NJA 1989 s. 498

(Jfr 1960 s 522 och 1985 s 544)

Amerikas Förenta Staters ambassad i Stockholm hemställde genom framställning d 22 juni 1989 att chilenske medborgaren F.D. måtte utlämnas till Förenta Staterna. Till stöd för framställningen åberopades dels av åtalsjury (Grand Jury) vid County Court i Nassau County, staten New York, d 14 sept 1987 framställda ansvarsyrkanden mot F.D. för innehav och försäljning av kokain i maj-juni 1987, dels en häktningsorder (warrant of arrest) grundad på åtalsbeslutet och utfärdad av domare vid nämnda domstol d 16 sept 1987.

Sedan ärendet överlämnats till riksåklagaren och denne verkställt i 16 § lagen (1957:668) om utlämning för brott föreskriven utredning, överlämnade riksåklagaren jämlikt 17 § nämnda lag jämte eget yttrande ärendet till HD.

F.D. bestred bifall till framställningen.

HD (JustR:n Palm, Heuman, Gregow, Törnell och Munck, referent) beslöt, sedan förhandling hållits, att avge följande yttrande: I ärendet är att beakta, förutom 1-10 §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott, utlämningskonventionen d 24 okt 1961 mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater (SÖ 1963:17) med tilläggskonvention d 14 mars 1983 (SÖ 1984:34).

Det åtalsbeslut som låg till grund för häktningsordern d 16 sept 1987 innefattar påståenden om att F.D. vid tre skilda tillfällen - d 27 maj, d 5 juni och d 16 juni 1987 - innehaft och försålt kokain. Enligt handlingarna i ärendet har kokainpartierna vid de tre tillfällena omfattat ca 1/8 ounce (3,55 gram), ca 1 ounce (28,4 gram) resp ca 5 ounces (142 gram) och vederlag utgått med 225, 1 250 resp 6 000 dollar.

De sålunda beskrivna gärningarna skulle enligt svensk lag ha varit att bedöma som narkotikabrott i tre fall. Detta brott är av den svårhetsgraden att tilläggskonventionen är tillämplig, och det saknar således härvid betydelse för utlämningsfrågans bedömning huruvida gärningen d 16 juni 1987, såsom riksåklagaren hävdat, skulle ha varit att anse som grovt narkotikabrott enligt svensk lag. I ärendet åberopade straffbestämmelser i staten New Yorks lagstiftning visar att gärningarna sådana de upptagits i åtalsbeslutet även enligt den lagstiftningen är av den svårheten att de omfattas av tilläggskonventionen.

Utredningen i ärendet ger vidare vid handen att den person till vilken F.D. sålde de tre kokainpartierna var polisman - en s k undercover agent - att F.D. arresterats i samband med försäljningen d 16 juni 1987 och att han därefter, på förslag av åklagare, medverkat till att arrangera ett sammanträffande med den person som levererat kokainpartierna till honom, så att även denne kunde arresteras.

F.D. har inför HD vidgått de förut redovisade faktiska omständigheterna till grund för åtalsbeslutet, bortsett från att han hävdat att det kokainparti som han sålde d 16 juni 1987 snarare utgjorde 4 än 5 ounces. Han har vidare uppgett bl a följande. Vid den aktuella tiden sammanbodde han med en kvinna som missbrukade narkotika och i viss utsträckning även ägnade sig åt narkotikaförsäljning. Under en period då hon var intagen på ett behandlingshem kontaktades han av en person vid namn G.L.. F.D. kände inte till att denne, som det senare visade sig, var polisman. L. begärde att få köpa kokain och hänvisade till tidigare affärer med F.D:s sambo. F.D. kontaktade henne, varvid hon bekräftade att hon tidigare sålt narkotika till L. och uppgav att hon var tvingad att även denna gång tillmötesgå dennes begäran. Hon bad F.D. att ombesörja affären och gav honom uppgift på den person som skulle leverera kokainet. F.D. kontaktade denne, köpte den mängd narkotika som L. hade beställt och sålde partiet vidare till L. De två senare försäljningarna tillgick på samma sätt. Det var vid samtliga tillfällen L. som tog kontakt med F.D., och L. angav även vid varje tillfälle vilken mängd kokain han ville köpa. F.D. har själv aldrig i annat sammanhang tagit befattning med narkotika, och han skulle inte ha genomfört försäljningarna, om han inte hade uppmanats därtill av L. och sin sambo.

