NJA 1998 s. 278

A.G. överklagade TR:ns dom i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle undanröja domen och återförvisa målet för erforderlig behandling. För det fall målet inte skulle återförvisas yrkade hon bifall till sitt käromål.

A.G. överklagade också TR:ns beslut i rättshjälpsfrågan och yrkade att HovR:n skulle bevilja henne rättshjälp i målet.

HovR:n (hovrättsråden Olding och Lundmark, referent, samt tf hovrättsassessorn Sjögren) företog målet till avgörande med tillämpning av 50 kap 8 § 2 st RB och anförde i dom d 21 aug 1997: Domskäl. Som grund för sitt yrkande om undanröjande av TR:ns dom har A.G. gjort gällande att det förekommit grova rättegångsfel.

Det kan noteras att produktansvarslagen infördes av bl a det skälet att de allmänna skadeståndsbestämmelserna i skadeståndslagen inte gav tillräckligt stöd för skadestånd för personskador som produkter orsakat på grund av säkerhetsbrist och att ett strängare ansvar för produktskador borde åläggas näringsidkare som tillhandahåller produkterna i fråga. Produktansvarslagen är sålunda avsedd att ge ett strängare ansvar för dem som tillverkar och saluför produkter som kan vara skadebringande. Som TR:n antecknat i den överklagade domen uttalas i förarbetena till produktansvarslagen att den inte är tillämplig på systemskador. Detta har kommit till uttryck i lagen genom föreskriften att en produkt har en säkerhetsbrist, om produkten inte är så säker som skäligen kan förväntas. Som exempel på systemskador anges i propositionen leverskador på grund av alkoholförtäring och lungcancer som följd av tobaksrökning. Departementschefen anförde följande till detta. "Numera är dessa skadeverkningar väl kända. Trots det vill man i vårt samhälle inte avstå från att använda produkterna. Med vissa restriktioner tillåter också ansvariga myndigheter att de får saluföras. Alkohol- och tobaksprodukter kan därför inte anses brista i fråga om säkerhet i den mening som avses med den lagstiftning som nu föreslås. Rimligen bör det också vara så att produktansvaret inte omfattar alla skador till följd av tobaks- och alkoholkonsumtion." (Se prop 1990/91:197 s 35.) Uttalandet föranledde inte några anmärkningar från riksdagens sida. Det framstår som uppenbart att lagstiftaren inte har avsett att produktansvarslagen skall tillämpas i fall som det nu förevarande. - Inte heller finns för tiden före produktansvarslagens ikraftträdande, såvitt HovR:n kan finna, någon rättsgrundsats om strikt ansvar i motsvarande fall. Det kan naturligtvis förekomma att en tillverkare eller annan på grund av sitt handlande kan bli skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagen. De omständigheter som A.G. lagt Swedish Match Sverige AB till last och åberopat till grund för sitt yrkande innefattar emellertid inte sådant vårdslöst handlande att de ryms inom vad som erfordras för att en handling skall vara skadeståndsgrundande.

Eftersom det är uppenbart att A.G:s talan inte kan vinna bifall har TR:n haft fog för att avgöra målet med stöd av 42 kap 5 § 1 st andra meningen RB. Inte heller i övrigt föreligger rättegångsfel hos TR:n.

TR:ns domslut skall därför fastställas.

Skäl finns inte att ändra TR:ns beslut i frågan om allmän rättshjälp.

HD (JustR:n Knutson, Munck, Danelius, referent, Westlander och Pripp) fattade följande slutliga beslut: Skäl. A.G. har väckt talan mot Tobaksbolaget och yrkat fastställelse av att bolaget är skadeståndsskyldigt gentemot henne på grund av att hon genom rökning av cigaretter som tillverkats och försålts av bolaget har ådragit sig lungcancer. Hon har gjort gällande i första hand att bolaget på grund av vållande är ansvarigt enligt skadeståndslagen och därvid bl a hänvisat till det sätt på vilket bolaget marknadsfört vissa av sina produkter. I andra hand har hon påstått att det föreligger skadeståndsskyldighet enligt produktansvarslagen. Slutligen har hon anfört att skadeståndsansvar också kan grundas på allmänna rättsgrundsatser om strikt ansvar.

TR:n företog målet till avgörande med stöd av 42 kap 5 § 1 st andra meningen RB utan att stämning dessförinnan utfärdats och ogillade A.G:s talan. HovR:n, dit A.G. överklagade TR:ns dom, fastställde TR:ns domslut.

Frågan är nu om A.G:s käromål varit av sådan art att förutsättningar förelegat att meddela dom utan föregående stämning på Tobaksbolaget att svara på käromålet.

Enligt den angivna bestämmelsen i 42 kap 5 § RB får domstol i tvistemål meddela dom utan att stämning utfärdats, om kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat. Såväl förarbeten som juridisk doktrin ger starkt stöd för att denna bestämmelse bör tillämpas restriktivt (se t ex SOU 1982:26 s 300f, prop 1983/84:78 s 42f, Ekelöf, Rättegång V, 6 uppl 1987 s 37, och Welamson, Rättegång VI, 3 uppl 1994 s 113). I samma riktning talar rättspraxis rörande såväl detta lagrum (NJA 1996 s 343) som det likartade stadgandet i 50 kap 8 § 2 st RB om förutsättningarna för att HovR skall kunna meddela dom i ett överklagat tvistemål utan att överklagandet delgivits motparten med föreläggande att inkomma med svarsskrivelse (NJA 1989 s 754 och 1994 s 42).

Eftersom bestämmelsen i 42 kap 5 § 1 st andra meningen RB innefattar en väsentlig avvikelse från ett normalt kontradiktoriskt rättegångsförfarande, bör även artikel 6:1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna beaktas vid tolkningen av bestämmelsen. Enligt artikel 6:1 i denna konvention skall envar ha rätt till en rättvis rättegång med avseende på tvister om hans civila rättigheter, och ett kontradiktoriskt förfarande är ett viktigt element i vad som här avses med en rättvis rättegång. I praxis har denna bestämmelse i konventionen visserligen ansetts underkastad en begränsning såtillvida som en tvist måste vara reell och seriös ("genuine and serious") för att konventionens förfarandegarantier skall gälla, men denna begränsning är att tolka restriktivt och det anses föreligga en klar presumtion för att tvister om civila rättigheter är reella och seriösa och att artikel 6:1 således är tillämplig på dem (se t ex Europadomstolens dom d 1 juli 1997 i målet Rolf Gustafson mot Sverige, European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions 1997 s 1149).

I förevarande fall har A.G. genom att göra gällande skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen och produktansvarslagen och åberopa allmänna skadeståndsrättsliga principer anfört laga grunder för sin talan. Denna kan inte heller i övrigt anses ha varit av det slaget att hon kunnat lagligen förvägras sin rätt att få käromålet prövat av domstol i ett kontradiktoriskt förfarande. Förutsättningar förelåg därför inte för att avgöra målet utan utfärdande av stämning. Det rättegångsfel som förekommit i detta avseende föranleder att HovR:ns och TR:ns avgöranden i själva saken skall undanröjas och målet återförvisas till TR:n för ny prövning.

A.G:s begäran om rättshjälp skall prövas enligt rättshjälpslagen (1972:429). Med beaktande av Domstolsverkets inställning bör hennes överklagande bifallas också i denna del. Det saknas däremot skäl att förordna mer än ett rättshjälpsbiträde åt A.G..