättegångskommittén eller så— ledes att ge parterna inflytande på handlägg- ningsformen i alla dispositiva tvistemål oberoende av tvisteföremålets värde. Enig— het synes råda om att bland de mål, där huvudförhandling är obligatorisk, i inte obe— tydlig utsträckning förekommer sådana som utan olägenhet skulle kunna avgöras utan huvudförhandling samt att det i och för sig skulle vara önskvärt att parterna i dessa mål inte skulle behöva svara för de merkost- nader som följer med den muntliga proces- sen. När den av rättegångskommittén före- slagna regeln likväl på sin tid avstyrktes, hävdades bl. a. att de med den muntliga processen förenade kostnaderna inte inne- fattar någon nämnvärd risk för att en part skulle avstå från ett befogat överklagande. Hur därmed än förhåller sig är det uppen- bart att en prövning på handlingarna ofta

skulle innebära en sådan kostnadsbesparing för parterna att förfarandet ur denna syn— punkt framstår som motiverat. En allvar- ligare anmärkning mot den ifrågasatta re- geln är att den skulle kunna medföra miss— bruk därför att parterna kan komma att begära avgörande på handlingarna även när detta inte är sakligt befogat. Bakom denna farhåga synes ligga misstanke om att par- terna inte inser betydelsen av tilltrosbestäm- melsen i 50 kap. 23 & rättegångsbalken i mål, där utgången i hovrätt är beroende av domstolens värdering av i underrätt uppta- gen muntlig bevisning. Häremot kan invän- das att det bör kunna förutsättas att hov- rätten inte företar ett mål till avgörande utan huvudförhandling om kravet på bevis- omedelbarhet måste iakttas. Det måste ock- så antas att under den långa tid som den nya rättegångsordningen nu gällt, förtrogen- heten med tilltrosparagrafen blivit mera ut- bredd. Domstolskommittén finner liksom rättegångskommittén det vidare vara natur- ligt att avsevärd vikt tillmätes att när det gäller dispositiva tvistemål det är part obe- taget att i själva saken träffa vilken: uppgö- relse han vill. Han kan välja att hänskjuta saken till skiljedom, därvid han i samför- stånd med motparten i stor utsträckning kan bestämma förfarandet. Han kan också i för- väg avstå från att fullfölja talan mot under- rättens avgörande. Mot bakgrunden av de befogenheter som sålunda tillkommer part i ett dispositivt tvistemål ter det sig inte an— märkningsvärt att låta honom på föreslaget sätt i samförstånd med motparten välja pro— cessform. Förslaget innebär inte att parterna tillägges en ovillkorlig rätt att underlåta hu- vudförhandling. Avgörandet beror ytterst på hovrätten. Härigenom torde i anslutning till vad nyss anförts risken för att en regel av ifrågavarande innebörd skulle komma till omotiverad användning vara mycket liten.

Ehuru betänkligheterna mot rättegångs- kommitténs förslag sålunda kan tyckas över- drivna vill domstolskommittén med hänsyn till den avvisande ställning till detta förslag som statsmakterna tidigare tagit, inte nu ånyo föra fram detsamma. Domstolskom- mittén har därför sökt att på annan väg

komma till rätta åtminstone med de i prak- tiken mest påtagliga olägenheter, som den nuvarande utformningen av huvudförhand— lingsregeln i tvistemål för med sig. Härvid har tagits upp en tanke som framförts under remissbehandlingen av rättegångskommitténs förslag, nämligen att undantag från nämnda regel skulle kunna medges i fall där bevis- värdering inte ifrågakommer utan fullföljden gäller endast storleken av yrkat belopp i be- traktande av föreliggande omständigheter om vilka det inte råder någon tvist. En lös- ning av frågan efter dessa linjer torde ej ge anledning till erinringar av det slag, som rättegångskommitténs förslag föranleder. Den nu antydda vägen synes även i övrigt framkomlig. En förutsättning för avgörande på handlingarna enligt detta alternativ skulle vara att själva skyldigheten att fullgöra är ostridig. Vidare förutsättes att bifall till änd- ringsyrkandet inte fordrar att hovrätten om- prövar vad underrätten vid sin värdering av den upptagna bevisningen i målet funnit styrkt angående de faktiska omständigheter med hänsyn till vilka beloppets skälighet skall avgöras. Däremot är det naturligtvis ej något som hindrar att hovrätten på grundval av dessa faktiska omständigheter kan kom- ma till annan uppfattning om skäligheten av det belopp som skall utdömas. För avgö— rande utan huvudförhandling under angivna förutsättningar synes inte böra krävas fram- ställning av parterna. Ej heller bör en part om rätten finner att huvudförhandling inte erfordras kunna ensidigt hindra ett avgö- rande på handlingarna och således genom att begära huvudförhandling kunna föranleda att den andra parten tillskyndas onödiga kostnader. Regeln synes i förevarande hän- seende lämpligen böra vara densamma som i bagatellmål eller att om ej båda parterna begär huvudförhandling sådan förhandling inte behöver hållas.

En undantagsbestämmelse av den inne- börd som här angivits skulle kunna komma till användning bl.a. i mål om underhålls- bidrag. Då dessa mål är mycket vanliga och förutsättningarna för tillämpning av be— stämmelsen torde föreligga ganska ofta, kan det antas att den skulle få en ej ringa prak-

tisk betydelse. Domstolskommittén föreslår att 50 kap. 21 & rättegångsbalken ändras i överensstämmelse med vad nu anförts.

Beträffande brottmålen skulle en vidgning av möjligheterna att underlåta huvudför- handling få avseende på mål, där den till— talade ådömts svårare straff eller annan på- följd än böter. När tidigare krävts att onö- diga huvudförhandlingar i brottmål skulle kunna underlåtas i större utsträckning har särskilt pekats på mål rörande Jehovas vitt- nen. Genom ändrad lagstiftning har emel- lertid denna grupp av mål fallit bort. På grund härav och då de betänkligheter som anförts mot att för brottmålens del öka möj- ligheterna att underlåta huvudförhandling inte kan frånkännas betydelse, har domstols— kommittén stannat för att inte föreslå nå- gon ändring i nuvarande regler.

Som tidigare påpekats saknas för högsta domstolens vidkommande helt de möjlighe- ter att avgöra mål på handlingarna som för hovrätt erbjuder sig i 50 kap. 21 å andra och tredje styckena samt i 51 kap. 21 å andra stycket rättegångsbalken. Redan med nuvarande fullföljdsregler innebär detta ivis- sa fall olägenheter. Så t. ex. synes en inte sällan stötande konsekvens av gällande rätt vara att, om anledning föreligger att uteslu- tande ur prejudikatsynpunkt — kanske utan någon som helst tanke på ändring av den överklagade utgången ta upp till pröv- ning ett bötesmål, detta inte låter sig göra utan huvudförhandling med därav föranled- da besvär och kostnader, och det oavsett om huvudförhandlingen kan antas få någon betydelse för prövningen och utan hänsyn till om besväret och kostnaderna står i rim- lig proportion till sakens vikt. Enligt dom- stolskommitténs förslag till ändrade full- följdsregler bortfaller nuvarande möjligheter till ändringsdispens. Men samtidigt medför förslaget att under högsta domstolens pröv- ning kan komma mål, som med nuvarande revisibilisregler är utestängda från pröv- ningstillstånd. Antalet mål, i vilka de pro- cessekonomiska synpunkterna måste tilläggas särskild betydelse, kan därför öka. Det tor- de under sådana förhållanden bli än mer angeläget än nu att tillse att prövningen

inte blir onödigt betungande för parterna. En lösning som faller sig naturlig är att högsta domstolen får samma möjligheter att avgöra ett mål på handlingarna som hovrätt. Något bärande skäl för att högsta domstolen i fö- revarande avseende skall inta en annan ställ- ning synes inte finnas. Den omständigheten att ett mål som efter dispens kommer under högsta domstolens prövning kan vara sär- skilt svårbedömbart innebär ej att en huvud— förhandling alltid skulle skänka målet någon ytterligare belysning eller eljest ge underlag för ett säkrare avgörande. Ofta och kanske i flertalet fall kan visserligen en muntlig förhandling vara av värde för att klarlägga de rättsliga frågeställningarna i målet och parternas ställningstagande till dessa. Men det förekommer också mål, där en huvud- förhandling inte kan väntas tillföra målet något av vikt vare sig i fråga om utredning eller i fråga om den rättsliga argumente- ringen, i vart fall inte av beskaffenhet att motivera de med denna processform i andra hänseenden förenade olägenheterna. För dessa fall bör möjlighet stå öppen att under- låta huvudförhandling. Främst torde i an- slutning till vad förut anförts detta kanske gälla då prövningen sker efter prejudikat- dispens eller således med hänsyn enbart till intresset av att till ledning för rättstillämp- ningen ett avgörande kommer till stånd i högsta instans. Förhållandet kan emellertid vara likartat i andra fall. Genom att änd- ringsdispensen avskaffas blir starkare än nu markerat att prövningen i högsta dom- stolen främst har prejudicerande syfte. De skäl som talar för möjlighet till avgörande på handlingarna av rent prejudiciella frågor kan i stort sett åberopas även vid pröv- ningstillstånd i övrigt enligt kommitténs för- slag. Oavsett om det förslag till ökade möj- ligheter att avgöra tvistemål utan huvudför— handling i hovrätt som i det föregående framlagda vinner bifall, föreslår domstols- kommittén därför att de enligt 50 kap. 21 å andra och tredje styckena samt 51 kap. 21 å andra stycket rättegångsbalken gällande reglerna skall äga motsvarande till— lämpning för rättegång i högsta domstolen.

nu..—__. _M._._.u..

