NJA 1996 s. 741

Domskäl

TR:n (rådmannen Eriksson och tre nämndemän) anförde i dom d 21 aug 1995: Domskäl. Skuldfrågan.

Åtalet för grov misshandel.

J.A. har erkänt misshandel bestående i ett knytnävsslag och tre slag med tillhygget mot K.J. samt fyra-sex knytnävsslag mot L.A. men förnekat gärningarna i övrigt. Han har förklarat sig inte kunna vitsorda att han tillfogat målsägandena de skador som åklagaren angivit.

Förutom J.A. har förhör med målsägandena K.J. och L.A. ägt rum vid huvudförhandlingen.

K.J. har berättat: Hon har känt J.A. i cirka fyra år. De blev tillsammans för cirka ett och ett halvt år sedan. Förhållandet tog slut d 15 mars i år. - På kvällen d 24 mars besökte hon tillsammans med fyra kamrater Grand i Ludvika. Även J.A. kom dit. Hon pratade lite grann med J. men blev trött på honom. Han sade att han älskade henne och ville att de två skulle bli tillsammans igen. Hon svarade att hon inte ville detta. J. bråkade också med L.A. Hon och L. lämnade Grand och begav sig hem till L:s lägenhet för att övernatta där. Cirka kl 01.30 knackade det på balkongdörren till lägenheten, vilken omfattar ett rum och kök och är belägen i markplanet. Hon förstod att det var J. och att han ville komma in. Hon öppnade och sade att de inte ville släppa in honom och att de skulle sova och att han i stället kunde ringa dagen efter. J. stod och tjatade i 15-20 minuter, varpå de motvilligt släppte in honom. Hon såg inte om J. medförde något föremål in i lägenheten men tror inte att han gjorde det. J. var lugn, kanske lite småledsen. L. halvsov i sin säng. Hon lade sig på en madrass på golvet, där det var meningen att hon skulle sova. J. strök henne över huvudet och tog henne i handen. Han sade också till L. att hon var en bra kompis. Under cirka fem minuter satt J. vid hennes madrass och sade att han älskade henne och inte ville förlora henne, samtidigt som han smekte henne på huvudet. På Grand tyckte hon att J. var lite påverkad men inte i lägenheten. J. gick vid ett tillfälle ut i köket för att dricka vatten. Han ropade på henne och de blev stående och pratade i cirka tio minuter. Efter ett tag lämnade J. lägenheten genom balkongdörren och sade att han skulle hämta något. Hon frågade vad och fick till svar; "det får du väl se", eller något liknande. De stängde dörren efter honom. Efter cirka 10-15 minuter bankade J. åter på balkongdörren. Hon ville inte heller denna gång släppa in honom men han tjatade. Hon tänkte att han kanske går därifrån fortare om han får komma in en kort stund och släppte därför in honom ytterligare "två minuter". Hon lade sig på madrassen och J. satte sig bredvid och strök henne över huvudet och försökte hålla handen. Hon försökte dra undan handen. Efter 20 minuter sade J. "Jag skall väl gå så att ni får sova". Hon låg med huvudet vänt från J. och såg honom inte. Hon fick därefter motta slag i högra delen av bakhuvudet och på axeln. Hon tror att hon skrek. Hon tror inte att hon såg träpåken i något skede. Hon visste inte då att det var en träpåk som hon blev slagen med. Detta förstod hon först senare när hon och L. återvände till lägenheten efter att ha uppsökt polisen. De såg då de två träbitarna ligga på golvet i lägenheten. Det kändes som om slagen utdelades med ett föremål och inte med nävarna. Hon vet inte hur många slag det var men uppskattar antalet till fem-tio stycken. Hon tror inte att något av slagen utdelades med knytnäve. Alla slagen kändes likadant. Hon blev chockad av slagen och kan inte bedöma om de var hårda. Hon minns det inte men hon måste ha försökt att skydda bakhuvudet med höger hand. L. satte sig upp i sängen och sade något. Då gav sig Joakim på L. Hon såg emellertid inte vad J. gjorde med L. Hon gick ut i trapphuset och ropade på hjälp. - Hon fick ont i huvudet och blåmärken och hade en bula där. Smärtan och bulan varade i cirka en vecka. Hon erhöll också en svullnad på handen och ont i ett pekfinger och i en axel. Pekfingret är fortfarande stelt och hon har fortfarande ont i det när hon böjer fingret. Hon tappade också hår till följd av händelsen. --

L.A. har berättat: Hon har varit kompis med J:s flickvän ganska länge och umgåtts med J. - - - På natten när hon och K. befann sig i hennes lägenhet, knackade det på rutan. Det var J. De öppnade och sade att han kunde komma tillbaka eller ringa dagen efter. J. blev lite grinig. Efter ett tag fick J. komma in. Han hade en jacka på sig och verkade nykter. Hon tror inte att J. då hade något tillhygge med sig in. Han satte sig på madrassen där K. låg. Hon låg i sängen. J. frågade flera gånger om hon sov. Hon låtsades sova och svarade inte. Hon hörde lite grann vad J. sade till K. --- J. stannade i lägenheten i cirka en timme. Sedan sade J. att han skulle gå ut och hämta något och han lämnade lägenheten. Sedan kom han åter efter 10-15 minuter och ville in igen. Hon och K. pratade med varandra och överenskom att nu inte släppa in honom. J. tjatade sig emellertid in i lägenheten igen. Det var K. som släppte in honom denna gång. Han yttrade igen att han älskade K. m m. Hon låg och blundade med huvudet vänt mot fåtöljen i lägenheten. Hon hörde att det prasslade till i J:s jacka och trodde då att han skulle gå. Hon såg J. stå på knäna med båda armarna lyfta och slå K. med något tillhygge mot huvudet och att K. höll båda armarna över huvudet när J. slår. Hon känner igen de beslagtagna träbitarna som de som de sedan hittade på golvet i lägenheten men såg inte att det var just dessa som Joakim använde att slå med. Hon såg inte om slagen träffade. Hon såg inte heller om J. slog något knytnävsslag mot K. Hon uppskattar antalet slag mot K. till fyra-fem stycken. Hon satte sig upp i sängen med benen under täcket och skrek till eller sade något, kanske "vad håller du på med?", eller liknande. J. satte sig då på hennes ben och slog henne på sidan av huvudet. Hon ramlade omkull i sängen av det första slaget. Han slog inte med knytnävarna utan med något tillhygge; det kändes som att det var ett tillhygge. Hon såg dock inte att J. slog henne med någon träpåk. Slagen träffade i huvudet, i ansiktet och på ena handen och kändes bedövande. Hon fick ta emot kanske fyra slag. Hon kände att det var samma hårdhet i slagen hela tiden. K. skrek till, varpå J. lämnade lägenheten genom entredörren. K. hade då redan gått ut i trappuppgången och ropat på hjälp. K. hade sagt till henne att ringa polis men hon var så chockad att hon inte kunde. Hon ringde därför sin pojkvän och denne larmade polis. Efteråt hittade de några träflisor på madrassen och även i andra delar av rummet, vilka inte hade funnits där tidigare. - Hon blev svullen och blå kring ena ögat och fick bulor i huvudet samt en blödande skada på ena handen. Smärtan satt i cirka en och en halv vecka. Hon var öm i cirka tre veckor. Efter händelsen dunkade det i hela kroppen. Hon sov mycket dagarna närmast efter händelsen och hade väldigt ont i huvudet. --

J.A. har uppgett: Han har känt L.A. sedan han var 14 år gammal. Han och K. blev tillsammans för cirka två år sedan. Förhållandet varade i cirka ett och ett halvt år. Det var K. som gjorde slut. Han tyckte om K. väldigt mycket och ville att det skulle bli bra mellan dem. - Den 24 mars var han på fest hos kompisar. Cirka kl 22.30 anlände han till Grand. Där träffade han K. och L. Han hade varit ledsen under den tid, cirka en och en halv vecka, som förflutit sedan förhållandet tagit slut och han uppsökte Grand i syfte att träffa K. Han försökte bjuda upp K. till dans men hon tackade nej. Han tror han drack en öl på Grand. Han och Kristin satt och småpratade lite grann vid ett bord och delade på en öl. Han sade till K. att han tyckte om henne. K. sade att hon tyckte om honom som kompis men att hon inte ville något mer och att hon inte älskade honom. Han hade druckit, tror han, tre stycken sjuprocentiga starköl, tre stycken 61 å 33 cl samt två snapsar. När Grand stängdes kl 01 gick han ett tag på stan och gick sedan mot sin bostad i Marnäs. Han fick folk efter sig som han tidigare hade bråkat med. Han bröt loss en träpinne från ett träd efter vägen och stoppade den innanför jackan. Han skulle ha träpinnen att försvara sig med tills han kom hem till bostaden. Han gick mot Ica vid Marnäs torg. De efterföljande försvann. Han gick och knackade på hos L. K. öppnade och L. låg i sängen. Han frågade om han fick komma in. Han fick nekande svar. Han blev tillsagd att komma tillbaka dagen efter. När han stod kvar sade L. "antingen får du gå eller komma in". Han gick då in i lägenheten. Han hade varit osams med L. men hon lugnade ner sig efter en stund. Han frågade L. om de skulle bli kompisar igen och det skulle gå bra. Han pratade dock mest med K. Han satt invid Kristin och försökte prata med henne och hålla hennes hand. Han gick sedan ut i köket och drack ett glas vatten och pratade där med K. K. sade åt honom att gå, varpå han lämnade lägenheten. Han sade att han skulle komma tillbaka men detta ville inte K. I en buske utanför hade han lämnat en folköl och han tog nu och drack upp den. Han kände att han började att bli sur och förbannad på K. Han började gå mot sin bostad men vände och gick tillbaka till L:s lägenhet. Han knackade. K. öppnade. Han frågade om han fick komma in fem minuter. K. svarade att han fick komma in två minuter. Han gick in och satte sig bredvid K. på madrassen och försökte hålla hennes hand. Han bad K. att vänta någon månad med att skaffa ny kille men K. sade att han skulle "skita" i det. Han blev förbannad på grund av att K. var avvisande. Han slog till K. som han tror, en gång med vänster knytnäve. K. skrek. Träpinnen som han tidigare hade förvarat innanför jackan hade han lagt ifrån sig på golvet nedanför sängen. Avsikten var inte från början att använda den. Han tog nu upp träpinnen och slog K. med den för att få tyst på henne. Han är vänsterhänt och han styrketränar. Han höll träpinnen i vänster hand och han skulle tro att han slog allt vad han orkade. Han tror att han mot K. slog sammanlagt ett knytnävsslag och fyra-sex slag med träpinnen. L. reste sig upp i sängen och skrek: "vad fan håller du på med!" Träpinnen gick av vid slagen mot K. och han slängde den ifrån sig. Ett av slagen med pinnen blev stumt och han tror att det träffade golvet och att det var då som pinnen gick av. Det var bl a på grund av att käppen gick av som han slutade att slå K. Det är möjligt att han annars kanske hade fortsatt att slå henne. Han reste sig upp och gick emot L. och ställde sig bredvid sängen och slog henne med fyra knytnävsslag med båda knytnävarna i snabb följd. Han tror inte att L. satt upp i sängen vid något tillfälle utan låg ner. L. försökte att skydda ansiktet med händerna men han tror att han ändå fortsatte att slå. Han tänkte inte på vad han gjorde när han slog målsägandena; han "ville endast få tyst på dem". Han hade panikkänsla och ville få tyst på alltihop. Sedan sprang han ut från lägenheten genom entredörren och till sin egen bostad. Sina glasögon tappade han i lägenheten. Efteråt är han ledsen och besviken på sig själv och han kan inte förstå att han {gjort det han gjort.

Åklagaren har åberopat rättsintyg avseende envar av målsägandena, platsundersökningsprotokoll med fotografier samt beslagsprotokoll. Syn har hållits på två träbitar.

I rättsintygen avger distriktsläkare L.L. med utgångspunkt från medicinsk undersökning d 25 mars 1995 följande utlåtanden:

att K.J. företett svullnade blåmärken på höger kind, baktill till höger på hjässan, bakom höger öra, ovanför höger skulderblad och över höger hands handrygg. Även ett ytligt skrapsår över höger kindknota och ett ytligt sår på höger pekfinger; att skadorna varit av lindrig karaktär; att skadorna kan ha orsakats av upprepade slag med trubbigt våld; att skadorna kan ha uppkommit vid den angivna tidpunkten, samt

att L. ullnade blodutgjutningar baktill vänster på hjässan och en svullnad blodutgjutning baktill på vänster sidas handrygg. Dessutom ett färskt blåmärke under vänster öga och ett ytligt skrapsår centralt över blodutgjutningen på vänster hand; att skadorna varit av lindrig karaktär; att skadorna kan ha orsakats av trubbigt tillhygge; att skadorna kan ha uppkommit vid den uppgivna tidpunkten.

TR:ns bedömning.

Det saknas anledning till antagande att målsägandena åsamkats de i rättsintygen angivna skadorna på annat sätt än genom våld utövat av J.A. Åklagaren har i åtalet angivit att J.A. utdelat slag mot båda målsägandena med såväl knytnäve som träpåk. Målsägandena har själva uppgett att de tror att de blev slagna med endast tillhygge, förmodligen de beslagtagna träbitarna. J.A. har uppgett att han slagit K. med både knytnäve och träbit men L. med endast knytnävarna. Bortsett från att L.A. sett att J.A. höll i någonting när han slog mot K. - vilket stöds av J.A:s erkännande - har ingen av målsägandena sett att J.A. slagit med ett tillhygge. De har visserligen uppgett att slagen kändes som om de utdelades med ett tillhygge. Detta kan emellertid inte anses tillräckligt för att med säkerhet kunna konstatera att så varit fallet. Inte heller genom rättsintygen kan det anses utrett att träpåk använts mot båda målsägandena. I avsaknad av annan utredning finner därför inte TR:n styrkt att J.A. utövat våld mot målsägandena utöver vad han erkänt, dvs mot K. ett knytnävsslag och fyra-sex slag med träbiten och mot L. fyra knytnävsslag. Utredningen lämnar inte utrymme för någon annan slutsats än att det varit fråga om hårda slag. J.A. har således gjort sig skyldig till misshandelsbrott.

Händelsförloppet innefattar två gärningar, en mot K.J. och en mot L.A.

Gärningarna har varit oprovocerade och skett sedan J.A. medförande tillhygget, nattetid två gånger sökt upp K.J. i L.A:s bostad och visserligen inte trängt sig in men tjatat sig in i lägenheten då målsägandena låg och sov eller lagt sig för att sova. Detta har inneburit att målsägandena har befunnit sig i en skyddslös ställning och utsatts för betydande integritetskränkning. Av J.A:s egna uppgifter framgår att han slog för att tysta målsägandena. Mot denna bakgrund måste J.A:s handlande, i vart fall med träbiten, anses ha haft inslag av råhet. Även om målsägandenas fysiska skador enligt rättsintygen bedöms vara av lindrig karaktär, får det tillskrivas tur och tillfälligheter att inte målsägandena, speciellt K.J. till följd av slagen med träbiten, råkat mer illa ut än de gjort. Det anförda gör att J.A. får anses ha visat sådan särskild hänsynslöshet och råhet att gärningen mot K.J. är att bedöma som grov misshandel.

Även med hänsyn till omständigheterna i föregående stycke kan inte misshandeln mot L.A. bestående av fyra knytnävsslag, anses grov. I denna del skall således J.A. dömas för misshandel av normalgraden.

Åtalet för överträdelse av besöksförbud.

J.A. har förnekat punkterna a/ och b/. Han har vitsordat att han agerat så som påstås i punkterna c/ och d/ men gjort gällande att förseelserna är så ringa att de inte utgör brott.

TR:ns bedömning.

K.J. har berättat att anledningen till att hon begärde besöksförbud var att hon fick telefonsamtal där någon bara satt i andra änden och lyssnade och att hon blev jagad en gång på stan. --

Genom K.J:s uppgift får det hållas för visst att det varit J.A. som ringt upp henne d 17 maj. J.A:s förklaring att han slagit fel nummer är så osannolik att den kan lämnas utan avseende. På anförda skäl finner TR:n att J.A. överträtt besöksförbudet.

Genom den förebragta utredningen finner inte TR:n styrkt att det varit J.A. som färdats på motorcykeln, inte heller att denne person haft för avsikt att just följa efter målsäganden. Gärningen under punkt b/ skall följaktligen ogillas.

J.A. har vidgått att han kontaktat målsäganden på sätt anges i punkterna c/ och d/ i gärningsbeskrivningen. Oavsett att innehållet i skrifterna måhända i sig inte är särskilt allvarligt, har målsäganden uppgett att hon upplevde det som obehagligt att motta t ex vykortet. Genom sitt handlande har J.A. överträtt besöksförbudet även i punkterna c/ och d/.

Det som J.A. befunnits skyldig till i denna åtalspunkt kan inte anses som ringa fall. Åtalet i punkterna a/, c/ och d/ skall således bifallas.

Åtalet för våldsamt motstånd. TR:n fann åtalet styrkt.

Påföljd

J.A. är 19 år och förekommer inte i kriminalregistret.

Särskild personutredning har utförts i målet. Frivårdsmyndigheten har förordat att påföljden bestäms till skyddstillsyn.

De misshandelsgärningar som J.A. har befunnits skyldig till är otvetydigt av sådan art att påföljden skall bestämmas till fängelse, om inte omständigheter hänförliga till hans person med styrka talar för annat. Sådana kan inte bedömas föreligga. För grov misshandel är stadgat fängelse i lägst ett år. Brottens straffvärde är således också såpass högt att detta talar för en frihetsberövande påföljd. Särskilda skäl att döma till fängelse finns alltså trots J.A:s ungdom. Hans ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen på så sätt att straffets längd kan stanna vid minimistraffet för det allvarligaste brottet.

Domslut

Domslut. TR:n dömde Joakim A. enligt 3 kap 5 och 6 §§ samt 17 kap 4 § BrB och 24 § 1 st lagen (1988:688) om besöksförbud för misshandel, grov misshandel, våldsamt motstånd samt överträdelse av besöksförbud till fängelse 1 år.

Överträdelse av besöksförbud, bestående i att följa efter K.J. på mc, ogillades.

J.A. förpliktades att utge skadestånd till K.J. med 11 000 kr och till L.A. med 13 000 kr.

Rådmannen Eriksson var skiljaktig från domen i vad den avsåg rubriceringen av misshandelsbrotten mot K.J. och yttrade: Även jag anser gärningen vara mycket allvarlig och allvarligare än misshandeln mot L.A. Omständigheterna är emellertid enligt mitt förmenande inte sådana att J.A. kan anses ha ådagalagt särskild hänsynslöshet eller råhet. Jag dömer därför J.A. även i denna del för misshandel av normalgraden. Överröstad i angivet hänseende är jag i övrigt ense med rättens majoritet.

Domskäl

Domskäl. Åtalet för grov misshandel. Målsägandena och J.A. har i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom.

J.A. har vidgått att han slagit båda flickorna med knytnäve i huvudet samt K.J. i huvudet med det av åklagaren företedda tillhygget. Enligt HovR:ns mening talar med styrka den skadebild som beskrivs i rättsintygen för att båda flickorna blev slagna med tillhygget i huvudet. HovR:n noterar särskilt läkarens slutsats att skadorna kan ha orsakats av trubbigt våld samt det förhållandet att båda flickor hade skador på fingrar av en art som med största sannolikhet uppkommit genom slag med tillhygget i samband med att de skyddade sina huvuden mot slag.

I fråga om L.A. noterar vidare HovR:n att hon själv tror att hon blev slagen med tillhygge eftersom slagen kändes "tunga och på samma sätt". Hon har tillagt att hon styrkts i sin uppfattning att tillhygget användes också mot henne genom att det låg träflisor i hennes säng efteråt.

Sammanfattningsvis finner HovR:n styrkt att J.A. flera gånger slagit båda flickor i huvudet med tillhygget i fråga samt därutöver med knytnäve i den utsträckning han erkänt.

Vid bedömningen av hur gärningarna skall rubriceras bör särskilt beaktas att J.A. gjort sig skyldig till oprovocerad misshandel mot försvarslösa kvinnor i den enas bostad. Detta talar i och för sig för att gärningarna skall betraktas som grov misshandel. Det bör emellertid även beaktas att flickorna genom misshandeln endast fick lindriga fysiska skador vilket tyder på att J.A. inte slagit särskilt hårt eller besinningslöst mot flickorna. HovR:n finner därför sammanfattningsvis att misshandelsbrotten saknar det inslag av sådan särskild råhet och hänsynslöshet som krävs för att de skall bedömas som grov misshandel. TR:ns domslut skall således ändras såtillvida att gärningen mot K.J. inte skall bedömas som grov misshandel.

Åtalet för överträdelse av besöksförbud. J.A. har förnekat att han ringt upp K.J. d 17 maj 1995. K.J. har vidhållit att hon endast hörde en harkling i telefonen men att hon ändå är säker på att det var J.A. som ringde.

Enligt HovR:n är det inte uteslutet att K.J. kan ha tagit fel i fråga om vem som harklade sig i telefonen. Åtalet i den delen - punkt a - är därför mot J.A:s förnekande inte styrkt. När det gäller åtalet i övrigt, punkterna c och d, delar dock HovR:n TR:ns bedömning.

Åtalet för våldsamt motstånd. HovR:n fann att åtalet inte kunde bifallas.

Påföljd. J.A. har gjort sig skyldig till två fall av allvarlig, oprovocerad misshandel mot försvarslösa flickor och straffvärdet för ettvart av brotten ligger högt i strafflatituden för misshandel (fängelse högst två år). Normalpåföljden för sådana brott är fängelse. Varken J.A:s ålder eller hans personliga förhållanden motiverar att annan påföljd än fängelse ådöms honom. Vid straffmätningen bör dock enligt 29 kap 7 § 1 st BrB hans ålder beaktas och HovR:n bestämmer strafftiden för misshandelsbrotten och överträdelserna av besöksförbudet till ett år. Skadestånd. HovR:n delar TR:ns bedömning.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom

a. ogillar HovR:n åtalen för våldsamt motstånd och överträdelse av besöksförbud under punkt a, samt

b. dömer HovR:n J.A. för misshandel enligt 3 kap 5 § BrB och överträdelse av besöksförbud, punkterna c och d, enligt 24 § 1 st lagen (1988:688) om besöksförbud till det av TR:n bestämda straffet.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att påföljden för J.A. bestäms till skyddstillsyn. J.A skall i samband med verkställigheten utföra oavlönat arbete i 115 timmar enligt en arbetsplan som upprättas av Frivårdsmyndigheten Borlänge.

Om fängelse hade valts som påföljd, skulle fängelse fyra månader ha ådömts.

Till övervakare förordnas frivårdsinspektör B.S. Frivårdsmyndigheten Borlänge.

HD:s dom meddelades d 12 dec 1996 (mål nr B 5690/95).