NJA 2003 s. 508

Allmän åklagare väckte vid Södra Roslags TR åtal mot B.A. för människorov och grovt sexuellt utnyttjande av underårig enligt 4 kap. 1 § 1 st. och 6 kap. 4 § 2 st. BrB med följande gärningsbeskrivning (åtalspunkt 2). B.A. har d. 4 juli 1998 i Täby, med uppsåt att föröva sexualbrott mot honom och med uppsåt att behålla honom till vuxen ålder och därigenom skada honom till hälsa, bemäktigat sig och bortfört målsäganden (i TR:ns dom benämnd ”B”, född 1993), genom att ta upp honom i sin bil och föra honom till B.A:s bostad i Norrtälje. – Under natten till d. 5 juli 1998 har B.A. lagt målsäganden i en säng och haft sexuellt umgänge med honom. Det har bestått i att B.A. rört vid målsägandens penis och i anslutning härtill onanerat i sådan närhet av målsäganden att sperma från B.A. hamnat på målsäganden. – B.A. har frihetsberövat målsäganden till d. 5 juli 1998 då han lämnat honom i närheten av bostaden. – Det sexuella utnyttjandet är att bedöma som grovt med hänsyn till såväl målsägandens låga ålder som att det skett under ett frihetsberövande.

Åtalet omfattade även annan brottslighet som inte behandlas i referatet.

B. yrkade förpliktande för B.A. att till honom utge skadestånd med 203 291 kr, varav 150 000 kr för kränkning, 50 000 kr för sveda och värk, innefattande psykiskt lidande, samt 3 291 kr avseende kostnader. Därjämte yrkade han ränta på beloppen.

Föräldrarna till B. (benämnda C. och D.) yrkade att TR:n skulle fastställa att B.A. var skadeståndsskyldig gentemot dem på grund av det mot B. begångna brottet människorov.

B.A. erkände att han bemäktigat sig och bortfört B. med uppsåt att behålla honom till vuxen ålder, dock utan avsikt att skada honom till hälsa. Han förnekade att han vid bortförandet haft uppsåt att föröva sexualbrott mot B. Han förnekade att han haft sexuellt umgänge med B. Han hade inte vidrört B:s penis. B.A. vidgick att han onanerat intill B. och att sperma vid utlösningen delvis hamnat på B.

B.A. förklarade att han ansåg sig skyldig att utge skadestånd till B. men överlämnade till rätten att bedöma skäligheten i yrkade belopp. Han anförde att hans inställning gällde i fråga om bortförandet. För det fall TR:n skulle finna att han gjort sig skyldig också till sexuellt utnyttjande ansåg han sig vara skadeståndsskyldig jämväl på grund av den brottsligheten.

Beträffande de yrkanden som hade framställts av C. och D. bestred B.A. skadeståndsskyldighet på, såvitt han fick förstås, den grunden att brottet människorov inte varit direkt riktat mot C. och D.

TR:n (ordf. chefsrådmannen Levin) anförde i dom (deldom) d. 5 okt. 2000: TR:ns domskäl. Ansvar. Åtalspunkten 1. – – –

Åtalspunkten 2. Genom utredningen i målet har framkommit att B. d. 4 juli 1998 mellan klockan 13.45 och 14.00 försvann spårlöst sedan han lekt utanför familjens hus i Täby Kyrkby. B:s mamma var den sista som såg B. innan han försvann. Trots att ett stort spaningspådrag med polis, helikoptrar, hemvärn, orienterare och grannar sattes igång kunde B. inte anträffas. Några uppgifter som kunde kasta ljus över försvinnandet fanns inte att tillgå. Dagen efter, d. 5 juli 1998 omkring klockan 09.00, påträffades B. gråtande en knapp kilometer från sitt hem. B. berättade att han hade blivit bortförd av en okänd man i en röd bil.

Genom B.A:s berättelse har framkommit i huvudsak följande. På morgonen d. 4 juli 1998 kom B.A. till Stockholm med färjan från Riga. Han hade besökt Riga för att få kontakt med två pojkar som han ville komma närmare. Detta hade misslyckats och han var deprimerad när han återvände. Han kände sig alienerad från samhället och han tyckte att han inte hade någon framtid. Han kände att han ville avskärma sig från samhället. Han hade under ett par månaders tid umgåtts med planer på att skaffa en pojke som kunde bli hans son och som han kunde ha som sällskap då pojken växt upp. Det skulle helst vara ett spädbarn eller en något äldre pojke som skulle kunna glömma sina föräldrar efter någon dag. Efter att ha uppehållit sig vid Frescati ett tag började han köra runt på måfå i bl.a. Djursholm och Täby för att leta efter en så liten pojke som möjligt som han kunde ta med sig hem. Han kom till en återvändsgata och fick syn på B. Han kom snabbt på tanken att ta med sig B. Han kände att om han inte tog med sig pojken nu så skulle han aldrig kunna göra något motsvarande. Han stannade bilen och närmade sig B. B.A. frågade om B. ville följa med honom och åka en sväng. Han lyfte upp B. och placerade honom i bilens baksäte. Rutorna baktill var tonade och B. syntes inte där han satt. B. sade ingenting. När B.A. kört från platsen bad B. honom att inte åka så långt. Efter en stunds färd började B. att gråta och ville tillbaka. B.A. försökte lugna B. och försäkrade att de skulle åka tillbaka. Då B.A. tog med B. i bilen var det hans avsikt att köra honom direkt hem till sig. B. var ledsen och undrade varför B.A. gjorde som han gjorde. B.A. tror att B. blev utmattad av sin egen rädsla. På vägen mot sin bostad stannade B.A. bilen vid ett grustag. Han talade med B. och sade att han inte skulle vara orolig. Han sade att han kände B:s mamma och att hon senare skulle komma hem till B.A:s bostad och hämta B. Denne blev då lugnare. Han rörde inte B. vid tillfället på annat sätt än att han med sin högra hand strök över B:s ena ben. Då de kom till B.A:s bostad försäkrade B.A. på nytt att B:s mamma snart skulle komma och hämta honom. Under kvällen var B. glad och pratsam. Han ritade många teckningar. Han tycktes vilja berätta om sitt liv i teckningarna, vilka han ville klistra upp överallt i huset. B. tittade också på TV och han var med B.A. då denne spelade spel på sin dator. B. satt då i B.A:s knä. B.A. förstod efter hand att hans plan att behålla B. inte skulle gå att förverkliga och att han förr eller senare skulle bli gripen. Han beslöt sig för att lämna tillbaka B. Han ville inte bli sedd i det sammanhanget varför han bestämde sig för att köra tillbaka B. på söndagsmorgonen då det var lite folk ute. B. började att somna i en fåtölj. B.A. tog då med honom till övervåningen där det i ett rum fanns två sängar. I den ena fanns det sängkläder. B.A. föreslog B. att ta av sig sina kläder och lägga sig. Kanske hjälpte han B. av med en tröja. B. lade sig naken i sängen med ett lakan över sig. B.A. lämnade rummet och satte sig framför datorn. Vid fyratiden på morgonen gick han upp till sovrummet. Där vek han undan lakanet som täckte B. och fotograferade honom. Han ville ta en bild av den nakne pojken därför att han ville minnas honom. Han ville också visa att det var en liten pojke som han kidnappat för att påminna sig själv om det hemska som hänt. B. låg och sov i den del av sängen som vette ut mot golvet. Själv lade han sig i samma säng men innanför B. så att han låg intill väggen, vänd mot B. som låg ovanpå lakanet som tidigare legat över honom. B.A. var då iförd T-shirt och kalsonger. Han kunde inte sova. Han låg och tänkte på sin framtid. Han tänkte på de människor som måste leta efter B. och hoppades att de snart skulle gå och lägga sig. Han var rädd för att bli upptäckt. Då han låg i sängen vänd mot B. onanerade han. Han gjorde det som en ”trygghetsreflex”. Det händer att han onanerar då han känner sig orolig. Då han fick utlösning hamnade en del av sperman på B:s ryggslut. Han låg ungefär en halv meter från B. Han vidrörde aldrig B. Han gick och hämtade papper med vilket han torkade av sig själv och B. Fynden av hans sperma i B:s kalsonger och vid B:s anus kanske kan förklaras med att han inte torkade av B. tillräckligt noggrant. – Vid 07.30-tiden på morgonen efter bortförandet satte han B. i bilen och körde honom tillbaka till Täby Kyrkby. Han stannade på en busshållplats norr om B:s hem. Han lyfte ut B. ur bilen. B. protesterade. Han skrek och grät och ville att B.A. skulle köra honom ända hem. Han försökte också stiga in i bilen igen. B.A. hindrade honom och körde sedan från platsen. – Han hade aldrig för avsikt att skada B. då han förde bort honom.

TR:ns överväganden. B.A. har medgett att hans uppsåt med bortförandet av B. varit att behålla B. till vuxen ålder. Han har förnekat att hans uppsåt också omfattat att föröva sexualbrott mot B., liksom att han haft uppsåt att skada B. till hälsa. B.A. har vidare förnekat att han efter bortförandet utnyttjat B. sexuellt.

TR:n finner till en början att ett bortförande av B. för att B.A. skulle kunna behålla honom till vuxen ålder, om detta lyckats, självklart skulle ha inneburit att B:s hälsa skulle ha skadats inte minst genom att han skulle komma att skiljas från sina rättmätiga föräldrar. Enligt TR:n är det uppenbart att detta måste ha framstått som klart även för en person av B.A:s natur.

När det gäller frågan om B.A. vid bortförandet även haft uppsåt att föröva sexualbrott mot B., finner TR:n att stor betydelse måste tillmätas B.A:s person och det handlande han i övrigt döms för i detta mål. Vid den företagna rättspsykiatriska undersökningen i målet har framkommit att B.A. ur psykiatriskt diagnostiskt hänseende uppfyller samtliga kriterier för pedofili med sexuellt intresse enbart av pojkar. Vidare uppfyller han kriterierna för bl.a. sexuell sadism och sexuell masochism. B.A. döms i detta mål för två sexuella övergrepp på barn samt omfattande barnpornografibrott. Av de utdrag ur B.A:s chattrafik som åklagaren åberopat framgår att B.A. fantiserar om motbjudande sexuella handlingar riktade mot små pojkar. B.A. har förklarat att det rört sig om fantasier som han aldrig skulle kunna sätta i verklighet. TR:n anser – mot bakgrund av B.A:s psykiska status och de sexuella övergrepp mot barn som han döms för i detta mål – att han väl är i stånd att sätta sina fantasier i verklighet. Mot bakgrund av vad nu redovisats finner TR:n det vara uppenbart att B.A., med bortrövandet av B., även haft uppsåt att föröva sexualbrott mot denne. Det måste även för B.A. ha stått klart att detta skulle skada B. till hälsa.

Sammanfattningsvis skall B.A. dömas för människorov i enlighet med gärningspåståendet.

Till styrkande av att B.A., efter bortförandet av B., haft sexuellt umgänge med denne har åklagaren åberopat bl.a. polisförhör, hållna med B.A. den 12 april 2000 och den 18 april 2000. I förhören har B.A. berättat bl.a. att ett syfte med att ta med B. var att känna på honom när han var naken. Han har under förhören också vidgått att han under natten, när B. sov, fingrade på B:s könsorgan, att han blev upphetsad av situationen och att han därefter onanerade.

B.A. har vid huvudförhandlingen inte velat stå fast vid vad han sagt vid polisförhören. Som förklaring till att han vid polisförhören sagt så som antecknats har B.A. uppgett att han trodde att bortförandet av B. skulle komma att bedömas som olaga frihetsberövande och inte människorov om han vidgick visst sexuellt umgänge.

TR:n finner B.A:s förklaring till varför han lämnat olika uppgifter vid huvudförhandlingen och vid polisförhören långsökt. Han har vid två förhörstillfällen hos polisen lämnat likalydande uppgifter om sitt syfte med bortförandet av B. och om sitt handlande mot denne. TR:n anser att dessa uppgifter skall läggas till grund för bedömningen. TR:n finner att det, genom de uppgifter B.A. lämnat vid polisförhören, är styrkt att B.A. haft sexuellt umgänge med B. på sätt åklagaren påstått. B.A. skall, oavsett att B. möjligen varit sovande vid tillfället, dömas för sexuellt utnyttjande av underårig enligt gärningspåståendet. Brottet är grovt av de skäl åklagaren anfört.

Åtalspunkten 3. – – –

Åtalspunkten 4. – – –

Åtalspunkten 5. – – –

Påföljd. B.A. förekommer inte i belastningsregistret.

B.A. har genomgått rättspsykiatrisk undersökning. I det rättspsykiatriska utlåtandet, som avgavs d. 19 juni 2000, intygas att B.A. begått de misstänkta gärningarna under påverkan av allvarlig psykisk störning, att han vid undersökningen lider av en allvarlig psykisk störning, att han till följd av sitt psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt har behov av psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång, att det därmed finns förutsättningar att överlämna B.A. till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB, liksom att det till följd av den psykiska störningen finns risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag. Som diagnos anges pedofili (sexuellt intresserad av pojkar), Aspergers syndrom med depressiva drag, sexuell sadism och sexuell masochism. Vidare anges att B.A. lider av tvångsmässig personlighetsstörning med narcissistiska drag.

Mot bakgrund av utfallet av den rättspsykiatriska undersökningen bör påföljden bestämmas till överlämnande till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Åklagaren har vid huvudförhandlingen framfört önskemål om att TR:n, om påföljden bestäms till överlämnande till rättspsykiatrisk vård, skall ange hur långt fängelsestraff som skulle ha utdömts om fängelse hade varit en möjlig påföljd. Förmodligen menar åklagaren att detta skulle tjäna som vägledning för de vårdande institutionerna när det gäller att bedöma frågan om särskild utskrivningsprövning. TR:n anser att ett specifikt angivande av ett tänkt fängelsestraffs längd varken är nödvändigt eller lämpligt när påföljdsfrågan bedöms som tidigare redovisats. Så mycket kan emellertid sägas att den brottslighet B.A. gjort sig skyldig till har ett mycket högt straffvärde. Längden av ett fängelsestraff skulle sannolikt vida ha överstigit fyra år, vilket är det lägsta straffet för brottet människorov.

Med tanke på den diagnos som ställts och med hänsyn till den höga risk för återfall i sexuella övergrepp mot barn som föreligger torde det kunna förutses att B.A. kommer att bli föremål för vårdinsatser under mycket lång tid framöver.