Förslaget till ändring i rättegångsbalken

3KAP.75

Enligt förevarande lagrum fordras för med- delande av prejudikat— eller intressedispens att två av de i beslutet deltagande ledamö- terna är ense därom. Ändringsdispens där- emot skall meddelas så snart någon ledamot önskar detta. Den senare omröstningsregeln innebär alltså, att ansökan om ändrings- dispens kan avslås endast genom samstäm- migt beslut av alla tre ledamöterna. Samma antal ledamöter som vid den slutliga pröv- ningen av målet — då regelmässigt fem leda— möter delta — bestämmer således utgången. Om i enlighet med kommitténs förslag änd- ringsdispensen avskaffas, bortfaller grunden för denna särskilda omröstningsregel. Fråga om prövningstillstånd skall meddelas bör så- lunda alltid fattas genom majoritetsbeslut en- ligt de vanliga omröstningsreglerna i 16 kap. 3 5 och 29 kap. 3 &. Stadgandet i förevaran— de paragraf föreslås därför skola utgå.

16KAP.35

Eftersom den i 3 kap. 7 & stadgade särskilda omröstningsregeln föreslås skola avskaffas, utgår den i förevarande lagrums tredje styc— ke upptagna hänvisningen till nämnda stad— gande.

17KAP.55

Andra stycket av förenämnda paragraf har avfattats i överensstämmelse med vad som

Speciahnotivering till författningsförslagen

föreslagits i den allmänna motiveringen. Som där anförts inbegriper stadgandet utan att detta uttryckligen anges även sådant fall av mellandom som kan förekomma redan en— ligt stadgandets nuvarande lydelse.

Enligt den föreslagna lydelsen kan varje omständighet som har omedelbar betydelse för utgången bli föremål för mellandom. Som framhållits tidigare skall mellandomen emellertid avse inte endast frågan om om- ständighetens existens utan även frågan om dess rättsföljd. Härav följer att det inte är möjligt att till särskilt avgörande ta upp rena bevisfrågor.

Stadgandet hindrar i och för sig inte att mer än en mellandom meddelas i samma mål. I sakens natur ligger emellertid att så nästan aldrig bör ske. Åberopar käranden ett flertal grunder eller framställer svaranden ett flertal invändningar bör i stället om möj- ligt utnyttjas den utvägen, som stadgandet medger, nämligen att domstolen till särskilt avgörande tar samtidigt upp mer än en tvis- tefråga. I anslutning härtill må anmärkas att en tvistefråga kan avse flera moment. Om käranden t. ex. i anledning av en pre- skriptionsinvändning gör gällande preskrip- tionsavbrott på grund av viss händelse, vil— ken återigen kan tänkas förnekad av sva- randen, bör hela detta komplex betraktas som en tvistefråga.

Med de möjligheter till uppdelning av ett och samma käromål, som det föreslagna stadgandet ger, kunde det synas opåkallat att

låta 5 & första stycket, vilket avser uppdel- ning av mål som inbegriper mer än ett käro- mål, stå kvar. Sådan uppdelning kan dock ske även med stöd redan av 4 &. Mot upp- hävande av förevarande första stycke talar också dess anknytning till stadgandet om vi- landeförklaring i tredje stycket. Kommittén har inte ansett sig ha anledning att föreslå någon ändring i berört avseende.

29KAP.3å

Ändringen är föranledd av samma skäl som angivits under 16 kap. 3 5.

42 KAP. 6 & samt 50 KAP 21 och 25 55 Beträffande dessa lagrum hänvisas till den allmänna motiveringen kapitel 5 och 6.

54 KAP.

10 & Liksom enligt gällande lag är enligt försla- get förutsättningarna för att en fullföljd talan skall kunna prövas i högsta domstolen angivna i första stycket av paragrafen. I dennas nuvarande lydelse uppdelas dispens- grunderna på två punkter. Det föreslagna stadgandet består visserligen av två led, det förra avseende prejudikatfallen och det senare förutsättningarna i övrigt för att er- hålla prövningstillstånd, men bestämmelserna har sammanförts i en punkt. Genom denna redigering avses att markera vikten av de skäl som måste föreligga för att prövnings- tillstånd skall kunna meddelas ur andra syn- punkter än prejudiciella.

Förslaget utgår från att prövningstill- stånd alltid bör kunna beviljas om prövning- en i högsta domstolen har prejudikatintresse. Prejudikatbildning avser att främja enhetlig- het i lagtolkning och annan rättstillämpning. Den föranledes vanligen av att till högsta domstolen hänskjutits en rättsfråga, som inte tidigare varit föremål för auktoritativt avgö- rande. Men till högsta domstolens uppgifter i förevarande hänseende hör också att, där så finnes befogat, bryta med vedertagen praxis. Prejudikatdispensens syfte att sålun- da överhuvudtaget tjäna till ledning för rättstillämpningen har kommittén ansett böra

komma till klart uttryck i lagen. För att prejudikatdispens skall få meddelas synes det inte nödvändigt kräva vare sig att den ifrågakomma rättsfrågan är av synnerlig be- tydelse eller att dess lösning är normgivande för ett mycket stort antal andra fall. Nuva- rande krav att högsta domstolens prövning skall ur prejudikatsynpunkt vara av synner- lig vikt, vilket tillkom genom 1915 års lag- stiftning och liksom intressedispensen sam- manhängde med de samtidigt införda revi- sibilisbestämmelserna, bör alltså utgå. Det är tillfyllest att prövningen av rättsfrågan är av vikt för den framtida rättstillämpningen. Då begreppet rättstillämpning måste anses innefatta även lagtolkning, har i redaktio- nellt hänseende gjorts den ändringen i för- hållande till nuvarande lydelse att ordet lag— tolkning uteslutits. Härigenom vinnes över- ensstämmelse med det uttryckssätt som an- vändes i 50 kap. 21 & tredje stycket samt 58 kap. 1 5 första stycket punkt 4 och 2 5 punkt 4.

Högsta domstolens prejudikatbildande verksamhet tillgodoser i allt väsentligt endast ett allmänt intresse. Det enskilda intresset av prövning i högsta domstolen är som framhållits i den allmänna motiveringen — så gott som uteslutande begränsat till den i hovrätten förlorande partens önskan att vin- na ändring i hovrättens dom. I den nu före— slagna lagtexten har den s. k. ändringsdispen- sen uteslutits. Förslaget förutsätter att pröv- ningstillstånd ur annan än prejudiciell syn- punkt skall kunna meddelas endast om be- hovet av sådant tillstånd allmänt sett fram- står som lika angeläget som intresset av prejudikatbildning. Utrymmet för att till- mötesgå klagandens anspråk på ändring av hovrätts avgörande på grund av andra skäl än prejudiciella blir följaktligen mycket snävt. I de till högsta domstolen fullföljda målen kan emellertid undantagsvis föreligga särskilda omständigheter med hänsyn till vilka det kan finnas synnerliga skäl att med- dela prövningstillstånd, oaktat förutsättning- ar för prejudikatdispens saknas. Det torde knappast vara möjligt att helt uttömmande ange de fall, där möjlighet till prövning så- lunda kan ifrågakomma. De fall som kom-

mittén närmast haft i tankarna är emellertid följande.

I rättegångsbalkens 58 kap. 1—3 && anges förutsättningar för att resning skall beviljas sedan dom eller beslut i ett mål vunnit laga kraft. Så t. ex. må resning i vissa fall bevil- jas om rättstillämpning som ligger till grund för avgörandet uppenbart strider mot lag. För den händelse sådana omständigheter åberopas redan såsom dispensskäl, vore det otillfredsställande om högsta domstolen inte skulle kunna ta hänsyn härtill utan nödgas vägra prövningstillstånd för att kanske i stäl- let, sedan domen vunnit laga kraft, ta be- fattning med målet på extraordinär väg. För- handenvaron av resningsgrund bör därför vara en sådan särskild omständighet som kan föranleda prövningstillstånd. I anslut— ning härtill erinras att högsta domstolen vid dispensprövningen alltid har att beakta om i målet förekommit rättegångsfel av den art att det bör medföra undanröjande av hovrät- tens dom.

Den nyssnämnda resningsgrunden att rätts- tillämpningen uppenbart strider mot lag skall enligt förarbetena till ifrågavarande stad- ganden gälla även det fallet att domstolen klart misstolkat en lagbestämmelse ehuru det ej innebär ett uppenbart förbiseende eller misstag. Också för detta fall bör prövnings- dispens alltså kunna beviljas. I viss mån jäm- förligt ur fullföljdssynpunkt synes vara att ett överklagat avgörande utan att vara direkt lagstridigt likväl avviker från lagtolkning eller rättsgrundsats som förut antagits av högsta domstolen. Ett tillrättaläggande kan härvid med hänsyn till vikten av enhetlighet i rättstillämpningen framstå som en i stort sett lika angelägen sak som prejudikatbild- ning. Men även andra avsteg från vederta- gen rättstillämpning kan motivera att den fullföljda talan prövas av högsta instans. Det föreslagna stadgandet öppnar möjlighet till prövning då utgången i hovrätten på ett för rättskänslan stötande sätt avviker från vad som normalt brukar tillämpas i liknande fall och anledning därför finns att ändra hov- rättens avgörande.

