lagen.nu

NJA 2002 s. 116

Mord eller dråp.

(Jfr NJA 1980 s. 407, 1985 s. 510, 1987 s. 33, 1989 s. 97, 1994 s. 310 och 1995 s.464)

Allmän åklagare yrkade vid Borås TR ansvar å J. S., född 1968, för mord med följande gärningsbeskrivning: J. S. har d. 5 juli 2001 på den gemensamma arbetsplatsen Nino's Pizzeria, Kornellgatan 1 i Brämhult, berövat sin hustru H. S. livet genom att med kraft tilldela henne två knivstick, varav ett framtill ovanför vänster bröst som trängt in i bröstkorgen och skadat hjärtat, lungorna, stora kroppspulsådern och nedre hålblodådern och ett till vänster i ryggen som skadat vänster lunga. - H. S. har omedelbart avlidit av skadorna knivhuggen orsakat.

Skadeståndsanspråk framställdes. Den delen av målet beröres ej vidare i detta referat.

TR:n (ordf. lagmannen Lindeblad) anförde i dom d. 20 sept. 2001: Domskäl. Skuldfrågan. J. S. har erkänt gärningen men gjort gällande att den skall bedömas som dråp.

Förutom förhör med J. S. har på åklagarens begäran vittnesförhör ägt rum med G. S., S. S., L. S. och D. S. Åklagaren har vidare åberopat undersökningsprotokoll, protokoll och utlåtande över rättsmedicinsk obduktion samt sakkunnigutlåtande från SKL.

J. S. kom till Sverige som flykting från Libanon 1988. Han var då 19 år. 1991 gifte han sig med sin sex år yngre kusin, H. S., i Libanon. När hon fyllt 18 år flyttade hon till J. S. i Sverige. Sedan 1995 har de varit bosatta i Borås, där också J. S:s föräldrar och flera andra släktingar till honom och H. S. har varit bosatta. J. S. har arbetat på olika pizzerior. För cirka två år sedan köpte han Nino's Pizzeria i Brämhult. Den 27 juni 2001 dömdes det till äktenskapsskillnad mellan makarna efter gemensam ansökan d. 25 juni samma år. Domen skulle vunnit laga kraft d. 18 juli 2001 och makarna var alltså fortfarande gifta när H. S. avled d. 5 juli. Den dagen kl. 14.28 inkom till polisen ett telefonsamtal. Det var J. S. som ringde och uppgav att han dödat sin hustru på den gemensamma arbetsplatsen Nino's Pizzeria. Ambulans och polis kom till platsen och det kunde konstateras att H. S. var död.

