NJA 2001 s. 368

M-L.L. förde efter stämning å Monumentets Samfällighetsförening vid Lunds TR den talan som framgår av TR:ns dom.

M-L.L. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade i själva saken att HovR:n skulle bifalla hennes vid TR:n förda talan. Samfällighetsföreningen bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Eriksson, hovrättsrådet Pålsson och hovrättsassessorn Lidström, referent) anförde i dom d. 25 maj 1999: HovR:ns domskäl. Parterna har åberopat samma omständigheter till stöd för sin talan som vid TR:n. M-L.L. har tillagt att grunden till att hon yrkar ränta från d. 9 jan. 1995 är att hon d. 8 dec. 1994 avsände ett kravbrev till föreningen. Vidare har parterna förklarat att skillnaden mellan yrkat och vitsordat belopp utgörs av värdeminskningsavdraget beträffande arbetskostnaden.

Parterna har åberopat samma skriftliga och muntliga bevisning som vid TR:n, varvid förnyade förhör ägt rum med M-L.L., M.P., J.H. A.M. och B.H. medan förhören med S.O., A.S. och S.A. förebringats såsom de antecknats i TR:ns dom.

HovR:n gör följande bedömning.

Som TR:n anfört har M-L.L. bevisbördan för sitt påstående om orsakerna till vatteninträngningen.

Vad gäller den grad av bevisning som måste presteras har HD i ett mål, som har stora likheter med det förevarande (NJA 1991 s. 481), uttalat följande.

I princip gäller i tvistemål att den part som har bevisbördan för ett visst sakförhållande skall styrka att detta förhållande föreligger. HD har i ett antal avgöranden uttalat sig om vilken grad av bevisning som skall krävas till styrkande av att en uppkommen skada haft viss angiven orsak. Ett något lägre beviskrav än annars har uppställts i fall då särskilda svårigheter ansetts föreligga att framlägga en fullständig bevisning om att andra skadeorsaker varit uteslutna. Kravet har härvid i vissa fall formulerats så att det i betraktande av samtliga omständigheter skall framstå som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken.

HD fann därefter att, då fråga var om att visa att en översvämning hade orsakats av att spillvatten trängt upp genom en fastighets golvbrunnar, detta lägre beviskrav skulle tillämpas. Enligt HovR:ns mening bör samma synsätt anläggas i nu förevarande mål.

Med denna utgångspunkt har HovR:n att pröva om M-L.L. förmått visa att skadan orsakats av stopp i spillvattenledningen och läckage från dagvattenledningen.

Den tekniska utredning som har lagts fram i målet ger vid handen att spillvatten, som kommer från ledningen E, normalt sett inte bör paverka vattennivån i brunnen B utan kunna avledas direkt ut i ledningen F. Om denna avledningsmöjlighet begränsas eller helt försvinner, får detta av nödvändighet till följd att vattennivån i brunnen stiger; sedan brunnens nedre del upp till ledningen E/F fyllts, har vattnet ingen annanstans att ta vägen än upp i brunnen, där dräneringsledningen ansluter ca 40 cm över spillvattenledningen.

J.H. är den ende av dem som hörts i målet som inspekterat avloppssystemet innan detta lades om. De iakttagelser han gjort - att spillvattenledningen F varit full med "både rötter och papper och skit" och att vattnet i brunnen B stått över den nivå där dräneringsledningen ansluter - ger mot bakgrund av vad nyss anförts starkt stöd åt antagandet att ledningen F varit så igensatt av rötter att spillvattnet inte tillfredsställande kunnat avledas. I samma riktning talar det förhållandet att vattnet i brunnen återgick till normal nivå sedan ledningen spolats ren.

De övriga som hörts i målet har gjort sina bedömningar i efterhand utifrån andrahandsuppgifter. Den slutsats som B.H. dragit, nämligen att ledningen F inte kan ha varit igensatt, eftersom avloppsvatten inte synes ha stigit upp i golvbrunnarna, har inte underbyggts på ett övertygande sätt. Härtill kommer att B.H. i HovR:n får sägas ha i viss mån reviderat sin uppfattning i detta avseende.

På grund av det anförda saknar HovR:n anledning att ifrågasätta J.H:s uppgifter om att ledningen F varit igensatt av rötter. I enlighet med vad HovR:n ovan redovisat får detta antas ha lett till att vattnet från ledningen E pressats upp i brunnen B.

Den vatteninträngning som skett i huset har - därom är de i målet hörda experterna ense - sin förklaring i att marken intill ytterväggen mättats med vatten, som letat sig in genom någon öppning, sannolikt där färskvattenledningen anslutits. M-L.L. har därvid gjort gällande att vattenmättnaden berott på att spillvatten trängt in i dräneringsledningen, som inte förmått att avleda vattenmängderna. Mot detta står föreningens påstående, som bygger på B.H:s hypotes om att kraftiga regn lett till att stora vattenmängder ansamlats utanför M-L.L:s hus och att dessa via hennes rabatt sökt sig ned i den torrspruckna marken och in genom ytterväggen.

Till förmån för M-L.L:s version talar i sig den tekniska konstruktionen av ledningssystemet, vilken enligt vad HovR:n ovan utvecklat tillåter avloppsvatten att tränga in i dräneringsledningen. Härför talar också J.H:s uppgifter om att även dräneringsledningen innehöll rötter, vilket rimligen bör ha påverkat dess funktion. Ytterligare stöd får hennes antagande av att liknande problem aldrig tidigare förekommit och att det inte heller senare har uppstått sådana problem. Därvid skall anmärkas att det i HovR:n upplysts om att samtliga tre brunnar och berörda ledningar lagts om efter vatteninträngningen år 1994.

För att skadeorsaken skulle ha varit den av B.H. angivna talar i stort sett endast ett teoretiskt resonemang om vad som kan hända då marken utanför ett hus, som är beläget som M-L.L:s, först utsätts för en långvarig torka, vilken åstadkommer sprickbildning i marken, och därefter för stora regnmängder.

Vid bedömningen av hur sannolikt det är att denna förklaringsmodell går att applicera i förevarande mål skall först framhållas att det, mot bakgrund av A.M:s uppgifter om jordmånen på platsen, är högst oklart om det över huvud taget är rimligt att räkna med att sprickbildning skulle ha kunnat förekomma i marken.

Såvitt framgår av SMHI:s statistik var vidare juni 1994 inte särskilt regnfattig i jämförelse med tidigare år. Enligt vad B.H. själv uppgett borde den nederbördsmängd om 7,5 mm, som enligt statistiken föll d. 29 juni, om än med lokala variationer, ha kunnat tas om hand av dräneringssystemet. Visserligen var juli det året osedvanligt torr, men under augusti föll det i Lund tämligen normala mängder regn före d. 18, då det kom 15,9 mm. Som HovR:n nyss antytt bör man vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser av SMHI:s statistik, eftersom det kan förekomma sannolikt stora lokala avvikelser. Emellertid har inte någon utredning lagts fram, som ger vid handen att väderleksförhållandena på platsen skulle ha skilt sig i sådan mån från vad som framgår av statistiken att det kan antas att betingelserna för B.H:s hypotes varit uppfyllda. Inte heller föreligger någon utredning, som visar att sådana olyckliga väderleksförhållanden som skulle ha kunnat förorsakat vatteninträngningen år 1994 inte förelegat någon annan gång då M-L.L. bott i huset.

Vid en samlad bedömning av vad sålunda förekommit finner HovR:n att M-L.L. gjort sitt påstående om skadeorsaken klart mer sannolikt än vad föreningen gjort gällande. Hon får därmed anses fullgjort sin bevisskyldighet.

I rättsfallet NJA 1991 s. 720 har HD slagit fast att innehavare av fjärrvärmeanläggning bär strikt ansvar för skador, som orsakats av vattenutsläpp från anläggningen. HD anförde därvid bl.a. följande.

I svensk rätt har den principen vunnit insteg huvudsakligen genom lagstiftning på vissa avgränsade områden där det visat sig föreligga en särskilt påtaglig skaderisk. En viss utveckling har skett också i rättspraxis även om domstolarna varit försiktiga med att gå utanför det traditionella culpaansvaret. Någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet har inte erkänts i svensk rätt. Det strikta ansvaret har av domstolarna kommit att tillämpas framför allt i grannelagsrättsliga förhållanden och vid verksamhet av särskilt farlig art. I förhållandet mellan grannar åläggs sedan länge ett strikt ansvar förutom för mer ingripande grävnings- och sprängningsarbeten även för vissa störningar, s.k. immissioner. Det har dock krävts att störningen är varaktig. Begreppet granne har i rättstillämpningen kommit att ges en ganska vid tolkning. Ytterligare steg mot ett ökat immissions och miljöansvar togs genom tillkomsten år 1969 av miljöskyddslagen och år 1986 av miljöskadelagen. I den sistnämnda lagen, som ålägger fastighetsägare och i vissa fall annan brukare av fastighet strikt ansvar för bl.a. immissionsskador, har kravet på varaktighet i störningen slopats. Även enstaka händelser och skador kan nu leda till ersättning. Kretsen av skadelidande har vidare vidgats till "omgivningen".

Frågan är nu om det finns anledning att för svensk rätts vidkommande tillämpa ett rent strikt ansvar för skador orsakade genom utsläpp från en fjärrvärmeanläggning.

Även om drift av en fjärrvärmeanläggning inte kan betraktas som en farlig verksamhet ligger det i sakens natur att brott i rörsystemet och därav följande utsläpp av hett vatten aldrig helt kan undvikas. Utsläppen kan orsaka allvarliga skador, bl.a. såsom i detta fall genom ånga från det heta vattnet. De företer viss likhet med sådana störningar som ger rätt till ersättning enligt miljöskadelagen. Med hänsyn till den utveckling som har skett på det grannelags- och miljöskaderättsliga området synes det följdriktigt att här tillämpa ett strängt skadeståndsansvar. I samma riktning talar det förhållandet att skadan vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen. Anläggningsinnehavaren har i praktiken en monopolställning. Goda skäl kan anföras för att kostnaderna för skadorna bör drabba denne och därmed slås ut på alla som nyttjar anläggningen. Om anläggningens innehavare väljer att täcka sitt skadeståndsansvar genom en ansvarsförsäkring, torde med hänsyn till vad som har upplysts om den ganska ringa skadefrekvensen kostnaden för ett sådant försäkringsskydd bli måttlig. Ett strängt ansvar för skador av den typ det här gäller bör också stimulera till att öka anläggningarnas säkerhet och därmed minska risken för skador.

Ett skärpt skadeståndsansvar skulle i och för sig kunna åstadkommas genom att särskilt stränga krav ställs på anläggningens säkerhet och tillsynen över denna. Att ställa upp ett aktsamhetskrav som leder till skadeståndsskyldighet i ett fall som det nu aktuella är emellertid i praktiken närmast liktydigt med en culpafiktion. Inte minst från rättsteknisk synpunkt är då ett strikt ansvar att föredra.

Med hänsyn till det anförda finner HD att övervägande skäl talar för att innehavare av fjärrvärmeanläggning bör bära ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av utsläpp från anläggningen.

HD har i rättsfallet NJA 1997 s. 468 inte funnit anledning att bedöma ansvaret för skador, orsakade av utsläpp från en renvattenanläggning på annat sätt.

De av HD gjorda rättspolitiska övervägandena är enligt HovR:ns mening tillämpliga även i förevarande fall. Monumentets Samfållighetsförening bör således bära strikt ansvar för de skador som vatteninträngningen i M-L.L:s hus har orsakat.

Föreningen har vitsordat ett belopp om 26 085 kr som i och för sig skäligt. Resterande belopp om 3 564 kr avser kostnad för arbete till den del ersättning inte utgått från försäkringsbolaget.

Även vid beräkning av värdeersättning vid skadestånd görs vanligtvis avdrag för ålder och bruk. Tanken bakom detta är att den skadelidande inte skall försättas i en bättre situation än om skada inte hade inträffat. Något skäl att frångå detta beräkningssätt vad gäller ersättning för nedlagd arbetskostnad har inte framkommit; förr eller senare skulle dessa arbeten ha fått utföras, men till följd av skadan har de avsevärt tidigarelagts. Någon ersättning för den del av kostnaden som inte ersatts av försäkringsbolaget skall därför inte utgå.

Ränta på skadestånd skall utgå först från den dag som infaller en månad efter det att en borgenär framställt krav på ersättning och lagt fram utredning, som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. Det brev som åberopats till stöd för ränteyrkandet innehåller inte någon utredning beträffande skadeståndets beräkning. Ränta skall därför utgå först från den dag som föreningen vitsordat.

Hovrättens domslut 1. Med ändring av TR:ns domslut under punkten 1 förpliktar HovR:n Monumentets Samfällighetsförening att till M-L.L. betala 26 085 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d. 29 sept. 1996 tills betalning sker. ---.

Samfällighetsföreningen (ombud advokaten R.T.) överklagade och yrkade i själva saken att HD skulle fastställa TR:ns dom. M-L.L. (ombud advokaten G.B.) bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Magnusson, Munck, referent, Westlander, Pripp och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. M-L.L:s skadeståndstalan mot föreningen grundas på påståendet att vatteninträngningen i hennes hus orsakats av rottillväxt i de ledningar och brunnar som föreningen är ansvarig för i kombination med otäta skarvar i en dagvattenledning. Som HovR:n funnit är omständigheterna sådana att M-L.L. skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet angående skadeorsaken, om det av henne påstådda orsaksförloppet i betraktande av samtliga omständigheter framstår som klart mera sannolikt än vad föreningen gjort gällande (jfr rättsfallet NJA 1993 s. 764, varifrån det av HovR:n i denna del åberopade citatet är hämtat). Anledning saknas att frångå HovR:ns bedömning att M-L.L. med denna utgångspunkt skall anses ha visat att skadeorsaken är den som hon har påstått.

I rättsfallet NJA 1991 s. 720 ansågs innehavare av en fjärrvärmeanläggning böra bära ett strikt ansvar för skador orsakade av vattenutsläpp från anläggningen, och i rättsfallet NJA 1997 s. 468 gjordes samma bedömning i fråga om innehavare av en renvattenanläggning. I båda dessa rättsfall var skadeorsaken brott i ledningssystemet. I det förstnämnda fallet framhöll HD bl.a. att det, även om drift av en fjärrvärmeanläggning inte kunde betraktas som en farlig verksamhet, låg i sakens natur att brott i rörsystemet och därav föranledda allvarliga skador aldrig helt kunde undvikas. Domstolen hänvisade vidare till den utveckling som ägt rum på det grannelags- och miljöskaderättsliga området (se numera 32 kap.miljöbalken). Dessutom åberopades att skador av aktuellt slag vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen och som i praktiken har en monopolställning. Goda skäl ansågs kunna anföras för att kostnaderna för skadorna borde drabba denne och därmed slås ut på alla som nyttjar anläggningen.

I den juridiska litteraturen har diskuterats i vad mån den princip om ansvar oberoende av vållande som har kommit till uttryck i de nämnda rättsfallen skall tillämpas även när orsaken till en vattenskada är en annan än brott i ledningssystemet (se Hellner i JT 1991-92 s. 646 ff. och HellnerJohansson, Skadeståndsrätt, 6 uppl. s. 179 f.). Av rättsfallet NJA 1997 s. 684 får anses följa att den angivna principen inte är tillämplig i sådana fall då en skada berott på att en anläggning inte varit tillräckligt dimensionerad för osedvanlig vattenströmning. Principen synes inte heller undantagslöst kunna tillämpas när skadan beror på att en ledning tillfälligt blockerats, eftersom stoppet i ledningen kan ha föranletts av någon sådan åtgärd från fastighetsägarens eller annans sida som anläggningshavaren inte rimligen bör svara för annat än i händelse av brist i tillsynen eller annat vållande.

I förevarande fall får emellertid i enlighet med HovR:ns bedömning huvudorsaken till skadan antas ha varit att en spillvattensledning var igensatt av rötter, en skadeorsak som inte till sin typ är oförutsebar. Övervägande skäl talar för att i enlighet med huvudprincipen betrakta anläggningshavaren som strikt ansvarig för en sådan skada.

Till skillnad från vad fallet var i 1991 och 1997 års mål är den i detta mål aktuella anläggningen en gemensamhetsanläggning, som inrättats enligt anläggningslagen (1973:1149). De skäl som ligger till grund för den i 1991 och 1997 års mål fastslagna principen gör sig emellertid normalt gällande även i ett sådant fall. Det finns inte någon anledning att frångå denna princip i förevarande fall.