I anslutning till vad som anförts i den all- männa motiveringen torde som en omstän-

dighet av beskaffenhet att kunna beaktas vid dispensprövningen vidare kunna anses, att de två lägre instanserna inte varit sins— emellan ense i bedömningen av målet eller att skiljaktiga meningar inom domstolarna förekommit. Av stadgandets föreslagna av- fattning följer emellertid att förekomsten i och för sig av sådana skiljaktigheter inte är tillräcklig anledning till prövningsdispens. Skiljaktighetema måste vara av sådan art och betydelse att med hänsyn såväl härtill som till den utgång, målet fått i hovrätten, synnerliga skäl talar för att prövning med- ges i högsta domstolen.

Stadgandet möjliggör att, om högsta dom- stolen på talan av en part tar upp ett mål till prövning, prövningstillstånd kan med- delas även annan klagande, som eljest inte kunnat erhålla sådant tillstånd. Som ytter- ligare exempel på fall där prövningstillstånd avses kunna ifrågakomma må nämnas att fullföljd talan medges av motparten eller att det överklagade avgörandet, ehuru resnings- grund ej föreligger, uppenbarligen beror på förbiseende eller misstag.

Någon särskild möjlighet till intressedis- pens, motsvarande den som för närvarande föreligger enligt punkt 1, har, i överensstäm- melse med vad som föreslagits i den all- männa motiveringen, inte tagits upp. Finnes högsta domstolens prövning av ett mål ha sådan betydelse utöver det ifrågavarande målet att prövningstillstånd med anledning härav är motiverad, torde prövningen som regel vara av vikt för ledning av rättstill- lämpningen och prövningstillstånd sålunda kunna meddelas redan av denna grund. I den mån som det eljest ur intressesynpunkt —- såsom för onödiggörande eller undvikande av likartade ytterligare rättegångar _- finns skäl för att målet tas upp till prövning av högsta domstolen torde den möjlighet till prövningsdispens, som följer av det senare ledet av det föreslagna nya dispenstagandet, täcka det behov som kan finnas i föreva- rande avseende.

Enligt nuvarande lydelse av andra stycket i förevarande paragraf skall, om prövnings- tillstånd ej meddelas, hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. Utgångspunkten för

detta stadgande är bestämmelsen i 11 & and- ra stycket, enligt vilken meddelat prövnings- tillstånd skall gälla domen eller det slutliga beslutet i dess helhet. Som framgår av det följande föreslår emellertid kommittén så- dan ändring av 11 5, att högsta domstolen får möjlighet att inskränka prövningstill- stånd till att gälla endast viss del av den dom eller det beslut som den fullföljda talan avser. Om ett sålunda begränsat prövnings- tillstånd meddelas, vinner avgörandetiövrigt laga kraft. Stadgandet i andra stycket av 10 & föreslås ändrat i anslutning härtill.

11 &

Gällande stadgande i andra stycket föreva- rande paragraf har föranletts av intresset att undvika olämplig uppdelning av målet. Emellertid förekommer det fall, där en upp- delning kan vara önskvärd. Det kan sålunda inträffa att anledning till prövning inte före- ligger beträffande vissa, kanske betydande avsnitt av hovrättens avgörande, medan där- emot skäl finns till dispens i någon av må— let i övrigt oberoende del. I ett sådant läge synes det onödigt att åsamka parterna kost- nader för utförande av talan även i de delar, beträffande vilka det från början stått klart att rättegången i högsta domstolen saknar betydelse. Högsta domstolen bör därför få befogenhet att begränsa ett prövningstill- stånd så att det avser endast en del av den fullföljda talan. Genom den i överensstäm- melse härmed föreslagna ändrade lagtexten möjliggöres t. ex. att i ett brottmål ta upp endast frågan om skadestånd men låta i an— svarsdelen förbli vid hovrättens avgörande. Likaså kan prövningstillstånd beviljas be— träffande t. ex. endast ett av flera kumulera- de mål. I sakens natur ligger att den fråga som anses böra prövas av högsta domstolen måste vara klart avskiljbar och oberoende av målets övriga fullföljda delar. Även om t. ex. endast en åtalspunkt av flera är av in- tresse, måste tillståndet i allmänhet gälla an- svarsfrågan i dess helhet, därför att straff- mätningen är avhängig jämväl av övriga åtalspunkter.

I överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen föreslås att den- na paragraf skall upphöra att gälla.

13å

Med den föreslagna restriktiva avfattningen av 10 (6, finns inte skäl att särskilt inskränka möjligheterna till prövning av rättegångs- kostnadsfrågor. Nuvarande stadgande härom har därför uteslutits.

14—15 55

Ändringarna i dessa paragrafer samman- hänger med att revisibilisreglerna bortfaller. Eftersom det genom avskaffandet av revisi- bilisreglerna blir utan praktisk betydelse vilken dispensgrund som åberopas, vore det i och för sig möjligt att låta förevarande stadganden utgå. Deras bibehållande motive- ras emellertid av angelägenheten av att par- terna i samband med hovrättens dom eller beslut göres uppmärksamma på de grunder, som måste kunna åberopas för att möjlighet till prövningstillstånd överhuvudtaget skall stå öppen.

17—19 55 I överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen föreslås att dessa paragrafer skall upphöra att gälla.

55 KAP.

2 % Enär skyldigheten att nedsätta fullföljdsav- gift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning föreslagits skola upphöra, utgår förevarande lagrum.

4 5 Enligt nuvarande lydelse av detta lagrum bör klagande, om han anser att prövnings— tillstånd skall meddelas enligt stadgandet i 54 kap. 10 5 punkt 1, i revisions- eller be— svärsinlagan närmare ange de omständighe- ter som han åberopar till stöd härför. Om 54 kap. 10 & erhåller den av kommittén för- ordade avfattningen är det ett rimligt krav

_ .:";me .._._ _ .

att klaganden alltid närmare uppger de dis- pensgrunder på vilka han stöder sig. Det är därvid inte tillfyllest att klagandens motive— ring för att prövningstillstånd bör meddelas begränsas till ett i stort sett oförändrat åter- givande av lagtexten. Det synes vidare be- fogat att uppgiftslämnandet inte blir endast fakultativt utan göres obligatoriskt. Härige- nom ökar nämligen förutsättningarna för en förenklad och snabb dispensprövning. En föreskrift av denna innebörd kan också bi- dra till att avhålla från ogrundade ändrings- sökanden och alltså även på detta sätt med- föra en lättnad i högsta domstolens arbete. Påföljd för underlåtenhet att fullgöra ifrå- gavarande uppgiftsplikt utöver vad som i vissa fall kan följa av stadgandena i 55 kap. 7 5 och 56 kap. 7 5 — torde inte behöva inskrivas i lagen. Det ligger emellertid i sa- kens natur att utgången av tillståndspröv- ningen är beroende av i vad mån klagan- den framlägger bärande motiv för bifall till sin dispensansökan. Högsta domstolen har att pröva om åberopade motiv för fullföljd är av beskaffenhet att föranleda prövnings- tillstånd. Däremot är det inte högsta dom- stolens uppgift att, om t. ex. endast preju- dikatskäl åberopas men sådana inte finnes föreligga, ex officio undersöka om det möj- ligen i stället finns någon annan dispensan- ledning. Att högsta domstolen har att bedö- ma om prövningstillstånd bör meddelas av prejudikatskäl även om sådant skäl ej åbero- pas ligger i sakens natur.

Enligt 55 kap. 7 5 första stycket och mot— svarande stadgande i 56 kap. skall, om revi- sions— eller besvärsinlagan ej uppfyller fö- reskrift i kapitlens 4 & eller eljest är ofull- ständig, klaganden föreläggas att avhjälpa bristen. I vissa fall kan emellertid, även om de omständigheter som åberopas till stöd för ansökan om prövningstillstånd inte när- mare anges av klaganden, det likväl av hand- lingarna klart framgå såväl vilka dessa om- ständigheter är som att klagandens talan med anledning av desamma bör tas upp till prövning. Ehuru stadgandena om föreläg- gande är ovillkorliga, torde de inte rimligen hindra att i dylika fall prövningstillstånd meddelas utan att klaganden först förelagts

att fullständiga sin inlaga. Tillämpade på an- nat sätt skulle stadgandena i fråga endast orsaka en onödig omgång.

125

Beträffande detta lagrum hänvisas till den allmänna motiveringen, kapitel 6.

56 KAP.

2 &? Upphävandet av förevarande paragraf är för- anlett av samma skäl som anförts under 55 kap. 2 5.

4 & Ändringarna har kommenterats under 55 kap. 4 5.

145 Ändringen är en följd av att 2 & föreslagits skola utgå.

Övergångsbestämmelser

I fråga om tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna på mål, som anhängiggjorts före lagens ikraftträdande, torde böra gälla olika regler för olika fall.