J. S. har uppgett: H. S. hade hela tiden i Sverige hemlängtan och drömde ofta mardrömmar. Hon kände sig övergiven och behövde stöd. Det första året i Borås hade hon praktikplats på ett dagis och J. S. fick alltid följa henne dit så att hon skulle känna sig trygg. Hon mådde inte bra och fick ofta "psykiska anfall" och svimmade. Vid minst tre tillfällen under de sex år de bodde i Borås försökte hon ta livet av sig genom att hoppa från balkongen. Hon bråkade ofta med J. S. och verkade tycka om att förpesta hans tillvaro. Hon hade också en rädsla för att han skulle lämna henne och frågade ofta om han älskade henne och om det var säkert att han inte tänkte lämna henne. J. S. uppfattade H. S. som en person som behövde hjälp och försökte hela tiden ställa upp för henne. Han ansåg emellertid inte att hon behövde professionell hjälp utan trodde att de skulle klara av det själva. Då H. S. var cirka 19 år blev hon gravid. Under graviditeten åt hon inte tillräckligt och svimmade ofta. Hon gjorde abort. J. S. var motståndare till detta men lät H. S. bestämma för att hon skulle må bättre. - När J. S. köpte Nino's Pizzeria satte han in cirka 60 000 kr i rörelsen. H. S. hade inga egna pengar men allt de dragit in har varit deras gemensamma pengar och de delade på allt. I början var H. S. hemma och J. S. fick hjälp av sin bror. Så småningom lärde sig H. S. att baka pizza och makarna arbetade därefter tillsammans i pizzerian. Deras förhållande försämrades och de bråkade hela tiden, oftast om småsaker. H. S. ville inte ställa upp med något och de kunde inte kommunicera med varandra. Med jämna mellanrum krävde hon att han skulle sälja pizzerian. I samband med deras gräl den sista tiden ställde hon barnsliga krav om att omedelbart få ut sin del i rörelsen. Han ville inte sälja rörelsen och kunde inte heller göra det eftersom det fanns skulder och det därför skulle krävas en avveckling på längre sikt. Han skulle ha tvingats ge H. S. hälften av pengarna och skulle själv stått kvar med skulder och utan arbete. Han ansåg att de borde blanda in familjen och ringde till sin syster som bor i USA och berättade om deras konflikter. Han tog även kontakt med H. S:s föräldrar i Israel och J. S. och H. S. besökte dem sommaren 2000 men H. S. ville inte tala med dem om problemen. Då de kom tillbaka från Israel fortsatte H. S. att gräla. Hon ställde krav på försäljning av pizzerian och kunde t.ex. säga att hon ägde hälften av hans glasögon. Hon sade också att hon skulle göra honom till en nolla, att han inte var värd något och att hon skulle förstöra hans liv så som han förstört hennes. Vid detta tillfälle lämnade hon pizzerian och åkte till deras kusin G. S. och hans hustru L. S. Efter några dagar kom hon emellertid tillbaka och sade att hon inte kunde leva utan honom. Grälen fortsatte dock. H. S:s rädsla och otrygghet förvandlades till aggressivitet och han blev alltmer irriterad på henne. Båda bråkade och det hände att han knuffade henne men han har aldrig slagit henne. Deras tillvaro blev värre och värre. Så fort han skulle gå ut blev H. S. aggressiv och ville veta vart han skulle. Vid ett sådant tillfälle, cirka en vecka innan d. 5 juli, slet hon av honom hans tröja och han svarade med att slita sönder hennes klänning. Vid det tillfället fick han lårskador nedanför halsen och vid munnen. - Det var hans idé att de skulle skilja sig. Han hade haft tankar på detta ända sedan H. S. gjorde abort. H. S. gick med på att underteckna en gemensam ansökan även om hon hade invändningar på grund av deras religion. Efter ännu ett gräl på pizzerian lämnade H. S. den och den sista veckan i juni bodde hon hos G. S. och hans hustru. J. S. förstod att hon inte mådde bra och vid 05.00-tiden lördagen före d. 5 juli ringde han till H. S. Han ansåg att de skulle flytta ihop igen. Han hade också tankar på att försöka en gång till eftersom de hade många praktiska och ekonomiska frågor att lösa. Han hämtade H. S. och det fortsatte som vanligt. Vid ett nytt gräl d. 4 juli ringde H. S. J. S:s mamma och berättade att de grälat. Därefter sade hon till honom att hon skulle lämna pizzerian och honom och gick sin väg. Han tog bilen och åkte efter henne. Han fann henne vid en busshållplats. Han sade till henne att pizzerian även var hennes problem och att han inte kunde klara den själv. Hon gick in i bilen och de åkte tillbaka till pizzerian där de fortsatte gräla. H. S. lämnade åter pizzerian. På kvällen ringde J. S. sina föräldrar och fick veta att H. S. var där. J. S. åkte dit. Sedan de talat någon timma med hans föräldrar åkte han och H. S. hem till sig. De fortsatte gräla. - Den 5 juli kom de till pizzerian strax före öppningsdags kl. 11.30. De hade lunchgäster. J. S. brukar småprata med dem men inte den dagen. Han började förstå att "allt skulle gå åt helvete" och han såg ingen utväg. När gästerna hade gått gick han till köket där H. S. befann sig och lagade mat. Han kände att han inte klarade av att stå bredvid henne. Han kände sig blockerad och aggressiv. Han tog ett glas vatten och gick ut för att lugna sig. Efter några minuter gick han tillbaka till köket. Han ställde ifrån sig glaset på diskbänken. H. S. stod med ryggen mot honom, vänd mot spisen. Han blev "ursinnig" och tog ett tag, troligen med båda händerna, runt hennes nacke/hals och vände henne samtidigt som han lyfte henne något så att hon hamnade med ryggen mot diskbänken och med fötterna i luften. Hon halvlåg på diskbänken. Han höll kvar sitt grepp med vänstra handen, sträckte sig över henne och tog med högra handen en kniv som låg på diskbänken och högg den i hennes bröst varefter han drog ut den. Han hörde att blodet sprutade och förstod att det "var slut med henne". Han släppte greppet om hennes hals. Hon vände sig samtidigt som hon gled ner mot golvet. Han högg henne då i ryggen. Därefter gick han in till kontoret och ringde polisen. Hela händelseförloppet gick fort och han hörde inte H. S. säga något annat än "vad gör du" då han först tog henne i nacken. Han kommer inte ihåg vad han gjorde med kniven. Han var inte sig själv vid tillfället. De senaste två veckorna hade blivit för mycket för honom och han såg inget ljus. Han hade under lång tid arbetat 10-12 timmar om dagen sex dagar i veckan och var utmattad. Han hade inte längre några sanna känslor för H. S. utan det hade vuxit fram ett hat mot henne. Han inser att en person har mist livet och han förstår att H. S:s föräldrar är ledsna.

