NJA 1995 s. 238

Kroatiska medborgaren M.A. ansökte vid Kristianstads TR om stämning å sin make Z.A. med yrkande om äktenskapsskillnad m m. Angående omständigheterna kring makarna A:s vistelse i Sverige, se nedan i HD:s beslut.

M.A. överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle undanröja TR:ns beslut. Hon anförde: Hon och hennes make anlände till Sverige d 18 maj 1993 och sökte då politisk asyl. De har sedan dess haft bosättning här i riket. Bosättningen skall anses stadigvarande och hon skall till följd härav anses ha sitt hemvist här.

HovR:n (tf hovrättslagmannen Eriksson, hovrättsrådet Petersson, referent, och tf hovrättsassessorn Karin Mårtensson) fastställde i beslut d 11 okt 1994 TR:ns beslut.

M.A. (ombud advokaten L.M.) överklagade och yrkade att HD skulle förklara svensk domstol behörig att ta upp hennes talan om äktenskapsskillnad m m till prövning.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. När ingen av parterna är svensk medborgare och svaranden inte har hemvist här i riket fordras att käranden har hemvist här i riket sedan minst ett år för att svensk domstol skall vara behörig att uppta stämningsansökning angående äktenskapsskillnad m ni, 3 kap 2 § 3 lagen (1904:26 s 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Den som är bosatt i viss stat anses enligt kap 2 § samma lag ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande. I rättsfallet NJA 1994 s 302 har fastslagits, att hustru, som bott här i drygt två år och fått uppehållstillstånd, skall med beaktande av vad som i övrigt upplysts om hennes förhållanden, anses ha hemvist i Sverige.

I detta ärende är följande upplyst.

M.A., som är kroat, och Z.A., som är serb, gifte sig 1976 och bosatte sig i Zadar i Kroatien. Makarna fick två barn. Båda makarna avskedades från sina arbeten - som de uppfattade det - pga deras etniska tillhörighet. I maj 1993 flydde familjen till Sverige via Travemunde. De anlände till riket d 18 maj 1993 och ansökte om asyl. I beslut d 29 aug 1994 avslog Invandrarverket ansökan om uppehållstillstånd, resedokument och flyktingförklaring samt avvisade familjen till Kroatien i det att åberopade skäl inte var grund för asyl i Sverige. Beslutet har överklagats till Utlänningsnämnden. Z.A. har för misshandel, olaga tvång och olaga hot riktat mot hustrun och barnen dömts till fängelse tre månader samt utvisning med förbud att återvända hit före d 1 okt 1999.

M.A. har anfört: Skälet till att M.A. valde att fly till just Sverige var att hon har två systrar som är bosatta i Sverige sedan många år och som har lovat att hjälpa henne och familjen tillrätta i Sverige. - Relativt kort tid efter ankomsten till Sverige uppstod slitningar i familjen, vilka i betydande utsträckning torde vara orsakade av de psykiska störningar som drabbat familjen pga kriget. Motsättningarna ledde till att fadern och övriga familjemedlemmar separerade. Fadern dömdes för misshandel, olaga hot och olaga tvång och placerades på flyktingförläggning och M.A. och barnen erhöll en bostadslägenhet i Kristianstad. - M.A. och hennes barn bor således sedan ca 1 1/2 år tillbaka i ett bostadsområde tillsammans med svenska hyresgäster. De umgås uteslutande med svenskar och med M.A:s systrar som sedan länge är bosatta i Sverige. Barnen X. och Y. går fjärde terminen i svensk skola och talar perfekt svenska. Y. är aktiv i kyrkokören i Nosaby och M.A. fungerar som dagmamma åt systern A.M:s barn. M.A. har i dag för avsikt att stanna i Sverige och denna vilja är oberoende av om situationen i fd Jugoslavien förändras till det bättre eller ej. Hennes anknytning till fd Jugoslavien är numera mycket svagare sedan hon separerat från sin make, fått kännedom om att den tidigare bostaden i hemlandet är förstörd och då hon dessutom anser att både hon själv och barnen riskerar att utsättas för repressalier av maken Z.A. som d 27 febr 1995 avvisats från Sverige. M.A. skulle inte kunna få den hjälp av psykolog och psykiatrisk expertis som hon behöver och som hon nu regelbundet erhåller här i Kristianstad.

Visserligen har M.A. och hennes barn varit bosatta i Sverige ca 22 månader och till synes väl anpassat sig till svenska förhållanden. Emellertid är M.A. och hennes barn bosatta här endast i avvaktan på slutligt avgörande av asylfrågan och saknar hon och hennes barn alltså uppehållstillstånd i Sverige. Under sådana förhållanden kan M.A:s bosättning inte anses stadigvarande och saknar hon alltså hemvist i Sverige. Svensk domstol är följaktligen inte behörig att pröva stämningsansökningen om äktenskapsskillnad mm.

HD (JustR:n Magnusson, Munck och Nilsson) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 3 kap 2 § lagen (1904:26 s 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap får mål om äktenskapsskillnad tas upp av svensk domstol om - såvitt nu är aktuellt - kärande som inte är svensk medborgare har hemvist här i landet sedan minst ett år. Den som är bosatt i en viss stat skall enligt 7 kap 2 § samma lag vid tillämpningen av lagen anses ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande.

M.A. är kroatisk medborgare och bosatt i Sverige. Hon har vistats här sedan d 18 maj 1993 då hon tillsammans med sin make och deras två barn kom hit som asylsökande. Hennes make har - i enlighet med en dom angående ansvar för brott mot henne och barnen - d 27 febr 1995 utvisats ur Sverige med förbud att återvända hit före d 1 okt 1999. Statens invandrarverk har d 29 aug 1994 avslagit en begäran om uppehållstillstånd för M.A.. Detta beslut är efter överklagande föremål för prövning i Utlänningsnämnden.

Frågan i förevarande mål är om M.A. skall anses ha hemvist i Sverige sedan minst ett år och därmed ha rätt att få sin talan om äktenskapsskillnad m m prövad här i landet. Hemvistbegreppet är därvid av avgörande betydelse. Enligt förarbetena till 3 kap 2 § och 7 kap 2 § 1904 års lag (NJA II 1973 s 574 f är bl a avsikten hos personen i fråga att stanna kvar i landet av betydelse liksom den avsedda tiden för vistelsen här. Tiden är dock inte ensam bestämmande utan hänsyn måste tas till samtliga förhållanden i samband med vistelsen. En viss betydelse måste således också tillmätas frågan hur stark anknytning som föreligger till annat land. Det konstateras även att lagens hemvistbegrepp kan leda till att en person trots långvarig vistelse här kommer att sakna svenskt forum i äktenskapsmål. Vidare uttalas att, även om man har en enhetlig definition av hemvistbegreppet, man inte helt kan bortse från olika reglers syfte när det gäller att bestämma graden av anknytning som krävs för att hemvist skall anses föreligga.

I förarbetena berörs inte hur man skall bedöma frågan om hemvist för personer som är bosatta i Sverige men vilkas rätt att för framtiden vistas här är beroende på prövning. I doktrinen (Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 4 uppl 1992 s 135) har uttalats att uppehållstillstånd som sådant inte är avgörande vid fastställande av en persons hemvist men ofta kan ses som en förutsättning för personens varaktiga vistelse i landet. Det nämns att en illegal invandrare, som på ett eller annat sätt lyckats med att varaktigt vistas i det nya landet, kan anses ha förvärvat hemvist där i internationellt privaträttsligt hänseende.

Enligt 1 kap 4 § utlänningslagen (1989:529) skall en utlänning som vistas i Sverige mer än tre månader ha uppehållstillstånd, om han eller hon inte är medborgare i ett annat nordiskt land. En utlänning som saknar uppehållstillstånd får avvisas (4 kap 1 §).

Som princip får anses gälla att en utlänning som saknar rätt att stadigvarande vistas i Sverige inte har hemvist här i landet vid tillämpning av 1904 års lag. Det kan dock föreligga sådana omständigheter som gör att utlänningen ändock skall anses ha hemvist här. Så kan vara fallet när vistelsen varat lång tid. Det bör också kunna beaktas om utlänningen har ett starkt rättsligt intresse att få sin talan prövad och möjligheten i praktiken föreligger endast om svensk domstol har behörighet att ta upp målet.

M.A. har nu vistats i Sverige i snart två år. Av utredningen framgår att hon och hennes barn under denna tid har anpassat sig här. M.A. har uppgett att hon vill stanna i Sverige. Med hänsyn till det anförda och till att hon har ett starkt rättsligt intresse att få sin talan prövad bör hon vid tillämpning av 3 kap 2 § i 1904 års lag anses ha hemvist här i landet. Svensk domstol är därför behörig att ta upp hennes talan till prövning.