Tillämpningen av de nya bestämmelserna om fullföljd av talan till högsta domstolen och om rättegången där bör som regel bero av tidpunkten för hovrättens dom eller be- slut. Har domen eller beslutet meddelats före ikraftträdandet, bör sålunda de nuva- rande reglerna i 54 kap. 10—15 och 17— 19 55 om prövningstillstånd samt om ned— sättning av fullföljdsavgift och kostnadser— sättning alltjämt tillämpas. Detsamma gäller stadganden i 3 kap. 7 5 om omröstning i högsta domstolen i tillståndsfrågor samt i 55 kap. 4 5 och 56 kap. 4 5 om innehållet i revisions- och besvärsinlagor. Däremot sy- nes den utvidgade möjligheten till avgö- rande i högsta domstolen av mål på hand- lingarna enligt 55 kap. 12 & böra föreligga även beträffande tidigare fullföljda mål.

I överensstämmelse med vad sist sagts bör ändringarna i 50 kap. 21 5 om avgö- rande av mål utan huvudförhandling i hov-

rätt likaledes gälla oavsett när rättegången där inletts.

Vad angår den föreslagna begränsningen i möjligheterna för part enligt 50 kap. 25 5 att i hovrätt åberopa nya omständigheter och bevis återverkar ändringen på under- rättsprocessen. Den bör därför inte äga till- lämpning på mål, som anhängiggjorts före ändringens ikraftträdande.

De föreslagna ändringarna i bestämmel- serna om processledning i 42 kap. 6 5 och om mellandom i 17 kap. 5 5 har visserligen närmast sin grund i nyssnämnda ändrade regler angående åberopande av omständighe— ter och bevis. Sambandet är dock inte så- dant att det finns anledning att göra även tillämpningen av ifrågavarande ändringsför- slag beroende på tiden för anhängiggörandet av målet. Bestämmelserna bör därför ha av- seende på rättegången såväl i nya som i äldre mål.

Förslaget till ändring i arbetsordningen för nedre justitierevisionen

De föreslagna ändringarna i gällande arbets- regler för nedre justitierevisionen avser ute- slutande föredragningen i högsta domstolen och den därmed sammanhängande prome- morieskrivningen. Bestämmelserna härom finns i 21—23 åå arbetsordningen. I sam- band med de sakliga ändringar som vidtagits har paragraferna omarbetats också redak- tionellt.

215

De under denna paragraf i första och andra styckena föreslagna bestämmelserna gäller i tillämpliga delar all föredragning av mål för avgörande på handlingarna, sålunda vare sig fråga är om fullföljda eller omedelbart upptagna mål, om föredragning av dispens- mål eller föredragning på fullsutten avdel- ning. Bestämmelserna överensstämmer med vad som nu gäller enligt 22 5 första stycket och 23 5. Enligt 4 & tredje stycket är ären- de, som ej tillhör justitierevisionens admini— strativa verksamhet, att likställa med mål.

Bestämmelser motsvarande de som upp-

tagits i tredje stycket förevarande paragraf finns för närvarande i 22 å andra stycket.

225

Bestämmelserna i de två första meningarna i första stycket gäller såväl föredragning på fullsutten avdelning som föredragning på dispensavdelning. Som anförts i den allmän- na motiveringen bör emellertid dispensföre- dragningen merendels kunna göras avsevärt enklare än föredragning på fullsutten av- delning.

En anvisning om sådan förenklad före- dragning av dispensmålen kan väl sägas ligga redan i den i nyssnämnda bestämmelser upp- tagna, i sig närmast självklara regeln att före- dragning skall omfatta vad som är av bety- delse »för den prövning varom är fråga». Det synes emellertid lämpligt att dispensföre— dragningens särskilda karaktär direkt fram- går av arbetsordningen. En erinran om vad som bör iakttas vid detta slag av före- dragning har därför skett i första styckets av- slutande stadgande.

Enligt stadgandet i andra stycket blir skyl— digheten att föra minnesanteckningar be- gränsad i anslutning till vad som föreslagits i den allmänna motiveringen. Huruvida så- dan skyldighet skall föreligga får alltså av- göras i varje särskilt fall med hänsyn till målets omfattning eller beskaffenhet enligt grunder som högsta domstolen äger besluta. Högsta domstolen kan med stöd av detta be- myndigande föreskriva att minnesanteck- ningar alltjämt skall föras t.ex. i vissa spe- cialmål eller i mål där aktinnehållet över- stiger ett visst antal sidor.

235

Enligt nuvarande 21 & tredje stycket äger högsta domstolen meddela närmare före- skrifter såväl om föredragning som om min- nesanteckningar. Detsamma måste gälla även fortsättningsvis. Vad beträffar minnesan— teckningarna ligger det emellertid i sakens natur att anvisningar om deras innehåll eller utformning kan meddelas endast i den mån skyldighet kommer att finnas att överhuvud- taget föra sådana anteckningar.

Förslaget till ändring i arbetsordningen för rikets hovrätter

35

Ändringarna i detta lagrum innebär i flera hänseenden skärpning av gällande regler om hovrätts sammansättning i dömande verksamhet. De föreslagna reglerna är ovill- korliga och avser måls avgörande såväl vid som utan huvudförhandling. I sammansätt- ningen måste ingå minst två ledamöter, som är innehavare av ordinarie domartjänst. Om två icke—ordinarie domare deltar i avgöran- det, måste den ene av dessa vara assessor i hovrätt. Mer än en adjungerad fiskal kan alltså inte ingå i en fyrmanssammansättning.

De nya sammansättningsreglerna bör trä- da i kraft så snart personalsituationen med— ger det. I fråga om hovrätts sammansätt- ning vid huvudförhandling eller — vad an- går avgörande av mål på handlingarna — föredragning, som påbörjats före ikraftträ— dandet, bör dock nuvarande regler fortfa- rande tillämpas.

455

Ändringarna sammanhänger med förslaget om inrättande av lagmanstjänster på de s. k. presidentavdelningarna i de fem mindre hovrättema. Till följd härav utgår de i före- varande lagrum upptagna föreskrifterna om presidentens ordförandeskap på en av hov- rätternas avdelningar.

Förslaget till ändring i lagen om delning av jord å landet

Enär enligt vad som tidigare sagts 54 kap. 17 och 18 åå samt 56 kap. 2 5 rättegångs- balken föreslås skola avskaffas, skall jämväl den i förevarande paragraf upptagna hän- visningen till dessa lagrum utgå.

I överensstämmelse med vad som före— slagits i övergångsbestämmelser till änd- ringarna i rättegångsbalken bör ifråga om fullföljd av talan mot hovrätts utslag eller beslut i jorddelningsmål äldre lag alltjämt tillämpas, om utslaget eller beslutet medde- lats innan förevarande lagändring trätt i kraft.

Sammanfattning

Förslagen berör i främsta rummet överrätts— processen.

Kommittén föreslår att högsta domstolens ställning som företrädesvis prejudikatinstans kommer till starkare uttryck än i gällande fullföljdsregler. I detta syfte föreslås att be- stämmelserna om prövningstillstånd skärps därhän, att sådant tillstånd kan meddelas endast under förutsättning att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen eller att med hänsyn till särskilda omständigheter eljest synnerliga skäl föreligger därtill. Den nuvarande s.k. ändringsdispensen avses så— lunda skola bortfalla. Som exempel på om- ständigheter av beskaffenhet att, om skälen är tillräckligt starka, kunna möjliggöra pröv- ningstillstånd nämns i motiven, vid sidan av prejudikatintresset, att högsta domstolens prövning ur annan synpunkt är av betydelse utöver det förevarande målet, att resnings— grund föreligger, att den överklagade do- men uppenbart beror på förbiseende eller misstag, att avsteg skett från lagtolkning el- ler rättsgrundsats, som tidigare antagits av högsta domstolen, eller från stadgad praxis, att underrätt och hovrätt kommit till vä— sentligt olika slut eller att eljest stora me- ningsskiljaktigheter förekommit i domstolar- na. Dispensreglernas utformning medför emellertid att utrymmet för prövningstill— stånd annat än ur prejudikatsynpunkt blir mycket begränsat.

I samband härmed föreslås att part som ansöker om prövningstillstånd alltid skall

vara skyldig att närmare ange de omstän— digheter, som han åberopar till stöd för sin ansökan. Som en följd av att ändringsdis- pensen avskaffas föreslås vidare, att högsta domstolens beslut i tillståndsfrågan skall föl- ja allmänna omröstningsregler eller således att den mening skall gälla, som biträtts av flertalet i beslutet deltagande ledamöter.

En annan följd av de ändrade förutsätt- ningarna för prövningstillstånd är att den begränsning i möjligheten till prövningstill- stånd, som reglerna om summa och poena revisibilis innebär, bortfaller. I samband härmed föreslår kommittén att även den nuvarande skyldigheten för den som vill fullfölja talan i högsta domstol att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning skall, såsom saknande större praktiskt värde men med- förande åtskilligt arbete för myndigheterna, utgå ur fullföljdssystemet.

För att högsta domstolens prövning inte skall behöva göras mera omfattande än om- ständigheterna föranleder föreslås att, till skillnad mot vad nu gäller, prövningstill- stånd skall kunna begränsas till att avse en- dast en del av den fullföljda talan.