F.D. har gjort gällande att de gärningar som avses med utlämningsframställningen inte motsvarar brott enligt svensk lag, eftersom den person till vilken han sålt narkotika var polisman och han provocerats till gärningarna av denne.

Det förhållandet att någon påverkats till att begå ett brott genom sådan åtgärd från polisens eller annan brottsbekämpande myndighets sida som syftar till att förmå honom att röja egen eller annans brottslighet inverkar enligt vad som får anses vara vedertagen uppfattning i svensk rätt i princip inte på gärningens straffbarhet (jfr NJA 1960 s 522 och 1985 s 544 samt Agge-Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 4 u s 87 f, Jareborg, Brotten I, 2 u s 255, och Hoflund i Festskrift till Ivar Agge s 159 ff m hänv). Det får vidare anses att straffbestämmelsen i 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) träffar också fall när den till vilken överlåtelse sker säljaren ovetande är en polisman som agerar i tjänsten. Under vissa omständigheter kan emellertid grund för mildare bedömning tänkas föreligga.

I förevarande fall har sådana omständigheter inte kommit fram att de gärningar som lagts F.D. till last enligt svensk lag skulle vara straffria eller hänförliga till lindrigare brott än sådant som omfattas av tilläggskonventionen. Hinder mot utlämning föreligger alltså inte på denna grund.

F.D. har vidare gjort gällande att han fått löfte om straffrihet för sin medverkan till att avslöja den person som levererat narkotika till honom. Denna uppgift har inte vitsordats av riksåklagaren. Vad som förekommit i denna del kan inte leda till att häktningsbeslutet bedöms som uppenbart oriktigt eller att hinder i övrigt mot utlämningen kan anses föreligga.

Slutligen har F.D. hävdat att hinder mot utlämning föreligger enligt 8 § lagen om utlämning för brott. Han har därvid åberopat följande. Det skulle innebära en uppenbar livsfara för honom att återvända till Förenta Staterna med hänsyn till risken för repressalier från vederbörande narkotikaorganisation på grund av den hjälp han lämnat polisen. Han, som kom till Sverige i december 1987, sammanlever sedan november 1988 med en chilensk kvinna med vilken han d 28 juli 1989 ingått äktenskap och som har sex barn, vilka betraktar honom som sin far. Två av barnen har bl a i brev till HD uttalat att de kommer att beröva sig livet om han blir utlämnad, varvid de förklarat sig övertygade om att han efter en utlämning till Förenta Staterna kommer att bli dödad.

I ett till HD efter förhandlingen inkommet intyg, avgivet av överläkaren A.B., specialist i barn- och ungdomspsykiatri, har angetts att det är osäkert hur barnens uttalande skall bedömas, att ett av barnen visar tecken på psykisk stress och sorg och att A.B. inte utesluter en impulshandling från något av barnen.

HD finner - med hänsyn bl a till det skydd F.D. om det är påkallat bör kunna påräkna i Förenta Staterna - att omständigheterna ej är sådana att den begärda utlämningen kan anses uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Bestämmelserna i 8 § lagen om utlämning för brott utgör därför inte hinder mot den begärda utlämningen.

Inte heller i övrigt finns det enligt 1-10 §§ lagen om utlämning för brott något hinder mot att F.D. utlämnas till Förenta Staterna.

JustR Munck tillade för egen del: Enligt de principer för s k okonventionella spaningsmetoder som riksdagen har ställt sig bakom (prop 1983/ 84:111 s 44 ff) anses det i Sverige liksom i åtskilliga andra länder under vissa förhållanden vara en godtagbar spaningsmetod att polismän uppträder som köpare av narkotika (jfr SOU 1982:63 s 129 ff särskilt s 140 f). I det sammanhanget diskuterades inte närmare i vad mån den som säljer narkotika i ett sådant fall skall anses ha gjort sig skyldig till en straffbar handling. Som anförs i HD:s yttrande får emellertid principen i svensk rätt anses vara att gärningar som på ett eller annat sätt kan sägas ha framprovocerats under polisens spaningsarbete inte av detta skäl faller utanför det straffbara området. Någon allmän straffrihetsgrund för sådana situationer föreligger alltså inte.

När det gäller fall då någon överlåter narkotika till en person som utan hans vetskap är polisman med spaningsuppgifter finns det emellertid anledning att även överväga hur en sådan gärning förhåller sig till kriminaliseringen i narkotikastrafflagen. Den befattning som polisen i sitt arbete tar med narkotika exempelvis vid beslag avses givetvis falla utanför denna kriminalisering, något som - om man så vill - kan härledas ur det förhållandet att lagen kriminaliserar endast "olovlig" befattning med narkotika (jfr Narkotikakommissionens PM nr 5 s 89. Och lika klart är att den som till polisen överlämnar narkotika, som han på ett eller annat sätt har påträffat, för att den skall omhändertas i vederbörlig ordning inte därigenom gör sig skyldig till något brott.

Det skulle med denna utgångspunkt kunna synas som om det fanns utrymme för att hävda att den som överlåter narkotika till en polisman som han tror vara en vanlig köpare inte därmed begår något brottslig handling. Subjektivt sett har han visserligen uppsåt att begå narkotikabrott, men gärningen skulle inte fylla de objektiva kraven för straffbarhet; det skulle alltså bli fråga om ett s k subjektivt överskott. - En jämförelse skulle här kunna göras med fall då någon begår en gärning som faller under en brottsbeskrivning under sådana omständigheter att någon av de allmänna grunderna för brottslighetens uteslutande föreligger men utan att känna till de omständigheterna: han vet t ex inte att ett straffrättsligt relevant samtycke föreligger. Den vanliga åsikten är att han i ett fall av det slaget skall gå fri från straff (jfr Beckman m fl, Brottsbalken II, 5 u s 667).

Ett resonemang efter dessa linjer kan emellertid inte godtas för de nu aktuella fallen. Att den som medvetet lämnar över narkotika till polisen för att den skall omhändertas på vederbörligt sätt går fri från straff får nämligen sägas bero just på att hans syfte inte är rättsstridigt utan tvärtom sammanfaller med ett ändamål som lagstiftning söker tillgodose, nämligen att förhindra att narkotika missbrukas och omsätts. Är tvärtom syftet brottsligt och gärningsmannen ovetande om att han har med en polisman att göra bortfaller skälen för att inte hänföra gärningen under narkotikastrafflagen, som ju efter orden kriminaliserar förfarandet. Detta gäller så mycket mera som lagen är konstruerad på ett sådant sätt att själva syftet med en handling i flera fall blir avgörande för straffbarheten (se 1 § 2-4).

Vad som har anförts nu vinner ytterligare stöd av det i HD:s yttrande åberopade rättsfallet NJA 1960 s 522 som rörde straffansvar för häleri. I detta fall hade den tilltalade mottagit stulen egendom för att överlämna den till en föregiven köpare som utan den tilltalades vetskap handlade på instruktioner av polisen och stod under bevakning av denna. Mot åtalet för häleri invände den tilltalade att hans befattning med egendomen under dessa förhållanden knappast objektivt sett kunde anses ha varit ägnad att försvåra egendomens återställande. Denna invändning godtogs emellertid inte.

Att det förhållandet att en föregiven köpare av narkotika handlar på polisens vägnar sålunda inte utesluter straffbarhet för överlåtelsen synes inte nödvändigtvis behöva innebära att åtal i förekommande fall måste utformas så att själva överlåtelsen läggs till grund för ansvarspåståendet, något som i allmänhet ej heller torde ske enligt nuvarande praxis. En "provokation" av detta slag från polisens sida syftar ju inte till att ge möjlighet till lagföring för det brott som kan sägas ha framprovocerats utan att skaffa bevisning för annan brottslighet. Normalt erhålls också härigenom bevisning om att gärningsmannen innehaft narkotika eller att han förvärvat narkotika i överlåtelsesyfte eller anskaffat narkotika som inte var avsedd för eget bruk, förfaranden som är straffbelagda enligt samma paragraf (1 §) i narkotikastrafflagen som kriminaliserar överlåtelse. Och denna paragraf är uppbyggd och avsedd att tillämpas på det sättet att åklagaren kan låta bero vid att hänvisa till en av paragrafens punkter även när flera av dessa täcker ett visst förfarande. Det föreligger nämligen i dessa fall normalt endast ett brott och någon bestämd punkt skall inte citeras i domslutet (jfr NJA II 1983 s 499 och 501 f).