NJA 2002 s. 342

Justitiekanslern väckte i HovR för Övre Norrland åtal mot kammaråklagaren Å. H. och lagmannen H. B. för tjänstefel jämlikt 20 kap. 1 § 1 st. BrB enligt följande gärningsbeskrivning: Genom beslut d. 21 maj 1999 i mål nr B 568-99 häktades K. H. av Luleå TR såsom på sannolika skäl misstänkt för narkotikabrott i Stockholm och Luleå under våren 1998 och i Luleå under våren 1999. Åtal skulle efter förlängning av åtalstiden väckas senast d. 29 juni 1999 kl. 11.00. Kammaråklagare Å. H. vid Åklagarkammaren i Luleå väckte åtal i målet d. 29 juni 1999. Stämningsansökan omfattade emellertid inte de brott som föranlett häktningsbeslutet. Stämning i målet utfärdades samma dag av lagmannen H. B. vid Luleå TR. Huvudförhandling hölls d. 6 juli 1999 och K. H. försattes på fri fot efter förhandlingen. Eftersom åtal inte väcktes inom den utsatta tiden för de brott häktningsbeslutet avsåg och då ej heller förlängning av tiden begärdes skulle häktningsbeslutet omedelbart ha hävts jämlikt 24 kap. 20 § RB. K. H. blev till följd av underlåtelsen frihetsberövad utan laglig grund från d. 29 juni 1999 fram till d. 6 juli 1999 då han försattes på fri fot.

Det har ålegat H. B. att fatta beslut om hävning av häktningen i samband med utfärdandet av stämningen mot K. H.

Det har ålegat Å. H. att fatta beslut om hävning av häktningen i samband med väckande av åtalet mot K. H.

H. B. och Å. H. har i sina respektive tjänster på angivet sätt av oaktsamhet vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften. Gärningarna är inte att anse som ringa.

Såväl Å. H. som H. B. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar för tjänstefel. De åberopade båda som grund för bestridandet i första hand att det inte varit fråga om straffbar oaktsamhet och i andra hand att gärningen var att anse som ringa.

HovR:n (hovrättspresidenten Hegrelius Jonson samt hovrättsråden Brandone och Cavallin) anförde i dom d. 19 dec. 2001: HovR:ns domskäl. Vid huvudförhandlingen har Å. H. och H. B. hörts samt har den skriftliga bevisning som angetts i domsbilaga A (här utesluten; red:s anm.) åberopats och förebringats. Vidare har Luleå TR:s akt i mål nr B 568-99 och HovR:ns akt i mål nr B 228-99 varit tillgängliga för HovR:n.

Beträffande vad som framkommit genom utredningen antecknar HovR:n till en början följande.

Under våren 1999 bedrevs vid Åklagarkammaren i Luleå en förundersökning i narkotikamål med ca 30 misstänkta personer. En av dem var K. H., som genom beslut av Luleå TR d. 21 maj 1999 häktades såsom på sannolika skäl misstänkt för narkotikabrott i Stockholm och Luleå under våren 1998 och i Luleå under våren 1999. De särskilda häktningsgrunderna var kollusionsfara och risk för fortsatt brottslighet. Förundersökningen leddes av kammaråklagaren L. M. Denne började sin semester d. 21 juni 1999, varvid Å. H. övertog ansvaret för handläggningen. Samma dag höll TR:n, efter en begäran d. 18 juni om förlängning av tiden för väckande av åtal, ny förhandling i häktningsfrågan beträffande K. H. Ordförande vid förhandlingen var H. B. och A. H. var åklagare. Enligt protokollet från förhandlingen avkunnade TR:n beslut direkt efter förhandlingens avslutande. TR:n anförde i beslutet att K. H. alltjämt var på sannolika skäl misstänkt för narkotikabrott i Stockholm och Luleå under våren 1998 och narkotikabrott i Luleå under våren 1999 samt att det fortfarande förelåg såväl kollusionsfara som risk för fortsatt brottslighet. TR:n förklarade därför att K. H. alltjämt skulle vara häktad och beviljade åklagaren anstånd med att väcka åtal till d. 29 juni 1999 kl. 11.00. Sistnämnda dag väckte Å. H. åtal mot K. H. för grovt narkotikabrott under 1993 och 1994 i Gällivare och narkotikabrott i juni 1997 i Luleå samt vid två tillfällen sommaren 1997 i Luleå. H. B. utfärdade samma dag stämning på K. H. att svara på åtalet. TR:n höll huvudförhandling i målet d. 6 juli 1999, varvid framkom att K. H. var häktad för andra brott än dem han åtalats för. K H. försattes i samband med huvudförhandlingen på fri fot. Rätten bestod av rådmannen K. L. jämte nämnd och åklagare var Å. H. TR:n fann i dom d. 15 juli 1999 de åtalade gärningarna styrkta och dömde K. H. för narkotikabrott till fängelse ett år. Någon avräkning av tid för frihetsberövandet gjordes ej i domen. TR:n anförde i denna del att det saknades förutsättningar att enligt 33 kap. 1 § 1 st. BrB avräkna den tid K. H. varit föremål för frihetsberövande, eftersom han inte varit frihetsberövad på grund av misstanke om brott som prövats genom domen. Efter överklagande av K. H. bestämde HovR:n i dom d. 15 sept. 1999 fängelsestraffet till tio månader. Hösten 1999 väckte L. M. åtal vid Luleå TR mot K. H. för narkotikabrott i Stockholm i september 1998, vilken gärning enligt uppgift var till en del identisk med en av de gärningar som K. H. häktats för d. 21 maj 1999. Såväl TR:n som HovR:n ogillade åtalet i dom d. 21 okt. 1999 respektive d. 20 nov. 2000.

Efter det att K. H. hos Justitiekanslern framställt anspråk enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder beslutade Justitiekanslern d. 20 okt. 2000 att inleda förundersökning på grund av misstankar om tjänstefel. I ersättningsfrågan konstaterade Justitiekanslern i beslut d. 24 april 2001 att K. H., såsom anhållen och häktad, hade varit berövad friheten under tiden d. 20 maj-d. 6 juli 1999 på grund av misstanke dels om brott för vilket förundersökningen avslutats utan att åtal väckts, dels om brott för vilket han frikänts samt tillerkände K. H. ersättning för lidande och ombudskostnader med tillhopa 25 742 kr.

Å. H. har anfört i huvudsak följande. Han har tjänstgjort som åklagare sedan 1979 och är sedan oktober månad 2001 anställd vid Internationella åklagarkammaren i Sundsvall. Han har tidigare erfarenhet av större narkotikamål. Det var bestämt att han skulle överta det aktuella målet av L. M. d. 21 juni 1999, vilket han då visste om sedan cirka två veckor tillbaka. Han förstod att det skulle bli "tufft", eftersom det var semesterperiod och bemanningen vid åklagaravdelningen var halverad. Målet var uppdelat i tre delar. L. M. hade väckt åtal i två av delarna och även börjat skissa på åtalet i den tredje, som avsåg bl.a. K. H. Fredagen d. 18 juni fick han ett förhörsprotokoll där K. H. hade erkänt flera nya narkotikabrott. Samma dag hade han en diskussion om detta med L. M., som var angelägen att få med denna brottslighet som han bedömde som särskilt grov. De diskuterade inte den fortsatta häktningssituationen för K H. Han var medveten om att det var han som hade att besluta om den fortsatta handläggningen men han var också angelägen om att fullfölja L. M:s intentioner. Vid förhandlingen d. 21 juni redogjorde han utförligt för de nya brotten. Han vill minnas att han föredrog hela förhörsprotokollet av d. 18 juni. Brotten som upptogs där var tillräckligt preciserade för häktning. Han angav också att det förelåg kollusionsfara. De gamla brotten berördes nästan inte alls vid förhandlingen. När beslutet avkunnades uppfattade han det så att "det här godtas". Han har inget minne av att beslutet lästes upp enligt den skriftliga utformningen. Om så hade skett hade han med all säkerhet reagerat för att det nya som han redogjort för saknades. Enligt hans uppfattning omfattade häktningsbeslutet även de nya brotten. Han vet att protokollet från förhandlingen kom in till åklagarkammaren d. 23 juni men han tror inte att han läste det innan han väckte åtal. I den vecka, som åtal skulle vara väckt, hade han fyra hela dagars huvudförhandling i övriga delar av narkotikamålet. Han hade även den s.k. dagjouren vid åklagarkammaren. När han skrev stämningsansökningen utgick han inte från något av häktningsprotokollen. Det ursprungliga häktningsbeslutet tog han del av först vid huvudförhandlingen d. 6 juli 1999. Han fattade aldrig något beslut i åtalsfrågan rörande de gamla brotten. - Han vill sammanfattningsvis göra gällande att TR:ns beslut d. 21 juni 1999, som inte föregicks av något enskilt övervägande, inte avkunnades enligt den ordalydelse som anges i det skriftliga beslutet. Under aktuell tid hade han en mycket pressad arbetssituation. När det gäller den skada som K. H. kan ha lidit, bör beaktas att denne med hänsyn till de brott han dömdes för ändå borde ha varit häktad.

H. B. har anfört i huvudsak följande. Han deltog inte i handläggningen av det stora narkotikamålet. Han skulle börja sin semester d. 30 juni. När begäran om förlängning av tiden för åtal inkom d. 18 juni, begärde K. H:s försvarare s.k. omhäktningsförhandling. Han åtog sig att hålla förhandlingen. Han hade inte någon kännedom om målet eller den tidigare utredningen. För honom gällde det frågan om fortsatt häktning och att ta ställning till skälen för anstånd med åtalets väckande. Vid förhandlingen gick han igenom det ursprungliga häktningsbeslutet. De brott som angetts där var ramen för förhandlingen. Protokollet från förhandlingen anger korrekt vad som förekom. Å. H. gav in ett förhörsprotokoll där det förekom nya brott. Han minns inte om det lästes upp i sin helhet. Det framställdes i vart fall inget yrkande om häktning på grund av nya brott. Materialet presenterades inte heller så att han uppfattade det som en anledning att ställa den frågan. Det är inte ovanligt att åklagare vid omhäktningsförhandlingar ger in ytterligare utredning för att visa att förundersökningen bedrivs effektivt och att skäl för anstånd föreligger. Det framstår för honom som otänkbart att utan yrkande och förhör med den misstänkte häkta denne på ett material som i detta fall lades fram. När förhandlingen var slut, avkunnade han sitt beslut direkt, vilket han endast undantagsvis gör. Är det fråga om häktning för nya brott brukar han ta paus och överväga enskilt. Han brukar oftast läsa upp häktningsbesluten men minns inte exakt hur han gjorde denna gång. Förmodligen läste han ur ett häktningsbevis eller det ursprungliga häktningsbeslutet. Han kan också ha sagt att K. H. alltjämt var misstänkt för de brott han häktats för och att begärt anstånd medgavs. - Under veckan efter förhandlingen var han fullt sysselsatt med domeskrivning i fastighetsmål. Den dag stämningsansökningen kom in, d. 29 juni, satt den rådman som hade hand om målet i huvudförhandling i en annan del av narkotikamålet. Det blev därför han som kom att utfärda stämningen, eftersom det var brådskande. Detta var hans sista arbetsdag före semestern. Han vill minnas att en notarie eller möjligen en sekreterare kom in på hans rum och föredrog åtalet. Han gick själv igenom och kontrollerade brottsrekvisit m.m. så att det skulle gå att utfärda stämning. Åklagaren hade angett i stämningsansökningen att K H. var häktad. Det föresvävade honom aldrig att åklagaren skulle åtala för andra brott än dem som häktningsbeslutet avsåg. Han kontrollerade aldrig stämningsansökningen mot häktningsbeslutet. - Han vill sammanfattningsvis anföra att han inte vidgår något fel vid handläggningen av omhäktningsförhandlingen. Utfärdandet av stämningen skedde i en brådskande situation och han gör gällande att han ägt förlita sig på kansliets, notariens och sina egna kontroller, bl.a. av att åklagaren angett K. H. som häktad i stämningsansökningen. Åklagaren är den som i detta stadium av handläggningen skall vara mest inläst på målet. Frihetsberövandet av K. H. kan inte ses som orättmätigt med hänsyn till att denne sedan dömdes för allvarlig narkotikabrottslighet, något som även Riksåklagaren ansåg i sitt yttrande i ärendet till Justitiekanslern. Han och hans familj har drabbats socialt av åtalet för tjänstefel, bl.a. genom att det förekommit negativa tidningsartiklar och kommentarer i övrigt.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt 24 kap. 18 § RB skall rätten, då den beslutar om häktning och om åtal inte redan har väckts, sätta ut den tid inom vilken åtal skall väckas. I 20 § samma kapitel stadgas att rätten omedelbart skall häva häktningsbeslutet om inte inom den tid som avses i 18 § åtal har väckts eller förlängning av tiden har begärts. Vidare får, innan åtal har väckts, häktningsbeslutet hävas även av åklagaren, varvid rätten snarast skall underrättas om åtgärden. - Det framstår som självklart att åtalet skall avse den brottsliga gärning för vilken den misstänkte har häktats. Bestämmelsen om åklagares möjlighet att häva häktningsbeslut infördes 1988. Tidigare var det domstolen som ensam fattade beslut om att häva häktning. I proposition 1986/87:112 s. 50 ff anfördes som skäl för att låta åklagare överta det formella ansvaret för beslut att häva häktning bl.a., att åklagaren i inledningsskedet rent faktiskt råder över beslutsunderlaget. - Även om bestämmelsen avseende åklagares möjlighet att häva häktningen enligt sin ordalydelse är fakultativ måste det enligt HovR:ns mening anses åvila en åklagare att tillämpa bestämmelsen och utnyttja sin möjlighet att häva häktningen så snart häktningsskäl inte längre föreligger.

I förevarande fall har åtal inte väckts för de brott för vilka K H. varit häktad. Inte heller har det begärts förlängning av tiden för att väcka åtal. Häktningsbeslutet borde därför ha hävts av åklagaren i samband med att åtal väcktes eller, senast, av TR:n i samband med att stämning utfärdades. Eftersom så inte skedde, kom K. H. att under tiden d. 29 juni-d. 6 juli 1999 vara frihetsberövad utan laga grund. Fråga är då om Å. H. och H. B., såsom Justitiekanslern gjort gällande, genom att underlåta att fatta beslut om att häva häktningen - Å. H. i samband med att han väckte åtal och H. B. i samband med att han utfärdade stämning - vid myndighetsutövningen av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för vars och ens uppgift.

HD har i flera rättsfall uttalat att det av hänsyn till rättssäkerheten måste ställas särskilt höga krav på en domstol när det gäller noggrannhet och omsorg, inte minst vid prövningen av frågor om frihetsberövanden (se t.ex. NJA 1997 s. 368). Detta synsätt gör sig naturligtvis i lika hög grad gällande för åklagarväsendet.

Förhören med Å. H. och H. B. har i stor utsträckning kommit att handla om vad som förekom vid omhäktningsförhandlingen d. 21 juni 1999. Å. H. får därvid anses ha gjort gällande att K. H. varit fortsatt häktad för samtliga gärningar som han redogjort för vid förhandlingen, medan H. B:s uppfattning varit att förhandlingen inte gällt annat än en prövning av förlängning av tiden för åtals väckande och fortsatt häktning. Enligt protokollet från förhandlingen föredrog H. B. inledningsvis protokollet från tidigare häktningsförhandling. Vidare framgår att Å. H. ingav ett protokoll över ett förhör hållet d. 18 juni 1999 med K. H., där denne erkänt ett antal, i förhörsprotokollet närmare angivna narkotikabrott, att Å. H. redogjorde för förundersökningens framskridande och därvid hänförde sig till förhörsprotokollet samt att han i anslutning härtill även anförde att kollusionsfara förelåg. Av TR:ns beslut d. 21 juni 1999 framgår, såvitt nu är av intresse, inte annat än att K H. även fortsättningsvis var häktad för enbart de ursprungliga brotten. Hur avkunnandet av beslutet ordagrant skedde kan härvidlag inte spela någon avgörande roll. Beträffande Å. H:s uppfattning att TR:n även fattat beslut att häkta K H. för de brott som åtalet kom att avse framgår att Å. H. själv inte framställt något yrkande om häktning för nya brott samt att han beträffande beslutets innehåll endast uppfattat att TR:n i allmänt hållna skäl godtagit hans framställning. En åklagare som på detta sätt avser att få till stånd häktning för nya brott måste förvissa sig om att TR:n också fattat ett beslut med sådant innehåll. Vad som framkommit om förhandlingen d. 21 juni 1999 utgör enligt HovR:ns mening inte omständigheter som innebär att Å. H. vid åtalsbeslutet utan närmare kontroll kunde utgå från att K. H. var häktad även för de tillkommande brotten. Det förhållandet att Å. H. övertagit målet från en kollega och var mindre insatt i materialet än vad han måhända skulle ha varit om han själv lett hela förundersökningen från början utgör i och för sig en förklaring till det som inträffat, men samma förhållande får å andra sidan anses ha påkallat särskild noggrannhet och försiktighet från hans sida, särskilt när det gällde frågor om frihetsberövanden och andra tvångsmedel. - Vid en samlad bedömning finner HovR:n att Å. H., genom att underlåta att häva häktningen i samband med att han väckte åtal endast för brott som inte omfattades av TR:ns häktningsbeslut, av oaktsamhet har gjort sig skyldig till tjänstefel.

H. B. har vidgått att det rent faktiskt skedde ett fel när han utfärdade stämningen å K. H., därigenom att denne förblev häktad för helt andra brott än vad stämningen avsåg. Han har förklarat detta med det ansträngda arbetsläge som vid tillfället rådde vid TR:n samt att det för hans del var den sista arbetsdagen före semestern. Han har också gjort gällande att han i den situationen ägt förlita sig på sina medarbetares kontroller och framför allt på åklagarens uppgift i stämningsansökningen att K. H. var häktad. Han har också uppgett att han, trots att han hållit omhäktningsförhandlingen en vecka tidigare, inte reagerade för att gärningarna i stämningsansökningen inte var desamma som det ursprungliga häktningsbeslutet och beslutet vid omhäktningsförhandlingen avsåg. - Det kan förvisso sägas vara en ovanlig situation att åtal väcks uteslutande för andra brott än häktningsbrotten. Det åvilar dock domstolen att följa upp inte bara att åtalet kommer in inom utsatt tid utan även att den tilltalade blivit åtalad för brott för vilka han är häktad. Såsom HovR:n anfört i fråga om Å. H:s ansvar kan det finnas skäl för en noggrannare kontroll vid handläggning av mål, i vilka den beslutande inte är riktigt insatt. Det blir också den som fattar ett beslut, i detta fall H. B., som får bära det yttersta ansvaret för åtgärden. - HovR:n finner sammantaget att H. B., genom att underlåta att häva häktningen i samband med att han utfärdade stämningen, av oaktsamhet har gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vad härefter gäller frågan om gärningen är att anse som ringa har både Å. H. och H. B. åberopat att K. H. inte lidit någon egentlig skada, eftersom han ändå borde ha varit frihetsberövad på grund av den brottslighet han dömdes för. Även med beaktande av att det varit formellt möjligt att häkta K. H. för andra brott, måste det anses att K. H. lidit förfång genom att han varit frihetsberövad under en vecka utan laga grund, vilken tid han inte heller fått avräkna från fängelsestraffet. K. H. har även tillerkänts ersättning av staten för bl.a. den skada han lidit därigenom. Vad Å. H. och H. B. anfört om sitt arbetsläge vid den aktuella tiden kan inte anses som en så unik arbetssituation vid en åklagarkammare eller domstol att det särskilt talar för att gärningen skall bedömas som ringa. - Vid en samlad bedömning av de nu anförda och övriga omständigheter finner HovR:n att gärningarna inte kan bedömas som ringa. Såväl Å. H. som H. B. skall därför dömas enligt 20 kap. 1 § 1 st. BrB för tjänstefel.

Påföljden skall för envar av Å. H. och H. B. bestämmas till böter. - HovR:n finner inte att det finns skäl att jämka dagsbotens belopp för någon av dem.

Övriga frågor

Å. H. och H. B. skall båda med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden åläggas att betala tillbaka kostnaderna för sitt försvar till staten.

HovR:ns domslut. HovR:n dömde envar av Å. H. och H. B. enligt 20 kap. 1 § 1 st. BrB för tjänstefel till 30 dagsböter, för Å. H. å 395 kr och för H. B. å 590 kr. Å. H. och H. B. förpliktades vidare envar att betala avgift till brottsofferfonden och att till staten återbetala vad som av allmänna medel utgått till offentlig försvarare.

Å. H. och H. B. överklagade och yrkade i själva saken att åtalet skulle ogillas.

Justitiekanslern bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Åhman, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. K. H. häktades d. 21 maj 1999 av Luleå TR såsom på sannolika skäl misstänkt för narkotikabrott i Stockholm och Luleå under våren 1998 och i Luleå under våren 1999. Åtal mot K H. väcktes, efter förlängning av åtalstiden, d. 29 juni 1999 för grovt narkotikabrott i Gällivare under år 1993 och 1994 samt för narkotikabrott under sommaren 1997 i Luleå, dvs. för gärningar som inte omfattades av TR:ns häktningsbeslut. Häktningen av K. H. hävdes av TR:n efter huvudförhandling d. 6 juli 1999.

HovR:n har dömt kammaråklagaren Å. H. för tjänstefel som har bestått i att han av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för tjänsteuppgiften genom att underlåta att häva häktningen av K H. i samband med att han väckte åtal endast för brott som inte omfattades av TR:ns häktningsbeslut. HovR:n har vidare dömt lagmannen H. B. för tjänstefel som har bestått i att han av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för tjänsteuppgiften genom att underlåta att häva häktningen av K. H. i samband med att han utfärdade stämning i målet. Såväl Å. H. som H. B. har i HD gjort gällande att det inte varit fråga om straffbar oaktsamhet och i andra hand att respektive gärning kan anses ringa.

Enligt 24 kap. 20 § 1 st. RB skall rätten omedelbart häva ett häktningsbeslut om inte inom den tid som avses i 18 § samma kapitel åtal har väckts eller förlängning av tiden har begärts. Häktningen skall vidare genast hävas om det inte längre finns skäl för beslutet. Det får anses ligga i sakens natur att ett häktningsbeslut måste hävas om den gärning som avses med det i häktningsbeslutet angivna brottet inte längre är aktuell som grund för ett åtal (jfr Fitger, Rättegångsbalken, s. 24:59).

Enligt 24 kap. 20 § 2 st. får, innan åtal har väckts, häktningsbeslutet hävas även av åklagaren. Bestämmelsen infördes år 1988. Tidigare kunde endast domstol besluta om hävande av häktning. I motiven till bestämmelsen anfördes bl.a. att ett argument för att åklagaren skulle ta över det formella ansvaret för beslutet att häva häktningen var att denne i inledningsskedet rent faktiskt råder över beslutsunderlaget. Som ytterligare skäl angavs att man genom att överlåta ansvaret i häktningsfrågan på åklagaren kunde undvika onödig tidsutdräkt (se prop. 1986/87:112 s. 51). Som HovR:n har funnit måste det anses åligga en åklagare att tillämpa bestämmelsen och utnyttja sin möjlighet att häva häktningen så snart häktningsskäl inte längre föreligger.

Å. H. underlät att häva häktningen av K H., trots att han väckte åtal endast för gärningar som inte omfattades av TR:ns häktningsbeslut. H. B. underlät att häva häktningen av K. H. i samband med att han utfärdade stämning i målet. Som en följd av underlåtenheten kom K H. att under tiden d. 29 juni-d. 6 juli 1999 vara frihetsberövad utan laglig grund. Å. H. och H. B. har alltså båda åsidosatt vad som gällt för myndighetsutövningen.

När det gäller frågan om Å. H. och H. B. varit oaktsamma vid myndighetsutövningen är utgångspunkten för tjänstefelsansvaret att det av hänsyn till rättssäkerheten bör ställas särskilda krav på noggrannhet och omsorg på områden inom den offentliga verksamheten där det är fråga om myndighetsutövning. Av allmänna principer följer dock att straffrättsligt ansvar för oaktsamhet inte skall komma i fråga för varje avvikelse från den eftersträvade normen; en viss marginal föreligger alltid mellan det helt aktsamma och det oaktsamma. Vid bedömningen av huruvida en gärningsman handlat oaktsamt är det i första hand av betydelse vilka krav på noggrannhet och omsorg som uppgiften innefattat. Detta får, som i andra motsvarande sammanhang, vägas mot omständigheter som hänför sig till gärningsmannen personligen, t.ex. hans kunnighet, utbildning och erfarenhet eller att han handlat under tidspress (jfr Holmqvist m.fl., Brottsbalken, s. 20:24 f).

Å. H. har enligt egen uppgift, när han väckte åtal mot K. H., varit av uppfattningen att TR:ns d. 21 juni 1999 meddelade beslut innebar att K H. var häktad som misstänkt även för de brott för vilka åtal väcktes. Av TR:ns protokoll med beslut framgår dock inte annat än att K H. även fortsättningsvis var häktad som misstänkt för enbart de ursprungliga brotten, dvs. för narkotikabrott i Stockholm och Luleå under våren 1998 och i Luleå under våren 1999. Utredningen visar vidare att Å. H. inte framställt något yrkande om häktning för de nya brotten samt att han beträffande häktningsbeslutets innehåll endast uppfattat att TR:n i allmänt hållna skäl godtagit hans framställning. Lika med HovR:n finner HD att vad som förevarit vid förhandlingen d. 21 juni 1999 inte utgör omständigheter som innebär att Å. H. vid åtalsbeslutet utan närmare kontroll kunnat utgå från att K H. var häktad som misstänkt även för de nya brotten. Det måste mot bakgrund härav anses oaktsamt av honom att underlåta att häva häktningen av K H. i samband med att han väckte åtal. Vad Å. H. anfört angående sin arbetssituation medför inte någon annan bedömning i aktsamhetsfrågan.

H. B. underlät, i samband med att han utfärdade stämning i målet, att jämföra åklagarens gärningspåstående i stämningsansökningen med det tidigare meddelade häktningsbeslutet. Härigenom förbisåg han att det inte längre fanns skäl för häktning av K H. Med hänsyn till de krav på noggrannhet och omsorg som måste ställas på domstolens verksamhet får även han anses ha handlat oaktsamt när han underlät att häva häktningsbeslutet.

Frågan om en gärning kan anses ringa skall prövas utifrån en helhetsbedömning i det enskilda fallet. En viktig faktor är i vad mån någon drabbats av skada eller om det förelegat någon mera påtaglig risk för skada eller olägenhet av annat slag. Av stor vikt är också verksamhetens art. Inom områden där kraven på korrekt handläggning är särskilt stora kan det finnas anledning att göra en strängare bedömning än i andra fall. Det gäller t.ex. rättsväsendet (se prop. 1988/89:113 s. 17 och 25).

K H. har genom Å. H:s och H. B:s underlåtenhet att häva häktningen varit frihetsberövad utan laglig grund under en vecka. Denna tid har han inte fått avräkna från det fängelsestraff som han sedermera ådömts. Även om det formellt varit möjligt att häkta K. H. även för den brottslighet som omfattades av åtalet får denne anses ha drabbats av skada genom det inträffade. Han har tillerkänts ersättning av staten bl.a. för denna skada.

Vid prövning av frågor om frihetsberövanden finns det anledning att ställa särskilt höga krav på korrekt handläggning. Endast speciella omständigheter kan föranleda att en oaktsamhet skall anses som ringa. Varken vad Å. H. och H. B. anfört angående sin arbetssituation eller vad som i övrigt framkommit medför att deras oaktsamhet kan anses som ringa.

Å. H. och H. B. skall alltså dömas för tjänstefel i enlighet med åtalet. Skäl saknas att jämka dagsbotsbeloppet för någon av dem.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K. Beckman, referent, Nyström, Munck och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. När åtal inte väcktes för de brott för vilka K. H. varit häktad, borde som HovR:n funnit häktningsbeslutet ha hävts av åklagaren i samband med att åtal väcktes eller, senast, av TR:n i samband med att stämning utfärdades. Som en följd av underlåtenheten att häva häktningen kom K. H. att vara frihetsberövad utan laga grund under tiden d. 29 juni-d. 6 juli 1999. Han har inte fått avräkna denna häktningstid. Å. H. och H. B. har genom sin underlåtenhet att häva häktningen vid myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för dem. Frågan är om deras oaktsamhet är av beskaffenhet att föranleda straffansvar och, i andra hand, om gärningen kan anses som ringa.

Vad först gäller Å. H. utgör, som HovR:n funnit, vad som framkommit om häktningsförhandlingen d. 21 juni 1999 inte omständigheter som innebär att han vid åtalsbeslutet utan närmare kontroll kunde utgå från att K H. var häktad även för de brott för vilka åtal väcktes. På grund härav och på de skäl som HovR:n i övrigt anfört får Å. H. anses ha av oaktsamhet gjort sig skyldig till tjänstefel. Främst med hänsyn till den skada som uppkommit för K H. kan gärningen inte bedömas som ringa.

Det finns inte skäl att för Å. H. jämka dagsbotsbeloppet eller hans återbetalningsskyldighet till staten.

Vad gäller H. B. får till en början beaktas att det var en annan domare vid TR:n som ansvarade för målet, låt vara att H. B. hade ersatt den andra domaren vid häktningsförhandlingen d. 21 juni 1999. Vid det nu aktuella tillfället anmäldes målet, såvitt utredningen ger vid handen, för H. B. enbart för att han, medan den rotelansvarige domaren var upptagen, skulle fatta beslut om utfärdande av stämning och kallelse till huvudförhandling. Det får likväl anses ha ålegat H. B. att, när han fattade detta beslut, kontrollera att grund för häktning fortfarande förelåg genom att jämföra gärningspåståendena i stämningsansökningen med det senaste häktningsbeslutet. Emellertid måste det antas vara en mycket ovanlig situation att åtal i ett mål - utan att det på något sätt påpekas av åklagaren - väcks enbart för andra brott än som legat till grund för beslut om häktning. I det aktuella fallet försvårades en jämförelse också av att det var fråga om flera narkotikabrott vid olika tider och platser.

Mot bakgrund av det anförda får anses att H. B:s underlåtenhet inte innefattar en sådan klandervärd oaktsamhet som skall föranleda straffansvar för tjänstefel. Åtalet mot honom skall alltså ogillas.