Kommittén understryker det nära sam- bandet mellan högsta domstolen och nedre justitierevisionen samt framhåller den be- tydelse som revisionens organisation och ar- betsformer därför har för högsta domstolens arbete. Med hänsyn till att ungefär hälften av högsta domstolens sammanträdestid åtgår

. _ - .., u-A_._.

för behandling av frågor rörande prövnings— tillstånd, har kommittén ägnat den s.k. dispensföredragningen särskild uppmärksam- het. Under hänvisning till att enligt de nya dispensgrunderna det i första hand blir frå- ga inte om det överklagade avgörandets ma- teriella riktighet utan huruvida sådana sär- skilda förhållanden överhuvudtaget kan anses föreligga, som krävs för att prövnings- tillstånd skall kunna meddelas, föreslår kom- mittén att dispensföredragningen i vissa av- seenden förenklas. Regler om sådan förenk- lad föredragning föreslås upptagna i nedre justitierevisionens arbetsordning. Kommittén föreslår vidare att arbetsordningens regler om minnesanteckningar ges sådant ändrat innehåll, att det inte som nu skall vara obli- gatoriskt i alla mål att upprätta föredrag- ningspromemorior, utan att frågan om och i vilken utsträckning minnesanteckningar skall föras får bero på målets beskaffenhet. Det förutsättes ankomma på högsta domstolen att bestämma de grunder, som härvid skaH tillämpas.

Vad angår i övrigt förhållandet mellan högsta domstolen och nedre justitierevisionen uttalar kommittén, att den i princip är av den meningen, att justitierevisionen bör upp- höra som självständigt ämbetsverk och kny- tas direkt till högsta domstolen. Något för- slag framläggs dock inte. Detta måste näm- ligen enligt kommitténs mening bli beroende av hur domarutbildningen samt domarkårens rekrytering och utformning överhuvudtaget ordnas. Dessa frågor omfattas av kommitté- uppdraget men avses skola behandlas i ett senare betänkande. Det har synts olämpligt att ur sammanhanget bryta ut förevarande organisationsspörsmål och ta upp det till särskild behandling.

Kommittén räknar med att de nya full- följdsbestämmelserna i förening med de före- slagna enklare arbetsformerna vid dispens- föredragning kommer att minska behovet av arbetskrafter inom såväl högsta domstolen som justitierevisionen. Det förutsättes dock att erfarenheterna av förslagen måste awak- tas något innan personalminskning kan ske samt erinras om sambandet med den åsyf-

tade ändringen i justitierevisionens framtida ställning.

Kommittén har tagit under omprövning gällande bestämmelser om domförhet och sammansättning i hovrätt. Den vid bestäm- melsernas tillkomst övervägda och sedermera vid flera tillfällen återupptagna tanken på nämnd i hovrätt har härvid ingående disku- terats men på anförda skäl avvisats. Vad an- går nuvarande regel att för domförhet ford- ras fyra ledamöter uttalar kommittén att ett kollegium av tre ledamöter skulle kunna i princip godtas ur rättssäkerhetssynpunkt, men att förutsättningen därvid, med hänsyn särskilt till hovrättens ställning som i prak- tiken slutinstans i flertalet mål, måste vara att alla tre ledamöterna är ordinarie domare eller att i varje fall två är ordinarie och en assessor i hovrätt. En sådan ordning skulle möta stora praktiska svårigheter att genom- föra. Den skulle vidare innebära att utrym- me inte kom att finnas för fiskalsadjunktion. I betraktande av det värde som tjänstgö- ringen som adjungerad ledamot med nuva- rande former för domarrekryteringen måste anses ha, har kommittén -— i avvaktan på resultatet av den blivande översynen av do- markårens utformning funnit sig böra utgå från att adjunktionsutrymmet bevaras i stort sett oförändrat. Mot bakgrunden här- av föreslås att gällande domförhetsregler behålls. Emellertid konstaterar kommittén, att icke-ordinarie domare för närvarande i alltför stor utsträckning ingår i den sam- mansättning, i vilken målen avgörs. Även om det domföra antalet ledamöter är fyra bör krävas, att minst två av dem är ordi- narie. Vad angår de övriga ledamöterna bör den ene kunna vara antingen ordi— narie domare eller assessor. Mer än en fiskalsadjunkt bör aldrig ingå i sammansätt- ningen. Kommittén har övervägt möjlighe- ten av olika domförhets- och sammansätt- ningsregler för olika mål. En gränsdrag- ning av detta slag, som skulle innebära att vissa mål kunde i hovrätten få en mindre kvalificerad prövning än andra, har emeller— lertid bedömts som olämplig.

Beträffande hovrättsorganisationen i öv- rigt föreslår kommittén att en lagmanstjänst

inrättas för var och en av de avdelningar av de fem mindre hovrättema, på vilka presidenten nu är ordförande. Presidentens deltagande i hovrätternas dömande verk- samhet avses skola i stället fördelas på flera avdelningar.

Utgående från att rättegångens tyngdpunkt skall ligga i underrätten föreslår kommittén att gällande bestämmelser om rätt för part att i hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis skärps på så sätt, att i tvistemål sådant åberopande ej får göras om godtag- bara skäl saknas för partens underlåtenhet att förebringa det ifrågavarande processma— terialet redan vid underrätten. Med hänsyn till de ökade krav som härigenom ställs på underrättens materiella processledning före- slås att i rättegångsbalken tas in en uttryck- lig föreskrift om att rätten vid förberedel- serna av målen skall verka för att parterna anger allt som de vill åberopa samt genom frågor eller erinringar söker avhjälpa otydlig- het eller ofullständighet i parternas fram— ställningar. För att motverka att underrätts— processen, som följd av den begränsade möj- ligheten till ny utredning i hovrätten, blir onödigt vidlyftig föreslår kommittén där- jämte viss utvidgning av mellandomsinsti— tutet.

Slutligen föreslår kommittén, främst av processekonomiska skäl, att möjligheterna att i överrätt avgöra mål utan huvudför- handling vidgas. För hovrättema innebär förslaget dels att den nuvarande värdegrän- sen 1500 kronor för avgörande utan hu- vudförhandling höjs till 5 000 kronor, dels att huvudförhandling, oavsett tvisteföremå- lets värde, kan underlåtas om ej båda par- terna begär sådan förhandling, under för- utsättning att den fullföljda talan avser en- dast storleken av yrkat belopp och att tvist ej råder om de omständigheter som ligger till grund för yrkandet. Beträffande möjlig- heterna till huvudförhandling i högsta dom- stolen föreslås dessa bli desamma som i hov- rätten.

F ullföljd av talan i högsta domstolen

Särskilt yttrande av herr Kilander med in- stämmande av fru Kristensson

Det kanske väsentligaste målet för en re- form av domstolsväsendet synes vara att med beaktande av rättssäkerhetens krav åstadkomma ett snabbare och mer ekono- miskt rättegångsförfarande. Särskilt i brott- mål är det — inte minst av hänsyn till den misstänkte/tilltalade angeläget att så kort tid som möjligt förflyter inte blott mellan brott och lagföring utan även från det att ett mål anhängiggöres vid domstol tills en lagakraftägande dom föreligger. Även om det inte finns anledning att bryta den nuvarande domstolsorganisationen i tre in- stanser bör för det alldeles övervägande antalet mål endast två instanser stå till buds. Detta tillgodoser också den enskildes rätts- skydd. Högsta domstolens huvuduppgift bör vara att främja rättsenheten genom pre- judicerande domar och att över huvud taget leda rättstillämpningen. Det bör höra mera till undantagen att ett mål prövas av högsta domstolen.

I den officiella rättsstatistiken finns upp- gifter om rättegångstidema för mål som fullföljts till högsta domstolen. Dessa upp— gifter har redovisats i betänkandet (s. 41). En jämförelse mellan åren 1962 och 1967 visar en nästan genomgående förskjutning mot längre rättegångstider.

Reservationer och särskilda yttranden

Strävandena att öka snabbheten och pro- cessekonomin i rättegångsförfarandet och därmed jämväl rättssäkerheten, har kommit till olika uttryck, bl. a. i direktiven för dom- stolskommittén. Statsmakterna har genom riksdagens beslut tidigare i år (prop. 1964: 44) understrukit att rättskipningens tyngdpunkt skall ligga i underrätterna och att underrätternas ställning och funktion inom domstolsväsendet ytterligare skall stär- kas. Det minskar behovet av fullföljd och belastningen på överinstanserna. _ Genom kommitténs förslag stärkes den sammansätt- ning, i vilken hovrätt skall avgöra målen och skärpes reglerna om rätt för part att i hovrätt åberopa nya omständigheter eller bevis. Härigenom har ytterligare markerats hovrättens ställning som i praktiken slutin- stans för det helt övervägande antalet mål. Vad slutligen angår högsta domstolen bör enligt direktiven huvuduppgiften vara att söka uppnå en ordning, varigenom domsto- lens ställning som prejudikatinstans ytterli- gare befästes, och att överväga möjlighe- terna att åvägabringa en begränsning av måltillströmningen till högsta domstolen. Det är angeläget att vad sålunda åsyftats verkligen uppnås.

Det nya i kommitténs förslag om full— följd till högsta domstolen är att prövnings— tillstånd i alla mål skall kunna beviljas en- dast på följande grunder, här betecknade 1 och 2:

1. om det för ledning av rättstillämpningen är av vikt, att talan prövas av högsta dom— stolen, eller

2. med hänsyn till särskilda omständigheter eljest synnerliga skäl föreligga till sådan prövning.

Genom att den föreslagna regeln under 1 generellt kompletteras med den allmänt hållna regeln under 2 kan starkt betvivlas att antalet ansökningar om prövningstill- stånd kommer att minska. Det kan även antas att antalet beviljade prövningstill- stånd ej kommer att nedgå i nämnvärd grad. Reglerna kan med hänsyn härtill och då revisibilisreglerna och nedsättningsskyl- digheten samtidigt föreslås skola slopas inte antas få någon mer begränsande effekt på högsta domstolens arbetsbörda. Det är att räkna med att den förlorande parten i hov— rätt många gånger kan väntas anse att just i hans fall finns sådana särskilda omstän- digheter att synnerliga skäl föreligger för prövningstillstånd. Regelns allmänt hållna utformning ger även högsta domstolen täm— ligen fria händer vid tillämpningen. Verkan av regeln kan i inte ringa grad sägas vara beroende av hur högsta domstolen anser sig böra tillämpa den. Kommittén har vis- serligen angivit att regeln skall tillämpas mycket restriktivt: en sådan tolkning anser man ligga redan i stadgandets utformning. Jag anser att avgränsningen av fullföljds- rätten bör komma till klarare uttryck i lag- texten och att man inte i så hög grad bör överlämna till motiv och rättspraxis att be- stämma innehållet i reglerna om prövnings- tillstånd.

Det naturligaste och radikalaste sättet att begränsa tillströmningen av mål till högsta domstolen är att slopa regeln under 2. Mot detta förslag kan anföras, att högsta dom— stolen ej blir i tillfälle att med ordinärt rätts- medel beakta ändringsgrund som kan med- föra resning av laga kraftvunnen dom. Nå- gon olägenhet av angivet slag har ej för- sports i de fall med nuvarande ordning prövningstillstånd kan beviljas endast enligt 54 kap. 10 Q 1. rättegångsbalken . Det kan i

sammanhanget erinras om riksåklagarens rätt att utan prövningstillstånd i högsta dom- stolen yrka ändring till den tilltalades för- mån och att domvilla skall beaktas av högs- ta domstolen även utan yrkande. Om rätts— tillämpning som ligger till grund för hov- rättens dom uppenbart strider mot lag sy- nes mig även prövningstillstånd böra kunna beviljas enligt den av kommittén föreslagna regeln under 1. I de mycket sällsynta fall i övrigt det här kan vara fråga om kan sägas att part i stället för prövningstillstånd får beviljas resning sedan hovrättens dom vun- nit laga kraft. Såsom kommittén anfört vore det dock otillfredsställande om högsta domstolen inte alltid skulle kunna ta hän- syn till resningsgrunder vilka åberopas re— dan som dispensskäl. Jag anser därför att den av kommittén föreslagna regeln för prövningstillstånd under 1 bör kompletteras med en bestämmelse om att högsta dom- stolen alltid skall beakta omständigheter som skulle medfört resning av laga kraft- vunnet avgörande. En sådan regel bör kun- na införas i rättegångsbalkens kapitel om resning och ej utformas som särskild dis- pensgrund (jämför domvilla). Om regeln under 1 blir enda dispensgrund saknas an- ledning ge den alltför snäv tolkning. Jag an- ser att »om, utan att det överklagade av- görandet kan sägas uppenbart strida mot lag och sålunda är ett resningsfall, det dock avviker från lagtolkning eller rättsgrund- sats, som tidigare antagits av högsta dom- stolen, eller eljest grundar sig på rättstill- lämpning som innebär ett klart avsteg från stadgad praxis» (andra omsatsen s. 88) högs- ta domstolen torde kunna finna att pröv- ningen är av vikt för ledning av rättstill- lämpningen och sålunda meddela pröv- ningstillstånd på denna grund. Även när >>underrätt och hovrätt kommit till väsent- ligt olika slut eller eljest stora skiljaktig— heter förekommit vid bedömningen av må- let» (tredje om-satsen s. 88) finns säkerligen fall då det är av vikt för ledning av rätts- tillämpningen att prövningstillstånd medde- las.

Nedre justitierevisionen och dess arbetsformer: Föredragning och promemorior

Särskilt yttrande av herr Wiklund

Kommitténs förslag om s. k. förenklad före- dragning av dispensmål är grundat på den uppfattningen att förutsättningarna för en förenkling vidgas i och med att dispensgrun- derna ändras i enlighet med vad kommittén föreslagit. Denna ändring innebär nämligen att högsta domstolens ledamöter i större ut- sträckning än nu får möjlighet att bedöma huruvida skäl till dispens föreligger eller ej, utan att de fördenskull behöver alltför myc- ket fördjupa sig i de närmare omständig- heterna i det aktuella målet.

Huruvida de ändrade dispensgrunderna vidgar förutsättningarna för en förenkling av föredragningen i sådana fall där såsom enda dispensgrund åberopas prejudikatin— tresset, är en fråga som jag inte har möjlig- het att bedöma. Det synes mig emellertid tro- ligt att dispensregelns ändrade formulering knappast kan leda till någon nämnvärd för- ändring i det avseendet. Däremot är det sä- kerligen riktigt att möjligheterna till förenk- ling av dispensföredragningen vidgas genom den ändring av dispensgrunderna i övrigt som kommittén föreslår. Såsom framgår av betänkandet (s. 88) gäller detta emellertid inte generellt. Om såsom skäl för dispens åberopas att det föreligger särskilda om- ständigheter och synnerliga skäl kan en full- ständig föredragning vara nödvändig för att domstolens ledamöter skall kunna ta ställ- ning till dispensfrågan. Det är domstolen och inte föredraganden som skall avgöra om skäl till dispens föreligger eller ej.

Oavsett hur långt möjligheterna till en förenkling av dispensföredragningen vidgas genom ändringen av dispensgrunderna, finns det enligt min uppfattning inte något bärande skäl att i fråga om föredragningen av dis- pensmål ha någon annan regel än den för all föredragning föreslagna, nämligen att föredragningen skall omfatta en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna i målet innehåller av betydelse för den pröv- ning varom är fråga. Föredragningen av dis-

pensmål kan aldrig få ”förenklas" så långt att något av betydelse för dispensprövning- en uteslutes; lika klart är å andra sidan att det inte finns skäl att föredra sådant som saknar betydelse för dispensfrågans avgö- rande. Hur pass fullständig föredragningen av ett visst dispensmål bör vara beror alltså på hur mycket av handlingarnas innehåll som är av betydelse för dispensprövningen. Med hänsyn till att förhållandena i det av- seendet skiftar från fall till fall är det enligt min mening inte lämpligt att i arbetsord- ningen för nedre justitierevisionen införa en särregcl, som för dispensmålens vidkom- mande rekommenderar den förenklade före- dragningen såsom den i princip lämpliga. Jag befarar att en sådan särregel kan leda till längre gående förenkling än vad som är avsett. Av dessa skäl anser jag att den i 22 5 andra stycket i arbetsordningen för nedre justitierevisionen föreslagna särskilda be- stämmelsen om föredragning av dispensmål bör utgå.

När det sedan gäller föredragningsprome- moriorna, har kommittén enligt min upp- fattning inte tagit tillräcklig hänsyn till de allvarliga betänkligheter som av högsta dom- stolens ledamöter och nedre justitierevisio- nen anförts mot tidigare förslag att förenkla promemorieskrivningen, därvid jag främst åsyftar dessa remissinstansers yttranden över 1947 års betänkande med förslag till arbets- ordning för nedre justitierevisionen och 1962 års betänkande angående nedre justitierevi- sionens arbetsorganisation. När kommittén exempelvis uttalar att det för föredragningen är av mindre vikt, om minnesanteckningarna har formen av fullständig promemoria eller av stompromemoria (s. 85), må erinras om att detta uttalande strider mot vad nedre justitierevisionen anfört i sitt yttrande över 1947 års betänkande (förevarande betän- kande s. 77), mot vad högsta domstolens ledamöter (utom en) anfört i sitt yttran- de över 1962 års betänkande (förevaran- de betänkande s. 80—81) och mot vad nedre justitierevisionen anfört i sitt yttrande över samma betänkande (förevarande betän- kande s. 82).

De skäl som —— utöver promemoriornas

betydelse såsom hjälpmedel vid föredrag- ningen -—- av bl.a. högsta domstolens leda- möter anförts för ett bibehållande av pro- memorieskrivningen i dess nuvarande form har enligt min mening underskattats av kom— mittén. Kommittén säger att flertalet prome- morior över huvud taget inte torde läsas av domstolens ledamöter och att något behov av att på detta sätt komplettera föredrag- ningen i praktiken uppkommer ”endast i un- dantagsfall” (s. 90). Högsta domstolens le- damöter (utom en) har emellertid i sitt yttrande över 1962 års betänkande ut- talat att det ofta förekommer att de en- skilda domstolsledamöterna efter föredrag- ningen önskar kontrollera sina intryck från denna och att kontrollen regelmässigt sker genom läsning av promemorian (s. 81). Jag anser också att kommittén underskat- tat promemoriomas betydelse för möjlighe- ten till insyn i och kontroll av högsta dom- stolens och nedre justitierevisionens arbete. Även om insynen eller kontrollen av skäl som anförts i betänkandet —— aldrig kan bli fullständig, är promemoriorna enligt min mening långt ifrån betydelselösa ur denna synpunkt. Jag hänvisar i detta avseende till vad Sveriges advokatsamfunds styrelse an- fört i sitt yttrande över 1962 års betänkande (förevarande betänkande s. 83).

