NJA 1995 s. 25

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Rehnström samt rådmännen Tjulander och Kjellkvist) anförde i dom d 6 maj 1992:

Bakgrund.

Stensele Mekaniska Verkstad AB (Stensele) var kund i Nordbankens

Riksskatteverket lokalkontor i Storuman. Den 12 aug 1987 gav Stensele banken i uppdrag att inbetala källskatt och arbetsgivaravgifter, tillhopa 852 389 kr, som skulle betalas senast d 18 aug 1987. Då uppdraget lämnades fanns inte täckning på Stenseles konto i banken men Stensele uppgav att man väntade en inbetalning som skulle täcka skatteinbetalningen. Den 19 aug på morgonen överfördes beloppet via bankgirot till skattepostgirot för LSt:n i Norrbottens län. På förmiddagen samma dag fick banken besked från Stensele, att skatteinbetalningen inte skulle ske eftersom Stensele inte hade medel till betalningen. Chefen för bankkontoret ringde på eftermiddagen d 19 aug till en tjänsteman på LSt:ns uppbördsenhet och meddelade att betalningen återkallades. Stensele inställde betalningarna d 19 aug 1987 och försattes i konkurs d 27 aug 1987.

Yrkanden och grunder.

Nordbanken har yrkat att staten skall återbetala det av banken inbetalade beloppet 852 389 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 19 aug 1987 till dess betalning sker.

Staten har genom Riksskatteverket bestridit yrkandet. Det yrkade kapitalbeloppet och räntan har vitsordats som skäliga i och för sig. Som grunder för sitt yrkande har Nordbanken anfört: Betalning - även betalning av skatt - är en rättshandling, som kan återkallas enligt civilrättsliga regler. Genom telefonmeddelandet till LSt:ns uppbördsenhet har banken återkallat betalningen. Betalningen har pga detta inte kommit till stånd. I första hand hävdas att en betalning alltid kan återkallas innan den är fullgjord och att Nordbanken återkallat betalningen innan den fullbordades. Enligt Nordbankens mening är betalningen fullgjord först när postgirot avslutat sina bokföringsåtgärder för dagen. - För det fall TR:n skulle finna att återkallelsen skett efter det att betalningen blivit fullgjord, hävdas i andra hand att Nordbankens betalning är att se som en "fristående rättshandling" eftersom betalningen skett med bankens egna medel och äganderätten till pengarna sålunda har övergått direkt från banken till staten. Jämlikt 7 § avtalslagen kan rättshandlingen återkallas av Nordbanken i fall återkallelsen sker innan uppbördsenheten "tagit del av" rättshandlingen, dvs får kännedom om att betalningen skett. Eftersom uppbördsenheten inte får kännedom om betalning omedelbart när den är fullgjord har återkallelsen i detta fall skett före det att enheten fick kännedom om betalningen.

Som grunder för bestridandet har staten anfört:

Nordbanken har i frågan, om återkallelsen kan ha skett före bokföringen av just den aktuella betalningen, genmält att det i varje fall föreligger stor sannolikhet för att telefonsamtalet ägde rum före bokföringstransaktionen eftersom det företogs tidigt på eftermiddagen och att det bör ankomma på staten att visa att ordningsföljden mellan händelserna är den omvända.

Domskäl.

Parterna har förklarat sig vara i huvudsak ense om att den omtvistade betalningen skett enligt följande betalningsrutin.

a. Kunden fyller i uppdragsblanketten "BG 60, januari 1987, Bankernas skattegiro, Betalningsuppdrag". Samtidigt fyller kunden i ett inbetalningskort och lämnar dessa handlingar till banken.

b. Banken översänder blad 1 av BG 60 till bankgirocentralen senast fyra dagar före förfallodagen (numera senast två dagar före). Med dagar menas bankdagar.

c. Dagen efter förfallodagen dvs d 19 före kl 09.00 överlämnar bankgirot till postgirot kundens avi.

d. Den 19 betalar bankgirot via clearing till postgirot.

e. Den 19 bokför postgirot betalningen. Bokföringen av betalningarna sker fortlöpande under dagen och på grund av de många betalningarna torde även bokföring ske den 20.

f. Den 19 överför bankgirot till banken via data uppgifterna om betalningen för att banken skall kunna belasta kundens konto. Bokföringen hos banken sker normalt natten mellan d 19 och d 20.

g. Slutligen sker en avräkning mellan banken och bankgirot. Nordbankens talan grundas på att någon rättsligen giltig betalning inte kommit till stånd pga att banken återkallat densamma. Det av banken som återkallelse åberopade tillvägagångssättet är en återkallelseförklaring riktad till motparten. I första hand har banken hävdat att återkallelsen har erhållit rättsverkan eftersom den måste ha nått motparten före den tidpunkt då betalningen enligt andra rättsregler skall anses fullbordad och i andra hand har banken åberopat att den fått rättsverkan eftersom den i vart fall ägt rum vid tidpunkt som sägs i 7 § avtalslagen.