De vittnen som hörts i målet, alla släktingar till J. S. och H. S., har i huvudsak bekräftat J. S:s uppgifter om att det var konflikter mellan J. S. och H. S. men har i övrigt inte tillfört målet något.

TR:ns bedömning

J. S:s erkännande och beskrivning av hur gärningen utförts stämmer väl överens med den tekniska utredningen i målet. TR:n finner styrkt att J. S. uppsåtligen dödat H. S. på det sätt åklagaren påstått.

När det gäller frågan om det förelegat sådana förmildrande omständigheter att gämingen skall bedömas som mindre grov och rubriceras som dråp gör TR:n följande bedömning.

J. S. har enligt vad som framkommit under lång tid levt under stark press med uppslitande gräl och stor arbetsbörda. Han har uppgett att det var han som ville skiljas. Han har emellertid också uppgett att han dagarna innan händelsen hade bestämt sig för att försöka fortsätta leva med H. S. så att han kunde lösa deras praktiska och ekonomiska problem och avveckla rörelsen under ordnade former.

Den 5 juli var J. S. uppenbarligen utmattad och ur balans. Enligt rättspsykiatriskt utlåtande synes han ha befunnit sig i ett psykiskt undantagstillstånd vid gärningen. Detta kan möjligen tala i mildrande riktning. Å andra sidan har J. S. vid tillfället helt oprovocerat överfallit H. S. och dödandet har skett på ett brutalt sätt. H. S. har varit helt hjälplös. Detta sammantaget med att gärningen förövats mot en närstående medför enligt TR:ns mening att brottet inte kan bedömas som mindre grovt. J. S. skall alltså dömas för mord.

Påföljd. Av rättspsykiatriskt utlåtande framgår att J. S. inte begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, att han vid tiden för den rättspsykiatriska undersökningen inte led av en allvarlig psykisk störning och att det därmed inte finns medicinska förutsättningar att överlämna honom till rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § BrB.

TR:n finner att påföljden för J. S. skall bestämmas till fängelse 10 år. Domslut. TR:n dömde J. S. enligt 3 kap. 1 § BrB för mord till fängelse 10 år.

J. S. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle bedöma gärningen som dråp samt i vart fall sätta ned straffet. Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Leven samt nämndemännen Lindblad och Olsson) anförde i dom d. 20 nov. 2001: Domskäl. I enlighet med TR:ns dom har J. S. gjort sig skyldig till att uppsåtligen ha dödat H. S.

Uppsåtligt dödande bör i regel bedömas som mord. Endast om omständigheterna är sådana att brottet kan bedömas som mindre grovt kan rubriceringen dråp komma i fråga. Av lagtexten framgår att de omständigheter som föranlett dödandet därvid är av särskild betydelse, men även övriga omständigheter skall beaktas. Av förarbetena till BrB framgår att ett uppsåtligt dödande normalt inte bör anses som mindre grovt bl.a. när dödandet medfört onödigt lidande för offret eller eljest är uttryck för ovanlig grymhet eller när dödandet har avsett en nära anhörig.

