NJA 1997 s. 684

I.K, Å.M, T.N och Purkijaurs Hembygdsförening förde efter stämning å Vattenfall AB (Vattenfall) vid Luleå TR, vattendomstolen den talan som framgår av vattendomstolens mellandom.

Vattendomstolen (rådmannen Stenudd, fastighetsrådet Harju och två nämndemän) anförde i mellandom d 8 dec 1995: Yrkanden m m. Vattendomstolen lämnade 1976 tillstånd till idrifttagning av Randi kraftstation i Lilla Luleälven. Tillståndet innebar att forssträckan mellan sjöarna Randijaure och Purkijaure, Lulleketjeforsen, stängdes av med en regleringsdamm och att vattnet från Randijaure således under normala förhållanden leddes förbi Purkijaure. I Pourkijaures utlopp har till förebyggande av låga sommarvattenstånd av regleringarna uppströms i Tjaktjajaure och Skalka anlagts en grunddamm, vilken i samband med Randiföretagen påbyggdes till krönhöjden +271,6 m och försågs med reglerbart utskov för avsänkning av sjön vintertid.

Under sensommaren 1993 föll rikligt med nederbörd i Norra Norrlands inland och fjälltrakter. Regnvädren orsakade två flödestoppar i Lilla Luleälven; den första med kulmen under slutet av juli månad och den andra med kulmen i mitten av augusti. Flödena blev så stora att omfattande översvämningar inträffade med åtföljande skador på fritidshus och tomter, bryggor m m. Vattenföringen i Purkijaures utlopp uppgick som högst till 626 m3/s och vattenståndet i sjön var då +273,32 m. Vattenföringen vid Bodens kraftstation var som högst d 20-d 21 aug och flödet uppmättes då till 2 146 m3/s.

Kärandena, som äger eller disponerar fastigheter vid Purkijaure, har gjort gällande att Vattenfall under senare hälften av augusti släppt fram opåkallat höga vattenmängder genom Randijaures regleringsdamm och därigenom vållat översvämningsskadorna. De har på grund härav yrkat ersättning av Vattenfall; I.K med 91 085 kr jämte moms på 81 085 kr, Å.M med 58 000 kr jämte moms på 36 000 kr, T.N med 10 000 kr och Purkijaurs Hembygdsförening med 7 433 kr. De har även yrkat ränta.

Vattenfall har bestritt käromålet.

Efter parternas önskemål finner vattendomstolen lämpligt att genom mellandom avgöra frågan om Vattenfalls skadeståndsskyldighet. Grunder.

Kärandena. Vattenreglering är till sin natur att betrakta som farlig verksamhet som innebär en påtaglig skaderisk för människor och egendom vid det reglerade vattendraget. Visserligen erkänner inte svensk rätt någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet. Domstolarna har dock blivit mer benägna att tillämpa det strikta ansvaret framför allt i grannelagsrättsliga förhållanden och vid verksamhet av särskilt farlig art. Begreppet granne har därvid kommit att ges en ganska vid tolkning. Kärandena hävdar att det föreligger ett grannelagsrättsligt förhållande mellan dem och Vattenfall samt att Vattenfalls verksamhet är av särskilt farlig art. Även om vattenreglering inte skulle betraktas som farlig verksamhet har tappningarna orsakat allvarliga skador. De företer viss likhet med sådana störningar som ger rätt till ersättning enligt miljöskyddslagen. Med hänsyn till den utveckling som skett på det grannelags- och miljörättsliga området synes det följdriktigt att även beträffande vattenreglering tillämpa ett strängt skadeståndsansvar. I samma riktning talar det förhållandet att skadan vanligen drabbar någon som direkt eller indirekt står i kontraktsförhållande till den som driver vattenregleringen. Inför idrifttagningen av en reglering träffar sökanden regelmässigt avtal med berörda sakägare som i princip innebär att dessa mot ersättning i pengar eller åtgärder godtar att sökanden får bedriva vattenreglering i ansökt omfattning.

Vattenfall. Vattenfall vitsordar att merparten av de skador för vilka kärandena yrkar ersättning orsakats av höga flöden i Lilla Luleälven. Beträffande vissa skador på Purkijaur 2:2 (bostadshus, avlopps- och vattenbrunn) bestrider Vattenfall dock att skadorna orsakats av 1993 års flöde. De skador som orsakats av detta flöde har emellertid inget samband med den verksamhet, som bedrivits av Vattenfall, vilket är grundläggande för frågan om skadeståndsansvar överhuvudtaget skall kunna åläggas bolaget. Inget av övriga kriterier för strikt ansvar, nämligen verksamhetens påstådda farlighet och art, är heller för handen. Käromålet kan alltså inte bifallas på denna grund.

Kärandena. Kärandena synes i denna del inte ha åberopat andra omständigheter för sin talan än de som anförts under deras tredjehandsgrund.

Vattenfall. Bestämmelsen i 17 kap 2 § VI, är inte tillämplig i förevarande fall eftersom vattenhushållningsbestämmelser rent faktiskt meddelats.

Vattenfalls bemötande i sak av påståendena upptages under kärandenas tredjehandsgrund.

Kärandena. Kärandena har åberopat av civilingenjören D.Ö skriftligen och muntligen lämnade uppgifter om de hydrologiska förhållandena och vad som enligt kärandenas uppfattning bort göras för att undvika eller begränsa skadorna.

I de olika regleringsmålen i Lilla Luleälven har vattenföringar och vattenstånd beräknats för en serie av 30 år nämligen årsserien 1925-1954. Beräkningarna har också legat till grund för dels bestämning av de karaktäristiska vattenföringar och vattenstånd som skulle uppkomma efter genomförda vattenföretag, dels tillåtlighets- och skadebedömningar.

Vattenföringarna och även vattenstånden i Purkijaure påverkas av regleringarna uppströms därom. I samband med tillkomsten av grunddammen 1975 i sjöns utlopp redovisades den slutliga inverkan av företagen i diagram för tre typår. Dessa diagram utvisar att under dessa år skulle vattenföringen högst uppgå till ca 300 m 3/s och vattenståndet skulle med öppna utskov då bli högst ca +272,4 m. Den redovisade avbördningskurvan för grunddammen med öppna utskov stråeker sig endast till 300 m 3/s och anger då vattenståndet +272,25 m. Detta var den ungefärliga bilden av de förhållanden som således förväntades i Purkijaure efter de genomförda vattenföretagen. Detta har sakägarna självfallet inrättat sig efter och anpassat sig till. I verkligheten har vida högre flöde uppmätts, nämligen i augusti 1993 då vattenföringen uppgick till 626 m3/s och vattenståndet i Purkijaure uppmättes till +273,32 m. Det hydrologiska material som Vattenfall presenterade 1975 är sålunda grovt missvisande. Det är för övrigt högst anmärkningsvärt att man i målet hänförde sig till ett mer än tjugo år gammalt material när det rimligtvis borde finnas material för tiden efter 1955 som kunnat ge vattendomstolen och berörda sakägare bättre underlag för sina bedömningar rörande företagets tillåtlighet. Det kan inte heller råda någon tvekan om att Vattenfall insett att årsserien 1925-1954 inte återspeglar de verkliga förhållandena efter 1955. Med den förfinade prognosteknik som idag finns tillgänglig kan det inte innebära några större svårigheter att förutse det hydrologiska förloppet och i god tid vidta åtgärder för att minska eller helt undvika skador inom Purkijaureområdet.

I början av maj upprättade SMHI tillrinningsprognoser för regleringsmagasinen i Luleälven avseende perioden maj-augusti. Prognoserna pekade på tillrinningar under sommaren/hösten om ca 120-130 % för Lilla Luleälven och ca 130-145 % för Stora Luleälven. Värdena anger procent av normalvärdena vid 50 % sannolikhet. Snömängden före våravsmältningen var 1,5-2 gånger högre än den normala. De tappningar som förekom framför allt underjuli månad var för låga. Med hänsyn till prognoserna om de höga tillrinningarna och den stora snöförekomsten borde ännu större försiktighet ha iakttagits vid planeringen av tappningen. En högre prognosnivå än 50 % borde ha tillämpats. Genom en ganska måttlig höjning av tappningen under i första hand senare hälften av juli skulle magasinsutrymme ha kunnat reserveras för betydande neddragningar under tiden d 16-d 22 aug. Med större försiktighet och aktsamhet vid tappningsplaneringen hade en sammanlagd minskning av tappningen om ca 300 m3/s kunnat ske under tiden d 16-d 22 aug. Motsvarande minskning av vattenföringen i Lulleketjeforsen och Purkijaure hade då kunnat uppnås. Flödestoppen i Purkijaure hade därigenom kunnat begränsas till ca 300 m3/s. Även detta värde är högt jämfört med de vattenföringar som beräknades i målet. Med en sådan tappning hade vattenståndet i Purkijaure blivit avsevärt lägre. Enligt avbördningskurvan för grunddammen skulle vattenståndet vid vattenföringen 300 m 3/s uppgå till +272,3-272,4 m. Denna nivå är ca 1 m lägre än det verkliga vattenståndet i augusti 1993. Det aktuella flödet till Purkijaur (626 m3/s) hade med naturlig avbördning från sjön gett ett vattenstånd av ca +272,5 m. Vidare framgår av vattenförsörjningsberäkningar som redovisats att naturlig vattenföring hade varit ca 870 m 3/s motsvarande ca i-272,9-273,0 m. I själva verket var vattenståndet uppe i +273,31 m, dvs ca 0,35 m över oreglerat vattenstånd. Även om dammen tillkommit med hänsyn till de kringboende är det orimligt att dessa skall tvingas att acceptera reglerade vattenstånd som ligger över vad som skulle ha rått under naturliga förhållanden, låt vara att förhållandet endast varade några dygn.

