NJA 1996 s. 732

A.F. överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

HovR:n (hovrättsråden Holmbergh och Frideen, referent, samt tf hovrättsassessorn Sandmark) anförde i dom d 21 jan 1994: HovR:ns domskäl. A.F. har i HovR:n åberopat i allt väsentligt samma omständigheter som vid TR:n.

HovR:n finner att A.F:s vadetalan är uppenbart ogrundad. Med stöd av 50 kap 8 § 2 st RB meddelar HovR:n därför genast dom i målet.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

A.F. (ombud advokaten A.E.) överklagade och yrkade att HD skulle förklara att hon var berättigad till utbetalning enligt lönegarantilagen med 95 568 kr.

Riksskatteverket bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hesslow, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Staten svarar enligt föreskrifterna i lönegarantilagen för betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs. Som en allmän förutsättning för att sådan ersättning skall utgå gäller att fordringen skall kunna göras gällande i konkursen. I vilken utsträckning så kan ske framgår av 5 kap 2 § KL.

Det har i målet inte ifrågasatts att A.F. under den tid som avses med lönekravet har utfört arbete i företaget som i och för sig berättigat henne till lön. Till grund för sin bedömning att fordringen jämlikt 5 kap 2 § KL inte får göras gällande i konkursen har TR:n i stället lagt bland annat den omständigheten att A.F. haft god insikt i företagets ekonomiska förhållanden och att det borde ha stått klart för henne att företaget hade stora ekonomiska problem samt att hon trots denna insikt och utan några ekonomiska garantier för sin fordran låtit lön innestå i företaget. Även bortsett från den omständigheten, att A.F. bestritt att hon lämnat arbetsgivaren anstånd med utbetalning av lönen och således i vart fall inte frivilligt låtit sin lön innestå i företaget, måste det ändå starkt ifrågasättas, om ovannämnda förhållande vid en bedömning enligt 5 kap 2 § 1 st bör föranleda att fordringen bedöms uppenbart överstiga vad som kan anses skäligt (jfr NJA 1986 s 10). Det kan också ifrågasättas om utredningen ger några säkra hållpunkter för bedömningen av A.F:s arbetsinsatser vilka TR:n även beaktat. Redan härav följer att A.F:s överklagande av TR:ns dom inte kan anses uppenbart ogrundat. HovR:n har därför inte ägt avgöra målet utan att höra motparten.

Det rättegångsfel som sålunda förekommit är av sådant slag som avses i 50 kap 28 § RB (jfr 55 kap 15 § samma balk). Enligt denna bestämmelse skall, såvitt här är av intresse, undanröjande av lägre rätts dom ske endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Det nu aktuella felet rör en sådan grundläggande fråga att denna förutsättning får anses uppfylld.

På grund av det anförda skall HovR:ns dom undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för erforderlig handläggning.

HD (JustR:n Vängby, Lind, referent, Lars Å Beckman, Svensson och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl.

Fråga om rättegångsfel. Enligt den av HovR:n åberopade regeln i 50 kap 8 § 2 st RB kan HovR:n meddela dom utan att kommunicera överklagandet med motparten under förutsättning att det är uppenbart att överklagandet är ogrundat. Lagregeln kan tillämpas i fall där målets utgång står så klar att kommunikation måste bedömas som helt överflödig. Det kommer i fråga främst i situationer när TR:ns dom överklagas för att fördröja ett lagakraftvunnet avgörande eller i annat otillbörligt syfte (se bl a Welamson, Rättegång VI, 3 uppl s 113).

A.F:s talan i TR:n och hennes överklagande till HovR:n har utformats och preciserats på sådant sätt att fog saknats för bedömningen att talan skulle vara uppenbart ogrundad. Det rättegångsfel som förekommit i HovR:n är av sådant slag som avses i 50 kap 28 § RB. Fråga uppkommer därmed om felet utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD.

Tvister om den statliga lönegarantin handläggs som tvistemål. Tvistefrågornas art är sådan att förlikning måste anses tillåten. Av målens dispositiva natur följer att dom bara får grundas på omständigheter som åberopats av part samt att parts vitsordande av omständighet i målet gäller mot parten utan någon prövning från rättens sida (17 kap 3 § och 35 kap 3 § RB).

A.F. har i både TR:n och HovR:n angett grunderna för sin talan. Grunderna har utförligt preciserats i inlagor i HD. Från statens sida har - med ett undantag - inte gjorts någon invändning rörande de av A.F. angivna faktiska omständigheterna. Undantaget gäller frågan huruvida A.F. fick någon lön alls under tiden januari juni 1992. Staten menar att ingen lön utbetalades under det att A.F. i HD uppgett att hon under den tiden fick sammanlagt 39 000 kr från sin förutvarande arbetsgivare. Parterna är däremot ense om att någon lön inte utbetalades för tiden d 26 nov-d 31 dec 1991.

Målet innehåller vissa frågeställningar av vikt från prejudikatsynpunkt. Skulle A.F:s talan kunna vinna helt bifall med utgångspunkt från statens ståndpunkt i frågan om löneutbetalning ägt rum kan det inte anses föreligga något hinder mot att talan i sak avgörs av HD på handlingarna; staten har förklarat att målet bör prövas på det sättet. Under sådana omständigheter kan rättegångsfelet avhjälpas i HD samtidigt som ytterligare tidsutdräkt undviks (ang önskvärdheten av skyndsam handläggning av lönegarantimål, se prop 1991/92:139 s 52).

Tvisten i sak. A.F. har uppgivit att hennes månadslön uppgick till 12 000 kr och att hon under perioden januari-maj 1992 erhöll 39 000 kr. Med utgångspunkt häri har hon preciserat sin talan enligt följande. Lön för tiden d 1 jan-d 30 juni 1992 33 000 kr Lön under uppsägningstiden d 1 juli-d 30 sept 1992 36 000 kr Semesterersättning för tiden d 1 april 1991-d 30 sept 1992 26568k r 95 568 kr Staten har inte riktat någon invändning i och för sig mot beräkningen av lönekraven. Staten har inte heller ifrågasatt att lönekraven är förenade med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen i dess lydelse före d 1 juli 1994. Avgörande för målet är därför huruvida A.F. enligt 5 kap 2 § 1 st KL har rätt att göra kravet gällande i arbetsgivarens konkurs.

A.F. anställdes av konkursbolaget under 1985. Hennes arbetsuppgifter gav henne tämligen god insyn i bolagets ekonomi. Detta förhållande är emellertid ovidkommande vid bedömningen av huruvida hon kan göra sina krav gällande i konkursen (NJA 1986 s 10).

Statens ståndpunkt är att A.F. inte fick någon som helst lön från d 26 nov 1991 till dess anställningen upphörde. Vid TR:n framhölls från statens sida att A.F. borde ha insett att det var förenat med viss risk att låta lönen stå inne hos arbetsgivaren.

I och med att arbetsgivaren underlät att betala lön fick A.F. rätt att med omedelbar verkan frånträda anställningen (jfr 4 § 3 st lagen om anställningsskydd). A.F. valde emellertid att fortsätta att arbeta, tydligen i hopp om att konkursbolagets finska moderbolag, på samma sätt som skett tidigare år, i maj skulle reglera utestående lönekrav. Detta A.F:s handlande kan inte ha medfört att det framstår som oskäligt enligt 5 kap 2 § KL att kräva lön för utfört arbete (jfr prop 1986/87:90 s 135 samt NJA 1986 s 10). Vad nu sagts gäller även om någon lön över huvud taget inte skulle ha betalats från slutet av november 1991 till dess anställningen upphörde.

I TR:n anförde staten att A.F:s arbetsinsats med hänsyn till bolagets försämrade lönsamhet inte torde ha medfört någon nytta motsvarande den yrkade ersättningen. Staten har emellertid inte närmare utvecklat den synpunkten och det finns inte någon utredning som skulle kunna tyda på att A.F:s arbetsinsatser inte skäligen svarade mot en månadslön på 12 000 kr.

På grund av det anförda skall A.F:s talan bifallas.