Skadestånd. – – – Målsägande B. har förts bort av en för honom okänd man och med bil förts till B.A:s bostad. TR:n har funnit styrkt att B.A. efter bortförandet förgripit sig sexuellt mot B. Utredningen visar med all tydlighet att händelsen för målsäganden inneburit en synnerligen traumatisk upplevelse som förorsakat honom betydande psykiska problem och att han genom brottet utsatts för en mycket allvarlig kränkning av den personliga integriteten. Detta motiverar att ersättningen bör sättas högt. TR:n finner mot bakgrund av samtliga omständigheter kring brottsligheten att B.A. skall ersätta B. för kränkning med det yrkade beloppet, 150 000 kr. Vad gäller fordrad ersättning för sveda och värk får det anses utrett genom psykoterapeut- och läkarintyg och vad som framkommit vid förhör med målsägandens föräldrar att målsäganden till följd av brottet drabbats av sådana psykiska besvär att han för dessa är berättigad till ersättning för sveda och värk. TR:n finner att ersättning för detta bör utgå med det yrkade beloppet. B.A. har medgett målsägandens yrkande beträffande 3 291 kr för kostnader. På grund av det anförda skall B.A. utge skadestånd till B. om sammanlagt 203 291 kr. Ränta skall utgå i enlighet med vad som yrkats.

Föräldrarna till B., målsägandena C. och D., har yrkat att TR:n skall fastställa att B.A. är ersättningsskyldig gentemot dem med anledning av brottet människorov. Föräldrarna har gjort gällande att ett bortrövande av ett litet barn är ett brott som måste anses begånget såväl mot barnet som mot barnets föräldrar. Det lidande och de andra konsekvenser som följt härav är en så beräknelig och näraliggande följd av brottet att gärningsmannen ådrar sig skadeståndsskyldighet inte bara mot barnet utan jämväl mot barnets föräldrar.

HD har vid ett antal tillfällen under senare tid berört frågor om kravet på det orsakssamband som kan ställas mellan en brottslig handling och psykiska besvär för annan än den brottet primärt riktas mot (jfr NJA 1993 s. 41 I och II, NJA 1996 s. 377 och NJA 1996 s. 509). I rättsfallen, med undantag för NJA 1996 s. 377, har HD tillerkänt anhöriga ersättning när en till dem närstående blivit uppsåtligen dödad. I NJA 1996 s. 377 tilldömdes anhöriga ersättning när det dödsfall som det var fråga om orsakades genom grov vårdslöshet, vilket ansågs ligga mycket nära ett uppsåtligt handlande. I NJA 1995 s. 269 tillerkändes modern till ett bortrövat barn ersättning för psykiska problem. Även om brottet inte kunde anses begånget mot modern ansågs likväl handlingen i betydande grad ha varit riktad mot henne. I rättsfallet synes inte fråga om något direkt hot om personskada aktuellt, men den psykiska reaktionen på behandlingen av barnet kunde likväl motivera ersättning. Det är enligt TR:ns mening tänkbart att ett hot om personskada kan vara tillräckligt för att framkalla anhörigas chockskador. Den fara som hotar anses emellertid i dessa fall behöva vara av tämligen allvarlig och konkret karaktär för att skadestånd skall kunna utgå (se Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, s. 264). B.A. har genom gärningen obehörigen skiljt föräldrarna från deras son genom att bortföra denne till B.A:s bostad som ligger drygt fem mil från föräldrarnas bostad. B.A. har uppgett att han hade för avsikt att behålla barnet till vuxen ålder. Barnet kvarhölls nära ett dygn i B.A:s bostad. Vad föräldrarna berättat vid huvudförhandlingen bekräftar att de drabbats av en utomordentligt traumatisk upplevelse. Efter det att föräldrarna utan framgång sökt efter sonen påbörjades från samhällets sida mycket omfattande insatser för att finna pojken, vilka fick avbrytas utan framgång vid mörkrets inträde. I takt härmed har det hos föräldrarna vuxit fram en insikt att sonen blivit bortrövad och att det förelåg en överhängande risk att de aldrig skulle få se honom igen eller att han skulle skadas eller dödas. Sedan allt längre tid förflutit har dessa tankar övergått till en i det närmaste visshet om att sonen bragts om livet genom brott. Att den fara som föräldrarna kände hotade sonen också var verklig understryks inte minst av att B.A. hade för avsikt att behålla barnet till vuxen ålder. Det kan inte mot denna bakgrund betvivlas att B.A:s brott medfört starkt psykiskt lidande för föräldrarna. Ett sådant lidande måste framstå som en beräknelig och typisk följd av B.A:s handlingssätt. Med anledning av det anförda fastställer TR:n att B.A. är skadeståndsskyldig för personskador som han orsakat målsägande C. och D. – – –

Svea HovR

B.A. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n, med ändring av TR:ns dom, skulle ogilla målsägandena C:s och D:s fastställelsetalan.

Målsägandena C. och D. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Widebäck, hovrättsrådet Urell och hovrättsassessorn Sivall, referent) anförde i dom d. 10 dec. 2001: HovR:ns domskäl. Genom TR:ns i ansvarsdelen lagakraftvunna dom är bl.a. fastlagt, att B.A. d. 4 juli 1998, med uppsåt att föröva sexualbrott mot målsägandena C:s och D:s son, bemäktigat sig och bortfört pojken genom att ta upp pojken i sin bil och föra honom till B.A:s bostad i Norrtälje. B.A. har vidare frihetsberövat pojken till d. 5 juli 1998 då B.A. lämnat av pojken i närheten av målsägandenas bostad. B.A. fälldes till ansvar för b1.a. människorov enligt 4 kap. 1 § 1 st. BrB och påföljden bestämdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Det HovR:n har att ta ställning till är om B.A. är skadeståndsskyldig för de personskador målsägandena C. och D. drabbats av med anledning av brottet människorov. B.A. har vitsordat att målsägandena i och för sig drabbats av personskador.

Det brott B.A. fällts till ansvar för och som nu är aktuellt är människorov enligt 4 kap. 1 § 1 st. BrB. Brottet är straffrättsligt konstruerat som ett skydd för ett barn, såvitt nu är i fråga, mot att bli bortfört. Av TR:ns dom framgår att B.A:s handlande ägde rum efter att han under ett par månaders tid umgåtts med planer på att skaffa en pojke som kunde bli hans son och som han kunde ha som sällskap då pojken växt upp. När han fick syn på målsägandenas son kom han snabbt på tanken att ta med sig pojken. Under förevarande förhållanden och med hänsyn till brottets karaktär finner HovR:n att B.A:s handlande inte varit så direkt riktat mot målsägandena C. och D. att de på den grunden har rätt till skadestånd för personskada. Fråga är då om målsägandena C. och D. på grund av att de skador som de drabbats av såsom föräldrar till pojken är en så beräknelig och näraliggande följd av brottet att B.A. ändock ådrar sig skadeståndsskyldighet inte bara mot barnet utan jämväl mot dem, jfr NJA 1995 s. 269.

I pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II slog HD fast att skadestånd för personskada i form av psykiska besvär kan tillerkännas närstående till den som har dödats genom uppsåtlig handling. HD fann att när en person har dödats genom uppsåtlig handling, är psykiska besvär hos de närstående en typisk och närliggande skadeföljd. Starka billighetsskäl talade vidare för att skadestånd skulle utgå. I rättsfallet NJA 1996 s. 377 ansåg HD att skadestånd borde utgå också när dödsfallet hade orsakats genom en grov vårdslöshet som låg mycket nära ett uppsåtligt handlande. Däremot förklarade HD i rättsfallet NJA 1999 s. 632 att skadestånd för personskada i form av psykiska besvär inte kunde tillerkännas anhörig till den som hade dödats genom en vårdslös handling som inte hade utgjort grov vårdslöshet. I pleniavgörandena från 1993 uttalade HD att det kunde diskuteras hur långt man bör gå när det gäller att vidga skadeståndsmöjligheterna. Exempelvis om en närstående bör kunna få skadestånd även när någon har tillfogats personskada som inte har lett till döden. En långtgående utvidgning av skadeståndsmöjligheterna förutsatte emellertid enligt HD så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen borde ankomma på lagstiftaren och hänvisade till det då pågående arbetet som bedrevs av Kommittén om ideell skada. Samma hänvisning gjordes i NJA 1999 s. 632 där HD ogillade skadeståndstalan.

Riksdagen har nu antagit ett förslag till ändringar i skadeståndslagen genom SFS 2001:732. Den nya lagen träder i kraft d. 1 jan. 2002. Lagändringen innebär b1.a. att om en personskada lett till döden skall ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Sådant skadestånd skall betalas oavsett grunden för skadeståndsskyldigheten. I propositionen 2000/ 01:68 s. 33 och s. 72 anförs dock att bestämmelsen inte skall läggas till grund för ett motsatsslut att en rätt till skadestånd inte finns i andra fall än när en nära anhörig har dödats. Vidare anförs att enligt gällande rätt torde skadestånd i vissa fall kunna betalas i en del situationer, t.ex. när någon har fått en psykisk chock av att bevittna att en nära anhörig har skadats allvarligt (jfr NJA 1971 s. 78). Även annars, t.ex. när den nära anhörige svävar mellan liv och död, kan en rätt till skadestånd te sig befogad. Fall av detta eller liknande slag bör enligt regeringen även i fortsättningen avgöras i rättstillämpningen med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter.

Som framgår av den ovan redovisade redogörelsen har i rättspraxis skadestånd ansetts kunna utgå till en närstående till den som har dödats genom uppsåtlig handling eller grov vårdslöshet som legat mycket nära ett uppsåtligt handlande. Skadeståndsskyldighet har också ansetts föreligga om brottet i betydande grad varit riktat även mot en närstående till den som utsatts för brottet – utan att denne dödats – och den skada som drabbat den närstående varit påräknelig och närliggande i följd av den tilltalades handlande. Som HovR:n tidigare funnit kan B.A:s handlande inte i betydande grad anses ha varit riktat mot C. och D. Att under sådant förhållande ålägga B.A. skadeståndsskyldighet enbart på den grunden att den skada som drabbat C. och D. i och för sig varit påräknelig och närliggande, har inte stöd vare sig i lag eller rättspraxis. En sådan utvidgning av skadeståndsskyldigheten skulle kunna få konsekvenser som är mycket svåra att överblicka och bör lämpligen ankomma på lagstiftaren att genomföra.

På grund av det nu anförda skall B.A:s överklagande bifallas.

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns deldom ogillade HovR:n målsägande C:s och D:s fastställelsetalan att B.A. var skadeståndsskyldig gentemot dem för de personskador han vållat.

HD

Målsägande C. och målsägande D. överklagade och yrkade bifall till sin i underrätterna förda talan.

B.A. bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Backelin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. B.A. har genom lagakraftvunnen dom fällts till ansvar för b1.a. människorov. Gärningen har bestått i att han tidigt under eftermiddagen d. 4 juli 1998 i Täby bemäktigat sig en vid tillfället ännu inte femårig pojke – med uppsåt att föröva sexualbrott mot honom och att behålla honom till vuxen ålder – genom att ta upp honom i sin bil och föra honom till sin bostad i Norrtälje. Frihetsberövandet har pågått till morgonen därpå, då B.A. lämnat av pojken i närheten av dennes bostad. Frågan i målet är om pojkens föräldrar, C. och D., har rätt till ersättning för sina personskador, i form av psykiska besvär, som de förorsakats av B.A:s handlande.

Parterna har i HD vidhållit vad de anförde i de lägre instanserna. De har här också uppehållit sig något vid betydelsen av B.A:s psykiska störning vid gärningstillfället. B.A. har b1.a. gjort gällande att denna medförde att han saknade förmåga att tänka på pojkens föräldrar, något som dessa bestritt.

Som en följd av 1990-talets praxisutveckling, vilken beskrivs i HovR:ns dom, och – i fråga om skadefall som inträffat efter d. 1 jan. 2002 – den nyligen gjorda ändringen i 5 kap. 2 § skadeståndslagen, vilken också berörs i HovR:ns dom, står det tämligen klart i vilken utsträckning anhöriga till personer som åsamkats personskador som lett till döden kan få skadestånd. När det gäller närståendes anspråk efter händelser utan dödlig utgång är osäkerheten större.

HD har under senare år endast i ett fall prövat ett anspråk efter en händelse av sistnämnda slag. I det fallet, NJA 1995 s. 269, hade en far till ett ännu inte ettårigt barn tagit med sig barnet till sitt hemland, Tunisien, lämnat honom där och på grund härav dömts för egenmäktighet med barn. Modern – barnets vårdnadshavare – begärde skadestånd för den personskada, i form av psykiska besvär, som handlandet förorsakat henne. HD uttalade att även om brottet inte var begånget mot modern så måste faderns handlande, under vissa angivna förhållanden, anses ha varit i betydande grad riktat mot henne. Domstolen anförde vidare att de psykiska problem som modern drabbats av var en påräknelig och närliggande följd av handlandet och tillerkände henne skadestånd. Rättsfallet berörs något ytterligare längre fram i denna dom.

Det ankommer på domstolarna att, med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter, avgöra om skadestånd kan utgå till närstående till personer som genom skadeståndsgrundande handlingar drabbats av personskador som inte lett till döden. Eftersom den ovan berörda lagregleringen inte har utformats med sikte på sådana fall gäller detta även för händelser som inträffat efter d. 1 jan. 2002 (prop. 2000/01:68 s. 33). Särskilt med tanke på att någon ny lagstiftning på området nu inte kan förutses finns det här anledning att beröra hithörande frågor utifrån ett något vidare perspektiv än enbart förhållandena i detta mål.

Enligt äldre praxis kunde den vars psykiska besvär utlösts av en underrättelse om att en närstående utsatts för en skadeståndsgrundande handling inte få skadestånd ens om den närstående avlidit till följd av ett uppsåtligt brott (NJA 1979 s. 620). Genom pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II ändrades denna praxis beträffande fall som gällde uppsåtligt dödande. I plenimålen uttalade HD att det kunde diskuteras hur långt man borde gå när det gällde att vidga närståendes skadeståndsmöjligheter, bl.a. i fråga om skadefall som inte lett till döden. Domstolen framhöll att en långtgående utvidgning av skadeståndsmöjligheterna förutsatte så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen borde ankomma på lagstiftaren.

Det torde kunna slås fast att det vore en utvidgning att bevilja skadestånd till den, vars enda beröring med en skadeståndsgrundande handling som en närstående utsatts för och som inte lett till döden är en i efterhand erhållen underrättelse om det inträffade (jfr HD:s domskäl i NJA 1996 s. 377 och Bertil Bengtssons kommentarer till 1993 års plenifall i SvJT 1993 s. 788). Mer osäkert är hur man skall se på det fallet att någon drabbats av en psykisk chock av att bevittna hur en närstående skadas allvarligt, exempelvis genom ett våldsbrott.

Regeringen uttalade i det ovan nämnda lagstiftningsärendet, bl.a. med hänvisning till rättsfallet NJA 1971 s. 78, att skadestånd enligt gällande rätt torde kunna betalas i det senare fallet (prop. 2000/01:68 s. 72; jfr s. 33). Uttalandet är knappast avsett att tillmätas självständig betydelse vid prövningen av sådana skadefall, eftersom lagen inte har ändrats i förevarande hänseende. Under alla förhållanden får det anses principiellt felaktigt att tillmäta det sådan betydelse (jfr vad Lagrådet i lagstiftningsarbetet yttrade om lagstiftning genom motiv, prop. 2000/01:68 s. 118). Regeringens slutsats kan inte heller utan vidare härledas från 1971 års fall. Det är nämligen osäkert om skadestånd skulle ha utgått i det fallet, om inte den chockskadade mannen – som varit inblandad i en trafikolycka i vilken hans föräldrar blev så svårt skadade att de senare samma dag avled – själv hade svävat i allvarlig fara (jfr HD:s kommentarer till fallet i NJA 1993 s. 41 I på s. 54). Å andra sidan kan motivuttalandena knappast avfärdas som oförenliga med 1971 års fall. I alla händelser kan det inte uppfattas som en långtgående utvidgning av skadeståndsmöjligheterna att utdöma skadestånd i fall av nu berört slag.

Rättsfallet NJA 1995 s. 269 visar också att skadestånd faktiskt kan utgå till annan än den mot vilken ett brott är begånget, även i en situation då brottet inte resulterat i att det omedelbara brottsoffret avlidit. Den situation som var aktuell i 1995 års fall var, som framgått, av annat slag än de fall som diskuterats i det närmast föregående och det är svårt att dra några bestämda slutsatser av fallet. Utgången tyder åtminstone på att 1993 års plenimål inte bör tolkas alltför snävt motsatsvis (jfr härtill Jan Hellners kommentarer till 1995 års fall i JT 1995/96 s. 94 ff. och Bertil Bengtssons i SvJT 1998 s. 101 f.).

Regeringen har i ovan nämnda proposition även anfört att i domstolarnas, varmed av allt att döma åsyftas underrätternas, och försäkringsbolagens praxis har skadestånd betalats ut för psykiska besvär som tillfogats någon av att bevittna att en nära anhörig skadas allvarligt genom våldsbrott. Vidare uttalas att den tidigare Brottsskadenämnden har tillerkänt ersättning om någon har tillfogats en psykisk chock när han eller hon strax efteråt har kommit till platsen och sett en nära anhörig skadad. (Prop. 2000/01:68 s. 31; jfr SOU 1995:33 s. 131 ff. med där angivna källor och det fall som refereras i Brottsoffermyndighetens nyhetsbrev nr 1 för 2003 på s. 1 f.)

Billighetsskäl talar för att den som har drabbats av en psykisk chock av att på ett mycket direkt sätt ha blivit berörd av en skadeståndsgrundande handling som en nära anhörig har utsatts för skall kunna komma i åtnjutande av skadestånd. En sådan direkt beröring kan utgöras av ett bevittnande av handlingen, men även av andra omständigheter. Skälen för skadestånd ter sig än starkare i de fall där skadevållaren begått ett allvarligt och uppsåtligt brott, trots att han varit medveten om eller haft anledning att räkna med den anhöriges närvaro eller de andra omständigheter som gjorde att denne direkt berördes av hans handlande. Särskilt mot bakgrund av vad som ovan sagts om praxis i underinstanserna, försäkringsbolagen och Brottsskadenämnden (numera Brottsoffermyndigheten) framstår det inte som ett alltför stort steg för HD att slå fast att skadestånd skall kunna dömas ut åtminstone i de av de nu antydda situationerna där skälen för skadestånd ter sig som starkast. På grund av det anförda och då någon ny lagstiftning på området såvitt känt inte är nära förestående finner HD att så skall kunna ske. Det är här inte möjligt att exakt avgränsa de situationer i vilka anhörigersättning skall kunna komma i fråga, men klart är att så i allmänhet inte bör ske i fall där den närståendes enda anknytning till skadehändelsen är en underrättelse om denna. För att skadestånd skall dömas ut i berörda situationer förutsätts – givetvis – också att den närstående tillfogats påvisbara medicinska besvär och att det förelegat adekvat kausalitet mellan handlingen och skadan.

I förevarande fall är det ostridigt att C. och D. till fö1jd av B.A:s handlande tillfogats påvisbara medicinska besvär. Människorovsbrottet har begåtts mot deras son och på av HovR:n angivna skäl kan det inte anses ha varit i betydande grad riktat mot någon annan än denne. Föräldrarna har emellertid på ett högst konkret sätt berörts av sonens närmare dygnslånga bortovaro. Vad de under denna tid upplevt måste antas ha varit väl så traumatiskt som det kan vara att se en nära anhörig skadas allvarligt genom ett våldsbrott. B.A. har genom ett uppsåtligt och mycket allvarligt brott försatt dem i denna situation och deras skador får bedömas som en närliggande och beräknelig följd av hans handlande. Vid angivna förhållanden och då vad som har framkommit om B.A:s psykiska status vid gärningstillfället inte föranleder annan bedömning skall C:s och D:s talan bifallas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i själva saken fastställer HD TR:ns domslut i den delen.

HD (JustR:n Thorsson, Regner, Blomstrand, Lundius, referent, och Wersäll) beslöt följande dom: Domskäl. B.A. har genom lagakraftägande dom fällts till ansvar för bl.a. människorov. Gärningen har bestått i att han d. 4 juli 1998 i Täby bemäktigat sig en vid tillfället ännu inte femårig pojke – med uppsåt att föröva sexualbrott mot honom och att behålla honom till vuxen ålder och därigenom skada honom till hälsa – genom att ta upp honom i sin bil och föra honom till sin bostad i Norrtälje. Frihetsberövandet har pågått till morgonen därpå, då B.A. lämnat av pojken i närheten av dennes bostad. Frågan i målet är om pojkens föräldrar, C. och D., har rätt till ersättning för de personskador i form av psykiska besvär som ostridigt förorsakats dem genom människorovet.

Frågan om skadestånd i delvis likartade situationer har prövats i ett flertal fall under senare år. I pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II slog HD fast att skadestånd för personskada i form av psykiska besvär kan tillerkännas närstående till den som dödats genom uppsåtlig handling. I rättsfallet NJA 1996 s. 377 ansåg domstolen att skadestånd borde utgå också när dödsfallet orsakats genom en grov vårdslöshet som låg mycket nära ett uppsåtligt handlande. När ett dödsfall orsakats av vårdslöshet som inte kunde anses som grov bedömdes dock i rättsfallet NJA 1999 s. 632 att skadestånd inte kunde utgå.

Skadestånd för psykiska besvär har vidare tillerkänts modern i ett fall när fadern fällts till ansvar för egenmäktighet med barn, bestående i att han obehörigen skilt barnet från modern och lämnat det i sitt hemland. Brottet ansågs med hänsyn till omständigheterna i betydande grad riktat mot modern (NJA 1995 s. 269).

Såsom HovR:n funnit kan inte det brott som B.A. gjort sig skyldig till anses vara i så betydande grad riktat mot föräldrarna att skadestånd bör utgå på denna grund. När så inte varit fallet har i HD:s hittillsvarande praxis för skadestånd i princip förutsatts att den anhörige dödats genom brott. Fråga är nu om det finns anledning att utvidga rätten till skadestånd till sådana fall där någon tillfogats psykiska besvär av att en nära anhörig utsatts för brott som inte lett till döden, såsom här människorov.

Skäl kan i och för sig anföras för en utvidgning. Psykiska besvär hos de anhöriga måste i ett fall som det förevarande te sig som en typisk och närliggande effekt av brottet. I 1993 års pleniavgöranden uttalade dock HD att en långtgående utvidgning av skadeståndsmöjligheterna utöver fall av uppsåtligt dödande förutsatte så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen borde ankomma på lagstiftaren. Denna uppfattning kom också till uttryck i 1996 års rättsfall, i vilket HD hänvisade till pågående lagstiftningsarbete, som då resulterat i betänkandet SOU 1995:33.

På grundval av nyssnämnda betänkande har ändringar gjorts i skadeståndslagen. Med ikraftträdande d. 1 jan. 2002 har införts en ny tredje punkt i första stycket av 5 kap. 2 § skadeståndslagen, som reglerar ersättningens bestämmande när personskada har lett till döden. Enligt den nya punkten skall ersättning betalas för personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. I propositionen (prop. 2000/01:68 s. 30 ff.) anges att en lagreglerad rätt till skadestånd bör begränsas till fall där den nära anhörige dödats. När en nära anhörig skadats är det enligt propositionen inte lika säkert att besvären är en förutsebar och typisk följd av skadehändelsen. Svårigheterna med att dra en lika klar och fast gräns mellan allvarliga och lindriga fall av personskador som mellan dödsfall och andra fall påpekas också. Vidare ansågs en generell rätt till skadestånd för psykiskt lidande till följd av att en nära anhörig skadats allvarligt kunna få kostnadskonsekvenser som är svåra att överblicka. Enligt propositionen utesluter inte detta att skadestånd i särskilda fall bör kunna betalas även för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig skadats allvarligt. Det skulle framför allt gälla när någon tillfogats lidande av att bevittna själva skadehändelsen (jfr NJA 1971 s. 78). Även annars, t.ex. när den nära anhörige har överlevt efter att ha svävat mellan liv och död, kan enligt propositionen en rätt till skadestånd te sig befogad. Dessa fall bör dock även i fortsättningen avgöras i rättstillämpningen, med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter. (A. prop. s. 33.)

Det finns starka skäl att vidhålla den inställning som kommer till uttryck i 1993 års pleniavgöranden och som har stöd i de nu återgivna förarbetsuttalandena. En utvidgning av rätten till skadestånd medför ekonomiska och andra konsekvenser som är svåra att överblicka inom ramen för den prövning som kan ske i rättstillämpningen.

B.A:s bortrövande av C:s och D:s son är ett allvarligt brott och föräldrarnas skador får bedömas som en typisk och närliggande följd av hans handlande. Det bör, såsom framgått, finnas ett visst utrymme för skadestånd också när den anhörige inte dödats genom brottet. Omständigheterna i detta fall är dock sådana att fastställande av en rätt för föräldrarna till skadestånd för psykiska besvär måste bedömas innebära en, principiellt sett, betydande utvidgning av rätten till skadestånd. Att försiktighet bör iakttas med att i rättstillämpningen ta ett sådant steg bekräftas av de svårigheter som anförts angående avgränsning och följder av en sådan utvidgning. Om rätten till skadestånd bedöms böra utvidgas på detta sätt bör det därför ske inte i rättstillämpningen utan genom lagstiftning.

Klagandenas talan skall således ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d. 6 nov. 2003 (mål nr T 136-02).