NJA 1995 s. 606

En åtalad gärning var vid begåendet straffbar som försök till varusmuggling men, om den hade begåtts vid tiden för lagföringen, inte straffbar i följd av ny tullagstiftning. På grund av övergångsbestämmelser till den nya lagstiftningen har emellertid gärningen ansetts fortfarande kunna föranleda straffansvar.

(Jfr 1995 s 333)

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot M.G. för försök till varusmuggling enligt följande gärningsbeskrivning: M.G. har d 4 sept 1994 i Värtahamnen Stockholm uppsåtligen utan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket försökt införa 55,9 kg kött oaktat han inte varit berättigad därtill. Smuggelbrottet har inte fullbordats då det avslöjats vid tullkontroll.

M.G. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar för brott.

TR:n (ordf rådmannen Wadstein) anförde i dom d 7 febr 1995: Domskäl. M.G:s vitsordande av de faktiska omständigheterna stöds av övrig utredning i målet.

Tillämpningen av varusmugglingslagen förutsätter att en vara förs in till Sverige och att en föreskriven plikt att anmäla varan för förtullning åsidosatts. Åtalet grundar sig därvid på den anmälningsplikt som tidigare gällde enligt tullagen (1987:65). Lagen har upphävts från d 1 jan 1995 som en följd av Sveriges medlemskap i EU. Någon tullklarering av varor skall i princip inte längre förekomma vid passering av gränser mellan EU-länder och Sverige. Någon anmälningsplikt vid införsel av kött mellan Finland och Sverige föreligger inte längre. In- och utförselrestriktioner gäller vidare endast för narkotika, vapen och vissa andra varor, tex alkohol. Den gamla tullagen har från d 1 jan 1995 ersatts av en ny tullag (1994:1550). Enligt p 2 i övergångsbestämmelserna till den nya tullagen skall den upphävda tullagen fortfarande tillämpas i fråga om varor som har anmälts till förtullning eller som borde ha anmälts till förtullning före d 1 jan 1995. Visserligen har de ändrade bestämmelserna om införsel av varor från EU-land ännu inte medfört någon ändring av varusmugglingslagen. Av betydelse i straffrättsligt hänseende är dock att en gärning motsvarande den som M.G. åtalats för inte utgör brott mot varusmugglingslagen om den begåtts d 1 jan 1995 eller därefter. Av 5 § 2 st BrB:s promulgationslag följer även att ny lag skall tillämpas om den leder till frihet från straff.

På grund av vad som upptagits skall åtalet ogillas.

Domslut. Åtalet ogillas.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till åtalet. M.G. bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Blom, hovrättslagmannen Asbring samt hovrättsråden Bergenfalk och Lundmark, referent) anförde i dom d 12 maj 1995: Domskäl. M.G. har vitsordat de faktiska omständigheterna i åklagarens gärningspåstående men bestritt ansvar med hänvisning till att han inte kände till hur mycket kött som fick föras in till Sverige tullfritt samt att köttet ägdes av fyra andra personer, som på grund av platsbrist fick åka med en annan färja till Sverige än han själv.

När M.G. förde in köttet till Sverige gällde för flertalet varor som omfattades av lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område - bl a köttprodukter - tullfrihet endast under förutsättning att vikten på varorna inte översteg 15 kg (se 10 § förordningen, 1987:1072, om rätt för resande m fl att införa varor tull- och skattefritt). För produkter som härrör från djur gällde vidare enligt 4 § veterinära införselkungörelsen (1958:551) och med stöd av den §:n utfärdade tillämpningsföreskrifter tillståndskrav för införsel av kött. I 19 § samma kungörelse hänvisades till lagen om straff för varusmuggling i fråga om påföljd för olovlig införsel av vara som på grund av förordnande enligt 4 § inte fick införas och för försök till sådan införsel. Enligt 5 § i den vid tiden för gärningen gällande tullagen (1987:1065) skulle köttet ha tullklarerats och enligt 10 § samma lag skulle M.G. ha anmält köttet till förtullning vid införseln.