Kommitténs förslag om förenkling av pro- memorieskrivningen framstår i betänkandet närmast såsom en konsekvens av förslaget om förenklad föredragning av dispensmål. Det sägs sålunda att i princip inte större krav bör ställas på innehållet i de anteckningar. som ligger till grund för en föredragning, än på föredragningens innehåll (s. 83). Även om detta argument i och för sig är riktigt, såvitt angår promemorians bety— delse såsom ett hjälpmedel för föredragan- den, kan det inte motivera förenklad prome- morieskrivning i de fall då föredragningen inte får förenklas. Kommitténs förslag om förenklad föredragning är emellertid begrän- sat till att avse dispensmålen, och det an- förda argumentet för förenklad promemorie- skrivning kan därför inte åberopas, när det är fråga om prövning på fullsutten avdel- ning.

% När kommittén ändock föreslår bestäm- " m

elser, som innebär att promemoria inte skulle vara obligatorisk ens vid föredragning för annat ändamål än dispensprövning, be- ror detta på att det enligt kommitténs me- ning inte finns skäl att i det avseende varom nu är fråga ha olika bestämmelser beroende på om ett mål skall föredras på dispensavdel- ning eller på. fullsutten avdelning (s. 89). Jag delar denna uppfattning men anser att enhetligheten inte bör åstadkommas på det sättet att man över hela linjen uppluckrar kravet på fullständig prome- moria utan tvärtom så, att man över hela linjen — och alltså även när det gäller dis- pensföredragning —- upprätthåller kravet på att det skall föreligga en promemoria och att denna, liksom föredragningen, skall omfatta en ordnad och fullständig redogörelse för vad handlingarna i målet innehåller av be- tydelse för den prövning som det är fråga om. För dispensmålens vidkommande inne- bär detta inte något krav på att promemo- rian skall innehålla någonting utöver vad som är av betydelse för dispensprövningen. Om föredragningen av ett dispensmål i ett visst fall kan begränsas till vissa delar av aktmaterialet, är jag för min del beredd att acceptera att även promemorian begränsas i motsvarande mån, ehuru jag är medveten om att detta i vissa fall kan betyda att man till en del bortser från de ändamål som en mera fullständig promemoria kan tillgodose vid sidan av syftet att utgöra ett hjälpmedel vid föredragningen. Jag anser emellertid att promemoria alltid bör upprättas och att man på alla promemorior — oavsett om det är fråga om föredragning inför dispensavdel- ning eller inför fullsutten avdelning har rätt att ställa det krav på fullständighet som nyss sagts, dvs. bl. a. att promemorian skall innehålla allt som är av betydelse för den prövning som är aktuell. Enligt min uppfatt- ning bör sålunda den bestämmelse som nu finns i 21 & första stycket i arbetsordningen för nedre justitierevisionen inte ändras eller uppluckras i vidare mån än som redan skett genom stadgandet i paragrafens tredje stycke.

»? ,; 1 _l l

Min uppfattning är vidare att alla före- dragningspromemorior, oavsett deras större eller mindre fullständighet, skall underteck- nas av föredraganden samt förvaras i akten och därmed bli offentliga handlingar.

H ovrätls domförhet

Reservation av herrar Engqvist och Tamme- lin med instämmande av herrar Lyberg och Svedberg

Kommitténs majoritet förordar, att gällande bestämmelser om domförhet i hovrätt be- hålls oförändrade. Vi reserverar oss häremot och förordar, att dessa bestämmelser änd- ras så, att hovrätt blir domför med tre le- damöter och att ej flera än fyra får sitta i rätten. En förutsättning för vårt ställnings- tagande är, att det föreskrivs att lagman skall vara ordförande, när fiskal ingår så- som adjungerad ledamot i rätten samt att inte mer än en fiskal får ingå som ledamot.

Såsom anförs i betänkandet (s. 122), bör ett kollegium i hovrätt av tre lagfarna ledamöter kunna anses i princip godtagbart från rättssäkerhetssynpunkt. Kommittéma- joriteten har dock avvisat tanken på ändring av domförhetsreglerna i enlighet härmed, främst därför att en sådan ändring enligt majoritetens mening skulle medföra svårig- heter att samtidigt upprätthålla krav på kva- lificerad sammansättning av hovrätten och bereda erforderligt utrymme för fiskalers tjänstgöring såsom adjungerade ledamöter i hovrätt. Enligt vår mening säkerställs kvali- ficerad sammansättning hos ett kollegium bestående av tre ledamöter genom de av oss förordade föreskrifterna, att lagman skall vara ordförande, när fiskal ingår i rätten, och att inte mer än en fiskal får ingå däri. Arbetsmängdsminskningen efter övergång till de av oss förordade domförhetsreglerna kan uppskattas till i runt tal 15 %. Det an- tal hovrättsavdelningar och det antal inde- lade ledamöter, som erfordras vid nuvaran- de domförhetsregler och som anges på s. 128, kan därför beräknas nedgå i enlighet med följande tabell.

Domförhetsregler

Nuvarande Ändrade

Antal

Antal ledamöter 5-leda-

Antal ___- mots- leda- reduc. avrun- avdel-

Hovrätt möter 15 % dat ningar

Svea 55 46,7 50 10 Göta 18 15,3 15 3 Skåne 0. Blekinge 18 15,3 15 3 Västra Sverige 23 19,6 20 4 Nedre Norrland 10 8,5 10 2 Övre Norrland 12 10,2 10 2

Summa 136 120 24

Hur rättens sammansättning kan te sig vid en femledamotsavdelning under fem på varandra följande sessionsdagar illustreras av nedanstående schema.

Sessionsdagar

I 11 111 IVV S:a

Lagman x x x 3 Hovrättsråd v. 0. x x x 3 Hovrättsråd x x x 3 Assessor x x x 3 Adj. fiskal x x x 3

Summa3333315

Varje indelad ledamot deltar i tre sessio- ner av fem och tjänstgör minst en gång un- der de fem sessionsdagarna tillsammans med var och en av de övriga fyra ledamöterna.

Eftersom adjunktionstiden är nio måna- der, kan varje hovrättsavdelning erbjuda full adjunktionstjänstgöring för ca 1,3 indelade fiskaler per år. Om man uppskattningsvis räknar med att indelad fiskal är förhindrad att delta i var tionde av sina sessioner, till— kommer utrymme för s.k. stänkadjunktion, varigenom antalet möjliga adjunktionstjänst- göringar växer till ca 1,45 per avdelning och år, vilket för hela hovrättsorganisationen motsvarar ca 35 årliga adjunktionstjänstgö- ringar. Eftersom antalet assessorsförordnan- den under senare år genomsnittligt understi— git 30, torde adjunktionsutrymmet få anses tillräckligt.

Såsom framgår av schemat kommer rät— tens sammansättning under vissa sessioner att utgöras av lagman, assessor och fiskal.

Mot detta kan anmärkas, att endast en ordi- narie domare då ingår i rätten, dvs. att de icke ordinarie domarna är i majoritet. An- märkningen får dock anses ha endast teo- retisk betydelse. En nybliven assessor är ca 35 år gammal, en ålder som allmänt anses ha givit tillräcklig mognad och livserfaren- het för ansvarsfulla befattningar i samhället. Assessorns juridiska kompetens och lämplig- het i övrigt för domaryrket har prövats un- der notarietiden, under tiden som fiskalsas- pirant, under fiskalstiden -— varunder tjänst- göringen som adjungerad hovrättsledamot ägt rum samt under tjänstgöring hos un- derrätt i andra funktioner än notariens. As- sessom är alltså en färdigutbildad och om- sorgsfullt prövad domare. Vad beträffar den mer oberoende ställning som de ordi- narie domarna anses inta genom oavsättlig- hetsskyddet enligt RF & 36 må framhållas, att oavsättligheten efter hand urholkats sedan regeringsformens tillkomst samtidigt som anställningsskyddet för den icke-ordi- narie personalen ökat. Oavsättligheten har därför förlorat i betydelse som rättssäker- hetsgaranti. Skulle emellertid det större obe- roende, som ordinarieskapet teoretiskt inne- fattar, anses böra tillmätas reell betydelse, bör assessorstjänsterna göras till ordinarie domartjänster. Någon merkostnad behöver detta inte medföra. Det ökade anställnings- skydd som assessorerna därigenom skulle ges torde inte ha några menliga konsekven- ser från statlig arbetsgivaresynpunkt, efter- som det antal assessorer som tillsätts svarar mot behovet på längre sikt, och varje ny- bliven assessor, såsom ovan framhållits, är noga lämplighetsprövad under många års statstjänst.

Det antal assessorer, som erfordras enligt ovan återgiven organisationstabell, uppgår till 24. Härutöver erfordras att ett mindre antal assessorer tjänstgör i hovrättema så— som ersättare vid förfall för annan indelad ledamot än fiskal. Den 1 april 1969 tjänst- gjorde i hovrättema 24 av totalt ca 175 assessorer. Den föreslagna organisationen inkräktar följaktligen inte nämnvärt på möj- ligheten att utnyttja hovrättsassessorer för arbete i departement och kommittéer m. m.

De ändrade domförhetsreglerna minskar behovet av lagmän med en och av hov- rättsråd med tretton. Detta är en möjlighet till arbetskraftsbesparing som bör tillvaratas, eftersom det kan ske utan men för rättssä- kerheten och utan att det led i domarutbild- ningen går förlorat, som fiskals adjunktions- tjänstgöring i hovrätt utgör. Förutom kost- nadsbesparing uppnås genom minskningen av domarkåren, att kravet på högkvalifice- rad rekrytering av densamma lättare kan upprätthållas. Vidare kan, såsom påpekas i betänkandet (s. 122), någon minskning vin- nas av den tid, som går åt mellan ett måls företagande till avgörande och domens eller beslutets meddelande.

