NJA 2022 s. 14

Skadestånd vid egenmäktighet med barn.

Lunds tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Lunds tingsrätt åtal mot R.H. för egenmäktighet med barn, grovt brott, enligt 7 kap. 4 § första stycket andra meningen och tredje stycket BrB.

I gärningsbeskrivningen anfördes bl.a. följande. R.H. har obehörigen och utan beaktansvärda skäl, egenmäktigt skiljt det gemensamma barnet H.J., född 2012, från A.J. som de hade gemensam vårdnad om. R.H. har nämligen den 28 augusti 2014 med utgångspunkt från Landskrona eller annan plats i Skåne län rest till Turkiet tillsammans med barnet under förespegling att hon skulle på en till två veckors semester. Istället för att återvända till Sverige har R.H. fört barnet vidare och undanhållit det i bland annat Syrien till som senast den 30 november 2020 då barnet återbördades till A.J. i Sverige. A.J. har fått ensam vårdnad om barnet den 18 juni 2015.

Enligt åtalet borde brottet bedömas som grovt, eftersom barnet ryckts upp ur sin invanda miljö och förts utomlands till ett land där det vid tidpunkten för bortförandet pågått en väpnad konflikt och för att hållas kvar där under obestämd tid med nästintill obefintlig kontakt med den andra vårdnadshavaren, något som skett i syfte att låta barnet leva i ett av islamiska staten (IS) kontrollerat område.

A.J. yrkade att R.H. skulle förpliktas att till honom utge skadestånd med sammanlagt 412 480 kr enligt följande.

1. 50 585 kr avseende inkomstbortfall under 2015,

2. 163 400 kr avseende inkomstbortfall under 2016,

3. 138 300 kr avseende sveda och värk,

4. 50 000 kr avseende kränkningsersättning, samt

5. 10 195 kr avseende kostnadsersättning.

A.J. yrkade ränta på beloppen. Han åberopade viss skriftlig bevisning.

H.J. yrkade att R.H. skulle förpliktas att till honom utge skadestånd med sammanlagt 295 000 kr jämte ränta. Av beloppet avsåg 195 000 kr sveda och värk samt 100 000 kr kränkningsersättning.

R.H. förnekade vad åklagaren hade lagt henne till last och bestred de enskilda anspråken.

Tingsrätten (ordförande chefsrådmannen Thed Adelswärd) meddelade dom den 8 mars 2021.

Tingsrätten ansåg det bevisat att R.H. gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn på sätt åklagaren påstått från den 28 augusti 2014 till omkring årsskiftet 2017/2018. Tingsrätten fann att gärningen var att rubricera som grov.

I skadeståndsdelen anförde tingsrätten följande.

Skadestånd

Skadeståndet till H.J.

H.J. har yrkat skadestånd med 295 000 kr jämte ränta från den 28 augusti 2014 till dess betalning sker. Av beloppet avser 195 000 kr sveda och värk och 100 000 kr kränkning.

R.H. har medgett skadeståndsskyldighet för kränkning men inte vitsordat något belopp som skäligt i sig.

Med hänsyn till utgången i målet är R.H. skadeståndsskyldig för den kränkning av den personliga integriteten som hon orsakat H.J. genom att skilja honom från sin far. Med hänsyn till de omständigheter som redovisats – – – bör kränkningsersättningen skäligen bestämmas till 40 000 kr.

Vad gäller ersättning för personskada i form av sveda och värk krävs i princip att den skadelidande styrker sin skada genom någon medicinsk utredning. Sådan har inte förebringats i målet. Tingsrätten anser dock att det är uppenbart att det inneburit ett visst psykiskt lidande för H.J. att undanhållas från sin far. Med hänsyn till avsaknaden av bevisning i denna del ska skadeståndet bestämmas till skäligen ansedda 20 000 kr.

Skadeståndet till A.J.

A.J. har yrkat skadestånd enligt följande.

1. 50 585 kr avseende inkomstbortfall under 2015,

2. 163 400 kr avseende inkomstbortfall under 2016,

3. 138 300 kr avseende sveda och värk,

4. 50 000 kr avseende kränkningsersättning samt

5. 10 195 kr avseende kostnadsersättning.

På ovannämnda belopp har han yrkat ränta enligt 6 § räntelagen, på beloppet i punkten 1 från den 23 december 2015, på beloppet i punkten 2 från den 23 december 2016, och för övriga punkter från den 28 augusti 2014 till dess betalning sker.

Beloppet under punkt 5 avser den kostnad han haft för juridiskt biträde då han väckte talan mot R.H. avseende ensam vårdnad om H.J., vilket han nödgades göra på grund av bortförandet.

Brottet egenmäktighet med barn kan under vissa förutsättningar anses så riktat mot en vårdnadshavare att även denne är berättigad till skadestånd (se NJA 1995 s. 269). I detta fall synes brottet i viss mån rikta sig även mot A.J. Han har uppgett att R.H. innan avresan sa till honom att hon skulle göra något med hans son som han sent skulle komma att glömma och hon har uppenbarligen helt avskurit A.J. från alla möjligheter att hålla kontakt med H.J. Med hänsyn till det ingrepp i A.J:s möjligheter att utöva vårdnaden om H.J. som bortförandet innebar samt till hur detta skedde får R.H:s handlande i så betydande grad anses riktat mot A.J. att även denne är berättigad till skadestånd.

A.J. har gjort gällande att han har haft påtagliga psykiska besvär i form av sömnsvårigheter och extrem oro för sonen på grund av bortförandet till ett IS-kontrollerat område där det pågick krigshandlingar och terrordåd. Han har vidare gjort gällande att han tvingats byta arbete på grund av bortförandet samt att han inte har kunnat arbeta i samma utsträckning som tidigare även han inte har varit sjukskriven. A.J. har också beskrivit den stora oro och ångest han haft medan H.J. undanhållits från honom och som orsakat honom sömnsvårigheter och utmattning. Han har i målet åberopat den skriftliga bevisning som framgår av hans bevisuppgift.

Tingsrätten gör följande bedömning. Det är inte visat att den lägre inkomst A.J. haft under 2015 och 2016 orsakats av att han skiljts från sin son. Hans yrkande i dessa delar kan därför inte bifallas.

Då det gäller yrkandet om ersättning för rättegångskostnader i vårdnadsprocessen mot R.H. kunde anspråk på ersättning för dessa ha framställts och prövats i den rättegången, vilket inte skedde. Det finns inte förutsättningar att nu förplikta R.H. att utge ersättning för dessa.

R.H. är skadeståndsskyldig för den kränkning av den personliga integriteten som hon orsakat A.J. genom att skilja honom från sin son. Med hänsyn till de omständigheter som redovisats – – – bör kränkningsersättningen skäligen bestämmas till 40 000 kr.

Vad gäller ersättning för personskada i form av sveda och värk krävs som tidigare anförts i princip att den skadelidande styrker sin skada genom någon medicinsk utredning och någon sådan har inte A.J. åberopat i målet. Tingsrätten anser dock, i likhet med vad som anförts beträffande H.J:s ersättningsanspråk, att det är uppenbart att det inneburit ett psykiskt lidande för A.J. att undanhållas från sin son men att ersättningsbeloppet med hänsyn till avsaknaden av bevisning i denna del ska bestämmas till skäligen ansedda 20 000 kr.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde R.H. för egenmäktighet med barn, grovt brott, enligt 7 kap. 4 § första stycket andra meningen och tredje stycket BrB till fängelse tre år.

R.H. skulle betala skadestånd till H.J. med 60 000 kr jämte ränta och till A.J. med 60 000 kr jämte ränta.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma R.H. för egenmäktighet med barn, grovt brott, under hela den i åtalet angivna tidsperioden och som följd av det skärpa fängelsestraffet.

Målsägandena yrkade att hovrätten skulle döma R.H. för egenmäktighet med barn, grovt brott, under hela den i åtalet angivna tidsperioden och som följd av det skärpa fängelsestraffet. De yrkade vidare fullt bifall till sitt vid tingsrätten framställda respektive skadeståndsyrkande.

R.H. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och som en följd av det ogilla även målsägandenas skadeståndsyrkanden. Hon yrkade i andra hand att hovrätten skulle sätta ned fängelsestraffet.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättslagmannen Anna Graninger, hovrättsrådet Lars Henriksson, referent, och tf. hovrättsassessorn Peter Edwards samt två nämndemän) meddelade dom den 24 juni 2021.

Hovrätten fann det bevisat att R.H. hade gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn på sätt åklagaren påstått under perioden den 28 augusti 2014–1 december 2017. Vidare fann hovrätten att brottet skulle bedömas som grovt. I skadeståndsdelen anförde hovrätten följande.

Tingsrättens domslut ska stå fast i skadeståndsdelen

I frågorna om skadestånd är hovrätten av samma uppfattning som tingsrätten.