Vad som enligt HovR:ns mening främst talar för att J. S:s brott bör bedömas som mord är att det riktats mot en så nära anhörig. Som TR:n angett har det också varit fråga om ett oprovocerat överfall och H. S. har varit helt hjälplös. Av betydelse är också att J. S., enligt vad han berättat i HovR:n, även vid tidigare tillfällen utövat våld mot H. S. Bl.a. skall han en gång ha tagit ett så kraftigt struptag på henne att hon varit nära att avlida. För att brottet skall bedömas som mindre grovt talar att det såvitt framkommit inte föregåtts av någon planering. Tvärtom synes tanken på att beröva H. S. livet ha uppkommit allra tidigast då J. S. omedelbart före knivsticken greppade runt hennes hals eller möjligen först då han, efter att ha lyft upp henne på diskbänken, sträckte sig efter kniven. I samma riktning talar också att gärningen måste ha inträffat helt överraskande för H. S. och sannolikt utan att hon hunnit uppfatta vad som skulle inträffa. Något utrymme för dödsångest har därför knappast funnits. J. S. var vid gärningstillfället utmattad på grund av sömnlöshet och kände sig spänd och stressad. I den i målet verkställda rättspsykiatriska utredningen har den psykiatriska diagnosen angivits som maladaptiv stressreaktion närmast motsvarande en djup reaktiv kris. J. S. led alltså vid tillfället av en psykisk störning. Sistnämnda förhållande skall främst beaktas vid bedömningen av brottets straffvärde, men bör enligt HovR:ns mening även ha viss betydelse för brottets rubricering (jfr Jareborg-Zila, Straffrättens påföljdslära, s. 107-108).

Vid en samlad bedömning av nu angivna omständigheter finner HovR:n att den gärning som J. S. gjort sig skyldig till är att bedöma som dråp.

Påföljden skall som TR:n angett bestämmas till fängelse. Vid straffmätningen bör beaktas vad som ovan angetts om J. S:s psykiska tillstånd.

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom i överklagad del på så sätt att HovR:n bedömer gärningen som dråp enligt 3 kap. 2 § BrB och bestämmer påföljden till fängelse 8 år.

Hovrättsråden Smith och Ekström var skiljaktiga och anförde: På av TR:n anförda skäl och då det i HovR:n dessutom framkommit att J. S. tidigare använt våld mot H. S. finner vi att omständigheterna sammantagna inte är sådana att brottet skall anses som mindre grovt utan bedömas som mord. Vi fastställer därför TR:ns dom.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att J. S. skulle dömas för mord och att fängelsestraffet skulle skärpas.

Även J. S. överklagade. Han yrkade att fängelsestraffet skulle sättas ned.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden, Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Svensson, Lennander, Thorsson, Regner, referent, och Dahllöf) beslöt följande dom: Domskäl. Som TR:n och HovR:n funnit har J. S. uppsåtligen berövat H. S. livet. Frågan är då om han skall dömas för mord eller dråp.

Den som berövar annan livet skall enligt 3 kap. 1 § BrB dömas för mord till fängelse i tio år eller på livstid. Vid sidan av detta huvudstadgande finns i 2 § en särskild bestämmelse för det fall brottet med hänsyn till omständigheterna som föranlett gärningen eller eljest är att anse som mindre grovt. I så fall rubriceras brottet som dråp och föranleder straff enligt en lindrigare straffskala som löper från fängelse i lägst sex år till fängelse i högst tio år. Före BrB:s ikraftträdande var den avgörande skillnaden mellan mord och dråp huruvida gärningsmannen handlat överlagt eller i hastigt mod. Denna konstruktion ansågs vid BrB:s tillkomst som mindre lämplig (NJA II 1962 s. 95). Numera tas vid brottsrubriceringen hänsyn till om dödandet föregåtts av planering, vilket anses vara försvårande, men det förhållandet att gärningsmannen handlat i hastigt mod leder inte nödvändigtvis till att gärningen rubriceras som dråp. Av lagtexten framgår att domstolen vid brottsrubriceringen skall lägga vikt vid de omständigheter som föranlett gärningen men detta är bara ett exempel på vad den har att beakta vid den helhetsbedömning av gärningen som skall ske.

En rad avgöranden från HD belyser frågan om gränsdragningen mellan mord och dråp (se NJA 1995 s. 464 med där anmärkta äldre rättsfall, jfr även t.ex. NJA 1996 s. 509 och 1999 s. 531). Här skall särskilt uppmärksammas fall där offret varit närstående till gärningsmannen, ett förhållande som i rättspraxis har ansetts vara försvårande (jfr Jareborg, Brotten I, 2 uppl. 1984, s. 186).

I NJA 1985 s. 510 bedömdes gärningen som mord. Gärningsmannen hade plågats av stark psykisk press till följd av en splittring i sitt äktenskap orsakad av hustruns relation till offret och begått brottet under inflytande av viss själslig abnormitet. Å andra sidan hade han skjutit hänsynslöst mot offret, som inte kunnat försvara sig, och visat en grymhet som varit ägnad att inge svår dödsångest. NJA 1989 s. 97 gällde ett fall där en man berövat sin hustru livet genom ett flertal knivhugg och som bedömdes som mord. Hustrun hade försökt värja sig men hade befunnit sig i en mycket skyddslös situation och utsatts för dödsångest och andra svåra lidanden genom mannens hänsynslösa handlande. HD beaktade också att det var fråga om en närstående, när domstolen bedömde vad som kunde tala för att gärningen skulle hänföras under 3 kap. 1 § BrB. För ett annat ställningstagande ansågs främst tala att mannen handlat i hastigt mod och att hans psykiska särdrag sannolikt inte saknat betydelse för händelseförloppet. Ett annat mordfall utgörs av NJA 1994 s. 310, där en man strypt en kvinna. Även om kvinnan känt mycket stor smärta och upplevt stark dödsångest kunde mannen genom sitt handlingssätt inte anses ha visat sådan synnerlig grymhet som det talas om i förarbetena till 3 kap. 1 och 2 §§ BrB. Att kvinnan befunnit sig i en utsatt och skyddslös situation och varit närstående till mannen ansåg HD tala för att brottet skulle bedömas som mord. Övriga omständigheter - vartill sannolikt hörde att brottet begåtts i hastigt mod och att mannen på grund av svartsjuka "inte varit sig själv" - föranledde enligt domstolen inte att brottet skulle anses som mindre grovt.

När det gäller J. S:s gärning finns det som TR:n och HovR:n angett omständigheter som talar både för och emot att brottet skall anses som mindre grovt. Till de förra hör främst att han levde under stark press på grund av misshälligheter i äktenskapet med H. S., att han vid gärningstillfället var utmattad och ur balans och enligt den rättspsykiatriska utredningen då uppvisade en maladaptiv stressreaktion, som närmast motsvarade en djup reaktiv kris, samt att knivhuggen skedde hastigt och utan planering. För att brottet inte skall anses som mindre grovt talar å andra sidan att J. S. handlade utan provokation, att H. S. var helt skyddslös och att hon var närstående till honom. En samlad bedömning leder till slutsatsen att de omständigheter som talar i mildrande riktning inte har den styrka att de bör föranleda att brottet bör bedömas som mindre grovt. J. S. skall alltså dömas för mord. Påföljden bör då bli det av TR:n bestämda straffet.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut i ansvarsdelen.

HD:s dom meddelades d. 19 febr. 2002 (mål nr B 4605-01).

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
2002-02-19
Målnummer
B4605-01
Lagrum
3 kap. 1 § och 2 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1980 s. 407
NJA 1985 s. 510
NJA 1987 s. 33
NJA 1989 s. 97
NJA 1994 s. 310
NJA 1995 s. 464
Litteratur
Sökord
Mord
Dråp
Makar
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2007 s. 194: Fråga om påföljden för mord.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation