NJA 1995 s. 708
Möjligheten enligt 28 kap 3 § BrB att förena dom på skyddstillsyn med fängelse har ansetts ej böra komma till användning vid rattfylleri jämte annan mindre allvarlig brottslighet.
TR:n
Allmän åklagare väckte vid Uppsala TR åtal mot G.B., född 1970, för narkotikabrott, rattfylleri och olovlig körning, grovt brott, enligt följande gärningsbeskrivningar:
l. Ringa narkotikabrott. G.B. har under tiden maj-aug 1993 i Uppsala vid olika tillfällen olovligen och uppsåtligen innehaft sammanlagt åtminstone ca 20 g cannabisharts som är narkotika.
Rattfylleri och olovlig körning (grovt brott). G.B. har d 11 dec 1993 omkring kl 02.50 fört personbil på olika gator i Uppsala oaktat han förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholhalten i hans utandningsluft efter färden uppgått till 0,19 mg per liter, samt oaktat han - som tidigare lagförts för olovlig körning - saknar körkort.
Olovlig körning (grovt brott). G.B. - som tidigare lagförts för olovlig körning - har d 21 febr 1994 fört personbil på olika gator i Uppsala.
Rattfylleri och olovlig körning (grovt brott). G.B. - som tidigare lagförts för olovlig körning - har d 9, d 18, och d 29 jan 1994 kl 23.53 samt d 31 jan 1994 fört personbil på olika gator i Uppsala oaktat han saknar körkort. Vid körtillfället d 29 jan har han fört bilen efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att han efter färden d 30 jan kl 00.14 haft minst 0,41 mg alkohol per liter i utandningsluften.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Ulmander) anförde i dom d 9 juni 1994: Domskäl.
Ansvarsfrågan.
G.B. har erkänt vad åklagaren lagt honom till last. Erkännandet vinner stöd av utredningen i målet. Gärningarna är att bedöma i enlighet med åklagarens påstående.
Påföljdsfrågan.
G.B., 23 år, förekommer under tre avsnitt i kriminalregistret. Han dömdes första gången d 7 juni 1991 och erhöll förmånen av skyddstillsyn för brotten snatteri, tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovligt förfogande och olovlig körning. Drygt ett år senare, d 9 okt 1992, dömdes G.B. för snatteri, bedrägeri, försök till bedrägeri, hot mot tjänsteman, olovlig körning, rattfylleri och narkotikabrott. Påföljden blev sk fortsatt skyddstillsyn och G.B. ställdes ånyo under övervakning. Senast dömdes G.B. d 18 maj 1993 för stöld, snatteri och narkotikabrott. Åter bestämdes påföljden till s k fortsatt skyddstillsyn och övervakningen av G.B. förlängdes till prövotidens utgång.
I målet föreligger yttrande från frivården, inkommet d 8 juni 1994.
Till yttrandet är fogat ett av överläkaren, specialisten i allmänpsykiatri och rättspsykiatri, K.E. d 5 maj 1993 utfärdat läkarintyg. Av intyget framgår bl a att G.B. inte har allvarlig psykisk störning samt att skäl för rättspsykiatrisk undersökning inte föreligger. Det framgår vidare att G.B. är intellektuellt genomsnittligt utrustad men att han under uppväxttiden haft en del svårartade problem. Haschmissbruk har förekommit och suget efter hasch har ännu inte avklingat helt. K.E. gör i intyget sammanfattningsvis bedömningen att G.B. har en mycket skör personlighetsstruktur på basen av en MBD-skada och att det är kontraindicerat med ett fängelsestraff.
I domar under åren 1991 -1993 har G.B. erhållit kriminalvård i frihet vid samtliga lagföringar. Stor hänsyn har tvivelsutan tagits till G.B:s redovisade personliga svårigheter och hälsomässiga defekter av skilda slag. Vad undersökande läkare anfört har självfallet vägt tungt vid de avvägningar som gjorts. Av intygande läkares uppgifter kan emellertid också utläsas att G.B. ingalunda saknar kapacitet att tillgodogöra sig de råd och anvisningar som samhället, närmare bestämt frivården, kan ha givit. Resultatet av frivårdens arbete är på nuvarande stadium inte uppmuntrande. Återfall i brott är åter för handen och G.B. har svikit igen. G.B:s dokumenterade svårigheter på det personliga planet är enligt TR:ns mening inte av sådant slag att han i påföljdshänseende skall erhålla "frisedel" till kriminalvård i frihet vid lagföring. Med hänsyn till det anförda och då de nu aktuella brotten till sin art är sådana att frihetsstraff bör följa på dem, finner TR:n att G.B. skall ådömas ett kortvarigt fängelsestraff.
Domslut
Domslut. TR:n dömde G.B. enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) samt 3 § 1 st 2 och 4 § 1 st lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott för narkotikabrott, olovlig körning, grovt brott, och rattfylleri till fängelse 2 mån.
Svea HovR
G.B. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Åsbring, hovrättsråden Lundmark, referent, och Bergkvist samt nämndemännen Söderhielm och Olofsson) anförde i dom d 22 nov 1994: HovR:ns domskäl. G.B. har inte överklagat TR:ns dom i skuldfrågorna. Han skall dömas för de gärningar TR:n har funnit honom skyldig till. Gärningarna är att bedöma som TR:n har gjort.