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut endast på så sätt att hovrätten bestämmer brottstiden till perioden den 28 augusti 2014–1 december 2017. I övrigt gäller tingsrättens domslut.

Högsta domstolen

R.H., H.J. och A.J. överklagade hovrättens dom.

HD meddelade prövningstillstånd beträffande ersättning för kränkning samt sveda och värk med utgångspunkt i vad hovrätten hade funnit styrkt om händelseförloppet. HD meddelade inte prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

H.J. yrkade att HD skulle förplikta R.H. att betala skadestånd till honom med 295 000 kr, varav 195 000 kr för sveda och värk samt 100 000 kr för kränkning. På beloppet yrkades ränta.

A.J. yrkade att HD skulle förplikta R.H. att betala skadestånd till honom med 188 300 kr, varav 138 300 kr för sveda och värk samt 50 000 kr för kränkning. På beloppet yrkades ränta.

R.H. medgav att betala skadestånd för sveda och värk samt för kränkning till H.J. och A.J. med de belopp som hovrätten hade bestämt.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Margareta Sandén, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–3 överensstämmer i huvudsak med punkterna 1–3 i HD:s domskäl.

Vad målet i HD gäller

4. Målet rör ersättningsbestämning vid sveda och värk samt kränkning vid egenmäktighet med barn, grovt brott.

Straffbestämmelsen om egenmäktighet med barn

5. För egenmäktighet med barn döms den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet, om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsamma gäller, om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt skiljer barnet från den andra vårdnadshavaren eller om den som ska ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt. Påföljden för brott av normalgraden är böter eller fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Ersättning för sveda och värk samt kränkning

Punkterna 6–8 överensstämmer i huvudsak med punkterna 7, 14 och 16 i HD:s domskäl.

Ersättningsberättigade personer vid egenmäktighet med barn

9. Bestämmelsen i 7 kap. 4 § första stycket BrB innebär ett skydd för vårdnadshavaren mot att barnet tas ur dess vårdnad och för barnet mot att bli skilt från sin vårdnadshavare.

10. En gärning som bedöms som egenmäktighet med barn kan innefatta ett handlande som riktar sig mot såväl vårdnadshavaren som barnet på det sättet att båda kan vara berättigade till ersättning för psykiskt lidande för det fall sådan personskada uppkommit på grund av handlandet (jfr NJA 1995 s. 269).

11. Handlandet kan också innehålla moment som gör att brottet innefattar en kränkning av barnets integritet, som att barnet ryckts upp ur sin invanda miljö och under lång tid inte haft någon kontakt med en vårdnadshavare. Brottet kan då anses ha innefattat ett angrepp på barnets frihet och frid samt inneburit en allvarlig kränkning av barnets personliga integritet. I så fall kan ersättning för kränkning utgå till barnet. (Jfr p. 7 och 8.)

12. Genom brottet sker emellertid normalt inte något sådant integritetskränkande angrepp mot vårdnadshavarens person, frid, frihet eller ära som grundar rätt till kränkningsersättning för denne (jfr p. 7 och 8).

Bedömningen i detta fall

13. Gärningen har inneburit att kontakten mellan H.J. och A.J. har avskurits. R.H:s handlande får därmed anses ha riktats mot dem båda. (Se p. 9 och 10.)

14. I målet finns inte någon närmare utredning om de psykiska besvär som H.J. och A.J. har drabbats av till följd av R.H:s handlande. Det är emellertid uppenbart att det inneburit ett psykiskt lidande för dem att vara skilda från varandra under de aktuella omständigheterna. Det psykiska lidandet får anses vara en så påräknelig och näraliggande följd av handlandet att de har rätt till ersättning för skadan.

15. Skälig ersättning för sveda och värk uppgår till 30 000 kr för var och en av H.J. och A.J.

16. R.H:s handlande har inneburit att H.J., då han var två år, har förts till ett krigshärjat land och avskurits från kontakten med sin far. Det är fråga om en sådan kränkning av H.J:s personliga integritet att han är berättigad till kränkningsersättning. (Se p. 11.) Skälig ersättning för denna kränkning bedöms vara 50 000 kr.

17. R.H. ska på grund av sitt medgivande förpliktas betala 40 000 kr för kränkning till A.J. (jfr p. 12).

18. Hovrättens dom ska därför ändras på så sätt att det skadestånd som R.H. ska betala till H.J. ska bestämmas till 80 000 kr, varav 30 000 kr för sveda och värk samt 50 000 kr för kränkning och det skadestånd hon ska betala till A.J. ska bestämmas till 70 000 kr, varav 30 000 kr för sveda och värk samt 40 000 kr för kränkning.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom på det sättet att HD bestämmer det skadestånd som R.H. ska betala till H.J. till 80 000 kr och det skadestånd som R.H. ska betala till A.J. till 70 000 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på respektive belopp från den 28 augusti 2014 till dess betalning sker.

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Ann-Christine Lindeblad, Dag Mattsson, Eric M. Runesson, referent, och Stefan Reimer) meddelade den 31 januari 2022 följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

1. R.H. och A.J. har tillsammans sonen H.J. som är född 2012. De hade gemensam vårdnad om sonen fram till juni 2015, då A.J. fick ensam vårdnad.

2. Hovrätten har dömt R.H. för egenmäktighet med barn, grovt brott, avseende perioden 28 augusti 2014–1 december 2017. Brottsligheten har i huvudsak bestått i att hon tagit med sig H.J. till ett av islamiska staten (IS) kontrollerat område i Syrien, där det pågick en väpnad konflikt, och där undanhållit honom från A.J. H.J. kom tillbaka till Sverige den 30 november 2020 och återförenades därefter med A.J.

3. Hovrätten har förpliktat R.H. att betala skadestånd till H.J. och A.J. med 60 000 kr vardera, varav 40 000 kr för kränkning och 20 000 kr för sveda och värk.

4. HD har gett prövningstillstånd enbart beträffande skadestånden för sveda och värk samt för kränkning. Prövningen ska ske med utgångspunkt i vad hovrätten har funnit styrkt om händelseförloppet.

Vad målet i HD gäller

5. Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn enligt 7 kap. 4 § första stycket BrB, om gärningen inte utgör brott mot frihet. Detsamma gäller om den som gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt skiljer barnet från den andra vårdnadshavaren eller om den som ska ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom själv tar sig rätt.

6. Målet i HD gäller alltså skadeståndsskyldigheten vid en handling av detta slag. Frågorna är dels om barnet och vårdnadshavaren har rätt till ersättning för sveda och värk och för kränkning, dels hur ersättningen i så fall ska bestämmas.

Ersättning för sveda och värk

7. Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen ska den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada ersätta skadan. Skadestånd för person­skada omfattar enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 ersättning för bland annat fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur, dvs. sveda och värk.

8. Skadan ska vara en närliggande och beräknelig följd av vållandet och träffa den skadelidande som en direkt följd av den skadegörande handlingen.

9. För att psykiskt lidande ska anses som en ersättningsgill person­skada krävs att skadan är medicinskt påvisbar. Skadan kan påvisas genom att den skadelidande blir sjukskriven, men skadan kan också framgå på annat sätt (jfr prop. 2000/01:68 s. 18).

10. Den skadegörande handlingens art och den skadelidandes utsatthet kan minska kravet på utredning om skadan.

11. Det ligger nära till hands att anta att ett barn drabbas av psykiska besvär om barnet obehörigen rycks upp från sin invanda miljö och under en inte helt obetydlig tid tvingas leva utan kontakter med sitt tidigare liv och i ovisshet om livet ska återgå till det normala igen. I synnerhet gäller naturligtvis detta om barnet förs till en helt annan och kanske skrämmande miljö. Det bör då utan närmare utredning kunna presumeras att psykiska besvär uppstår som kan hänföras till personskada.

12. Även den vårdnadshavare som genom någon annans egenmäktiga handlande har blivit skild från barnet kan normalt antas känna en stark oro av att tvingas leva i ovisshet om barnets välbefinnande och möjligheterna till återförening. Det gäller inte bara vid ett obehörigt agerande av någon utomstående utan också av den andra föräldern. Normalt måste det utan närmare utredning kunna presumeras att psykiska besvär uppstår som kan hänföras till personskada.

13. Ersättning för sveda och värk bestäms vanligen schablonmässigt med ledning av de hjälptabeller som vid skadetillfället tillämpas av Trafikskadenämnden. Ersättningen bestäms då med utgångspunkt i ett månatligt grundbelopp som varierar bl.a. med skadans art och sjuktidens längd. (Jfr ”De hänskjutna ersättningsfrågorna” NJA 2017 s. 938 p. 7 och ”Skadestånd efter övernattningen” NJA 2019 s. 1064 p. 13.)

Ersättning för kränkning

14. Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp på dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär (2 kap. 3 § skadeståndslagen).

15. Av grundläggande betydelse för rätten till kränkningsersättning är om handlingen utgör ett angrepp på ett intresse som skyddas av en straffbestämmelse och om handlingen härutöver innefattar ett angrepp på något annat intresse som anges i 2 kap. 3 § (se NJA 2003 s. 508 och NJA 2015 s. 86 p. 7 och 8).

16. Enligt 5 kap. 6 § första stycket ska ersättningen bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till den skadegörande handlingens art och varaktighet. Det ska då särskilt beaktas om handlingen haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande, eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.

17. Bedömningen är skönsmässig och sker med utgångspunkt från handlingens allvar mätt efter förhärskande etiska och sociala värderingar. Ersättningen bestäms i praktiken med ledning av de vid domstillfället gällande schablonerna för brottsskadeersättning. (Jfr ”De hänskjutna ersättningsfrågorna” p. 7 och 9 och ”Skadestånd efter övernattningen” p. 10 och 11.)

Skyddat intresse vid egenmäktighet med barn

18. Bestämmelserna i 7 kap. 4 § BrB får anses innebära ett skydd för såväl barnet som vårdnadshavaren mot att utövandet av vårdnaden omöjliggörs genom annans egenmäktighet. Brottet kan således rikta sig mot såväl barnet som vårdnadshavaren (jfr NJA 1995 s. 269).

19. Handlingen kan innebära att barnet rycks upp ur sin invanda miljö och förvägras kontakt med en vårdnadshavare under en längre tid. Den kan då – beroende på de närmare omständigheterna – anses innefatta ett sådant allvarligt angrepp på barnets personliga integritet som ger rätt till ersättning för kränkning.

20. Genom handlingen sker emellertid normalt inte något sådant integritetskränkande angrepp på vårdnadshavarens person, frihet, frid eller ära som grundar rätt till kränkningsersättning för henne eller honom. En sådan rätt kan dock inte anses vara principiellt utesluten, när det av omständigheterna framgår att brottet är direkt riktat också mot vårdnadshavarens personliga integritet.

Bedömningen i detta fall

21. Gärningen har inneburit att kontakten mellan H.J. och A.J. har avskurits. R.H:s handlande får därmed anses ha direkt drabbat dem båda på sådant sätt att de har rätt till ersättning för sveda och värk.

22. Bortsett från A.J:s uppgifter och intyg om att han uppburit sjukpenning under viss tid finns i målet inte någon närmare utredning om det psykiska lidande som H.J. och A.J. har drabbats av till följd av R.H:s handlande. Den utredning som finns – och det som är känt om den miljö H.J. har tvingats att vistas i – skapar emellertid en tillräcklig grad av säkerhet för antagandet att det inneburit ett psykiskt lidande för dem att vara skilda från varandra. Det får anses vara en så påräknelig och närliggande följd av handlandet att de har rätt till ersättning för skadan.

23. Skälig ersättning för sveda och värk uppgår till 30 000 kr för var och en av H.J. och A.J., vilket motsvarar en sjuktid om ungefär ett år.

24. R.H:s handlande har inneburit att H.J., när han var två år, har förts till ett område där det pågick en väpnad konflikt och avskurits från kontakten med sin far under omkring sex år. Det är fråga om en så allvarlig kränkning av H.J:s personliga integritet att han är berättigad till kränkningsersättning med ett högre belopp än det schablonbelopp på 25 000 kr som normalt tillämpas av Brottsoffermyndigheten. Skälig ersättning i det nu aktuella fallet bedöms vara 50 000 kr.

25. Det framgår emellertid inte att R.H:s handlande direkt riktats mot A.J:s personliga integritet så att det ger honom rätt till kränkningsersättning (jfr p. 20). R.H. ska dock på grund av sitt medgivande betala 40 000 kr för kränkning till A.J.

26. Hovrättens dom ska därför ändras på så sätt att det skadestånd som R.H. ska betala till H.J. bestäms till 80 000 kr, varav 30 000 kr för sveda och värk samt 50 000 kr för kränkning och det skadestånd hon ska betala till A.J. bestäms till 70 000 kr, varav 30 000 kr för sveda och värk samt 40 000 kr för kränkning.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att det skadestånd som R.H. ska betala till H.J. bestäms till 80 000 kr och det skadestånd som R.H. ska betala till A.J. bestäms till 70 000 kr.

R.H. ska betala ränta enligt 6 § räntelagen på respektive belopp från den 28 augusti 2014 till dess betalning sker.