Reservation av herr Stangenberg

I frågan om domförhet i hovrätt har all- mänt ansetts, att ett kollegium av tre lagfar- na ledamöter är godtagbart från rättssäker- hetssynpunkt, och ett udda antal ledamöter får anses från omröstningssynpunkt vara att föredra framför ett jämnt antal. Vidare tor- de inom kommittén enighet ha rått därom att den domarutbildning, som nu äger rum i hovrättema, även i fortsättningen bör vara förlagd dit. Det har också ansetts som något eftersträvansvärt, att ledamöter i största möjliga utsträckning är ordinarie domare. Svårigheterna att på ett tillfredsställande sätt förena de båda sistnämnda principerna i sin tillämpning har emellertid funnits vara så stora, att kommittén icke kunnat förorda ett tremannakollegium, vilket må synas be- klagligt.

Kommitténs nämnda ståndpunktstagande utesluter icke möjligheten till en differentie- ring av domförhetsreglerna. En sådan vill också synas praktiskt genomförbar, även om vissa olägenheter kan vara förbundna med förfarandet. Mest radikalt och även ur skil- da synpunkter tillfredsställande vore därvid att kunna förorda den differentiering, som innefattas i alternativ F (s. 125). Enär det emellertid ej framstår som fullt tydligt, att genomförande av alternativet är helt fören- ligt med fasthållande vid berörda principer om domarutbildningen och största möjliga

antal ordinarie ledamöter, är jag icke utan vidare beredd att förorda dess tillämpning.

Däremot kan det enligt min mening icke vara olämpligt att låta de i underrätt av en- samdomare handlagda målen bli i hovrätt handlagda på avdelning om tre ledamöter. En sådan anordning torde vara förutsedd i alternativ C. Vad brottmålen angår, beröres därvid sådana, för vilka icke är stadgade svårare straff än böter (1 kap. 4 & rät- tegångsbalken) och som handlagts av an- nan än tingsnotarie. Till gruppen bör läg- gas även de brottmål, som handlagts av tingsnotarie med nämnd och är av be- skaffenhet, varom i 18 å andra stycket 1. c) domsagostadgan förmäles (jfr rådhus- rättsstadgan 19 5 första stycket). Beträffan- de samtliga nu nämnda brottmål gäller, att de är s. k. bötesmål. För övrigt är, vad tingsnotaries befattning med dem angår, be- hörigheten inskränkt till vissa sådana. Det kan icke vara rimligt, att i hovrätt vid dy- lika måls handläggning för domförhet skall erfordras fyra ledamöter. Målen torde icke vara vidlyftiga, och ur rättssäkerhetssyn— punkt kan ej något vara att invända mot en sådan differentiering, särskilt som icke ens beträffande mera krävande mål invändning ur den synpunkten rests mot domförhet med tre ledamöter. Att upprätthålla principen om en enhetlig domförhetsregel, utan att i det särskilda fallet bärande motivering härför fö— refinnes, torde icke vara rationellt. Det bör även framhållas, att i underrätterna en så— dan regel icke tillämpats men att olägenhe- ter härav icke uppkommit; ej heller skall de befaras uppkomma i hovrättema. Vad så en- domartvistemålen angår, torde utan vidare vara tydligt, att befogade invändningar mot dessas handläggning av tremannakollegium icke kan resas. Endomarbesvärsmålen är un- derstundom av invecklad natur. Att enbart fördenskull bryta ut dem ur enheten av en- domarmål kan icke vara påkallat. Någon försvagning av rättsskipningen i andra in- stans är genom också berörda besvärsmåls avgörande av endast tre ledamöter icke att befara. Slutligen skall betonas, att det för- hållandet att den ekonomiska vinsten vid genomförande av alternativ C blir förhål-

landevis obetydlig måste anses vara något sakfrågans bedömning ovidkommande.

Jag förordar, att hovrätt skall vara dom- för med tre ledamöter vid handläggning av sådana mål, som i underrätt handlagts av en domare, samt det slag av brottmål, som där blivit handlagda av tingsnotarie med nämnd efter förordnande enligt 18 å andra stycket domsagostadgan och motsvarande bestäm- melse i rådhusrättsstadgan.

Särskilt yttrande av herr Kilander

Kommittén föreslår oförändrade regler för hovrätts domförhet.

Enighet torde råda om att ett kollegium av tre lagfarna ledamöter i hovrätt i och för sig är godtagbart ur rättssäkerhetssynpunkt. Främst med hänsyn till domarutbildningen har kommittén emellertid funnit sig ej kunna förorda en generell nedsättning av det dom— föra antalet ledamöter från nuvarande fyra till tre. Kommittén framhåller även att om förslaget till ändrade bestämmelser om full- följd till högsta domstolen bifalles kan hov- rätternas ställning av i realiteten sista instans i det stora flertalet mål bli än mer markerad. Detta medför i sin tur att kraven på hov- rättsavdelningarnas sammansättning i kvali- tativt hänseende måste sättas höga. Om tre ledamöter skall godtas som domfört antal i hovrätt bör enligt kommittén förutsättning- en vara antingen att samtliga är ordinarie domare eller, under alla förhållanden, att två är ordinarie och den tredje assessor. En sådan sammansättning skulle omöjliggöra adjunktionstjänstgöring.

Jag anser att tjänstgöringen som adjunge. rad ledamot i hovrätt är av sådant värde att den ej gärna kan helt undvaras som ett led i domarutbildningen. Behålles adjunk- tionstjänstgöringen synes mig därför knap- past kunna genomföras en generell nedsätt- ning av det domföra antalet ledamöter från fyra till tre.

Jag anser emellertid att hovrätt åtminstone i vissa mål skall kunna vara domför med tre lagfarna domare. En sådan möjlighet synes mig böra införas i första hand för mål som i underrätt avgjorts av ensamdomare (alter-

nativ C s. 125). Med detta bör jämstäl- las bötesmål som avgjorts av tingsnotarie med nämnd. Det står klart att rättskip— ningens tyngdpunkt skall ligga på under- rätterna. Genom olika reformer de senas- te åren har med rätta ensamdomares be- hörighet att avgöra brottmål i underrätt vid- gats betydligt. Sedan den 1 juli 1968 kan dessutom ett större antal brott än förut beiv- ras med strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot. Det beräknas att ungefär hälften av alla endomarbrottmål och en tredjedel av alla trenämndsmål genom denna reform skall kunna flyttas bort från dom- stolarna. Det synes mig ligga helt i linje med utvecklingen att hovrätt skall kunna vara domför med tre lagfarna ledamöter i mål som av underrätten avgjorts av ensamdo- mare. Någon invändning ur rättssäkerhets- synpunkt synes mig inte kunna resas mot att i dylika mål en av de tre hovrättsledamö- tema är adjungerad fiskal. Det torde inte med fog kunna göras gällande att det är nödvändigt med fyra lagfarna ledamöter, varav en adjungerad, för att behandla t. ex. en fråga om häktning eller en fråga om måls avskrivning. Det kan visserligen sägas att även mål som avgjorts av ensamdomare i underrätt t. ex. frågor om arvsskatt och utmätning kan vara av invecklad natur och svårbedömda. Det synes mig för sådana fall böra ankomma på hovrättsavdelningens ordförande att avgöra om en fjärde ledamot skall delta i målets handläggning. Princi- piellt torde dock kunna anföras att, om målen är svårbedömda, det främst är ange- läget att förstärka underrättens samman- sättning. Det kan anmärkas, att t.ex. ären- den rörande fastställande av arvsskatt mesta- dels avgörs av tingsnotarier i underrätt. De arbetsmässiga vinsterna av att hovrätt i angivna mål skall kunna vara domför med tre ledamöter bör inte underskattas. Visser- ligen väntas behovet av ordinarie ledamöter vid en sådan reform enligt kommitténs be- räkningar endast minska med fyra. Det bör anmärkas att efter 1.1.1971 ensamdomare i något vidgad omfattning skall kunna hand- lägga mål och ärenden i underrätt. Det är inte osannolikt att arbetet på en hovrätts-

avdelning kan komma att fungera smidigare om avdelningen i vissa mål är domför med endast tre ledamöter. Mål som avgörs på handlingarna kan möjligen även väntas bli snabbare avgjorda med tre ledamöter än med fyra eftersom tiden för målets cirkule- ring mellan ledamöterna kan minskas.

Särskilt yttrande av fru Kristensson samt herrar Nelander, Nyberg och Svensson

Reglerna angående hovrätts domförhet bör bedömas främst med utgångspunkt från vad som ur rättssäkerhetssynpunkt är den mest ändamålsenliga sammansättningen. I mål som i underrätt avgjorts av juristkollegium eller lagfaren domare med nämnd bör hov- rätt vara domför med fyra domare. I övriga mål är en sammansättning med tre ordi- narie ledamöter, alternativt två ordinarie och en assessor, acceptabel.

Sverige har en i förhållande till folkmäng- den stor domarkår. Det är icke lätt att re- krytera och i kåren behålla ett tillräckligt antal högkvalificerade krafter. Inte enbart ekonomiska skäl talar därför för att antalet domartjänster bör begränsas till vad som ur rättssäkerhetssynpunkt är motiverat. Det kan visserligen sägas att hittills många myc-