Enligt TR:ns mening går det inte att - som Nordbankens argumentering synes förutsätta - ställa upp några för alla rättshandlingar giltiga regler för hur en återkallelse av rättshandling skall åstadkommas. Återkallelsemöjligheten blir vid den enskilda rättshandlingen beroende av de rekvisit som avgör när rättshandlingen skall anses fullbordad. Det av banken åberopade stadgandet i 7 § avtalslagen gäller återkallelse av anbud och accept. I den mån lagrummet skall kunna vinna analog tillämpning i fråga om andra rättshandlingar, måste även dessa vara av den arten att de för sin fullbordan kräver att ena parten mottagit en viljeförklaring från motparten. Den rättshandling som avses i detta mål - en betalning genom insättning på mottagarens konto - är inte av nyssnämnda slag. En sådan betalning är under alla förhållanden fullbordad i och med att betalningsgången rent faktiskt har fortskridit bortom den punkt där den kunnat hejdas av avsändaren. Däremot krävs inte för betalningens fullbordan att betalningsmottagaren erhållit en förklaring om avsändarens betalningsavsikt. Den omtvistade betalningen från Nordbanken har uppenbarligen kommit fram till staten och har alltså också nått fullbordanspunkten. Bankens återkallelsemeddelande har inte haft någon inverkan på detta förhållande och det saknar därför betydelse under vilket skede av betalningsgången som meddelandet hade framförts till staten.

Emellertid har staten medgivit att återkallelsemeddelandet tillerkänns verkan som hinder för betalningens fullbordan om det blott har framförts inom viss tid. Medgivandet kan inte givas vidare utsträckning än vad staten själv velat tillerkänna det. Staten får anses ha begränsat tidsfristen för återkallelseverkan till den tidpunkt då betalningen enligt statens mening skall anses fullbordad, vilket är senast då clearingen mellan bankgirot och postgirot företogs. Detta har enligt statens påstående i målet inträffat på förmiddagen d 19 aug. Eftersom återkallelsemeddelandet från banken ostridigt framfördes först på eftermiddagen, erhåller det sålunda inte verkan ens med stöd av statens medgivande.

Nordbankens talan, som grundas på att betalningen inte blivit fullbordad, skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Nordbanken överklagade domen i Svea HovR och yrkade att käromålet skulle bifallas.

Riksskatteverket bestred ändring.

Domskäl

HovR:ns domskäl.

Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder för talan som vid TR:n.

Nordbanken har här vid utveckling av sin talan anfört bl a följande. Då Stensele Mekaniska Verkstad AB (i fortsättningen kallat Stensele) d 12 aug 1987 gav Nordbanken i uppdrag att inbetala källskatt och arbetsgivaravgifter uppgavs det uttryckligen från Stenseles sida att det saknades täckning på bolagets konto i banken. Vid uppdragets lämnande uppgav Stensele dock att bolaget väntade en inbetalning som skulle täcka det sammanlagda beloppet för källskatt och arbetsgivaravgift. Kl 10.30 d 19 aug ringde Stensele till Nordbanken och meddelade att Stensele inte fått den väntade inbetalningen och inte kunde betala beloppet till staten. Kl 13 samma dag ringde kontorschefen vid bankens lokalkontor, P.Å., till LSt:ns uppbördsenhet och återkallade betalningen.

Parterna är i HovR:n ense om att clearingen av det aktuella beloppet skedde d 19 aug och att clearingen var avslutad kl 12 den dagen. Vidare råder här enighet mellan parterna om att det inte går att fastställa exakt när på dagen en bokföring på ett postgirokonto är gjord, att bokföringen på postgirot d 19 aug var för dagen avslutad kl 16 och att det aktuella beloppet måste ha bokförts vid postgirot d 19 aug mellan kl 13 och 16.

Staten har - utan att direkt vilja vitsorda att Nordbankens telefonsamtal till LSt:n ägde rum kl 13 d 19 aug - uppgett att det är sannolikt att bankens telefonsamtal skedde tidigt på eftermiddagen eller omkring kl 13 den dagen.

HovR:ns bedömning.

Det är inte ifrågasatt från statens sida att det aktuella beloppet betalats med Nordbankens egna medel. Vid sådant förhållande kan den av staten åberopade grunden, att banken inte har någon rätt till beloppet, inte vinna beaktande i målet.

Mellan parterna råder ingen tvist om att den ifrågavarande betalningen i och för sig kan återkallas genom att återkallelse sker direkt till vederbörlig uppbördsmyndighet. Parterna är emellertid oense om vid vilken tidpunkt som återkallelsen måste ske för att få rättsverkan.

Av betydelse i sammanhanget är när betalningen skall anses fullgjord. Efter den tidpunkten får nämligen möjligheten att återkalla betalningen anses ha gått förlorad (jfr NJA 1982 s 366).