I påföljdsfrågan har i HovR:n framkommit följande. G.B. har nu fått arbete som snickare genom Arbetsringen i Uppsala. Han har god kontakt med sin arbetsledare. Hans missbruk har avklingat; han har dock haft ett par återfall under sommaren 1994. G.B. går nu till sitt arbete alla arbetsdagar och han är på väg att stabilisera sig. Hans kontakt med föräldrarna har blivit bättre och han har kommit ifrån de kamrater som är missbrukare.
G.B. dömdes, som framgår av redovisningen i TR:ns dom, till skyddstillsyn d 7 juni 1991 och han har därefter inom övervakningstiden för skyddstillsynen begått nya brott. Dessa har hittills föranlett påföljden fortsatt skyddstillsyn. Som TR:n konstaterar i sin dom är resultatet av frivårdens arbete inte uppmuntrande, när det gäller G.B.. Det kan naturligtvis ifrågasättas om påföljden skyddstillsyn mot bakgrund av hittills gjorda erfarenheter kan antas bidra till att G.B. avhåller sig från fortsatt brottslighet. Hans återfall i brott men också arten av de nya brott som han har begått talar för att han denna gång inte kan undgå att dömas till fängelse.
Personutredningen tillåter emellertid slutsatsen att G.B. nu har nått en vändpunkt i sitt liv och att han är på väg att stabilisera sig. Det är dock tydligt att han för att kunna fortsätta att utvecklas i rätt riktning behöver det stöd och bistånd som han kan få inom ramen för en skyddstillsyn, särskilt om denna förenas med föreskrifter mot hans missbruk. På grund av vad som har anförts finner HovR:n att påföljden för de nya brotten skall bestämmas till skyddstillsyn. HovR:n prövar därvid lämpligt att inte på nytt förlänga prövotiden för den förra skyddstillsynen utan döma särskilt för de nu aktuella brotten.
Med hänsyn till G.B:s återfall, delvis i liknande brottslighet, finner HovR:n att det är oundgängligen påkallat att G.B. döms till fängelse vid sidan av skyddstillsynen. Om fängelsestraffet sätts så kort som till 14 dagar bör det inte försvåra G.B:s fortsatta återanpassning.
HovR:ns domslut.
HovR:n ändrar TR:ns dom på så sätt att HovR:n - med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 2 BrB och 28 kap 3 § samma balk - bestämmer påföljden till skyddstillsyn jämte fängelse 14 dagar. HovR:n föreskriver att G.B. skall underkasta sig de föreskrifter om behandling mot missbruk av alkohol och narkotika som frivårdsmyndigheten bestämmer.
Frivårdsmyndigheten Uppsala skall ansvara för övervakningen och utse övervakare.
HD
G.B. (offentlig försvarare advokaten O.H.) överklagade och yrkade att HD skulle bestämma påföljden till endast skyddstillsyn med föreskrifter.
Riksåklagaren medgav ändringsyrkandet. Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Johansson, föreslog att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Som domstolarna funnit har G.B. gjort sig skyldig till olovlig körning, grovt brott, vid sex tillfällen, rattfylleri i två fall och narkotikabrott som är att anse som ringa. Han har under åren 1991-1993 dömts tre gånger i allt väsentligt för liknande brott och för förmögenhetsbrott. Första gången dömdes han till skyddstillsyn och därefter förordnades att den ådömda skyddstillsynen skulle avse även de nya brotten. HovR:n har för vad som nu ligger G.B. till last dömt honom till skyddstillsyn och fängelse i 14 dagar. Härvid har 28 kap 3 § BrB tillämpats.
Det har upplysts i HD att G.B. skött sig bra under övervakningstiden, vilken upphörde d 22 nov 1995.
Det finns inte särskilda skäl att enligt 30 kap 3 § 2 st BrB döma till fängelse för något eller några av brotten. Som HovR:n funnit är skyddstillsyn med föreskrifter om behandling den mest lämpliga påföljden för G.B.. Förutsättningen för att kombinera en skyddstillsyn med fängelse är enligt 30 kap 11 § BrB att det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet. Med det valda uttrycket markeras att det skall krävas mycket starka skäl för att tillgripa kombinationen. Möjligheten att förena en skyddstillsyn med fängelse bör därför utnyttjas endast i de fall då alternativet är att döma den tilltalade till ett längre fängelsestraff. Avsikten är således inte att kombinationen mera allmänt skall användas för att skärpa skyddstillsynspåföljden (NJA II 1988 s 205).
I detta fall är frågan om en brottslighet som inte har det straffvärde som motsvarar ett fängelsestraff av sådan längd att skyddstillsynen bör kombineras med fängelse (jfr NJA 1983 s 491). Inte heller utgör G.B:s återfall i brottslighet tillräckligt skäl för att använda påföljdskombinationen. Med hänsyn till det anförda bör det av HovR:n ådömda fängelsestraffet upphävas.
Domslut
Domslut. HD ändrar HovR:ns dom endast på det sättet att det ådömda fängelsestraffet upphävs.
HD (JustR:n Heuman, Gregow, Lind, Nyström och Svensson, referent) beslöt dom i enlighet med betänkandet.
HD:s dom meddelades d 15 dec 1995 (nr DB 220).