NJA 1999 s. 793

Sun Microsystems AB (Sun) väckte talan mot Nordbanken AB vid Stockholms TR med yrkande att banken skulle förpliktas att till Sun betala 8 085 986 kr jämte ränta.

Nordbanken bestred yrkandet men vitsordade kapitalbeloppet i och för sig.

Sun åberopade två utlåtanden av professor B.L..

Sun överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Nordbanken bestred ändring.

HovR:n (f d hovrättspresidenten Blom, hovrättslagmannen Löfmarck, hovrättsrådet Lindgren, referent, och t f hovrättsassessorn Gistorp) anförde i dom d 25 nov, 1996: Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder och omständigheter till stöd för sin respektive talan som vid TR:n. Den skriftliga bevisningen är i allt väsentligt densamma som vid TR:n. Det av Nordbanken åberopade vittnesförhöret med banktjänstemannen E.M. har återgetts genom banduppspelning av förhöret vid TR:n.

Vad beträffar händelseförloppet vid betalningstransaktionens genomförande antecknar HovR:n till komplettering av beskrivningen i TR:ns dom följande av parterna obestridda omständigheter. På Suns begäran öppnade Nordbanken ett checkkonto åt Sun i Nordbanken. Detta skedde omkring kl 10.00 d 12 nov 1992. Avsikten var att Innovation Air Freight AB (IAF) skulle kunna föra över det belopp som tvisten rör till Suns nyöppnade konto från IAF:s konto i Sparbanken. IAF:s företrädare skrev på en uttagsorder i närvaro av företrädare för Sun och överlämnade den till den närvarande banktjänstemannen. Denne lämnade rummet och återkom efter ca 10 minuter med en bokföringsavi som banken upprättat. Av bokföringsavin, som var undertecknad av två av bankens tjänstemän, framgick att banken på IAF:s uppdrag satt in 8 085 986 kr på Suns konto i banken. Det framgick av avin att överföringen skett på uppdrag av IAF. Företrädarna för Sun och IAF erhöll var sitt exemplar av bokföringsavin.

Vad beträffar det fortsatta händelseförloppet har Nordbanken lämnat följande av Sun ej ifrågasatta redogörelse. Banktjänstemannen lämnade bokföringsavin till kontorets kassa för kassakörning. Först genom denna åtgärd skedde kreditering på Suns konto av det överförda beloppet. Kassakörningen skedde strax efter kl 10.00 och i varje fall före kl 11.00, som var sista tidpunkt för transaktioner som kunde bli föremål för den betalningsclearing mellan bankerna som skulle äga rum kl 12.00. Nordbankens Märstakontor ringde upp Sparbanken och frågade om Sparbanken kunde skydda överföringen. Telefonsamtalet ägde, såvitt HovR:n har kunnat förstå, rum efter clearingtidpunkten kl 12.00. Det var vittnet E.M. som tog emot samtalet. På grund av beloppets storlek kunde Sparbanken inte ge besked genast utan ville återkomma. På eftermiddagen d 12 nov fick Nordbanken meddelande från Sparbanken att Sparbanken inte skyddade överföringen och att banken med omedelbar verkan hade sagt upp IAF:s checkkredit.

Av vittnesförhöret med E.M. har framgått följande. E.M. hade till uppdrag att sköta bl a IAF:s företagskrediter. IAF hade en checkkredit med normala kreditvillkor. På IAF:s konto fanns inklusive krediten tillräckliga medel för att täcka betalningen till Sun. Efter överföringen återstod outnyttjat ungefär en halv milj kr av den beviljade checkkrediten som uppgick till 5,9 milj kr. Efter Nordbankens förfrågan om Sparbanken skyddade överföringen tog han kontakt med företrädare för IAF och fick av dessa beskedet att IAF efter betalningen till Sun saknade likvida medel för de stora utbetalningar som väntade företaget inom de närmaste veckorna. Detta föranledde Sparbanken att omedelbart säga upp checkkrediten och att därefter meddela Nordbanken att överföringen inte skyddades.