I NJA 1988 s 312 har HD uttalat att en betalning, som med befriande verkan kan ske till borgenärens postgirokonto, bör anses fullgjord den dag då betalningen bokfördes av postgirot, om inte annat följer av särskilda föreskrifter såsom beträffande bl a skattebetalningar.

I förevarande mål är fråga om skattebetalning och betalning av arbetsgivaravgift. Det finns beträffande uppbörd av skatt särskilda föreskrifter i 52 § uppbördslagen i fråga om när skatten skall anses vara inbetald. Detta stadgande, som äger tillämpning också på arbetsgivaravgift, särreglerar dock inte det fallet att inbetalningen sker via bankgiro till uppbördsmyndighetens postgirokonto.

Mot bakgrund av det anförda finner HovR:n att en återkallelse av nu ifrågavarande slag, för att få rättsverkan, bör ha skett före postgirots bokföring av betalningen. Om det emellertid, som i detta fall, inte går att fastställa den exakta tidpunkten på dagen, då betalningen bokförts, får det i stället anses att betalningen blivit fullgjord först vid den tidpunkt när postgirot för dagen avslutat sina bokföringsåtgärder. En återkallelse som skett dessförinnan får därför rättsverkan.

Postgirots bokföringsåtgärder d 19 aug 1987 var avslutade kl 16. Nordbanken har påstått att återkallelsen skedde kl 13 den dagen och staten har häremot inte gjort någon invändning utan intagit den ståndpunkten att det är sannolikt att bankens telefonsamtal till LSt:n skedde tidigt på eftermiddagen eller omkring kl 13 d 19 aug. Mot denna bakgrund finner HovR:n det kunna hållas för visst att återkallelsen av betalningen skett omkring eller strax efter kl 13 den nämnda dagen. Bankens återkallelse har alltså skett innan postgirots bokföringsåtgärder den dagen var avslutade.

Vid angivna förhållanden skall Nordbankens återkallelse av betalningen äga rättsverkan. Käromålet skall därför bifallas.

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktar HovR:n staten att till Nordbanken betala 852 389 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från d 19 aug 1987 till dess betalning sker.

Hovrättslagmannen Zachrisson var skiljaktig och anförde: Jag anser att TR:ns domslut är riktigt och att den överklagade domen skall fastställas. Mina skäl, som skiljer sig från TR:ns, är följande.

Av utredningen framgår att verkstadsbolaget, Stensele, som kund och med eget konto i Nordbanken d 12 aug fyllt i uppdragsblanketten avseende Bankernas skattegiro och samtidigt lämnat banken ett ifyllt inbetalningskort. Betalningsuppdraget avsåg inbetalning av källskatt och arbetsgivaravgifter; en betalning som i fråga om bl a förfallodag m m följer bestämmelserna om uppbörd av skatt i 52 § uppbördslagen (1953:272). Utredningen visar också att när uppdraget lämnades täckning saknades för betalning av beloppet från Stenseles eget konto i banken. Fyra dagar före förfallodagen - d 18:e i månaden - sände banken, uppenbarligen för att förhindra betalningsdröjsmål, blad 1 av uppdragsblanketten till bankgirocentralen.

Jag anser att Nordbanken redan d 12 aug när betalningsuppdraget accepterades tog på sig en kreditrisk. Kreditrisken kvarstod när banken sände in blad 1 av uppdragsblanketten och risken ökades för var dag som

gick utan att täckning motsvarande det aktuella beloppet uppkom på Stenseles konto i banken. Och i varje fall på förfallodagen kunde banken ta slutlig ställning till om den ville vidbli det lämnade uppdraget eller om den skulle lämna uppdraget och låta Stensele, vid utebliven betalning, komma i dröjsmål med skatt och avgifter. Banken valde att fullfölja uppdraget och det omstämda beloppet noterat på gireringshandlingarna nådde postanstalten på morgonen d 19. Därmed hade, som jag ser det, banken beviljat Stensele en helt normal kredit, om än kortfristig, motsvarande storleken av de inbetalda medlen.

Stensele var skyldigt enligt lag att sist d 18 betala skatt och avgifter. Varken bolaget eller någon dess uppdragstagare kunde återkalla den betalningen. Rent faktiskt kunde inte betalningsingången hejdas efter lunch d 19; clearingförfarandet var ostridigt vid lunch avslutat mellan bankgiro och skattepostgiro. Stenseles betalning var fullbordad och skatten inbetald. Banken hade i detta läge till följd av den beviljade krediten och eget risktagande enbart en fordran mot Stensele, en fordran som fick göras gällande i vanlig ordning. När krediten väl beviljats och skatteinbetalningen alltså fullgjorts för Stenseles räkning, hade banken inga särskilda möjligheter att agera mot staten för att därigenom erhålla täckning för sin fordran.

Mot denna bakgrund anser jag att käromålet skall ogillas redan på den av staten i första hand angivna grunden för bestridande, nämligen att Nordbanken i förhållande till staten inte har någon rätt till det inbetalade beloppet.

Överröstad är jag i övrigt ense med majoriteten.