Varken M.G:s invändning om att han inte kände till gällande bestämmelser eller om att köttet tillhörde personer som reste med en annan färja kan befria honom från ansvar.

M.G:s gärning var alltså, när den begicks, att bedöma som ett straffbart smugglingsförsök.

Efter d 1 jan 1995 finns det inte längre någon skyldighet att tulldeklarera varor som förs in till Sverige från ett annat EU-land. Visserligen skall - i ett fall som detta - enligt nu gällande bestämmelser kött som införs till riket åtföljas av ett hälsointyg. Någon föreskrift om skyldighet att anmäla införseln till viss myndighet finns emellertid inte. M.G:s gärning skulle därför, om den förövats efter d 1 jan, inte vara straffbar enligt varusmugglingslagen.

Den fråga som därefter skall bedömas är hur 5 § 2 st BrB:s promulgationslag skall tillämpas i det föreliggande fallet. Enligt detta lagrum gäller som huvudregel att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Härifrån görs det undantaget - och det är detta som TR:n har lagt till grund för sin bedömning - att om ny lag gäller vid domstillfället och den nya lagen leder till straffrihet eller till ett lindrigare straff skall den lagen tillämpas. Från undantaget görs emellertid undantag för gärningar som under viss tid har varit straffbelagda på grund av då rådande särskilda förhållanden. En kristidsförfattning är ett typexempel härpå.

Inom doktrinen har framförts uppfattningen att undantaget från huvudregeln i 5 § 2 st BTB:s promulgationslag har avseende på fall då lagstiftaren har ändrat mening i fråga om straffbarheten av ett handlande eller handlingens straffvärde. Med utgångspunkt häri har hävdats att det synsätt som enligt vad nyss sagts gäller beträffande kristidsförfattningar kan anläggas också i fråga om ransonerings- och prisregleringsbestämmelser som inte är föranledda av någon egentlig kris liksom skatte- och tullbestämmelser i allmänhet. Anledningen till att en ny, mildare lag i sådana fall inte skall tillämpas har sagts vara att den reglering som gällde vid gärningstillfället hänförde sig till de yttre förhållanden som då rådde (se Berg m fl, Kommentar till BrB III, 4 uppl s 556, och Leijonhufvud o a, Straffansvar, 4 uppl s 29).

HovR:n ansluter sig till den sålunda redovisade uppfattningen och finner att vad som uttalats om tullbestämmelser i allmänhet är tillämpligt även i det aktuella fallet, där den ändrade regleringen föranletts av Sveriges anslutning till EU. Detta ställningstagande innebär att den gärning som M.G. har åtalats för skall bedömas enligt de bestämmelser som gällde vid gärningstillfället.

Med hänvisning till vad som anförts finner HovR:n att M.G. skall dömas för försök till varusmuggling. Påföljden bör bestämmas till böter.

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut dömer HovR:n M.G. enligt 1 och 8 §§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling samt 23 kap 1 § BrB för försök till varusmuggling till 30 dagsböter å 30 kr.

M.G. överklagade och yrkade ogillande av åtalet. Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Karlbom, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Åtalet mot M.G. avser försök till varusmuggling och grundas på att denne vid ett tillfälle under 1994 försökte föra in 55,9 kg kött från Finland till Sverige i strid mot bestämmelser om anmälningsplikt i den då gällande tullagen (1987:1065). Till följd av Sveriges anslutning till Europeiska unionen (EU) vid årsskiftet 1994/95 har den nämnda lagen ersatts av en ny tullag (1994:1550). Denna innehåller inga motsvarande bestämmelser om anmälningsplikt. Enligt p 2 i övergångsbestämmelserna till den nya lagen skall dock 1987 års tullag fortfarande tillämpas i fråga om varor som anmälts till förtullning eller borde ha anmälts till förtullning före årsskiftet.

Straff för en gärning skall enligt 5 § 2 st BrB:s promulgationslag bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas skall emellertid, enligt samma lagrum, den nya lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff (strafflindringsregeln); vad nu sagts gäller dock inte när det är fråga om en gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden (undantagsregeln).

