NJA 1988 s. 696

Allmän åklagare yrkade vid Sjuhäradsbygdens TR ansvar å R.C. född 1944, enligt 20 kap 2 § BrB för mutbrott

enligt följande påståenden: R.C. har sedan d 1 sept 1977 varit föreståndare för Svenljunga ålderdomshem, först som vikarie och sedan d 1 juni 1978 som ordinarie.

L.L. född 1903, vårdades på Svenljunga ålderdomshem under tiden d 13 dec 1978-d 16 juli 1981, varifrån han överfördes till Svenljunga sjukhem, där han avled d 27 mars 1984.

R.C. var inte tidigare bekant med L.L. och hade ej annat förhållande till L.L. än till övriga vårdtagare på hemmet fram till d 18 aug 1981, då han förordnades som god man för L.L. enligt 18 kap 3 § FB av Sjuhäradsbygdens TR.

Den 12 april 1983 bestämde L.L. i ett testamente, att hela hans kvarlåtenskap skulle tillfalla R.C.

Efter L.L:s död övertog R.C. all hans egendom i enlighet med testamentet, oaktat han insett att han fått densamma på grund av sin tjänst som ålderdomshemsföreståndare och förordnandet som god man. Värdet enligt bouppteckningen uppgick till 236 658 kr 24 öre och R.C. erhöll d 10 april 1985 lagfart å fastigheten Brännegärde 1:4 i Örsås socken i Svenljunga kommun vilken fastighet ingick i L.L:s kvarlåtenskap. Fastighetens taxeringsvärde uppgår enligt taxeringsbevis d 25 juni 1986 till 344 000 kr.

R.C. har genom sitt förfaringssätt mottagit en med hänsyn till värdet otillbörlig belöning för sin ovannämnda tjänsteutövning.

Åklagaren yrkade också med stöd av 36 kap 1 § BrB förverkande av den egendom R.C. erhållit genom testamentet eller om den ej fanns i behåll dess värde.

I TR:n biträddes R.C. av advokaten G.O. som offentlig försvarare.

TR:n dömde d 30 dec 1986 R.C. jämlikt 20 kap 2 § BrB för mutbrott till 30 dagsböter å 25 kr samt förklarade den egendom som C. erhållit genom L.L:s testamente eller, om egendomen ej fanns i behåll, dess värde förverkad.

R.C. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige med G.O. som offentlig försvarare och ombud.

I HovR:n yrkade åklagaren att G.O. skulle entledigas som offentlig försvarare för R.C.

R.C. och G.O. bestred yrkandet.

HovR:n (hovrättslagmannen Löfstedt, hovrättsrådet Persson, referent, och fd hovrättsrådet Helling) anförde i beslut d 5 mars 1987: Av handlingarna i målet framgår att R.C. på inrådan av G.O. mottagit den egendom som omfattas av åtalet. Sådan jävssituation som avses i 21 kap 3 § 3 st RB föreligger därför. På grund härav beslutar HovR:n avvisa G.O. som ombud i målet och entlediga honom från hans uppdrag som offentlig försvarare för R.C. - - -

Mot HovR:ns beslut om entledigande av G.O. som offentlig försvarare får särskild talan ej föras.

Talan mot HovR:ns beslut om avvisning av G.O. som ombud får föras särskilt genom besvär.

G.O. anförde besvär och yrkade att HD måtte undanröja HovR:ns beslut att avvisa honom som ombud för R.C.

HD förelade justitiekanslern att avge förklaring i målet. Denne avböjde att uppträda som part men avgav yttrande i målet.

HD beredde vidare Sveriges Advokatsamfund tillfålle att avge yttrande i målet.

