NJA 1997 s. 468
Innehavare av renvattenanläggning har ansetts bära strikt skadeståndsansvar för skador orsakade av vattenutsläpp från anläggningen.
TR:n
(Jmf 1991 s 720)
Länsförsäkringar Stockholm och Ansvar, ömsesidig sakförsäkring för helnyktra, förde vid Södertälje TR den talan mot Södertälje kommun som framgår av TR:ns dom.
Domskäl
TR:n (rådmannen Påhlman) anförde i dom d 20 sept 1995: Bakgrund, yrkanden m m.
Söder om villaområdet Blombacka i Södertälje löper en huvudledning för renvatten, vilken ingår i Södertälje kommuns allmänna vatten och avloppsanläggning, till ett närbeläget vattentorn. Ledningen är av gjutjärn och har en diameter om 400 mm. Vid låg vattennivå i tornet pumpas vatten från en pumpstation i Lina till tornet. När vattennivån i tornet är tillräcklig strömmar vatten genom ledningen ut i distributionsnätet. Ledningen kan sektionsvis stängas av.
Den 28 febr 1992 uppstod en 4,4 m lång spricka på ledningen vid Blombacka. På kort tid tömdes vattentornet på ca 3 000 kbm vatten. Innan pumpstationen i Lina kunde stängas av läckte ytterligare 2 000 kbm ut. Läckaget pågick under 3,5 timmar.
Vid en senare undersökning av röret har konstaterats att materialet i detta uppfyllde gällande krav och att orsaken till rörbrottet inte stått att finna däri. Såsom trolig anledning till rörbrottet har angivits förhållanden i rörgraven eller onormala tryckstötar i ledningssystemet.
Det utströmmande vattnet rann ut i villaområdet och samlades i en svacka inom kvarteren Tröskan, Såmaskinen, Skackeln och Seldonet där en 0,5-0,7 m djup vattensamling bildades. Flera fastigheter drabbades av vattenskador.
Länsförsäkringar Stockholm och Ansvar har på grund av försäkringsåtaganden hittills betalat ersättning för skadorna, Länsförsäkringar rörande fastigheterna Seldonet 5 och 6, Skackeln 2, Såmaskinen 5 samt Tröskan 5 och Ansvar rörande fastigheten Tröskan 1, med tillhopa omkring en miljon kronor. Enligt försäkringsvillkoren har bolagen rätt att regressvis kräva ersättning av den som har att svara för skadorna.
De sålunda försäkrade fastigheterna är alla anslutna till kommunens allmänna va-anläggning.
Bolagen har gjort gällande att kommunen såsom ägare till vattenanläggningen enligt grannelagsrättsliga principer är strikt ansvarig för skador som uppkommer till följd av läckage från ledningsnätet. På den grunden har de yrkat fastställt att kommunen är ersättningsskyldig för de utlägg bolagen har haft i anledning av skadorna på fastigheterna.
Kommunen har bestritt bolagens talan under anförande att något strikt ansvar för skador till följd av läckage från vattenledningar inte föreligger. För skadeståndsansvar krävs enligt kommunens mening att skadorna orsakats genom vårdslöshet.
Till stöd för sin talan har bolagen åberopat rättsfallet NJA 1991 s 720 i vilket HD förklarat ägaren till en fjärrvärmeanläggning strikt skadeståndsskyldig för skador som orsakas av utsläpp från anläggningen. Bolagen har därvid hävdat att de omständigheter HD anfört som skäl för ett strikt ansvar i domen är direkt överförbara på skador till följd av översvämning från en allmän va-anläggning, vilket i förening med den allmänna utvecklingen mot ett strikt ansvar inom grannelagsrätten innebär att huvudmannen för en allmän va-anläggning har ett ansvar oberoende av vållande för skador som orsakas av läckage från anläggningen.
Kommunen har invänt att omständigheterna i det åberopade rättsfallet i flera hänseenden avviker från omständigheterna i detta mål och pekat på följande: I det refererade fallet var fråga om vatten från en fjärrvärmeanläggning. Vattnet hade inte strömmat över marken utan in i fastigheten via ett i marken förlagt, till anläggningen hörande kulvertsystem och skadan hade orsakats av ånga från det heta vattnet. Anläggningen var inte förklarad som allmän enligt lagen om allmänna värmesystem. Den skadelidande hyrde den lokal som översvämmades.
Vidare har kommunen anfört att det får egendomliga konsekvenser om den som för talan om skadestånd för läckageskador på allmän skadeståndsrättslig grund skulle försättas i ett bättre läge än den som för talan på va-rättslig grund enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar och hänvisat till att det stränga skadeståndsansvaret i va-förhållanden motiverats av det kontraktsliknande förhållandet mellan parterna.
Domskäl.
Sakförhållandena i målet är ostridiga. Tvisten mellan parterna gäller enbart frågan om kommunen bär ett strikt ansvar för de uppkomna skadorna.
Det rättsläge som rådde före det av bolagen åberopade avgörandet av HD gav inte utrymme för att ålägga ägare av renvattenanläggningar strikt skadeståndsansvar i situationer som den förevarande. Sådant ansvar gällde bara i begränsad utsträckning på grund av lag och rättspraxis när fråga var om särskilt farlig verksamhet och därutöver i vissa fall för
fastighetsägare enligt miljöskadelagen. Genom rättsfallet har en förändring skett. Strikt ansvar har ålagts ägare av fjärrvärmeanläggningar för skador på grund av utsläpp från anläggningen trots att drift av fjärrvärmeanläggningar inte ansetts vara en farlig verksamhet.
Frågan är om de omständigheter som har anförts som grund för avgörandet i rättsfallet har samma bärkraft när det gäller ansvaret för läckage från en renvattenanläggning.
HD anför i rättsfallet att det ligger i sakens natur att brott i ett rörsystem för fjärrvärme och därav följande utsläpp av hett vatten aldrig helt kan undvikas och att utsläppen kan orsaka allvarliga skador, bl a såsom skett i det fallet genom ånga från det heta vattnet. Det sagda torde i samma mån gälla renvattenledningar. I dessa liksom i fjärrvärmeledningar transporteras vatten under tryck, varför ett rörbrott får likartade följder. Att vattnet i fjärrvärmenätet är hett bör inte vara av avgörande betydelse; förmodligen är det även vid läckage från ett sådant risken för fuktskador och inte risken för värmeskador som är den mest beaktningsvärda.
Vidare framhåller HD att utsläpp från fjärrvärmenät företer viss likhet med sådana störningar som ger rätt till ersättning enligt miljöskadelagen och att det med hänsyn till den utveckling som skett på det grannelags- och miljörättsliga området synes följdriktigt att tillämpa ett strängt skadeståndsansvar. Argumentet gäller även i fråga om sådana utsläpp som det TR:n har att bedöma.
För ett strängt skadeståndsansvar talar enligt rättsfallet också det förhållandet att skador av utsläpp från en fjärrvärmeanläggning vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen. Distributionsnät för renvatten är en betydligt äldre företeelse än fjärrvärmenät. De förra är utbyggda i alla tätbebyggda områden och utgör omfattande system av huvudledningar och lokala rörnät. Detta bör innebära att sannolikheten för att skador på grund av utsläpp från sådana drabbar andra än dem som står i någon form av kontraktsförhållande till anläggningens ägare är betydligt större än vad som angivits vara fallet med fjärrvärmeanläggningar. Vad gäller förhållandena i målet är dock upplyst att samtliga skadedrabbade fastigheter är anslutna till den kommunala va-anläggningen varför dess ägare står i ett kontraktsförhållande till kommunen såsom huvudman för anläggningen.
HD har vidare anmärkt att innehavaren av fjärrvärmeanläggningen i praktiken har en monopolställning och anfört att goda skäl talar för att kostnaderna för skadorna bör drabba denne och därmed slås ut på alla som nyttjar anläggningen. HD framhåller att anläggningens ägare kan täcka sitt skadeståndsansvar med en ansvarsförsäkring och att kostnaden för ett sådant skydd torde bli måttligt samt att ett strängt skadeståndsansvar bör stimulera till att öka anläggningarnas säkerhet. Dessa skäl får anses i samma mån kunna anföras till stöd för ett strikt ansvar för skador av utsläpp från en renvattenanläggning.
TR:n menar sammanfattningsvis att det inte finns skäl att behandla ansvarighetsfrågan annorlunda i förevarande fall än i fråga om utsläpp från en fjärrvärmeanläggning. Att Södertälje kommuns va-anläggning är en allmän anläggning påverkar inte bedömningen.
Kommunen bör därför bära ett strikt ansvar för skadorna på grund av läckaget från renvattenledningen och följaktligen åläggas ersättningsskyldighet enligt bolagens yrkande.
Domslut
Domslut. TR:n fastställer att Södertälje kommun är ersättningsskyldig för de utlägg Länsförsäkringar Stockholm och Ansvar har haft på grund av skador som uppkom till följd av vattenutströmning från kommunens vattenanläggning i Blombacka d 18 febr 1992.
Svea HovR
Kommunen överklagade i Svea HovR och yrkade att käromålet skulle ogillas.
Bolagen bestred ändring.
HovR:n (hovrättsrådet Hahn, referent, och tf hovrättsassessorn Ingvar Nilsson) anförde i dom d 6 maj 1996: Domskäl. Målet gäller frågan om rent strikt skadeståndsansvar för översvämningsskador på grund av en spricka i en renvattenledning skall åläggas kommunen i egenskap av ägare till va-anläggningen.
Förhållanden i rörgraven eller onormala tryckstötar i ledningssystemet har angetts vara trolig anledning till rörbrottet. Vid en undersökning av röret har något materialfel inte kunnat konstateras. Vattenskadorna på fastigheterna har uppstått sedan vatten runnit ut i det villaområde där fastigheterna är belägna och en vattensamling uppstått på dessa. Skadorna har inte sådant samband med va-förhållandena mellan kommunen och fastighetsägarna att 29 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar är tillämplig (jfr prop 1970:118 s 153, Bouvin, Ake m fl, VA-lagstiftningen En kommentar, upplaga 2:1, Stockholm, 1993 s 148 och Vattenöverdomstolens dom 1993-11-23, DTvA 17). De omständigheter som åberopats innebär alltså att hinder inte finns mot att allmän domstol prövar tvisten.
Parterna har vidhållit vad de anfört vid TR:n. Kommunen har därutöver i HovR:n bland annat anfört att endast skador som uppkommer genom förmedling av vatten eller ånga via ledningssystem till sin art är sådana att skadan vanligen drabbar någon som står i kontraktsliknande förhållande till huvudmannen för va-anläggningen, att de nu aktuella skadorna saknar samband med det kontraktsliknande förhållandet mellan fastighetsägarna och huvudmannen och att detta förhållande därför inte skall tillmätas betydelse.
Rent strikt skadeståndsansvar utan stöd av lag har tidigare begränsats till vissa fall, där det varit fråga om verksamhet av särskilt farlig art (se Hellner, Jan, Skadeståndsrätt, 5 uppl, Stockholm, 1995 s 178ff, med hänvisningar till rättspraxis). I NJA 1991 s 720 slog HD fast att en innehavare av en fjärrvärmeanläggning, vilken inte omfattades av lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem, bar rent strikt ansvar för skada genom utsläpp av hett vatten från anläggningen. Läckaget hade orsakats av korrosion på ett stålrör på grund av att vatten trängt in där en gummiring inte hade tätat helt. Avgörandet innebär en principiell nyhet i svensk skadeståndsrätt (se Hellners anmälan Strikt skadeståndsansvar för skador från fjärrvärmeanläggning, JT 1991/92, s 646ff): Rent strikt skadeståndsansvar utan stöd av lag kan numera göras gällande också då det inte är fråga om farlig verksamhet.
Stöd för ålägga ett rent strikt ansvar för skador orsakade av brott på vattenledningar ger sedan länge norsk men under senare år också dansk praxis och doktrin (se beträffande norsk praxis: NRt 1905 s 715 refererad av Andersen, Kristen, TfR 1948 s 99ff (104) och doktrin: Hagstrom, Viggo, Offentligrettslig erstatningsansvar, Otta, 1987 s 114ff, Nygaard, Nils, Skade og ansvar, Bergen, 1985 s 238ff samt dansk praxis: UfR 1983 s 866, Nord Domss 1984 s 341 och doktrin: Gomard, Bernhard, Status i Dansk Erstatningsret, i Festskrift till Curt Olsson, Helsingfors, 1989 s 51ff (63ff); Norgaard, torgen/Vagner Hans Henrik, Laerebog i erstatningsret, 1990 s 108ff).
Mot en utvidgning av det rent strikta ansvaret i allmänhet kan invändas att lagstiftaren i miljöskadelagen (1986:225) har slagit fast strikt ansvar i vissa angivna situationer och härigenom skulle kunna anses ha avgränsat de skadefall då strikt ansvar är motiverat. Det kan därför hävdas att det för en utvidgning till andra fall krävs en urskiljbar ansvarsprincip eller annars starka skäl (jfr Bengtsson, Bertil, Miljöskadelagen och oskrivna skadeståndsgrundsatser, i Festskrift till Sveriges Advokatsamfund, 1987 s 79 (86). I samma riktning talar att det i svensk doktrin inte finns någon princip som avgränsar de fall som omfattas av rent strikt ansvar när det inte är fråga om farlig verksamhet (jfr Hellner, Skadeståndsrätt, s 179). Någon enhetlig uppfattning på denna punkt har inte heller utbildats i dansk eller norsk doktrin.
De av HD i NJA 1991 s 720 anförda allmänna rättspolitiska skälen för rent strikt ansvar vid skador orsakade av utsläpp från en fjärrvärmeanläggning gör sig, som TR:n funnit, gällande också när det gäller- skador orsakade av brott på en renvattenledning (jfr Hellner, a a, s 648f och densamme, Skadeståndsrätt, s 179). HovR:n delar TR:ns bedömning att det inte finns skäl att behandla frågan om ansvar i de båda fallen olika. Också när det gäller vattenskador orsakade av brott på renvattenledningar är det fråga om skador, som aldrig helt kan undvikas. Skaderisken är typisk för verksamheten och varaktig. Sett ur den skadelidandes synvinkel är skadorna av allvarlig och extraordinär natur. Även här är anläggningsinnehavaren närmast till att bära risken av skador än den tillfällige skadelidanden. Skadornas samband med ett faktiskt eller vanligt förekommande kontraktsliknande förhållande mellan den för skadan ansvarige och den skadelidande kan enligt HovR:ns bedömning inte vara av avgörande betydelse för om rent strikt ansvar skall åläggas eller inte (jfr Hellner, Strikt skadeståndsansvar för skador från fjärrvärmeanläggning, s 648). Mot bakgrund av vad som nu anförts finner HovR:n att övervägande skäl talar för att en huvudman för en va-anläggning bör bära rent strikt ansvar för skador orsakade av brott på en vattenledning. HovR:n fastställer därför TR:ns domslut.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
Hovrättslagmannen Holmquist var skiljaktig och anförde: Bolagen har som grund för sin talan åberopat endast att kommunen såsom ägare till vattenanläggningen enligt grannelagsrättsliga principer är strikt ansvarig för skador som uppkommer till följd av läckage från ledningsnätet.
Svensk rätt har före rättsfallet NJA 1991 s 720 inte intagit den ståndpunkten att en ägare till en vattenanläggning är strikt ansvarig för skador som uppkommer till följd av läckage från ledningsnätet i vidare mån än vad som följer av 29 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Frågan i målet blir då om de omständigheter som varit avgörande för HD:s ställningstagande i det nämnda rättsfallet, som rör skador på en fastighet till följd av ett brott på en ledning från en fjärrvärmeanläggning, föreligger i samma utsträckning vid skador på en fastighet orsakade av utströmmande vatten från en renvattenanläggning.
Här bör först anmärkas att lagstiftaren genom 29 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar reglerat vad som i praktiken är ett strikt ansvar för anläggningens huvudman gentemot fastighetsägare som är anslutna till anläggningen. Genom bestämmelsen i fråga skyddas alltså den som står i ett kontraktsförhållande till den som driver anläggningen. I 1991 års rättsfall framhålls också som ett skäl för ett strängt skadeståndsansvar att skadan vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i kontraktsförhållande till den som driver anläggningen. Detta intresse tillgodoses väsentligen genom ersättningsreglerna i va-lagen. Behovet av att genom domstolspraxis lägga fast ett rent strikt ansvar för alla situationer är således begränsat. En sådan utvidgning av ersättningsskyldigheten skulle för övrigt också - åtminstone teoretiskt sett - leda till att den som stod utanför kontraktsförhållandet med anläggningens ägare skulle ha ett bättre ekonomiskt skydd mot skador än ägare till fastigheter anslutna till anläggningen.
Distributionsnät för renvatten har funnits i tätorterna under mycket lång tid för att tillgodose behovet av hushållsvatten m m. Sådana anläggningar kan inte undvaras i ett modernt samhälle. Inte heller kan de ersättas av andra distributionssätt. Här föreligger i jämförelse med fjärrvärmeanläggningen betydelsefulla skillnader som också motiverar att skilda skadeståndsrättsliga aspekter läggs på de båda typerna av anläggningar.
Det anförda leder enligt min mening till att det nu inte utan uttryckligt stöd i lag eller praxis bör läggas fast en strikt ersättningsskyldighet för kommunen för de skador som drabbat fastigheterna till följd av det utströmmande vattnet. Bolagens talan bör således ogillas.
HD
Kommunen (ombud advokaten I.A) överklagade och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns dom, skulle ogilla den av Länsförsäkringar Stockholm och Ansvar förda fastställelsetalan.
Bolagen (ombud jur kand J.Ö) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Munck, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. I rättsfallet NJA 1991 s 720 slog HD fast att innehavare av en fjärrvärmeanläggning skall bära ett strikt skadeståndsansvar för skador som orsakas av vattenutsläpp från anläggningen. I domskälen framhöll HD bl a att det rörde sig om hett vatten och att skadorna orsakats av ånga från det heta vattnet. Rättsfallet har kommenterats av Jan Hellner i juridisk Tidskrift 1991/92 s 646ff.
I nu förevarande fall är fråga om kallt vatten från en renvattenledning tillhörande kommunens allmänna va-anläggning. Ett brott på ledningen ledde till att omkring 5 000 kbm vatten läckte ut på några få timmar och översvämmade närbelägna villakvarter. Olyckan visar att en brusten renvattenledning kan orsaka väl så svåra fukt- och vattenskador som brott på en fjärrvärmeledning. En fjärrvärmeanläggning har i en sådan här situation den fördelen att systemet är slutet, varför mängden vatten som kan läcka ut är begränsad.
Vad gäller kommunens invändning, att ett strikt skadeståndsansvar för läckageskador på allmän skadeståndsrättslig grund skulle innebära ett strängare ansvar än kommunen har gentemot va-abonnenterna på va-rättslig grund, anmärker HD att huvudmannens ansvar gentemot va-abonnenterna för skador som orsakats av brister i anläggningen också torde vara strikt (jfr Bouvin/Qviström, VAlagstiftningen, 2 uppl, 1993 s 14511 och NJA 1993 s 764).
HD finner sålunda, på de skäl som anförts i rättsfallet NJA 1991 s 720 och som återgivits i TR:ns och HovR:ns domar i detta mål, att kommunen har ett strikt skadeståndsansvar för de skador som orsakats av utströmmande vatten från den brustna renvattenledningen. HovR:ns domslut skall därför fastställas.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Solerud, Westlander och Thorsson, referent) beslöt följande dom: Domskäl. I rättsfallet NJA 1991 s 720 fastslog HD att innehavaren av en fjärrvärmeanläggning bär strikt ansvar för skador som orsakas av vattenutsläpp från anläggningen. Anledning saknas att bedöma ansvaret för skador orsakade av utsläpp från en renvattenanläggning på annat sätt.
Med anledning av kommunens invändning att strikt ansvar för läckageskador på allmän skadeståndsrättslig grund skulle innebära ett strängare ansvar än vad kommunen har gentemot va-abonnenter på varättslig grund kan erinras om att också huvudmannens ansvar gentemot abonnenterna enligt 29 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar för skador som orsakas av brister i va-anläggningen är oberoende av vållande, jfr NJA 1993 s 764 samt SvJT 1994 s 875.
HD finner sålunda att kommunen bär strikt skadeståndsansvar för de skador som orsakats av utströmmande vatten från den brustna renvattenledningen. HovR:ns domslut skall därför fastställas.
Domslut
Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.
HD:s dom meddelades d 25 juni 1997 (mål nr T 2637/96).