NJA 1993 s. 65

Domskäl

TR:n (rådmannen Peterson) anförde i beslut d 11 febr 1992: Även om rättens bristande behörighet betraktas som ett dispositivt rättegångshinder (jfr dock bl a Gullnäs m fl Rättegångsbalken 1, s 10:41) åvilar det rätten att själv pröva sin behörighet om svaranden inte inställt sig till första sammanträdet och inte tidigare svarat i målet. I förevarande mål har sådan prövning ej skett. Därtill kommer att M.B. i stämningsansökan inte uppgivit några omständigheter som betingar rättens behörighet. Särskilt i mål med internationell anknytning finner rätten det nödvändigt att en sådan prövning - om än sent - företas, inte minst för att undvika oacceptabla konsekvenser av internationellt privaträttslig art. Med hänsyn också till den brist som förekommit i målet i samband med stämningens utfärdande - den borde enligt allmänna grundsatser ha översatts för att bereda A.I. möjlighet att tillvarata sin rätt - finner TR:n sig sålunda oförhindrad att nu pröva frågan om avvisning på grund av svensk domstols bristande behörighet.

Det faktum att den ena vårdnadshavaren är svensk medborgare samt har hemvist i Sverige utgör inte skäl nog för svensk domsrätt. Det är fastmera så att starka skäl i förevarande mål talar för att svensk domstol ej är behörig. Barnen har förutom svenskt medborgarskap även belgiskt medborgarskap. De har, vilket följer också av vad parterna tidigare överenskommit, hemvist i Belgien. Svaranden är inte svensk medborgare. Det synes vidare saknas hinder för käranden att väcka talan i Belgien.

I betraktande av vad som sålunda upptagits finner TR:n att svensk domstol saknar behörighet att pröva kärandens talan.

Käromålet avvisas.

M.B. anförde besvär i Svea HovR och yrkade, att TR:ns beslut skulle undanröjas och målet återförvisas till TR:n för fortsatt handläggning. Som grund för sin talan åberopade hon att motpartens foruminvändning framställts för sent och att i allt fall svensk domstol var behörig att pröva käromålet.

HovR:n (hovrättslagmannen Peter von Möller, referent, hovrättsrådet Lennberg och t f hovrättsassessorn Hård af Segerstad) anförde i beslut d 9 april 1992: HovR:n finner i likhet med TR:n att hinder inte möter mot att nu pröva frågan om TR:ns behörighet att upptaga målet.

Vid denna prövning gör HovR:n följande bedömning.

M.B. är svensk medborgare med hemvist i Sverige. A.I. är albansk medborgare hem hemvist i Belgien. I samband med att TR:n d 26 juni 1990 dömt till äktenskapsskillnad mellan parterna har bestämts bl a att vårdnaden om barnen skulle vara gemensam och att barnen stadigvarande skulle vistas hos fadern. Barnen har i enlighet härmed hemvist i Belgien. Av utredningen framgår att barnen har både svenskt och belgiskt medborgarskap.

I praxis har ansetts att - oavsett föräldrarnas och barnets medborgarskap - svensk domsrätt föreligger i mål om överflyttande av vårdnad, om barnet har hemvist i Sverige. När vårdnadshavaren har hemvist i riket, har svensk domsrätt ansetts föreligga oberoende av om barnet kunde anses ha hemvist i annat land, i allt fall då en dom i saken meddelad i sistnämnda land ej skulle erkännas eller vara verkställbar i Sverige (jfr NJA 1988 s 538).

Mot bakgrund av vad som framkommit rörande föräldrarnas och barnens hemvist och medborgarskap kan den nu föreliggande vårdnadstvisten inte anses ha sådan anknytning till Sverige att den bör prövas av svensk domstol. Som TR:n påpekat bör M.B. vara oförhindrad att väcka talan i Belgien. En dom angående vårdnaden om L. och F., meddelad i Belgien, torde omfattas av bestämmelserna i lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m m och om överflyttning av barn.

På grund av det anförda bör TR:ns avvisningsbeslut stå fast.

HovR:n lämnar besvären utan bifall.

M.B. (ombud jur kand P.L.) anförde besvär och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns beslut, måtte förklara att svensk domstol är behörig.

A.I. (ombud advokaten C.R.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Holmstrand, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl. Av utredningen framgår följande. M.B. är svensk medborgare med hemvist i Sverige. A.I. är albansk medborgare med hemvist i Belgien. Nacka TR dömde d 26 juni 1990 till äktenskapsskillnad mellan dem. I domen bestämdes att vårdnaden om parternas båda barn, födda 1981 och 1986, skulle vara gemensam. Parterna avtalade i samband med domen att barnen skulle vistas hos fadern. Barnen har hemvist i Belgien och har både svenskt och belgiskt medborgarskap.

M.B. har vid TR:n väckt talan mot A.I. om att vårdnaden om barnen skall tillkomma henne ensam. Målet är av sådan natur att rätten ex officio skall pröva huruvida svensk domsrätt föreligger.

I praxis har ansetts att svensk domsrätt föreligger i mål om överflyttande av vårdnad, om barnet har hemvist i Sverige. Denna regel har ansetts gälla oavsett barnets och föräldrarnas medborgarskap och även om svaranden saknar hemvist i Sverige (se Lennart Pålsson Vårdnad och umgängesrätt i svensk internationell privaträtt i Festskrift till Lars Hjerner, 1990 s 488 ff). När vårdnadshavaren har hemvist i Sverige har svensk domsrätt vidare ansetts föreligga oberoende av om barnet kunde anses ha hemvist i annat land, i allt fall då en dom i saken meddelad i sistnämnda land ej skulle erkännas eller vara verkställbar i Sverige (se NJA 1988 s 538).

I motsats till i 1988 års rättsfall är det i förevarande fall fråga om gemensam vårdnad och det är enbart käranden som har hemvist i Sverige. Denna anknytning till Sverige är icke tillräcklig för att svensk domsrätt skall anses föreligga; detta gäller oavsett om en utländsk dom i saken - som är fallet med belgisk dom - skulle erkännas och kunna verkställas i Sverige eller ej.

Med hänvisning till det anförda finner HD att besvären skall lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.