Nordbanken har beträffande clearingsystemet mellan bankerna tillagt att clearing skedde två gånger dagligen, dels kl 12.00 och dels vid en senare tidpunkt. Alla transaktioner som ägt rum före kl 11.00 omfattades av förmiddagsclearingen. Datafiler med dessa transaktioner överlämnades på eftermiddagen till bankgirocentralen för bearbetning. Resultatet anmäldes till Riksbanken som företog de nettoöverföringar mellan bankerna som blev resultatet av clearingen. Nordbanken har vidare framhållit att clearingsystemet är rent tekniskt i den meningen att clearingen inte är bindande mellan bankerna, i varje fall inte beträffande enskilda transaktioner som överstiger 2 000 kr. I förevarande fall godkände Sparbanken inte den överföring till Nordbanken som skedde genom clearingen av det aktuella beloppet utan begärde att Nordbanken skulle återföra beloppet. Så skedde också. Nordbanken fick således inte valuta från Sparbanken för IAF:s betalning till Sun.

Nordbanken har till utveckling av sin talan anfört följande utöver vad som antecknats i TR:ns dom. Sun fick d 12 nov 1992 inget kontoutdrag och alltså inget besked, som kunde utvisa ställningen på kontot. Sun har inte framställt någon begäran om att disponera medlen innan bolaget d 13 nov 1992 underrättades av Nordbanken om att banken inte skulle tillåta Sun att röra de insatta medlen. Sun har därför inte hunnit inrätta sig efter det förhållandet att bolaget skulle ha tillgång till medlen. - Nordbankens huvudinställning är att överföringen från Sparbanken inte var definitiv. En kontohavare, som från ett konto i en annan bank får medel överförda till sitt konto, kan inte inneha medlen på andra villkor än den kontoförande banken. Är överföringen mellan bankerna inte definitiv, får även kontohavaren finna sig i att insättningen omintetgörs. Nordbanken har således haft full rådighet över de på kontot krediterade medlen. Varken krediteringen som sådan eller utfärdandet av bokföringsavin har någon självständig rättsverkan innan clearingen har blivit definitiv. Vad avser den i TR:ns dom återgivna grund nr 5 har banken i HovR:n hävdat att återbetalningen med hänsyn till IAF:s dåliga ekonomiska ställning missgynnade övriga borgenärer och därför inte var bindande för IAF och följaktligen inte heller för Nordbanken, som därmed kunde åberopa detta förhållande gentemot Sun. - Ett bifall till Suns talan skulle medföra att Nordbanken endast erhöll en oprioriterad fordran i IAF:s konkurs.

Sun har sammanfattningsvis byggt sin talan på att insättningen av medlen på bolagets konto i Nordbanken har blivit definitiv sedan bolaget erhållit meddelande därom genom mottagandet av den av två banktjänstemän underskrivna bokföringsavin. Bolaget har därigenom erhållit en fordran mot banken. Sun har inte haft någon anledning att betvivla att IAF hade förmåga att återbetala beloppet, särskilt som medlen enligt. tullagen utgjorde redovisningsmedel och skulle hållas avskilda från IAF:s övriga medel.

HovR:n har först att ta ställning till om överföringen av medlen till Suns konto i Nordbanken har blivit bindande för banken.

Parterna har i denna del argumenterat från rättsfallen NJA 1982 s 366, 1988 s 312 samt 1995 s 25. HD har i de två förstnämnda fallen prövat frågan om betalning över postgiro fullgjorts i rätt tid, varvid det var av betydelse när gäldenären förlorade möjligheten att återkalla betalningsuppdraget och därmed rådigheten över beloppet. I båda målen ansågs tidpunkten för bokföringen av transaktionen vara väsentlig. I det sistnämnda rättsfallet gällde frågan när en gäldenär, som betalat skatt via bankgiro, med hänsyn till betalningssystemet och sin rådighet över beloppet senast kunde återkalla betalningsuppdraget. Gemensamt för alla tre rättsfallen är att betalningarna skedde över postgiro eller bankgiro och att diskussionen gällde rättsläget vid en tidpunkt innan betalningsmottagarna hade nåtts av någon underrättelse om att betalningen hade verkställts.