Sveriges Advokatsamfund anförde i yttrande d 21 dec 1987:

Regeln om försvararjäv i 21 kap 3 § 3 st RB innebär att en person inte får vara försvarare, om han har eller haft uppdrag åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omständigheterna är ägnade att minska förtroendet för vederbörandes förmåga att iaktta vad som åligger en försvarare enligt 21 kap 7 § 1 st RB. Regeln infördes d 1 juli 1982 och bygger på Brottsförebyggande rådets PM "Advokatverksamhet" (1979:8). Enligt det ursprungliga förslaget skulle i princip varje samröre med den misstänkte i form av rådgivning eller annan hjälp grunda försvararjäv, om den lämnade hjälpen hade ett väsentligt samband med den åtalade gärningen. Departementschefen ansåg att en sådan regel skulle föra för långt. I stället föreslogs ovannämnda jävsregel, en regel så utformad att den inte generellt diskvalificerar en försvarare på grund av dennes förbindelser med den misstänkte utan i stället tar sikte på de fall där samröret är av den karaktären att det kan antas komma att inverka på försvararens förmåga att utföra uppdraget på ett korrekt sätt (NJA II 1982 s 96 f). För uppkomsten av försvararjäv fordras enligt förarbetena dels att försvararen vid sidan av försvararuppdraget bistått den misstänkte genom rådgivning eller på annat sätt haft ekonomiska förbindelser med denne, varvid samband inte behöver föreligga med den gärning som försvaret avser, dels att omständigheterna är ägnade att minska förtroendet för vederbörandes förmåga att iaktta vad som åligger en försvarare enligt 21 kap 7 § 1 st RB. Enligt motiven tar det senare rekvisitet sikte på de fall där samröret får till följd att försvararen hamnar i ett sådant förhållande till den misstänkte att han inte intar en fri och obunden ställning gentemot denne. Som exempel nämns att försvararen har ett personligt eller ekonomiskt intresse av sakens utgång eller att hans samröre med den misstänkte legat inom det "grå fältet" mellan lagenliga och lagstridiga handlingar, t ex medverkan vid upprättande av en handling som senare kommer till användning som ett led i ett skattebrott. Å andra sidan betonar motiven att, så länge advokaten lämnat biträde inom ramen för vad som är god advokatsed, det inte finns anledning att låta detta biträde grunda försvararjäv och att inget generellt hinder att vara försvarare föreligger för den som varit den misstänkte behjälplig med rådgivning i dennes allmänna affärsangelägenheter (NJA II 1982 s. 98).

I detta fall har testamentstagaren rådfrågat G.O. huruvida det var rätt av honom att ta emot den testamenterade egendomen. Testamentstagaren har därefter blivit åtalad för att han följde rådet och tog emot egendomen. Det föreligger sålunda ett nära samband mellan den åtalade gärningen och G.O:s rådgivning. G.O. ansvarar såsom advokat för att givna råd är grundade på erforderlig undersökning av gällande rätt (jfr Vägledande regler om god advokatsed, § 23 1 st). På grund av sin rådgivning kan G.O. ha ett eget intresse av sakens utgång, som utgör jäv för G.O. att vara försvarare.

Justitiekanslen anförde i yttrande d 29 mars 1988 såvitt angick jävsfrågan: Jag delar advokatsamfundets uppfattning i frågan huruvida jäv föreligger för G.O. att vara försvarare för R.C. i målet. Av 21 kap 3 § 2 st RB följer att han inte heller bör biträda R.C. som ombud.

Justitiekanslerns yttrande innehöll vidare synpunkter på frågan, om justitiekanslern var att anse som part i målet i HD, samt på frågan om riktigheten av HovR:ns ståndpunkt att fullföljdsförbud förelåg mot HovR:ns beslut att entlediga G.O. från hans uppdrag som offentlig försvarare.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Backlund, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Vad gäller de kontakter mellan G.O. och R.C. som föranlett HovR:ns avvisningsbeslut framgår av handlingarna att G.O. varit förrättningsman vid bouppteckning efter testator samt ingivare av bouppteckningen. Han har också bevakat testamentet och delgivit det med kammarkollegiet. Slutligen har han på R.C:s begäran sökt utröna om denne kunde ta emot den testamenterade egendomen utan att drabbas av rättslig påföljd. Därvid har han talat med testamentsvittnena, läst kommentaren till BrB och förarbetena till lagstiftningen i fråga samt kontaktat JO-ämbetet och RÅ-ämbetet för att förhöra sig om dessa kände till några domar avseende mutbrott inom vårdsektorn. Han fick då del av tre tingsrättsdomar avseende testamente inom vårdsektorn. Samtliga domar utmynnade i ett ogillande av åtalet. R.C. fick del av resultatet av G.O:s rättsliga undersökning och mottog senare den testamenterade egendomen.

G.O. har gjort gällande att han genom de råd han lämnat R.C. inte kommit i någon ofri och bunden ställning gentemot R.C. Inte heller har han fått något eget intresse vare sig personligt eller ekonomiskt av sakens utgång. Vad han gjort ligger långt bortom sådant samröre som lagstiftaren velat komma tillrätta med genom tillskapandet av bestämmelsen i 21 kap 3 § 3 st RB. Hans handlande har inte jämnat vägen för någon R.C:s brottslighet redan av det skälet att R.C. inte förfallit till brottslighet.

Såväl justitiekanslern som advokatsamfundet har ansett att det förelegat jäv för G.O. att vara försvarare för R.C. i målet. Justitiekanslern har dessutom hävdat att han inte är att anse som motpart i målet.

Vad först gäller frågan om vem som skall anses som motpart i målet har HD i rättsfallet NJA 1983 s 200 funnit att åklagaren inte har talerätt vid prövning av fråga om återkallande av förordnande som offentlig försvarare. Mot bakgrund härav infördes lagen (1985:400) om behörighet för justitiekanslern att överklaga vissa beslut enligt RB. Genom denna lag gavs justitiekanslern en rätt att bl a överklaga beslut som innebär att domstol avvisat en försvarare. Härav följer inte utan vidare att justitiekanslern i mål där talan fullföljts av försvararen mot ett avvisningsbeslut alltid skall behandlas som motpart vid tillämpning av 56 kap 8 § RB. Ett sådant betraktelsesätt skulle innebära att kommunikation med justitiekanslern måste äga rum såväl i HovR som i HD innan ändring kan göras i beslut om avvisning av försvarare. Det allmännas intressen i mål om avvisande av försvarare torde kunna tillvaratas av den domstol som beslutar om avvisning (jfr NJA 1982 s 845). På grund härav finner HD att justitiekanslern ej är att anse som motpart i förevarande mål.

Vad därefter gäller frågan om HovR:n bort avvisa G.O. som försvarare framgår av 21 kap 3 § 3 st RB att en person inte får vara försvarare om han har eller har haft uppdrag åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omständigheterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga att iaktta vad som åligger en försvarare enligt 7 § 1 st RB. Enligt det senare lagrummet skall försvarare med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning. Enligt förarbetena (NJA II 1982 s 96-98) är regeln tänkt att ta sikte på de fall där samröret är av den karaktären att det kan antas komma att inverka på försvararens förmåga att utföra försvararuppdraget på ett korrekt sätt. Som exempel på sådant samröre nämns att försvararen på grund av samröret har fått ett eget - personligt eller ekonomiskt - intresse av sakens utgång. Den som har biträtt den misstänkte har givetvis intresse av att inte själv bli lagförd för straffbar medverkan.

Enligt vägledande regler om god advokatsed 23 § 1 st skall juridiska råd vara grundade på erforderlig undersökning av gällande rätt. Rättsläget beträffande mutbrott inom vårdsektorn kan vid tidpunkten för G.O:s rådgivning till R.C. inte sägas ha varit helt klarlagt (jfr de senare tillkomna rättsfallen NJA 1985 s 477 och 1987 s 604). Oavsett detta blev resultatet av G.O:s rådgivning att R.C. mottog den testamenterade egendomen. Härigenom får anses ha uppkommit en intressekonflikt mellan R.C. och G.O. på så sätt att R.C. kunde tänkas invända mot åtalet att han följt Göran O:s råd när han mottog den testamenterade egendomen. HD finner att detta utgjort jäv i den mening som avses i 21 kap 3 § 3 st RB. HovR:ns beslut att avvisa G.O. som försvarare skall därför fastställas.

HD (JustR:n Höglund, Rydin, Gad, Svensson och Danelius, referent) fattade följande slutliga beslut: