lagen.nu

NJA 1990 s. 776

Grov misshandel? - Tillika fråga huruvida hotelser som uttalats sedan misshandel avslutats skulle anses som ett särskilt brott (olaga hot) vid sidan av denna misshandel.

Allmän åklagare yrkade vid Örebro TR ansvar å kaptenen B.Ö. enligt följande:

1. Misshandel och försök till mord.

A. B.Ö. har natten till d 2 sept 1989 vid restaurang Strömparterren i Örebro tilldelat L.C. ett knytnävsslag mot ansiktet. Därefter har B.Ö. pressat L.C. mot ett staket, varvid staketet givit vika och L.C. fallit omkull på marken.

B. B.Ö. har vidare lyft upp L.C. och kastat henne i Svartån. B.Ö. har i Svartån tvingat ned hennes huvud under vattenytan och hållit henne kvar där, med avsikt att beröva henne livet genom att dränka henne. Gärningen avbröts genom att en annan man hindrade B.Ö. att fortsätta sina förehavanden. Fara för brottets fullbordan har dock förelegat. Till följd av det våld L.C. utsatts för av B.Ö. har hon bl a erhållit hudavskrapningar och blåmärken samt känt smärta och ömhet.

2. Olaga hot. B.Ö. har d 2 sept 1989 på morgonen efter händelsen enligt åtalspunkt 1, i bostaden i Örebro, upprepade gånger hotat L.C. genom att med hög röst säga bl a: Du kommer aldrig ifrån mig, jag ska döda dig, jag ska förfölja dig, först ska jag hugga benen av dina hästar, sedan ska jag döda hundarna, jag har vapnet däruppe, du ska få betala för det här! Hotelserna har varit ägnade att hos L.C. framkalla allvarlig fruktan för egen säkerhet till person och egendom. Hoten har för L.C. framstått som särskilt allvarliga bl a mot bakgrund av att B.Ö. i bostaden haft tillgång till en pistol med skarp ammunition.

Åklagaren förklarade att han, beträffande åtalspunkt 1 B, inte påstod att L.C. i medicinsk bemärkelse svävat i livsfara. I fråga om åtalspunkten 2 tillade åklagaren, att yttrandena i gärningspåståendet inte skulle uppfattas som direkta citat; han gjorde däremot gällande att B.Ö. uttalat hot med angiven innebörd.

L.C. yrkade skadestånd av B.Ö..

TR:n (tf rådmannen Tornberg och nämndemän; Tornberg skiljaktig) anförde i dom d 3 okt 1989: Bakgrund. Följande har framkommit angående L.C:s och B.Ö:s tidigare förhållanden.

B.Ö. har gett följande bakgrund: Han och L.C. träffades sommaren 1985. Hon var då nyligen frånskild och hade - och har alltjämt - i sin vårdnad två barn, vilka nu är sex år gamla. De flyttade samman efter kort tid, varvid B.Ö. gjorde sig av med sin bostad, och förlovade sig samma höst. Vid jultid 1985 ville L.C. avbryta förhållandet, sedan hon träffat en annan man. Separation skedde på så sätt, att B.Ö. flyttade hem till sina föräldrar. I början av 1986 försonades parterna, på L.C:s initiativ, och B.Ö. flyttade hem till henne. På vårvintern flyttade de gemensamt till en ny lägenhet. Under försommaren separerade parterna på nytt för ett par veckor, sedan L.C. först bett B.Ö. att flytta och därefter komma tillbaka. I augusti samma år flyttade de gemensamt till ett av L.C. förhyrt hus på landet. Efter julen 1986 bröt L.C. ånyo med B.Ö. för att strax därefter flytta samman i en annan bostad med en ny man. B.Ö. hade då på nytt flyttat hem till sina föräldrar, men skaffade sig snart eget boende. På L.C:s initiativ flyttade B.Ö. på försommaren 1987 in i den bostad, som L.C. hade delat med den andre mannen. Senare samma år köpte de gemensamt ett kedjehus med bostadsrätt, vilket de tillträdde i jan 1988. I juni detta år bröt L.C. på nytt med B.Ö.. I december samma år, sedan B.Ö. skaffat egen bostad och tidvis umgicks med en ny flicka, initierade L.C. en ny försoning, varefter B.Ö. på nytt flyttade in i bostadsrättshuset.

L.C. har lämnat dessa uppgifter obestridda. Hon har uppgett att hon och B.Ö. haft en del trätor och att hon brutit med honom tre eller fyra gånger före nu aktuella händelser. Hon har visserligen inträtt i nya förhållanden, men det har skett efter respektive brytning. B.Ö. har enligt L.C. tidigare utövat våld mot henne, dock inte i sådan mån, som nu är på tal.

B.Ö. har uppgett att han hela tiden varit kär i L.C. och att brytningarna känslomässigt tagit honom hårt. När hon åter velat försonas, har hon vädjat intensivt till hans känslor men även hotat med självmord, samt, före den senaste försoningen, tagit kontakt med B.Ö:s flickbekant och påverkat denna. Förhållandet att han vid upprepade tillfällen tagit henne tillbaka skall ha påverkat hans anseende bland hans kamrater. Han känner sig även drabbad bostadssocialt och ekonomiskt; genom att ta lån och lösa lån skall han under innevarande år ha satsat mellan 175 000 och 190 000 kr på det återupprättade samboförhållandet.

B.Ö. är officer vid I 3 i Örebro. Kvällen d 2 sept skulle han tillsammans med kollegor gå ut på en lokal i staden. L.C. är konsulent inom travsporten; på grund av sitt stora djurintresse äger hon för övrigt två hästar och två hundar. Kvällen i fråga skulle hon gå ut på ett annat ställe med människor, som är aktiva inom travsporten. Hennes mor skulle sitta barnvakt. I ett senare skede av kvällen hamnade såväl L.C:s som B.Ö:s sällskap på Strömparterren, en restaurang belägen på en holme i Svartån i centrala Örebro.

Domskäl. Ansvar. B.Ö. har erkänt gärningen under punkt 1 A. Beträffande gärningen under punkt 1 B har han vitsordat att han kastat L.C. i Svartån och tryckt ner henne under vattnet, men bestritt att annan person än han själv avbrutit detta förfarande samt förnekat att han skulle haft för avsikt att döda L.C.; för vad han sålunda vidgått har han underkastat sig ansvar för misshandel. I fråga om påståendet i åtalspunkt 2 har han erkänt att han gjort uttalanden av innebörd att L.C. inte skulle komma ifrån honom och att hon skulle få betala för detta, men förnekat övriga yttranden; med angivna inskränkningar har han underkastat sig ansvar för olaga hot.

De stora dragen av händelseförloppet är ostridiga enligt följande: På Strömparterren såg B.Ö. att L.C. dansade med en annan man. Hon fortsatte att roa sig med sitt sällskap. Omkring midnatt befann sig L.C. och B.Ö. på den senares initiativ på altanen utanför restaurangen, varvid de kom i samspråk om L:s umgänge under kvällen och om förhållandet dem emellan. L. ville vara tillsammans med sitt sällskap, medan B. ville att de båda skulle dela en taxi hem. Samtalet kom in på huruvida L. skulle göra slut med B.. Båda var alkoholpåverkade, dock utan att vara berusade. L. uppfattade B. som svartsjuk. Enligt B., som säger sig ha sett L. strax dessförinnan sitta och tala förtroligt med en annan man i baren, skulle L. ha med ett leende uppmanat B. att göra slut med henne. Han skulle då ha hänvisat till ett av henne i försoningssyfte tidigare skrivet brev, i vilket hon spelar på hans känslor för henne, varvid hon hånleende uppmanade honom att riva brevet. B:s vrede blev nu sådan, att han tilldelade L. ett slag i enlighet med åtalspunkt 1 A. Vidare tryckte han henne mot ett löst anbringat staket, vilket föll omkull. De föll båda nerför en slänt mot Svartån. B. tog tag i henne och kastade ut henne i ån, som vid tillfället skall ha varit ungefär midjedjup och utan nämnvärd strömföring. B. hoppade i och hann upp henne i vattnet. Han tryckte ner henne under ytan, enligt egen uppgift en gång, enligt L. två gånger. Händelsen observerades av delar av stadens nattliga nöjespublik. Ett flertal människor torde ha ropat åt B.Ö. att sluta. M.J. arbetade som vakt på Strömparterren. Han hade hört staketet falla omkull och sett vad som skett därefter. Han övervägde att hoppa i och undsätta L.C., men förekoms av en annan person, S.O.. Den senare tog sig snabbt fram till paret i ån, och i samband därmed kom L. upp till ytan igen. S.O. hade tagit ett grepp om B.Ö., som med dennes medverkan återbördades till slänten vid ån. Från andra sidan av ån hade händelserna följts av bl a H.L. och H.E.. De hjälpte L.C. upp. L.C. fick sedan följa med dem hem till H.E. bostad, där hon fick torra kläder och annan omvårdnad. B.Ö. tog taxi hem. H.L. och H.E. uppmanade L.C. att uppsöka regionsjukhuset, vilket hon också gjorde. L.C. ville inte göra polisanmälan, men undersökande läkaren fann sig föranlåten att göra en sådan. Vid 6-tiden på morgonen kom hon hem. I huset befann sig då hennes moder, E-L.C., och B.Ö., den senare alltjämt i ett upprivet tillstånd. I E-L.C:s närvaro uttalade B.Ö. vissa hotelser mot L.C.. B.Ö. hade sin tjänstepistol jämte skarp ammunition hemma. På uppmaning av B.Ö. kom även dennes moder till bostaden. Senare kom även hans fader, som omhändertog pistolen.

Åklagaren har såsom skriftlig bevisning åberopat bl a ett av underläkaren B.H. utfärdat rättsintyg avseende de skador L.C. befunnits ha vid undersökningar d 2 och 6 sept 1989.

TR:n har hört B.Ö.. Därjämte har på åklagarens begäran hållits målsägandeförhör med L.C., född 1962, samt vittnesförhör med S.O., född 1966, ordningsvakten M.J., född 1966, fritidspedagogerna H.L. och H.E., båda födda 1965, och pensionären E-L.C., född 1928. På B.Ö:s begäran har dessutom hållits förhör angående B.Ö:s personliga förhållanden med L.C:s före detta make, tillika fader till hennes barn, företagaren R.N., född 1944.

B.Ö:s erkännande av gärningen i åtalspunkt 1 A vinner stöd av hans egna och L.C:s uppgifter. Åtalet är därigenom styrkt i denna del. Gärningen i och för sig är att bedöma som åklagaren gjort, det vill säga som misshandel.

Utgångspunkt för bedömningen av åtalspunkt 1 B är att L.C:s uppgifter präglas av en strävan efter saklighet och att intet tyder på att hon skulle ha för avsikt att med dessa skada B.Ö.. TR:n fäster således tilltro till hennes uppgifter, liksom till vittnesmålen, något som inte rubbas av att uppgifterna kan variera något beroende på förhörspersonernas olikartade möjligheter att iaktta detaljer i förloppet.

På grund av B.Ö:s egna uppgifter, vilka bekräftas av den muntliga bevisningen, är det styrkt att B.Ö. lyft upp och kastat L.C. i Svartån samt där tvingat ner hennes huvud under vattenytan och hållit henne kvar där.

B.Ö. har, som framgått, gjort gällande att han självmant avbrutit detta förehavande. Vittnesbevisningen visar emellertid helt entydigt att det är S.O. som avbrutit det; så har rent av skett under visst motstånd från B.Ö:s sida. Denna invändning från B.Ö. kan alltså inte vinna beaktande.

När det gäller det rent yttre händelseförloppet är det följaktligen styrkt att B.Ö. förfarit som åklagaren påstått. Frågan är emellertid om B.Ö. handlat som han gjort i avsikt att beröva L.C. livet, en avsikt som ju kan ha förelegat trots att, som åklagaren anfört, fara för hennes liv i medicinsk bemärkelse inte uppkommit. Vid denna bedömning tar TR:n till en början fasta på vilken ledning det går att erhålla av yttre omständigheter.

B.Ö. har inte vidgått att han skulle ha tryckt ner L.C:s huvud under ytan mer än en gång. Genom L.C:s, H.E. och H.L. uppgifter finner emellertid TR:n styrkt att han först tryckt ner henne en gång, varefter hon snabbt kämpat sig upp, och att han därefter tryckt ner henne på nytt, så att huvudet nu stannat under ytan under en något längre tidsrymd. Härav kan dock ingen annan slutsats dras än att B.Ö. synes ha visat något större beslutsamhet än han vill vidgå.

L.C. har inte kunnat ange vilken sorts grepp B.Ö. tog på henne, när han tryckte ner henne. B.Ö. själv har berättat att han tog i hennes axlar och tryckte ner. S.O. har uppgett att greppet var på axlarna, men mera mot strupen, och betecknat det som ett strupgrepp. Iakttagelsen av ett strupgrepp får dock betecknas som osäker. Enligt H.L. och H.E. höll B.Ö. på axlarna och tryckte ner. Rättsintyget innehåller intet som tyder på ett strypgrepp. TR:n finner inte styrkt något grepp av allvarligare art än ett grepp på axlarna om halsen, således inte något strypgrepp. Detta är något som närmast talar mot ett uppsåt att döda; i annat fall hade ett strypgrepp legat utomordentligt nära till hands att ta.

Olika uppgifter föreligger om hur länge B.Ö. höll L.C. under vattnet. B.Ö. anger tiden till omkring tio sekunder och uppger att han hela tiden hade full kontroll över skeendet; sålunda såg han att hon hela tiden rörde armarna. S.O. hävdar att han ingrep, sedan han funnit tiden alltför lång för att den som - till skillnad från den som dyker frivilligt - blivit nertryckt, skulle klara det. Av de övriga vittnesmålen skulle tiden kunna uppskattas från ett fåtal sekunder till drygt en halv minut. L.C. har uppgett att det sprängde och sjöng i huvudet, att det flimrade och att huvudet tycktes på väg att sprängas i bitar. Helt klart är att hon inte hann förlora medvetandet. Det relativt snara ingripandet gör det vanskligt att bedöma hur B.Ö. skulle ha förfarit, om gärningen fortskridit så att exempelvis L.C:s motstånd upphört. TR:n finner att osäkerheten härvidlag skall skrivas B.Ö. tillgodo.

Den omständigheten att händelsen utspelar sig inför mångas åsyn - vilket även den upprivne B.Ö. var medveten om - talar övervägande mot ett uppsåt att döda.

Sålunda redovisade yttre omständigheter är otillräckliga för att binda B.Ö. vid uppsåt att döda. Utslagsgivande måste vara vad som är känt om B.Ö:s sinnesstämning. Denna måste ses i samband med de följande händelserna hemma i bostaden.

Beträffande åtalspunkt 2 har B.Ö., som ovan antecknats, vidgått att han uttalat att L.C. inte skulle komma ifrån honom och att hon skulle få betala för detta. Närmare hörd har han uppgett att han troligen inte uttalat hot, som rört hennes hundar eller hästar, däremot kan han ha sagt att han skulle döda L.C., dock utan att det varit tal om hans tjänstevapen.

L.C. har däremot bekräftat de hot åklagaren påstått. TR:n finner henne trovärdig även i denna del.

E-L.C:s uppgifter stämmer väsentligen med L.C:s. Hon har vid huvudförhandlingen ytterligare uppgett att B.Ö. sagt till L.C. att han skulle "fullborda det han börjat". Även om hennes berättelse måste bedömas i medvetande om att saken rör hennes dotter, får hennes uppgifter anses trovärdiga.

Således finner TR:n styrkt att B.Ö. hotat L.C. med yttranden av den innebörd åklagaren påstått. Gärningen har ägt rum under ett längre skeende, varvid L.C. på grund av utmattning inte förmått eller vågat säga eller göra något av betydelse, medan B.Ö. synes ha varit desperat hela tiden. B.Ö. har visserligen inte hotat med sitt vapen i hand, men han har tagit fram det och låtit det ligga framme i övervåningen, och båda har varit medvetna om att ammunition funnits i huset. Vapnet har därför funnits med i hotbilden; enligt L.C. har han därtill hänvisat till att han hade vapnet där uppe. På grund av vad som hänt under natten trodde L.C. på hoten. Sammantaget finner TR:n att gärningen är att bedöma som olaga hot och att gärningen varit av allvarlig art.

TR:n återgår till bedömningen av huruvida B.Ö. under natten haft uppsåt att döda L.C..

Varken L.C. eller B.Ö. har kunnat ange vid vilka händelser, de i Svartån eller de i hemmet, B.Ö. har varit mest upprörd.

B.Ö. kände, enligt egen uppgift, hur allt brast inom honom, sedan han tilldelat L.C. slaget. Han insåg att förhållandet var slut och kände sig vanmäktig, förtvivlad, sårad och utnyttjad. Han måste få henne att inse att hon inte fick leka med andras känslor. Han ville dock varken skada eller döda henne. Det var heller inte hans avsikt att hon skulle uppleva dödshot, och han tror inte att hon kände sig hotad till livet.

L.C. uppfattade B.Ö. som besinningslös. Hans ansikte var ursinnigt, när hon såg det mellan de båda nedtryckningarna. När S.O. kopplat ett grepp på honom och förde bort honom, såg B.Ö. ut som om han skulle vilja kasta sig över henne på nytt.

Vittnena har berättat, att B.Ö. inte tog notis om ropen att han skulle sluta. M.J. fann honom "blockerad" efteråt.

Sammantaget finner TR:n att B.Ö. varit uppriven, desperat, besinningslös samt förblindad av vrede och indignation. I fråga om en viss omständighet står uppgift mot uppgift. Enligt L.C. uttalade B.Ö. hotet "du skall inte överleva" innan han för andra gången tryckte ner henne. B.Ö. förnekar detta hot. Inget vittne har hört hotet. På grund av vad som tidigare anförts om L.C:s trovärdighet i förening med vad som framkommit angående åtalspunkt 2 - B.Ö. har visat sig i stånd att hota L.C. till livet - finner TR:n styrkt att B.Ö. vid sin våldsutövning även uttalat nämnda hot och att L.C. verkligen känt sig hotad till livet.

B.Ö:s sinnesstämning i förening med att han hotat döda L.C. är visserligen besvärande för den förre. TR:n finner emellertid inte dessa omständigheter ha sådan styrka, att det kan anses ställt utom rimligt tvivel att han haft för avsikt att beröva L.C. livet.

Varken de skador L.C. erhållit eller omständigheterna i övrigt - det kan inte anses styrkt att B.Ö. avsett att L.C. skulle känna sig hotad till livet - kan motivera att gärningen bedöms strängare än som misshandel, som, ehuru allvarlig, inte är grov. Denna gärning och gärningen i åtalspunkt 1 A bör ses som ett fall av misshandel.

Påföljd. B.Ö. förekommer inte i kriminalregistret. Så vitt bekant har han lagförts endast en gång tidigare. Han dömdes nämligen d 28 april 1988 för olovlig försäljning av alkoholdrycker till 80 dagsböter. Enligt i nu aktuellt mål utförd läkarundersökning enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål intar B.Ö. inte straffrättslig särställning. Brottslighetens allvar medför därför, av hänsyn till allmän laglydnad, att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga.

Vid straffmätningen beaktar TR:n följande. Gärningarna har inneburit betydande skada och kränkning för L.C:s del, något som talar för ett kännbart fängelsestraff. I motsatt riktning talar att B.Ö. inte tidigare dömts för tillnärmelsevis så allvarlig brottslighet, som nu är på tal. Han lever under synnerligen goda sociala förhållanden. Som yngre officer i karriären har han ett utomordentligt anseende; det har dock inte ens påståtts att han riskerar uppsägning eller avskedande på grund av lagföringen. Han har visat sig skötsam även i privatlivet, och det framgår att han varit en god styvfar för L.C:s barn. Samboförhållandet, med dess återkommande brytningar, måste för B.Ö:s del ha varit ytterst påfrestande, dels ekonomiskt och bostadssocialt men säkerligen också genom att brytningarna och försoningarna gett upphov till tal bland officerskollegorna. I all synnerhet måste förhållandet ha varit påfrestande rent känslomässigt - B.Ö. har otvetydigt varit kär i L.C. hela tiden. Den provokation, som ligger i att ännu en brytning aktualiserats, vore i sig otillräcklig för att beaktas. Den bör emellertid ses som blott det sista ledet i ett beteende av L.C., som sträckt sig över flera år. TR:n finner således att gärningarna föregåtts av ett grovt kränkande beteende från L.C:s sida och att B.Ö. till följd av sinnesrörelse haft starkt nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande. Vid bedömningen av straffvärdet bör, med stöd av 29 kap 3 § 1 st 1 och 2 BrB, dessa omständigheter beaktas som förmildrande.

I domskälen behandlade TR:n vidare skadeståndsyrkandet.

Domslut. TR:n dömde B.Ö. jämlikt 3 kap 5 § och 4 kap 5 § BrB för misshandel och olaga hot till fängelse 8 mån.

Straffet skulle till en tid av 31 dagar anses verkställt i anstalt.

B.Ö. förpliktades utge skadestånd till L.C..

TR:ns ordf Tornberg var skiljaktig och anförde: Jag delar majoritetens mening att det inte är styrkt att B.Ö. haft avsikt att beröva L.C. livet, liksom att de skador L.C. erhållit inte - i och för sig - borde motivera ansvar för allvarligare brott än misshandel. Emellertid har gärningen förövats genom drastisk och besinningslös våldsutövning, och enligt min bedömning måste det ha varit B.Ö:s avsikt att framkalla dödsångest hos L.C.. Dessa omständigheter bör föranleda att gärningen - som således innefattat särskild hänsynslöshet - bedöms som grov misshandel, i vilken gärning det inledande slaget bör anses ingå. Även jag anser att B.Ö. enligt 29 kap 3 § 1 st 1 och 2 bör åtnjuta viss strafflindring. Sålunda dömer jag B.Ö. enligt 3 kap 6 § och 4 kap 5 § BrB B.Ö. för grov misshandel och olaga hot till fängelse 1 år 3 mån.

Såväl åklagaren som B.Ö. fullföljde talan i Svea HovR. Åklagaren yrkade att B.Ö. skulle dömas för försök till dråp, misshandel och olaga hot samt att straffet skulle skärpas för det fall B.Ö. fälldes till ansvar för dessa brott. B.Ö. yrkade i första hand att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom och i andra hand att fängelsestraffet skulle sättas ned.

HovR:n (hovrättslagmannen Sanmark, adj led fd hovrättsrådet Palmgren och adj led Köping-Höggård, referent, samt nämndemännen Hols och Kallin) meddelade dom d 7 mars 1990. Under rubriken Bevisning i HovR:n m m redogjordes för förhållandena på platsen samt för vilka personer som hörts i HovR:n och vilken bevisning som i övrigt åberopats.

För att ge en så bred och allsidig bild som möjligt av hur de personer, som hörts i HovR:n, numera uppger sig ha upplevt händelsen, fann HovR:n det lämpligt att förhållandevis utförligt återge deras berättelser. Här återges vad i domen upptagits av vad B.Ö. och L.C. uppgivit. HovR:n anförde:

B.Ö. och L.C. har beträffande deras tidigare förhållande hänvisat till vad som antecknats under Bakgrund i TR:ns dom och uppgivit att de efter förhandlingen vid TR:n återupptagit kontakten med varandra samt har för avsikt att fortsätta att leva tillsammans.

L.C.: Hon var på kvällen tillsammans med sina arbetskamrater på restaurang Strömparterren i Örebro. Under dagen hade det hållits ryttartävlingar i Örebro, där hon deltagit som funktionär. Under kvällen kom B.Ö. till restaurangen tillsammans med några kamrater. De började prata med varandra på en terrass som hörde till restaurangen. B.Ö. ville att de skulle åka taxi hem tillsammans. Hon svarade att hon ville vara kvar och roa sig med sina vänner och att hon inte hade lust att dela taxi med honom utan att han fick åka hem själv. "jag åker hellre hem med vem som helst utom dig" sade hon till B.Ö.. Denne missuppfattade hennes svar och trodde att hon ånyo ville bryta deras förhållande. Det är möjligt att hon svarade och uppträdde på ett sätt som kunde uppfattas som provocerande. Av svaret blev B.Ö. rasande och utdelade "en rak höger" som träffade henne på vänstra kinden. Hon tror att det var ett knytnävsslag. Slaget gjorde mycket ont och hon blev "väldigt chockad" eftersom hon tidigare inte blivit utsatt för våld.

Hennes minnesbild av vad som sedan inträffade är på grund av chocken oklar i vissa delar. Hon minns att B.Ö. kastade henne i Svartån. Vattnet gick henne upp till. midjan men hon minns inte om hon stod på botten eller inte. B.Ö. tryckte ned hennes huvud under vattenytan. Det kändes jobbigt och hon var rädd att "livet skulle ta slut". Hon minns inte hur B.Ö. höll henne under vattnet och hur många gånger hennes huvud var under vattenytan. Hennes första minnesbild efter händelsen var att hon trycktes ned två gånger under vattnet av B.Ö. men vid närmare eftertanke anser hon att den första gången kan ha varit när han kastade i henne.

B.Ö. var hotfull mot henne när de var i vattnet. Han sade något till henne av innebörd att hon inte skulle komma undan. Troligen sade han det när hon kom upp med huvudet till vattenytan efter det att han tryckt ned henne. Hon förlorade inte fotfästet när han tryckte ned henne. Hon vet att hon kämpade emot under vattnet och hon kände efter en stund att trycket lättade från B.Ö.. Hur länge B.Ö. höll henne under vattnet vet hon inte. När hon kom upp med huvudet såg hon att en person höll tag i B.Ö. bakifrån. Hon tog sig över till andra sidan av Svartån, där ett par pojkar hjälpte henne upp på trottoaren. Hon tror inte att hon hade kunnat komma upp av egen kraft. Hon var rädd och chockad och ville åka hem.

På Engelbrektsgatan fick hon hjälp av två kvinnor H.L. och H.E.. Dessa arbetade som fritidspedagoger och hade som uppgift att övervaka ungdomarna i staden under kvällen. De övertalade henne att åka till sjukhuset för en kontroll av eventuella skador. Läkaren som undersökte henne polisanmälde händelsen. H.L. och H.E. körde sedan hem henne till hennes och B.Ö:s bostad. Klockan var då ungefär 06.00. När hon varit hemma några minuter kom B.Ö. ner från övervåningen. Han frågade vad hon hade gjort och hon berättade att hon varit på sjukhuset och att händelsen blivit polisanmäld. B.Ö. blev väldigt upprörd och ringde efter en stund till sin mor. Vid telefonsamtalet berättade han för sin mor att han kastat L.C. i Svartån och bad att modern skulle komma hem till dem.

När B.Ö:s mor kom till bostaden började hon anklaga L.C. för det som inträffat och sade att hon förstört B.Ö:s liv och att L.C. behövde vård. B.Ö., som redan tidigare var uppriven, kom nu ännu mer ur balans och sade till L.C. att "jag skall döda dig". Detta uttalande upprepades flera gånger och B.Ö. blev mer och mer hysterisk. Med hänsyn till vad som tidigare inträffat under natten upplevde hon att hotelserna var allvarligt menade. I detta skede, som pågick under flera timmar, gömde hon undan ammunitionen och magasinet till en tjänstepistol som B.Ö. förvarade i bostaden. Pistolen låg på golvet under ett nattduksbord i sovrummet. Hon var rädd för hur bråket skulle sluta och gömde därför undan delarna till pistolen. Hon trodde att B.Ö. skulle kunna använda pistolen både mot sig själv och mot henne. Även om hon var rädd ville hon inte ge sig därifrån eftersom hennes mor och hennes barn befann sig i bostaden.

Av de skador som finns antecknade i rättsintyget vet hon med säkerhet endast att blåmärket på vänster kind kommer från slaget i ansiktet. Hur hon fått övriga skador, som antecknats i rättsintyget, vet hon inte. Hon kan inte säga om B.Ö. förorsakat tumavtrycket i form av ett blåmärke på vänster överarm och övriga blåmärken på kroppen. Dessa blåmärken kan lika väl ha uppkommit i samband med hästskötsel som hon ägnar sig åt och det förhållandet att hon lätt får blåmärken.

Hon och B.Ö. har efteråt pratat igenom det som hänt och hon har numera förstått hur B.Ö. reagerade. Det som hon har berättat i HovR:n är det som hon minns "idag".

När hon vid förhandlingen i TR:n sade att hon var rädd och skräckslagen menade hon att hon var chockad.

B.Ö.: När han kom till Strömparterren träffade han en kamrat till L.C. som berättade att L.C. var på restaurangen. Han såg att L.C. dansade med någon på dansgolvet. Han gick till baren för att dricka en öl tillsammans med L.C:s kamrat. L.C. kom fram till dem men brydde sig bara om kamraten. Han hälsade på L.C. som sade till honom att han skulle vara med sina kamrater och hon med sina kamrater. Något senare såg han L.C. stå vid baren med en man. Han gick fram till henne och bad henne följa med ut på terrassen för att prata. Han frågade henne om de skulle åka hem tillsammans med taxi. Hon svarade att hon inte ville åka taxi med honom och uppmanade honom att göra slut med henne. Hon sade också till honom att riva sönder ett försoningsbrev som hon skrivit till honom. Han blev "helt förtvivlad" av vad hon sade. Därefter skedde allt i en följd, "det gick väldigt fort". Han gav henne ett slag, som troligtvis utdelades med knuten hand och som träffade henne på kinden. Till följd av slaget vacklade hon mot ett staket på gränsen mellan terrassen och gräsmattan ner mot ån. Han tog tag i hennes axlar och tryckte henne mot staketet varvid detta föll omkull. De ramlade bägge omkull på gräsmattan. När de kommit upp på benen fattade han tag i henne och slängde henne i Svartån. Han hoppade därefter själv ned i vattnet. När han där kom fram till henne vände han henne så att han såg henne i ansiktet. Han satte sina händer på hennes axlar och tryckte ner hennes huvud under vattenytan. Han tryckte henne rakt ned i vattnet och han "såg hennes ansikte hela tiden när hon var under vattnet". Hon viftade med armarna och försökte att komma loss. Efter ca fem sekunder släppte han upp henne till ytan. Samtidigt tog en man tag i honom bakifrån i vattnet. Mannen ryckte upp hans armar men B.Ö. hade då redan släppt L.C.. Han sade till mannen att han själv skulle följa med frivilligt.

Han tror inte att han sade någonting till L.C. när de var i vattnet. Till mannen som kom fram till dem sade han "ta det lugnt, jag har ju släppt henne". Han hade aldrig en tanke på att döda eller skada L.C.. Det var aldrig någon fara för hennes liv utan han hade hela tiden situationen under kontroll och han tänkte, när han släppte upp henne, att nu får det vara nog. Han ville bara att L.C. skulle "vakna till" och inse vad hon "gjort mot honom". Exakt vad han tänkte på vid det här tillfället minns han dock inte men han var förtvivlad, kände vanmakt och tyckte att hon lekte med hans känslor.

Han hade under kvällen druckit fem eller sex starköl, ungefär en varje timme, men kände sig inte berusad. Han minns, när han var i vattnet, att det fanns folk på gatan och restaurangen och att de ropade åt honom att sluta. När mannen i vattnet kommit fram till honom gjorde han inget motstånd utan följde frivilligt med. Han hjälptes upp på gräsmattan och låg en stund på gräsmattan och grät. Sedan åkte han taxi hem till bostaden.

I bostaden befann sig L.C:s mor E-L.C.. Han berättade för henne vad som hänt. Därefter gick han upp i sovrummet och tog fram sin tjänstepistol. Han hade då självmordstankar men vapnet blev sedan liggande på golvet under nattduksbordet. Han hade aldrig någon tanke på att använda vapnet mot L.C.. På morgonen kom L.C. hem och han gick ner till bottenvåningen för att prata med henne om det inträffade. Hon svarade honom dock inte, trots flera försök från honom att tala med henne. Han ringde till sin mor och bad henne komma.

När hans mor kom var han mycket upprörd och sade en del olämpliga saker. Han sade till L.C. att hon "inte skulle komma ifrån honom" och att hon "skulle få betala för det som hänt". Han hotade henne inte med tjänstepistolen. Senare kom hans far och hämtade vapnet för att lämna in det hos vakten vid I 3.

HovR:ns bedömning. Efter redovisning av bevisningen anförde HovR:n följande.

Ansvarsfrågan. L.C:s inställning till B.Ö. har förändrats under målets gång och det är tydligt att hennes berättelse och hennes ordval vid olika tidpunkter har påverkats av hennes personliga inställning till B.Ö. vid respektive förhörstillfälle. L.C. kan också på grund av det uppslitande skeende som hon var en av huvudpersonerna i och på grund av all den uppståndelse som händelserna väckte ha haft svårt att i efterhand rätt återge enskilda detaljer i händelseförloppet.

Med hänsyn till det nu sagda finner HovR:n att L.C:s uppgifter i sådana avseenden som är av avgörande betydelse i målet bör läggas till grund för HovR:ns bedömning endast om de stöds av uppgifter från andra personer.

Vid förhandlingen i HovR:n har B.Ö. gett intryck av att försöka återge händelseförloppet såsom han numera kan erinra sig det. Vad angår vittnena S.O., M.J., H.L. och H.E. har de samtliga gjort ett trovärdigt intryck och deras berättelser har inte präglats av överdrifter om händelseförloppet. HovR:n anser därför att deras uppgifter i princip kan läggas till grund för prövningen av vad som hänt utanför restaurang Strömparterren.

Enligt rättsintyget hade L.C. vissa skador efter händelserna. Blåmärket på vänster kind får anses ha orsakats av det slag som B.Ö. tilldelat henne utanför restaurangen. Övriga skador kan mycket väl ha uppkommit i samband med att L.C. drogs upp ur Svartån mot den relativt höga kanten mot Engelbrektsgatan.

Vid en sammanvägning av lämnade berättelser och vad som i övrigt framkommit i målet finner HovR:n följande visat. B.Ö. har i stark sinnesrörelse tilldelat L.C. ett knytnävsslag som träffat henne på vänster kind. Han har därefter pressat henne mot ett staket. Detta har varit löst fästat i marken och därför lätt givit vika så att de båda fallit omkull på marken. Sedan L.C. rest sig på gräsmattan nedanför staketet har B.Ö. kastat henne i vattnet och själv hoppat i efter. I vattnet har han åtminstone vid ett tillfälle tryckt ned L.C:s huvud under ytan och hållit henne kvar där tillräckligt länge för att några iakttagare upplevt situationen så att B.Ö. haft för avsikt att beröva henne livet. L.C. och vittnena till händelsen har vid flera tillfällen skrikit åt B.Ö. att sluta men utan resultat. B.Ö. har i vattnet uppträtt hotfullt och sagt något till L.C. av den innebörden att hon inte skulle komma undan. Händelseförloppet har avbrutits först när O.S. tagit tag i B.Ö.. L.C. har då kommit loss från B.Ö:s grepp och tagit sig över till andra sidan av Svartån, mot Engelbrektsgatan.

Vidare är utrett att B.Ö. senare på morgonen i hans och L.C:s, bostad upprepade gånger fällt hotfulla yttranden till L.C..

Åklagaren har påstått att B.Ö. gjort sig skyldig till försök till dråp.

Vid bedömningen av huruvida gärningen skall bedömas som försök till dråp fäster HovR:n avseende vid följande omständigheter. B.Ö. har när både han och L.C. befann sig i vattnet yttrat att L.C. inte "skulle komma undan". Han har i övrigt i detta skede av händelseförloppet uppträtt på ett sådant sätt att det måste antas att han velat skada L.C. mycket allvarligt. Trots att såväl L.C. som ett flertal personer som iakttagit händelsen skrikit åt honom att sluta har han fortsatt sitt handlande mot L.C.. Först när O.S. kommit fram till honom har han släppt L.C.. Dessa omständigheter talar med viss styrka för att B.Ö. just då velat beröva L.C. livet. Emellertid har fullständig klarhet inte kunnat erhållas i vilket skede av händelseförloppet som B.Ö. släppt taget om L.C:s axlar så att hon fått upp huvudet ovanför vattenytan. Det är utrett att det skett i mycket nära samband med att O.S. kommit fram till B.Ö.. Själv har B.Ö. uppgivit att det skett innan O.S. tog tag i honom. Vittnena har i denna del inte kunnat uttala sig med fullständig säkerhet. Åklagaren har således inte förmått visa att B.Ö. haft för avsikt att beröva L.C. livet.

B.Ö. har under händelseförloppet agerat under mycket stark sinnesrörelse. Det finns dock inte stöd för att han skulle ha handlat på det sätt han gjort om han hade insett att L.C:s liv var i allvarlig fara när hennes huvud var under vattenytan. HovR:n anser därför att vad som inträffade vid och i ån inte skall bedömas som försök till dråp utan är att anse som ett fullbordat misshandelsbrott.

När det därefter gäller frågan om svårhetsgraden av denna misshandel är följande omständigheter att beakta. Såsom TR:n funnit har B.Ö. gjort sig skyldig till misshandel genom att på terrassen tilldela L.C. ett knytnävsslag samt till olaga hot genom att i bostaden uttala hotelser mot henne. Enligt HovR:ns mening bör dock händelseförloppet på terrassen, i vattnet och hemma i bostaden ses som moment i ett och samma brott, varvid givetvis B.Ö:s åtgärd att kasta L.C. i vattnet och sedan trycka ner henne under vattenytan framstår som det allvarligaste. Den tidigare misshandeln och det senare uttalade olaga hotet får anses i rättsligt hänseende konsumerat av händelserna vid och i ån. Till vad tidigare sagts om denna del av brottet är att tillägga, att B.Ö. kastade L.C. i ån utan att ha någon som helst kännedom om vilka skador som hon kunnat förorsakas när hon hamnade i vattnet, t ex mot stenar eller andra föremål på åns botten, samt att L.C. måste ha upplevt händelsen i ån så, att hon kämpade för sitt liv. HovR:n finner på grund av det anförda att brottet bör bedömas som grov misshandel.

Påföljdsfrågan. På grund av utgången i fråga om brottsrubriceringen har åklagarens yrkande om skärpning av påföljden ej längre någon aktualitet. För det brott varom HovR:n funnit B.Ö. övertygad kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Skäl saknas att sätta fängelsestraffet lägre än TR:n bestämt.

Domslut. HovR:n ändrar på så sätt TR:ns domslut, att HovR:n dömer B.Ö. för grov misshandel enligt 3 kap 6 § BrB till den av TR:n bestämda påföljden.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att B.Ö. skulle dömas, förutom för grov misshandel, för olaga hot samt att fängelsestraffet skulle skärpas.

B.Ö. (offentlig försvarare advokaten C.J.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom tf byråchefen Sten Falkner).

HD (JustR:n Nyman, Rydin, Heuman, Freyschuss och Nilsson, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Till följd av bestämmelsen i 51 kap 23 a § RB, jämförd med 55 kap 15 § samma balk, har HD att utgå från den bedömning HovR:n har gjort av händelseförloppet och av övriga omständigheter som har betydelse för skuldfrågan.

HovR:n har funnit utrett att B.Ö. först tilldelat L.C. ett knytnävsslag på vänstra kinden samt därefter kastat henne i Svartån och tryckt ned hennes huvud under vattenytan. Det misshandelsbrott som han härigenom har gjort sig skyldig till är av allvarlig karaktär.

Beträffande orsaken till B.Ö:s handlande har framkommit att han och L.C. under år 1985 inlett ett samboförhållande, som hon flera gånger avbrutit för att därefter i några fall leva tillsammans med andra män, samt att hon vid det med åtalet avsedda tillfället helt oväntat aktualiserat en brytning. B.Ö. har uppgett att de tidigare brytningarna hade tagit honom hårt och att han blev förtvivlad när L.C., som var i sällskap med en annan man, förklarade att hon kunde tänka sig att följa med vem som helst i taxi utom B.Ö., samtidigt som hon med ett leende sade att han kunde riva det försoningsbrev som hon tidigare hade skrivit; då rann sinnet över på honom, och han ville ge henne en läxa för att hon lekte med hans känslor.

B.Ö:s misshandel av L.C. kan med hänsyn till vad som sålunda framkommit inte anses helt oprovocerad, och han har handlat i ett tillstånd av djup upprördhet över hennes uppträdande mot honom. Misshandeln kan mot denna bakgrund inte anses vittna om en sådan särskild hänsynslöshet eller råhet som avses i 3 kap 6 § BrB (jfr prop 1987/88:14 s 31 ff). Hans förfarande har inte heller inneburit någon fara för L.C:s liv, och hon har genom misshandeln fått bara lindrigare kroppsskador. Även om misshandeln som förut nämnts är av allvarligt slag, kan den av dessa skäl inte anses som grov.

Sedan misshandeln avslutats har B.Ö. enligt HovR:ns dom upprepade gånger fällt hotfulla yttranden till L.C. i deras bostad. Han har härigenom gjort sig skyldig till ett särskilt brott - olaga hot - vid sidan av den tidigare förövade misshandeln.

Med hänsyn till arten av den brottslighet som B.Ö. sålunda har övertygats om bör påföljden bestämmas till fängelse. Anledning saknas att frångå TR:ns straffmätning.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD B.Ö. enligt 3 kap 5 § och 4 kap 5 § BrB för misshandel och olaga hot till fängelse 8 mån, vilket straff till en tid av 31 dagar skall anses verkställt i anstalt.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 1992 s. 234: Grov misshandel.
NJA 1992 s. 474: Två män har dömts som gärningsmän för dråp genom knivhugg - mot invändningar om nödvärn och bristande uppsåt att döda - fastän det inte kunnat fastställas vem av dem som utdelat det dödande...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation