RH 2020:34

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Anna Backman) anförde i beslut den 26 juni 2019 följande.

SKÄL

Enligt 5 kap. 2 § lag (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL) gäller att om en ansökan om anordnande av förvaltarskap har gjorts av en utländsk medborgare som har hemvist i Sverige ska rätten – genom Utrikesdepartementet – inhämta yttrande om förmyndarskap kommer att anordnas enligt den främmande statens lag. Upplyses det att sådant förmynderskap inte kommer att anordnas – eller om svar inte erhålles inom sex månader – får förvaltare förordnas enligt svensk lag. I nyss nämnda paragraf nämns inte möjligheten att anordna godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken men i motiven till bestämmelsen uttalade det föredragande statsrådet emellertid att rätten – i enlighet med den princip som gäller enligt föräldrabalken – först bör undersöka om inte ett godmansförordnande är tillräckligt innan förvaltare utses (se NJA II 1988 s. 504, som även rör ändringar i IÄL, SFS 1988:1322). Svensk domstol anses – genom uttalandet i förarbetena – alltså ha internationell behörighet att förordna god man i de fall behörighet att anordna förvaltarskap föreligger (se t.ex. SOU 2015:74 s. 99).

Som nämnts ovan uttrycks inte svensk domsbehörighet i fall som detta direkt i lag, utan baseras på ett mer än 30 år gammalt uttalande i motiven till bestämmelsen. Det torde vara sällsynt förekommande att tingsrätterna tillämpar IÄL – och det däri angivna kravet på inhämtande av yttrande – analogt vid anordnande av godmanskap.

Detta torde ha sin huvudsakliga grund i skillnaden mellan ett godmanskap och ett förvaltarskap. Ett godmanskap betar inte den enskildes rättshandlingsförmåga och det finns därmed – till skillnad från vad som är fallet vid ett förvaltarskap – inte någon risk för motstridiga handlingar mellan en god man i Sverige och en eventuell förvaltare i den enskildes hemland.

Av utredningen har framkommit att G.M. sedan drygt ett år tillbaka är bosatt hos sin dotter i Sverige och det kan antas att hon kommer att vara kvar i riket under en längre tid. Med tanke på G.M:s anknytning till Sverige och den fråga ärendet gäller får det anses föreligga ett starkt svenskt rättsskipningsintresse medförande att svensk domstol – enligt allmänna rättsprinciper – är behörig att pröva ansökan om godmanskap.

Enligt 11 kap. 25 § första stycket föräldrabalken är behörig domstol i frågor som gäller godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap tingsrätten i den ort där den enskilde är folkbokförd. Om den enskilde inte är folkbokförd i Sverige, är tingsrätten i den ort där den enskilde vistas behörig domstol. Det finns inte något krav på varaktig bosättning utan det är tillräckligt att personen vistas på orten. G.M. bor i Åkersberga kommun, vilket innebär att Attunda tingsrätt är behörig att handlägga ärendet. – – –

BESLUT

Tingsrätten anordnar med stöd av 11 kap. 4 § föräldrabalken godmanskap för G.M. – – –.

Till god man utses T.S. – – – att bevaka G.M:s rätt, förvalta hennes egendom och sörja för hennes person.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Ulrika Ihrfelt, Magnus Ulriksson och Göran Söderström, referent) anförde i beslut den 24 juni 2020 följande.

SKÄL

I ärendet uppkommer frågor om medborgarskapets betydelse för svensk domstols behörighet och för vilka handläggningsåtgärder som behöver vidtas, om G.M:s hemvist och om hjälpbehovet.

Är svensk domstol behörig att pröva en ansökan om anordnande av godmanskap för en utländsk medborgare med hemvist i Sverige?

Bestämmelser om anordnande av godmanskap finns i 11 kap.föräldrabalken. Föräldrabalken innehåller dock inte några bestämmelser som tar sikte på vad som gäller vid ansökan om anordnande av godmanskap för en utländsk medborgare.

Enligt 5 kap. 2 § IÄL, ska rätten, vid ansökan om anordnande av förvaltarskap för en utländsk medborgare med hemvist i Sverige, genom Utrikesdepartementet inhämta yttrande över om förmyndarskap kommer att anordnas enligt den enskildes hemlands lag. För det fall rätten erhåller upplysning om att sådant förmyndarskap inte kommer att anordnas eller inte mottar något svar inom sex månader, får förvaltarskap anordnas enligt svensk lag.

Bestämmelsen i 5 kap. 2 § IÄL reglerar inte uttryckligen vad som gäller vid ansökan om godmanskap för utländsk medborgare med hemvist här i landet. Utöver bestämmelsen i 5 kap. 4 § andra stycket IÄL om interimistiskt beslut om god man när förmyndarskap är anordnat enligt lagen i främmande stat, saknas andra konventionsbundna bestämmelser om vad som gäller på detta område (jfr SOU 2015:74 s. 99).

I samband med att 5 kap. 2 § IÄL ändrades år 1989 påpekades i motiven att det, lika litet som före ändringen, nämndes något om möjligheten att förordna god man enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken. Det angavs dock att det, i enlighet med den princip som gäller enligt föräldrabalken, först bör undersökas om inte ett godmanskapsförordnande är tillräckligt innan en förvaltare utses. Vidare angavs det att svensk lag fick anses vara tillämplig i samma utsträckning, vare sig det var fråga om ett godmans- eller ett förvaltarförordnande (se prop. 1988/89:14 s. 17).

I sammanhanget kan också noteras att det i betänkandet Skydd för vuxna i internationella situationer – 2000 års Haagkonvention (SOU 2015:74) anges att svensk domstol, mot bakgrund av de nyss redovisade motivuttalandena, får anses ha internationell behörighet att förordna god man i de fall behörighet att anordna förvaltarskap föreligger (se s. 99).

Mot denna bakgrund anser hovrätten att svensk domstol är behörig att pröva en ansökan om anordnande av godmanskap för en utländsk medborgare som har sitt hemvist här i landet.

När det sedan gäller frågan om domstolen inför ett sådant beslut måste inhämta ett sådant yttrande som avses i 5 kap. 2 § IÄL konstaterar hovrätten, som tingsrätten också framhållit, att ett godmanskap inte betar den enskildes rättshandlingsförmåga. Till skillnad från vad som är fallet vid förvaltarskap, finns därför inte någon risk för motstridiga rättshandlingar mellan en god man i Sverige och en eventuell förvaltare i den enskildes hemland. Enligt hovrätten innebär dessa förhållanden att svensk domstols behörighet att pröva en ansökan om godmanskap för en utländsk medborgare som har sitt hemvist här i landet, inte är beroende av inhämtandet av ett sådant yttrande som avses i 5 kap. 2 § IÄL.

Är svensk domstol behörig att pröva ansökan om anordnande av godmanskap för G.M.?

För att svensk domstol ska vara behörig att pröva en ansökan om godmanskap för en utländsk medborgare krävs alltså att den enskilde har sitt hemvist här i landet (jfr även 11 kap. 25 § första stycket föräldrabalken). Enligt 7 kap. 2 § IÄL anses den enskilde ha sitt hemvist där denne är bosatt, under förutsättning att bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande.

I motiven till 7 kap. 2 § IÄL anges, vad gäller de övriga omständigheter som ska beaktas vid bestämmande av var den enskilde har sitt hemvist, att det ska fästas avseende särskilt vid den enskildes avsikt att stanna kvar i landet. Som regel torde man kunna sluta sig till denna avsikt med ledning av de faktiska förhållandena. Alltför stränga krav bör dock inte ställas på avsikterna för framtiden. Det behöver således inte vara fråga om en avsikt att bli kvar för all framtid, utan normalt synes det vara tillräckligt att den enskilde avser att stanna tills vidare och alltså inte har några definitiva planer på att lämna landet. Men även den som i och för sig är på det klara med att han eller hon vid viss framtida tidpunkt ska lämna landet, kan tänkas ha sitt hemvist här i landet, t.ex. om den planerade vistelsen är tänkt för en avsevärd tid. I sammanhanget måste viss betydelse även tillmätas frågan hur stark anknytning som föreligger till ett annat land. Om alla band, bortsett från medborgarskapet, klippts av med det andra landet, torde också en tidsbegränsad vistelse kunna ge upphov till hemvist i vistelselandet, medan upprätthållandet av vissa band med det andra landet kan medföra att vistelsen inte är att likställa med hemvist. Om ingen invändning görs, torde domstolen som regel ha att godta ett påstående från en part att han eller hon har för avsikt att stanna kvar i landet. Vidare anges att det inte helt kan bortses från olika reglers syfte när det gäller att bestämma den grad av anknytning som krävs för att hemvist ska anses föreligga vid tillämpning av bestämmelsen i fråga. (Se prop. 1973:158 s. 80 f. och 121.)

I fråga om betydelsen av uppehållstillstånd vid prövningen av frågan om hemvist, har Högsta domstolen i NJA 1995 s. 238 uttalat att det som princip får anses gälla att en utlänning som saknar rätt att stadigvarande vistas i Sverige, inte har hemvist här i landet vid tillämpning av IÄL. Enligt Högsta domstolen kan det dock föreligga sådana omständigheter som gör att denne ändå ska anses ha hemvist här. Så kan vara fallet när vistelsen varat lång tid. Det angavs vidare att det också bör kunna beaktas om den utländska medborgaren har ett starkt rättsligt intresse av att få sin talan prövad och möjligheten i praktiken föreligger endast om svensk domstol har behörighet att ta upp målet.

G.M. är 82 år och är varken svensk medborgare eller medborgare i ett land inom EU eller EES. Eftersom hon vistats i Sverige under längre tid än tre månader, behöver hon därför uppehållstillstånd (2 kap. 5 § utlänningslagen, 2005:716).

I målet har upplysts att G.M. den 25 mars 2020 fick avslag på sin senaste ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. G.M. har genom sitt ombud uppgett att hon alltjämt befinner sig här i landet och att hon har för avsikt att överklaga avslagsbeslutet.

Av handlingarna i målet framgår G.M. sedan i juni 2018 haft sitt boende här i landet hos dottern O.S. och dotterns make, T.S. Av de uppgifter som O.S. och G.M. lämnat framgår även att G.M:s önskan är att stanna kvar här i landet. För detta talar även de ansökningar hon lämnat in till Migrationsverket. Hon har därutöver gjort gällande att samtliga hennes släktingar är svenska medborgare och bosatta här i landet. Till detta kommer att G.M. får anses ha ett starkt rättsligt intresse av att få frågan om godmanskap prövad.

Enligt hovrätten är omständigheterna sammantaget sådana att G.M., trots att hon saknar uppehållstillstånd, får anses ha fått hemvist i Sverige i den mening som avses i IÄL. Svensk domstol är därför behörig att pröva hennes ansökan om anordnande av godmanskap.

Ska godmanskap anordnas för G.M. och i så fall i vilken omfattning?

Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, ska rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne (11 kap. 4 § föräldrabalken).

Kravet på att det ska föreligga ett behov innebär att ett godmanskap ska ställas i relation till andra möjligheter för den enskilde att få bistånd, inbegripet möjligheten att på mer informell väg få hjälp av anhöriga och vänner. Om den enskilde på något annat vis kan få sina angelägenheter skötta på ett tillfredsställande sätt, kan det betyda att godmanskap inte behövs. I synnerhet gäller detta om sådana åtgärder är mindre ingripande, sett ur den enskildes perspektiv. Reglerna om godmanskap får således anses vila på tanken att den som behöver bistånd inte ska utsättas för mer ingripande åtgärder än som verkligen är motiverat (se NJA 2015 s. 851 p. 6).

Utredningen ger enligt hovrätten stöd för att G.M:s tillstånd är sådant som avses i 11 kap. 4 § föräldrabalken och att hon behöver hjälp med att bevaka sin rätt. Detta hjälpbehov kan inte tillgodoses på något mindre ingripande sätt än genom godmanskap.

Varken läkarintyget eller den övriga utredningen ger dock enligt hovrätten tillräckligt stöd för att G.M. skulle ha ett sådant hjälpbehov för att sörja för sin person att det behövs ett godmanskap. Detsamma gäller ifråga om att förvalta G.M:s egendom. Det behov av hjälp som kan uppkomma bör enligt hovrätten kunna tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder, t.ex. genom G.M:s anhöriga. Det bör i detta sammanhang nämnas att om någon på grund av sjukdom eller försvagat hälsotillstånd inte längre har förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter, har vissa anhöriga behörighet att för den enskilde vidta åtgärder med anknytning till dennes dagliga livsföring (se 17 kap. 1 och 2 § föräldrabalken).

Sammanfattningsvis anser hovrätten att godmanskapet för G.M. ska begränsas till att endast omfatta hjälp med att bevaka hennes rätt. Tingsrättens beslut ska därför ändras i enlighet med detta.

BESLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens beslut på så sätt att T.S:s uppdrag som god man endast ska omfatta hjälp med att bevaka G.M:s rätt.