Läget i detta mål skiljer sig från rättsfallen på flera sätt. Betalningen har inte skett över postgiro eller bankgiro utan som en individuell transaktion vid sidan av dessa betalningssystem, låt vara att clearingförfarandet är gemensamt. Sun har i egenskap av betalningsmottagare erhållit en bokföringsavi undertecknad av två av bankens tjänstemän, varav framgår att beloppet insatts på företagets konto i Nordbanken. IAF har vid samma tillfälle erhållit samma bokföringsavi. I enlighet med mångårig praxis i banksammanhang gäller en sådan handling som kvitto på insatt belopp (jfr NJA 1883 s 4). Såväl betalare som betalningsmottagare har således erhållit skriftligt besked om att betalningsöverföringen har ägt rum samt underlag för bokföringen i respektive företag. Nordbanken har inte, när betalningsuppdraget utfördes, gett tillkänna för Sun och IAF att betalningen var villkorad av att Sparbanken skyddade uttaget från IAF:s konto i denna bank. HovR:n finner därför att Nordbanken i förhållande till Sun har blivit bunden av innehållet i bokföringsavin när denna överlämnades till Sun och att banken därmed förlorat den juridiska rådigheten över beloppet som då kommit att ingå i Suns förmögenhetsmassa. Ett annat synsätt skulle leda till att betalningsmottagaren trots besked om att medlen satts in på hans konto inte skulle kunna förlita sig på denna upplysning förrän vid en senare tidpunkt, vilken i praktiken skulle bestämmas av bankernas sätt att utforma clearingsystemet. Detta skulle leda till osäkerhet i betalningssystemet och motverka en rationell kapitalhantering.

Beloppet på Suns konto har således i och med att bokföringsavin överlämnades ingått i företagets förmögenhet. Nordbanken har trots detta utan överenskommelse med Sun fråntagit Sun rådigheten över beloppet och återfört detta till banken och senare via clearing till Sparbanken. Frågan i målet blir då närmast om Nordbanken har sådana rättsligt bärande grunder för sina åtgärder att banken inte kan förpliktas att betala tillbaka beloppet till Sun.

Nordbanken har i denna fråga som grund åberopat att krediteringen på Suns konto och utfärdandet av bokföringsavin var misstag föranledda av att Nordbanken trodde att täckning fanns på IAF:s konto med Sparbanken och att Nordbanken skulle få den valuta som var en förutsättning för krediteringen. Enligt Nordbanken får sådana av misstag utförda rättshandlingar rättas.

Som grunden är utformad rör det sig inte om ett misstag i sedvanlig bemärkelse såsom t ex felskrivning eller felräkning. Misstaget ligger i att banken utfört betalningsuppdraget under en förutsättning som senare visade sig vara felaktig. En sådan betalning kan gå åter om mottagaren har insett att förutsättningen var felaktig. I detta fall skulle resonemanget leda till att Nordbanken skall anses ha haft rätt att förfara på sätt som skett om banken kan styrka att Sun har mottagit beloppet med vetskap om att IAF inte hade medel som räckte till betalningen och att banken under sådana förhållanden inte skulle ha utfört denna.

Det är ostridigt i målet att betalningen hade sin grund i de inbördes relationerna mellan Sun och IAF och att besöket på Nordbankens kontor i Märsta var föranlett av en överenskommelse mellan Sun och IAF om att IAF skulle genomföra återbetalning av ett i förväg mellan parterna bestämt belopp. Företrädare för Sun och IAF var närvarande när IAF gav betalningsordern till Nordbanken. Sun har framhållit att de aktuella medlen utgjorde förskottsbetalning för tullavgifter, att medlen enligt tullagen skulle hållas avskilda från IAF:s övriga tillgodohavanden och att Sun därför inte hade anledning att tro att IAF inte hade tillräckliga medel för återbetalningen. Nordbanken har å sin sida framhållit att Sun hade tagit initiativet till återbetalningen på grund av att Sun hade fått vetskap om förändringar i IAF:s styrelse och kommit att misstänka att IAF var på obestånd. Vad som i dessa delar har framkommit ger enligt HovR:ns bedömning inte tillräckligt stöd för att anta att Sun vid betalningstillfället insåg eller borde ha insett att IAF saknade tillräckliga medel för att återbetala beloppet, särskilt som IAF hade mottagit ett ännu större belopp från Sun endast tre dagar före återbetalningen. Nordbanken har således inte kunnat styrka att Sun mottagit betalningen med insikt om att IAF inte hade egna medel som räckte till denna.

Nordbanken, i vars uppgifter betalningsförmedling ingår, har haft långt större möjligheter än Sun att överblicka de olika leden i betalningen. Med hänsyn härtill och då det inte visats något annat än att Sun vid betalningen var i god tro beträffande IAF:s finansiella resurser har Nordbanken att med beaktande av intresset av trygghet i omsättningen och i egenskap av betalningsförmedlare svara för sitt misstag (jfr NJA 1994 s 177).

Omständigheterna i målet är inte sådana att de kan anses ha inneburit en överlåtelse från IAF till Sun av en fordran på Sparbanken vilken Sun sedan överlåtit på Nordbanken. I stället är frågan om ett betalningsuppdrag som IAF har lämnat till Nordbanken som betalningsförmedlare. Sun kan således inte gentemot Nordbanken göras ansvarigt för att Sparbanken i förhållande till IAF inte var skyldig att tillåta IAF att utnyttja checkräkningskrediten.

Nordbanken har vidare gjort gällande att transaktionen mellan Sun och IAF var ett pactum turpe stridande mot 11 kap 4 § BrB och såsom sådant ogiltigt. Nordbanken har återfört beloppet i eget intresse. Banken kan därför inte freda sitt handlande med att betalningen skulle på ett otillbörligt sätt ha gynnat Sun framför IAF:s övriga borgenärer.

Inte heller kan allmänna principer om obehörig vinst tillämpas i detta fall. HovR:n har därvid särskilt beaktat att medlen innehafts av IAF med skyldighet att redovisa för dem till Sun och att Nordbanken själv försatt sig i den uppkomna situationen genom att underlåta att göra erforderlig kontroll med Sparbanken.

Med hänsyn till den bedömning som nyss gjorts är omständigheterna inte sådana att Nordbankens betalningsskyldighet, såsom Nordbanken hävdat, kan jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Ej heller kan det anses att Sun har gjort en obehörig vinst.

HovR:n finner sammanfattningsvis med hänvisning till ovan gjorda bedömningar att käromålet skall bifallas.

Nordbanken (ombud advokaten P.S.) överklagade och yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns dom ogilla Suns talan. Sun (ombud advokaten B.G.) bestred ändring.

Sun åberopade ett utlåtande av professor J.R.. Finansinspektionen och Svenska Bankföreningen avgav yttranden i målet.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Magnusson, Lars K Beckman, Munck, referent, och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Den 9 nov 1992 satte Sim in drygt 8,5 milj kr på Innovation Air Freight AB:s (IAF:s) checkkonto i Första Sparbanken som en förskottsbetalning för sådana tullavgifter och mervärdesskattebelopp som IAF enligt överenskommelse fortlöpande skulle erlägga för Suns räkning. Sedan Sun och IAF d 11 nov kommit överens om att större delen av detta belopp skulle återbetalas, sammanträffade påföljande dag IAF:s verkställande direktör A.N. och företagets ekonomichef U.B. med Suns orderchef P.M. på Nordbankens kontor i Märsta för att verkställa denna återbetalning. Företrädarna för de båda bolagen var ense om att ett belopp om 8 085 986 kr skulle överföras från IAF:s checkkonto i Första Sparbanken till ett av Sun nyöppnat konto hos Nordbanken. IAF:s företrädare skrev på en uttagsorder och överlämnade denna till den närvarande banktjänstemannen. Denne lämnade rummet och återkom efter ca 10 minuter med en bokföringsavi, enligt vilken Nordbanken på IAF:s uppdrag hade satt in det, angivna beloppet på Suns konto i banken. Företrädarna för Sun och IAF erhöll var sitt exemplar av avin. Kort därefter kassakördes transaktionen vilket innebar att Suns konto krediterades med beloppet.

Överföringen förutsatte att större delen av en till IAF:s checkkonto kopplad kredit utnyttjades. På eftermiddagen d 12 nov sade emellertid Första Sparbanken upp IAF:s checkräkningskredit, vilket fick till följd att täckning kom att saknas för det överförda beloppet. Sedan Nordbanken samma dag underrättats om detta, meddelade Nordbanken d 13 nov Sun att bolaget till följd härav inte disponerade de insatta medlen. Den 16 nov debiterade Nordbanken Suns konto med det insatta beloppet. Följande dag försattes IAF i konkurs.

Ostridigt är således att Nordbanken inte erhållit någon valuta för den kontoskuld gentemot Sun som återspeglades i bokföringsavin och kontokrediteringen. Med hänvisning härtill har Nordbanken gentemot Stins krav i första hand invänt att krediteringen av Suns konto inte var definitiv och att utfärdandet av bokföringsavin inte hade någon självständig rättskapande verkan. Nordbanken har i andra hand invänt att krediteringen och utfärdandet av bokföringsavin utgjorde misstag, föranledda av att Nordbanken trodde att täckning fanns på IAF:s konto hos Första Sparbanken och att Nordbanken skulle få den valuta som utgjorde en förutsättning för krediteringen, samt att sådana av misstag utförda rättshandlingar får rättas. I tredje rummet har Nordbanken åberopat att Sun gentemot Nordbanken svarat för existensen av den fordran på Första Sparbanken som överlåtits till Nordbanken.

Nordbankens invändningar aktualiserar till en början frågan om betydelsen av att banken krediterat Stins konto och till Sun överlämnat en bokföringsavi om krediteringen. I den mån någon av dessa åtgärder skall tilläggas betydelse som ett åtagande från bankens sida gentemot Sun aktualiseras också spörsmålet från vilken tidpunkt detta åtagande skall anses ha giltighet och i vad mån det är frigjort från bakomliggande förhållanden.

Kännetecknande för bankverksamhet är att verksamheten omfattar inlåning från allmänheten på konto med nominellt bestämd behållning och med tillgänglighet a vista, en uppgift som också är skyddad genom lagstiftningen (se 1 kap 2 §, 2 kap 1 § och 7 kap 21 § lagen 1987:617 om bankrörelse). Bankerna har också yrkesmässigt tagit på sig en central roll i betalningsförmedlingen. Utvecklingen har inneburit att kontohavarna själva i allt större utsträckning kan per telefon, med hjälp av automater eller genom olika arrangemang för elektronisk förmedling via dator följa rörelserna på kontot och omedelbart disponera över krediterade belopp. Rutinerna för utsändande av skriftliga uppgifter om belopp som tillförts ett konto varierar. Övervägande skäl talar därför för att banken redan genom kontots kreditering skall anses åta sig en betalningsförpliktelse mot kontohavaren. Om en överföring av ett tillgodohavande till mottagarens konto skall kunna fylla funktionen att utgöra betalning, måste kontohavaren också få en rätt som är frigjord från det bakomliggande förhållandet utan att behöva lyfta beloppet. Ett sådant synsätt överensstämmer med den uppfattning som enligt Svenska Bankföreningens yttrande i målet numera är rådande inom bankväsendet. Bankföreningen har tillagt att denna uppfattning har stöd i UNCITRAL:s modellag om internationella betalningar och EU:s direktiv om gränsöverskridande betalningar.

Detta betyder inte att ett av banken överlämnat bevis om krediteringen saknar betydelse. Ibland kan avtalsförhållandet mellan banken och kontohavaren tänkas vara utformat på det sättet att det bör vara beviset om krediteringen i stället för själva krediteringen som får avgörande betydelse. Även när den nyss antagna huvudregeln är tillämplig, kan som Bankföreningen framhållit ett sådant bevis i sig innebära en skyldighet för banken att ställa beloppet till kontohavarens disposition. Eftersom i förevarande fall kontot krediterades i omedelbar anslutning till att beviset överlämnades, saknas emellertid anledning att i detta mål ta ställning till de frågor som uppkommer om ett bevis överlämnas utan att någon motsvarande kreditering av konto äger rum.

HD har i flera fall prövat frågor om när en gäldenärs betalning av en skuld skall anses ha skett och i vad mån en sådan betalning kan återkallas, när betalningen skett genom post- eller bankgiro (NJA 1982 s 366, 1988 s 312, 1995 s 25 och 1998 s 23). Därvid har de villkor som vid olika tillfällen gällt för de ifrågavarande betalningssystemen tillagts betydelse. De överväganden som gjorts i de angivna rättsfallen har inte omedelbar betydelse för frågan om vid vilken tidpunkt en bank åtar sig betalningsskyldighet gentemot en kontohavare genom att kreditera hans konto. Det saknas anledning till annat synsätt än att detta åtagande skall anses vara en omedelbar följd av krediteringen, om denna skett utan förbehåll, och således utan att exempelvis bankdagens slut behöver avvaktas. Den betalningsutjämning som genom den s k Riksbanksclearingen förekommer bankerna emellan kan sålunda i princip inte tilläggas någon betydelse när det gäller tidpunkten för uppkomsten av bankens skyldighet gentemot den enskilde kontohavaren till följd av en kontokreditering.

På grund av det anförda och då det i förevarande fall inte påståtts att Nordbanken gentemot Sun gjort någon reservation vid kontots kreditering kan banken inte på grundval av sina i första och tredje rummet gjorda invändningar undgå betalningsskyldighet.

En banks bundenhet på grund av en kontokreditering kan emellertid aldrig vara mera långtgående än om beloppet betalats ut kontant till kontohavaren. Härav följer att banken måste vara berättigad att åberopa allmänna regler om rättshandlingars ogiltighet.

Enligt 32 § 1 st avtalslagen är den som avgett en viljeförklaring, vilken till följd av felskrivning eller annat misstag på hans sida fått annat innehåll än som åsyftats, inte bunden av viljeförklaringens innehåll, om den till vilken förklaringen är riktad insåg eller bort inse misstaget. Ett utrymme för att tillämpa den princip som kommit till uttryck i denna regel måste finnas även när det gäller kontoföringar. När Nordbanken krediterade Suns konto med det ifrågavarande beloppet var det emellertid inte fråga om något misstag av det slag som denna bestämmelse tar sikte på utan om en brist i de förutsättningar som förelåg på bankens sida.

Vad avser Nordbankens återstående invändningar bör först nämnas att banken i HD har tillåtits att som ny omständighet åberopa att en överenskommelse förelegat mellan IAF och Sun att de från Sim förskottsbetalade medlen fick användas i IAF:s löpande verksamhet mot det att viss räntekompensation utgick till Sun. Sun har bestritt att en sådan överenskommelse träffats. I detta avseende har parterna åberopat skriftlig bevisning. Dessutom har vittnesförhör ägt rum på begäran av Nordbanken med U.B. och A.N. samt på begäran av Sun med P.M., IAF:s tidigare styrelseordförande advokaten X.X., Suns förutvarande ekonomichef S.J. och ekonomichefen vid speditionsföretaget O. och W.E.R..

Av den utredning som sålunda förebragts framgår att IAF genomgående försummat att hålla de medel som företaget mottagit av Sun och andra kunder för betalning av tullräkningar skilda från IAF:s övriga tillgångar, en underlåtenhet som stått i strid med 26 § 4 st i den vid den aktuella tiden gällande tullagen (1987:1065). Det står sålunda klart att dessa förskottsmedel satts in och, till dess att de förbrukats, kvarstått på IAF:s allmänna checkräkning hos Första Sparbanken, vilken använts i själva rörelsen. Utredningen kan emellertid inte anses visa att någon överenskommelse om detta träffats mellan IAF och Sun eller ens att Sun varit medvetet om förhållandet, låt vara att de uppgifter som lämnats av P.M. och S.J. ger vid handen att dessa som ansvariga tjänstemän hos Sun vid den aktuella tiden ej varit fullt medvetna om den rättsliga betydelsen av att redovisningsmedel hålls avskilda.

Nordbanken har gjort gällande att banken inte blivit betalningsskyldig gentemot Sun eftersom bankens förutsättning att den skulle erhålla valuta brustit och Sun med hänsyn till omständigheterna är närmast att bära risken för detta. Vidare har Nordbanken åberopat att transaktionen mellan IAF och Sun utgjorde ett s k pactum turpe stridande mot 11 kap 4 § BrB och att ett bifall till Suns talan skulle innebära att Sun gjorde en obehörig vinst. Dessa invändningar bör lämpligen behandlas i ett sammanhang.

Det står i och för sig klart att Nordbankens kreditering av Suns konto ägde rum under den bestämmande förutsättningen att Första Sparbanken skulle acceptera överföring av ett motsvarande tillgodohavande och att Sun insett detta. När det gäller frågan vilken av parterna som bör bära risken för att förutsättningen brustit måste utgångspunkten vara att det var bankens sak att hos sparbanken kontrollera att denna godtog överföringen. Nordbanken underlät tydligen att i erforderlig utsträckning utföra en sådan kontroll före kontots kreditering. I en sådan situation måste starka skäl föreligga för att risken skall anses falla på bankens motpart.

Som HovR:n angett skulle ett sådant skäl kunna vara att Sun vid tillfället för krediteringen känt till att IAF inte disponerade över medel som räckte till betalningen. Ändamålet med sammanträffandet i Nordbanken, som var varken Suns eller IAF:s bankförbindelse, för att ombesörja återbetalningen från IAF skulle i så fall, som Nordbanken får anses ha gjort gällande, ha kunnat vara en spekulation från Suns sida i att antingen Första Sparbanken eller också Nordbanken skulle brista i erforderliga kontroller.

Det ligger visserligen nära till hands att anta att Suns åtgärd att påfordra återbetalning av större delen av det till IAF d 9 nov 1992 utbetalade förskottsbeloppet hade sin bakgrund i en oro från Suns sida rörande IAF:s ekonomiska förhållanden. Det bör emellertid beaktas att IAF som förut framgått skulle ha haft möjlighet att återbetala beloppet med utnyttjande av den till checkkontot kopplade kredit som beviljats IAF och att det var först till följd av att Första Sparbanken sade upp krediten som täckning kom att saknas.

Nordbanken kan vid angivna förhållanden inte anses ha styrkt att Sun mottagit återbetalningen med insikt om att IAF inte disponerade medel för denna. Eftersom Sun fick kännedom om detta redan följande dag, uppkommer emellertid frågan om Sun likväl bör bära risken för att bankens förutsättning brustit. Nordbanken har härvidlag hänvisat till den princip som har kommit till uttryck i den s k re integra- bestämmelsen i 39 § andra meningen avtalslagen. Enligt första meningen i denna § gäller som huvudregel att, om giltigheten av avtal eller annan rättshandling enligt lagen är beroende av att den gentemot vilken rättshandlingen företogs var i god tro, hänsyn skall tas till vad han insåg eller bort inse vid den tidpunkt då han fick kännedom om rättshandlingen. Enligt andra meningen av §:n får emellertid, när särskilda omständigheter föranleder det, hänsyn också tas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda tidpunkt men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt.

För en tillämpning av re integra-principen krävs alltså inte bara att motparten fått kännedom om en ogiltighetsgrund innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt utan också att det finns särskilda omständigheter som talar för att principen skall tillämpas. Denna fråga hade aktualitet i ett av HD d 17 sept 1999 meddelat avgörande (mål T 5125-96)1, som gällde en utbetalning från en bank vilken vilseletts genom bedrägeri. HD konstaterade där att det förhållandet att banken ägnade sig åt yrkesmässig betalningsförmedling och i det aktuella fallet gjort sig skyldig till viss oaktsamhet kunde anses tala emot en tillämpning av re integra-bestämmelsen. Detta har giltighet även i det fall som nu är aktuellt.

Ett annat skäl för att låta Sun bära risken för att Nordbankens förutsättning brast skulle kunna vara att Sun eller IAF lämnat särskilda uppgifter till den ansvarige tjänstemannen på Nordbankens Märstakontor som föranlett denne att underlåta den kontroll som bort ske innan kontot krediterades med beloppet. Att så skett har emellertid inte ens påståtts.

Det är inte styrkt i målet att, såsom Nordbanken gjort gällande, IAF och Sun haft som uppsåt att genomföra en återbetalning i strid med 11 kap 4 § BrB.

Med avseende på vad banken anfört om obehörig vinst för Sun är det mycket som talar för att de till IAF förskottsinbetalade medlen skulle ha gått förlorade för Sun, om inte Nordbanken, till följd av sin underlåtenhet att vidta täckningskontroll, på sätt som skett krediterat Suns konto. Det är emellertid vanskligt att med full säkerhet uttala sig i den hypotetiska frågan hur händelseförloppet skulle ha gestaltat sig, om återbetalningen av de förskottsinbetalade medlen inte hade aktualiserats. Av betydelse är bl a om Första Sparbanken även i detta läge skulle ha sagt upp kreditavtalet med IAF eller en obeståndssituation för företaget skulle ha utlösts av annan anledning samt i vilken utsträckning IAF vid ett konkursutbrott haft redovisningsmedel och hur dessa hade hanterats. Mot att karakterisera återbetalningen, om den blir bestående, som en obehörig vinst för Sun och att tillägga detta förhållande rättsverkningar talar också att betalningen avsåg medel som tillhört Sun.

Vid angivna förhållanden kan ingen av Nordbankens nu senast behandlade invändningar innebära att Nordbanken undgår betalningsskyldighet i följd av kontokrediteringen.

Nordbanken har slutligen gjort gällande att bankens betalningsskyldighet skall jämkas med stöd av 36 § avtalslagen. Det kan inte anses uteslutet att ge detta lagrum en sådan tillämpning att jämkning kan ske av en banks betalningsskyldighet med anledning av en kontokreditering. Som redan konstaterats står det i och för sig klart att Nordbanken, om banken blir betalningsskyldig gentemot Sun i enlighet med kontokrediteringen, nödgas göra en utbetalning utan att ha erhållit däremot svarande valuta. Den vikt som i omsättningens intresse måste tilläggas sådana krediteringar talar dock emot att jämkning sker i andra fall än när det finns alldeles speciella skäl. Sådana skäl kan inte anses vara för handen i förevarande fall.

HovR:ns domslut skall alltså fastställas.