Vattenfall hade även kunnat mildra verkningarna av de höga flödena genom att utnyttja kvarvarande magasinsutrymme på ett aktsamt sätt. Sålunda fanns d 22 aug ett ouppfyllt magasin om 1,21 m kvar i Tjaktjajaure. Skulle detta magasinsutrymme ha utnyttjats för flödesdämpning under perioden d 16-1 22 aug skulle vattenföringen ha varit ca 160 m 3/s lägre än den faktiskt i verkligheten framrinnande. Ett utnyttjande av nämnda kvarvarande magasin hade inte krävt några mera långtgående överväganden då ju nederbörden vid den tidpunkten hade avtagit och detta talade självfallet för minskande tillrinningar.

Vattenfall. Vattenfall har åberopat av hydrologen B.A skriftligen och muntligen lämnade uppgifter om de hydrologiska förhållandena och om vilka åtgärder Vattenfall vidtagit med anledning av de höga tillrinningarna.

Den grundläggande omständigheten vid tappningsplaneringen är den snöförekomst, som man genom mätningar har god kännedom om. Det spelar ingen roll om mängden snö är stor eller liten, utan denna läggs alltid in i botten på det planerade magasinet. Även den nederbörd, som faller under uppfyllnadsperioden, tas med i beräkningarna. Det som är okänt och som man alltså måste kalkylera med, är den framtida nederbörden. Om nederbörden, särskilt höstregnen, vet man i planeringsögonblicket mycket lite. Inte ens SMHI, som är expert på området, kan förutsäga väderutvecklingen för längre tidsrymd än fem dygn. Ofta är dessutom prognoserna vad gäller den senare delen av femdygnsperioden förenade med stor osäkerhet. Vid tappningsplaneringen utgår man därför alltid från normala framtida nederbördsförhållanden baserade på väderstatistik (medianutvecklingen).

30-årsserien 1925-1954 inrymmer år med maximala flöden varierande mellan 1084 m 3/s och 2213 m3/s. De flöden som inträffade 1989, 1640 m3/s och 1993, 2146 m 3/s är höstflöden av sådan storlek att de är omöjliga att i förväg planera för. Av de flöden under 1900-talet som inträffat efter d 1 aug är det bara ett som överskrider 1993 års nivå, nämligen flödet år 1915 som var 2485 m3/s. SMHI har kvantifierat snösmältningsbidraget till tillrinningstoppen 1993 till ca 5 %.

Perioden för magasinsuppfyllnaden innehåller naturligtvis en osäkerhet i form av kommande regns storlek. Uppgift om när regn kan förväntas och storleken av detta regn inhämtas från SMHI. Vattenfall har också egna stationer i fjällvärlden som mäter nederbörd, temperatur och i vissa fall även vattenstånd. Under augusti månad beställde Vattenfall meteorologiska prognoser från SMHI varje dag och kontakt togs även dagligen med meteorologerna, ibland flera gånger per dag. Såsom kärandena anfört pekade prognoserna på höga tillrinningar under sommaren/hösten 1993. Eftersom juni var kall och värmen kom i juli inföll en försenad vårflod som nådde sin kulmen d 12-13 juli. Tillrinningarna till Tjaktjajaure resp Suorva var då 434 m 3/s resp 1168 m3/s. Trots att värmen höll i sig sjönk sedan tillrinningarna till magasinen d 20 juli till 190 m3/s resp 620 m 3/s. Vid den tidpunkten fanns mycket gott om utrymme i magasinen. Nivån i Tjaktjajaure var +472,89 m (dg +477 m) och i Suorva +448,48 m (dg +453). Den 25-d 27 juli kom det första höstregnet med 64,4 mm i Aluokta och 58,6 mm i Karats. Vattenståndet i Rapadalen steg med 1,08 m på mindre än två dygn och tillrinningen till Tjaktjajaure ökade från 190 ni 3/S till 577 m 3/s på tre dygn. Trots de goda marginalerna i magasinen påbörjades ändå tappningarna eftersom utvecklingen tydde på att exceptionella regnmängder var att förvänta. Den 1 aug kom mer regn. Magasinsnivåerna i Tjaktjajaure och Suorva var då +474,13 m resp +450,59 m. Den 2 aug ansåg SMHI som troligt att det inte skulle komma någon nederbörd framöver och att det i så fall inte var fråga om några stora regnmängder. Den 6 aug talade SMHI om att det kunde komma 4-10 mm regn de kommande 5 dygnen. Den 9 aug prognoserade SMHI 25-79 mm och d 10 aug 28-70 mm. Utfallet i Sarek blev dock dubbelt så stort som prognoserade maximala regnmängder. Magasinsnivåerna i Tjaktjajaure d 10 aug var +474,76 m och i Suorva +451,52 m. Tappningen i Boden var 1775 m 3/s. Den 13 aug tappades till Lulleketjeforsen ca 205 m3/s. Den 14 aug var buffertmagasinet i Tjaktjajaure 38 cm och d 18 aug var motsvarande utrymme i Suorva 56 cm. Den 17-d 19 aug kom för fjärde gången på kort tid enorma regnmängder, vilka denna gång till större delen föll i de nedre delarna av Luleälven. Den 18 aug var tappningen till Lulleketjeforsen ca 500 m 3/s. SMHI:s prognoser d 20 aug och d 26 aug talade om fortsatt höga regnmängder, varför Vattenfall valde att behålla kvarvarande magasinsutrymmen i de stora magasinen för fortsatt flödesdämpning, särskilt som nederbördsmängderna tidigare blivit dubbelt så stora som SMHI förutspått. Under tiden d 17-d 29 aug överskreds dock dämningsgränsen i Parkjaure och i Sitasjaure för att minska skadeverkningarna nedströms. SMHI har funnit åtgärderna väl motiverade och lämpliga under rådande förhållanden. Nu kom det dock efter d 22 aug inte mer regn såsom SMHI trott. Det fanns alltså ingenting som i mitten av augusti tydde på att nederbörden hade avtagit och att man hade att räkna med minskade tillrinningar. Tvärtom var Vattenfall i den situationen tvungen att förbereda sig på ytterligare stora regnmängder, varför man varken vågade eller kunde utnyttja det återstående magasinsutrymmet i Tjaktjajaure för dämpning av flödet. Om det fortsatt att regna enligt SMHI:s prognoser och tappning ej skett när Tjaktjajauremagasinet nått dämningsgränsen hade vattnet stigit 2,42 m dvs 42 cm över tätkärnans överkant. Risken för dammgenombrott hade i ett sådant läge varit stor.

I samband med höstregn kan förändringar i tillrinningen ske mycket snabbt. Det gäller särskilt om marken är mättad och naturliga sjöar ligger på en hög nivå. Vid dessa tillfällen sker ingen naturlig magasinering av något vatten. Detta ger snabbt ökande avrinning från ett område. I en oreglerad likaväl som i en reglerad älv genererar en sådan situation stora flödes- och vattenståndshöjningar. Vid 1993 års flöde skulle flödesändringen blivit lika stor i den oreglerade Luleälven som i den reglerade. Flödestoppen skulle dessutom blivit något högre i den oreglerade älven. Årsregleringen 1993 har ej orsakat onödiga skador på enskilda intressen. Det höga flödet och de stora flödesändringarna berodde helt och hållet på stora tillrinningar till området till följd av stora regnmängder.

Vid haveri i Randi kraftstation eller då tillrinningen överskrider utbyggnadsvattenföringen måste vatten spillas genom Lulleketjeforsen. Vattenståndet stiger då i Purkijaure på grund av dels det höga flödet dels grunddammens funktion. Grunddammen har en höjande effekt på vattenstånden även vid höga flöden, vilket också redovisats och beaktats vid tillståndsprövningen. I mitten av augusti 1993 uppgick vattenföringen i Lulleketjeforsen till ca 550 m3/s. Samtidigt gick genom Randi kraftstation ca 400 m3/s, dvs i princip utbyggnadsvattenföringen. Utan Randi kraftstation i drift skulle således ytterligare 400 m3/s, eller totalt ca 950 m 3/s, tillförts Purkijaure från Randijaure. Härtill kommer de oreglerade tillflödena från Appo- och Pärlälvarna. Det tidigare högsta uppmätta vattenståndet inträffade år 1938 då nivån +273,67 m uppmättes i Purkijaure. Vattenståndet 1993 nådde som högst +273,3 in, alltså ca 0,4 m lägre än tidigare uppmätta högsta vattenstånd.

Vattenfall har under givna förutsättningar gjort vad bolaget kunnat för att undvika onödiga översvämningsskador. Man har således låtit de stora magasinen successivt höjas, men av säkerhetsskäl hållit ett visst buffertmagasin för att parera de stora regnmängder som väntades. Om man utnyttjat också dessa ouppfyllda delar av magasinen, hade man avhänt sig alla möjligheter att ta emot en ännu större tillrinning vid än mer extrema nederbördsmängder. Några garantier för att nederbörden var i avtagande eller skulle helt upphöra, kunde av självklara skäl inte lämnas av SMHI. En annan hantering av magasinen såsom kärandena förordat hade varit direkt oansvarig.

Någon oaktsamhet i angivna hänseenden kan alltså inte läggas Vattenfall till last. Härtill kommer, att ett eventuellt skadeståndsansvar endast kan komma i fråga om den påstådda oaktsamheten i sig varit orsak till uppkomna skador. Den frågan har inte utretts närmare av kärandena.

Skaderegleringen vid Purkijaure har visserligen i huvudsak gällt de olägenheter som förutsattes bli följden av ett lägre vattenstånd sommartid efter regleringen. Vid skaderegleringen har dock sakägarna även beaktat de högre vattenstånd som blir följden av höga flöden. Kunskap om dessa vattenstånd har inhämtats genom studium av i målen redovisade hydrotekniska diagram. Man har därvid ansett sig kunna utgå från att vattenståndet i Purkijaure aldrig skulle bli högre än vad som redovisats för ett vattenrikt år. Under inga förhållanden skulle vattenståndet vid något tillfälle bli högre än under oreglerade förhållanden. Sommaren 1993 frångick emellertid Vattenfall på ett uppseendeväckande sätt de tappningar som angivits i det år 1975 redovisade hydrologiska materialet, därvid man t o m åstadkom ett högre vattenstånd än under naturliga förhållanden. Då företagen således inte drivits i enlighet med angivna villkor är bolaget även på denna grund skadeståndsskyldigt.