I ett liknande fall har HD ansett att undantagsregeln inte var tillämplig i fråga om försök till varusmuggling av läkemedel, när lagstiftningen hade ändrats på grund av EES-avtalet. HD fann med tillämpning av strafflindringsregeln att gärningen - då några övergångsbestämmelser av motsatt innebörd inte hade meddelats - inte längre kunde medföra ansvar för försök till varusmuggling (NJA 1995 s 333).

Inte heller i förevarande mål är det fråga om sådant undantag som avses sist i 5 § 2 st BrB:s promulgationslag. I den berörda övergångsbestämmelsen till den nya tullagen anges emellertid att den lag som gällde när gärningen företogs skall tillämpas. På grund härav skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Knutsson, Gregom, referent, Nyström, Lennander och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. Åtalet avser att M.G. d 4 sept 1994 uppsåtligen har försökt införa 55,9 kg kött till landet utan att ge det till känna hos vederbörlig myndighet, trots att han inte varit berättigad till införandet. Det är upplyst att köttet införts från Finland.

Enligt 10 § förordningen (1987:1072) om rätt för resande m fl att införa varor tull- och skattefritt gällde vid tiden för gärningen tullfrihet för köttprodukter endast i fall vikten av vad som infördes inte översteg 15 kg. På grund av 5 och 10 §§tullagen (1987:1065) skulle det av M.G. införda köttet därför ha anmälts till förtullning vid införseln och på grundval därav ha tullklarerats. Härav följer att det åtalade förfarandet vid gärningstillfället var straffbart enligt 1 och 8 §§varusmugglingslagen såsom försök till varusmuggling.

1987 års tullag och förordningen om rätt för resande m fl att införa varor tull- och skattefritt upphörde att gälla vid utgången av år 1994 med anledning av Sveriges inträde i Europeiska unionen. 1987 års tullag ersattes av tullagen (1994:1550) och förordningen av lagen (1994:1551) om frihet från skatt vid import, mm. Dessa lagar, som trädde i kraft d 1 jan 1995, innehåller inte några bestämmelser motsvarande de nyssnämnda då det gäller införande av kött från ett annat land som tillhör Europeiska unionen. På grund härav skulle den åtalade gärningen, om den hade begåtts efter utgången av år 1994, inte ha varit straffbar.

Enligt 5 § 2 st BrB:s promulgationslag, vilken bestämmelse är tillämplig även inom specialstraffrättens område, skall straff i princip bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall dock den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Om den sistnämnda bestämmelsen - från vilken i sin tur gäller ett undantag - tillämpades i nu förevarande fall, skulle den åtalade gärningen numera vara strafffri.

I övergångsbestämmelserna (punkt 2) till 1994 års tullag föreskrivs emellertid att 1987 års tullag fortfarande skall tillämpas i fråga om varor som anmälts till förtullning eller borde ha anmälts till förtullning före ikraftträdandet. På motsvarande sätt anges i övergångsbestämmelserna (punkt 2) till lagen om frihet från skatt vid import, m m att förordningen om rätt för resande m fl att införa varor tull- och skattefritt fortfarande skall tillämpas i fråga om varor som anmälts eller borde ha anmälts till förtullning före ikraftträdandet.

1987 års tullag innehåller visserligen inte straffbestämmelser beträffande en sådan gärning som avses med åtalet; dessa finns i varusmugglingslagen, vilken inte har ändrats i detta hänseende. Av det förhållandet, att bestämmelserna i 1987 års tullag och förordningen om rätt för resande m fl att införa varor tull- och skattefritt alltjämt är tillämpliga i fråga om varor som borde ha anmälts till förtullning före d 1 jan 1995, måste emellertid anses följa att en överträdelse av dessa bestämmelser som var straffbelagd enligt varusmugglingslagen före nämnda tidpunkt fortfarande kan föranleda straffansvar.

På grund av det sagda och då M.G. vidgått att han förfarit på det sätt som åklagaren har påstått skall, som HovR:n funnit, åtalet bifallas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 10 nov 1995 (nr DB 180).