NJA 1982 s. 112

Domskäl

Skäl. I HD uppkommer frågan vilken myndighet som skall företräda staten som part, när i mål om allmänt åtal talan förts mot beslut om återbetalningsskyldighet mot statsverket för kostnad som avses i 31 kap 1 § RB. Enligt 49 a § 1 st rättshjälpslagen får talan mot beslut i fråga om rättshjälp föras, förutom av enskild part, av domstolsverket. Under bestämmelsen måste anses falla beslut om skyldighet att till statsverket återgälda ersättning till offentlig försvarare (jfr 35 § rättshjälpslagen). Härav följer att domstolsverket kan företräda staten även när enskild part fört talan mot sådant beslut. Nyssnämnda bestämmelse i 49 a § rättshjälpslagen kan emellertid inte anses utgöra hinder mot att åklagaren för statens talan i fråga om beslut angående återbetalningsskyldighet för ersättning till offentlig försvarare (se dock prop 1978/79:90 s 520). För en sådan ordning, som får anses följa av RB:s bestämmelser, kan anföras starka praktiska skäl. Till den del beslut om återbetalningsskyldighet avser kostnad för bevisning eller eljest annat än ersättning till offentlig försvarare saknar domstolsverket i allmänhet behörighet att föra talan, medan sådan behörighet tillkommer åklagaren. Av det sagda framgår att statens talan i förevarande mål kan föras av riksåklagaren.

HovR:n har frikänt L.J.. Han har därför även utan yrkande bort befrias från den återbetalningsskyldighet mot statsverket för rättegångskostnader, som TR:n enligt 31 kap 1 § RB ålagt honom.

Talan mot HovR:ns dom har fullföljts endast beträffande rättegångskostnader. I enlighet med den ståndpunkt som intagits i rättsfallen NJA 1965 s 285 och 1966 s 131(I) kan E.L. inte anses ha i HD biträtt L.J. i egenskap av offentlig försvarare. Av E.L. framställd begäran om ersättning av allmänna medel för biträde åt L.J. i HD kan därför lagligen inte bifallas.

Slut. Med ändring av vad i målet förordnats om skyldighet för L.J. att av kostnader i TR:n till statsverket återbetala 662 kr 50 öre förordnar HD att kostnaderna i denna del skall stanna på statsverket.

E.L:s begäran om ersättning av allmänna medel lämnas utan bifall.

JR Ulveson var skiljaktig i frågan om ersättning till E.L. för biträde åt L.J. HD och anförde i den delen: I rättsfallen NJA 1965 s 285 och 1966 s 131 har ansetts, att en offentlig försvarare inte kan få ersättning av allmänna medel för biträde som han, sedan avgörandet i ansvarsfrågan vunnit laga kraft, har lämnat den tilltalade vid fullföljd av talan i rättegångskostnadsfrågor; han har nämligen då ansetts inte längre handla i egenskap av offentlig försvarare.

Sedan dessa rättsfall avgjordes, har emellertid utvecklingen gått i en riktning som gör att den uppfattning de uttrycker måste starkt ifrågasättas. Ett avgörande steg i denna utveckling har enligt min mening tagits genom 1972 års rättshjälpsreform. I prop 1972:4 med förslag till rättshjälpslag framhålls (s 267), att domstolarna när de bedömer om och i vilken mån ersättningsskyldighet för rättegångskostnader bör komma i fråga skall ha möjlighet att anlägga kriminalpolitiska synpunkter så att betalningsskyldigheten ses som ett led i samhällets reaktionssystem. När domstolarna tar ställning tillfrågan om återbetalningsskyldighet skall detta, sägs det, ske med beaktande av den påföljd som bestämts för brottet; betalningsskyldigheten och påföljden bör tillsammans utgöra en lämplig reaktion. - Det förtjänar också påpekas att reformen samtidigt innebar att en frikänd tilltalads möjlighet att av allmänna medel fä ersättning för sina rättegångskostnader väsentligt vidgades. Som utgångspunkt angavs därvid (prop s 269), att den som frikänns skall hållas i görligaste mån skadeslös för den kostnad som varit nödvändig för att tillvarata hans rätt.

Sambandet mellan avgörandet i ansvarsfrågan och bedömningen av frågor om rättegångskostnader har alltså påtagligt stärkts. Särskilt beaktansvärt är att domstolarna i frågor av det senare slaget har att mer än tidigare anlägga kriminalpolitiska synpunkter. Mot bakgrunden av denna utveckling framstår det enligt min mening numera som en naturlig och viktig uppgift för en offentlig försvarare att bevaka den tilltalades intressen i rättegångskostnadsfrågor även när den tilltalade såsom i förevarande fall inte har anledning att fullfölja talan i själva ansvarsfrågan. Uppenbarligen kan den tilltalade också i sådana situationer ha stort behov av ett biträde för att kunna tillvarata sin rätt. Och nog skulle det innebära en opraktisk ordning om han för att tillgodose detta behov tvingades att söka allmän rättshjälp med biträdesförordnande?

Jag finner på dessa skäl att E.L., när han biträtt L.J. i HD, bör anses ha handlat i egenskap av offentlig försvarare och därför är berättigad till ersättning av allmänna medel. Jag ansluter mig alltså i fråga om E.L:s ersättning till betänkandet.