Vattenfall. Kärandena gör gällande, att Vattenfall inte följt villkoren för regleringarna och synes med det mena att Vattenfall frångått de i ansökningarna redovisade vattenföringarna. I ansökningsmålen har Vattenfall redovisat hur det ansökta företaget skulle ha påverkat de vattenföringar, som förekommit under perioden 1925-1954, som av likformighetsskäl använts vid i princip samtliga ansökningsmål. 30-årsserien är ett statistiskt material vilket syftar till att visa hur vattenföringarna skulle ha sett ut under 30-årsperioden med det ansökta företaget i drift. Vattenfalls redovisning enligt de ingivna hydrotekniska diagrammen är alltså ingen beräkning för framtiden av hur vattenföringarna skulle komma att te sig utan exemplifierar bara hur vattenföringarna under en viss tidsperiod skulle ha sett ut med det då ansökta företaget i drift. Dessa redovisningar är alltså inte på något sätt att betrakta som villkor för regleringarna. Villkoren för dessa framgår av respektive tillstånd och innehåller bl a uppgifter om vattenstånd, variationsrätt per tidsenhet, tappningsändringar, minimitappningar etc.

Något brott mot sådana bestämmelser synes inte ens ha påståtts av kärandena. Dessa har däremot åberopat Vattenöverdomstolens dom d 24 mars 1975, vari fråga var om frångående av bestämmelse rörande flottningstappning. Enligt Vattenfalls mening är förhållandena under sommaren 1993 och de frågor som aktualiserades i den nyss berörda domen ej jämförbara. I Vattenöverdomstolens dom var fråga om innehållande av vatten avsett för flottningens behov och i ett lågt register, dvs vatten som i och för sig var av intresse för kraftproducenten. I förevarande fall är fråga om vattenföringar i ett högt register, som sedan "länge" passerat gränsen för produktionskapaciteten. Tappningen sommaren 1993 skedde ju inte för att tillgodose produktionsintresset. Flottningsvattnet däremot kunde ju ha varit producerbart och därför av intresse för producenten. I detta sammanhang går det således inte att dra några slutsatser överhuvudtaget av Vattenöverdomstolens då aktuella prövning.

Vattenfall har som bevisning åberopat ingivna yttranden av SMHI och Dammsäkerhetsnämnden. Vidare har åberopats vattenståndsdiagram utvisande att den naturliga vattenföringen i bl a Boden under sommaren 1993 inte bara vid flera tillfällen och längre sammanhängande perioder skulle ha varit högre än den reglerade utan också högre än den då uppmätta högsta reglerade vattenföringen. Enligt Vattenfall skulle flödesändringarna ha blivit lika stora i den oreglerade Luleälven som i den reglerade.

Domskäl.

Orsakssamband. Eftersom Vattenfall, som disponerar över samtliga regleringstillstånd i den helt utbyggda Luleälven, haft möjlighet att påverka och även påverkat framsläppningen av de vattenflöden som var aktuella 1993, måste för skadeståndsansvar erforderligt orsakssamband mellan Vattenfalls åtgärder och de skador som inträffat på grund av dessa flöden anses föreligga. För domstolens prövning av enbart ansvarsfrågan saknar det nu betydelse om alla skador på Purkijaur 2:2 orsakats av 1993 års flöde.

Strikt ansvar. Väl kan sägas att regleringsverksamheten innehåller farliga inslag i den meningen att ett dammgenombrott aldrig helt kan uteslutas. Rätten till skadestånd då strikt ansvar för enverksamhet föreligger uppstår emellertid genom det sätt på vilket skadan inträffat. I målet är inte fråga om skador till följd av dammgenombrott utan till följd av regleringarnas bedrivande. Med hänsyn härtill och då regleringsverksamheten i sig, särskilt i jämförelse med vad som kan inträffa under naturliga förhållanden, inte kan anses vara av sådan extraordinär art som medför en säregen fara kan Vattenfall inte åläggas strikt ansvar på denna grund.

Parterna har som stöd för sina respektive ståndpunkter hänfört sig till rättsfallet NJA II991 s 720, vari HD ålagt innehavaren av en fjärrvärmeanläggning strikt ansvar för skador som orsakats av utsläpp från anläggningen. Åläggandet av ansvar utgör i detta fall inte en tillämpning av någon regel om strikt ansvar för farlig verksamhet. Rättsfallet har kommenterats av Hellner i juridisk Tidskrift UT 1991-92 s 646). Han säger där att det finns en saklig skillnad mellan skador till följd av brott på ledning och skador som uppstår genom att en ledning inte är tillräckligt dimensionerad för ovanligt stark vattenströmning och det därför uppstår översvämning. Enligt stadgad praxis, fortsätter Hellner, åläggs skyldighet att ersätta skador i sistnämnda fall endast när försummelse kan läggas den för ledningen ansvarige till last.

De av HD angivna omständigheterna i rättsfallet, grannelagsrättsliga synpunkter och annat, kan enligt domstolens mening inte anses jämförbara med förhållandena i förevarande fall. Tvärtom ger Hellners exempel och uttalande stöd för uppfattningen att Vattenfall inte kan göras ansvarigt för skador till följd av regleringsverksamheten utan att vållande konstaterats.

Kärandenas yrkande kan alltså inte bifallas på grund av påståendet om strikt ansvar.

Vållandefrågan. Den grundläggande frågan vid culpabedömningen är om Vattenfall under de förhållanden som rådde 1993 borde ha handlat på annat sätt för att undvika skador. Kärandena har påstått att bolaget dels tappat för lite vatten framför allt underjuli månad och härigenom skapat för små buffertmagasin, dels inte i tillräcklig grad utnyttjat de buffertmagasin man ändå hade, vilket allt fått till följd att vattenståndet i Purkijaure blivit t o m högre än det skulle ha blivit under naturliga förhållanden.

Till bemötande av kärandenas påstående att Vattenfall, med hänsyn till de tillrinningsprognoser som förelåg, redan i juli borde planerat för större buffertmagasin än vad man gjorde har Vattenfall åberopat bl a Dammsäkerhetsnämndens skrivelse till regeringen d 4 febr 1994. Nämnden säger där att eftersom man inte med säkerhet kan förutse hur stor tillrinningen till magasinen kommer att bli, man inte heller kan låta risken för en extrem tillrinning få bli avgörande för hur snabbt och fullständigt man skall fylla magasinen efter avtappningen under det gångna vinterhalvåret. Det primära målet måste enligt nämndens mening vara att vid nästa vinterhalvårs början ha ett väl fyllt magasin men med ett buffertutrymme för oförutsedda tillrinningar. Buffertens storlek torde enligt nämnden inte rimligtvis behöva grundas på förmodanden om annat än en ökad tillrivning av normal omfattning under den senare delen av fyllningsperioden. Vattendomstolen ansluter sig till den uppfattning i frågan som Dammsäkerhetsnämnden sålunda gett uttryck för.

SMHI har i av Vattenfall åberopad skrift framhållit att en noggrann förutsägelse av regnmängder över ett avrinningsområde tillhör det svåraste inom meteorologin trots stora framsteg inom den meteorologiska prognostekniken. Såvitt framgår har Vattenfall fortlöpande införskaffat den information som stod till buds för att möjliggöra en korrekt bedömning av läget. I målet har inte framkommit någon omständighet som ger stöd för kärandenas påstående att Vattenfall haft anledning att sköta fyllning och tappning av magasinen på annat sätt än som skett. Den förhållandevis stora snömängden inom tillrinningsområdet utgör sålunda i sig inget skäl för en ändrad tappningsstrategi, förutsatt att tillrivningen från snömagasinet tillsammans med övrig tillrinning beaktas på ett riktigt sätt. Det har inte visats att Vattenfall misstagit sig i detta avseende. Ej heller har visats att de buffertmagasin som fanns kring månadsskiftet juli-augusti var otillräckliga för en ökad tillrinning av normal omfattning.

Av utredningen framgår att översvämningarna hade sin grund i de exceptionella regnmängder som föll vid i huvudsak fyra tillfällen med början i slutet av juli. Med hänsyn till de nederbördsprognoser som förelåg såväl före som vid själva flödeskulmen saknas anledning att ifrågasätta riktigheten av Vattenfalls bedömning att en överhängande risk för fortsatt hög tillrinning var för handen. Vattenfall har ändå i skadeförebyggande syfte överskridit dämningsgränsen i Purkijaure. Mot bakgrund av den redovisning som Vattenfall lämnat om flödessituationen under augusti och de nederbördsprognoser som förelåg vid varje särskilt tillfälle kan det inte anses som försummelse att bolaget inte i större utsträckning än som skett tagit i anspråk befintliga buffertmagasin.

Såsom kärandena påtalat har vattenståndet i Purkijaure i början av augusti blivit något högre än det skulle ha blivit under naturliga förhållanden, vilket ostridigt var en effekt av den skadeförebyggande dammen i sjöns utlopp. Kärandenas talan härutinnan tycks innebära ett påstående om att Vattenfall i vart fall är skyldigt att sköta vattentappningen så att vattenståndet aldrig tillåts överstiga det rekonstruerade naturliga vattenståndet.

Purkijauredammen och dess effekter prövades på grundval av de uppgifter Vattenfall lämnade i samband med prövningen av Randiföretagens idrifttagning. Vattenfall ålades sålunda i deldom d 7 juli 1976 att utföra dammen på angivet sätt. Den omständigheten att dammen visat sig ge en viss dämningseffekt vid de vattenframsläppningar som förekom 1993 kan nu inte läggas Vattenfall till last såsom oaktsamhet. Med hänsyn härtill och med hänvisning till den bedömning av vållandefrågan i övrigt som domstolen redovisat kan Vattenfall inte anses skadeståndsskyldigt på nu åberopade grunder.

Det har också påståtts att Vattenfall inte iakttagit aktsamhetsregeln i 17 kap 2 § VL. Denna bestämmelse är, när som i detta fall vattenhushållningsbestämmelser meddelats, inte tillämplig i fall av överträdelse av dessa bestämmelser. I den mån kärandenas talan i denna del, såsom talan uppfattats av vattendomstolen, har någon självständig betydelse är det just fråga om en sådan överträdelse. Vattendomstolen finner emellertid inte visat att Vattenfall genom vårdslösa flödes- och vattenståndsändringar åstadkommit onödiga skador.

När det gäller påståendet i övrigt om överträdelse av meddelade vattenhushållningsbestämmelser upptar vattendomstolen följande. I ansökningarna angående vattenkraftutbyggnad i Luleälven har använts s k hydrotekniska diagram för perioden 1925-54 utvisande hur regleringsutfallet skulle ha blivit vid vald regleringsstrategi för just denna period. En annan vattenrikare, vattenfattigare eller mer variationsrik period kan dock vid samma grundstrategi för regleringen ge ett annat resultat. Framför allt innehåller en viss tillgänglig 30-årsserie inte säkert några extremt höga tillrinningar eller kombinationer av tillrinningar. Man bör därför vara medveten om att speciellt extremvärden vid verklig tillrinning kan bli annorlunda än vad som redovisats för den valda 30-årsperioden.

De åberopade hydrotekniska diagrammen har inte berörts i givna vattenhushållningsbestämmelser och någon skyldighet för Vattenfall att tappa i enlighet med redovisad grundstrategi i ansökningsmålen har inte meddelats och föreligger inte heller på annan grund. Det av kärandena åberopade avgörandet av Vattenöverdomstolen rör, såsom Vattenfall framhållit, en helt annan situation än den förevarande och saknar betydelse i detta fall. Vidare saknas stöd för kärandenas påstående att man med en längre statistikperiod skulle ha kommit fram till väsentligen annorlunda bedömningar. De angivna högflödesåren 1989 och 1993 ligger t ex utanför en sådan förlängd period. Det är också att märka att eventuella brister i det statistiska underlaget för tillståndsprövningen av resp företag inte är föremål för vattendomstolens nu förevarande prövning.

Sammanfattningsvis finner vattendomstolen att det inte har visats vare sig att vattenföretagen inte drivits i enlighet med villkoren i meddelade tillståndsdomar eller att Vattenfall förfarit vårdslöst i något av påstådda hänseenden. Vattenfall är därför inte skyldigt att utge av kärandena yrkat skadestånd.

Vattenöverdomstolens domslut. Vattenöverdomstolen fastställer den överklagade domen.

I.K, Å.M och T.N (ombud för samtliga advokaten O.K) överklagade och yrkade att HD, med ändring av Vattenöverdomstolens dom skulle förklara att skadeståndsskyldighet föreligger för Vattenfall i anledning av översvämningsskadorna på deras fastigheter. Vattenfall (ombud advokaten U.W) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Munck, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Som grund för sina yrkanden har klagandena i HD åberopat endast att Vattenfall har ett strikt ansvar för uppkomna skador med anledning av den regleringsverksamhet bolaget bedriver.

Genom lag (1997:85) om ändring i VL infördes en ny paragraf i 17 kap VL varigenom den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering åläggs ett strikt ansvar för skada som orsakas av att anläggningen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till den nya bestämmelsen avslogs en motion om att det strikta ansvaret skulle utvidgas till att omfatta även skador orsakade av annat än direkta haverier. Lagutskottet (1996/97:LU7) hade avstyrkt bifall till motionen under hänvisning till att riksdagen inte hade underlag för att, inom ramen för det ifrågavarande lagstiftningsärendet, ta ställning till frågan om ytterligare lagstiftning rörande dammägares skadeståndsansvar. Utskottet utgick från att regeringen, i samband med den fortsatta beredningen av förslagen från Utredningen om dammsäkerhet och höga flöden i betänkandet Alvsäkerhet (SOU 1995:40), skulle överväga om några ytterligare lagändringar eller klargöranden när det gäller skadeståndsansvaret för dammägare kunde vara påkallade. Utredningen hade föreslagit bl a ett tillägg i VL som skulle göra det möjligt för LSt:n att besluta om ökning och begränsning av tappning om det blev nödvändigt för att avvärja fara för liv eller hälsa eller rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak. Vidare hade utredningen föreslagit att ett centralt organ inrättades med uppgift att följa utvecklingen och föreslå de åtgärder som ansågs motiverade och i övrigt rapportera till regeringen om utvecklingen beträffande dammsäkerhet och åtgärder mot översvämningar.

I de fall regleringsåtgärder leder till en försämrad situation för fastighetsägare utmed det reglerade vattendraget, t ex i form av förändrade vattenstånd och flöden, har fastighetsägarna enligt 9 kap VL möjlighet att begära ersättning härför i samband med tillståndsgivningen. Om ett vattenföretag eller en vattenanläggning som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt VI, medför skador som inte förutsågs av vattendomstolen när tillståndet meddelades, får den skadelidande inom viss i tillståndsdomen bestämd tid framställa anspråk på ersättning härför (15 kap 17 § VL; jfr 13 kap 49 a

samma lag). Även därefter finns viss möjlighet till ersättning enligt 4 § förordningen (1983:945) om avgifter enligt VL, m m.

Problemen vid en reglerad älv uppstår ofta till följd av att bebyggelsen vid älven anpassas till den dämpning av höga flöden som regleringen normalt åstadkommer. Vid extrema snösmältnings- och nederbördssituationer med höga flöden måste dessa släppas förbi dammarna och kan då orsaka skador på den sålunda anpassade bebyggelsen. (Jfr ovan nämnda betänkande Alvsäkerhet s 71f.) Ett strikt ansvar för regleringsföretag för den här typen av översvämningsskador skulle i de flesta fall innebära att företaget fick ansvara för extrema väderlekssituationer eller en oförutseende bebyggelseplanering. Det finns därför enligt HD:s mening inte skäl att ålägga dammägare ett strikt ansvar som går utöver den nya bestämmelsen i 17 kap 4 § VL. Vattenöverdomstolens domslut skall sålunda fastställas.

HD:s domslut. HD fastställer Vattenöverdomstolens domslut.

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, Thorsson, referent, Regner och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. Klagandena har i HD som grund för sina yrkanden endast åberopat att Vattenfall har ett strikt ansvar för uppkomna skador med anledning av den regleringsverksamhet som bolaget bedriver.

En princip om strikt skadeståndsansvar har i svensk rätt vunnit insteg huvudsakligen genom lagstiftning på vissa avgränsade områden där det visat sig föreligga en särskilt påtaglig skaderisk. En viss utveckling har skett också i rättspraxis även om domstolarna varit återhållsamma med att ålägga ansvar utan vållande. Någon allmän grundsats om strikt ansvar vid farlig verksamhet har inte erkänts. HD har i rättsfallen NJA 1991 s 720 och 1997 s 468 ålagt innehavarna av en fjärrvärmeanläggning respektive en renvattenanläggning strikt ansvar för skador orsakade av utsläpp av vatten till följd av brott i rörsystemet. Den förstnämnda domen har anförts av klagandena som stöd för deras yrkanden. Emellertid föreligger en saklig skillnad mellan skador till följd av brott på ledningar och skador som följer av att en anläggning inte är tillräckligt dimensionerad för osedvanlig vattenströmning (jfr Hellner i JT 1991-92 s 646 f. När det gäller den senare typen av skador åläggs enligt stadgad praxis skadeståndsskyldighet endast när den för anläggningen ansvarige varit försumlig (se NJA 1940 s 199, 1944 s 494 och 1957 s 321).

När det gäller regleringsåtgärder i vattendrag som kan leda till en försämrad situation för fastighetsägare utmed det reglerade vattendraget, t ex i form av ändrade vattenstånd och flöden, har fastighetsägarna enligt 9 kap VL möjlighet att begära ersättning härför i samband med tillståndsgivningen. Om ett vattenföretag eller en vattenanläggning, som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt VL, medför skador som inte förutsågs av vattendomstolen när tillståndet meddelades, får den skadelidande inom viss i tillståndsdomen bestämd tid framställa anspråk på ersättning för dem (15 kap 17 § VL; jfr 13 kap 49 a § samma lag). Även därefter finns viss möjlighet till ersättning enligt 4 § förordningen (1983:945) om avgifter enligt VL, m m.

Problem kan vid en reglerad älv uppkomma genom att bebyggelsen vid älven anpassas till den dämpning av höga flöden som regleringen normalt åstadkommer. Men vid extrema snösmältnings- och nederbördssituationer med särskilt höga flöden måste dessa släppas förbi dammarna, och de kan då orsaka skador på den till den normala situationen anpassade bebyggelsen. (Jfr betänkandet Alvsäkerhet, SOU 1995:40, s 71£) Om ett strikt ansvar för sådana översvämningsskador skulle åläggas regleringsföretag, skulle det i de flesta fall innebära att företaget oberoende av eget vållande finge ansvara för extrema väderlekssituationer eller en oförutseende bebyggelseplanering. Det finns inte skäl att ålägga dammägare ett sådant ansvar.

Det kan tilläggas att i den numera gällande 17 kap 4 § VL, införd genom lag (1997:85) om ändring i VL, den som är skyldig att underhålla en dammanläggning för vattenreglering åläggs ett strikt ansvar för skada som orsakas av att regleringsdammen inte ger avsett skydd mot utströmmande vatten (dammhaveri). I propositionen (1996/97:46 s 15) uttalas att ansvaret inte skall omfatta situationen att dammen fullgör sin funktion men vatten ändå strömmar över den och orsakar skada. I sådant fall blir dammägaren inte ansvarig enligt den nya bestämmelsen, men han kan vara skadeståndsskyldig på annan grund, t ex enligt skadeståndslagen, dvs om vållande ligger honom till last. Vid riksdagsbehandlingen av den föreslagna nya bestämmelsen avslogs en motion om att det strikta ansvaret skulle utvidgas att omfatta även skador orsakade av annat än direkta haverier. Lagutskottet (1996/97:LU7) hade avstyrkt bifall till motionen under hänvisning till att riksdagen inte hade underlag för att inom ramen för det lagstiftningsärendet ta ställning till frågan om ytterligare lagstiftning rörande dammägares skadeståndsansvar.

På grund av det anförda skall Vattenöverdomstolens domslut fastställas.